måndag 18 april 2022

Nyfiken på de gömda hemligheterna

Ju mindre man vet om sin släkt, desto mer nyfiken blir man på släktforskning, menar George. Och han vet vad ha pratar om. George visste i princip inget om sina föräldrar och ännu mindre om deras föräldrar. Orsaken är delvis att alla hans förfäder är emigranter. Man hittar en massa gömda hemligheter och berättelser, bland annat hade pappa ett syskon som dog under sin första levnadsdag, berättar George Lind som forskat om sin släkt de senaste fem åren. George Lind sitter hemma i sitt arbetsrum i bostaden på Long Island, en och en halv timmes resa från centrala New York och pratar över Teams med mig. Vi har träffats tack vare ett släktforskarnätverk. George verkar ha ett outtömligt intresse för att få information om sin släkt. Men han fick verkligen börja från början. Och inga släkttavlor fanns i USA där George bor. - Alla mina släktingar var emigranter. Mammas släkt kom från Glasgow och pappas släkt kom från Göteborg. Både mamma och pappa var ganska fåordiga om sin bakgrund. Min mamma dog redan 2009. Farmor och farfar dog innan jag var född, berättar George medan han sträcker sig mot sina hundar som gläfser lite samt rör sig ut och in i bild under intervjun. - Den enda släktingen jag kände till när jag växte upp var en av mammas kusiner, som bodde i Kalifornien, fortsätter George. - Ju äldre jag blev, desto mer började jag fundera på min bakgrund, tillägger han. När George började fundera på sin bakgrund för några år sedan dök det upp en möjlighet att prova medlemskap i ett släktforskarnätverk. - Men där fanns bara amerikaner, jag är ju intresserad av släktingar i Europa, fortsätter George. George pappa, som också heter George (den äldre) är 90 år och den enda nu levande nära släktingen. - När jag började intervjua pappa för några år sedan hade han ganska lite att berätta, konstaterar George och söker efter en förklaring till att hans pappa närmast förträngt eller gömt undan en del av familjehistorien. Eftersom George den äldre hade både en mamma och en pappa från Sverige blev uppväxten en slitning mellan det svenska och det amerikanska. Föräldrarna som hette Haakon och Signe pratade nästan bara svenska i hemmet. - Men min pappa lärde sig nästan ingen svenska, bara några ord, fortsätter George den yngre. Medan åren går kan George den äldre umgås allt mindre och har svårigheter att överhuvudtaget prata med sina egna föräldrar. Det uppstår ett avstånd, som så småningom yttrar sig i att det blir svårt att berätta om sin släkt för sina egna barn. George den yngre får således släktforska på egen hand. I samma veva som han börjar misströsta kring hur han ska få veta något om sin släkt får han se ett TV-program där dom berättar om olika amerikanska filmstjärnors familjebakgrund. Och vid denna tidpunkt kommer George också i kontakt med DNA-tekniken. Han bestämmer sig för att DNA-testa sig. Han får en intressant träff som leder till Canada. Personen från Canada visar sig vara en farbror till hans pappa. Så Haakon från Sverige hade haft en bror som bodde i Canada. Men George som jag intervjuar idag har aldrig vetat att hans farfar hade en bror. - Pappa har aldrig berättat det för mig. Min farfar Haakon och Paul, som brodern hette, verkar ha tappat kontakten. Pappa hade kusiner i Canada, som han aldrig nämnt. Väldigt underligt, kommenterar George den yngre och fortsätter. - Släktforskning leder ofta till att man hittar gömda hemligheter och berättelser, summerar han. George den yngre tror att det har uppstått någon slags familjefejd mellan syskonen Paul och Haakon eller snarare mellan de båda syskonen och deras far. Senare har släktforskningen lett honom fram till ett testamente där det står att pappan till Haakon och Paul, som hette Olof Lindqvist ”didn´t leave any money to his kids”. Olof gjorde alltså både sina barn arvlösa. Dessutom bytte Haakon efternamn från Lindqvist till Lind. Haakons son George den äldre berörde aldrig frågan om sin farbror eller varför släktens efternamn byttes ut. George som jag intervjuar har alltså en pappa som också heter George, vars båda föräldrar kom från Sverige. Dom gifte sig 1928 och sonen George (den äldre), som föddes 1931 växte upp i ett hem där man talade svenska, medan han själv alltmer integrerades i det amerikanska samhället. När George den äldre är 8 år får han ett syskon, men barnet dör den första levnadsdagen. Pappa Haakon gör sig av med kroppen innan mamma Signe får veta något. Denna händelse blir ett familjedrama så ”efter den dagen var det inget riktigt äktenskap mellan farmor och farfar längre ”, slår George fast medan han vänder ner huvudet och sträcker ut handen efter hundarna igen. Medan George den äldre sörjer sitt döda syskon och ser sina föräldrar glida isär blir mamma Signe sjuk. Hon dör av en blodpropp år 1947. - Pappa George är bara 16 år då, berättar mitt intervjuoffer och jag blir bara mer nyfiken på att tränga djupare in i denna händelserika familjehistoria. George den äldres pappa Haakon tar genast kontakt med sin svägerska Helga i Sverige. George som jag intervjuar visar mig ett bevis på att Helga får inresetillstånd till USA och i handlingen bekräftas att hon ska gifta sig i sitt nya hemland omedelbart efter ankomsten. George får en ” ny mamma” som egentligen är hans moster. Helga kan ingen svenska och George den äldre kommer heller aldrig överens med sin mammas ersättare. George tappar alltmer intresset för skolan och funderar mycket på vad han ska göra av sitt liv. - När George är i 20-årsåldern går han in i marinkåren, berättar sonen för mig medan det börjar skymma här i Sverige och det är på väg att bli sen förmiddag i USA. Kunskaperna från marinkåren kommer till nytta när George den äldre deltar i Koreakriget på 50-talet. George utbildar sig så småningom till ingenjör och deltar i ett team som förbereder USAs första besök på månen under 60-talet. George verkar alltså ha släppt sitt svenska arv ganska fort och snabbt kommit in något som kanske tillhör det mest amerikanska, nämligen månlandningen 1969. - Jag har haft två tydliga mål med min släktforskning, säger George den yngre när intervjun börjar gå mot sitt slut. - Jag vill dels söka bakåt i tiden bland min fars förfäder så långt jag kan komma. Framför allt är jag intresserad av min fars pappa och hans pappa och hans pappa. I svenska kyrkoböcker kan man hitta uppgifter ända tillbaka till 1600- talet, ibland ännu längre bak i tiden, säger George som med åren blivit en mästare att hitta uppgifter om vigslar och födslar samt information om hur människor flyttade och kanske emigrerade. - Dessutom är jag nyfiken på min mammas pappa som tillhörde släkten O Neil, som kom från Skottland och längre tillbaka från Irland. George uttrycker viss besvikelse kring sin släktforskning. Han tycker sig ha kört fast på just de punkter där han mest av allt hade velat komma vidare. På hans pappas sida har släktforskningen stannat upp i en liten ort som heter Brandstad i Skåne på 1700-talet där en av hans släktingar nämns som ” okänd” och ” försvunnen” i kyrkböcker samt övriga dokument. George som har svårt att släppa dessa beska besked om sina släktingar tycker sig ha hittat bevis om att den ”försvunne” och ”okände” släktingen bir bortlämnad på grund av att mamman är väldigt fattig, men också på grund av att fadern i själva verket är farbror till modern. En tragisk historia låter det som. Men George har inga exakta bevis här. George mamma härstammar från Irland och där är det svårt att hitta i kyrkböcker, tycker George. Sverige har betydligt bättre struktur på kyrkböcker och andra historiskt viktiga dokument, menar han. - Jag kan sitta där och forska ett tag till, men nu känns det som att det är ganska lite jag kan hitta ytterligare om mina förfäder, suckar han. Sammantaget är George dock nöjd och lättad över att ha funnit så pass många svar om sin släkt. - Jag gillar att släktforska. Jag har lärt mig om svensk historia och hur det hänger ihop med min familjehistoria. Sedan berättar George en sak om sin far, George den äldre, som kanske är det mest intressanta av allt under vårt samtal. - Vissa saker verkar komma tillbaka till honom när jag berättar om mitt sökande efter förfäder. Han börjar minnas och på senare år har pappa exempelvis tagit kontakt med sin kusin i Boston och även besökt honom. Kanske är det så att släktforskning bara blir tillräckligt intressant om någon generation glömmer, döljer eller undanhåller information. Om varje generation berättade allt så skulle intresset att söka efter skriftliga källor sannolikt vara mindre, tänker jag medan jag börjar förbereda mig på att avsluta intervjun. Samtalet med George har rullat på en bra stund och jag har dragits in i en flera spännande berättelser. Vi har knappt hunnit med att prata om att George och jag är släkt på hans farmors sida. Signe som dog så tragiskt 1947 är syssling med min morfar Bertil Andersson från Tjörn. Således är min mamma och George den äldre pysslingar. - ”I have some documents about the Anderssons, my grandmothers relatives in Sweden, as well ” säger George entusiastiskt, som om han är sugen på att prata minst en timma till om våra gemensamma släktingar. Den historien får vi ta nästa gång, tänker jag och avrundar pratstunden med min nyfunne vän och brylling från Long Island. KRISTINA JONÄNG

lördag 6 februari 2021

Om min farmor, resan till Norge och smittan i Strömstad

Jag minns att min farmor ofta ville göra en shoppingtur till Norge på 70- talet. Hon började bli äldre och åkte sällan någonstans. Hon satt mest hemma, tog emot besök av syskon eller kusiner någon gång ibland. Men just att åka till Norge var en önskan som hon bar på. Hon frågade pappa om skjuts på ett sätt så att vi förstod att hon tyckte att Norge och Sverige egentligen är ett land. För min farmor som var född 1897 var hennes världsbild att Norge och Sverige är samma nation. Smittspridning och stängda gränser slår hårt mot Strömstad idag. Paradoxalt nog sätter det fingret på en dynamisk gränsregion i hela Bohuslän, Dalsland och Värmland med stor potential inför framtiden. Nu behöver utmaningar och möjligheter vid gränsen mellan Sverige och Norge tas tillvara, istället för att göra EUs yttre gräns till ett offer i en tillfällig pandemi. Det finns en frustration i orter som Strömstad, Bengtsfors, Dals-Ed och Charlottenberg. Å ena sidan finns sedan länge en omfattande gränshandel som vuxit till en mångmiljardindustri på bara några årtionden. Ingen arbetslöshet, viss befolkningstillväxt och omfattande expansionsplaner. Pendlingen sker åt båda hållen. Norge får arbetskraft till sin sjukvård och Sverige får investeringar i företag och bostäder. Bohusläningar, dalslänningar och värmlänningar jobbar på norsk arbetsmarknad och norska ungdomar tar jobb här. Totalt sker en utväxling av arbetskraft och kapital som är i nivå eller högre än i Öresund. Det är svårt att avläsa detta flöde i statistiken. Människor som exempelvis bor i Strömstad och jobbar i Halden samåker ofta i bil över gränsen varje måndag morgon och åker tillbaka varje fredag eftermiddag. Några pendlar med buss och tåg men det finns egentligen ingen fungerande infrastruktur. I bästa fall köar långtradare med norsk lax på nervägen som tar med sig byggnadsmaterial på tillbakavägen. I sämsta fall går varje lastbil tom åt ena håller på motorvägen genom Bohuslän. Utsläppen ökar, köerna ringlar sig allt längre och turisterna tvekar att köa på E6 ytterligare en sommar. Bohuslän, Dalsland och Värmland har å andra sidan stor potential. Alla vill hit på sommaren och uppleva Skandinaviens mest älskade turiststråk. Det skulle kunna bli ännu bättre om godset försvann eller åtminstone minskade på motorvägen genom exempelvis världsarvet i Tanum, som redan idag utgör Europas mest kända hällristningar. Då skulle fler besökare njuta av kulturhistoria, fiske, handel och friluftsliv utan att först hamna bakom en kö av fordon som kört från Lissabon på väg mot Oslo. Oslo är för övrigt en av Europas mest expansiva storstäder. Ingen pratar om det i Sverige, fastän allt byggnadsmaterial till denna stads utbyggnad i hög grad rullar på lastbil genom vårt land. Snällt fortsätter bohusläningar och dalslänningar att samåka i bilar till expansiva industriorter som Fredrikstad och Sarpsborg varje vecka. Nyligen besökte jag själv Europas största bioraffinaderi i det området. Hit rullar tonvis med timmer varje vecka. Långtradarchaufförer flockas i hundratal vid E6:ans rastplatser i Spekeröd, Ljungskile och Håby för att fika, tanka och småprata om köeländet på en av Sveriges nyaste motorvägar. En lastbilschaufför från Litauen ropar knappast efter järnväg, han är nöjd med sitt relativt fria liv på E6. Men någon stans vet han att köerna är dåliga för honom och hela den europeiska transportpolitiken. Utsläppskraven stiger på alla lastbilar men köerna minskar knappast av sig själv. Vi som bor och lever längs E6 och som ska arbetspendla och resa till studier i samma stråk som lettiska lastbilschaufförer på väg till Oslo har svårt att förstå varför pengar till järnväg aldrig kommer. Tänk om det ganska nya dubbelspåret med järnväg från Göteborg till Trollhättan skulle kunna förlängas hela vägen till Oslo, då skulle vi få bort godset från E6 som istället kan bli ett verkligt pendlingsstråk för den arbetskraft som gärna åker snabbuss t/r Göteborg- Oslo eller de turister som nöjesåker med sin nya elbil i de finaste turistsamhällena. I Oslo-regionen finns kunskap och törst efter forskare som kan samarbeta med kollegor på Göteborgs Universitet och Chalmers. Deras arbetsplatser behöver knytas ihop för ännu bättre forskningsresultat och innovationer. Smittspridningen ökade från 25 till ca 100 fall på ett kort tag i Strömstad. Svenska medier förfasar sig och många uttalar sig tvärsäkert att smittspridningen beror på arbetspendlingen över gränsen. Jag skulle säga att det beror på att många beslutsfattare missat att Strömstad levererar miljardintäkter till Sverige varje år och att bygden sällan eller aldrig får infrastruktur som motsvarar dessa värden. Strömstadsbor kan säkert fortsätta att samåka i bil över gränsen så fort den öppnar igen och norska besökare kommer att börja handla igen, var så säkra! Nu är upplevelsen tyvärr den motsatta jämfört med hur farmor beskrev förhållandet mellan Sverige och Norge. EUs yttre gräns delade dessa nationer bara 90 år efter unionsupplösningen. Och nu har en pandemi tydliggjort vad som händer när nationalstatens gränser lurar oss att tro att administrativa gränser helt kan avvärja hot och stoppa smitta. Handeln och utbytet mellan Sverige och Norge handlar om demokrati, om jobb och om ekonomiskt välstånd. Låt oss göra allt för att stoppa smittan i Strömstad, men låt bli att göra Bohuslän, Dalsland och Värmland till offer i en tillfällig pandemi. Ta istället tillvara de ekonomiska drivkrafter som finns i dessa gränsbygder. Börja med att bygga järnväg mellan Oslo och Göteborg så att svenskar och norrmän långsiktigt kan knytas närmare varandra.

söndag 13 september 2020

Att blunda för trakasserier i vardagen och ropa på polisen när det nästan är för sent

Mitt emellan de båda skolbyggnaderna ligger en grusplan där det nästan alltid spelas fotboll på rasten. 


Just denna dag händer det. En fotboll kommer flygande rakt mot mig. Och det välriktade skottet leder till att fotbollen får mig på fall. Jag hinner förfasa mig någon sekund över tilltaget från en av killarna i årskurs sex innan jag tappar balansen och ramlar ner i gruset. Varför sparkar han medvetet fotbollen rakt mot mig, fastän min promenad skett i utkanten av skolgården, bortom den egentliga fotbollsplanen, tänker jag medan tårarna tränger fram i ögonvrån. 


Jag stör aldrig deras spel, har iallafall ingen avsikt att göra det, funderar jag medan min lilla kropp släpas några centimeter i det grova gruset, smutsar ner jackan och orsakar några lättare skråmor på händerna. 


Under dessa sekunder bestämmer jag mig för att tränga tillbaka tårarna, resa mig och borsta bort de värsta fläckarna på kläderna. Bäst att verka oberörd när min blick möter förövarens ansikte, tänker jag och tar sats för att resa mig upp från grusplanen. Ingen ska vara herre över mig. 


När jag nästan fått styrsel på båda benen, fått bort det mesta gruset från jackan och ryckt tag i skolväskan ser jag hans hånflin i ögonvrån. Jag känner igen ansiktsdraget. Det är knappast första gången hans breda skrockande uttryck uppenbarar sig. Han är en sådan person som syns och hörs på skolgården. Jag har bara gått några veckor på skolan, det är precis i början av höstterminen. Men killens framfart och breda hånskratt känner man igen. En känsla väller fram inombords att jag troligen varit rädd för honom sedan allra första skoldagen. Och nu har han kommit obehagligt nära. Slås av tanken att det är mitt eget fel att jag promenerar just där han far fram med fotbollen. När han är sådär nära med sitt kyliga kroppsspråk blir jag livrädd, skräckslagen inför tanken att han ska passa på att vara elak en andra gång. Jag hejdar mig lite i mitt tidigare bestämda försök att resa mig. Nu lutar jag istället kroppen bort från honom samtidigt som jag håller skolväskan framför kroppen och drar den framför mitt ansikte. Nu har jag en sköld mot den långa resliga fyra år äldre killen som nyss kommit farande över skolgården. Han har tvärnitat framför mig, så kraftigt att ytterligare grus hystats mot min kropp. Ett tunt dammoln omringar mig när jag till sist står på båda benen. 


Jag hör honom skrika ut vilken ”fullträff” han fått in på en av skolans yngsta elever. Jag säger inget, tar bara långa steg bort från skolgården för att avståndet till honom snabbt ska öka. Jag hör honom sammanfatta vad som gäller på skolgården. 

  • Håll dig undan från planen bruden, annars kan det bli fler fotbollar i buken ...


Hans stämma är så kraftfull att det blir tydligt att uppmaningen är riktad till många fler än till mig. 


Alla på skolgården som har blicken och hörseln i hans riktning uppmärksammar vad han säger. Medan han förmedlar sitt budskap vänder han sig från mig och småspringer i riktning mot resten av skolgårdens fotbollsspelande ungdomar. Alla är killar, som går i femman eller sexan. 


Killen som fick mig att falla raklång på grusplanen den där septembereftermiddagen 1976 är i grunden en osäker 12- åring. Några minuter efter hans fullträff mot mig lägger han upp ett högljutt gapskratt, som liksom ekar mellan skolbyggnaderna och sprids som en löpeld bland hans jämnåriga på planen.


Många, många gånger har mina tankar återkommit till den skräckfyllda upplevelsen för 44 år sedan. Där och då var den en fruktansvärd tilldragelse. Sannolikt var det första gången som jag ordentligt påminns om hur lätt det är att hamna i en utsatt position. En skolkamrat drämmer till. På en till synes idyllisk skolgård på landsorten i det trygga 70- talets Sverige. Rakt mot mig. En medveten attack. Visserligen bara en fotboll som tillhygge och bara en osäker sjätteklassare som förövare. Men jag blev verkligen omskakad av den händelsen på grusplanen på min låg- och mellanstadieskola. 


Jag minns att jag aldrig sade något till någon om händelsen. Ingen annan heller säger ett knyst. Inga invändningar hörs från hans klasskamrater som alla noterat att spelet avstannat, att fotbollen rullat ut från planen via ett kraftigt skott mot en 8- årig tjej. 


Några av fotbollskillarna småskrattar som om de tycker att händelsen där på grusplanen är ett trevligt avbrott i själva matchen. Några andra tiger och känner säkert olust inför tanken att bara spela vidare när tjejen i fråga ligger raklång i gruset, tilltufsad av ett skott från deras fotboll. Men de väljer att svälja olusten. Själv är jag i chock. Har aldrig upplevt tidigare att någon gjort något så dumt med flit. Skyller på mig själv om och om igen. Tränger tillbaka förtreten varje gång tankarna på tilltaget kommer över mig. 


Jag är osäker om någon lärare såg, ingen av dem reagerade i allafall. De flesta som befann sig på skolgården såg antagligen alltihop, eftersom dramatiken kring fotbollsspelet upphörde i några minuter och ett dammoln yrde några sekunder runt en person som blivit liggande på marken. En tvärnit i skolgårdens lek, ett gapskratt ylar mellan skolbyggnaderna och ett högljutt budskap på temat att småtjejer ska hålla sig undan. Men ingen kommer till undsättning, ingen kommer farande för att kolla om jag är oskadd eller för att huta åt den skyldige. 


Jag avstår från att ta upp frågan med mina föräldrar. Jag bär bara med mig en stark förnimmelse. Att på skolgården ska man vara på sin vakt. Aldrig synas, mest hålla sig undan. Ha koll på de äldre killarna och var fotbollen befinner sig. Kanske gå en omväg eller helt undvika skolgården. Precis det som skolkamraten i sexan ville uppnå. 


Äldre elever försöker hålla de yngre på plats. Framför allt har pojkar tolkningsföreträde över flickor vad som gäller. På bussen finns liknande regler under mina år i låg- och mellanstadiet. Reglerna inpräntas genom, i bästa fall, ett hånflin och i sämsta fall en smäll. De äldre killarna äger bakre delen av bussen och de yngre får hålla sig där fram. I kön till matsalen gäller samma sak. Hålla sig på sin kant om man är liten. Möjlighet att gå före i kön om man är äldre. 


Minns också hur det var när man till slut blev äldre. En befrielse. I sexan kunde man slå sig ner längst bak i bussen utan att riskera att bli nerslagen. Vartefter accepterar man en ordning som man själv hatar. 


Det finns alltid en ordning i ett samhälle, som styrs av onda eller av goda krafter. En del ordningar är traditioner, vanor och slentrian som ingen riktigt protesterar mot, bara vet om, som trakasserier och mobbing. Det verkar som att människan liksom ”vänjer sig” vid både kvinnoförtryck och andra övergrepp om tillräckligt många tiger och avstår från att agera. Många typer av förtryck eller politisk extremism kommer och går, skapas tillfälligt och sedan faller på sin egen dumhet, som Berlinmuren eller kommunismen. Andra ordningar kan vara inofficiella regler på en skolgård. Att de äldre fotbollskillarna bestämmer och småtjejerna får vackert hålla sig undan. 


Ofta är det ingen som ser, ingen som orkar eller ingen som vågar ryta i från mot elaka krafter. Det finns en otäck tendens att människan håller tillbaka förtreten, oavsett om man blir knuffad på skolgården av de äldre pojkarna eller slagen av sin man i hemmet. Man lever sitt liv i terror, steg för steg blir det en vana, ett mönster där det framstår som enklare att låta vanan rulla på än att bryta sig ur. 


Ibland uppstår en opinion som säger emot och börjar förändra i en positiv riktning, som exempelvis meetoo. 


Lagstiftning och skattesystem, anslag till föreningslivet och beslut om resurser till skolan syftar ytterst till att bryta destruktiva mönster och förhindra eleka krafter i samhället. Om fler lär sig skriva, om skattesystemet är rättvist och om ett starkt civilt samhälle finns som en sköld mot utsatthet kan vi förhindra utanförskap, misär och kriminalitet. Om alla får hjälp i en positiv riktning kan vi utplåna kriminalitet, minska misstro och minimera risken för att småtjejer blir nerslagna på skolgården. 


Men det finns inga garantier. Ett till synes gott samhälle kan missa en hel del. Idag när debatten om brottslighet och kriminella gäng breder ut sig så har jag haft anledning att återkomma till de små incidenter man råkade ut för som ung i skolan eller på fritiden. Det var oftast ganska oskyldiga grejer som inträffade. Och en fotboll i magen följt av otrevliga kommentarer från en busunge får man väl tåla, tycker någon. Men om ingen eller alltför få agerar i det lilla då blir det också svårt att agera i det större sammanhanget när problemen ökar och förvärras. När fotbollen byts mot mer kraftfulla redskap för att skada individer och hota demokratin då hjälper föga allmänna rop på lag och ordning. 


Om alltför få reagerar i vardagen när de många små incidenterna inträffar kan det bli komplicerat att agera kraftfullt i samhället som helhet. Vi kan hålla oss med stora polisresurser och ett i övrigt väl utbyggt rättsväsende. Men om ingen ens upptäcker den 8-åriga flickan som blivit knuffad rakt ner i gruset av en 12- årig kille, hur ska då samhället i stort ha muskler att agera när det händer värre grejer ?! 


Nu när polisen är mitt bland oss och berättar om sina insatser i ett kyligt klimat så hör jag dem säga att en effektiv polisinsats förutsätter aktiviteter hos allmänheten, aktiviteter bland föräldrar och lärare, insatser i föreningar, agerande i kommuner och framför allt samarbete för att långsiktigt tränga tillbaka alla hot mot demokratin - små eller stora. Det är lätt att säga att alla ska vara på tå och agera i vardagen. Men hur ofta blundar vi egentligen? 


lördag 11 maj 2019

Om gullvivor och syrener och svärfars 97-årsdag

I dag skulle min svärfar fyllt 97 år. Även min morfar fyllde år i maj. Han föddes för 111 år sedan. Det är alltid roligt att gratulera dom som fyller år så här års. Man kan uppvakta med gullvivor och syrener i den, som många av oss tycker, den bästa tiden på året. 

Två personer -Bernt och Bertil- som föddes vid tiden när Sverige var Europas fattigaste folk. 100 år är ingen lång tid. Jag har träffat dem båda så sent som för 15-20 år sedan.  

Ni har säkert tänkt detsamma väldigt ofta. Personer runt Er som kan berätta om en tid ganska nyligen, men som skiljer sig ganska mycket från det liv vi lever idag. Vi har alla äldre släktingar som kan berätta om skräcken som fanns för att andra världskriget skulle bli en del av vår vardag. Och oron för att Europa skulle få svårt att resa sig ur eländet som vi slapp undan. 

Vi har upplevt en exempellös utveckling i Sverige tack vare att vi stod utanför kriget, för att vi haft en lång period i fred och frihet, ett samhälle byggt på självständiga bönders initiativkraft och hårda arbete.  Här fanns ett bondesamhälle, utan fascister och kommunister, som förmådde övergå till ett industrisamhälle utan alltför stora sociala spänningar.

När min svärfar fyllde 50 i 1970- talets början var Sverige världens rikaste nation. När morfar fick sina första barnbarn levde han och vi i ett välfärdsland som jämförelsevis är och var helt ofattbart. 

En av orsakerna till den snabba utvecklingen i vårt land var att vi kunde exportera trä och malm för att bygga upp ett sargat Europa. Sverige kunde exportera sina råvaror och industriprodukter till ett sönderbombat Europa som behövde byggas upp efter kriget. 

Fortfarande är Sverige bland dom rikaste. Men Sverige har också gjort många svåra vägval för att undvika kriser, krig och ekonomisk oro. Exempelvis kohandeln på 30- talet eller saneringen av svensk ekonomi på 90- talet. 

Befinner oss allt jämt i en fantastisk tid och i ett välorganiserat välfärdssamhälle. Uppgiften är som alltid att försöka undvika kriser och krig. Dom värderingarna som var upprinnelsen till kriget då finns i Europa idag också. Huvuduppgiften är alltjämt att främja fred och säkerhet, att undvika krig och kriser. 

En framgång kommer aldrig av sig själv. Men en social oro med kriminalitet, gängbildning, etniska konflikter osv kommer när samhället på något sätt smiter från ansvar för att skapa jobb och framtidstro. 

Vi får hoppas att den epoken aldrig kommer tillbaka när vi kan bygga vår välfärd på att andra har krigat. Tvärtom har Sverige valt ett nära samarbete med resten av Europa- i den europeiska unionen, EU. 

EU:s huvuduppgift är att upprätthålla fred genom ekonomiskt samarbete. Ibland kan man tycka att det är lite simpelt, fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Men det förutsätter en verklig möjlighet att plugga och kunna jämföra din examen på ett universitet eller folkhögskola. Det bygger på att vissa krav uppfylls för att få sälja leksaker eller godis eller traktorer. Standardisering brukar det kallas. Européerna vill slippa handla billiga och dåliga grejer, som är miljöskadliga eller håller dålig kvalité på annat sätt. De fyra friheterna ska ramas in av miljömässiga och sociala hänsyn.


Det gäller också i Europas relation till resten av världen. Om EU ställer höga miljökrav i handeln i sin egen världsdel och blir framgångsrik med det kan vi också ställa krav på USA eller Asien att följa efter. Om Europa undviker kriser och krig, om EU-länderna samarbetar inåt kan vi också bli en global spelare som aldrig hukar för stormakter, utan som ställer krav på att amerikansk eller asiatisk handel också ska vara hållbar både socialt och miljömässigt. 

Det finns en vara som är svår att direkt placera in i den fria rörligheten. Det är livsmedel. Också beslutsfattarna inom EU har insett det. Därför finns det en ganska omfattande jordbrukspolitik 

Vi behöver en rejäl landsbygdsutveckling som stödjer avkrokar och avfolkningsbygder i Europa så att dom aldrig hamnar på efterkälken. Lite småpengar för bredband och biogassatsningar i det som kallas för Landsbygdsprogrammet. 

Det behövs också EU- stöd i ett större sammanhang. Industriregioner som Västsverige som behöver gå från oljeraffinaderier och skitiga kemiföretag till industrier med fokus på Clean tech och nya råvaror. 

Bruksorter som ställer om från en gammal trög mentalitet till moderna IT- företag och en tjänstesektor med hög servicenivå. EU satsar på forskning för att utveckla samarbeten mellan exempelvis Textilhögskolan i Borås och modeföretag som nu hopar sig i 2020- talets Sjuhärad. Borås kan, tack vare ganska små medel ur EUs regionalfond, bli ett modernt modemecka med hållbara plagg som konkurrensfördel, istället för en sunkig textilstad med omodern handel utan framtidstro. 

Så är det hela tiden. Vi ska bygga samhället på nytt. Även om vi sluppit krig är vi alltid inne i en slags strukturomvandling. Bort från det gamla men samtidigt tar vi med oss vunna erfarenheter och genuin yrkesskicklighet. Alla bygder och samhälle. Behöver hjälp på traven. Med landsbygdsprogram, socialfonden, forskningen, regionalfonden eller jordbrukspolitiken. Olika redskap för att klara förändringar i en ny tid. 

Under de senaste veckorna har det blivit många trevliga möten med olika samtalsämnen. 
  1. Vi pratade i Vårgårda om företaget Vårgårdaris som blev uppköpt och flyttade sin produktion. 
  2.  I Vargön pratade vi med ledningen på Vargön Alloys som är det enda legeringsföretaget i Sverige som finns kvar. Varför är det så?
  3. På Tjärnö längst norrut i Bohuslän diskuterade vi hotet mot våra hav. 
  4. På Örsåsgården i Svenljunga pratade vi om hur vi ska säkra svensk matproduktion. 

Alla möten handlar om oron för förändringar och samtidigt innehåller samtalen så mycket hopp. I den EU- valrörelsen som vi är mitt uppi kommer många att vilja kasta grus i maskineriet, säga att EU är kasst, fast de vet att EU kan hjälpa oss genom förändringar. 

Utanför Hedemyrs i Tanumshede kom det fram en lite skitig kille i blåställ och hörselskydd runt halsen en vacker tisdagseftermiddag. Han berättar att han precis investerat i ett jordbruksföretag för fem miljoner kronor. Kalkylen bygger på att han erhåller sådär 200 000 kr i jordbruksstöd från EU årligen.


Jag sa till honom att Centerpartiet är den enda garanten för att hans kalkyl håller, att han ska ta sig igenom lån och amorteringar, orka att jobba dag och natt för ganska liten lön. Han ska veta att EU backar upp honom i den förändringen som han är beredd att leda, förändringen som innebär att Tanum kan leverera mer mat till ett Europa som behöver öka sin självförsörjning.


Om EU står upp för denna typ av stöd i en förändring så gagnar det aldrig enbart den enskilde som fått stödet. Det ökar förutsättningarna för jobb i en hel bygd, förbättrar möjligheterna till framtidstro och minskar risken för missmod, som håller pessimismen borta, som tränger tillbaka populism och extremism och istället får oss att blicka framåt i ett grönare, mer demokratiskt och mer fritt Europa.


Vet ni vad han sa innan vi skiljdes åt; 
- Du får mi rust! 














torsdag 9 maj 2019

Om framgångar i Sverige och möjligheten att göra det igen!

Sveriges framgångar kan upprepas i ett europeiskt sammanhang - då krävs en stor EU- budget! 

För 100 år sedan var Sverige Europas fattigaste nation, för femtio år sedan hade vi lyckats bli världens rikaste folk och idag kan vi blicka tillbaka på ytterligare femtio år av stora ekonomiska framgångar utan arbetslöshet eller nämnvärda orättvisor. Vi har haft enstaka finanskriser och vissa svåra omställningar inom industri och service. Men i det stora hela har vi sett 100 år av en ofattbar välståndsutveckling i vårt land.

Utvecklingen förutsatte självägande bönder och relativt låga skatter. Kapital kunde ackumuleras från intäkter i jordbruk och skogsbruk. Tack vare öppenhet för ny teknik och en förmåga att svara på internationell efterfrågan kunde tillväxten öka och arbetskraftens materiella levnadsstandard förbättras.

Levebrödet i Sverige har varit en produktion av allt mer kvalitativa produkter till allt högre priser. De senaste åren är inget undantag. Hög produktion parallellt med stor omställningsförmåga har gjort att konkurrenskraften i svensk industri i huvudsak består. Satsningarna på forskning och utveckling i de globala företagen med huvudkontor i Sverige är höga och stigande. 

För tillfället är det bristen på arbetskraft som hindrar expansion i en av världens främsta industrinationer. Många av företagen har gjort och gör nu en digital omställning som i viss mån lindrar bristen på arbetskraft. Det är sannolikt ingen slump att Sverige kommit långt i fråga om utveckling av självkörande fordon och annan hypermodern logistik. Vi har levt gott av att vara ett land med ett slags ständig global ” first mover advantage”. Sverige är frontfigur i Europa i många avseenden även idag. Även om det återstår en del för att uppnå klimatmålen är vi exempelvis den nation i vår världsdel som har den största andelen fossilfria bränslen i trafiksektorn.

Ständiga strukturomvandlingari jordbruk, industri och offentlig service är förklaringen till framgången.EU- medlemskapet och en tilltagande globalisering på senare år har varit en hävstång för Sverige. Omvandlingen har frigjort arbetskraft i framtidsbranscher och skapat offentliga resurser till nya satsningar. En öppen och fri europeisk marknad är en tillgång för vårt land.

Det finns anledning att reflektera över hur vi långsiktigt ska behålla försprånget. En iakttagelse är att allmänheten sällan känner full tillförsikt i förändringar. Runtom i Sverige och Europa finns landsändor och befolkningsgrupper som upplever liten delaktighet i moderniseringen. För många människor är förvandlingen från jordbruksbygder, bruksorter och industriregioner till ett digitaliserat kunskaps- och tjänstesamhälle ingen positiv utveckling. Det finns en risk att intäkter från basnäringarna, via självständiga bönder och skogsägare, som byggde Sverige starkt håller på att urholkas. Vi frestas att ställa oss frågan om strukturomvandlingar nåtts vägs ände och det kapital som utgjorde grunden för välfärden börjat naggas i kanten?

Om några veckor är det val till Europaparlamentet. Sannolikt kommer valdebatten präglas av tilltagande populism och extremism i Europa. Det är en polariserad debatt som förs där ytterkantspartier kritiserar EU utan att ha svar inför framtiden. Få debattörer för fram förslag för att möta den oro som många människor känner. Ingen tycks reflektera över att den tilltagande urbaniseringen och inslag av moderniseringströtthet leder till missmod bland människor.

EU:s budget består till största delen av jordbruks- och fiskepolitik, forskningsresurser, socialfonds-och regionalfondsmedel, dvs anslag som avses att användas för att underlätta för människor och företag som annars riskerar att bli ställda åt sidan i en strukturomvandling. Socialfonden används för omställning på arbetsmarknaden och stödjer exempelvis möjligheten för nyanlända att starta företag. Regionalfonden hjälper bland annat mindre företag på landsbygden att få support i ett utvecklingsskede. Syftet med regionalfonden och socialfonden är att hålla samman Europa. Men istället för att debatten inför Europaparlamentet handlar om användningen av dessa EU-medel pågår närmast en tävling om vem som kan föreslå mest nedskärningar eller vem som är byråkratins främsta kritiker i Bryssel. Europas sammanhållning och demokratiska utveckling kan stärkas genom EU:s strukturfonder, men många debattörer uttalar att EU ska ägna sig åt ”rätt” saker, vilket oftast är liktydigt med att EU-budgeten ska minska.

Europas problem med populism och extremism har sannolikt en mängd orsaker och det krävs en bred pallet av insatser för att främja demokratisk utveckling och ekonomiskt tillväxt de närmaste årtiondena. Men att den offentliga debatten ganska ensidigt går ut på att kritisera den gemensamma jordbruks- och sammanhållningspolitiken samt forskningsprogrammen under förevändningen att EU har en alltför stor budget är olyckligt. Attackerna på EU:s budget riskerar att göda populism och därmed öka utanförskap i många landsbygder, bruksorter och industriregioner i Europa. Angreppen på EU sker både från vänster och höger och ofta duckar de krafter, som borde vara försvarare av en rejäl EU-budget. Sveriges regering är inget undantag. De flesta partier i vårt land pläderar för en begränsad EU-budget och framför allt en lägre medlemsavgift.

Om några månader kommer EU:s långtidsbudget att antas, sannolikt under det finländska ordförandeskapet. Det är angeläget att den politiska debatten fram till dess breddas och pekar på att EU:s ekonomiska insatser har betydelse, att rejäla satsningar på jordbrukspolitik, sammanhållning och forskning för att lyfta Europa ur utanförskap och in i en fortsatt modernisering är angeläget.
Hela Europa ska ställa om trafiksystem och industriprocesser från oljeberoende till biobaserade bränslen och insatsvaror. Det förutsätter att EU:s satsningar stödjer regioner med jord- och skogsbruk samt regioner som har möjlighet att ta tillvara råvaror från havet.

2020-talets intäkter till välfärden finns i de jordbruksbygder och de delar av Europa som liknar det Sverige som för 100 år sedan började resa sig ur fattigdom. Precis som utvecklingen mot 1900-talets mest framgångsrika industrination startade bland självägande bönder kommer sannolikt 2020-talet att behöva ta sats i en sådan geografi. Vi behöver bli fler som försvarar de satsningar som ska rama in den ekonomiska integrationen i Europa med miljömässiga och sociala hänsyn. Om de demokratiska partierna väljer att ducka för den uppgiften riskerar vi fler aktörer som distanserar sig från EU på ett liknande sätt som Storbritannien nu gör. I nästa steg riskerar Sverige och Europa att missa möjligheterna för ännu en framgångsrik moderniseringsvåg.




fredag 7 september 2018

Rösta för klimatet och minskat slöseri!


När du röstar på söndag finns det förstås många frågor som avgör. En viktig anledning för min del att rösta på Centerpartiet är klimatet. Även en mängd andra miljöfrågor är avgörande för en bra framtid. Här kommer lite artiklar och insändare där jag berättar mer om miljö- och klimatfrågor.

Slöseriet måste minska

Betrakta plast som resurs istället för avfall

Fortsätt satsa på återanvändning av möbler

Vi kan hejda klimatförändringarna tillsammans!

Satsa på CCS- koldioxidlagring

Ändra vanorna för klimatets skull!


tisdag 28 augusti 2018

Om Det långa slutet och En bra början


”Det långa slutet” är rubriken på den låt som Eva Dahlgren släppte för några veckor sedan.. Hon vänder sig mot den polariserade världen och efterfrågar kompromisser. Så klokt formulerat av henne i ett samhälle som ibland känns just alltför polariserad.


Förmodligen har polariseringen smugit sig på de västliga demokratierna under lång tid, men sedan förra året har allt trappats upp. Min blogg blev hackad förra året så det blev inga blogginlägg för min del under drygt ett års tid. Men jag funderade en del, skrev texter ändå om allt som inträffat och som riskerar att leda till en alltmer polairiserad och räddhågsen värld. Här kommer mina funderingar i koncentrat.





Det är knappast Trumps fel att så många amerikaner trodde på honom. Det är också svårt att exakt formulera varför britternas EU-kritik blivit så stark att landet hamnat i trassliga Brexit-förhandlingar. Det var aldrig Anna Kindberg Batras fel att så många svenskar vurmade för att rösta allt längre högerut att hon till slut tvingades bort.


Ett terrordåd slår ner i Stockholm en fredag eftermiddag precis före påsk förra året. Ett terrordåd som förvärrar bilden av antidemokratiska krafter. Efter terrorattacker i andra europeiska storstäder fylls vår världsdel av viss rädsla. På detta kom politiska chockvågor i Europa när Frankrike gick till valurnan med Le Pen som en av två presidentkandidater.





Vad har medelklassen gjort för fel ? Viktiga värden som lokal sammanhållning och global frihandel har trängts undan. Socialliberaler och nyliberaler har haft svårt att hålla sams om kursen, därför har konservativa krafter kunnat kliva fram, är min slutsats. Jag tror att liberalismen har blivit för elitistisk och verklighetsfrånvänd. Alltför få liberaler har orkat vara eftertänksamma socialliberaler.


Klyftan mellan liberaler och konservativa har ökat. Det har bara konservatismen tjänat på.



Trumps inträde i politiken har så här långt varit ett sammelsurium av floskler som är ovärdigt en president i världens största demokrati. Det värsta är knappast att han uttalar många åsikter som jag ogillar. Det värsta är att det saknas en linje, en riktning eller en konsekvens i hans resonemang. Jag är beredd att gå i fängelse för Donald Trumps rätt att få uttrycka sin åsikt. Problemet är att det är nästan omöjligt att veta vad som är hans åsikt. Och ännu mer omöjligt att ana vad i denna blandade röra av uppfattningar som han är kapabel att genomföra. Socialförsäkringsreformen har han knappast kunnat förändra. Många har bävat för att han ska köra sönder klimatfrågan. Segdragna förhandlingar om tullar och minst sagt klumpiga och politiskt riskfyllda uttalanden som riskerar handelskrig och global oro har kantat hans presidentskap.





Jag läste hans installationstal med intresse när han tillträdde i januari 2017. Å ena sidan framstår han som en expansiv politiker som exempelvis ska bygga nya vägar i en takt som rimligen kräver skattehöjningar för att finansiera. Och å andra sidan ska han i princip avskaffa allt som luktar skatter och offentliga utgifter. Å ena sidan ska han ta bort allt som kännetecknar ett politiskt ledarskap och i stället ge tillbaka makten "to the people". Och å andra sidan ska han använda den politiska makt han fick på valdagen för att fortast möjligt ska "ta Amerika tillbaka till en position som man tidigare haft". Rimligen kräver ett sådant besked att han snabbt kan leverera förslag och baxa dem genom kongressen. En del av hans hjärtefrågor är tullar mm som skyddar amerikanska jobb. Lyssnar man noga på hans tal och utfästelser under hans första tid som president ska han också ta ansvar för alla amerikaner och ingen ska lämnas utanför. I mina öron låter det som klassisk vänsterretorik. Trump lovar att dels ge makten till folket och dels att stänga gränser samt införa tullar så att detta nya inflytande för entreprenörer och individer bara utövas inom USAs gränser. Ingen import, ingen export, inga politiska pekpinnar. Bara tullar och murar mot omvärlden så att vi kan utveckla våra "egna" jobb och vårt "eget" välstånd. Som tur är har Trump haft svårt att få igenom sina förslag, men han rider på missnöjesvågor, skapar rädsla omkring sig och skickar signaler som riskerar att skapa politisk oro och tendenser till kriser i hela världen.







Trump är miljardär som tjänat sitt levebröd i ett Amerika som byggt sitt välstånd på att alla ska kunna förverkliga sina drömmar. Löneskillnader driver utveckling. Ju fler miljardärer som investerar och satsar, desto fler jobb skapas och desto större välstånd kan skapas. Till stora delar kan jag hålla med om att "the American dream" tjänat som en hävstång för hela västvärldens fantastiska utveckling. Samtidigt finns avigsidor. Därför har en del av Västvärlden valt andra vägar, exempelvis Sverige. Höga skatter, omfattande transaktioner och väl utbyggd offentlig verksamhet har varit vårt recept. Den modellen har fungerat hyggligt. Men även den modellen är föremål för missnöjesyttringar.





Nu står hela Västvärldens politiska etablissemang ganska förbluffade eller till och med handlingsförlamade när alla västvärldens medborgare från amerikaner till svenskar demonstrerar missnöje. Det går knappast att enkelt avfärda missnöjet som klassiskt motstånd mot socialdemokratin och det är alltför enkelt att bara påstå att Trump enbart är ett svar på att republikanerna valde fel kandidat eller att demokraterna gjorde missbedömningar.





Det är något annat som väller in över vår del av världen. Det är en mischmasch av protester mot å ena sidan globaliseringens avigsidor och å andra sidan en protest mot byråkratins klåfingrighet. En blandning av kritik mot å ena sidan alltför mycket överförmynderi och å andra sidan förekomst av alltför mycket lassies faire, ett angrepp på öppna gränser och samtidigt kritik mot avsaknaden av internationell solidaritet. Kritik mot vänster och höger på samma gång.  Amerikaner och britter och i viss mån svenskar vurmar för det som varit, har skaffat sig uppfattningen att politiken har avskaffat det goda genom att öppna sig för världen och skapa EU. Så nu ska vi gå ur EU, alternativt införa tullar och avskaffa frihandel eller åtminstone införa en mer restriktiv invandringspolitik.





Välståndsutvecklingen i vår del av världen har gått snabbt. Så snabbt att en del kanske haft svårt att hänga med. Samtidigt tycker många att läget är dåligt. Lönerna är för låga i sjukvården. Eller att lärarna har för dåligt betalt. Framför allt ska polisen och militären ha mer resurser.  En del saknar möjlighet att åka utomlands på semestern och det finns många "orättvisor" brukar det heta. Ingen investerar, alla bara konsumerar, ändå tycker vi att allt är dåligt. Medelklassen i Sverige, istörre delen av Europa och hela västvärlden har det riktigt bra. Ändå klagar vi. Missnöjesopinioner hakar på i debatten och förstärker bilden av hur dåligt allting är.





Välfärden skapar de höga förväntningarnas missnöje. Historiskt är det vänsterdebattörer som skriker mest. Facket och Vänsterpartiet här i Sverige eller Bernie Sanders i USA. Fast på senare tid har missnöjet snarare kommit från höger, ett slags ”under dog”- rörelse som ingen tog notis om för fem-tio år sedan, men som nu blommat ut i en allmän känsla av att galningar håller på att ta över. I det amerikanska valet vann Trump medan vänsterretorikern Sanders åkte ut tidigare i valrörelsen. I Frankrike åkte socialister och konservativa ut i första omgången medan extremhöger och en ganska otippad vänsterliberal gick vidare. Nu vann ju liberalen stort, tack och lov. Men att extremhögern tar hem en tredjedel av rösterna i Frankrike är anmärkningsvärt.





De offentliga valdebatterna i västvärlden är alltmer en kamp om vem som är argast och vem som kan få ur sig flest floskler på kortast möjliga tid. Trump visade sig vara den mest överlägsna debattören i USA. Hur det går i Sverige i valet 2018 återstår att se, men när SD tidvis är näst största parti eller nosar på siffror som motsvarar största parti så känns det som att Sverige också blivit ett land där den ledare som skriker högst, är mest extrem eller mest otippad vinner terräng. Medan den som vill leda med förnuft förlorar utrymme. Min partikamrat Henrik Sjöholm skrev på twitter häromdagen att fokus på att vinna slagen på sociala medier varje dag leder till att vi tenderar att "...offra ...det respektfulla demokratiska samtalet..".





Jag minns hur MUF dundrade in på min skola i mitten av 80- talet. En kraftfull protest mot hela efterkrigstidens totala dominans av socialdemokrater. Milton Friedman hade fått nobelpris i ekonomi 1976 och de påföljande årtiondet kavlades nyliberalismen ut över världen. Frihetslängtan och demokratisering ledde till Berlinmurens fall femton år senare. Vi var många som jublade av lycka då och invaggades i tron att vi slutgiltigt trängt tillbaka alla extrema vänsterkrafter. Friheten hade säkrats i det forna Östblocket. Det var vår övertygelse. Ingen anade att exempelvis Ungern eller andra öst- och centraleuropeiska stater ett par årtionden senare istället skulle bära fram ledare som Viktor Orbán.


En omvälvning skedde också i södra Europa på 80-talet. Fascismen krossades och länder som Grekland och Spanien gick med i EU. Men nu kommer alltihop tillbaka i en enda röra. Europas och USAs befolkning tycks längta tillbaka till slutna samhällen. För att ingen har tagit ledartröjan och visat vägen till det nya. Kanske kan Macron vara ett embryo till ett nytt ledarskap. Angela Merkel omvaldes, tack och lov som förbundskansler, men också hon är försvagad av Europas politiska oro. Kanske är Centerpartiets och Annies ledarstil en början till ett sansat ledarskap mellan tokhöger och trött socialdemokrati här hemma i Sverige.





Det finns många brister i den socialdemokratiska regeringen. Med en statsminister som Stefan Löven, helt utan politiska erfarenheter innan han hamnade i regeringen, är ju i sig en anledning till fundering hur det står till i Sveriges största parti. Socialdemokraterna tappade antagligen fotfästet ungefär samtidigt som moderaternas Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dundrade in, tog ett grepp om svensk ekonomi och gjorde Sverige till en av de mest stabila nationerna i Europa. Sverige lever fortfarande gott på den politiken. Svensk industri har en starkare konkurrenskraft än någonsin och fler går till jobbet varje dag i Sverige än någonsin tidigare. Samtidigt verkar vi ha svårt att förstå hur bra vi har det. Istället trasslar vi till demokrati och parlamentarism så att både Sverige och världen i övrigt blir svårstyrd.





Det finns för tillfället ingen politisk kraft som klarar att gripa det socialliberala utrymmet, varken på en internationell, europeisk eller svensk nivå. Hillary Clinton stupade på målsnöret i USA, EU tappar delar av sin styrka i Brexit- förhandlingar och Sverige trampar vatten när det saknas ett ledarskap med riksdagsmajoritet i ryggen.





Ingen klarar fullt ut att hålla ihop Sverige. Istället spricker svensk parlamentarism sönder mitt emellan liberaler och moderater. Det utrymme som Reinfeldt vann valet på vill ingen politisk kraft längre göra anspråk på. Socialdemokrater har dragit vänsterut och trasslat in sig i löften om att bland annat förbjuda vinster i välfärden. Och Anna- Kindberg Batra följde med några av sina väljare högerut, i en iver att minska väljartappet. Men istället blev hon avsatt.


Alliansregeringen fick majoritet 2006-2010 tack vare att de undvek att röra vissa frågor som är känsliga för (s), tex arbetsrätt, lönespridning, företagsbeskattning och hyresavreglering. Tack vare den strategin hade Sverige en majoritetsregering i fyra år och en allmän politisk stabilitet i sammanlagt åtta år. Men efter fyra år började den förda politiken att krackelera. Det blev i praktiken svårt att sopa svåra frågor under mattan. Ändå gjorde man det i fyra år till. Och väljarna gav sin dom. Redan i valet 2010 syntes väljarströmmarna. Orsaken till att Alliansen tappade majoriteten och fick nöja sig med en minoritetsregering under åren 2010-2014 var att man tappade väljare år 2010 både vänsterut till (s) och högerut till (SD). Och i valet 2014 förstärktes den trenden. Både arga väljare på högerkanten och trängda väljare på vänsterkanten svek Alliansen.


Alliansen ska förstås se till att locka till sig väljare från båda flankerna. Det förutsätter att dom driver en politik som har ett angreppssätt som tilltalar breda grupper. Det behövs mer socialliberalism än nyliberalism, mer pragmatism än elitism, mer lokal realism än nationell teori, mer mitten än höger och vänster. Och kanske är det ungefär här som problemen hopar sig för den som vill leda landet. Stefan Löfven är fast i ett vänstergarn. Anna-Kindberg Batra drog högerut, hoppade av och lämnade (m)- stafettpinnen till en av Reinfeldts rivaler. Kvar står exempelvis ett (Kd) som haft svårt att klara 4 % i opinionen samt i övrigt ganska sårbara mittenpartier, som trots eller på grund av skillnader i opinion, har svårt att ta kommandot över mittenutrymmet.







Å ena sidan saknas det en kraft som Reinfeldt och Borg som kan greppa de breda grupperna av mittenväljare. Å andra sidan måste sådana politiska krafter idag ta tag i de frågor som Reinfeldt/Borg undvek. Reinfeldt och Borg plockade de lågt hängande frukterna. Nu måste någon klok liberal kraft ta tag i de svåra besluten. Reformer som långsiktigt kan upprätthålla svensk välfärd, säkra konkurrenskraften för svenska företag och leverera service som motsvarar ganska kräsna svenska väljare. Om (c), (l) eller (kd) skulle försöka ta det breda greppet blir det samtidigt svårt att vara profilerade. Centerpartiet har hittills lyckats bäst med profileringen. Men totalt tenderar liberala partier/väljare i Sverige att utgöra en alltför liten del av väljarkåren för att kunna hålla i hop Sverige, för att orka tränga tillbaka både högerkrafter och vänsterkrafter. Löfven (s) och Kristersson (m) frestas att springa ut och hämta upp väljare på flankerna, Sverige glider i sär och ingen riskerar att kunna rätta upp politiken och skapa starka allianser i mitten efter valet.


Huvudproblemet är knappast att få ihop en riksdagsmajoritet efter valet. Huvudproblemet är att alltför få opinionsbildare, debattörer och partiföreträdare kommunicerat vad som ska göras. De demokratiska samtalen har uteblivit. Människor är förbannade på överbudspolitiken, men också besvikna för att de bittra sanningarna uteblivit. Politik har blivit mer taktik om vad som är slagordsmässigt passande på twitter, vad som förstärker massmedialt intressanta konflikter och vilka frågor som i det korta perspektivet bäst tydliggör alternativ i svensk politik.


Vägen till demokrati och framtidstro går via ganska många obekväma beslut. Inga politiska partier vill eller kan var för sig bära eller presentera de beska beskeden. Men förr eller senare ska dessa frågor beslutas om. Dessa beslut kommer garanterat att behöva fattas över gamla blockgränser, bortom de vallöften som nu manglats ut i media och blir huvudrubriker fram till den 9 september. Antingen fattas besluten medan tid finns för förtroendefulla samtal eller också sker samtalen under nattmanglingar när räntan skenar och den politiska oron tilltar. Sverige har varit med om många kriser, på 30-talet och 90-talet. Vi har alltid klarat ut kriserna, men de har också alltid skett över traditionella blockgränser och bortom invanda spelregeler i politiken, oavsett om det kallats "kohandel" som på 30-talet eller fått etiketten "den underbara natten" som i början av 80-talet.







Läns- och landstingsindelning samt kommunreformer
Vi saknar en struktur i Sverige som gör att vi kan leda kommuner, landsting och stat. Vårt land utgörs av alltför många otidsenliga statliga verk, en brokig samling av län och landsting som aldrig kommer att kunna garantera likvärdighet över landet och i sista ändan också riskera att tappa i kvalité när det gäller offentlig service. Medborgarna märker redan detta när de sitter i telefonkö till myndigheter, aldrig får besked från kommunen eller upptäcker att likvärdigheten i landet sviktar. Vi måste klara att både höja det lokala självstyret, stärka kvalitéen i välfärden och garantera likvärdighet i hela landet. Det kräver att Centerpartiet ger upp sitt motstånd mot kommunsammanslagningar och tveksamhet till regionbildning. Det kräver att Socialdemokraterna är beredda att lägga ner eller kraftigt minska antalet statliga verk. Det kräver att alla partier accepterar att Bryssel ofta bestämmer över Stockholm samt omvänt att vissa beslut kan gå direkt från Bryssel till den kommunala nivån utan omväg via Stockholm. Reformerna kräver att liberaler och kristdemokrater släpper sin iver att förstatliga sjukvården samt också att moderaterna släpper sin Stockholmsfixering.




Arbetsmarknad och kompetensförsörjning 
Matchningen på arbetsmarknaden tillhör de sämsta i Europa. Det saknas nyckelpersoner på ledande poster i näringslivet, det saknas snickare och murare, elektriker och svetsare. Det kommer behövas fler vårdbiträden, undersköterskor, tandhygienister och matematiklärare. Det saknas jurister och lantmätare, det saknas kemiingenjörer, bioanalytiker och trädgårdsmästare. Det är brist på kockar och busschaufförer. Om vi verkligen vill att högkonjunkturen ska hänga sig kvar måste vi snabbutbilda folk och någon måste slanta upp pengarna för att betala dessa yrkesutbildningar. Det är inget problem att det flyttar hit människor från världens alla hörn, vi behöver ta emot många fler. Problemet är att det svenska samhället är för dåliga på att utbilda och hantera matchningen på arbetsmarknaden.




Öka de offentliga investeringarna och locka hit fler privata investerare
Vi står inför många utmaningar i Sverige och övriga Europa. En orsak att det går för långsamt med exempelvis klimatfrågan är att alltför få aktörer investerar. Alla har fullt upp med produktionen mitt i högkonjunkturen och hushållen konsumerar hellre än sparar. Därmed bäddar vi dåligt för framtiden. Nya järnvägar, nya företag, nya produkter, ny teknik som kan lösa viktiga framtidsfrågor lyser med sin frånvaro. Alla är nöjda med högkonjunkturen, men lågkonjunkturen kan bli extra bitter om ingen vänder trenden så att fler vill investera och satsa för framtiden. Socialdemokrater måste byta spår från att allmänt förorda stimulanser i ekonomin via transaktioner, till att i stället driva frågan om offentliga investeringar. Höjda barnbidrag kan låta fint, men det drar undan resurser till investeringar i viktig infrastruktur. Likaså måste skattepolitiken göras om. Högre skatter på utsläpp och slöseri och lägre skatter på arbete är viktigt. Det måste vara tillåtet att vara rik i Sverige, annars blir det inga rejäla investeringar i ny teknik som kan hejda klimatförändringarna.


Vi kommer sannolikt att behöva dra ner på de materiella förväntningarna för att samtidigt förstärka demokratin. Mindre bidrag till hushållen och i stället mer investeringar. Lägre lön(ekostnader) och i stället mer framtidssatsningar. Fler svåra beslut, men också fler eftertänksamma samtal.


Det är politikens svåraste uppgift att dra frågor i långbänk, särskilt om de ska mynna ut i obekväma beslut. Men snart finns ingen återvändo. Vi måste säga till medborgarna att efter valet kommer obekväma beslut. Vi ska prata om förslagen under en längre tid och försöka göra det bästa tillsammans. Vi ska gå till beslut om jobbiga saker, som först kommer skapa protester, men senare leda till ökad demokrati och, det viktigaste av allt; färre antidemokratiska krafter. Kompromisser kan ibland betraktas, som Eva Dahlgren sjunger, som en avslutning på en slitsam process. Men det är oftast också början på något bra.