torsdag 20 november 2014

Om en gul klänning i Borås

Det spelar egentligen ingen roll hur mycket resurser som avsätts till forskning eller hur väl vi stödjer entreprenörer - om det saknas en arena för forskaren och entreprenören att mötas så blir det inga nya produkter och heller inga nya jobb. Samhället riskerar att stå och stampa om forskaren aldrig möter en finansiär eller om finansiären möts av käcka projekt som saknar fokus på kunden. Alla steg i innovationen riskerar att stanna av eftersom ingen håller i hop en seriös innovationsprocess. Därför har Västra Götalandsregionen arbetat ihärdigt i ett tiotal år med att bygga upp system för innovationsprocesserna. Men fortfarande är det många aktörer som inte vet om att det finns ett västsvenskt innovationssystem och därför ropar efter någon som ska fylla ut glappet i innovationskedjans olika delar. Många i allmänheten och även politiker tycks sakna kunskap om problemet. 

Vid ett seminarium om biobaserade material hos IVA i torsdags belystes dilemmat som uppstår i glappet mellan forskarens resultat och kommersialisering av nya produkter. Dessutom medverkade en aktör från Västra Götaland som kunde berätta vad skillnaden blir när det finns en neutral part som håller i hop innovationsprocessen. 

TILLÄMPNING AV CELLULOSA  
Skogen omsätter 200 miljarder kronor i Sverige och utgör 12 procent av svensk export. Men forskare, industriledare, experter och politiker anser att potentialen i skogen inte tas tillvara fullt ut. Det finns massor av möjligheter att skapa tillväxt och jobb genom att ta tillvara skogen för utveckling och tillverkning av nya material. Orsaken till otillräckliga insatser är bristen på samverkan och framför allt oklar rollfördelning. Paul Gatenholm, som har ett förflutet från Chalmers och som numera är vice ordförande i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, inledde konferensen om biobaserade material. Han är luttrad efter många år som forskare kring tillämpning av cellulosa. 
- Jag trodde att min forskning skulle nå marknaden. Men forskning och innovation är två olika saker, säger han och menar att forskning och innovationsprocesser måste hänga ihop. 
- Hur ska innovativa material komma till marknaden och bli en nyckelspelare i en global ekonomi? undrar Paul Gatenholm. 

ORDNING PÅ SPELET 
När EU avsätter åtskilliga miljarder kronor för att minska gapet mellan forskning och tillämpning av biobaserade produkter är det särskilt angeläget att det finns en tydlig rollfördelning, understryker han. 

Daniel Söderberg från KTH betonar också behovet av rollfördelning mellan grundforskning och innovationer. 
- Var och en måste ha sin roll på plan. Det är viktigt att få ordning på spelet, säger han. 

Under föredragningarna om innovationer för biobaserade material framkommer också skillnader mellan att komma framåt med innovationer. Eller rättare sagt skillnader mellan å ena sidan utvecklingsarbete mellan några tighta partners och å andra sidan att ta höjd för innovationer på en spelplan där det från början är oklart vem som är kund respektive leverantör. 

KUNDNYTTA DIREKT 
Om en kund och en leverantör finner varandra för att skapa en ny process i en befintlig industri är rollfördelningen tydlig, dvs en leverantör som tar risken eftersom de globala fördelarna är tydliga samt en kund som accepterar teknikskiftet i den egna verksamheten. Det uppstår ett pilotprojekt hos kund som blir kostnadseffektivt och skapar kundnytta direkt. En sådan utveckling är inte ens att betrakta som en innovationsprocess. 

De verkliga innovationsprocesserna riskerar att utebli om de offentliga aktörerna alltid tar de enklaste vägarna. 
- Idag fördelas medlen alltför snuttifierat. Större projekt leds genom konsensusprocesser. Vi behöver använda offentliga pengar till djärva projekt, menar Lars Berglund från Wallenberg Wood Science Center. 

DET FÖRSTA KYLSKÅPET TOG TID
Pia Wågberg från Innventia tar upp samma fenomen. Om man studerar innovationsprocesserna från idé via kommersialisering och genomslag på marknaden inom några historiskt kända produkter, exempelvis telefonen, radion och kylskåpet så har det alltid tagit tid. Det tog 15-40 år från idé till marknad , dvs innan 50 procent av de amerikanska hushållen hade tillgång till dessa vardagsprodukter. 
- Det tar lång tid idag också, poängterar Pia Wågberg. 

Hon understryker behovet av rollfördelning och visar industriforskningsinstitutens viktiga roll som ett kitt eller en mäklarfunktion mellan universiteten och industrin. 

Anders Brolin från Stora Enso uppmärksammar oss på att 33 miljarder kronor årligen används till grundforskning i Sverige, medan endast tre miljarder kronor är industrinära. Brolin betonar att skillnader i synsätt bland finansiärerna påverkar innovationsprocesserna. En del aktörer anser att innovationsprocessen har en tydlig sekventiell process, medan andra aktörer betonar komplicerade och överlappande gränsövergångar mellan innovationsprocessens olika delar. Om finansieringsorganen ser dessa gränsövergångar tenderar medlen att kunna användas mer flexibelt. Brolin återkommer också till rollfördelningen för att kunna driva innovationer framåt. 

FRÅN GRAM TILL TON VIA KILO
Maria Ström från Vargön Innovation upprepar vikten av rollfördelning i innovationsprocessen. Här står Västra Götalandsregionen för grundfinansiering av utvecklingsprojektet. Projektägare är Vänersborgs kommun, som också tagit ansvar för en fysisk plats. 
- Här finns både en fysisk plats och en process, understryker hon.
Maria betonar att projektet hjälper och stödjer i en fas nära kommersialisering. Och framför allt att hela utvecklingsprojektet har fokus på marknad i ett tidigt skede. 

Många utvecklingsprojekt blir bara en rapport, som stannar i "gramskala". Här handlar det om att snabbt växla upp till kilo och nästan lika snabbt ha fokus på ton. 
- Första frågan måste vara om det finns en marknad och en kund samt hur värdekedjan ser ut. När det gäller Vargön Innovation finns en lång värdekedja där vissa länkar är starka, andra är svaga och ytterligare några finns inte alls. 

  
Utvecklingsprojektet Vargön Innovation syftar till att bygga upp kontakter och samla aktörer. Vargön Innovation kan vara en sådan samlande kraft, eftersom projektet i sig saknar affärsintresse. Projektet kan vidare utgöra ett partnerskap som samlar ihop kompetenser från exempelvis högskolorna. Företagen kan söka sig till projektet tack vare att det finns en fysisk plats. Vargön Innovation är en neutral part i riggandet av projekt och en sammanhållande länk som kan ställa frågor. 


I somras blev en konkret produkt färdig. Tillsammans med Textilhögskolan i Borås och företagen inom Smart textiles syddes den första klänningen av återvunnen bomull. Prototypen är således klar i denna innovation. Nu väntar klänningen på riskkapital som kan satsa medel för att sy några kilometer tyg. Leverantörer finns i tusental, vi är alla innehavare av begagnade kläder hemma i garderoben som skulle kunna användas i jättelika anläggningar för återvinning som omsätts till sömnad av nya tyger och plagg. Ett storföretag väntar på att få ta hand om tillverkning och försäljning av dessa textilier. Men vem ska ta risken för de första testerna i fullskaleanläggning? Vargön Innovation har tagit ansvar för produkten i gram och en aktör finns som vill ta ansvar för volymer i ton. Men vem ska ta ansvar för den största risken som finns i själva tekniksprånget under produktionen av de första kilona av den gula klänningen? 

RING MIG
Seminariet övergår allt mer i ett samtal kring behovet av att testa, sätta en pilotanläggning i sjön och att också kunna prova i full skala i demonstrationsanläggningar. Här ligger Europa efter USA och Kina, betonar Malcolm Norlin som är investerare och entreprenör. I vår världsdel satsas 94 % av forskningsmedlen på grundforskning och endast 6 % på att skala upp forskningen. I USA är den siffran 48 % och i Kina över 50 %. I Europa tycks vi anse att riskkapitalisten ska ta kostnaden för att pröva tekniken. 
- Om någon känner en riskkapitalist som investerar i teknik som inte är prövad, ring mig, säger Malcolm lite ironiskt. 

RÅDGIVNING OCH KRAFTFULL HJÄLP  
Ja, så kan samtalen hålla på i oändlighet. Vem ska betala för glappet som uppstår mellan forskaren och företagaren? Vem ska testa tekniken i liten skala och i stor skala? När tror vi att företaget som ska tjäna pengarna på produktionen av en ny produkt är beredd att kliva in. Malcolm menar att det är den samlade bilden och ytterst hela innovationsprocessen som avgör om den första uppsydda klänningen ska bli en serieproduktion som så småningom börjar produceras i massupplaga. 
- Det handlar om att reducera risk och få fram kapital, då kan uppfinningar snabbare omsättas till affärer. Uppfinnare ska inte behöva gå runt på gatan och och leta efter hjälp. Det måste finnas rådgivning och kraftfull hjälp, exempelvis hur uppfinnaren skyddar sitt patent. 
Malcolm efterlyser också ökad kunskap. Få inser vad som krävs för att en aktör ska ta beslut om att skala upp en prototyp. Osäkerhet vad gäller intressen från kunder skapar tveksamhet inför investeringen. 
Mot slutet av seminariet får en riksdagsledamot kommentera dessa frågor. Hans svar visar också på innovationsprocessernas dilemma. 
- Vi måste se över gränssnitt mellan akademi, näringsliv och offentlig sektor. När det gäller pilot- och demonstrationsanläggningar kan vi inte bygga hur många som helst, säger Ingemar Nilsson, (s). 

EU TVINGAR FRAM 
Staten är alltså knappast beredd att ta kostnader för pilot- och demonstrationsanläggningar, men en mängd småpengar i statliga verk och myndigheter betalar man gladeligen ut. Snuttifieringen berördes under seminariet. Okunskapen om att en region som Västra Götalandsregionen kan medverka i att skala upp intressanta idéer och framför allt skapa neutrala mötesplatser är ganska dålig. Att EU levererar medel till tillämpad forskning inom exempelvis biobaserade material berördes också på seminariet. Jag tror att dessa EU-medel kommer tvinga fram en förändring där staten tar ett större ansvar för väl utvalda demonstrationsanläggningar och släpper den snuttifierade bidragshanteringen. Jag hoppas också att vi får fler regioner som kan ta samlade grepp kring innovationssystemen så som Västra Götalandsregionen gör. 





lördag 1 november 2014

Mera skit under naglarna eller mer avkoppling- det är frågan ?

Sitter på Dramaten och njuter av Rolf Lassgårds gestaltning av Karl- Oskar i Wilhelm Mobergs Utvandrarna. Enkla kläder och enkel rekvisita i skildringen av ett enkelt samhälle. Utvandrarna handlar om människans innersta drivkraft- mat för dagen och sökande efter varaktig försörjning. När ena dottern dör har Karl- Oskar och Kristina fått nog. De bestämmer sig för att dra västerut i förtvivlan över Moder Sveas oförmåga att leverera brödföda. 

Utvandrarna handlar om jakt på försörjning, men också om människans kamp för frihet. Scenen där Robert och Arvid angriper myndigheters översitteri är lysande. De har bugat för husbonden, prosten och länsman för sista gången. Robert och Arvid vill bort från ett alltför regelstyrt samhälle. De bestämmer sig för att dra till Amerika. 

TRÖTTA PÅ DET MODERNA? 
Mat för dagen och kamp för frihet i det småländska Korpamoen. Så gripande och samtidigt så självklart. Dessa värden slåss vi för idag också, fastän vi inte tänker på det. 

I senaste numret av SJ:s tidning Kupé uttalar Fredrik Lindström att han är trött på att det finns 22 sorters youghurt i butiken. Han hävdar att vår tids civilisation spårat ur. Ungefär som Romarrikets fall håller Västvärldens högkultur på att rasa samman. Nu ska vi åter till det enkla och det långsamma, antyder han. De rationella och pragmatiska svenskarnas framgångar ska bytas mot något mer genuint är andemeningen i intervjun. En slags trötthet på modernitet och längtan efter ett enklare liv framskymtar hos många debattörer numera. 

Det är berättigat att ställa frågan om den västerländska människan håller på att gå under i välståndet, överflödet och stressen. Samtidigt finns det en motsättning i dessa åsikter. Budskapet andas å ena sidan att vi ska avstå överflöd, jobba mindre och övergå till ett lugnare liv. Karl- Oskar och Kristina gav å andra sitt liv för jakten på välstånd. Är vi beredda att ge upp en del av deras strävanden? Om vi drar ner på tempot i våra liv- riskerar vi att förlora annat på vägen som omöjliggör övergången till det nya ? 

UTAN MODERNISERING ÖKAR FATTIGDOMEN 

Sverige har, mer än något annat land i världen, lyckats förena frihet och välstånd, jämlikhet och modernitet. Vi utrotade fattigdom och lyfte hela befolkningen till en rikedom som de flesta andra nationer i världen aldrig varit i närheten av. Knappast ett självändamål att alltid vara bäst i världen. Men vad skickar vi svenskar för signaler om vi ensidigt basunerar ut åsikten att dra ner på takten och ändra våra vanor? Att vi har nått toppen och tänker avstå en del av kampen för försörjning och frihet ? 

Jag tror att framtiden kommer innebära att vi avstår en del lyxkonsumtion, inte för att jag missunnar någon lite lyx, utan därför att en större andel av vårt gemensamma bruttoprodukt kommer behöva vara knutet i fasta tillgångar. Mer investeringar, mer arbete, lägre löner och mindre över till löpande flärd. Ungefär som för de flesta småföretagare med en kapitalintensiv produktion. Nästan alla inkomster binds upp i lån på lastbilen, inköp av drivmedel eller andra hjälpmedel i produktionen. Därmed inte sagt att alla får mindre i plånboken. Bara att vi måste jobba mer för samma välfärd. Vill vi åstadkomma någon slags välfärd också i framtiden med hyggliga möjligheter att ta in skatt och investera i infrastruktur, omfördela resurser till skola, vård och omsorg osv måste antagligen de flesta av oss jobba betydligt mer än idag. 

Budskapet från Fredrik Lindström och många andra debattörer klingar därför ensidigt. En uppmaning om att avstå skapar frågetecken om framtiden. Frågetecken som riskerar att ge signalen att Sverige och världen uppnått toppen på ett välstånd och nu kan vi börja ta det lugnare utan att det får konsekvenser. Lika hårt som Karl- Oskar och Kristina slogs för sin försörjning på 1800- talet, lika hårt måste vi idag slåss för vår och våra medmänniskors föda. Ett samhälle som avstår modernisering blir förr eller senare fattigt. I det småländska Korpamoen hade moderniseringen uteblivit, alltså började människor att svälta. 

Vi lever över våra tillgångar idag och priset vi betalar är miljöförstöring, kanske någon invänder. Visst, vi hanterar våra naturresurser illa, men det betyder ju knappast att vi ska dra ner på arbetstiden eller avstå drivkrafter som jakt på välstånd och längtan efter valfrihet. Vill vi undanröja fattigdom måste alla arbeta hårt och kämpa för tillväxt. Utan tillväxt ingen omfördelning. Utan omfördelning ingen tillräcklig fattigdomsbekämpning! 

EN HÅLLBAR UTVECKLING KRÄVER MER ARBETE 
Vill vi skapa ett samhälle som är mer i samklang med naturen måste vi antagligen slita mer för tillväxten och mobilisera resurser för exempelvis miljöinvesteringar. I torsdags träffade jag representanter för rymdindustrin som har stor verksamhet i bland annat Göteborg och Trollhättan. Det är investeringar i rymdindustrins satelliter som kommer avgöra om vi kan ta få tillräckliga kunskaper om klimatförändringarna. Vem ska mobilisera dessa investeringar i framtiden? 

Svårigheten är inte att tala vackert om en livsstil utan välståndets avigsidor som stress och konsumtionshysteri. Svårigheten är att ta till sig en ny epok där monotont ineffektivt kontorsarbete byts mot mer fysiskt arbete på åker och äng, i skog och mark, i industrier och i tillverkningsföretag som producerar nya råvaror, nya processer och nya produkter som används i exempelvis moderna rymdraketer som kan analysera jordens och solens förhållande till varandra och därmed möjligheterna att varaktigt bekämpa stora miljöproblem.  

Samhället står liksom och väger. Ska vi fortsätta att administrera målsättningar för den nya tiden ett tag till eller börja skapa det verkliga omvandlingstrycket och de verkligt stora framtidsinvesteringarna redan nu? 

Jag åker gärna till den gamla bruksmiljön i Växbo utanför Bollnäs. Svårt att
förstå vilka arbetsinsatser som gjordes i Sverige under 1700-och 1800-talet
för att skapa det välstånd vi vant oss vid i Sverige och som många debattörer
idag viftar bort. Troligen kan vi inte avstå välfärd, istället kommer framtiden att
kräva mer arbete av oss. I allafall om vi vill upprätthålla rättvisa och ställa om
till ett mer miljöanpassat samhälle.
Det kommer krävas mer skit under naglarna, inte mindre! 
SKIT UNDER NAGLARNA 
Äter söndagsmiddag i den genuina bruksmiljön i Växbo utanför Bollnäs. Slänger ett öga på de gamla fotona på väggen på restaurangen. Här finns bilder på strävsamma jordbrukare som trampar med bestämda steg i leråkern. De sliter med valkiga händer vid linskäktet. Den var den sortens hårda arbete som byggde välstånd i Sverige. Om vi ska avstå överflödet och ställa om till ett mer hälsosamt och miljömässigt hållbart samhälle idag blir uppgiften knappast mindre arbetsintensiv än då. Den som skriker efter en annan livsstil har kanske rätt. Men utmaningen ligger knappast i att prata vackert om att avstå eller tacka nej till överflöd. Utmaningen ligger i att ta av sig kostymen, kavla upp ärmarna, vara beredd att få lite skit under naglarna och jobba hårt för nya produktionsmönster och nya teknologier som kan generera en mer energieffektiv tillverkning av varor och tjänster som vi behöver i en nya epok. 

Många av oss längtar efter ett enklare samhälle samtidigt som vi tar rättvisa för självklart. Om vi ska tacka nej till överflöd och lyxkonsumtion minskar drivkraften att bli rik. Om människor släpper drivkraften att bli rik blir det också svårare att hitta resurser till att utjämna skillnader och minska fattigdom. Kan vi arbeta smartare i en större social harmoni utan att harmonin övergår i lättja som gör oss fattigare igen? Om ingen blir riktigt rik kommer heller ingen att kunna investera bort fattigdom. När mina förfäder växte upp på den svenska landsbygden på 1800-talet fanns det en filosofi av att dela med sig till grannar som svälte. Men om alla halvfattiga bönder delade med sig av det sista brödet till de utfattiga torparna blev det inget över för gemensamma investeringar i framtiden. Utan modernisering riskerar vi till slut att alla svälter. 

SATSA PÅ DET NYA 

Det blir antagligen svårt att minska på tempot utan att förlora takten i moderniseringen. Modernisering är en förutsättning för att ställa om till ett mer miljövänligt, energieffektivt och hållbart samhälle. Och för att bli mer miljövänliga, energieffektiva och hållbara krävs investeringar i ny teknik, som i sin tur kräver driftiga entreprenörer med gott om pengar. Några av dem som idag pläderar för ett mer stillsamt samhälle kan givetvis välja att dra sig undan, luta sig tillbaka, titta sig i naveln och njuta av denna nya stillhet. Jag menar att dessa insiktsfulla människor istället måste satsa sin tid och sina pengar i en ny epok.