lördag 28 juli 2018

Om bränderna, klimatet och en gammal Volvo Duett


Mellan skogspartierna och bortom de brinnande trätopparna finns alltför få öppna landskap med betande kor, som hade kunnat utgöra ett visst hinder för de fasansfulla eldhärjningarna. Visst brinner skogen till följd av stigande temperatur på grund av klimatförändringarna, men den som tror att klimatförändringen kan hejdas genom färre betande kor och ökad skogsplantering har sannolikt tvingats tänka om dessa dagar. Det är just den enkla livsstilen på landet med kossan och den minimala resursanvändningen i vardagen som bär på svaret på klimatutmaningen.



Jag sitter i baksätet i pappas Volvo Duett. Vi är på väg hem efter en biltur till EPA-varuhuset i Kungälv. Vi har tagit emot överbliven mat från butikens restaurang som ska utfordras till våra grisar hemma på gården. Det finns en god tanke med att grisar får äta kasserade bakelser, köttrester och potatisskal, istället för att maten bara slängs. Nu har pappa och jag fått beskedet att dagens leverans av matsvinn är den sista.



Spontant är jag ganska nöjd med beskedet, eftersom jag är obekväm med att vår familjebil då och då används till att transportera överbliven mat i enorma plastkärl. Nu har jag snabbt uppfyllts av tanken att pappa kan sälja vår, i mitt tycke, fula Volvo Duett och istället köpa en snygg Volvo 240 som alla andra. Det delvis slitsamma jobbet att transportera matrester från EPA hem till våra griskättar ska avslutas. Jag är ett förskolebarn och har ingen djupare kunskap om matsvinn. Pappa är mer bekymrad och gör ett försök att prata med mig under den dryga milen långa resan från EPA hem till oss. Jag sitter uppkrupen i baksätet och minns fortfarande den jobbiga känslan när den tunna sommarklänningen klibbar sig fast mot den bruna skinnklädseln. Jag är måttligt intresserad av problemet som uppstår när ingen vill ta om hand matrester från industrier och restauranger.



Logistiken runt transporter av matsvinn är säkerligen dåligt utvecklad så här i början av 70-talet och kantad med vissa säkerhetsbrister, särskilt om småbarn som jag utan restriktioner kan sitta bland plastkärl i en vanlig personbil vid en transport av matsvinn, som ska utfordras till djur. Jag kan på ett sätt förstå de myndigheter som satte stopp för verksamheten. Men förbannar mig själv och resten av det svenska samhället för att ingen brydde sig om det växande problemet medan tid var. Nu följer jag matsvinnsfrågan i Västra Götalandsregionen och vi kämpar med matsvinnet utan att egentligen hitta jättebra lösningar. Vi gör vissa insatser och minskar matsvinnet i regionens kök med 70 ton något år, för att sjunka ner till 10 ton mindre svinn ett annat år. Observera att minskningen motsvarar dessa volymer. Utslaget per serverad portion syns knappt en minskning av matsvinn motsvarande 70 ton om året i en stor organisation som Västra Götalandsregionen.



Ungefär samtidigt som EPA stängde portarna för att återföra livsmedelsrester till mitt familjejordbruk dog också den politiska frågan om hur vi ska få ett fungerande kretslopp i ett alltmer urbaniserat samhälle där allt mer mat tilllagas och äts allt längre bort från där djuren betar och salladen växer. Och idag sitter vi fast i tillagning, distribution, livsmedelsregler och hygienkrav mm som förvisso är viktiga, men som genererar svinn som är ofattbara. Livsmedelssektorn, liksom många andra sektorer har produktions- och distributionssystem som är bra för välfärden, hälsan och levnadsstandarden, men som leder till oändligt stora mängder avfall som är svåra att hantera, så stora att dom sannolikt riskerar att urholka själva vitsen med moderna distributionssystem.



Som sagt, jag glömmer snabbt pappas funderingar där i baksätet i våran Volvo Duett. Lika fort som resten av världen också glömmer. Sverige och övriga västvärlden tar fart mot en mer industrialiserad livsmedelssektor. I skymundan fortsätter många envisa och engagerade jordbrukare kämpa för att å ena sidan leverera livsmedelsprodukter utan gifter, å andra sidan att bedriva jordbruk som kan konkurrera på en alltmer internationaliserad livsmedelsmarknad.



ATT HA EN KO SOM FAMILJEMEDLEM



Jag växte upp med kossan som närmaste granne. Eller ska vi säga familjemedlem. På morgonen kom pappa in med en spann mjölk i köket efter att ha hällt undan en liten skvätt i en skål vid ladugårdsentrén till katten. Mamma ställde spannen i kylen en stund och skummade sedan av det allra fetaste som lagt sig som en tjock hinna på ytan. Det blev fin grädde att baka av. Mjölken drack vi till frukost, gjorde pannkakor av och använde i övrig matlagning. Pappa var ingen mjölkbonde i egentlig mening när jag var liten. När farfar levde hade dom haft många fler kor.



- Ibland var det jag i sällskap med någon släkting som fick gå de långa promenaderna till utmarkerna och mjölka borna, brukar pappa berätta.



På farfars tid mjölkades varje kossa för hand. När farfar hade lärt sig att hantera mjölkmaskinen i slutet av 1950-talet producerades ungefär 140 000 ton nötkött från kor i Sverige. Det är lika mycket som svenskt jordbruk levererar idag.



När jag var liten behövde vi aldrig köpa foder till katten eller bröd till den egna frukosten, vi behövde aldrig transportera potatis eller medverka till långa transporter av ägg eller mjölk. I huvudsak växte jag upp i en lokal ekonomi i en nära samklang med naturen. En stor del av livsmedlen producerade vi själva och fodret till djuren kom i hög grad från eget spannmål. I min familj kunde vi leva gott med en stor andel självförsörjning, en förhållandevis liten andel konsumtion och hög andel återanvändning. Mervärdena kom från intäkterna i lantbruket samt från vissa inslag av byteshandel, grannsamverkan, bygemenskap och ett rikt föreningsliv. Låga inkomster, ingen lyx, inga flygresor, knappt någon semester präglade det hushåll och den bygd där jag bodde. Det blev en del bilresor hemmavid eller transportsträckor på traktor, men det var antingen att betrakta som yrkestrafik eller i form av samåkning till föreningsmöten, idrottstävlingar och kalas.



På åkrarna odlades spannmål, sattes potatis eller såddes klöverfrö. Det skedde i en växtföljd, dvs ena året lyste åkrarna gula av korn, vete, havre eller råg. Förutom spannmål gav det halm som djuren hade att sova på när de stod inomhus. Ett annat år växte det klöver på åkrarna som bärgades som hö på försommaren och som betades av kvigor på sensommaren. Mulen som ständigt smekte ängen och kvigans bajs blev naturlig bearbetning och kvävegödning av jorden, som underlättade för nästa års skördar av spannmål. Spannmål transporterades till en kvarn för att malas och det blev en viktig del av vinterfodret till djuren. Jag levde i ett ekosystem som i hög grad bars upp av betande idisslare.



Kvigorna betar framför allt områden mellan berg och skogspartier som är omöjliga att odla, men som tack vare kossans mule kan hållas öppen och bidra till biologisk mångfald. Hela 2/3 av världens jordbruksmark är områden som är omöjliga att använda till annan produktion än betande idisslare. Utan idisslare som får, getter eller kor krymper markanvändningen visserligen i yta, vilket ibland räknas som en fördel i miljösammanhang. Men om vissa ekosystem slutar att användas av människan och hennes djurhållning minskar själva basen för såväl matproduktion som generell välfärd. Kossan är objektet som i hög grad skapade Sveriges välfärd och som på många andra håll i världen skapar mervärden, förhindrar svält och minskar fattigdom.



I takt med att min barndom gick mot sitt slut minskade också mina föräldrars möjligheter att producera mat för självförsörjning. Mamma jobbade alltmer utanför jordbruket och inkomsterna i pappas plånbok minskade samtidigt som familjejordbruket trängdes tillbaka till förmån för ett alltmer industrialiserat eller åtminstone mer storskaligt jordbruk. Kvarnen i närheten la ner samtidigt som priset på konstgödsel minskade och ersättningen för varje jordbruksprodukt sjönk. Vi åkte till Hisingen och handlade allt fler färdiga förbrukningsvaror och kläder, samtidigt som vi sydde allt färre egna kläder. Mamma gick visserligen på vävkurs för att underhålla sitt intresse att ta tillvara begagnade kläder som hon klippte mattrasor av till hemvävda mattor. Men det blev allt svårare att hävda att hennes handvävda mattor skulle ligga på golvet i våra sovrum när de fanns billiga och snyggare att köpa på köpcentrat i Bäckebol, samtidigt som bensinpriset för en sådan shoppingresa var lägre än investeringen i saxen som behövdes för att klippa mattrasor till egna mattor.



INDUSTRIUTBYGGNAD OCH BILLIG OLJA BLEV EN FRAMGÅNG



Inkomsterna från jordbruk har efter hand övergått till inkomster från en alltmer avancerad industri.  Det hela blev en framgångssaga för Sverige. Sveriges och särskilt Västsveriges fabriker fylldes med folk. Billig olja och låga priser på bensin blev ett extra smörjmedel för en blomstrande ekonomisk utveckling. Med detta smörjmedel har visat sig vara en återvändsgränd. Klimatfrågan och miljödebatten trängde sig på.



...OCH VI FICK ETT KLIMATPROBLEM PÅ HALSEN



Själv kom jag i kontakt med klimatfrågan första gången inför ett klimatmöte i Canada 1988. Det går att hitta spår bland forskare ända tillbaka till 1800-talet att koldioxidutsläppen skulle bli ett problem för människan i takt med industrialisering och ökad trafik.



Snaran dras nu åt alltmer när det gäller möjligheten att uppnå uppsatta klimatmål och hejda klimatförändringarnas mest drastiska konsekvenser. Studier visar tecken på att Golfströmmen försvagas. Det är illavarslande och stärker uppfattningen att vi behöver stoppa temperaturökningen vid 1,5 grader, istället för att nöja oss med 2-gradersmålet som varit riktmärke tidigare. Frågan om klimatförändringarna är så pass allvarlig att hela världens samlade medelklass borde resa sig upp i en samfälld aktion för en radikalt annan livsstil. Det sker knappast. En ganska välbärgad medelklass i världen, särskilt i Europa och här i Sverige, känner till klimatutmaningen. Men de system vi lever inom samt de konsumtionsmönster vi vant oss vid är svåra att förändra på kort sikt. Medvetet eller omedvetet lever vi våra liv ungefär som tidigare, kanske till och med på en högre levnadsstandard med en stigande förbrukning av prylar, kapitalvaror och mer resor än någonsin tidigare. Det har skett stora insatser för att energieffektivisera inom industrin, byta uppvärmningssystem och testa nya fordonsbränslen. Sverige är bäst i världen, men ändå är ambitionsnivån för låg och resultaten alltför knapphändiga.



TEKNIKUTVECKLING INGEN TILLRÄCKLIG RÄDDARE FÖR KLIMATET



Samhällsdebatten har gått i vågor, men den generella trenden de senaste åren har varit att det går att hejda klimatförändringarna med teknisk utveckling i kombination med ekonomisk tillväxt och tillräckligt starkt ledarskap.



Nu hävdas allt oftare att teknikoptimism är otillräckligt, att det behövs en annan syn på konsumtion, eftersom världens medelklass ökar sin efterfrågan på varor, tjänster och framför allt resor som betraktas som ohållbart även om resandet i sig blir fossilfritt. De senaste i raden som mycket tydligt uttalar en sådan inriktning är de båda rektorerna vid KTH och Chalmers, nämligen Sigbritt Karlsson och Stefan Bengtsson. De uttalar sig specifikt om flyget, men mellan raderna finns också en efterlysning om hyfs i debatten att vi faktiskt måste förstå att teknikutveckling kan vara otillräckligt om vi vill hejda klimatförändringarnas mest extrema konsekvenser. https://www.dn.se/debatt/hyfs-och-kunskap-kravs-i-debatten-om-flyg-och-klimat/



Om teknikutveckling är otillräckligt så måste fokus riktas på att minska konsumtion. Sannolikt förstår de flesta av oss tanken om dämpad konsumtion och mindre slöseri. Men det finns ett dilemma. Många människor är djupt skeptiska till alla typer av förändringar. Demokratin hänger på en skör tråd. Samtidigt är alla våra system uppbyggda på en ganska långtgående arbetsdelning världen över. Jag tillhör dem som tror att världens långtgående arbetsdelning har gjort oss rikare och förhindrat fattigdom i en stor del av världen.  De flesta av oss har, tack vare en internationell arbetsdelning, fått det ganska bra, till och med riktigt bra. Vi är en extremt välmående medelklass som badar i pengar och konsumtionsvanor som skapar bekvämlighet och välfärd som är svår att släppa.



DEN POLITISKA ORON TILLTAR



Sannolikt behöver ingen släppa särskilt mycket av sin bekvämlighet i slutändan, men en ganska omfattande omställning ska ske som troligen innebär att vi jobbar mer samtidigt som vi stressar mindre, skapar färre miljöproblem, slipper bilköer, lägger mindre tid på shopping och arbetar med händerna, istället för att flytta kommatecken på en storbild via ett tangentbord.  Då blir vi mer sällan sjuka och få mer tid att umgås. Allt oftare stöter jag på nya "gröna vågare" som flyttat från Göteborg eller Stockholm för att köpa sig ett torp eller en gård eller åtminstone en bit mark för att dra ner på tempot, odla själv, förbättra kretslopp, minska svinn och hejda sin egen konsumtion. Ungefär så som jag och många andra levde på 1970-talet.



Det finns en demokratisk svårighet i att förklara för människor att framtiden ligger i det enkla och det lilla, i det lokala och nära naturen, bortom konsumtion och lycksökeri, samtidigt som samhällsdebatten är upptagen av hur dåligt allting är; brist på poliser, dålig sjukvård och eller för lite resurser i försvaret eller avsaknad av helikoptrar för 100 miljoner kronor styck som kan hejda bränderna i norra Sverige. Jag tror att det i själva verket är just här någon stans som grogrunden till antidemokratiska strömningar finns. Människor upplever å ena sidan att det krävs en annan livsstil med lägre konsumtion och å andra sidan handlar debatten mest om den moderna välfärdsstatens tillkortakommanden eller otillräcklighet. Ibland tänker jag att vi just nu slåss om kakan medans tid är. Om några årtionden när överkonsumtion och slöseri är ett avslutat kapitel, klimatförändringarna har hejdats och vi sannolikt mår bättre än idag är lockande. Men ingen vet med säkerhet att det andra samhället, samhället utan klimatproblem, är ett bättre samhälle. Och det verkar råda viss oenighet om vad den politiska inriktningen ska vara för att verkligen hejda klimatförändringarna. Alltså klamrar vi oss fast vid det gamla ett tag till och den politiska oron tilltar.



MÅNGA VET ATT DET ENKLA LIVET VÄNTAR



Det finns ganska många människor i Sverige som lever eller kan tänka sig in i det enkla livet, ofta på landsbygd eller i förort. De har en förhållandevis låg energiförbrukning i sin vardag, rörligheten är ganska låg, utlandsresor är ovanliga, de har en måttlig eller låg lön genom att de deltidsarbetar är säsongsanställd eller egenföretagare. De håller sig mest på sin kant. De är ointresserade av karriär och förmåner. De föredrar det stillsamma livet med stora inslag av livskvalité. De ogillar myndigheter och storföretag, de är bönder eller lastbilschaufförer, de skottar snö på vintern, gör insatser som skogsarbetare eller rycker in där det behövs i en ganska fri landsbygdsekonomi. De vet att samhället bärs upp av dem och de trivs med att hjälpa andra. De är möjligen mindre nogräknade när det gäller att betala skatt, men de har heller nästan aldrig varit sjuka, sällan nyttjat den offentliga sjukvården men heller aldrig tecknat privata sjukförsäkringar. De flesta av dessa människor börjar bli äldre nu, är ganska utslitna och kommer ganska snart att gå i pension, behöva sjukvård och i övrigt behöva ta hjälp av samhället, såsom äldreomsorg eller hemtjänst. De har alltid levt nära naturen och ofta varnat för utsläpp från industrin och trafiken. De minns den första traktorn och den första lastbilen, de kommer i håg Sverige innan försurningen, kärnkraftsdebatten och den första debatten om trafikens kväveutsläpp.



Dessa personer är i grunden genuint kunniga om klimatfrågan och har dessutom levt sina liv under förändringen från ett samhälle utan utsläpp till ett samhälle med stora utsläpp. Och betraktat utvecklingen med fasa utan att moralisera vad andra gör. De nickar instämmande när klimatforskarna varnar och säger ungefär; ”det har jag sagt länge, en livsstil som svenskarnas är orimlig i längden”. De har fortsatt sitt enkla liv, kanske ibland uppfattats som lite udda, lite avvikande, illa klädda utan intresse för mode eller de senaste trenderna inom design eller inredning.



.. OCH ANDRA KÄNNER BARA TILL DET ENKLA LIVET



De vet sedan barnsben att den enda tillväxten som är riktig tillväxt är den som finns i skogen, på åkern eller i beteshagen. De har kanske fått pris av kungen för årtionden av prickfri mjölkproduktion. De har i bland hamnat i konflikt med samhället, om strandskydd eller vattendirektivet, om bygglov eller djurskydd. Men de jobbar på, fortsätter att hjälpa sina grannar att hugga ved och att fylla på grus på den gropiga byvägen så att timmerbilen kan komma fram och bli råvara i ett samhälle som snabbt behöver genomföra klimatomställningen. Vi är ganska många som känner till det livet. En del är kvar i den enkla livsstilen på landet, några andra av oss kan enkelt tänka oss ett sådant liv eftersom vi var en del av det för sådär 40 år sedan.



DET ENKLA LIVET FÖRUTSÄTTER BETANDE DJUR



Vår del av världen blev möjlig att bo och överleva på tack vare idisslarnas effektiva sätt att tillgodogöra sig växter, som är omöjliga att äta direkt. Kossan betar traditionellt på mark där det är omöjligt att bedriva grönsaksodling eller plantera skog. Om vi vill ha med alla i ett arbete för att hejda klimatförändringarna gör vi klokt i att undvika att smutskasta kossan och köttet. Många som levt de enkla livet på landet i årtionden har svårt för signalerna från forskning och expertis om att avstå kött av klimatskäl.



Att kossan utpekas som problemet nu när industrisamhällets avigsidor ska åtgärdas är ett högriskprojekt som riskerar att skrämma undan stora grupper som istället behöver vara delaktiga i klimatarbetet. Vi måste skilja på att förhålla oss till å ena sidan konsumtion av nötkött och å andra sidan avigsidor i livsmedelsproduktionen. Om transportkostnader för maten eller uppvärmningskostnader i livsmedelsindustrin räknas in är nästan allt vi äter skadligt. Varje industriprocess, oavsett om vi pratar kemiindustri eller livsmedelsindustri, är förkastlig om den drivs med fossila bränslen. Alla processer i industrin eller i företag ska vara fossilfria inom ett par årtionden. Det gäller även i jordbruksföretagen och i livsmedelsindustrin.  Bara för att det kan finnas en dålig hantering eller energislukande industriprocesser kopplat till kött kan budskapet knappast vara att vi kategoriskt ska minska köttkonsumtionen. Bara för att idén om ett kretsloppstänkande i livsmedelssektorn tog stopp i baksätet på min pappas Volvo Duett för 45 år sedan kan vi knappast hejda resursslöseri och klimatförändringar idag genom att begränsa köttproduktionen eller ens köttkonsumtionen.



BETANDE KOR BINDER KOL



Men kossan i sig är huvudproblemet, invänder någon. Metanutsläppen från kor är värre än koldioxidutsläppen från fossila bränslen, hävdar många forskare. Men dom glömmer att berätta att metanutsläppen är kortlivade gaser som försvinner ur atmosfären inom några år. Även FN:s klimatpanel, IPCC, understryker att det finns osäkerheter när det gäller att beräkna metanutsläppen. Många glömmer också att berätta att kossan binder kol vid bete i ängar och hagar. Enligt Jordbruksverket kan en hektar vall binda 1000 kilo kol per år. FN:s jordbruksorganisation FAO menar att, om man tar in frågan om möjliga kolsänkor i den växtodling som producerar foder till idisslare, kan man balansera bort idisslarnas hela utsläpp av växthusgaser. Men kor står ofta inomhus och äter foder från soja och spannmål, invänder forskare och opinionsbildare som fortsätter frenetiskt att argumentera för att vi ska äta mindre nötkött.

1. För det första finns det lag på att kor ska gå ute en stor del av året.

2. För det andra är det i första hand griskött och kyckling som driver efterfrågan på sojamjöl som i sin tur orsakar tropisk avskogning.

3. För det tredje är det tveksamt om nötköttskonsumtionen överhuvudtaget ökar. Det finns olika sätt att räkna. I den mån köttkonsumtionen har ökat kan det till stor del förklaras av att Sverige gick med i EU på 90-talet och fick tillgång till stora mängder billigt kött.

4. Och för det fjärde är det tveksamt om nötkött är ohälsosamt. Viss forskning tyder på att processat kött är skadligt, men även här råder osäkerhet. Snarare har mjölk och nötkött ett högt proteininnehåll som vi människor är beroende av.



Inget är perfekt inom jordbruket, i livsmedelsproduktionen eller i våra kostvanor. Men det förekommer överdrifter i debatten och ibland sker en sammanblandning av begrepp som leder till att betande kor i sig blir en bov i ett drama som mer borde handla om att minimera klimatpåverkan från livsmedelsproduktionen i stort.



JORDBRUKAREN JOBBAR MED MÅNGFALD



Alla biobaserade råvaror som ska ersätta de fossila bränslena produceras i samma företag som dom som håller betande djur. På vissa håll har djurhållning och spannmålsodling skiljts åt eftersom även jordbruksproduktionen härmat industrisamhällets idé om arbetsdelning. Men i grunden är den framgångsrike jordbrukaren både skogsägare, mjölkproducent och spannmålsbonde. I den bästa av världar producerar varje mjölkbonde sitt foder själv på åkern intill skogsdungen där kossan betar. Många tror att den beskrivningen är historia, men på de flesta svenska jordbruk sker foderproduktionen lokalt.



OCH NU SKA MÅNGFALDEN ÄVEN BLI CIRKULÄR



Förutsättningen för att lyckas övergå från ett fossilt till fossilfritt samhälle är att vi övergår från ett linjärt till ett cirkulärt tänkande. Där har kossan en given plats, sannolikt en större plats än idag. Tänk om ett ökat cirkulärt tänkande skulle kunna innebära att fler nerlagda jordbruk och fler igenvuxna ängar togs i anspråk igen ?! Då skulle vi behöva fler kor och fler hagar som fylldes av såväl betande djur som aktiva bönder. Då skulle bränderna som nu drar fram över stora delar av norra Sverige hejdas eller dämpas en aning i en vegetation som skulle vara något mer motståndskraftig mot eldgnistor.



Det finns debattörer som tycker att medelklassen i Sverige äter en besvärande stor andel nötkött. Jag har svårt att bli oroad av det, särskilt när alkohol och socker orsakar enormt lidande och höga sjukvårdskostnader. Tänk om denna förhållandevis medvetna medelklass skulle bli ännu lite mer medveten, genom att öka efterfrågan på naturbeteskött och därmed öka förutsättningarna för fler kor i allmänhet och en levande landsbygd i synnerhet?! En levande landsbygd behöver sannolikt kretsa kring kor och övriga idisslares förmåga att äta på marker som är oanvändbara för odling. Jag kan bli irriterad över hur många debattörer som å ena sidan instämmer i att vi behöver en levande landsbygd och förfasar sig över att Sverige klyvs, men å andra sidan undviker att försvara nötköttsproduktionen, den näring som historiskt kickat i gång ekonomin i alla Sveriges ekosystem. De allra minsta jordbruksföretagen gör relativt stora insatser för att hålla landskapet öppet, binda kol och bidra till proteinrik kost. De är värda uppskattning samt ökad lönsamhet, istället för att känna sig utpekade som klimatbovar.



OCH UTAN KOR KAN VI ALDRIG HEJDA KLIMATFÖRÄNDRINGARNA



Det värsta är knappast att betande kor skulle försvinna om pressen på mjölkbönderna ökade ytterligare. Det värsta är att förutsättningarna för att hejda klimatförändringarna skulle åtsidosättas om vi tränger tillbaka kossan.



Det är frestande att peka med hela handen och som expert eller politisk ansvarig vara tvärsäker i klimatfrågan, men det finns inget utrymme för elitism i klimatutmaningen. Klimatfrågan är global, men Sverige har och har haft en unik ställning i fråga om att visa på goda exempel och förmågan att använda exemplen för att vara ledande i Europa och världen. Nu har vi några år på oss att jobba hårdare och öka tempot i klimatarbetet. Förutsättningen är träffsäkerhet och därmed en bred samverkan med ett stort mått av helhetstänkande.



I dagsläget finns tendenser till konflikter mellan stad och land i klimatfrågan. Klimatmålen har helt logiskt karaktären av ransonering, medan utmaningen egentligen handlar om att få fram stora volymer nya råvaror och bränslen. Ransoneringen av utsläpp ska ske i staden och leveranser av råvaror sker på landsbygden. Om stadens experter försöker hävda att landsbygdsborna ensidigt ska minska konsumtionen av kött kommer vi aldrig att lyckas hejda klimatförändringarna. Då skapar vi osäkerheter kring klimatfrågan som riskerar att gynna antidemokratiska krafter, framför krafter som vill jobba konstruktivt med att bli fossilfria. En orsak till att skogarna brinner så kraftigt just nu är sannolikt att vi skapat en slags monokultur på landsbygden där skogen brett ut sig på ängens bekostnad, där den biologiska mångfalden urholkats och därför är det också brist på hö till djuren i spåren av torkan.



Många jordbrukare ger upp och säljer korna till allt färre storbönder, andra kämpar vidare med lönsamheten i det lilla jordbruksföretaget. Idag produceras mer livsmedel än på årtionden i Sverige, men de små familjejordbruken där familjen promenerade långa sträckor efter korna på kvällarna för att de skulle beta marginalmark och mjölkskvättarna bidra till familjeförsörjningen är för länge sedan historia.



När skogarna brinner i runtom Sverige är vi många som förbannar oss själva för att vi bara tittat på under årtionden när ängarna växt igen, när mångfalden urholkats, när slyn brett ut sig och granskogen fått ta över. Många av de envisa mjölkbönder som klamrat sig fast vid djurhållning har på senare år tvingats lyssna på en ganska ensidig debatt om att äta vegetariskt, gärna bli vegan eller åtminstone minska köttkonsumtionen. Nu brinner den skog som skulle växa när mjölkproduktionen packat i hop. Nu ödeläggs de värden som skulle ersätta inkomster från mjölk och kött. Dom som fortsatt anser att köttproduktion ska ersättas av skogsplantering bör tänka efter, tycker jag. Och samtidigt bör vi bli överens om träffsäkra och demokratiskt förankrade insatser för att varaktigt minska koldioxidutsläppen. För klimatets skull.

 

fredag 29 juni 2018

Om flaket i Almedalen och hur bönder vinner val


Om några dagar är det 50 år sedan Olof Palme stod på ett lastbilsflak i Almedalen. Åtta år senare gjorde hans socialistiska projekt halt och centerledaren Thorbjörn Fälldin tog över ledarskapet i Sverige. Olof Palmes moderniseringsiver uppfattades negativ av många och Thorbjörn Fälldin kunde vinna val på att ta avstånd från socialism och istället presentera en mer naturnära och folklig framtoning. Akademikern förlorade mot bonden.

 

Valet i höst kan komma att ha vissa paralleller med valet 1976 så till vida att svenska folket upplever att de antingen ska rösta för fortsatt strukturomvandling som leds av en elit eller ska rösta för att rädda hotade idyller som folket efterfrågar.

 
Alternativet till etablissemanget

Scenen är mer komplicerad denna gång. Även om statsminister Stefan Löfvén (s) är den ledare som formellt utmanas om makten är det ändå oklart vem som är den reformvänlige ledaren som riskerar att falla på grund av bristen på folklighet. Och det är än så länge oskrivet vem som mest förkroppsligar den jordnära ledaren som vinner väljarnas gunst på grund av sin folklighet. Ingen potentiell statsminister vill göra om Fälldins misstag med alltför ultimativa vallöften som försvårar regeringsdugligheten eller upprepa Fredrik Reinfeldts reformvilja i politikens mittfåra som riskerar att öppna för kritik från de egna. Hittills har Sverigedemokraterna legat närmast till hands att framstå som alternativet till etablissemanget. De flesta etablerade partier inser att de dels måste formulera en politisk inriktning som möjliggör nödvändiga reformer efter valet och dels vara tillräckligt jordnära för att hålla Sverigedemokraterna borta från scenen. Ingen av de etablerade partierna har ännu lyckats fullt ut med det.

 

Sverige har genomgått en strukturomvandling de senaste årtiondena tack vare att flera regeringar genomfört reformer. Regeringen Ingvar Carlsson tog Sverige in i EU, regeringen Carl Bildt ökade valfriheten, regeringen Göran Persson avskaffade skadliga skatter som gåvoskatt och arvskatt, regeringen Fredrik Reinfeldt genomförde jobbskatteavdragen och tog Sverige genom finanskrisen så framgångsrikt att vårt land fortfarande intar positionen som en av Europas starkaste ekonomier.

 

Sverige måste fortsätta att genomföra reformer om vi vill behålla en tätposition bland välfärdsländer. Många svenskar verkar måttligt intresserade och letar istället efter folklighet och jordnära perspektiv. Alla partier känner till fenomenet men ingen har knäckt koden för hur man behåller väljarstöd för det nödvändiga reformarbetet och samtidigt motar bort krafter som mest spelar på missnöjesyttringar. Precis som Olof Palme och hans reformvänliga kompisar var övertygade om sina förträffliga projekt inför valet 1976, lika övertygade är dagens etablerade partier att deras reformer är nödvändiga. Och valets vinnare riskerar därmed att bli Jimmy Åkessons ”under dog”- perspektiv.

 

Svenska folket är helt naturligt förvirrade. De bär på en mättnad på välfärden, känslan av en övermogen välfärdsstat som trots ekonomisk styrka levererar för dåligt. Kraftiga strukturomvandlingar har skett inom industrin, inom den statliga servicen, inom sjukvården och inom livsmedelssektorn under årtionden. Känslan hos många svenskar är att rationaliseringar bara sker i en skenande fart utan hänsyn till vad som en gång bar upp Sverige. Människor vänder sin kritik mot invandraring när de upplever att fungerande lokala ekonomier med god samhällsservice saknas. Eller att ingen pratar tillräckligt om behovet av utveckling i småsamhällena.

 
Gleshet var vår styrka

Sverige har blivit ett välfärdssamhälle tack vare utvecklingen av ett starkt bondesamhälle där vår gleshet blev vår styrka. Det lilla landet i norra Europas utkanter blev välbärgade tack vare inkomster från skogen, jordbruket och betande kor, som genererade intäkter som senare kanaliserades in i investeringar i industrin och gjorde Sverige till en av världens mest framgångsrika och högteknologiska välfärdsnationer. Vi befinner oss fortfarande i en tätposition i fråga om tillväxt och kvalité i välfärden. Västra Götalands län, som är den främsta industriregionen, har ökat produktionen med 25 procent de senaste tio åren. Det är en enastående utveckling som borde gynna etablerade partier, men tvärtom upplever många människor att de etablerade krafterna står på toppen av en högkonjunktur utan att veta vad som är nästa steg. Nästa steg är i hög grad fortsatt strukturomvandling och i viss mån obekväma rationaliseringar inom såväl industri, statlig service och sjukvård. Ibland duckar vi politiker i dessa frågor. Att slå samman förlossningskliniker, att försvara nerläggning av industriell verksamhet och flytta statlig service smärtar och skapar folkstorm. Likväl behöver denna strukturomvandling fortsätta. Det har skapat ökad kvalité i välfärden, men alltför få politiska företrädare har lyckats förklara det sambandet. En politisk ledare eller ett politiskt parti som vill vara beslutsmässig och kunna leda ett land måste våga säga att flera obekväma reformer återstår.  

 


Samtidigt finns det fog för de idéer om decentralisering av makt och ansvar som Thorbjörn Fälldin framförde och vann val på redan i början av 1970-talet. Kraven på lokala lösningar som motvikt till centralstyrning är sannolikt mer kraftfull nu än den motkraft som krossade Olof Palme i valet 1976. En ny omgång av gröna vågen a la 1968 och längtan till naturen kommer krypande även idag. Thorbjörn Fälldin vann valet både 1973 och 1976 på att framföra dessa värden. Inget parti kommer att kunna mota bort Jimmy Åkesson som alternativet i svensk politik utan att ta frågor kring lokal utveckling på djupaste allvar.

 
Starkt stöd för öppenhet och mångfald
Svenska folket har aldrig varit motståndare till mångfald, utan har i mycket hög utsträckning välkomnat öppenhet samt insett att välståndet bygger på internationella influenser.  Ett starkt bondesamhälle utsattes tidigt för internationell konkurrens och insåg att överskott i jordbruket kunde användas som hävstång för handel, export och nya intäkter. Men öppenheten förutsatte en stark lokal utvecklingskraft även i de mest glest befolkade och geografiskt otillgängliga bygderna.

 

Om Sverige varaktigt ska förbli en högteknologisk välfärdsnation med stark internationell konkurrenskraft förutsätter det sannolikt ett mera helhjärtat förhållningssätt till de basnäringar som historiskt burit upp vårt land. Tyvärr har vi haft en debatt i Sverige de senaste åren där tillväxt och ekonomisk utveckling diskuteras helt eller delvis avskilt från jordbrukets och landsbygdens perspektiv. Det riskerar att spela Sverigedemokraterna rakt i händerna eftersom det skapas ett utrymme att få fotfäste i frågan om de hotade idyllerna.

 

Ett politiskt reformarbete efter valet måste sannolikt handla om andra förändringar än fortsatt stordrift och rationaliseringar i många verksamheter. Det behöver handla om förmågan att skapa tillväxt i de ekosystem som råkar finnas i Sverige, dvs i hög grad omöjliga arealer där ingen vill bo och där det är svårt att odla eller överhuvudtaget försörja sig. En del debattörer har kallat det för ”skräpytor”, några andra accepterar bara helt kallsinnigt att urbaniseringen tilltar och bygder överges. Ytterligare några andra planerar för fullt för växande städer och reflekterar knappast över att Sveriges kornbod numera utgörs av övergivna ladugårdar och igenväxta beteshagar. Själva basen för Sveriges välstånd har undergrävts.

 
Idisslare ger utväxling i värdelösa marker

Men jordbruket har rationaliserats och idag levereras lika mycket eller mer jordbruksprodukter än på 1950-talet så vad är problemet, undrar någon. Problemet är att den utväxling som svensk ekonomi historiskt kunde åstadkomma tack vare betande kor i otillgängliga och värdelösa markområden minskar.  De bygder som idag är dom mest avfolkade bidrog då till Sveriges välstånd eftersom vi uppmuntrade en hög grad av utspridda idisslare som ett sätt att generera inkomster och utvecklingskraft. Dessa bygder saknar kraft att bidra på samma sätt idag. Det finns visserligen gott om EU-bidrag, statliga stöd, skatteutjämning och inkomstutjämning över landet som mildrar skillnader i Sverige. Möjligheten att varaktigt generera nya intäkter i de mest glesbefolkade områdena är begränsade även om staten och kommunerna försöker jämna ut skillnader. 

 

Parallellt med konflikten mellan akademikern och bonden har det också funnits en konflikt mellan betong och miljöansvar. Den konfliktytan fanns redan i valet 1976 mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Centerpartiet har bråkat både med socialdemokratin och med sina allianskollegor om kärnkraft, Öresundsbron, energipolitiken och miljöskatter. Nu är de flesta etablerade partier inriktade på att konstruktivt lösa klimatfrågan och andra överhängande miljöfrågor. Konfliktytan i mellan betongpartier och miljöpartier har i vissa fall minskat om man jämför med hur scenen såg ut i valet 1976. Men det finns en konflikt mellan akademikern och bonden som delvis lever kvar och som är på väg att accelerera just inom klimatområdet. Många forskare och experter hävdar att klimatfrågan kräver minskad köttkonsumtion, medan många som bor på landet eller på annat sätt har preferenser kring djurhållning anser att betande kor och således också köttkonsumtion är bra för klimatet. Denna fråga ligger lite och pyr, tar knappast de största utrymmet i media men kan indirekt vara avgörande för valutgången i år eller kommande val.

 
Kraven på närodlat ökar

Många människor vänder sig idag bort från den industrialiserade livsmedelssektorn. Man vill köpa lokalproducerat och helst odla själv. Allt fler är nyfikna på hur maten vi äter är producerad och försöker hitta egna ytor på balkongen, på bakgårdar i bostadsområden eller skaffar sig en kolonilott. Om trenden håller i sig och konsumenterna fortsätter att vara frågvisa och uthålliga kommer vi att behöva fler ytor att odla på. Ängar och hagmarker behöver restaureras, stadsplanerare tvingas ta fram strategier för odling i ytorna mellan höghus och hyreslägenheter. Kustbygder och mellanbygder som varit dömda till avfolkning kommer behöva nybyggare som vill investera i jordbruk mer utspritt i Sverige igen. Och vi kommer behöva betande idisslare såsom får, getter och kor. Dessa djur har traditionellt burit upp Sveriges välstånd och hållit ihop landsändor som annars är dömda till avfolkning. Den som vill vinna väljarnas gunst i höst och både framstå som reformvänlig och klimatsmart ska peka på betande kor som hjältar. Det är en idyll som svenskarna värderar högt och det är en ekonomisk verksamhet som genererar mat och välstånd. Om de etablerade partierna misslyckas med att förklara hur idisslare traditionellt levererat välstånd och livskvalité till svenska folket samt missar att tydliggöra att denna företeelse är en förutsättning för välstånd också i framtiden riskerar vi att medverka till att öppna dörrar för antidemokratiska krafter som vi bittert kommer ångra.

onsdag 9 november 2016

Bortom politikens krogshow


- Alla frågar efter enkla lösningar. Men det finns inga enkla lösningar.

Jag småpratar med en kompis på telefon.  Det är semestertider, vi har båda gott om tid och passar på att prata fritt om allt - från min mans födelsedagskalas till världspolitik. Hans analys under pratstunden är att politik och offentligt liv försökt förenkla och reformera sig under några årtionden, från komplicerat och mödosamt arbete till något som istället heter snabba svar och tydligt ledarskap. Men sådana reformförsök tenderar att bli kontraproduktiva, menar han.

Det demokratiska systemet har kanske ansträngt sig att möta medborgarna med tydlig information, smartare möten, nya sätt att samtala, enklare processer, fler tydliga mål och bättre uppföljning på senare år. Ett slags politikens sätt att sätta in sig själv i kommunikativa och administrativa system. Vi försjunker först i folosofiska möten om varför exempelvis kommunen finns och slutsatsen blir att vi ska var käckare, gladare och proffsigare i mötet med medborgarna. Varje kommun eller landsting eller för den skull en vanlig arbetsplats ska vara mer professionella gentemot sina uppdragsgivare, de anställda, kunderna eller skattebetalarna. Besluten bakom den glättiga broschyren ska hållas tillbaka, nu ska själva glättigheten framhävas. Det ska vara skoj, det ska vara underhållning, nu ska allvaret a la Hillary bort, nu ska Trump- fasaden kommuniceras. Politiken ska fräschas upp som företeelse.

Uttrycket från min kompis har malt i mitt huvud sedan i somras. Jakten på de enkla lösningarna är alltså en illusion. Det finns inga snabba svar eller enkla lösningar. Allt är svårt och komplicerat. Det är demokratins väsen. Man kan knappast förenkla kommunikationen om ett politiskt beslut, då gömmer man själva demokratins själ och då står dörren plötsligt på glänt för antidemokratiska krafter att kliva in.

Ger vi som värnar demokratiskt fattade beslut sken av att politik bara är underhållning, ett scenframträdande eller en ren show då lurar vi oss själva. Politik kan i grunden aldrig delas upp mellan repetion och premiär, mellan träning och match, mellan internt och externt. Politik är alltihop på en gång i en ständigt pågående och komplicerad process. Medborgare och skattebetalare kan aldrig förskonas från någon del av processen. Och de folkvalda förlorar i legitimitet om de försöker förenkla eller degradera politik till enbart en serie av utspel eller politiska krogshower.

Jag drar paralleller till den förre finansministern Kjell- Olof Feldts uttalande och memoarer om att kommunikatörer och informatörer alltmer tagit över det jobb som egentligen är politikernas sak. Politik degraderas till kommunikation av ett redan fattat beslut eller ett utspel om en fråga som bara finns i utopin när politik egentligen är ett gytter av studiecirklar, sammanträden, budgetberedningar, kompromisser och till sist ett beslut med ett protokoll och en justering. Om och om igen. År ut och år in.

- Hillary Clintons biografi är ganska tråkig att läsa, sa en journalist i radion går. Samma journalist underströk att Hillary nog är en av de mest skickliga politiker som finns i världen.

Men eftersom hon uppfattas som tråkig ska hon aldrig få chansen att visa att hon är den skickligaste politikern i världen. Om vi ska ta oss till månen är det självklart att den mest erfarna astronauten rekryteras, om det ska byggas bilar eller flygplan, bakas bröd eller undervisa barn så vill vi självklart ha dom bäst skickade teknikerna, de mest rutinerade bagarna eller de mest begåvade lärarna. Men när vi går till valurnan vill vi gärna rösta bort dom erfarna och släppa fram dom roligaste. Som sedan ska leda en kommun, ett land eller en hel kontinent. Och ta ansvar för polisväsende, försvarsmakten, den högre forskningen och sjukförsäkringen för alla.

Det finns två undertoner efter valet i USA i natt. Den ena tonen är kaos och katastrof, att medborgarna missat sitt eget bästa när de röstat fram en galning. Den andra tongången är att vi får de politiker vi förtjänar - att Donald Trump blev president är en naturlig följd av politikers tillkortakommande och ett utslag av politikers missbruk av det demokratiska systemet.

- Jag tror vi är alltför mätta, sa en annan person nyligen.

Någon annan stans läste jag att i en välutvecklat samhälle som de flesta västerländska demokratierna finns det alltid en stor grupp som tänker att det ordnar sig. Många tänker att jag kan glida ovanpå. Går det bra för samhället i stort så går det säkert bra för mig också. Så jag kan kosta på mig att rösta på en galning, chansa lite eftersom det knappast kan bli sämre.

Här nånstans går vi vilse. Därför att det kan ju faktiskt bara bli sämre. Eftersom vi är ganska mätta, västvärldens medelklass är ganska belåtna och nöjda, välutbildade och välavlönade. Och vill helt naturligt skydda sin goda välfärd. Den högsta standarden som världen skådat. Det är ganska bra nu. Bara vi slipper invandrarna, kan hålla tillbaka skatterna, kan låsa huset på natten, se till att det finns poliser och vakter som skyddar oss, inte enbart mot inbrott och andra brott, utan även hjälper oss att glömma att världen aldrig slutar förändras. Då förblir allt bra.

Om en alltför stor andel av medelklassen tror att allt är ganska bra och förändringar är onödiga då har vi i själva verket sått det första fröet till katastrof. Medelklassens ansvar är att leda en utveckling som alltid förändras. I föreningsliv, i politiskt arbete, på arbetsplatser och i fackligt arbete, inom idrotten eller på skolan. Om medelklassen slutar upp med det, lutar sig tillbaka, tar lätt på skyldigheter som följer med rättigheter så förtvinar sakta den plattform som möjliggör lättjan. Slutar du att trampa så välter cykeln, som Percy Barnevik skriver i sin bok.

Om medelklassen tar time out från sitt djupare demokratiska ansvar och hemfaller åt enbart demokratins fasader då breder frustrationen ut sig och dörren öppnas för populism, lögner och ett alltmer förljuget samhälle som dessutom stagnerar rent ekonomiskt.
- Jobb kan aldrig skapas ur rädsla, som Hillary Clinton sa i ett av sina sista tal.

Vem ska då vända trenden ? De skickliga politikerna som redan skuffats undan eller medborgarna som i sin frustration blivit alltmer frestade att agera i demokratins utkanter? Svaret är att man måste mötas på mitten. Lägga om strategin tillsammans. De valda måste vägra ställa upp i den förenklade politikens talkshow som bara förlöjligar demokratiskt arbete. Och väljarna måste fundera på vad som bygger ett gott samhälle på sikt. Framför allt måste väljare och valda jobba tillsammans i föreningsliv och studiecirklar, i diskussionsklubbar och till sist också skapa en agenda för politiskt arbete som är precis så mödosam och svår som ett starkt demokratiskt samhälle förtjänar. Det finns inga enkla lösningar.




fredag 8 april 2016

Minska godtycket och öka kvalitén i brevbefordran!

En sommar för nästan 35 år sedan kom min farbror David med en flaskpost till mig. Jag blev överrumplad. Var hade han hittat den och varför skulle jag ha den? David brukade tillbringa sin semester på Dyrön, en liten ö utanför Tjörn och nu hade denna flaskpost drivit i land vid hans favoritbadplats på ön. Jag skulle ha flaskposten, eftersom den som skrivit brevet i flaskan skrev på tyska och David hade fått information om att jag nyss börjat läsa tyska.

Vi den tiden var jag i 13-14-årsåldern och en entusiastisk skribent. Jag skrev brev och vykort så fort jag fick chansen, jag skrev gärna dagbok och älsklingsämnet i skolan var när vi fick ägna oss åt fritt skrivande. Jag läste brevet i flaskan med intresse och det visade sig vara en hälsning från en tjej i min egen ålder, som bodde i Tyskland, som hade varit på semester i Danmark och som fått för sig att kasta i en flaskpost för att se var i världen brevet flöt i land och om någon skulle svara. En svensk tjej i hennes egen ålder, vars farbror hittade brevet på Dyrön, var alltså svaret.

Jag letade fram tyskalexikonet i mammas och pappas bokhylla - jag hade bara läst tyska en termin och hade lite svårt att skriva brev helt flytande på tyska. Enda tillfället jag pratat tyska tidigare var när det kom tyska gästarbetare till Tjörn för att bygga upp den rasade Tjörnbron. Dessa tyskar hade knappast imponerats av mina stapplande tyska substantiv. Så det blev inget längre samtal. Att ge sig på att skriva var ju ännu svårare. Jag lyckades i alla fall få i hop ett stort antal brev och "flaskposttjejen", som jag glömt namnet på nu, skickade brev tillbaka i några år och jag tränade kanske min tyska mer än jag hade gjort om det bara blivit sex års tyskastudier vid skolbänken.

Mitt engagemang för brev och hälsningar fortsatte. Därför var det jättekul när jag blev tilldelad en praktikplats på Postkontoret i Kungälv några år senare. Jag fick sortera brev, frankera brev, dela brev i trappuppgångar och längs gator. Dessutom fick jag lära känna arbetet i luckan för en postkassörska. Jag har precis nyligen fått veta att de som handledde mig på Postkontoret i Kungälv jobbar kvar och jag har planer på att åka dit.

Lika överraskad som jag blev den där sommardagen när farbror David kom med en flaskpost blev jag när jag för en tid sedan fick ett telefonsamtal via mobilen, när jag låg vid strandkanten hemmavid i månadsskiftet juni-juli förra året. Den vänliga rösten i telefonen undrade om jag kunde ta hand om utredningen av postlagstiftningen det närmaste året. Jag är tyvärr ingen vän av funderande eller inre överläggningar med mig själv. Jag tackade ja inom ett par dagar.

Det har varit några månader av blod, svett och tårar, men mest glädje, inspiration och kunskapshöjande aktiviteter i regeringskanslisets lokaler på Karlavägen i Stockholm och på sorteringsterminaler, i telefonsamtal och möten med postoperatörer och brevbärare, fackförbund och småföretagare om postservicens utveckling.

Idag presenterar jag ett delbetänkande efter ett fantastiskt arbete av mina två medarbetare Emma Maraschin och Sofie Sandell. Huvudinnehållet i förslagen är att stärka brevet som kommunikationsmedel.

När vi människor vill skicka något som är viktigt för oss, då skickar vi ett brev. E-mail och digitala verktyg använder vi när det är bråttom. Och vi kommer att få allt mer bråttom. År 2025 kommer vi svenskar att skicka 250 miljoner digitala brev. Men än så länge skickar vi svenskar över två miljarder brev årligen. Så följaktligen är en del brev mindre akuta. Tränger man djupt in i människors behov så är det antingen superbråttom och då slänger vi iväg ett mail eller också skickar vi ett brev som är mindre bråttom. Fast de flesta vill undvika godtycke och ingen vill leva i ovisshet om brevet kommer fram. Det gamla uttrycket; "som ett brev på posten" använder vi när vi vill berätta om något som håller kvalitéen. Ganska få av oss skulle välja flaskpost för försändelser, man vet aldrig om det kommer fram till någon överhuvudtaget.

Så mitt krav i dagens delbetänkande är att alla brev ska komma fram på två dagar, istället för dagens krav att alla brev ska komma fram på tre dagar. Därmed minskar vi godtycket. Ett brev ska komma fram på två dagar. Punkt slut. Jag är nöjd med förslagen, nu får vi se hur resten av svenska folket tar emot betänkandet och vad regeringen gör med det.

måndag 14 mars 2016

Förena lokal identitet och global öppenhet via starka regioner

GP: s Alice Teodorescu sätter fingret på ett intressant fenomen. Den svenska debatten om invandring har en tendens att vara så korrekt att den nästan förkastar och förnekar svenska traditioner. Vi vill vara så öppna att vi missar att öppenhet förutsätter aktiv handling i vardagen. Vi vill vara så internationella att vi nästan städar undan varje fras som luktar svensk eller nordisk. När en av delfinalerna under melodifestivalen försöker sig på tricket att ändra i nationalsången, så att vi sjunger "jorden", istället för Norden tror jag att internationalister gör sig själv en stor otjänst. Debatten handlar knappast om vilken plats vi vill dö på, utan om hur vi förhåller oss till våra medmänniskor, oavsett ursprung.



Alice Teodorescu kritiserar, helt berättigat
det svenska självföraktet. Det finns traditioner och
värden som bygger ett gott samhälle och som ytterst
handlar om demokrati. Dessa värden ska användas för att
förbättra integrationen, istället för att föraktas, menar hon.
En flykting som kommer till Sverige riskerar att bli chockad över att invånarna tenderar att förneka sitt eget ursprung. Jag tror det beror på att det typiskt svenska eller rättare sagt den svenska ekonomiska utvecklingen har varit ganska extrem och dessutom kastat oss mellan två ytterligheter på ganska kort tid. Det gör oss förvirrade i en tid med svagt politiskt ledarskap.


PRIVAT ÄGANDERÄTT


Inget land i Europa har haft så stor andel självägande bönder som Sverige. Här i Västsverige var vi dessutom extrema i förhållande till övriga Sverige. Småbrukare som alla ägde sina egna jordplättar och som tog privat ansvar för både sådden och skörden präglar vårt samhälle också idag, trots att de flesta bönder för länge sedan packat ihop. Den privata äganderätten står i fokus för samhällsutvecklingen och är en nedärvd ådra som genomsyrar vårt tankesätt också idag. Det synsättet har tjänat Sverige väl.




Entreprenörer och egenföretagare med ett småfolkskapitalistiskt synsätt och fokus på eget ansvar har drivit Sverige framåt. Samtidigt förutsatt entreprenörskapet ett solidariskt ansvar för byns invånare och en någorlunda väl fungerande lokal demokrati. Den självägande bonden åt middag vid samma köksbord som drängen och pigan. Bonden bestämde över sin jord och sitt kapital samtidigt som denna makt förutsatte lyhördhet och respekt för arbetskraften. Det genuint svenska, i meningen det svenska bondesamhällets utvecklingskraft, förutsatte stor frihet och individuellt ansvar för produktionsfaktorerna jorden och kapitalet. För den tredje produktionsfaktorn; människan eller arbetskraften, formades ett delvis annat synsätt. Mellan barn och äldre eller mellan grannar inom byn utvecklades en ömsesidighet där omtanke och hjälpsamhet var självklart. Den frie bonden var beroende av en lokal gemenskap där alla hjälptes åt. Överdrivet stora inkomstklyftor eller betongförorternas anonyma boendemiljöer var otänkbara eftersom de försvårade utveckling.




När Sverige kastade loss från bondesamhället och övergick i ett industrisamhälle gick processen fortare än i något annat land. Kanske berodde utvecklingen på bondesamhällets stagnation och relativa oförmåga att modernisera sig. Kanske var det socialistiska värderingar och industrisamhällets överlägsna produktionsmetoder som trängde ut samhällsfundament som lokal gemenskap och privat initiativkraft. Få industriländer lyckades så väl som Sverige samtidigt som inget industriland urbaniserades så fort som Sverige. Vi kastade vissa värden överbord samtidigt som utvecklingen till världens rikast nation förutsatte att vi tog tillvara på just dessa värden.


LIVSMEDELSEXPORT VAR SPRÅNGBRÄDA


Utvecklingen i Sverige har alltid byggt på stor öppenhet mot omvärlden. Livsmedelsexporten var språngbrädan. Böndernas barn blev ingenjörer och läkare i ett modernt samhälle medan vi öppnade famnen för stor andel arbetskraftsinvandring som kunde fylla skiften på Volvo, SKF, Sandvik och ABB. Någonstans på vägen förlorade vi balansen och glömde bort att den framgångsrika industrinationen Sverige förutsatte lokal demokrati, stor andel småföretagande och en livsstil förankrad i den svenska myllan. Nu har vi en paradoxal debatt om att antingen tvätta bort det svenska eller att kossorna är vår största miljöbov. I själva verket bygger Sveriges välstånd både på kossorna och öppenheten, både på individualism och lokal demokrati, men det politiska ledarskapet har svårt att klara både och. Sverige vill gärna vara landet lagom, men är egentligen ett extremt land som kastat sig själv mellan ytterligheter genom historien.




Statsminister Stefan Löfven har ägnat helgen åt att försöka prata upp opinionssiffrorna för (s) genom att säga att han inte vill tillbaka till den situation vi hade i höstas och "jag står upp för den svenska välfärden". Socialdemokraterna är kanske det parti som mest förknippas med kampen mot fattigdom, men efter helgens uttalanden har det definitivt blivit tydligt att (s) eventuella fattigdomsbekämpning mestadels handlar om dem som för tillfället bor i Sverige. Om armod och elände finns någon annan stans i världen och några promille av dessa söker sig till Sverige så ska vi stänga gränsen och klamra oss fast vid den "svenska modellen".




I spalterna här i Västsverige fortsätter diskussionen om hur vi ska få fler invånare och en starkare västsvensk konkurrenskraft. Det är en diskussion som är det raka motsatta till Löfvens budskap. Jan Jörnmark utvecklar regelbundet den intressanta debatten om Göteborgs stads utveckling. Jag delar stora delar av hans analyser och de flesta slutsatser. Fast just nu drar han fel slutsatser, menar jag. Han säger att Västsverige är alltför glest befolkat för att kunna bära exempelvis Västlänken. Problemet är knappast Västlänken, utan istället den västsvenska regionens generella och särskilt Göteborgs oförmåga att växa.


MÄNNISKORS UPPBROTT DRIVER UTVECKLING


Vi behöver bli fler invånare, få hit mer investeringar och ökade satsningar som kan stärka den internationella konkurrenskraften. Göteborg behöver bli en tätare stad och Västsverige som helhet hållas samman för att stärka sin position i världen. Statsminister Stefan Löfvens tendenser att vilja stänga Sverige undergräver möjligheterna för exempelvis Göteborg att växa genom ökad öppenhet i världen. Göteborg har förvisso problem med integration, men stadens styrkor är samtidigt en stor närvaro av globala företag och internationella influenser. Att klamra sig fast vid en nationalstat som sjunger den svenska modellens lov riskerar att försvåra för regioner som vill öka tillväxten genom innovationer och öppenhet i en global värld.



När jag pluggade på Handelshögskolan i Göteborg, för övrigt på samma institution som Jan Jörnmark, lärde jag mig att det är människors uppbrott som ytterst skapar välstånd och utveckling. Vi läste kurser om exempelvis det fattiga människorna under Medeltiden, om hur städer som Florens, Venedig och Paris stärkte sin ställning genom att fattiga människor sökte sig dit, först för att de var just fattiga och lottlösa, sedan för att de hade en drivkraft att hitta försörjning, tvingade sig själva till att vara kreativa och vartefter medverkade de i en positiv spiral som gjorde att dessa städer växte till handelsplatser med beundransvärd stadsutveckling och så småningom också turistmagneter.




Jan Jörnmark skriver också att Göteborg började tappa mark redan under andra halvan av 1800-talet. Det stämmer. Samtidigt var Västsverige en region som ökade sin befolkning och sin utvecklingsförmåga snabbast i Sverige om vi studerar första halvan av 1800-talet. Västsverige går mer hand i hand med bondesamhällets uppgång och fall, eftersom andelen fria bönder var fler här än i övriga Sverige. Denna relativa gleshet är vår svaghet, men också vår styrka. Om en stor andel självägande bönder byggde Västsverige så finns det antagligen en nedärvd entreprenörsanda som vi kan bygga andra halvan av 2000-talet av. Denna svenska tradition är, som sagt, raka motsatsen till det budskap som Stefan Löfven basunerar ut. Tänk om en politiker hade försökt stoppa livsmedelsexport och ökad internationellt utbyte i slutet på 1700-talet ? Då hade aldrig Göteborg och Västsverige blivit en av Europas mest kunskapsintensiva regioner under slutet av 1900-talet.


GÖTEBORG BEHÖVER EN MATCH


Om Västsverige ska bli en region som tar tillvara sina enorma naturresurser och sin industriella erfarenhet och binder ihop dessa med idéer om en biobaserad ekonomi så måste nationella mallar läggas åt sidan och förutsättningar för regional dynamik skapas. Regional dynamik är inget självändamål. Men  nya regionala kraftcentra kan bara växa fram i samspel med sitt eget regionala omland. Sådana regionala kraftcentra måste vara tillräckligt starka för att hålla statens stuprörstänkande borta och istället utveckla verkligt självstyre. Omlandet måste vara tillräckligt stort för att kunna skapa ett inomregionalt växelspel. Om det optimala växelspelet mellan Göteborg och dess omland omfattar även Halland och Värmland får framtiden utvisa. Jag tror att Göteborg behöver en match, en regional politisk kraft som kan sätta sig över de gamla låsningar som präglar staden. Enda sättet att möta en stad i stagnation är att stadens omgivningar bestämmer sig för att leda moderniseringen från den samlade landsbygdens horisont. Precis som Västsverige gjorde på 1700-talet. Staden kommer aldrig, efter 150 års nedgång, att klara uppgiften inifrån.




Regionfrågan handlar knappast om vilket geografiskt avstånd som är optimalt mellan regionens sydspets och norra länsgräns. Regionfrågan handlar om strukturer som kan underlätta för en nytt sorts politiskt ledarskap, som är tillräckligt självständigt för att både stå emot statlig likriktning och sätta sig över lokal bypolitik. Ingen region kommer att lyckas utan ett starkt ledarskap. Josefina Syssner skrev i en avhandling för nästan tio år sedan att utvecklingen av en region ytterst beror på ledarskapet. Jag håller med!


Snart måste ledarskapet i Sverige formulera en syntes, som kan ta tillvara bondesamhällets djupt rotade värden med industrisamhällets moderniseringsförmåga, istället för att fortsätta att kasta oss mellan industrisamhällets avigsidor och den svenska landsbygdens utanförskap. Ett starkare regionalt självstyre kan vara en viktig pusselbit för att lyckas.


Misslyckas vi med att formulera en sådan syntes kommer polariseringen i Sverige att fortsätta och riskera att leda till, precis det som Alice Teodorescu befarar, försämrad integration, stagnation och relativ fattigdom.


 




onsdag 13 januari 2016

Stänga gränser och bli fattiga eller leva gott på öppna gränser- det är frågan ?

På ett sätt är allt bara oroväckande, förfärligt och otäckt. På ett annat sätt vilar det ett ologiskt resonemang bland dem som vill stänga gränser som borde vara enkelt att avslöja. Dom som säger sig kämpa för det genuint svenska glömmer att vårt välstånd bygger på att tillvara utländska influenser, leva gott  på utländsk efterfrågan av varor och att importera arbetskraft. Den modellen kan i framtiden tvinga oss till ökad lönespridning. I en sådan valsituation väljer regeringen stängda gränser. Jag skäms!
 
 
När jag pluggade på Handels i Göteborg på 90- talet noterade jag en intressant diskussion om vad som egentligen är hönan och ägget i Sveriges ekonomiska utveckling över tid. Var det ökningen av den inhemska efterfrågan som var startknappen för industrialiseringen på 1800- talet eller var det en internationell efterfrågan som drev fram en industriell utveckling? De flesta forskarna är  tämligen överens om att det var en ökad utländsk efterfrågan som var språngbrädan, även om en mängd andra förutsättningar lade grunden för en industriell expansion. 
 


Under hela Sveriges moderna historia har vår födkrok varit utländsk efterfrågan. Vi har under 150 års tid lärt varandra att konkurrenskraft i en öppen ekonomi är förutsättningen för jobb. Bara om vi är duktiga i ett internationellt perspektiv kommer vi att kunna sälja bilar, mediciner, IT- tjänster och Kalles kaviar. 
 


50 % av BNP utgörs av export. Anställda på Sandvik eller Volvo, SKF eller ABB fungerar som ambassadörer för att globala exportföretag skapar drivkrafter för jobb och ekonomisk tillväxt som ger mervärden som i sin tur genererar intäkter till välfärden. 
 


När jag besökte storföretaget Getinge för några år sedan berättade företagsledningen att många av deras kunder ofta vill försäkra sig om att såväl produktutveckling som tillverkning av specifika varor hos Getinge verkligen sker i Sverige. Svensk tillverkningsindustri betraktas som en kvalitetssäkring i sig. Sverige är ett varumärke för kvalité. Med en sådan hävstång kan såväl privata som offentliga arbetsgivare betala relativt höga löner, ställa allt högre kvalitetskrav i all produktion och därmed kan det svenska samhället unna sig många välfärdstjänster med hög kvalité via relativt höga skatter. Det är den svenska välfärdsmodellen i ett nötskal. Vi svenskar är mer globaliserade och mer beroende av högkvalitativ varuproduktion än många andra folk. 
 
 Sveriges välstånd bygger på en viktig växelverkan. Å ena sidan leveranser av industriprodukter under trycket av utländsk efterfrågan och å andra sidan upprätthållande av denna internationella konkurrenskraft genom ett växande befolkningsunderlag via generösa välfärdssystem, öppenhet och invandring. Om Sverige börjar agera för en stagnerad befolkningsutveckling via stängda gränser då kommer vi så småningom även att mista efterfrågan på varumärket Sverige och svenska industriprodukter. Och då försämras välfärden.

SLÅSS FÖR DET SVENSKA?


Vi var många som läste den intressanta artikeln om Sverigedemokraternas Ungdomsförbund i DN under julhelgen. Skrämmande läsning men också befriande tomt på argument om vad dessa politiska krafter egentligen vill. 


- Och man känner sig aldrig så svensk som när man är utomlands. Jag insåg att det vi har är värt att slåss för, säger William Hahne som representerar de sverigedemokratiska ungdomarna. Han utvecklar knappt vad det är som han ska slåss för. Bara något allmänt diffust svenskt. Att bevara det svenska ariska utseendet, ja visst det är antagligen hans djupare tanke bakom resonemangen. Han ondgör sig i artikeln över sin vistelse i Jakarta där han gick i skola med 100 nationaliteter.


Men om han nu vill bevara det svenska, möjligen endast det svenska ariska utseendet, så levar han i tron att det enklast görs genom att stänga gränser. Stänger man porten för det utländska utseendet stänger man även dörren för det som är det svenska välståndet, den svenska modellen, den höga svenska materiella standarden osv. Vilka svenskar med svenskt utseende vill i slutändan leva i ett land som stänger gränser till omvärlden i största allmänhet? Överallt i media just nu rapporteras om rekryteringssvårigheter av sjuksköterskor, problem att få tag på ingenjörer osv. Den svenska välfärden står mer stark än någonsin, men det fattas folk.




STÖRRE BEFOLKNING SÖKES


Den svenska välfärdsmodellens expansionsperioder förutsatte en relativt stor och växande befolkning. Man behöver knappast vara många för att utveckla en högpresterande och kunskapsintensiv industri, men för att fostra tillräckligt många ingenjörer och bioanalytiker av världsklass behövs ett stort befolkningsunderlag. Därför har Sverige varit beroende av invandring under i stort sett hela sin moderna historia. En ekonomi som bygger på omfattande export förutsätter välutbildad arbetskraft som kan utveckla produkter med i högteknologisk framkant. Det förutsätter i sin tur att vi öppet letar arbetskraft över hela världen. En industrination med omfattande export behöver alltså öppenhet både för att hantera själva exporten och för att importera tillräckligt kvalificerad arbetskraft. På Chalmers verkar forskare från Bangladesh som är världsbäst på fordonsforskning. På Sahlgrenska opereras vi av läkare i världsklass. Deras insatser bidrar till att  svensk sjukvård kan bota sjukdomar som fortfarande är obotliga i andra delar av världen. De indiska läkarnas forskning sätter Sverige på kartan och medverkar till att ännu fler utländska forskare och nyckelpersoner vill flytta hit för att utveckla uppfinningar just i vårt land.




Nyckelpersoner och duktiga forskare kan knappast handplockas. Många måste skolas här på plats. Och forskarna måste ha med sig partners, barn och andra anhöriga för att kunna göra ett bra jobb. Forskare och nyckelpersoner i industrin är globala av naturen, de vill jobba där de får utlopp för sin skaparförmåga och uppfinningsrikedom. Deras anhöriga är väsentliga stöttepelare. Utan barn och en partner kan chefer i näringslivet eller ledare i akademin knappast åstadkomma resultat. Ett land som Sverige som valt öppenhet som metod för välfärd måste välja öppenhet rakt igenom inom näringspolitik, skattepolitik, energipolitik och - flyktingpolitik. Det hänger ihop i en kedja. 


Många svenska företag som SKF och Ericsson etablerade sig tidigt i andra länder. När jag besökte Indien för tre år sedan beskrev våra guider på ambassaden med all önskvärd tydlighet hur de svenska storföretagen är institutioner i Indien sedan över 100 år tillbaka. Varumärket Sverige finns i hela världen. I den stund som människor behöver fly från exempelvis Mellanöstern finns medvetenheten om Sverige på deras näthinnor i dubbel bemärkelse. Många känner svenskar som jobbat åt Ericsson i deras hemland eller också har dom andra relationer med företeelser som stärker det svenska varumärket. Det blir naturligt att söka sig till Sverige i en akut situation när det blir omöjligt att vara kvar i sin hembygd i exempelvis Afghanistan eller Syrien. 
 


ÖPPENHET LÖNAR SIG 



Den är ofrånkomligt att ett land som vill leva gott genom stor öppenhet och omfattande export också får ta kostnaderna för större flyktingströmmar i tider av oro. Vill vi ha vinster i de delar som öppenhet och export för med sig måste vi också bära utgifterna som import av arbetskraft och flyktingar kan medföra. Sverige har i stort sett alltid gjort kalkylen att öppenhet lönar sig. 


I alla år som jag ägnat mig åt politik har det framkommit ganska tydliga signaler och ibland tvärsäkra uttalanden om att hotet mot Europas säkerhet knappast är krig. Däremot kan vi räkna med flyktingströmmar och miljöproblem, demokratiska kriser och sabotage av olika slag. Det har varit ett tungt argument för mig att förorda mindre skattemedel till vapen och mer resurser som kan möta dessa nya hot.

EU HAR TAGIT TIME OUT

Många, många gånger har jag också argumenterat för att det i längden kommer bli omöjligt för Sverige att ha en egen välfärdsmodell med högre skattetryck, högre löner, en trögare lönebildning och mer generösa välfärdsystem än övriga Europa. Världen är global och framför allt inom Europa integreras vi allt mer. Gränser ska vara öppna, människor ska kunna resa, jobba och bo var man vill. Det förutsätter i sin tur att åtminstone den europeiska kontinenten har likartade välfärdsystem. Vi gick med i EU för att delvis åstadkomma detta. Vi skapade en tullunion, men Europa kom ingen vart med en politisk union. Jag röstade nej till tullunionen EU i valet 1994 för jag ogillade starkt argumentet att resa murar mot omvärlden. När vi väl var inne i tullunionen efter medlemskapet tyckte jag att vi i rimlighetens namn måste ha ett långtgående politisk samarbete om en tullunion ska vara meningsfull dvs gemensam valuta osv. Så jag röstade ja till EMU år 2003. Många har hånat dem som röstade som jag- först nej och sedan ja. Men nu ser vi konsekvenserna av att vi har en tullunion, en gemensam yttre gräns på pappret men med avsaknad av en kraftfull politisk union som kan ena Europa i gemensamma politiska spelregler. Europa förmår dåligt hålla ihop de yttre gränser som var så angelägna när de flesta partier från höger till vänster argumenterade vid EU- inträdet och Europa saknar också muskler inom denna union. Och nu sviker Sverige även överenskommelser om nordisk passfrihet, retar upp danskarna och riskerar att sabotera gränsöverskridande insatser som görs och har gjorts i Norden under decennier. Jag skäms!

DEBATT OM SOCIAL TURISM BROMSADE

Dåvarande statsminister Göran Persson varnade för social turism i början av 2000- talet och argumenterade för nya gränshinder för baltiska medborgare att komma till Sverige. Den argumentationen var Socialdemokraternas sätt att undvika att ta diskussionen om välfärd och lönebildning i Sverige. Sverige höll hårt på sin modell och blundade för baltisk svart arbetskraft som ändå tog sig in i Sverige och städade toaletter på Mc Donalds för skitlöner. Tänk om vi hade tagit diskussionen om välfärden och lönebildningen då, vågat stå upp för ökad arbetskraftsinvandring från Baltikum den lagliga vägen, accepterat en utveckling med ökad lönespridning i Sverige och därmed kunnat erbjuda tusentals arbetskraftsinvandrare betydligt bättre villkor än de villkor och livsbetingelser de lever under idag, som tiggare i Sverige eller som arbetslös i något östeuropeiskt land. Och hade vi börjat ändra lönebildningen i Sverige för ett antal år sedan så hade många flytningar lättare kunnat få jobb idag och ketchupeffekten som vi nu har vid gränsen hade kanske uteblivit eller dämpats något.

HAVERI FRÅN TVÅ HÅLL  

De senaste veckorna har Sverige gripits av panik, börjat stänga gränser och därmed klamrar man sig fast vid arbetsmarknadsmodeller som ändå håller på att haverera från två håll. Vi lockar varken den bästa arbetskraften som kräver de högsta lönerna eller förmår skapa jobb till dem som gärna gör en insats för en något lägre lön. Och vi verkar ha glömt att det ofta är utländsk efterfrågan eller något annat yttre tryck som driver fram utveckling i Sverige.



Svensson hemma i soffan är självklart oroad. Hotas mitt jobb och min lön ? Svenssons jobb och Svenssons lön hotas oavsett, säger jag. Antingen stagnerar Sverige som industriland därför att vi har stängt gränsen för de duktigaste läkarna, de främsta ingenjörerna och de smartaste ekonomerna som utgör nyckelpersoner i välfärden. Eller också stagnerar Sverige för att vi har för höga löner för dem som råkar befinna sig i Sverige. Dom som råkar befinna sig i Sverige är för få för att driva Sverige framåt och dessutom har de ett för högt löneläge. Om företaget Sverige dessutom stänger gränsen så att befolkningsökningen stannar av och de globala nyckelpersonerna tar jobb någon annan stans i världen på grund av stängda gränser då är det riktigt illa. De som slåss för att bevara det genuint svenska, vad det nu är, riskerar att tappa bort detta fokus ganska snabbt, eftersom en dämpad befolkningsökning bara gör oss fattigare och försvårar välstånd och utveckling.

FULLBORDAT FAKTUM

Hittills har Sverige konsekvent avstått att välja politisk väg mellan öppenhet och stängda gränser eller mellan gamla och nya regler på arbetsmarknaden. Snart har regeringen, inom loppet av några veckor, fört Sverige i en riktning som innebär att vi ställs inför fullbordat faktum; stängda gränser. 
 


Ibland känns det som att det är många som glömt att det är antalet invånare i en nation som skapar intäkter till välfärden. Många invånare skapar också utgifter, invänder någon. Javisst, de nyfödda på BB, de ungdomar som ska ha undervisning i grundskola och gymnasium, de som behöver socialbidrag eller bostadsbidrag osv osv. Men till slut är det ANTALET invånare i ett land som avgör förmågan att skapa välfärd.

Sveriges ganska utpräglade problem är att vi bor glest, föder får få barn och att alltför få flyttar hit för att vi ska kunna fortsätta att vara en framgångsrik industrination med hög levnadsstandard. På pappret kan stängda gränser uppfattas vara det som ska behålla det genuint svenska. I praktiken innebär stängda gränser att det svenska förtvinar. Stora flyktingströmmar eller ett starkt yttre tryck av något slag är det som drivit Sverige framåt genom hela historien. Yttre tryck tvingar fram förändring, innovationer, stöper om och förbättrar. Ett stillastående Sverige med stängda gränser blir ett stagnerande samhälle som misslyckas med välfärden. Och då ökar definitivt löneskillnaderna i Sverige, det som regeringen möjligen försöker förhindra genom stängda gränser. Risken är att vi får ett Sverige som stänger gränser och tvingar sig själv till större löneskillnader, istället för att bibehålla öppenheten, satsa på internationell konkurrenskraft och bättre välfärd.





 

 




 


tisdag 8 september 2015

ON THE VALUE OF LAND - har naturen en annan prislapp?

Denna sommaren har jag mötts av bekymrade vänner och bekanta vid fikat runt trädgårdsbordet. Samtalsämnet är att jordbruk lägger ner och ängar växer igen. Sommarstugeägare, turister och månskensbönder får tid att fundera under sommarnätternas grillkvällar. Naturens resurser verkar oändliga och växer oss över huvudet och ändå flyr dom som ska jobba och tjäna pengar på att tämja, sköta och vårda naturen. Måste det vara så?

För egen del har jag börjat köra elgräsklippare istället för en bensindriven på den egna täppan. Plötsligt blir gräsklippningen en stunds njutning i naturen, eftersom det högljudda motorljudet är ersatt av ett betydligt tystare ljud.

 

Just nu står spannmålsåkrar som vackrast och på många
håll gör bonden årets viktigaste jobb med sin skördetröska.
Naturens resurser ska tämjas och kommersialiseras.
Det förskönar naturen och skapar jobb!
SLÅTTERMASKINER
HAR TYSTNAT
Min elgräsklippare samlar upp gräset i stället för att lägga det i avlånga strängar på marken. Efter ganska få kvadratmeter är uppsamlaren full. De många promenaderna till komposten med 45 liter gräs under armen har fått även mig att fundera. Om 45 liter finfint gräs samlas upp på några minuter på en redan ganska kortvuxen gräsmatta- hur många liter gröda kan då alla Sveriges gräsmattor, ängar och hagar generera i tillväxt på ett år? Jo, det är nog ganska lätt att göra iakttagelsen att bygderna växer igen där heltidsengagerade jordbrukare med välslipade liar och moderna slåttermaskiner har packat i hop till förmån för några enstaka hobbygräsklippare i fåtalet väl avgränsade villaträdgårdar.

HOBBYRÖJNING ÄR OTILLRÄCKLIGT
Min man och jag gjorde ett försök under semestern att utöka gräsklippningen på gräsmattan till att även omfatta röjning av småbjörkar, kortvuxna ekar och nyponbuskar på tomten bortom gräsmattan, runt vår gäststuga. Men vi höll på att falla ihop av trötthet efter några enkla insatser. Min man röjde och jag körde bort ett 30- tal skottkärror fulla med småbusk. Vi fyllde två nyinköpta silon och ändå syns det knappt att vi röjt bort en enda nyponbuske. När man springer med röjsågen och skottkärran några varma sommardagar blir det en bekräftelse att sådant måste skötas av heltidsengagerade och professionella markägare, inte av några aldrig så entusiastiska semestrande villaägare. Marken måste ägas av enskilda och skötas av enskilda och det måste vara tillåtet att tjäna pengar och få rejäl avsättning på markskötsel och boskapsskötsel. Det höjer naturvärdena och genererar arbetstillfällen. Det har jag alltid tyckt och jag blir bara mer övertygad.

 
Hallonbuskarna kan växa över alla bredder på sommaren.
Få bär är så uppskattade som hallon. Vi kan välja att betrakta
hallonen som ett pittoreskt inslag i sommaridyllen och lita
på att hobbyröjare sköter hallonbuskarna så att de blir hanterbara.
Om människan bestämmer sig för att verkligen sköta naturen
yrkesmässigt kan hallonen bli en produkt som några kan
kommersialisera och leva av.

Hästarna, fåren och kossorna stoppar i sig åtskilliga tusen liter ängshö på en sommar runtom i sina beteshagar. Lägg därtill vad älgar, rådjur och andra vilda djur betar av på en årscykel. Det människan försöker uträtta med lien eller slåttermaskinen gör djuren mångdubbelt effektivare och använder dessutom som föda. Processen i idisslarnas magar är en effektiv process som vi människor knappt förstår. Jag oc många andra hobbyröjare inser dock efter en sommar med gräsklipparen och röjsågen att människan sökte sig till betesdjuren av andra skäl än enbart sällskap och behovet av föda. Djuren är också effektiva i att tämja naturen.
 

För några år sedan besökte jag en av de sista kvarvarande bönderna i Göteborg. Han bor precis i utkanten av Hisingen, på gränsen mot Kungälv där jag växte upp. Jag ser utsikten mot Göta älv när han sträcker ut sin högra arm och visar mig en av sina välskötta ängar, där djur betade och där han själv finslipade med lien regelbundet hela säsongen. Sedan visar han ängen intill, den som förvaltas av Göteborgs stad och där röjningsmanskap betalas av skattebetalarna. De ängarna blir knappast skötta lika ofta, utan tenderar att växa igen. Bonden berättar att Göteborgs stad avstår från att röja vissa säsonger och att släppa djur är det också si och så med. Alltså växer landskapet igen. Det betade kulturlandskapet blir snabbt en yta för sly och småbjörk och till slut liknar det mer en illa skött skog. Smådjuren som krälade och växterna som, tack vare gödsling från kornas naturliga avföring, funnits där tidigare, minskar i antal. Inga människor tar sig ut i den delen av de offentligägda markerna och snart har alla glömt hur hagarna såg ut eller att de överhuvudtaget fanns. Ungefär som småbjörkarna och nyponbuskarna runt min gäststuga. Det finns liljekonvalj, hallon och blåbär där under. Men jag hinner knappt fram till dessa värden på sommarn eftersom sly och ogräs tar över.
- Göteborgs stad har tyvärr betraktat alla grönytor runt staden som reservyta för exploatering, istället för att vårda landskapet, sa en ovanligt klarsynt miljöpartistisk politiker i Göteborg till mig en gång.

OFFENTLIG RÖJNING ÄR OCKSÅ OTILLRÄCKLIGT
Massor av gårdar köptes upp av Göteborgs stad under efterkrigsåren och arrenderades ut till intresserade eller övertogs helt i de kommunanställdas händer. Ungefär hälften av all jordbruksmark i Göteborg ägs idag av staden. Säkert jättebra skött på många håll och väl underhållna gårdar med många engagerade arrendatorer eller välutbildade kommunanställda förvaltare. Men också risk för att oklara ägarförhållanden och knappa kommunala resurser leder till att viss jordbruksmark lämnas därhän. På de marker som överges växer allt gräs, alla björkar och all sly lika snabbt eller snabbare än på min gräsmatta. Sådär 45 liter per tio kvadratmeter per vecka.

I Sverige finns 450 000 kvadratkilometer areal. Det bebyggda arealerna utgör bara sådär 12 000 kvadratkilometer. Tar man bort de ytor som täcks av fjäll och vatten så blir det ändå över 350 000 kvadratkilometer kvar där det mestadels växer skog. Här bedrivs också jordbruksmark. En liten del täcks av myrmark.

Jag möts ibland av uppfattningen att vi tar ut för mycket skog eller nöter alltför hårt på naturresurserna. Jag tror att den uppfattningen rymmer en känsla av att skogen bara är ett museum. En tankefälla gör naturen till en fysisk begränsning, fastän naturen är en biologisk process som aldrig slutar växa.

Vi är många som ser hur öppna landskap växer igen på några månader. Samtidigt finns åsikten att uttaget av naturresurser är alltför stor. Det finns säkert vissa naturområden som borde skyddas mer från exploatering, men det huvudsakliga problemet är knappast att vi brukar naturen för lite. Ett av vår tids stora utmaningar är hur fler ska hugga tag i arbetet som bonde eller skogshuggare, trädgårdsarbetare, lantmätare eller fåraherde.

GE PLATS ÅT BIOLOGISK PRODUKTION
Ibland springer jag på uppfattningen att orsaken till missförståndet om naturens funktionssätt är att ingenjörerna styrt för mycket och biologerna alltför lite. Det är en viktig del av sanningen, tror jag. Vi människor är alltför upptagna av konstruktioner för att exempelvis bygga säkra höghastighetståg i framtiden och här finns fysikaliska lagar och hållfasthetslära som begränsar oss, tänker jag när jag lämnar gräsmattan hemmavid och ger mig av på snabbtåget mot Stockholm.

Biologerna verkar ha trängts tillbaka och placerats vid skrivbordet, istället för att få pröva på det verkliga grovjobbet i jordbruket och i skogen. På Göteborgs stads hemsida om jord och skog står inget om arbetstillfällen eller om naturvärden som växer. Bara en massa text om vad som ska bevaras. Men inget kan bevaras om ingen människa först skapar ett värde. Markägare med lie eller traktor som tämjer naturen varje vecka kan åstadkomma ett kulturlandskap efter några decennier av hårt arbete. Om den insatsen avbryts och istället sköts efter ett schema av olika kommunanställda kan kulturvärdet aldrig bli detsamma. Eller rättare sagt då blir kostnaden för insatsen allt högre per kvadratmeter medan värdena urholkas. Texterna på kommunens hemsida avbryts ibland med ett och annat erkännande. Att byggnation i Göteborgs stad tvingar kommunen att lägga igen våtmarker. Då försöker staden kompensera igenlagda våtmarker med någon slags konstgjorda insatser, oklart vad.

Ingenjörerna och biologerna iscensätter aktiviteter i naturen för att kompensera ett bostadsbyggande som innebär utdikning och exploatering av jordbruksmark. Men vad händer med ett samhälle som både försöker kompensera civilisationens misstag och samtidigt missbedömer det naturliga beteendet bortom civilisationen? Överskattar människan risken för misstag i naturen och tenderar underskatta att framgång förutsätter misstag i en dynamisk tillväxtmiljö ?!

Enligt mitt sätt att se är människan skapad för att tänja en dynamisk natur, istället för att minimera risker i ett stillastående landskap. Har de praktiserade ingenjörerna och de administrerade biologerna fått övertag över de praktiserande biologerna och de administrerande entreprenörerna? Och är det därför som vi ibland möter de praktiserande entreprenörerna som sjuder av ilska över alla "byråkrater" som befolkar offentlig sektor och halva näringslivet ?!

SLUTA TRÄNGA UNDAN ENTREPRENÖRERNA
De praktiserande entreprenörerna är bilmekaniker, jordbrukare eller åkare. De driver ofta enmansföretag och får aldrig eller nästan aldrig eloge för sitt arbete med att hålla djur, sätta upp stängsel, skotta snö, röja sly, bärga hö, sälja ved, laga traktorer, producera biogas eller köra grus. De jobbar dygnet runt, sliter på ryggen och axlarna, tjänar hyggligt med pengar om man bortser från antalet arbetade timmar och de skiter emellanåt i lagstiftning och myndighetsbeslut. De lever ett ganska bra liv, men är missnöjda över samhällsutvecklingens bristande inslag av civilkurage. De ogillar känslan av att de ska göra jobbet medan byråkratierna fortsätter utfärda dekret som begränsar tjusningen med samma jobb. Ännu färre vill bli heltidsarbetande skogsentreprenörer och de potentiella byråkratierna blir ännu fler medan vi fortsätter våra samtal under semestern om det förfärliga i att landskapet växer igen.
 
” Allt färre tilltalas av att bli bönder, skogsägare, yrkesfiskare, gruvarbetare eller trädgårdsmästare. Kanske för att arbetet uppfattas som alltför slitsamt. Jag blev helt slutkörd efter några lass med skottkärran på min egen tomt under semestern. Istället bänkar vi oss framför datorn när höstmörkret definitivt tränger undan sommarvärmen och framåt hösten stoppar vi i oss vitaminer eller rentav sömntabletter och undrar varför mänskligheten blivit så deprimerad? ”


Vi är många som skriker i kör att det saknas resurser till sjukvården och framför allt till alla drabbats av exempelvis ohämmad ökning av psykisk ohälsa. Är det meningen att ett samhälle ska administreras sönder av regler samtidigt som allt färre utför ett "riktigt" arbete den lagliga vägen, undrar de praktiserande entreprenörerna förtvivlat. Allt färre tilltalas av att bli bönder, skogsägare, yrkesfiskare, gruvarbetare eller trädgårdsmästare. Kanske för att arbetet uppfattas som alltför slitsamt. Jag blev helt slutkörd efter några lass med skottkärran på min egen tomt under semestern. Istället bänkar vi oss framför datorn när höstmörkret definitivt tränger undan sommarvärmen och framåt hösten stoppar vi i oss vitaminer eller rentav sömntabletter och undrar varför mänskligheten blivit så deprimerad? Den praktiserande entreprenören som aldrig slutar vara ute i naturen påförs ytterligare myndighetsbeslut samtidigt som den offentliga debatten kräver mer resurser för insatser mot den psykiska ohälsan. Under tiden fortsätter sly och småbjörk att växa runt min tomt som påminnelse om att de sista bönderna i min hembygd packat ihop samtidigt som tillväxten i naturen är lika hög som alltid. Enda skillnaden är att ingen säger sig ha tid att sköta naturen och tämja växtligheten eller i övrigt skapa sin försörjning i jordnära yrken.

Jag får ibland telefonsamtal från de praktiserande entreprenörerna som undervisar mig hur svårt det är att få lönsamhet i jordbruket eller fisket, i åkeriet eller i verkstaden. Alla dessa enmansföretag som i allmänhet jobbar nära naturen fick visserligen lättnader när jobbskatteavdraget och ROT- avdraget infördes. De hyllar de lägre arbetsgivaravgifterna för ungdomar och kände ett litet stöd under åtta år med Alliansregeringen. Men ofta tycker de att ett handlingskraftigt uppdrag återstår. Det handlar både om att vårda naturen mer långsiktigt och att ta bort onödig byråkrati. Både att förstå naturens egna drivkrafter och att rensa upp i saker som hindrar utveckling. Ofta slår det mig att entreprenörerna knappast kräver avskaffande av lagar och regler. De bara tycker att de regler vi ska ha ska vara möjliga att uppfylla. Ska något vara förbjudet ska polisen ha resurser att utförda sanktioner och rättsväsendet ha möjlighet att utförda påföljd. Ska det ske inspektioner och myndighetsutövning så ska det stå i proportion till frågans art.

SKICKA UT BYRÅKRATERNA PÅ RÖJNINGSUPPDRAG
Ibland slås jag av idéen att skicka ut administrerande biologer, dvs alla anställda på Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Tillväxtverket, Havsmyndigheten och Sveriges alla länsstyrelser på jobb i skogen, på en bondgård, på en fiskebåt eller i en grustäkt med uppdraget att helt enkelt jobba där. En slags mulleskola på heltid med uppdraget att försörja sig på vad skog och mark ger. Och göra röjningsuppdrag!

När jag försöker sammanfatta sommarens alla upplevelser och sammanföra dem med synpunkter från alla telefonsamtal från frustrerade entreprenörer slår det mig att Sverige och säkerligen en del andra nationer sitter fast i ett dilemma. Vi överskattar planeringsbehov och underskattar individuella drivkrafter. Jag vet att det mest låter som politisk retorik. Vi människor verkar ha svårt att ta till oss naturens potential eller ytterst människans innovationskraft. Om vi istället ägnar oss åt att planera fram de regler som ska gälla när markägaren gett upp, bonden slagit igen och de sista entreprenörerna kramats ihjäl av byråkrater så missar vi två saker. Vi får dels svårt att skapa tillväxt och vi får dels svårt att klara av uppgiften att göra skiftet mot ett mer klimatsmart samhälle. Om vi hela tiden missar potentialen i naturen, tränger tillbaka de människor som inser möjligheterna och ersätter dem med administrerande biologer då tar vi en stor risk. Vem eller vilka ska bryta mönstret ?!

” I längden är det ohållbart att fortsätta se på när naturen gör sig själv till en vildvuxen nationalpark utan biologisk produktion samtidigt som världen skriker efter fossilfria bränslen och efterfrågar industriprocesser utan konstgjorda råvaror.
Några aktörer behöver stega fram och ta initiativen som leder till storskaliga röjningsprojekt på våra igenväxta marker eller offensiva investeringar i nya innovationer i jord- och skogsbruk. Varje nyponbuske och varje grässtrå på min tomt fortsätter att växa, oavsett vad vi bestämmer oss för. Om alla andra gräsmattor och alla andra ängar, hagar och skogspartier får växa utan att människan tämjer naturen så uppstår ingen katastrof genast. I längden är det ohållbart att fortsätta se på när naturen gör sig själv till en vildvuxen nationalpark utan biologisk produktion samtidigt som världen skriker efter fossilfria bränslen och efterfrågar industriprocesser utan konstgjorda råvaror. Människan måste ta initiativ- både för att tämja naturens vildvuxenhet och för att omsätta dess resurser till användbara varor för försörjning och njutning. Annars blir vi fattiga!

Avslutade semestern med besök i resterna av 1800- talets Hälsingland. De gamla Hälsingegårdarna som innehåller fantastiska takmålningar i jättelika festlokaler vittnar om en välmående landsbygd. Linet och skogen drog in inkomster som omsattes i kulturyttringar av olika slag. Idag vallfärdar människor från utlandet för att ta del av världsarvet Hälsingegårdar. De resliga gårdarna och den attraktivitet som idag skapats kring orter som Järvsö och Alfta visar att det går att modernisera ett samhälle genom att ta tillvara och kommersialisera våra naturresurser. Detta pampiga kulturarv kan knappast utvecklas utan att aktiva människor röjer sly och håller landskapet öppet.

ON THE VALUE OF LAND- EN ANNAN PRISLAPP PÅ NATURRESURSER
Under de senaste åren har jag haft en del utbyte med forskaren Stefan Hellstrand i bland annat dessa frågor. Han menar att ineffektivitet i basnäring och inom industrin som vi kan avläsa i statistiken har sin grund i en felaktig prislapp på naturresurser och framför allt bristande förståelse för vilka värden som betande djur åstadkommer via mjölk, kött och övriga livsmedel. Han menar att Sverige halkar efter i exempelvis klimatarbetet genom att vi utarmar landsbygden. I morgon presenterar han sin doktorsavhandling On the Value of Land vid Mälardalens högskola i Västerås. Hoppas att hans avhandling kan bli en vändpunkt för hur vi väljer att förhålla oss till naturens resurser. Naturresurser ska tämjas och kommersialiseras, inte skyddas.