tisdag 28 augusti 2018

Om Det långa slutet och En bra början


”Det långa slutet” är rubriken på den låt som Eva Dahlgren släppte för några veckor sedan.. Hon vänder sig mot den polariserade världen och efterfrågar kompromisser. Så klokt formulerat av henne i ett samhälle som ibland känns just alltför polariserad.


Förmodligen har polariseringen smugit sig på de västliga demokratierna under lång tid, men sedan förra året har allt trappats upp. Min blogg blev hackad förra året så det blev inga blogginlägg för min del under drygt ett års tid. Men jag funderade en del, skrev texter ändå om allt som inträffat och som riskerar att leda till en alltmer polairiserad och räddhågsen värld. Här kommer mina funderingar i koncentrat.





Det är knappast Trumps fel att så många amerikaner trodde på honom. Det är också svårt att exakt formulera varför britternas EU-kritik blivit så stark att landet hamnat i trassliga Brexit-förhandlingar. Det var aldrig Anna Kindberg Batras fel att så många svenskar vurmade för att rösta allt längre högerut att hon till slut tvingades bort.


Ett terrordåd slår ner i Stockholm en fredag eftermiddag precis före påsk förra året. Ett terrordåd som förvärrar bilden av antidemokratiska krafter. Efter terrorattacker i andra europeiska storstäder fylls vår världsdel av viss rädsla. På detta kom politiska chockvågor i Europa när Frankrike gick till valurnan med Le Pen som en av två presidentkandidater.





Vad har medelklassen gjort för fel ? Viktiga värden som lokal sammanhållning och global frihandel har trängts undan. Socialliberaler och nyliberaler har haft svårt att hålla sams om kursen, därför har konservativa krafter kunnat kliva fram, är min slutsats. Jag tror att liberalismen har blivit för elitistisk och verklighetsfrånvänd. Alltför få liberaler har orkat vara eftertänksamma socialliberaler.


Klyftan mellan liberaler och konservativa har ökat. Det har bara konservatismen tjänat på.



Trumps inträde i politiken har så här långt varit ett sammelsurium av floskler som är ovärdigt en president i världens största demokrati. Det värsta är knappast att han uttalar många åsikter som jag ogillar. Det värsta är att det saknas en linje, en riktning eller en konsekvens i hans resonemang. Jag är beredd att gå i fängelse för Donald Trumps rätt att få uttrycka sin åsikt. Problemet är att det är nästan omöjligt att veta vad som är hans åsikt. Och ännu mer omöjligt att ana vad i denna blandade röra av uppfattningar som han är kapabel att genomföra. Socialförsäkringsreformen har han knappast kunnat förändra. Många har bävat för att han ska köra sönder klimatfrågan. Segdragna förhandlingar om tullar och minst sagt klumpiga och politiskt riskfyllda uttalanden som riskerar handelskrig och global oro har kantat hans presidentskap.





Jag läste hans installationstal med intresse när han tillträdde i januari 2017. Å ena sidan framstår han som en expansiv politiker som exempelvis ska bygga nya vägar i en takt som rimligen kräver skattehöjningar för att finansiera. Och å andra sidan ska han i princip avskaffa allt som luktar skatter och offentliga utgifter. Å ena sidan ska han ta bort allt som kännetecknar ett politiskt ledarskap och i stället ge tillbaka makten "to the people". Och å andra sidan ska han använda den politiska makt han fick på valdagen för att fortast möjligt ska "ta Amerika tillbaka till en position som man tidigare haft". Rimligen kräver ett sådant besked att han snabbt kan leverera förslag och baxa dem genom kongressen. En del av hans hjärtefrågor är tullar mm som skyddar amerikanska jobb. Lyssnar man noga på hans tal och utfästelser under hans första tid som president ska han också ta ansvar för alla amerikaner och ingen ska lämnas utanför. I mina öron låter det som klassisk vänsterretorik. Trump lovar att dels ge makten till folket och dels att stänga gränser samt införa tullar så att detta nya inflytande för entreprenörer och individer bara utövas inom USAs gränser. Ingen import, ingen export, inga politiska pekpinnar. Bara tullar och murar mot omvärlden så att vi kan utveckla våra "egna" jobb och vårt "eget" välstånd. Som tur är har Trump haft svårt att få igenom sina förslag, men han rider på missnöjesvågor, skapar rädsla omkring sig och skickar signaler som riskerar att skapa politisk oro och tendenser till kriser i hela världen.







Trump är miljardär som tjänat sitt levebröd i ett Amerika som byggt sitt välstånd på att alla ska kunna förverkliga sina drömmar. Löneskillnader driver utveckling. Ju fler miljardärer som investerar och satsar, desto fler jobb skapas och desto större välstånd kan skapas. Till stora delar kan jag hålla med om att "the American dream" tjänat som en hävstång för hela västvärldens fantastiska utveckling. Samtidigt finns avigsidor. Därför har en del av Västvärlden valt andra vägar, exempelvis Sverige. Höga skatter, omfattande transaktioner och väl utbyggd offentlig verksamhet har varit vårt recept. Den modellen har fungerat hyggligt. Men även den modellen är föremål för missnöjesyttringar.





Nu står hela Västvärldens politiska etablissemang ganska förbluffade eller till och med handlingsförlamade när alla västvärldens medborgare från amerikaner till svenskar demonstrerar missnöje. Det går knappast att enkelt avfärda missnöjet som klassiskt motstånd mot socialdemokratin och det är alltför enkelt att bara påstå att Trump enbart är ett svar på att republikanerna valde fel kandidat eller att demokraterna gjorde missbedömningar.





Det är något annat som väller in över vår del av världen. Det är en mischmasch av protester mot å ena sidan globaliseringens avigsidor och å andra sidan en protest mot byråkratins klåfingrighet. En blandning av kritik mot å ena sidan alltför mycket överförmynderi och å andra sidan förekomst av alltför mycket lassies faire, ett angrepp på öppna gränser och samtidigt kritik mot avsaknaden av internationell solidaritet. Kritik mot vänster och höger på samma gång.  Amerikaner och britter och i viss mån svenskar vurmar för det som varit, har skaffat sig uppfattningen att politiken har avskaffat det goda genom att öppna sig för världen och skapa EU. Så nu ska vi gå ur EU, alternativt införa tullar och avskaffa frihandel eller åtminstone införa en mer restriktiv invandringspolitik.





Välståndsutvecklingen i vår del av världen har gått snabbt. Så snabbt att en del kanske haft svårt att hänga med. Samtidigt tycker många att läget är dåligt. Lönerna är för låga i sjukvården. Eller att lärarna har för dåligt betalt. Framför allt ska polisen och militären ha mer resurser.  En del saknar möjlighet att åka utomlands på semestern och det finns många "orättvisor" brukar det heta. Ingen investerar, alla bara konsumerar, ändå tycker vi att allt är dåligt. Medelklassen i Sverige, istörre delen av Europa och hela västvärlden har det riktigt bra. Ändå klagar vi. Missnöjesopinioner hakar på i debatten och förstärker bilden av hur dåligt allting är.





Välfärden skapar de höga förväntningarnas missnöje. Historiskt är det vänsterdebattörer som skriker mest. Facket och Vänsterpartiet här i Sverige eller Bernie Sanders i USA. Fast på senare tid har missnöjet snarare kommit från höger, ett slags ”under dog”- rörelse som ingen tog notis om för fem-tio år sedan, men som nu blommat ut i en allmän känsla av att galningar håller på att ta över. I det amerikanska valet vann Trump medan vänsterretorikern Sanders åkte ut tidigare i valrörelsen. I Frankrike åkte socialister och konservativa ut i första omgången medan extremhöger och en ganska otippad vänsterliberal gick vidare. Nu vann ju liberalen stort, tack och lov. Men att extremhögern tar hem en tredjedel av rösterna i Frankrike är anmärkningsvärt.





De offentliga valdebatterna i västvärlden är alltmer en kamp om vem som är argast och vem som kan få ur sig flest floskler på kortast möjliga tid. Trump visade sig vara den mest överlägsna debattören i USA. Hur det går i Sverige i valet 2018 återstår att se, men när SD tidvis är näst största parti eller nosar på siffror som motsvarar största parti så känns det som att Sverige också blivit ett land där den ledare som skriker högst, är mest extrem eller mest otippad vinner terräng. Medan den som vill leda med förnuft förlorar utrymme. Min partikamrat Henrik Sjöholm skrev på twitter häromdagen att fokus på att vinna slagen på sociala medier varje dag leder till att vi tenderar att "...offra ...det respektfulla demokratiska samtalet..".





Jag minns hur MUF dundrade in på min skola i mitten av 80- talet. En kraftfull protest mot hela efterkrigstidens totala dominans av socialdemokrater. Milton Friedman hade fått nobelpris i ekonomi 1976 och de påföljande årtiondet kavlades nyliberalismen ut över världen. Frihetslängtan och demokratisering ledde till Berlinmurens fall femton år senare. Vi var många som jublade av lycka då och invaggades i tron att vi slutgiltigt trängt tillbaka alla extrema vänsterkrafter. Friheten hade säkrats i det forna Östblocket. Det var vår övertygelse. Ingen anade att exempelvis Ungern eller andra öst- och centraleuropeiska stater ett par årtionden senare istället skulle bära fram ledare som Viktor Orbán.


En omvälvning skedde också i södra Europa på 80-talet. Fascismen krossades och länder som Grekland och Spanien gick med i EU. Men nu kommer alltihop tillbaka i en enda röra. Europas och USAs befolkning tycks längta tillbaka till slutna samhällen. För att ingen har tagit ledartröjan och visat vägen till det nya. Kanske kan Macron vara ett embryo till ett nytt ledarskap. Angela Merkel omvaldes, tack och lov som förbundskansler, men också hon är försvagad av Europas politiska oro. Kanske är Centerpartiets och Annies ledarstil en början till ett sansat ledarskap mellan tokhöger och trött socialdemokrati här hemma i Sverige.





Det finns många brister i den socialdemokratiska regeringen. Med en statsminister som Stefan Löven, helt utan politiska erfarenheter innan han hamnade i regeringen, är ju i sig en anledning till fundering hur det står till i Sveriges största parti. Socialdemokraterna tappade antagligen fotfästet ungefär samtidigt som moderaternas Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dundrade in, tog ett grepp om svensk ekonomi och gjorde Sverige till en av de mest stabila nationerna i Europa. Sverige lever fortfarande gott på den politiken. Svensk industri har en starkare konkurrenskraft än någonsin och fler går till jobbet varje dag i Sverige än någonsin tidigare. Samtidigt verkar vi ha svårt att förstå hur bra vi har det. Istället trasslar vi till demokrati och parlamentarism så att både Sverige och världen i övrigt blir svårstyrd.





Det finns för tillfället ingen politisk kraft som klarar att gripa det socialliberala utrymmet, varken på en internationell, europeisk eller svensk nivå. Hillary Clinton stupade på målsnöret i USA, EU tappar delar av sin styrka i Brexit- förhandlingar och Sverige trampar vatten när det saknas ett ledarskap med riksdagsmajoritet i ryggen.





Ingen klarar fullt ut att hålla ihop Sverige. Istället spricker svensk parlamentarism sönder mitt emellan liberaler och moderater. Det utrymme som Reinfeldt vann valet på vill ingen politisk kraft längre göra anspråk på. Socialdemokrater har dragit vänsterut och trasslat in sig i löften om att bland annat förbjuda vinster i välfärden. Och Anna- Kindberg Batra följde med några av sina väljare högerut, i en iver att minska väljartappet. Men istället blev hon avsatt.


Alliansregeringen fick majoritet 2006-2010 tack vare att de undvek att röra vissa frågor som är känsliga för (s), tex arbetsrätt, lönespridning, företagsbeskattning och hyresavreglering. Tack vare den strategin hade Sverige en majoritetsregering i fyra år och en allmän politisk stabilitet i sammanlagt åtta år. Men efter fyra år började den förda politiken att krackelera. Det blev i praktiken svårt att sopa svåra frågor under mattan. Ändå gjorde man det i fyra år till. Och väljarna gav sin dom. Redan i valet 2010 syntes väljarströmmarna. Orsaken till att Alliansen tappade majoriteten och fick nöja sig med en minoritetsregering under åren 2010-2014 var att man tappade väljare år 2010 både vänsterut till (s) och högerut till (SD). Och i valet 2014 förstärktes den trenden. Både arga väljare på högerkanten och trängda väljare på vänsterkanten svek Alliansen.


Alliansen ska förstås se till att locka till sig väljare från båda flankerna. Det förutsätter att dom driver en politik som har ett angreppssätt som tilltalar breda grupper. Det behövs mer socialliberalism än nyliberalism, mer pragmatism än elitism, mer lokal realism än nationell teori, mer mitten än höger och vänster. Och kanske är det ungefär här som problemen hopar sig för den som vill leda landet. Stefan Löfven är fast i ett vänstergarn. Anna-Kindberg Batra drog högerut, hoppade av och lämnade (m)- stafettpinnen till en av Reinfeldts rivaler. Kvar står exempelvis ett (Kd) som haft svårt att klara 4 % i opinionen samt i övrigt ganska sårbara mittenpartier, som trots eller på grund av skillnader i opinion, har svårt att ta kommandot över mittenutrymmet.







Å ena sidan saknas det en kraft som Reinfeldt och Borg som kan greppa de breda grupperna av mittenväljare. Å andra sidan måste sådana politiska krafter idag ta tag i de frågor som Reinfeldt/Borg undvek. Reinfeldt och Borg plockade de lågt hängande frukterna. Nu måste någon klok liberal kraft ta tag i de svåra besluten. Reformer som långsiktigt kan upprätthålla svensk välfärd, säkra konkurrenskraften för svenska företag och leverera service som motsvarar ganska kräsna svenska väljare. Om (c), (l) eller (kd) skulle försöka ta det breda greppet blir det samtidigt svårt att vara profilerade. Centerpartiet har hittills lyckats bäst med profileringen. Men totalt tenderar liberala partier/väljare i Sverige att utgöra en alltför liten del av väljarkåren för att kunna hålla i hop Sverige, för att orka tränga tillbaka både högerkrafter och vänsterkrafter. Löfven (s) och Kristersson (m) frestas att springa ut och hämta upp väljare på flankerna, Sverige glider i sär och ingen riskerar att kunna rätta upp politiken och skapa starka allianser i mitten efter valet.


Huvudproblemet är knappast att få ihop en riksdagsmajoritet efter valet. Huvudproblemet är att alltför få opinionsbildare, debattörer och partiföreträdare kommunicerat vad som ska göras. De demokratiska samtalen har uteblivit. Människor är förbannade på överbudspolitiken, men också besvikna för att de bittra sanningarna uteblivit. Politik har blivit mer taktik om vad som är slagordsmässigt passande på twitter, vad som förstärker massmedialt intressanta konflikter och vilka frågor som i det korta perspektivet bäst tydliggör alternativ i svensk politik.


Vägen till demokrati och framtidstro går via ganska många obekväma beslut. Inga politiska partier vill eller kan var för sig bära eller presentera de beska beskeden. Men förr eller senare ska dessa frågor beslutas om. Dessa beslut kommer garanterat att behöva fattas över gamla blockgränser, bortom de vallöften som nu manglats ut i media och blir huvudrubriker fram till den 9 september. Antingen fattas besluten medan tid finns för förtroendefulla samtal eller också sker samtalen under nattmanglingar när räntan skenar och den politiska oron tilltar. Sverige har varit med om många kriser, på 30-talet och 90-talet. Vi har alltid klarat ut kriserna, men de har också alltid skett över traditionella blockgränser och bortom invanda spelregeler i politiken, oavsett om det kallats "kohandel" som på 30-talet eller fått etiketten "den underbara natten" som i början av 80-talet.







Läns- och landstingsindelning samt kommunreformer
Vi saknar en struktur i Sverige som gör att vi kan leda kommuner, landsting och stat. Vårt land utgörs av alltför många otidsenliga statliga verk, en brokig samling av län och landsting som aldrig kommer att kunna garantera likvärdighet över landet och i sista ändan också riskera att tappa i kvalité när det gäller offentlig service. Medborgarna märker redan detta när de sitter i telefonkö till myndigheter, aldrig får besked från kommunen eller upptäcker att likvärdigheten i landet sviktar. Vi måste klara att både höja det lokala självstyret, stärka kvalitéen i välfärden och garantera likvärdighet i hela landet. Det kräver att Centerpartiet ger upp sitt motstånd mot kommunsammanslagningar och tveksamhet till regionbildning. Det kräver att Socialdemokraterna är beredda att lägga ner eller kraftigt minska antalet statliga verk. Det kräver att alla partier accepterar att Bryssel ofta bestämmer över Stockholm samt omvänt att vissa beslut kan gå direkt från Bryssel till den kommunala nivån utan omväg via Stockholm. Reformerna kräver att liberaler och kristdemokrater släpper sin iver att förstatliga sjukvården samt också att moderaterna släpper sin Stockholmsfixering.




Arbetsmarknad och kompetensförsörjning 
Matchningen på arbetsmarknaden tillhör de sämsta i Europa. Det saknas nyckelpersoner på ledande poster i näringslivet, det saknas snickare och murare, elektriker och svetsare. Det kommer behövas fler vårdbiträden, undersköterskor, tandhygienister och matematiklärare. Det saknas jurister och lantmätare, det saknas kemiingenjörer, bioanalytiker och trädgårdsmästare. Det är brist på kockar och busschaufförer. Om vi verkligen vill att högkonjunkturen ska hänga sig kvar måste vi snabbutbilda folk och någon måste slanta upp pengarna för att betala dessa yrkesutbildningar. Det är inget problem att det flyttar hit människor från världens alla hörn, vi behöver ta emot många fler. Problemet är att det svenska samhället är för dåliga på att utbilda och hantera matchningen på arbetsmarknaden.




Öka de offentliga investeringarna och locka hit fler privata investerare
Vi står inför många utmaningar i Sverige och övriga Europa. En orsak att det går för långsamt med exempelvis klimatfrågan är att alltför få aktörer investerar. Alla har fullt upp med produktionen mitt i högkonjunkturen och hushållen konsumerar hellre än sparar. Därmed bäddar vi dåligt för framtiden. Nya järnvägar, nya företag, nya produkter, ny teknik som kan lösa viktiga framtidsfrågor lyser med sin frånvaro. Alla är nöjda med högkonjunkturen, men lågkonjunkturen kan bli extra bitter om ingen vänder trenden så att fler vill investera och satsa för framtiden. Socialdemokrater måste byta spår från att allmänt förorda stimulanser i ekonomin via transaktioner, till att i stället driva frågan om offentliga investeringar. Höjda barnbidrag kan låta fint, men det drar undan resurser till investeringar i viktig infrastruktur. Likaså måste skattepolitiken göras om. Högre skatter på utsläpp och slöseri och lägre skatter på arbete är viktigt. Det måste vara tillåtet att vara rik i Sverige, annars blir det inga rejäla investeringar i ny teknik som kan hejda klimatförändringarna.


Vi kommer sannolikt att behöva dra ner på de materiella förväntningarna för att samtidigt förstärka demokratin. Mindre bidrag till hushållen och i stället mer investeringar. Lägre lön(ekostnader) och i stället mer framtidssatsningar. Fler svåra beslut, men också fler eftertänksamma samtal.


Det är politikens svåraste uppgift att dra frågor i långbänk, särskilt om de ska mynna ut i obekväma beslut. Men snart finns ingen återvändo. Vi måste säga till medborgarna att efter valet kommer obekväma beslut. Vi ska prata om förslagen under en längre tid och försöka göra det bästa tillsammans. Vi ska gå till beslut om jobbiga saker, som först kommer skapa protester, men senare leda till ökad demokrati och, det viktigaste av allt; färre antidemokratiska krafter. Kompromisser kan ibland betraktas, som Eva Dahlgren sjunger, som en avslutning på en slitsam process. Men det är oftast också början på något bra.