Om en silverskål och ett piano i mahogny

Året är 1933 och min morfars far Albin fyller 60 år. Idag skulle han ha fyllt
140 år. Egentligen är det hans far, Bernt, som jag har att tacka för att vår släkt
levde vidare. Bernt kom hem från de sju haven 1872 och räddade föräldra-
hemmet från misär. 

Idag skulle min morfars far Albin Andersson fyllt 140 år. Han var lite av släktens ikon där han hängde på ett stort porträtt intill kassaskåpet på morfars kontor. 

Han dog när mamma var sex år och jag har förstås inte träffat honom. Men morfar har berättat många historier om sin far. I går kom jag till insikt om min förfaders jubileum. Jag letade efter ljusstakar som skulle putsas upp inför jul och ramlade på en silverskål som stod intryckt i ett köksskåp. Efter lite gnuggande med silverputs kunde jag skymta inskriptionen på skålen från hans 60- årsdag. Den hade överlämnats av Valla kommunalfullmäktige på högtidsdagen 1933. När jag letade på nätet idag efter fler spår från min morfars far hittade jag en bild med ytterligare presenter just från hans 60- årsdag. Han sitter tillbakalutad i ett hav av blommor, tavlor och silverföremål. Då hade han suttit ordförande i kommunalnämnden i Valla sedan 1909 så det kanske var på sin plats med en silverskål till jubilaren. 



När jag pratade med mamma idag hade hon kommit till samma insikt om sin farfars stora dag. Och hon hade också sökt efter fotspår från hans storhetstid på 30- talet. 
- Han var häradsdomare, berättar mamma.

Jag letar vidare på nätet och får bekräftat att hovrätten i Göteborg inte etablerades förrän 1948 och innan dess skötte häradsrätterna i Strömstad, Uddevalla och Orust- Tjörn om ärenden för bohuslänningar som kommit i konflikt med rättvisan. Häradsrätten för Orust- Tjörn låg först i Svanesund, från 1910- talet i Varekil och på 30- talet i Stenungsund. Enligt skrifter från Tjörns hembygdsförening var det just Albin Andersson i Myggenäs som var häradsdomare. Och kommunalnämndens ordförande i 30 år samt riksdagsledamot en kort period på 20- talet. 

Men det var på ett hår att Albin Andersson blev född över huvudtaget eller växte upp just i Valla församling på Tjörn. Hans far, Bernt Andersson, hade till en början helt andra planer än att bli bonde i Myggenäs. Som 14-15 åring lämnade han hemmet för att gå till sjöss. Eller också fanns det inget val för den unge Bernt. Hans mor, min morfars farfars mor Petronella dog i barnsäng ungefär samtidigt som Bernt gav sig av. 

Först gick min morfars farfar på skutor på Vänern där han lastade timmer, senare gick han ombord på Englandsbåtar och fick bland annat uppleva en förlisning utanför Nordnorges kust. 
- Båten bröts sönder i svår storm och besättningen fick gå i lillbåten. Väl i land gick några i besättningen upp på en bergstopp och fick se ett kyrktorn, vilket förvissade dem om att de kommit till en bebodd plats. De hittade en bondgård där bondmoran omedelbart satte i gång med eldning, tog fram torra kläder och bar in halm som breddes ut i storstugan. Den norska bondfrun sände också ut folk som hämtade resten av besättningen som försökt rädda båten från att bli sönderslagen,  berättar min morfar Bertil Andersson som också skrivit ner en del minnen från sin farfar Bernt Andersson.


Men Bernt Andersson skydde inte havet efter förlisningen i Norge. Istället drog han i väg på längre turer. Morfar brukade berätta att hans farfar såg Santos och firade jul i Rio de Janeiro år 1865. Och när han mönstrade av från briggen Alida efter den turen som varade drygt ett år kvitterade han ut 174 riksdaler och 79 öre av befälhavare Sönnerberg. Det blev även en tur till Australien för den unge Bernt. Han ligger i Port Adelei i södra Australien för att därefter dra vidare till Sydafrika. Den 14 juli år 1867 skriver han ett brev från Port Elisabeth hem till familjen på Tjörn. Då har han lastat risgryn och ull sedan i maj som ska fraktas vidare till London. Han berättar att han räknar med att komma till "det nöjesfulla England" i oktober, men innan dess ska han alltså gå tre månader över öppet hav och " det är en sjömans lott att ofta bliva prövade av faror och olyckor". Efter ankomsten till London funderade Bernt på att gå runt Kap Horn och han var även sugen på att se Kalifornien. Sagt och gjort, i början av 1868 lämnar han England med riktning mot Kap Horn vid Sydamerikas sydspets och tar sig till Kalifornien där han går i land och tar jobb som skogshuggare. På den långa resan till sjöss passar han på att plugga engelska som han lärde sig flytande. Skogshuggarjobbet var inte enklare än sjömanslivet, tvärtom inträffar många olyckor. Bernt har berättat för sina barn och barnbarn om träd med en omkrets stora som dansbanor som fälldes och föll över arbetskamrater som skadades och dog. 

År 1872 bestämmer sig min morfars farfar Bernt Andersson för att återvända hemåt. I mars skriver han ett brev från San Francisco som han avslutar med orden "...nästa nyhet ni får höra från mig blir väl från Göteborg." Bernt som snart fyller 27 år har varit hemifrån under några av de värsta missväxtåren i Sverige. Den äldste brodern håller på att tappa greppet om föräldragården.

 - Hela familjen levde i misär och Bernts bror Anders hade gett sig kast med ett suplag för att häva sina bekymmer, berättade min morfar för mig och mina kusiner när vi hälsade på som barn.

Det var spännande att höra historien om hur min morfars farfar kom hem efter resor i Sydafrika, Australien och Sydamerika, hur han återuppbyggde gården och blev förtroendeman i Valla kommunalnämnd. Bernt var både kommunalman och landstingsman och hans son Albin som alltså skulle fyllt 140 år just idag blev också förtroendeman. Albin gifte sig med Maria, men vigseln höll på att bli inställd för när Albin skulle skjuta salut med en liten kanon timmarna innan själva ceremonin gick något snett och han sköt sönder handen. En sjukvårdskunnig fick tillkallas och såga av den söndertrasade handen. Vigseln fick förrättas från Albins säng. 

Utöver silverskålen som jag putsat upp idag och placerat på en central plats har jag ytterligare ett föremål som påminner om min morfars far, nämligen ett piano. Pianot har jag klinkat på i alla år där det stått hos min morfars syster Isabella, som bodde på den gården som hennes far förvaltade efter att hennes farfar kom hem från de sju haven och räddade fädernegården. När Isabella dog fick jag ärva det. Pianot har fått följa med på mina resor till Uddevalla, till Stockholm och tillbaka till Uddevalla igen. Flyttfirmor ska alltid ha extra betalt när det är piano med i flyttlasset och under de senaste två åren har jag låtit stämma det tre gånger får att kunna behålla den fina klangen från en äkta Billberg. Men det är långt kvar innan jag lagt lika mycket pengar på det piano som min morfars far Albin Andersson gjorde. Han beställde det för en kostnad av 1 800 kronor från Aktiebolaget Förenade Orgel- och pianofabriker i Göteborg och lät frakta instrumentet på båt till Tjörn. Fraktsedeln finns kvar och jag fick den av min mamma för en tid sedan. Där kan man läsa att Albin Andersson i Myggenäs dessutom betalade 18 kronor för transporten när pianot anlände ångbåtsbryggan i Höviksnäs den 14 augusti 1925. Man bör betänka att Albin inte själv kunde spela på detta piano som var gjort av mahogny och elfenben. Nog var han en hedersman, min morfars far Albin Andersson, men egentligen var det hans far, Bernt Andersson som skapade förutsättningar för både silverskålen och pianot. 

Om svåra beslut och enkla lösningar

Det är lördag förmiddag i början av oktober 1992. CUFs förtroenderåd ska samlas. Alla distriktsledningar runt om i landet har rest med tåg från Sveriges olika hörn. En del har således gått ur sängen redan på småtimmarna denna oktobermorgon. De anländer med en entusiasm som man bara ser hos unga och oförstörda politiker.

Vi var en generation av unga centerpartister
som var med och tog ansvar under
krisuppgörelsen 1992. Centerpartiet satt i regering
och vi skulle försvara exempelvis karensdagar och
minskade bostadssubventioner. Ingen lätt uppgift. Men krisen öppnade
också möjligheter för att börja betala av på miljöskulden.
Koldioxidskatter slog igenom som verktyg i
miljöpolitiken.  Ytterst var krisuppgörelsen ett sätt att försvara demokratin.
Den uppgörelse som i dagarna slutits mellan socialdemokraterna
och sverigedemokraterna är snarare populismens uppgörelse.

Ett hundratal förtroendevalda i begrepp att sammanfatta ungdomsförbundets roll under det första regeringsåret. Och de ska blicka framåt, formulera en idé för resten av 90- talet. 

Samtidigt vilar det något tungt över den ganska lilla och mörka lokalen i en stad i mellersta Sverige där jag också befann mig för drygt tjugoett år sedan. Jag hade just brutit en förlovning, flyttat från Uddevalla tillbaka till barndomsmiljöerna i Kungälv och var nyvald vice ordförande i CUF. Centerpartiet hade suttit i regering i drygt ett år och Sverige befann sig i en av de mest bekymmersamma lägena sedan krigsåren. På löpsedlarna kunde vi läsa om riksbankschefen Bengt Dennis ageranden och kvällstidningarna gjorde allt för att öka dramatiken i samma ögonblick som räntekurvorna pekade på 500 procent. Jag hade knappt börjat studierna på Handels i Göteborg, men anade vad siffrorna betydde för studenter och barnfamiljer med huslån och andra skulder. Själv var jag inhyst i ett kollektiv i Älvsjö vissa perioder för att ha en övernattningsmöjlighet medan jag filade på valprogram inför valet 1994 ihop med Helena Nilsson, Andreas Carlgren, och dåvarande partisekreteraren Åke Pettersson. Dessutom bodde jag en andrahandslägenhet i Kungälv för att ha en bostad de dagar jag bevakade aktuella frågor åt Kungälvs-Posten. För ögonblicket var jag nöjd över att ännu inte tagit steget att köpa en bostad. Några kompisar hemma i Kungälv hade förvärvat bostadsrätter och villor och de tvingades nu se på hur räntorna steg medan marknadsvärdet på bostaden minskade. Jag befann mig alltså på CUFs förtroenderåd för att tillsammans med ordföranden Ola Jonsson (senare Alterå) och övriga i CUF:s ledning hålla ihop diskussioner om samhällsutvecklingen. Ola hade, via rapporter från (c)- ledningen, noga följt några dramatiska dagars samtal mellan dåvarande statsminister Carl Bildt och oppositionsledaren Ingvar Karlsson. I CUF hade vi konstaterat att det i praktiken var finansutskottets ordförande Per- Ola Eriksson (c) som fått uppgiften att hålla ihop nödvändiga överenskommelser mellan regeringen och oppositionen.  

Avgörande för att få de båda regeringsalternativen att prata med varandra var förstås det allvarsamma läget. Partiledaren tillika den nyvalde miljöministern Olof Johansson hade talat på en stämma i mitt hemdistrikt Bohuslän tidigare det året. Det som fastnat mest i mitt huvud från det tillfället var att statens budget gick med underskott på 250 miljarder varje år!! Under hela 80- talet hade sjukförsäkringen gått med underskott, men nu när folk var arbetslösa i högre utsträckning minskade utbetalningarna något i sjukförsäkringarna och istället strömmade miljarderna ut för bl.a. arbetsskadeförsäkring och arbetsmarknadsåtgärder. Ovanpå det blev det allt tydligare att pensionssystemet höll på att kollapsa. De totala underskotten i transfereringssystemen hotade att äta upp resurser till skolan och sjukvården och nu skenade även hushållens skulder på grund av räntehöjningarna. 

Dagarna innan vi samlades till förtroenderåd i CUFs regi hade regeringen kommit överens med oppositionen om ett krispaket, som innebar att sjuk- och arbetsskadeförsäkringen lyftes ur statsbudgeten, införande av karensdagar i sjukförsäkringen mm. Det kändes obehagligt att försvara allt det där och vi var många i CUF som var ovana vid att överhuvudtaget försvara regeringen. Senast Centerpartiet ledde landet gick vi i mellanstadiet. Thorbjörn Fälldin hade avgått innan vi blev aktiva. Nu skulle vi vara med och ta ansvar för ett stramare krispaket än vad våra mor- och farföräldrar någonsin behövt göra. Orättvisst att tvingas ansluta sig till krisuppgörelser som beror på försyndelser som vår föräldrageneration ställt till med på 70- och 80- talen tänkte många av oss stunden innan Ola Jonsson skulle öppna förtroenderådet. Han och jag hade suttit och funderat kring detta med generationskriget, som dåvarande MUF-gänget med Ulf Kristersson och Fredrick Reinfeldt i spetsen hade dragit i gång. SSU och deras ordförande Carl-Petter Thorwaldsson hade ägnat sig åt begreppet "egenmakt", en variant på temat att få bestämma mer själv och inte styras av staten. Intressant för att komma från det hållet! Visst var det ett generationskrig som pågick. Det pågår fortfarande, kanske tydligast inom bostadspolitiken. Under 80- och början av 90- talet fick många fortfarande stora bostadssubventioner ovanpå ränteavdragen. I 90- talskrisen ströps bostadssubventionerna och ränteavdragen storlek dämpades. Nu antyds ibland att ränteavdragen ska bort. Men det kommer inte att ske förrän i nästa generationskrig, om ens då. Istället höjer bankerna amorteringskravet och kräver allt högre kontantinsats, vilket bäddar för nya generationskrig. 

I CUF var vi överens om att det finns ett generationskrig ytterligare, inte bara det krassa ekonomiska, utan även det ekologiska. Skjuter man miljöproblemen framför sig så får kommande generationer betala notan. Miljöminister Olof Johansson tog fasta på det. Koldioxidskatterna och bensinskatterna höjdes också i kölvattnet av krisen i början på 90- talet. Den som var extremt beroende av bensin och den som eldade olja fick betala mer till statens underskott än den som sökte klimatsmarta alternativ. En mängd internationella studier som gjorts visar att koldioxidskatten i Sverige är en av de viktigaste och mest effektiva insatser som gjorts för att hejda klimatförändringarna. Kretsloppspropositionen presenterades i början av 90- talet för att börja steget mot ett samhälle där avfallshanteringen inte enbart är linjär utan också cirkulär.

Innan Ola stegar upp i talarstolen på CUFs förtroenderåd hinner jag byta några ord med partistyrelsens tillresta representant, nämligen dåvarande kommunalrådet i Åmål Ingrid Pettersson. Hon är lika entusiastisk som vanligt, även det bistra krispaketet från regeringen är enligt Ingrid något som man bör hylla.

- Det är denna typ av blocköverskridande uppgörelser som håller antidemokratiska krafter borta, säger hon med kraft i rösten och fortsätter;

- Jag är övertygad om att breda överenskommelser på 30- talet är orsaken till att nazistiska partier aldrig fick fäste i Sverige.

Jag känner att Ingrids budskap är på väg att blåsa undan min oro för att ta ansvar för ett krispaket. Och jag ser entusiasmen i lokalen allt klarare. Unga förtroendevalda som brinner för att vara med och leda samhällsutvecklingen. Ingrid och jag sätter oss intill varandra längst fram i lokalen. Men partistyrelseledamoten har svårt att sitta tyst. Hon kan inte undanhålla sin övertygelse om att vi bevittnar ett historiskt ögonblick i svensk politisk historia. Hon bubblar på om möjligheter i en brytningstid och strax hör jag min kompanjon Ola Jonsson tala på samma tema. Han understryker att ett politiskt ungdomsförbund kan spela roll och även han drar paralleller till 30-talskrisen. Han menar, liksom Ingrid plederat för mig på morgonen, att 30- talet präglades av stora politiska strider mellan liberala och konservativa krafter i diverse frågor. Ibland kröp det fram enstaka extrema krafter på mötena som sympatiserade med stöveltrampen i Tyskland.

- Inte sällan var det unga människor på landsbygden som tog till orda för att försvara människovärdet när missmodigheten hotade att infektera stämningen i bygdegårdarna runt om i landet på 30- talet, understryker Ola.

Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund var en viktig del av arbetet för att undanröja riskerna för grumliga åsikter. Uppgörelsen mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna om bland annat jordbrukspolitiken under 30- talet var ett sätt att förhindra utrymme för extrema krafter.

Ett brett politiskt handslag kan kännas obekvämt i den stund det görs. En bred överenskommelse innebär ovillkorligen att inblandade parter kompromissar i gränslandet för sin egen övertygelse. Breda politiska handslag görs inte för att skrämma bort entusiastiska medlemmar i ett ungdomsförbund för att istället ge utrymme åt ett moderparti som nyss äntrat en regering, utan därför att alternativet till breda handslag är sämre. Politik är ofta en fråga om att undvika " worst case". På 30- talet var det en fråga om att undvika uppror på landsbygden och att undvika intåg av extrema krafter. På 90-talet var det för att undvika total kollaps av välfärdsstaten. När socialdemokraterna häromdagen gjorde upp med övriga oppositionspartier att nagga det finanspolitiska ramverket i kanten kan man undra vad som skulle undvikas?

Det kan vara lockande att nagga lite i vissa spelregler i ett land som mest ägnat sig åt stålbad, krisuppgörelser och finanspolitiska ramverk de senaste tjugo åren. Kanske är det en liten längtan hos svenska folket att någon gång få vara bråkstske, istället för att alltid ta rollen som ordningsman i Europa, som tillhört de rikaste i världen i decennier, som skickligt undvikit krig i modern tid och som gång på gång arbetat sig ur ekonomiska kriser samt lyckats vidmakthålla självständighet och demokrati. Är vi nu på väg att slutgiltigt slänga såväl kohandel, Saltsjöbadsanda, försvarsöverenskommelser, energiuppgörelser och pensionsbeslut överbord? För att istället hemfalla åt alla partiers rätt att bryta mot tidigare handslag?

Sedan 2006 har det tickat in sådär 200 miljarder kronor i nya intäkter till kommuner och landsting för att bättre finansiera skolan och vården. Troligen har det aldrig funnits så mycket resurser i offentlig sektor som idag. Ändå upplever många människor att bristen på resurser är större än någonsin. När jag satt på CUFs förtroenderåd 1992 var situationen den omvända. Sveriges välfärd blödde, hundratals miljoner i passiva bidragsutbetalningar tickade ut varje dag. Sveriges regering och en ansvarsfull opposition hade gemensamt bestämt sig för att stoppa flödet. Det skulle visa sig vara början på en ny välfärdsutveckling i Sverige, en ökad demokratisering och även slutet för det dåvarande protestpartiet Ny Demokrati. I dagarna har oppositionen och ett annat protestparti bestämt sig för att öppna flödet igen. Jag vill inte döma vad majoriteten i Sveriges riksdag bestämt sig för. Men jag tror att samhällsutvecklingen hade tagit en annan vändning om krisen 1992 hade följts av de enkla lösningarnas överenskommelse.