tisdag 19 juli 2011

Att ta tillvara

Jag hånade alltid min mormor när hon tog tillvara alla inslagspapper på julafton som spridits över golvet när jultomten lämnat hennes tio barnbarn med alla julklappar. Mormor vek ihop papprena snyggt och stoppade dem i en ficka på en handsydd bonad med texten "papper och snören" som hängde på väggen i ett utrymme intill köket. Samma julklappspapper kunde dyka upp runt ett paket nästa jul. Nu håller jag på att bli likadan själv. När barnen har födelsedagskalas hopar sig inslagspappren på golvet i takt med att allt fler presenter packas upp. Reflexmässigt ha jag slängt allting eller i bästa fall källsorterat. Nu har jag alltmer upptäckt hur mycket jobb ( och hur dyrt ) det blir att först slänga en massa papper när någon i familjen fyller år för att sedan åka och köpa nytt papper när andra fyller år. Bättre att spara lite på det finaste pappret så sparar man tid, pengar och resurser! Precis som min mormor.

På semestern är det lättare att ägna sig åt resurshushållning i hemmet. När man jobbar och knappt hinner planera veckans måltider är det svårare. Jag gör små försök hela tiden. När jag hade överbliven vaniljsås häromdagen bestämde jag och dottern att baka vaniljbullar, dvs bullar med vailjsås inuti. Om vailjsåsen blvit stående i kylen ett par dagar längre hade vi fått slänga, nu kunde vaniljsåsen istället bli underbar fyllning i bullar att ha på stranden. Upptäckte överbliven vispgrädde som vi haft till en kladdkaka. I går kväll vid 22-tiden använde jag den grädden till degvätska i några bröd som barnen glatt tuggade i sig till frukost. Nu funderar jag på vad man gör med 4-5 övermogna bananer. Hittar ett recept på bananmuffins, där de kan komma till användning. När det blir köttfärssås över efter en spagettilunch blir det köttfärspaj dagen därpå. Ja, de flesta mammor och pappor försöker nog ta tillvara om de kan. Men vi slänger alldeles för mycket i Sverige. En hel del politiker har börjat reagera och även satt upp mål för åtgärder.

Vi människor har en uråldrig drivkraft att ta tillvara. Bläddrade i går i en bok om torparlivet på 1800-talet. Då behövde man inte påminna om att ta tillvara. Då var hushållning avgörande för att klara livhanken. I dag har vi överflöd och ingen svälter om vi slänger en deciliter grädde i varje hushåll varje dag, året om. Kan vi inte strunta i det gamla trista snacket om att ta tillvara ? De fattiga i Afrika kan ändå inte få nytta av vår överblivna grädde. De som ska ta hand om matsvinn och sopor ska också ha jobb. Dessutom gör vi ju biogas som blir fordonsbränsle i våra fordon av matrester nuförtien. Så vad är problemet ?

För något år sedan fastnade jag vid ett TV-program som handlade om hur fattiga människor utanför Kairo tog tillvara sopor från de rikas överflöd och gjorde produkter som kunde säljas dyrt till samma rika människor. Lila plastbitar sorterades ut ur sophögarna och smältes ner och blev till tjusiga lila plastgalgar. Rosa pappersbitar letades fram ur sophögarna, torkades och gjordes om till exklusiva brevpapper som pyntade skyltfönstern hos de mest erkända bokhandlarna i London. Tygbitar sorterades ut, tvättades, syddes ihop och stoppades och blev till nallebjörnar som såldes dyrt till väbeställda barn i New York. Så visst går det att skapa kretslopp och tjäna riktigt stora pengar på sånt som en del av befolkningen slänger och som någon annan del av befolkningen kan ta om hand. Dessutom tycker jag INTE att man ska moralisera över människors konsumtion som sådan. Vill man leva loppan och slösa så är det upp till var och en. Men, den som slösar kommer alltid att bli förloraren. Ett land som slösar, en kommun som slösar eller ett hushåll som slösar tappar utvecklingskraft, tappar i konkurrenskraft medan den som tar tillvara kan göra mer för samma pengar. Den som är smartast vinner.

Om de fattiga i Kairo helt enkelt är bättre på att ta tillvara än- låt oss säga- de rika i Göteborg, ja då är det ju inte så konstigt om egyptiska företag i slutändan ökar sin tillväxt medan vår minskar. Vi tappar jobben och Egypten vinner. Troligen är det en del av det vi ser i världsekonomin just nu. Indier och kineser som tar våra jobb. Rika EU-länder som går på knäna. Jag får nog baka de där bananmuffinsen i eftermiddag.

söndag 10 juli 2011

Frankrike- enklare och mer komplicerat på samma gång

Efter en semesterresa funderar man alltid en stund. Jämför med Sverige. Och kommer snabbt på att det finns skillnader. Har nyligen kommit hem från Frankrike. Detta kulturland som saknar motstycke i Västsvärlden. Till Paris kommer nästan 30 miljoner besökare varje år- 6 miljoner av dem åker upp i Eifeltornet. Så även jag. För tredje gången i mitt liv hade jag köat, snällt betalat en ansenlig summa för att se utsikten över den franska kulturen. Man blir tvungen att fråga sig. Vad är det som drar?     

Frankrike är enkelt och komplicerat på samma gång. Spår av storhetstid och enkel vardag i vaje kvarter.

Man blir trött i huvudet av alla rader av pampiga byggnader. Inte bara Eifeltornet, Triumfbågen och Notre Dame och alla de andra världskända byggnaderna. Varje fastighet, varje byggnad längs Paris gator är som ett slott eller en kyrka. Vad sägs om ett armemuséeum som är 200 meter långt och ser ut som ett större slott. Det uppfördes som hotell under Napoleons tid.

Mellan alla pampiga husväggar tycks vardagen vara mycket enklare än vad vi svenskar är vana vid. En murare i skitig arbetarovarall krälar längs trottoarkanten med en murskrapa för att försöka laga ett par trasiga betongbitar. I Sverige hade man lagat hela trottoaren på en gång. Rivit och byggt nytt. Och förlorat ett kulturarv på köpet.

Folk tar sin frukost på ett sunkigt café- en kaffe och en croissant innehåller knappast något av det som Svenska Folkhälsoinstitutet skulle rekommendera som goda kostvanor. Men fransmännen älskar sina sunkiga caféer och croissanterna är onekligen goda. I Sverige äter vi inga croissanter till frukost, inte ens ett wienerbröd eller en kanelbulle. Vi äter lydigt vår filmjölk. Vet inte om vi mår bättre för det.

De franska ballkongerna och de tjusiga formationerna längs de pampiga byggnaderna kan inte dölja att fasadfärgen spricker på sina håll. Elkaplar och tellefonledningar hänger utanpå. Skulle aldrig tolereras i Sverige, där vi underhåler vi våra miljonprogram, drar in bredband och förnyar värmesystem i varje byggnad allt eftersom. Metodiskt och politiskt korrekt. Men det känns som vi förlorar något på vägen.

Kulturarvet är alltid närvarande i Frankrike. Sitter på trappan uppe vid Sacré- Coeur. En trubadur underhåller och ropar "welcome to Paris" samtidigt som han drar fingrarna över sin gitarr. Några yttrligare artister gör sitt för att dra uppmärksamheten till sig. I Sverige har vi också gatumusikanter eller andra som försöer tjäna pengar spontant på turister. Men det är mer sparsamt och framför allt inte lika accepterat.
Fransmännen vårdar sitt kulturarv. Kanske till priset av modernitet och effektiv infrastruktur. Men vad händer i ett land som inte vårdar sitt kulturarv och i stället lägger all kraft på modernitet och effektiv infrastruktur ?! Till slut har Sverige misslyckats med både och. I Frankrike är det inget fel på modeniteten när det väl gäller. Åker den sk Solens väg mellan Cannes och till Bourgogne-distriktet på bara några timmar.

Besöker den lilla byn Vezelay, som är slutmålet för alla de som vandrar pilgrimsleden mellan Spanien och Frankrike. En enkel liten stenby med enkla byggnader för restauranger, caféer och matbutiker. Och förstås- mitt i allt tornar en fantastisk klosterkyrka med enorma kulturskatter.

Kulturen håller ihop samhällen. Det har jg hört förut. Och säkert sagt själv. Men aldrig fattat innebörden av. Nu förstår jag mer.