söndag 17 mars 2013

Om omvandling från gamla till nya jobb

Vem bestämmer egentligen hur de nya jobben
ska komma? Den senaste tiden har jag träffat
företrädare från exempelvis Chalmers och
Lindholmen Science Park för att få svar
på vad som händer i utrymmet mellan
forskaren och företagaren.

Företagaren efterfrågar ny kunskap och vänder sig till någon som kan hjälpa till. Om företagaren hittar en forskare som känner till problemet så kan den kunskapen vara alltför knapp för att kunna leda till utveckling, innovationer och nya jobb. Ofta handlar det om att kunskapen eller den blivande produkten måste testas i verkligheten. Siffror måste matas in i avancerade datasimuleringar, prövas i månader på en demonstrationsanläggning eller kanske i en fullskalig miljö för att kunna bli en produkt. Ofta kommer företagaren inte ens så långt med sina idéer. Entreprenören vet inte vart man vänder sig eller anser sig överhuvudtaget inte ha tid att leta efter en forskare med rätt forskningsfält. Egentligen är det osannolikt att en forskare i närheten har svar på företagarens frågor om exempelvis effektivisering i en industriell process. Svaret kanske finns på andra sidan jordklotet eller hos en helt okänd företagare som ställt sig samma fråga fast i ett helt annat sammanhang. Vem ser till att alla aktörer som behövs för en utveckling verkligen träffas? -

Lindholmen Science Park är en neutral arena där olika aktörer obehindrat kan mötas. Det betyder mer än vi tror, understryker Jerker Sjögren, som är verksam på Lindholmen Science Park. I fredags besökte jag Lindholmen Science Park tillsammans med Anders Åkesson, (c) riksdagens trafikutskott och frågade ut Jerker om dessa frågor. Sofia Börjesson som jag träffade i januari under ett lunchmöte säger samma sak. Hon jobbar med innovationer på Chalmers.
 - Jag kan inte ta betalt av företagen för mina tjänster om dom inte får garantier att kunskapen går att kommersialisera och ge vinst ganska snabbt säger hon.
Omvänt kan Sofia inte jobba gratis eller ta stora resurser i anspråk från Chalmers för att hjälpa ett specifikt företag att få fram kunskap till nya produkter. Om lärosätena inte har resurser eller kan ta betalt för att hjälpa till med innovationskapande insatser och företagaren inte har tid att leta resurser till sin ide, ja då samlas idéer på hög, företagen stagnerar i sin utveckling, tillväxten uteblir, jobben blir färre och vi blir fattigare. Om detta dilemma handlar hela näringspolitiken. Ska vi vänta på lyckliga omständigheter i innovationsprocessen eller ska samhället hjälpa företag och lärosäten på traven, tillföra skattemedel för innovativa mötesplatser och därmed skynda på vägen från en ide till en ny produkt som kan kommersialiseras, skapa jobb och tillväxt? Jerker på Lindholmen Science Park jobbar nära fordonsindustrin och nya logistiklösningar.
 - Volvo vill förstås speeda upp hastigheten i våra projekt, understryker han.

Vi politiker vill också speeda upp hastigheten. Men hur vet politikerna att det är rätt att ösa in mångmiljonbelopp varje år till Lindholmen Science Park, Johanneberg Science Park, Innovatum, Gothia Forum, Gothia Science Park och Sahlgrenska Science Park. Vi vet ju inte i förväg hur många jobb det ger. Neutrala arenor för tokiga idéer måste finnas. På samma plats som tokiga ideer föds finns också svaret på nästa exportsucce. Skattebetalarna erbjuder således neutrala arenor dit både den lilla och den stora företagaren kan vända sig för att prata med forskare, och experter. Efter hand tar vissa projekt ordentlig höjd och kan växlas upp till något konkret där EU lägger stora medel, där företag lägger egna medel och där staten är beredd att lägga medel till test- och demonstration. När projektet testats kan produkten kommersialiseras i större skala, vilket tvingar fram investeringar, inköp av råvaror och industriell kapacitet. Så småningom får ett antal företag en order som leder till nya jobb, som genererar tillväxt och välstånd. Det är en lång process. Men troligen en snabbare process än om vi lämnar idérika företag att leta i en myrstack på egen hand efter kunskap, nätverk och resurser. Till sist handlar det också om magkänsla, säger många jag pratar med. Politiker måste lyssna på magkänslan när vi beslutar om anslag till olika innovativa projekt. Dessutom ger EU en vägledning så att vi enklare kan känna av Europas samlade uppgift. EU säger i sitt nya forskningprogram på 71 miljarder Euro att Europa måste samla sig för ett starkare industriellt ledarskap, dvs hålla ihop regionerna i internationellt konkurrenskraftiga kluster. Det är just vad Västra Götaland gjort. Och egentligen har ingen region i Sverige ens kommit i närheten i fråga om att bygga upp regionala innovationsplattformar i sex enheter på fyra orter så som gjorts här. När Sveriges Kommuner och Landsting nyligen yttrade sig kring strukturer för innovationer så nämner man i princip bara Västra Götalandsregionen.

Västsverige har alltid haft problem med konjunktursvängningar. Det har med beroendet till industriproduktion att göra. Men under finanskrisen 2008-2009 bröts mönstret. Först försvann 30 000 jobb när USA drog ner oss i lågkonjunkturen. Sedan tillkom 45 000 nya jobb på kort tid. Det är en strukturomvandling som vi lever gott av nu när vi är inne i ytterligare en lågkonjunktur. Investeringarna i Västra Götaland ökade under 2012, även om de sjunker något just nu. Arbetslösheten är hög, men lägre än i övriga Sverige. Även ungdomsarbetslösheten är något lägre än i övriga Sverige. Jag tror det beror på den starka regionala utvecklingskraften sedan regionen bildades, där satsningen på innovationsplattformar är en viktig del och besluten om Västsvenska paketet är en annan viktig pusselbit. Nu går vi in i en epok med ny planperiod för infrastruktur och ny period för tillväxtprogram. Det gäller att Västra Götaland kan klara en strukturomvandling där 30 000 jobb försvinner över en natt igen och igen. Och alltid komma tillbaka och visa att vi har mötesplatser som snabbt genererar tusentals nya jobb. Förmågan att vara flexibel i kristider bygger paradoxalt nog på förmågan att, oavsett konjunktur bygga robusta system för innovation.

Ser på Västnytt ikväll där de sammanfattar strukturomvandlingen i Skaraborg. Flera företagsnedläggningar pekas ut, bland annat ASKO i Vara. Samtidigt uttalar sig företagare om behovet av ökad automatisering för att kunna konkurrera med låglöneländer i öst, dvs man förbereder rationalisering av arbetskraft på egna initiativ, istället för att vänta på att produktionen flyttar. I inslaget i Västnytt understryks att företagen har stöd av EU. Nu gäller det att Västsverige snabbare än övriga Europa kan automatisera sin industri snabbare för att vi varaktigt få fram nya jobb. Gör dig av med jobb genom automatisering och frigör arbetskraft till nya innovationer som skapas i öppna mötesplatser inom regionala kluster med internationell konkurrenskraft! Det är alltså för sent att protestera när företag flyttar och lägger ner. Utmaningen är att leda en ständig omställning.

torsdag 7 mars 2013

Om Abba, ABBA och Saab

Igår var jag på besök på Abba i Kungshamn. I entrén hänger ett inramat brev daterat tidigt 70- tal innehållande en förfrågan från Polar om att få använda varumärket ABBA för namnet på en popgrupp. Abbas ledning i Kungshamn svarar att det går bra så länge man inte svärtar ner varumärket....

Redan 1838 etablerade de norska bröderna Ameln (Abba är för övrigt förkortningen för AB Bröderna Ameln) konservindustri i Bergen. Några år efter unionsupplösningen etablerade samma bröder verksamhet i Bohuslän. Idag sker all produktion i Kungshamn med huvudkontor i Göteborg. Koncernen i sin helhet sysselsätter 350 personer och omsätter över en miljard kronor. Inom några veckor flyttar huvudkontoret till Eslöv och går slutgiltigt upp i Procordia. Men produktionen i Kungshamn blir kvar och varumärket Abba är självklart. Abba har stolta traditioner, hög kompetens och inte minst goda förhållanden när det gäller att exempelvis förvara sillen i utmärkta kylrum djupt inne i den bohusländska graniten.  

Anders Gunnarsson som är produktionschef på Abba
i Kungshamn tar emot bedsökare från Centepartiet.
År 1911 började  produktionen av den klassiska Grebbestadsansjovisen  som över 90 procent av svenskarna än idag väljer när de ska laga Janssons frestelse. Troligen en av Sveriges äldsta varumärke, säger produktionschefen Anders Gunnarsson som visar oss runt i fabriken. I hans regi produceras bortåt 20 miljoner tuber Kalles kaviar varje år och 30 miljoner burkar av norrmännens motsvarighet till kaviar, nämligen Stubben Makrell. Den nyaste produkten är en citronsås att hälla över laxen. Prognosen byggde på en produktion av en miljon såsförpackningar per år. Nu är efterfrågan uppe i fem miljoner så Gunnarsson har fått den angenäma uppgiften att planera för kraftigt ökad produktionskapacitet. 

Borta är i stort sett all manuell hantering av fisk.  Enorma robotar med ABBs signum rensar fisken samtidigt som konservburkar puttrar fram på långa band. Dessa fylls med nyrensad sill och sekunderna efteråt försluts samma burkar. Med hjälp av ytterligare en robot packas burkar och kaviartuber i  pappkartonger. I ena ändan av fabrikslokalen står stora pallar med hundratals färdigpackade kartonger redo för transport och försäljning. 

I Sotenäs kommun där vi befinner oss finns en stor andel industriell verksamhet i förhållande till många andra kommuner. Det är en konkurrenskraftig industri med tillgång till många arbetstillfällen året runt i Sotenäs som möjliggör ett attraktivt Smögen på sommaren, slår vi fast medan Anders Gunnarsson, Olle Börjesson, Stig-Arne Helmersson, Stig-Olov Tingbratt och jag vandrar vidare i fabriken. Vi för diskussionen mot bakgrund av att industriell verksamhet som vill expandera inte alltid mottas med öppna armar på en ort som på ytan lever av turismen. Men turismen faller platt till marken om det inte finns en bredare arbetsmarknad, menar Stig-Arne som är ledamot i byggnadsnämnden i Sotenäs där dessa frågor stöts och blöts regelbundet. Stig-Arne och Olle understryker också att detaljplaner för industriell verksamhet ska förbli industriell verksamhet och inte smygvägen bli områden för bostäder. Det slutar alltid med att industrin får problem att expandera och omvänt blir de boende besvikna över buller.  Intressekonflikter på en liten turistort med stora ambitioner blir slående under samtalet. Konkurrenskraften i Sotenäs natursköna läge kommer ingen att ta ifrån dem. Men konflikterna måste hanteras. 

Lite senare idag träffar jag några entusiaster i frågan om havsbaserad vindkraft. Sverige och Västsverige har en potential som vi måste ta tillvara. Havsbaserad vindkraft är ett sätt att skapa jobb och öka ansvaret för klimatfrågan. Holger Eriksson har dessutom hittat ett sätt att kombinera teknisk utrustning för att syresätta havsbottnar med hjälp av pumpar i havet som drivs med vindkraftverk till havs. Vi pratar om jobben och möjligheterna för bruksorter, hamnstäder och varvsområden att bli platser för tillverkning och lagring av fundament, blad och generatorer för havsbaserad vindkraft.  Nyligen har båtvarv på Orust gått i konkurs och konservindustrin flyttar alltså sitt huvudkontor till Eslöv. Det finns anledning att oroas över den strukturomvandling som sker i havets näringar, men framför allt vad som ska komma istället.  Anders Gunnarsson på Abba bekräftar att det ibland är svårt att få kompetent arbetskraft till Kungshamn, som säkrar en varaktig utveckling. Delvis tack vare Saab- konkursen har rekryteringen av ingenjörer och ekonomer blivit enklare hos Abba, säger Gunnarsson. Så strukturomvandlingens vedermödor tuffar vidare tänker jag. En konkurs i ett företag kan skapa möjligheter i ett annat.