Värdera jorden högre och ta tillbaka ledarskapet!

- Juridiken har fått en stor roll att tolka oerhört detaljerade regler, istället för att göra skälighetsbedömningar. Egentligen handlar det om vilket samhälle vi vill ha och politikerna måste sätta ner foten, tycker miljöjuristen Agnes Larfeldt-Alven och får medhåll; 

- Vi har flyttat beslut från politiken till myndigheter. Men myndigheterna är rädda för att göra fel och resultatet blir en utvecklingsfientlig mentalitet. Nu måste vi förändra attityder så att vi skapar miljöer som driver utvecklingen och inte bara fördelar, säger LRF:s ordförande Paul Christensson. 

- Det är inte rimligt att ett litet intresse eller en enda person ska kunna överklaga stora och viktiga infrastrukturprojekt, menar Kjell A Mattsson, som tidigare varit ordförande i riksdagens bostadsutskott. 

- Vi har en verkställighetsklyfta mellan vad vi å ena sidan vill åstadkomma och vilka metoder vi å andra sidan har valt, understryker Stefan Helstrand, som är forskare inom naturresurshushållning. 

- Ska samhällsplanering bygga välstånd eller rätta till det som blivit fel i välståndsbygget, frågar sig Ola Johansson, som sitter i riksdagens civilutskott och är talesperson i bostadspolitiska frågor för Centerpartiet. 

- Politiken kan aldrig styra bostadsbyggandet, men ändå skyller alla på oss. Vi bör sätta oss tillsammans med byggherrarna och ha en mer nära dialog, tycker Eva Nypelius som är ordförande i SKL:s beredning för ökat bostadsbyggande.
- Översiktplanen skulle kunna bli ett mer dynamiskt verktyg där planerare och näringslivsutvecklare arbetar tillsammans, menar Axel Wenblad som har ett brett förflutet inom olika myndigheter och företag.
Och egentligen beror svårigheterna att finna en god samhällsplanering på att vi inte värderar jorden i samhällsekonomin, utan nöjer oss med kriterierna arbete och kapital, betonar Stefan Hellstrand som är forskare i naturresurshushållning.

Kristina Jonäng klappar Kjell A Mattsson på axeln.
Kjell har lett arbetet med att forma dagens plan- och bygglag.
Mötet handlade om brister och möjligheter med samhällsplanering. 

Idag samlade jag ett stort antal politiker och experter och andra intresserade för att samtala om samhällsplanering. Mötet var en fortsättning på ett liknande möte i april. Och frågorna blev inte enklare idag, snarare fick vi en fördjupning som gjorde mig alltmer övertygad om att något är snett i de system vi valt för samhällets planering. Samtidigt har lagstiftaren haft svårt att fånga in brister i de översyner som gjorts. 

Ibland har lagstiftaren glömt övergångsbestämmelser mellan ny och gammal lagstiftning, vilket fått till följd att det blir mycket oklart hur lagstiftningen ska tillämpas. Agnes Larfeldt-Alven tar ett exempel på vad som sker när ramvattendirektivet nu ska implementeras i Sverige. Då uppstår det uppenbara svårigheter för en verksamhet vid en damm där fisken för länge sedan försvunnit och där ekosystemet inte riktigt fungerar. 

- Skulle alla äldre tillstånd vid alla dammar förnyas pratar vi om miljardkostnader, betonar Agnes. 

Agnes Larfeldt Alvén  ger oss fler exempel. Var går t ex gränsen mellan omhändertagande av avfall och omhändertagande av schaktmassor?  Det är inte tydligt och den ena klassificeringen innebär en helt annan hantering och helt andra kostnader än den andra klassificeringen.

Axel Wenblad som varit miljövårdsdirektör i Västra Götaland, generaldirektör för Fiskeriverket samt utredare för havsplanering ger oss en hel del paralleller mellan planeringen i havet och på land.
Axel ger exempel bakåt i tiden när länsstyrelsen i Göteborg började arbeta för att regionalekonomer jobbade i hop med handläggarna inom miljövården för att åstadkomma en ökad balans mellan regional utveckling och miljövård. Men Axel ger också exempel på hur svårt det har varit att få olika intressen att närma sig varandra i planeringen. När översiktsplanerna infördes var det svårt att få ett politiskt engagemang kring dessa.
- Översiktplanen skulle behöva bli ett mer dynamiskt verktyg, understryker Axel Wenblad.
Och Axel instämmer i det som Agnes antyder, att miljölagstiftningen ibland inte fångar in allt och rentav glömmer vissa aspekter. Underlaget till dagens miljöbalk med Carl- Axel Petri i spetsen blev mer av en redaktionskommitté och mindre ett verkligt underlag för en ny samlad miljölagstiftning, menar Wenblad.

När nuvarande plan- och bygglag skulle presenteras i slutet av 80-talet röstade alla de borgerliga partierna nej, men Centerpartiet hade i sitt nej en hel del förslag och idéer till hur en plan- och bygglag bör se ut.
- Lagrådet hade skarp kritik mot förslaget till ny plan- och bygglag, bland annat kring vad som skulle vara det allmännas rätt och den enskildes rätt, berättar Kjell som alltså var ordförande i riksdagens bostadsutskott vid denna tid.
- Konstitutionsutskottet uppmanade bostadsutskottet att arbeta fram lösningar på den kritik som lagrådet riktat. Resultatet blev bland annat att ÖP idag inte har någon verkan på den enskildes och de allmännas rät, fortsätter Kjell som menar att lagstiftningen fick en mer balanserad utformning där exempelvis ersättningsregler för privat egendom förbättrades.
Kjell tycker att man måste vara realist åt båda hållen i fråga om plan- och bygglagen. Det finns brister, men det går inte heller att avveckla en lagstiftning och tro att man ska forma något helt nytt.
- Istället får man förändra vartefter, betonar han.
Därefter tar Paul Christensson till orda, som är ordförande för LRF Väst. Han är ganska säker på vad huvudproblemet är.
- Rädslan att göra fel är fundamental hos myndigheterna. Lägg därtill att besluten flyttats från politiken till myndigheterna, säger Paul och menar att resultatet blir en utvecklingsfientlig mentalitet.
- Hur skapar vi miljöer där vi driver åt rätt håll, frågar sig Paul och efterfrågar mer civilkurage;
- Ofta blir myndigheterna uthängda i media och alltför sällan rycker chefer och politiker ut till försvar.
Paul instämmer i det som Axel Wenblad tidigare lyft fram, nämligen att översiktsplanen skulle kunna vara mer utvecklingsdrivet och mindre bevarandedrivet. Paul eftersträvar också nyttoanalyser i planeringen, men menar att vi mest ägnar oss åt riskanalyser och därmed späder vi på rädslan att göra fel, menar han.
- Vi måste orka väga intressen, ta ställning till vilken markanvändning som gör minst långsiktig skada, säger Paul med eftertryck.

Stefan Hellstrand har lång erfarenhet av praktiskt jordbruk och studier i lantbruksekonomi. Han tar ett större grepp än alla oss andra på seminariet och menar att det handlar om att föra in jorden som en produktionsfaktor i samhällsekonomin, istället för att enbart väga in arbete och kapital.
- Den långsiktiga samhällsekonomin är samma utmaning som bonden har att förhålla sig till, menar han.
Samhällsekonomin bygger på felaktig grund, menar Stefan.
Han säger exempelvis att värdet för våra sinnen är undervärderat. Det är lättare att sätta ett exploateringsvärde än att sätta värdet på kulturlandskapet. Med tanke på att vi riskerar få brist på energi och brist på livsmedel i framtiden när medelklassen i Indien och Kina ökar sin efterfrågan så bör värdet på naturresurserna öka ännu mer, tillägger Stefan.

Eva Nypelius som är ordförande i SKL:s beredning för ökat bostadsbyggande avrundar dagen med några reflektioner. Hon pekar på behovet av dialog mellan politiker och byggherrar.
- Politiken styr inte bostadsbyggandet, men ändå skyller man ofta på oss.
Eva betonar också behovet av planberedskap, att våga peka med hela handen och hantera den konfliktsituation som alltid finns kring hur vi ska använda marken.
Eva har studerat Finland och tycker att man bör pröva deras system med interntionsavtal med staten för att komma framåt i planeringen. Eva har funderat på avgifter eller någon form av begränsning av besvärsrätten. Kjell A Mattsson antyder också att han tycker att denna del har mest brister idag.
- Det är inte rimligt att ett litet intresse hos en enda person ska få sådana följder för stora infrastrukturprojekt, säger han.
Ola Johansson, som är bostadspolitisk talesperson för Centerpartiet är inte beredd att införa avgifter eller begränsningar av rätten att överklaga.
- Politiska system ska utgå från individen och individens rätt är grunden för rättssäkerheten, betonar han.
Och där någonstans sätter vi punkt för dagens samtal. Utan några enkla svar, men med ökad kunskap.

Bland krut och kanoner i Karlsborg

I slutet av 1800- talet begärde svenska försvarsmakten att en ny fabrik för tillverkning av ammunition skulle byggas i Karlsborg. Idag lever verksamheten som aldrig förr och det är fortfarande ammunition som produceras här- till amerikanska,  italienska, norska, finska och svenska försvaret.
- Och det är dom som har ammunition från Vanäsverken som vinner tävlingar i skidskytte, säger en ganska stolt Peter Ambjörnsson som möter oss i entrén hos företaget Nammo i Karlsborg. 
Jag åkte hemifrån i gryningen idag och framåt halv tio var jag framme i Karlsborg.  Först för att träffa Beate som är chef för ortens enda vårdcentral. Beate utstrålar proffessionalitet och värme i en lagom blandning när hon tar emot vid ett fruktbord på vårdcentralen. 

Idag besökte jag vårdcentralen i Karlsborg
tillsammans med Gunilla Druve-Jansson och
Kjell Sjölund. 

- Det är viktigt att förstå att vi är på landsorten, understryker hon flera gånger. 
Vården måste bygga på de villkor som gäller i glest befolkade områden. Läkartiderna måste anpassas till när bussen går och hembesök är ofta ett bra sätt att möta patienten. Beate beskriver målande hur hon jobbar för ett bra samarbete mellan alla aktörer i vårdkedjan och hur olika delar av vårdcentralen hålls samman samtidigt som distriktssköterskorna har sin mottagning, mödravården sin, barnavårdcentralen sin osv. Hennes berättelse får oss att förstå att här jobbar vi långsiktigt och inte med ryckighet. Enda gången hon höjer rösten är när vi frågar om vad hon önskar sig i form av politiska beslut. Då säger hon först artigt att det inte finns några särskilda önskemål, sedan säger hon med eftertryck att hon inte vill ha en massa dekret ovanifrån. Beate låter oss förstå att hennes främsta mål är kontinuitet och kvalité för patienten. Kommer det pekpinnar ovanifrån med snabba krav på förändringar riskerar det bara att slå sönder den långsiktighet som Beate försöker jobba efter. Hon har problem med att få fasta läkare, men de hyrläkare hon anlitar försöker hon knyta till sig, argumenterar för att de ska komma tillbaka så att patienterna slipper se nya ansikten hela tiden. Beate hänvisar hellre till Skövde än behåller en verksamhet i Karlsborg som hon anser har mindre kvalitetsbrister. Sommartid blir det sådana besked till patienterna och det måste vi hjälpas åt med att förklara för patienterna, menar hon. 
Vi lämnar vårdcentralen och styr på ammunitionsfabriken. Företaget omsätter tre miljarder totalt och ungefär en halv miljard i Karlsborg. Därmed är Nammo Karlsborgs största privata arbetsgivare. Och de anställda ökar i antal. Från knappt 100 för några år sedan till drygt 200 idag. Till viss del är det den blyfria ammunitionens förtjänst. I slutet av 90- talet började dessa krav slå igenom på allvar och nu ökar efterfrågan. Med ett mer miljövänligt försvar runtom i världen ökar möjligheterna för Karlsborg att leverera mer och anställa fler. 

Vid Vanäsverken produceras ammunition som aldrig förr.
Företaget har ökat från knappt 100 till drygt
200 på några få år. Det är till stor del tack vare ökad
efterfråganpå blyfri ammunition, berättar Peter
Ambjörnsson. 

Vi drar vidare bland verksamheterna i Karlsborg. Det går sannerligen inte att undgå försvarsmaktens påverkan på staden genom århundraden. Detsamma kan sägas om  Forsviks bruksmiljöer.  Gamla ståtliga tegelhus reser sig mot himlen. Ett och annat fönster är trasigt och man kan ana svårigheter att underhålla dessa enorma lokaliteter där mekaniska verkstäder, gjuterier, kvarnar och varv brett ut sig.  Målet för dagen är Forsviks fartygsvärncentrum som först tillkommit för att återskapa den gamla hjulångaren Erik Nordevall och som nu utvecklas till ett centrum för kunskapsspridning om fartygsbygge. Patrik som nyligen blivit utsedd till årets skaraborgare och som varit projektledare för återskapandet av Nordevall sprudlar som vanligt av berättarglädje när vi möter honom vid landbryggan till Erik Nordevalls tjusiga kopia.  Han påminner om att bygget av hjulångaren kan ha varit en av de första viktiga stegen för Sverige att bli en industrination. Vi tittar in i maskinrummet där nitar, cylindrar och ångpannor har återskapats i långdragna men lärorika byggprocesser. Ungdomar med nyvaknade intresse för fartygsbygge har fått lära sig från grunden. När Nordevall skulle byggas av britter på 1830- talet upptäckte man snabbt att det inte fanns någon utvecklad industri någon stans i Sverige. Efter bygget av Nordevall tog man med sig ritningarna till Motala verkstad för att se om det fanns förutsättningar för att starta serietillverkning av hjulångare. Vi vandrar vidare från maskinrummet till smakligt inredda sovhytter.

Patrik håller lektion för Gunilla om hjulångarens
tekniska konstruktion.  Den byggdes på 1830-talet och kan sägas
vara en av de första stegen mot industrialisering i Sverige.
En resa från Göteborg till Stockholm med denna hjulångaren kostade
motsvarande 28 000 kronor. 

 Idag kan sexton gäster i åtta sovhytter göra en chartrad tur på Vättern. Ombord kan man även hålla bröllop och fester för 60- talet gäster. Besättningen bär tidtypiska kläder och serverar mat från ett tidtypiskt kök med vedspis. Det är bara de inbyggda kylarna och det moderna porslinet som avviker från orginalinteriören i fartygssallongen. De små hyllorna på väggen med vattenkaraffer till törstiga passagerar är exakta kopior från orginalet Nordevall vars vrakdelar ligger på havsbotten mellan Vadstena och Motala. Detaljer som bordsben och fönsterkarmar är återskapade så som det en gång såg ut.  Sovhytterna ger en känsla av att befinna sig i en tågkupe från 1800- talet. Patrik bekräftar att hytterna i hjulångarna kopierades när vagnar till järnvägen skulle börja byggas i Sverige. Vi äter lite lunch ombord och pratar om marknadsinsatser för att få ekonomi på Erik Nordevall. Avtal finns nu med Jönköpings kommun för några år. Men Nordevall behöver bli mer känd. Kjell Sjölund, Karlsborgs starke man, berättar om planerna på en fortsättning i Forsvik nu när Nordevall är färdigbyggd. Kjell har många idéer hur kunskapen om varv och fartygsbygge ska utvecklas tillsammans med många goda krafter. Vi hejar på en av entusiasterna som står och smider på kopior till trädetaljer i regalskeppet Vasa. Lite längre bort i lokalen står några nybetsade kanoner i trä som ska pryda en restaurang i närheten. I Forsvik sker experiment som skulle kunna göra orten till en del av varumärket Vasa, menar Kjell. 

Prövar rodret på hjulångaren Erik Nordevall.
För knappt två hundra år sedan gick orginalet
på Vättern, men gick på grund mellan Vadstena
och Motala. De senaste femton åren har eldsjälar
sett till att återskapa fartyget,. 

Vi åker vidare på vår resa genom Karlsborg och stannar till hos Noremech AB som också är en fortsättning på framgångsrika  industri- och verkstadsföretag i Västsverige. SKF outsoursade en gång det som skulle bli Lidköpings mekaniska verkstad och Volvo i Skövde sålde en gång en del av sin verksamhet. Dessa företag har i sin tur köpts upp av norska intressenter för att bygga kapacitet för Offshore. Vi får lära oss allt om världens tyngsta slangklämmor i stål som kostar uppåt en miljon kronor och väger uppåt 15 ton. Ett exemplar ligger på verkstadsgolvet när vi kliver in i fabriken. En mäktig syn att ta ett varv runt en nymålad slangklämma som ska sitta på en pipeline utanför Australiens kust. Vi slänger ett öga på komponenter till enorma stålborrar och tar en promenad i fabriken där man kan se på intensiteten bland robotar och skärmaskiner att företaget går på högtryck. Orderstocken är nästan större än man klarar. Vissa order får Noremech säga nej till och företaget skriker efter arbetskraft. Vi pratar en stund om svårigheten att få tag på arbetskraft till verkstadsindustrin. Kanske kan ökad ersättning för lärlingar hjälpa, försöker jag. Det mottages positivt. Just nu är strategin att ta in arbetskraft utan utbildning och lära upp dem i företaget. Då kan höjd ersättning för lärlingsplatser vara ett tillskott som underlättar. När jag åker hemåt har jag svårt att släppa bilden av ett Sverige som går på högvarv, där arbetskraft saknas på många håll och där vi till och med förlorar arbetstillfällen därför att det saknas folk som vill och kan jobba i industrin. Kjell Sjölund, Gunilla Druve- Jansson och jag tar en kopp kaffe innan vi avslutar dagen. Vi är överens om att Sverige egentligen inte har någon arbetslöshet, det är fel på matchningen på arbetsmarknaden. Något att bita i för alla som jobbar i utbildningssystemet, på arbetsförmedlingen eller i politiken. 

Bland näsduksträd, makedonska tallar och hederliga dahlior

Vi möts av en bild på blommande näsduksträd från i våras när vi kommer in på biblioteket vid Botaniska Trädgården. För sådär 70 år sedan ville några entusiaster prova om ett näsduksträd skulle kunna blomma i norra Europa. Näsduksträdet planterades i det som skulle bli Japandalen i Botaniska trädgården i Göteborg. Det tar årtionden innan sådana experiment tar sig och ytterligare årtionden att få fram volymer på fröer och plantor som prydnadsväxter.  Att bevara och utveckla den biologiska mångfalden är ett tidsödande arbete. Det fick vi flera bekräftelser på när jag och några kollegor i Centerpartiets regionfullmäktigegruppen besökte Botaniska Trädgården idag. 

Idag har jag varit på Botaniska Trädgården i Göteborg
med kollegor från Centerpartiet i Västra Götaland. 

Vi förstår inte alltid själva vilken skatt som trädgården utgör, betonar Botaniska trädgårdens chef Marie Kellersjö när hon pratar till bilden av ett blommande näsduksträd. Botaniska Trödgården har fem stjärnor i rankingen av hållbara turistmål. Hit kommer en halv miljon besökare varje år och här finns 16000 bevarade arter. Botaniska Trädgården är alltifrån  en gigantisk växtsamling för forskare och ett klassrum för förskolebarn som ska väckas till ett intresse för naturen. Trädgården är inte bara en trädgård utan ett vidsträckt strövområde som breder ut sig mellan Sahlgrenska och Slottskogen och bort över kommungränsen i Mölndal. Totalt omfattar området 200 hektar markytor som på ett flygfoto ser ut som ett grönt hjärta fullt av vandringsstigar mellan träddungarna, mossarna och fågellivet. Botaniska Trädgården med Änggårdsbergen är något alldeles unikt. Knappast någon storstad i världen  i Göteborgs storlek har sådana grönområden. 

Vi får en guidning i de mer ordnade utställningarna av sommarblommar vid entrén till Botaniska via en av världens största stenpartier med insprängda rabatter och små vattenfall till de större strövområdena uppe vid Finnmossen. Man blir alldeles tagen av varje blomma som reser sig i tusental i fantastiska rabatter, skolträdgårdar och återskapade landerier. Förutom exotiska träd som näsduksträd från Kina kan man ställa sig i skuggan av en tall från Makedonien eller botanisera bland hederliga svenska dahlior. Vi får information om alltfrån nyligen obehagliga stölder av ovanliga växter och vardagligt detektivarbete bland de anställda vid Botaniska  för att artbestämma och identifiera sällsynta arter. Det är ofattbart vilka skatter som finns inbäddade i växthus och blomlådor samt hur många  eldsjälars enorma engagemang som vilar i Botaniska Trädgårdens resurser.  Det är viktigt att bli påmind om hur många arter som kunde varit utrotade om Botaniska Trädgården inte funnits.  Vi pratar om uppdraget som FN gett oss att bevara den biologiska mångfalden. Och dåremellan pendlar diskussionen till att mer handla om att locka fler turister och fler skolklasser. 

På promenad upp mot Änggårdsbergen och Finnmossen. 

Frågan om den biologiska mångfalden måste göras verklig och relevant för fler. Det finns inget som är så avkopplande för människan som att luta ögonen mot ett lövverk som vajar i vinden eller en blomma som sträcker sig upp mot himlen. All annan verksamhet som människan ägnar sig åt;  läsa en tidning, lösa en uppgift framför datorn,  köra bil, förbereda en lektion, lösa läxor, laga mat, ringa ett samtal eller leta i byrålådan tar kraft. Att vila ögonen mot naturens eget skådespel ger kraft. Det är därför som alltfler tar trädgårdsterapi som en metod för att lindra stressjukdomar. Att lära människan och påminna människan om vårt beroende till naturen så att vi kan undanröja psykisk ohälsa är en av vår tids viktigaste uppgifter. Västra Götalandsregionen som äger Botaniska Trädgården måste ta sig en allvarlig funderare på hur vi kan lyfta fram denna skatt ännu mer. Jag tror att fler långsiktiga satsningar i denna typ av anläggningar betalar sig. Botaniska Trädgården har varit utsatt för en hel del lappande och lagande på senare år. Näckrosdammen har fixats till och  nya besökstoaletter är på plats. Nyligen beslutade regionstyrelsen om en förstudie om nytt växthus. Det är ett första viktigt steg för en större och långsiktig satsning. En sådan långsiktig satsning skulle också behöva innehålla en bro eller ett promenadsstråk upp emot Sahlgrenska sjukhuset, en förbindelse bort mot Slottskogen och en nedsänkning av Dag Hammarsköldsleden så att bullret från trafiken kan byggas bort. Botaniska Trädgården skulle då kunna exponera sin entré och ännu tydligare bli en lättillgänglig trädgård med fler turister, fler skolklasser, fler forskare och bli en trädgård som ännu bättre kan bidra till förståelse som kan minska klimatförändringar och stärka den biologiska mångfalden i världen. Friskare människor och mindre stressjukdomar får vi på köpet! 

Mellan asfalt och åkrar- berättelsen om Centerpartiet

I sommar har jag funderat på min egen uppväxt samtidigt som jag läst Dagens Nyheters serie om vårt behov av nostalgi. Jag kan inte låta bli att koppla ihop mina tankar med det som ska hända på partistyrelsen i dag.
Vi ska fatta beslut om inriktningen inför valet. Den fråga vi söker mellan raderna i alla handlingar som sköljt över oss till mötet är vad som ska vara berättelsen om Centerpartiet. Här är min berättelse.

Min farfars far tillhörde dem som la grunden för välstånd i Sverige. Han  insåg att jordbrukets förmåga att leverera överskott bara kunde ske via allt större jordbruksenheter. Under 1860- och 70- talen fördubblade han sitt markinnehav och runt 1900 hade han uppåt fem tjänstefolk i tjänst samtidigt. Han var en högljudd hyggligt välbärgad bonde som delvis drog nytta av andras elände på landsbygden vid denna tid. Men han drevs också av en djup kärlek till jorden och till de människor som han var arbetsgivare åt. Min farfars far dog alldeles för tidigt. Den muntliga traditionen säger att han hade en uppmaning till sin mycket unga fru Hilda år 1903.
- Sälj ingen del av gården. Du måste hålla igång jordbruket för att kunna betala löner till pigor och drängar, säger han medan den blivande änkan torkar en tår ur ögonvrån.

Anders Hanssons rationaliseringsiver var förutsättningen för välstånd. Utan jordbruksöverskott ingen export, utan export inga intäkter för investeringar, utan investeringar inga företag och heller inga nya jobb och  inga skatteintäkter för att finansiera en utbyggd välfärd. På samma gård som min farfars far Anders Hansson huserade under slutet av 1800- talet växte jag upp i under slutet av 1900- talet.  Jag cyklade på en grusväg kantad av bondgårdar som inte längre bar sig medan mina jämnåriga växte upp i nyasfalterade förorter i moderna miljonprogram bara ett stenkast bort. Grundskolan jag gick i var ständigt nedläggningshotad. Arbetarskyddsstyrelsen  dömde ut slöjdsalen och kommunens tjänstemän tyckte att gymnastiksalen på skolan var omodern och borde tas ur bruk. Jag gick ut sexan utan att ha upplevt en komplett grundskola.

Den svenska landsbygdens rationalisering skapade förutsättningar för den unika rikedom som Sverige haft. Men det byggde på att människor flyttade från landsbygden samt att skolorna  och servicen packade ihop. Landsbygdsbefolkningen skulle leverera välstånd men inte nödvändigtvis få uppleva den själv. Den känslan av djup orättvisa var huvudorsaken till att Centerpartiet bildades. Min farfars far rationaliserade jordbruket framgångsrikt, vilket frigjorde kapital för industriinvesteringar samtidigt som omvärlden efterfrågade svenska livsmedelsprodukter. Grunden hade lagts  för en av världens rikaste nationer.  Men priset var en urholkning av landsbygden och en marginalisering av landsbygdsbefolkningen. Just nu sker också det motsatta. De nybyggda miljonprogrammen på 60- och 70- talen upplevs inte längre som nybyggda. Hur finansieringen av renoveringen ska ske är ett av politikens största trätoämnen idag. En del av dem som växer upp i skamfilade miljonprogram idag upplever samma orättvisa som jag upplevde som barn. Då hade landsbygden levererat överskott som finansierade utbyggd välfärd i stan. Nu ackumuleras välstånd i de välbärgade områdena i Kungsbacka medan Nordöstra Göteborg minskar sina inkomster. Då gick pengarna från bönderna runt Kungälv till arbetarna i Göteborg. Idag flyttas rikedomar från Bergsjön till Särö.

För drygt 100 år sedan bildades Bondeförbundet  i Falköping. Bönderna  i Skaraborg  började marginaliseras och försökte förhindra utvecklingen genom ett nytt parti. Men fokus riktades åt andra håll. Exempelvis mot en skara av växande metallarbetare på Hisingen som krävde sin rätt till högre levnadsstandard. Idag rullar det ut en och annan Volvobil på Hisingen som kan tanka med biogas från slaktavfall från kossor som betat på slätterna runt Falköping. Sakta sakta ökar lönsamheten på landsbygden eftersom en utveckling av industrinationen Sverige kräver tillgång på lokala råvaror. Landsbygden är på väg att ta revansch.

Vi människor har ett djupt rotat behov av naturupplevelser och friluftsliv. Vi är skapta sedan årtusenden för att vara samlare som lever av bär och svamp. Människan behöver se himlen och känna jordskorpan under sina fötter hela dygnet. Den som stängs in mellan höga huskroppar som skymmer solen och bara känner asfalt under fötterna mår sämre. Människan är troligen dubbel till sin natur. Vi är beroende av naturen men jagar också njutning som tillfälligt kan ta oss bort från  naturkrafternas och vädermakternas tunga baksida. Därför har människan byggt städer och skapat nöjesutbud.

För de flesta lockar mångfalden i staden. Det var staden som var handelsplats, nöjesmetropol och platsen för äventyr i de första europeiska städerna Venedig och Florens.  Det är staden som också idag bär upp nöjesutbudet.  Det är de täta städerna som skapar vår tids handelsplatser dit människan dras som flugor runt en sockerbit. De som är kvar på landsbygden upplever en frustration över urbaniseringens tilltagande kraft, men varje stad är en spegelbild eller ett bollplank till sitt omland. Ju mer staden växer, desto mer dynamisk kan dess omland vara.

Det var först när människan blev bofast och började organisera ett civiliserat samhälle som vi kunde bota sjukdomar och utrota fattigdom. Förmågan att frakta livsmedel mellan orter med stora skördar till orter utan skördar är en av människans viktigaste tekniksprång.  Och mycket vill ha mer. När människan har lärt sig att frakta livsmedel på ett dragdjur vill hon gärna hitta  enklare och framför allt snabbare transportmöjligheter vartefter. Och även organisera en effektivare livsmedelsproduktion så att fler munnar kan mättas. En jakt på bättre transportmöjligheter och bättre odlingsmöjligheter är en del av människan själv.  När den teknikutvecklingen snurrat tillräckligt länge kan människan ställa krav på kortare arbetsdagar och längre semester. Fler människor slipper slita ut sig och kan få tid att njuta av livets bekvämligheter. Mycket vill ha mer. Alla vill bo i stort hus med diskmaskin och dator. Människan jagar en effektivare produktion för att kunna minska tiden i det slitsamma arbetet på åkern, i fabriken eller på kontoret.  Då får man mer tid för upplevelser i Thailand eller Australien eller för all del med svampkorgen under armen i en skog på den svenska landsbygden. Den moderna människan kommer alltid tillbaka till landsbygden. Men ingen kommer frivilligt att minska på bekvämligheten eller avstå datorn. Ingen vill tillbaka till fattighjonens tid.  I stället  ropar alla efter bättre äldreomsorg, högre kvalité i utbildningen och mer pengar i lönekuvertet.

Några kräver satsningar för fler jobb och ifrågasätter samtidigt nyligen genomförda reformer för fler jobb. Några andra hänvisar till redan gjorda reformer men menar att dessa inte fått full effekt och således dröjer de nya jobben. Ibland känns det som att alla vet hur fler jobb skapas, men det finns inget brett stöd vare sig för redan gjorda reformer eller nya reformer. Under tiden gror misstänksamheten och kritiken mot ett samhälle där de flesta mår ganska bra, men där ena hälften av befolkningen blockerar för den andra att förbereda morgondagen. Det parlamentariska läget i sig är inte problemet, utan att de båda politiska blocken saknar idéer som kan skapa brett stöd.

Alliansregeringen är det politiska block som har störst chans att bryta dödläget. De sitter på verktyget för att förändra, nämligen regeringsmakten och  regeringspartierna sitter på förslag som kan skapa framtidstro om de förverkligas. Det behövd politiska reformer som kan vinna brett stöd. En del av Centerpartiets förslag för att satsa på landsbygden och småorterna är bra, men det behövs också en bred reformering av hela näringspolitiken för att åstadkomma en starkare lokal utveckling i en alltmer global ekonomi. Sänkta arbetsgivaravgifter och förändringar när det gäller sjuklöneveckan som Annie Lööf lyfter fram idag är viktiga pusselbitar.

 Dagens Nyheter har kört en sommarserie om vårt behov av nostalgi. Kajsa Ekman menar i sitt bidrag att vi människor inte i första hand är nostalgiska. Istället menar hon att behovet av nostalgi beror på att vi saknar en vision om framtiden. Hon antyder att visionen om framtiden stegvis har gått förlorad sedan slutet av sjuttiotalet. Kulmen på attacken på framtidstron sker nu i början av 2000- talet genom införandet av Alliansregeringens reformer, såsom RUT- avdrag mm, menar hon. Samtidigt ondgör sig Kajsa Ekman över att hennes generation är den första som är fattigare än sin föräldrageneration. Således består framtidstron ytterst av att vilja bli rikare än generationen före. Jag tror hon har rätt. Jakten på att ta sig ur fattigdom är människans största drivkraft. Men Kajsa Ekman kritiserar alltså samtidigt alla de reformer som gjort oss rikare på senare år, exempelvis avdrag av olika slag. Jobbskatteavdrag och RUT- avdrag sänker trösklarna för medelklassen att jobba lite till eller att anställa någon i hemmat. Jobbskattevadrag och RUT- avdrag gör det mer motiverat för arbetslösa att ta ett jobb. Den typen av debattörer som Kajsa Ekman utgör kritiserar helt riktigt bristen på framtidsvisioner, men tar samtidigt avstånd från de reformer som nyligen genomförts för att underlätta människors drömmar om ökad frihet och just ökat välstånd.

Många debattörer kritiserar samhället från andra hållet. Mer frihet, mindre regleringar, borttagande av arbetsrätten, en mindre offentlig sektor och kanske även friare inställning till droger är svaret på människors framtidsdrömmar, menar dessa debattörer. Det är alltså den klassiska dragkampen mellan frihet och trygghet som pågår, precis som i alla andra samhällen genom alla tider. En del tror att mer frihet gör oss lyckligare, andra tror att mer trygghet är huvudinslaget i framtidsvisionen. Jag tror att de flesta glömmer en parameter ytterligare  i frågan om framtiden.

Är det angeläget eller är det oviktigt om Sverige och Västvärlden fortsatt är välfärdsnationer ? Kajsa Ekman tar det för självklart, hon tror att vi duckar inför framtiden därför att vi känner på oss att vi riskerar att bli fattigare än vår föräldrageneration. Många nyliberaler argumenterar för ökad frihet och mer avreglering därför att de tar välståndet för självklart. Är frihet det viktigaste om en del blir fattigare - det är frågan till nyliberalerna.  Är trygghet det viktigaste om den totala rikedomen sjunker ?- det är frågan till de traditionella vänsterdebattörerna.

Min slutsats är att människan kan välja att skapa  välstånd genom hårt arbete eller att avstå välståndet genom att arbeta mindre. En andra slutsats är att ingen kan garantera fördelningen av den nivå vi till slut väljer på välståndet.  Det upplevde landsbygdsbefolkningen då och det upplever människor i förfallna miljonprogramsområden idag.

Det pågår alltid en politisk debatt om staten ska behålla välståndet eller om individerna ska ha välståndet i sina egna plånböcker.  Ett ytterligare jobbskatteavdrag är en del av den debatten.  Alltför få diskuterar hur vi gemensamt bygger stabil välfärd.  Min farfars far visste antagligen inte att hans rationaliseringar på 1800- talet var förutsättningen för mitt välstånd på 2000- talet. Vi har idag ingen aning om vad som är förutsättningen för lyckliga människor på 2100- talet. Men det är nu vi lägger grunden för något hållbart. Jag tror att de flesta vill ha samma materiella välstånd som idag. Ett sådant välfärdssamhälle kommer att byggas upp ungefär som förra gången, dvs genom smartare livsmedelsproduktion och effektivare transportsystem. Energiförsörjning kommer att vara centralt. Alla kommer inte att älska att bo i ett kallt och glest befolkat land i norra utkanten av Europa. Men alla vet att det är råvarorna i just sådana länder som ytterst finansierar välfärd.  Vi kommer att behöva göra som min farfars far gjorde igen. Vi måste dels dra nytta av ett minskat skattetryck för att fler företag och fler jobb skapas. Men många av de investeringar som måste göras i en övermogen välfärdsnation som Sverige och som dessutom måste ske i Norrlands inland, i Trollhättan eller i Ljungby kan inte helt överlåtas till småföretagen själv. Det måste ske genom en kraftfull näringspolitik som  pekar med hela handen. Nu ska Sverige göra tekniksprång som är långt mer än att gå från hästransporter till fordonstransporter och som är större än den omstrukturering av det svenska samhället som skedde under hela 1900- talet. Jörgen Sjöberg som ingår i rektors stab på Chalmers brukar säga till mig att Sveriges fantastiska etablering av stora industriföretag inte skedde därför att vi var en stor befolkning, utan därför att vi var en så liten befolkning.  Nu har vi blivit ännu färre, proportionellt i förhållande till andra delar av världen samtidigt som vi ska göra ännu större tekniksprång och  behålla vår rikedom.  Vi behöver en näringspolitik som kan möta det tidlösa kravet på bättre livsmedelsproduktion och smartare transporter. Det förutsätter att fler flyttar dit där livsmedelsproduktionen sker men också att man allt snabbare kan ta sig därifrån för att vara en del av en global ekonomi. Mycket vill ha mer. Människan vill se himlen och  känna jordskorpan under fötterna ena dagen genom försörjning i exempelvis i ett exklusivt gårdsmejeri i norra utkanten av Europa. Människan vill kasta sig på ett hypermodernt och klimatsmart lättviktsflyg till Shanghai den andra dagen för att delta i en världsungdomsfestival. Näringspolitiken måste ha förmågan att uppmuntra såväl den ultralokala inovationen i en naturnära och svårtillgänglig terräng som att undanröja hinder i en alltmer globaliserad och öppen ekonomi. Resurseffektivitet blir centralt och placering av regionala kraftcentra blir avgörande. Alla måste ställa upp på frihetliga värden så att alla människor kan växa men alla måste också enas om platser för demonstrationsanläggningar, testmiljöer och stora forskningscentra.  Hårt arbete i hela befolkningen och stor riskbenägenhet bland de välbeställda- det ger förutsättningar för ett rikt liv hos alla under 2000- talet. Annie Lööf avsätter nu mer resurser till innovationer. Det är en bra början. Nu väntar vi också på en regionalisering av Sverige så att vi kan  kraftsamla regionalt istället för att vara kvar i 1900- talets nationella stuprörstänkande.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har i sommar häcklats för att hon ömsom anser att arbetsmarknaden ska vara mer flexibel och ömsom får nej från sitt eget parti att genomföra de reformer som skulle skapa ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Stefan Löven får säkerligen starka påtryckningar i sitt parti att återgå till klassisk nationell betongpolitik. Satsa statliga medel för kärnkraftsprogram, tag avstånd från svaveldirektivet och sänk koldioxidskatten är sådana förslag som pyser ut från en del fackförbund och där en del aktiva socialdemokrater ansluter sig. Centerpartiet har världens chans att stiga fram mellan en gammaldags socialdemokrati och trötta moderater som har tendenser att regera sönder sig själv.

Framtiden kan inte vinnas genom enstaka reformer på landsbygden och välstånd kan inte skapas genom att drömma om gårdagen. Centerpartiet måste  vara det parti som mest efterfrågar den täta stadens attraktivitet. Storstäder som Stockholm, Umeå, Oslo, Göteborg och Malmö ska växa ännu mer intensivt så att de blir verkligt konkurrenskraftiga magneter i en alltmer global ekonomi. Om fler kan trivas på Stureplan så ökar också chanserna för de som bor i Holmsveden. När Bondeförbundet bildades skedde det som en protest mot landsbygdens avfolkning och marginalisering. De som finns kvar på landsbygden idag kan skönja en ökad efterfrågan på naturresurser. Nya gruvor öppnas, fler vill bygga bostäder i trä och lokala ölbryggerier ökar i antal. Då investerade bönderna i landsbygden för att människor skulle flytta därifrån. Idag måste vi öka investeringstakten på landsbygden för att människor ska flytta tillbaka. Min farfars far rationaliserade sitt jordbruk, skapade överskott som kanaliserades in i det som skulle bli en av världens rikaste industrinationer samtidigt som min farfar, min pappa och delvis jag själv fick betala priset genom att växa upp på en alltmer marginaliserad landsbygd. Nu är det dags för Pay Back. Och för det behövs tekniksprång. Utvecklingen är alltid ett växelspel mellan staden och landet, mellan åkern och asfalten. Centerpartiet har aldrig gillat ett växelspel som sker till priset av alltför stort utanförskap. Men vi vill inte heller lotsas att växelspelet inte finns. Urbanisering är ett faktum och närmast en naturlag. Människan kommer alltid tillbaka till naturen och dras också till den täta stadens nöjesutbud. Välfärdssamhällets insatsvaror finns på landsbygden. Ett land kan dra fördelar av växelspelet genom en kraftfull näringspolitik. Och ett land som ligger i utkanten av norra halvklotet måste vara extra tydlig för att människor ska vilja vara kvar och skapa mervärden. Fokus på individens fri- och rättigheter måste kompletteras med ett centralt dirigerat tekniksprång.

Min mormor hjälpte alla hela livet

Min mormor växte upp på Höviksnäs. 

 Hon föddes några månader innan första världskriget bröt ut och hon gifte sig nästan samtidigt som andra världskriget började.  Idag skulle min mormor Ingrid Kristina fyllt 100 år.  

Hon var dotter till Ernst Olsson i Höviksnäs på Tjörn. Ernst förfäder kom från Svanvik och ägnade sig åt att skeppa spannmål från Höviksnäs via Göteborg till England. Ernst Olsson flyttade till Höviksnäs med sin fru Olga Jönsson ungefär samtidigt som min mormor föddes. Olga hade kommit från Tostarp i  Skåne för att börja jobba som lärarinna i Myggenäs  i början av  1910- talet och där träffade hon alltså min mormors blivande far. Den lilla Ingrid som föddes den 12 augusti 1913 hade redan en halvsyster Clary, som fötts utom äktenskapet och hon skulle få tre syskon ytterligare  de närmaste åren. Den yngsta dottern Ingeborg pratade jag med idag. Hon närmar sig 90 år och  bor i huset i Höviksnäs som hennes pappa köpte för 100 år sedan. Från vardagsrumsfönstret kan hon följa verksamheten vid bryggan i Höviksnäs som förutom utskeppningshamn för spannmål också fungerade som tilläggsplats för passagerarbåtar från fastlandet innan Tjörnbron kom.  Idag driver mormors syskonbarn trävarufirman Olssons trävaror i femte generation vid bryggan i Höviksnäs. Jag har alltid älskat att komma tillbaka till "näset" för att bada på sommaren, ta en promenad på isen på vintern eller bara fika hos Ingeborg. 


Mormor var en av de mest generösa människor jag känt. Hon hade en genuin omsorg om andra. Ofta satt hon i telefon hemma i köket i Myggenäs där hon och morfar byggde sig en funkisvilla som nygifta. Mormor hade lite svårt att gå på grund av utslitna höfter så sittläge vid telefonen passade bra. Hon ringde runt till barn och barnbarn, syskon och syskonbarn, grannar och vänner för att gratulera vid födelsedagar, säga grattis på namnsdagar eller bjuda in till kafferep. När jag plockar bland saker jag fått av mormor genom åren så finns det böcker och handbroderade näsdukar från nästan alla namnsdagar. I en bok har hon exempelvis skrivit med prydliga bokstäver att detta var namnsdagspresent för år 1980. Hon ringde så ofta hon kunde, oavsett om jag bodde i Kungälv eller i Stockholm. Vi hälsade på mormor när hon och morfar fyllde år, men mormor bjöd även på kalas vid exempelvis hennes och morfars bröllopsdag varje år.  Mormor hittade alltid ett tillfälle att fira. Inte för hennes egen skull -  hennes onda höfter och astma hade lätt kunnat stoppa henne-  utan för att hon ville att vi barnbarn skulle träffa våra mostrar och fastrar. Således har jag umgåtts mycket med mormors syskon genom åren, något som jag värdesätter högt idag. Mormor dök ofta upp i kyrkan på min och mina syskons skolavslutningar. Tidvis måste det ha varit tufft att hinna med alla skolavslutningar eftersom hon fick tio barnbarn. För att inte tala om alla presenter hon köpte in. I den stora byrån under TVn på övervåningen hade hon sitt lager av prylar och hantverk som hon halade upp när någon skulle firas. Och var lagret av presenter tillfälligt slut skickade hon med en peng. Ständigt, ständigt kom det små kuvert med pengar eller småprylar till mamma som skulle levereras till namnsdagar och skolavslutningar.  Det hände att hon skickade med mamma presenter när våra kompisar fyllde år eller tog studenten, personer som hon kände mycket ytligt. Ingen ansågs vara en alltför avlägsen vän för att uppvaktas. Således fick hon mängder av tackkort från när och fjärran från folk som gift sig, fyllt år, tagit examen och konfirmerats. 

Mormor och morfar gifte sig den 16 juni 1939. Den unga Ingrid hittade bondsonen och den blivande kommunalmannen Bertil Andersson i Myggenäs. Det finns en filminspelning från vigseln och det storslagna är att filmen är en färgfilm. Häftigt för oss barnbarn att 75 år senare kunna se vilka färger som bröllopsgästerna hade på klänningarna. När Olle och jag skulle gifta oss 1998 hade jag bestämt mig för att fråga mormor om jag fick låna hennes brudslöja. Skulle vara så roligt att bära en fint bevarad och lång slöja från 30- talet. Jag besökte henne den 21 april det året, men av någon anledning fick jag aldrig ställt frågan till henne och således berättade jag inte heller att jag skulle gifta mig.  Den 26 april var mormor död. Då lärde jag mig definitivt att man inte ska skjuta upp saker. Jag bar hennes slöja på mitt bröllop några veckor senare. På så sätt var mormor ändå närvarande på min stora dag.

Morfars syster Isabella ansåg att mormor inte var fin nog för morfar, så därför säger vandringssägnen att mormor hade svårt för "faster Bella". Men jag hörde aldrig att mormor sa ett ont ord om någon, inte ens om Bella som alltid var en given gäst  på kafferep och kalas. 


Ingrid och Bertil träffades redan som tonåringar.
 - Jag fick åka med honom på hans sidovagnsmaskin, berättade mormor när vi barnbarn frågade vad de gjorde i sin ungdom. 
Sidovagnsmaskin var en slags moped eller enklare motorcykel med vagn vid sidan med plats för passagerare. Vi barnbarn tyckte att det lät så roligt när mormor berättade om nöjesåkningen med morfar.


Mormor jobbade en kort tid på en telegrafstation. Efter giftermål var det inte aktuellt med förvärvsjobb för mormor längre.  Mormor stod troget vid morfars sida, skötte tre barn och hushåll i alla år när morfar mest var ute på politiska möten, anlitades som auktionsförrättare eller andra förtroendeuppdrag. Hemma i Myggenäs hade mormor och morfar en liten gård. Mormor fick hålla efter potatisen och mata hönor, trots en del krempor. Ibland var det säkert slitningar i äktenskapet, precis som i alla relationer. Det som frestade på mest var nog när mormor hade synpunkter på morfars klädsel på kommunala möten. Jag kan ännu höra mormor på sin något utslätade men ändå tydliga Tjörndialekt ropa efter morfar i hallen när han försökte smita i väg utan helt nystrykna byxor eller med slipsen lite på svaj.
 - Beeertil, du kan väl inte åga te Sibräcka med de boxera...!? 
Morfar visste mycket väl att klädseln egentligen inte dög, men han hade ingen lust att byta om. Framför allt gillade han inte när mormor kom på honom.  Jag hörde hur han stannade till vid garderoben i hallen, suckade och beklagade sig över att hon alltid la sig i.
 - Iiingrid, du behöver väl inte....

Mormor slet med svår astma och  stela höfter i alla år. Hon hade också otur med fula bensår och andra åkommor som begränsade hennes rörlighet.  Men inget hindrade mormor från att ha kalas och fester eller att åka till kyrkan, gå på symöten eller delta i studiecirklar. Jag kan inte säga att mormor var religiös på det sättet att hon var sträng mot oss barnbarn.  Men alla förstod att hon var troende och framför allt att hon själv levde efter vissa tydliga regler. Hon ställde sig över eventuella konflikter mellan olika samfund.  Mormor var hos Svenska Kyrkan på aktiviteter ena dagen och i Missionshuset den andra dagen. Den tredje dagen var det Röda Korset  som stod för programmet och den fjärde var hon på IOGT- möten. På morfars kontor hängde ett diplom som mormor fått av IOGT när hon hade varit deras trogna medlem i femtio år. Hon dömde aldrig dem i släkten som tog en öl till maten eller en konjak till kaffet.  Men hon tackade alltid nej själv. 

Mormor var nog aldrig fattig. Lärarrinnan Olga och trävaruhandlaren Ernst kunde försörja fem barn. Men hon växte säkert upp i en omgivning där människor levde under enkla förhållanden. Och mormors livsfilosofi var att hjälpa andra - via en insamling till Röda Korset, via en insats i sykretsen, via en kollekt i kyrkan  eller via ett telefonsamtal som bröt människors ensamhet. Apropå ensamhet, när mormor Ingrid skulle börja skolan tyckte hennes föräldrar att hon kunde vänta ett år och istället börja när hennes lillebror började. Då slapp Jan-Adolf att gå ensam till skolan.  

Ofta har jag funderat på hur det var att växa upp under första världskriget och vem som orkade gifta sig när andra världskriget just brutit ut. Mormor var en sådan person. Direkt efter andra världskriget reste hon och morfar på utlandssemester  och förfasades över Europas förödelse.  Då hade de två barn, min moster och min mamma. Förödelsen i Europa hindrade inte mormor och morfars framtidstro. Några månader efter hemkomsten föddes min morbror.  

Mormor blev en mer orolig person med åren. Hon gillade inte höga höjder och varnade oss barnbarn för allting när vi exempelvis skulle ut och resa. Vi tyckte mormor var jobbig och alltför rädd för allting. Men egentligen var det inte oro, mer den genuina omsorgen om andra människor som återkom. 


Mormor var aldrig politiker, men hennes man, hennes far och alla hennes barn hade politiska uppdrag, liksom några av hennes barnbarn. Ibland tänker jag att det var mormor som egentligen var den store politikern i släkten.