tisdag 3 november 2009

Dagen efter s-kongressen och dan innan årsdagen av Obama

Jag tillhörde definitivt en av dem som tvivlade på Obama när han segrade för ganska exakt ett år sedan. Jag tvivlade inte på att han var den bästa presidentkandidaten, men just på grund av att han var den bästa presidentkandidaten i USA tvivlade jag på om han skulle kunna leva upp till förväntningarna. Idag redovisar många media just en sådan tvivlan, en tvivlan som förstås bottnar i om det var rätt eller fel att lägga flera huindra miljarder dollar på ett krispaket. Men som också bottnar i en tvivlan på om han kan leva upp till de förväntningar han byggde upp under sina fantastiska tal exempelvis i Virginia, där jag befann mig timmarna innan han valdes till president.

Obama fångade nånting med sitt "Yes we can", som har gått som en våg över världen sedan hans valkampanj kulminerade. Det handlar om att bygga upp ett "vi" och att "göra tillsammans", istället för att jaga motståndaren i politiken.

Många svenska politiker har också försökt fånga in den känslan eller skapa den atmosfären. Den nyligen avslutade s-kongressen försökte säkert på sitt sätt. Mona Sahlin stärkte säkert sin ställning, men det känns som att hon gjorde det helt och hållet internt gentemot sina egna. En slags revanschlust, snarare än en "Yes we can"-känsla förmedlades från henne genom TV-rutan. Revanschlust kan man komma en bit på, men man vinner nog inga val med det förhållningssättet.