Året är 1933 och min morfars far Albin fyller 60 år. Idag skulle han ha fyllt 140 år. Egentligen är det hans far, Bernt, som jag har att tacka för att vår släkt levde vidare. Bernt kom hem från de sju haven 1872 och räddade föräldra- hemmet från misär. |
Idag skulle min morfars far Albin Andersson fyllt 140 år. Han var lite av släktens ikon där han hängde på ett stort porträtt intill kassaskåpet på morfars kontor.
Han dog när mamma var sex år och jag har förstås inte träffat honom. Men morfar har berättat många historier om sin far. I går kom jag till insikt om min förfaders jubileum. Jag letade efter ljusstakar som skulle putsas upp inför jul och ramlade på en silverskål som stod intryckt i ett köksskåp. Efter lite gnuggande med silverputs kunde jag skymta inskriptionen på skålen från hans 60- årsdag. Den hade överlämnats av Valla kommunalfullmäktige på högtidsdagen 1933. När jag letade på nätet idag efter fler spår från min morfars far hittade jag en bild med ytterligare presenter just från hans 60- årsdag. Han sitter tillbakalutad i ett hav av blommor, tavlor och silverföremål. Då hade han suttit ordförande i kommunalnämnden i Valla sedan 1909 så det kanske var på sin plats med en silverskål till jubilaren.
När jag pratade med mamma idag hade hon kommit till samma insikt om sin farfars stora dag. Och hon hade också sökt efter fotspår från hans storhetstid på 30- talet.
- Han var häradsdomare, berättar mamma.
Jag letar vidare på nätet och får bekräftat att hovrätten i Göteborg inte etablerades förrän 1948 och innan dess skötte häradsrätterna i Strömstad, Uddevalla och Orust- Tjörn om ärenden för bohuslänningar som kommit i konflikt med rättvisan. Häradsrätten för Orust- Tjörn låg först i Svanesund, från 1910- talet i Varekil och på 30- talet i Stenungsund. Enligt skrifter från Tjörns hembygdsförening var det just Albin Andersson i Myggenäs som var häradsdomare. Och kommunalnämndens ordförande i 30 år samt riksdagsledamot en kort period på 20- talet.
Men det var på ett hår att Albin Andersson blev född över huvudtaget eller växte upp just i Valla församling på Tjörn. Hans far, Bernt Andersson, hade till en början helt andra planer än att bli bonde i Myggenäs. Som 14-15 åring lämnade han hemmet för att gå till sjöss. Eller också fanns det inget val för den unge Bernt. Hans mor, min morfars farfars mor Petronella dog i barnsäng ungefär samtidigt som Bernt gav sig av.
Först gick min morfars farfar på skutor på Vänern där han lastade timmer, senare gick han ombord på Englandsbåtar och fick bland annat uppleva en förlisning utanför Nordnorges kust.
- Båten bröts sönder i svår storm och besättningen fick gå i lillbåten. Väl i land gick några i besättningen upp på en bergstopp och fick se ett kyrktorn, vilket förvissade dem om att de kommit till en bebodd plats. De hittade en bondgård där bondmoran omedelbart satte i gång med eldning, tog fram torra kläder och bar in halm som breddes ut i storstugan. Den norska bondfrun sände också ut folk som hämtade resten av besättningen som försökt rädda båten från att bli sönderslagen, berättar min morfar Bertil Andersson som också skrivit ner en del minnen från sin farfar Bernt Andersson.
Men Bernt Andersson skydde inte havet efter förlisningen i Norge. Istället drog han i väg på längre turer. Morfar brukade berätta att hans farfar såg Santos och firade jul i Rio de Janeiro år 1865. Och när han mönstrade av från briggen Alida efter den turen som varade drygt ett år kvitterade han ut 174 riksdaler och 79 öre av befälhavare Sönnerberg. Det blev även en tur till Australien för den unge Bernt. Han ligger i Port Adelei i södra Australien för att därefter dra vidare till Sydafrika. Den 14 juli år 1867 skriver han ett brev från Port Elisabeth hem till familjen på Tjörn. Då har han lastat risgryn och ull sedan i maj som ska fraktas vidare till London. Han berättar att han räknar med att komma till "det nöjesfulla England" i oktober, men innan dess ska han alltså gå tre månader över öppet hav och " det är en sjömans lott att ofta bliva prövade av faror och olyckor". Efter ankomsten till London funderade Bernt på att gå runt Kap Horn och han var även sugen på att se Kalifornien. Sagt och gjort, i början av 1868 lämnar han England med riktning mot Kap Horn vid Sydamerikas sydspets och tar sig till Kalifornien där han går i land och tar jobb som skogshuggare. På den långa resan till sjöss passar han på att plugga engelska som han lärde sig flytande. Skogshuggarjobbet var inte enklare än sjömanslivet, tvärtom inträffar många olyckor. Bernt har berättat för sina barn och barnbarn om träd med en omkrets stora som dansbanor som fälldes och föll över arbetskamrater som skadades och dog.
År 1872 bestämmer sig min morfars farfar Bernt Andersson för att återvända hemåt. I mars skriver han ett brev från San Francisco som han avslutar med orden "...nästa nyhet ni får höra från mig blir väl från Göteborg." Bernt som snart fyller 27 år har varit hemifrån under några av de värsta missväxtåren i Sverige. Den äldste brodern håller på att tappa greppet om föräldragården.
- Hela familjen levde i misär och Bernts bror Anders hade gett sig kast med ett suplag för att häva sina bekymmer, berättade min morfar för mig och mina kusiner när vi hälsade på som barn.
Det var spännande att höra historien om hur min morfars farfar kom hem efter resor i Sydafrika, Australien och Sydamerika, hur han återuppbyggde gården och blev förtroendeman i Valla kommunalnämnd. Bernt var både kommunalman och landstingsman och hans son Albin som alltså skulle fyllt 140 år just idag blev också förtroendeman. Albin gifte sig med Maria, men vigseln höll på att bli inställd för när Albin skulle skjuta salut med en liten kanon timmarna innan själva ceremonin gick något snett och han sköt sönder handen. En sjukvårdskunnig fick tillkallas och såga av den söndertrasade handen. Vigseln fick förrättas från Albins säng.
Utöver silverskålen som jag putsat upp idag och placerat på en central plats har jag ytterligare ett föremål som påminner om min morfars far, nämligen ett piano. Pianot har jag klinkat på i alla år där det stått hos min morfars syster Isabella, som bodde på den gården som hennes far förvaltade efter att hennes farfar kom hem från de sju haven och räddade fädernegården. När Isabella dog fick jag ärva det. Pianot har fått följa med på mina resor till Uddevalla, till Stockholm och tillbaka till Uddevalla igen. Flyttfirmor ska alltid ha extra betalt när det är piano med i flyttlasset och under de senaste två åren har jag låtit stämma det tre gånger får att kunna behålla den fina klangen från en äkta Billberg. Men det är långt kvar innan jag lagt lika mycket pengar på det piano som min morfars far Albin Andersson gjorde. Han beställde det för en kostnad av 1 800 kronor från Aktiebolaget Förenade Orgel- och pianofabriker i Göteborg och lät frakta instrumentet på båt till Tjörn. Fraktsedeln finns kvar och jag fick den av min mamma för en tid sedan. Där kan man läsa att Albin Andersson i Myggenäs dessutom betalade 18 kronor för transporten när pianot anlände ångbåtsbryggan i Höviksnäs den 14 augusti 1925. Man bör betänka att Albin inte själv kunde spela på detta piano som var gjort av mahogny och elfenben. Nog var han en hedersman, min morfars far Albin Andersson, men egentligen var det hans far, Bernt Andersson som skapade förutsättningar för både silverskålen och pianot.