lördag 6 februari 2021
Om min farmor, resan till Norge och smittan i Strömstad
Jag minns att min farmor ofta ville göra en shoppingtur till Norge på 70- talet. Hon började bli äldre och åkte sällan någonstans. Hon satt mest hemma, tog emot besök av syskon eller kusiner någon gång ibland. Men just att åka till Norge var en önskan som hon bar på. Hon frågade pappa om skjuts på ett sätt så att vi förstod att hon tyckte att Norge och Sverige egentligen är ett land. För min farmor som var född 1897 var hennes världsbild att Norge och Sverige är samma nation.
Smittspridning och stängda gränser slår hårt mot Strömstad idag.
Paradoxalt nog sätter det fingret på en dynamisk gränsregion i hela Bohuslän, Dalsland och Värmland med stor potential inför framtiden. Nu behöver utmaningar och möjligheter vid gränsen mellan Sverige och Norge tas tillvara, istället för att göra EUs yttre gräns till ett offer i en tillfällig pandemi. Det finns en frustration i orter som Strömstad, Bengtsfors, Dals-Ed och Charlottenberg. Å ena sidan finns sedan länge en omfattande gränshandel som vuxit till en mångmiljardindustri på bara några årtionden. Ingen arbetslöshet, viss befolkningstillväxt och omfattande expansionsplaner. Pendlingen sker åt båda hållen. Norge får arbetskraft till sin sjukvård och Sverige får investeringar i företag och bostäder. Bohusläningar, dalslänningar och värmlänningar jobbar på norsk arbetsmarknad och norska ungdomar tar jobb här. Totalt sker en utväxling av arbetskraft och kapital som är i nivå eller högre än i Öresund. Det är svårt att avläsa detta flöde i statistiken. Människor som exempelvis bor i Strömstad och jobbar i Halden samåker ofta i bil över gränsen varje måndag morgon och åker tillbaka varje fredag eftermiddag. Några pendlar med buss och tåg men det finns egentligen ingen fungerande infrastruktur. I bästa fall köar långtradare med norsk lax på nervägen som tar med sig byggnadsmaterial på tillbakavägen. I sämsta fall går varje lastbil tom åt ena håller på motorvägen genom Bohuslän. Utsläppen ökar, köerna ringlar sig allt längre och turisterna tvekar att köa på E6 ytterligare en sommar.
Bohuslän, Dalsland och Värmland har å andra sidan stor potential. Alla vill hit på sommaren och uppleva Skandinaviens mest älskade turiststråk. Det skulle kunna bli ännu bättre om godset försvann eller åtminstone minskade på motorvägen genom exempelvis världsarvet i Tanum, som redan idag utgör Europas mest kända hällristningar. Då skulle fler besökare njuta av kulturhistoria, fiske, handel och friluftsliv utan att först hamna bakom en kö av fordon som kört från Lissabon på väg mot Oslo. Oslo är för övrigt en av Europas mest expansiva storstäder. Ingen pratar om det i Sverige, fastän allt byggnadsmaterial till denna stads utbyggnad i hög grad rullar på lastbil genom vårt land. Snällt fortsätter bohusläningar och dalslänningar att samåka i bilar till expansiva industriorter som Fredrikstad och Sarpsborg varje vecka. Nyligen besökte jag själv Europas största bioraffinaderi i det området. Hit rullar tonvis med timmer varje vecka. Långtradarchaufförer flockas i hundratal vid E6:ans rastplatser i Spekeröd, Ljungskile och Håby för att fika, tanka och småprata om köeländet på en av Sveriges nyaste motorvägar. En lastbilschaufför från Litauen ropar knappast efter järnväg, han är nöjd med sitt relativt fria liv på E6. Men någon stans vet han att köerna är dåliga för honom och hela den europeiska transportpolitiken. Utsläppskraven stiger på alla lastbilar men köerna minskar knappast av sig själv. Vi som bor och lever längs E6 och som ska arbetspendla och resa till studier i samma stråk som lettiska lastbilschaufförer på väg till Oslo har svårt att förstå varför pengar till järnväg aldrig kommer. Tänk om det ganska nya dubbelspåret med järnväg från Göteborg till Trollhättan skulle kunna förlängas hela vägen till Oslo, då skulle vi få bort godset från E6 som istället kan bli ett verkligt pendlingsstråk för den arbetskraft som gärna åker snabbuss t/r Göteborg- Oslo eller de turister som nöjesåker med sin nya elbil i de finaste turistsamhällena. I Oslo-regionen finns kunskap och törst efter forskare som kan samarbeta med kollegor på Göteborgs Universitet och Chalmers. Deras arbetsplatser behöver knytas ihop för ännu bättre forskningsresultat och innovationer.
Smittspridningen ökade från 25 till ca 100 fall på ett kort tag i Strömstad. Svenska medier förfasar sig och många uttalar sig tvärsäkert att smittspridningen beror på arbetspendlingen över gränsen. Jag skulle säga att det beror på att många beslutsfattare missat att Strömstad levererar miljardintäkter till Sverige varje år och att bygden sällan eller aldrig får infrastruktur som motsvarar dessa värden. Strömstadsbor kan säkert fortsätta att samåka i bil över gränsen så fort den öppnar igen och norska besökare kommer att börja handla igen, var så säkra! Nu är upplevelsen tyvärr den motsatta jämfört med hur farmor beskrev förhållandet mellan Sverige och Norge. EUs yttre gräns delade dessa nationer bara 90 år efter unionsupplösningen. Och nu har en pandemi tydliggjort vad som händer när nationalstatens gränser lurar oss att tro att administrativa gränser helt kan avvärja hot och stoppa smitta. Handeln och utbytet mellan Sverige och Norge handlar om demokrati, om jobb och om ekonomiskt välstånd. Låt oss göra allt för att stoppa smittan i Strömstad, men låt bli att göra Bohuslän, Dalsland och Värmland till offer i en tillfällig pandemi. Ta istället tillvara de ekonomiska drivkrafter som finns i dessa gränsbygder. Börja med att bygga järnväg mellan Oslo och Göteborg så att svenskar och norrmän långsiktigt kan knytas närmare varandra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)