lördag 26 januari 2013

Om Volvoaffären och brorsans 40-årsfest

I september förra året firade min bror sin 40- årsfest. Han hade hyrt in sig på Marstrands fästning tillsammans med några kompisar som också fyllde 40.  Det var en riktigt trevlig fest med långt över 100 gäster och härlig stämning runt borden. När man fyller 40 gör man definitivt sin sista ungdomsfest och börjar resan mot medelålderns mer eftertänksamma period i livet. Nu är min lillebror fast i det definitiva vuxenlivet. Och hans kompisar som sprang hemma hos oss i tonåren med mopeder och flickvänner- nu kom de gående uppför backen till Marstrands fästning med sina fruar, som också är på väg att bli medelålders. 

Min brorsa fyllde 40 år i höstas. När yngre syskon fyller medelålders får man anledning
att fundera på vad som hänt sedan man växte upp tillsamman.
En av brorsans kompisars äldre syskon höll tal och underströk hur dessa Kungälvskillar hunnit med en innehållsrik ungdom, familjebildning och framgångsrika karriärer. Jag tittade mig omkring i lokalen medan hon talade och  såg en folksamling av nästan 150 gäster från 35 år och uppåt. Utan att känna alla kunde jag förstå att alla var en del av en framgångsrik period i Västsverige. Många bondsöner, som tidigt tvingats slå ifrån sig tanken på att bli bönder, utan som i stället pluggat och tagit jobb i byggbranschen, startat eget och tjänat pengar i nya branscher. De har byggt villa eller renoverat gamla jordbruksfastigheter, använt sina nedärvda bondeegenskaper för att bygga välstånd på sitt vis. En arbetskraftsreserv som blivit en guldgruva för globalt verksamma företag med huvudkontor i Göteborg.  I går köpte Volvo AB det kinesiska DFCV och blev världens största tillverkare av tunga lastbilar. Det svindlar och förpliktigar. En fordonsindustri som slåss i den globala konkurrensen. Ska de köpa upp eller bli uppköpta? Vi är många som funderat vad som skulle göra det möjligt för Skövde att vara en fortsatt stor ort för tillverkning av dieselmotorer eller för Torslanda att vara huvudkontor för en av världens största fordonstillverkare.

Jag tänker på min brorsas 40- års fest igen, på alla killar ( för det har väl i ärlighetens namn mest varit killar ) som gått på tekniskt gymnasium, kanske jobbat på Volvo eller startat eget som underleverantör, som konsult eller på annat sätt bidragit med kunskap och tjänster till det som idag är Volvo AB eller andra globalt verksamma företag i Göteborg.  Förändringarna på Volvo AB kommer inte att ställa mindre krav på arbetskraften att plugga, att arbeta hårt och leverera till en global ekonomi som skriker efter kunskap. Ytterst handlar det om att vara bättre än de övriga fordonstillverkarna i världen. Se till att alla de killar som byggt upp Volvo AB kan använda sin kunskap ännu smartare för att utveckla ännu bättre tekniska lösningar till morgondagens lastbilar.  Parallellt med händelserna på Volvo AB håller World Economic Forum sitt årliga möte i Davos. Familjen Wallenberg bråkar med statsminister Fredrik Reinfeldt om det är låglönejobb eller höglönejobb som ska rädda Sverige från att dras med i krisen. Reinfeldt tror på låglönejobben medan Wallenberg tror på höglönejobb genom kunskap. Låglönejobb kan alltid exporteras, medan höglönejobben finns i människornas huvuden.  Jag vet att frågan inte är svart eller vit. Men det räcker inte att skrika efter sänkta skatter, förändrad arbetsrätt eller ungdomslöner. Sveriges välstånd bygger på att industrin skapar mervärde i varje produkt, ett mervärde som är lite högre än stora delar av omvärlden. Ett mervärde som gör att vi kan ta ut lite högre löner, ett mervärde som gör att det är Volvo AB som köper istället för att bli uppköpta. Jag säger inte att Sverige ska titta snett på låglönejobben. De behövs för ett inträde på arbetsmarknaden och som en servicesektor till den tunga industrin. Men låglönejobben är mer osäkra än höglönejobben. Och framför allt är det höglönejobben som driver fram låglönejobb, inte tvärtom. Hela Volvo AB!  

fredag 18 januari 2013

Välstånd byggs av lokal tillit, inte av solidaritet via staten

Människor vill vara med och förhandla om problemet. Den nordiska välfärdsmodellen har byggts upp av smarta metoder för att lösa konflikter. Det säger Halvard Vike från Oslo universitet som jag träffade i går i samband med ett möte hos Sveriges Kommuner och Landsting. 

Jag är ledamot i en beredning i Sveriges Kommuner och Landsting som ska djupdyka i frågeställningen om hur stora skillnader vi kan acceptera mellan olika kommuner i olika delar av landet. Ska vi hävda det kommunala självstyrets rätt att besluta om det bästa för sina egna kommuninvånare, oberoende av vad kommuner i andra delar av landet kommer fram till. Ska olika landsting exempelvis ha helt skilda syn på subventioner av preventivmedel utifrån eventuellt lokala behov eller bör en sådan fråga vara omgärdad av rekommendationer eller rentav lagstiftning så att alla landsting tar ut exakt lika avgifter ? 

Så sent som idag kom en rapport från Villaägarna som visar på stora skillnader i Sverige när det gäller kostnader för småhusägare för exempelvis vatten och avlopp. Tjörns kommun nämns som ett exempel på en kommun där invånarna får betala höga avgifter för sitt vatten, trots att vattnet inte har högre kvalité än jämförbara kommuner. På beredningens möten har vi haft besök av företrädare för olika brukare, tex handikapporganisationer. Hur ser de på att invånare med funktionshinder möter olika regler för t ex  handikapphjälpmedel. Deras svar förvånade mig. Flera av dem uttryckte irritation över hur de blir bemötta i samtal med kommunen eller försäkringskassan. De uttryckte också tydligt att de för länge sedan gett upp hoppet om att lokala politiker ska hjälpa dem att hamna rätt. På gårdagens möte gick vi vidare med våra frågor till en forskare som tittat på detta med lokal demokrati. Harald Vike från Oslo Universitet har forskat på den nordiska välfärdsmodellen och menar att det finns grundläggande orsaker till att det finns skillnader mellan kommuner.
- Välfärdsstaten bygger på dialog och lokal kunskap, understryker han.  Lokala politiker lyssnar på medborgarna och skaffar sig information om läget. Invånarna bidrager inte bara med kunskap om barnens önskemål eller de äldres behov av service. Dialogen i sig själv är grundläggande för den nordiska välfärdsmodellen, menar han. 
- Den tillit som uppstår i dialogen är välfärdsstatens modell för att lösa konflikter, fortsätter Harald Vike.  Denne norrman fortsätter sin beskrivning av hur många människor upplever en frustration över att välfärden inte längre fungerar.
- Människor upplever att de allt oftare möts av en kall byråkrat som inte ger några svar. Eller svarar på något helt annat än det som medborgaren frågat efter.

Hela legitimiteten för demokratin undergrävs, menar Harald Vike.  Orsaken till att det ändå fungerar hyggligt i Norden är människors enorma tålamod. Sjuksköterskor som sliter i sjukvården och som blivit utsatta för omorganisationer i femton års tid har ännu inte gett upp hoppet.
- Det finns en politisk optimism som fascinerar mig, säger Harald Vike.  Alla de offentliganställda som sliter hoppas att kakan ska öka.  Men tålamodet är inte oändligt och demokratins infrastruktur undergrävs stegvis.
  - Kommunerna absorberar ansvar på ett sätt där de nästan aldrig sätter gränser. Oavsett hur illa det är kommer kommunerna att anstränga sig inom ramen för sin dubbla identitet. De är advokater för brukaren och lojal med ekonomin på samma gång.  I det kommunala beslutsfattandet går den lokala kunskapen allt oftare förlorad. Förtroendevalda i kommuner, landsting och regioner funderar på vilken lagstiftning de ska försöka leva upp till.
- Kommunerna har blivit av med sin autonomi, fortsätter Oslo- forskaren.  Staten utfärdar order om vad som ska göras, stiftar lagar och ställer krav. Kommuner anpassar sig till villkoren och påtar sig okontrollerade kostnader.  Och framför näsan på kommunerna tar staten ömsom åt sig äran för kommunernas ökade effektivitet och ömsom skruvar de lite till i kraven. 
- De har fräckheten att säga till de lokala politikerna att ert arbete inte är gott nog.
-Frestelsen att ta vinsten av det kommunerna gör är stor hos staten. Kampen om den politiska legitimiteten pågår allt mer intensivt,  menar Harald Vike. 
Välfärdsstaten upprätthålls just nu av små enheter som administreras av människor med en stor byråkratisk kompetens. Långsiktigt kommer välfärdsstaten inte att kunna upprätthållas, fortsätter Oslo- forskaren.
-Den lokala autonomin måste vara stor. Och vi måste omvärdera vad som är kvalité i välfärden. Vi måste vara beredda att nagga lite på proffesionalitet och kompetens för att i stället bereda plats för det lokala samfundets egen process, understryker professor Vike. 
Han menar att deltagandet i en process i lokalsamhället har ett egenvärde.
  - Människor vill vara med och förhandla om problemet, men de har nödvändigtvis inte några stora krav på lösningen, resonerar Harald Vike.  Han berör svårigheter att omdana välfärdssamhället i en tid när kraven ökar och resurserna minskar.
  - Invånarna blir aldrig nöjda, men den lokala dialogen leder till att människor avstår från att uttrycka missnöje när besluten är fattade. Medborgarna är aldrig fullständig tillfreds, men om de deltar i en lokal dialog blir de förhoppningsvis överens om att uppgiften är att fördela knappa resurser. 

Tilliten i det nordiska välfärdssamhället är resultatet av smarta sätt att lösa konflikter.  I de ögonblick som knappheten är överväldigande och den lokala dialogen uteblir prövas välfärdsstaten. Tills vidare hålls välfärdsstaten vid liv av en ensidig statlig kontroll, som ofta välsignas genom ett uttryck som kallas för solidaritet. Men solidaritet har inget att göra med begreppet tillit som byggde upp välfärden i Norden, understryker Harald Vike.    

Ett annat sätt att upprätthålla välståndet är den tilltagande privatiseringen, men det har inget med deltagaridentiteten att göra, tillägger Osloforskaren.
- Lokal demokrati utgör en tredje arena, bortom staten och kapitalet- en mötesplats där människor kommer till insikt om att de ingår i ett överlappande nätverk, avslutar Harald Vike. 

Vår gäst har sagt två saker
1. att vi måste hitta ett beslutsfattande där det finns verklig autonomi, dvs att en kommun, ett landsting eller en region ska ha eget handlingsutrymme att faktiskt fatta beslut för sina egna medborgare. Annars urholkas välfärden. 
2. att den lokala tilliten måste byggas upp från grunden i demokratiska processer. Invånarna har inte några överdrivna krav på att styra besluten, bara att få vara med i ett samtal. Annars urholkas välfärden.

lördag 12 januari 2013

Om månggifte, fri invandring och svartbyggen

Mitt första politiska minne är från en septemberkväll 1976 när det blev klart att Thorbjörn Fälldin gått till historien.  Jag kan ännu se framför mig hur pappa, bonde i rakt nedstigande led sedan minst tio generationer, lyfter som en raket ur fåtöljen och knyter näven upp mot taket framför den svartvita TVn hemma  på gården i Hålta. Det första valresultatet rapporteras och det står klart att Centerpartiet har kasserat in nästan en fjärdedel av rösterna. En bonde blir statsminister är den lämpliga titeln på Arvid Lagercrantz bok som sammanfattar Thorbjörn Fälldins gärningar.  

Det var först i valet 1988 som jag själv kandiderade i ett val. Vi skulle vinna val- och det gjorde vi.  Med affischer på sälar som hotades av säldöden gick Centerpartiet fram och jag kom in i kommunfullmäktige. CUF hade tre representanter i fullmäktigegruppen. Vi skrev motioner och insändare, deltog i debatter och ordnade möten. Vi kastade oss in i frågor vi brann för  - om behovet av en ny idrottshall och mera fokus på  havsmiljöfrågor. Det som låg framför oss i vår vardag, sånt som vi upplevde som orättvist eller bara viktigt ledde till ett initiativ. Vi plockade skräp längs vägen och körde själva till återvinningsföretag i Göteborg. Vi tog debatter med det socialdemokratiska kommunalrådet i Kungälv när han tvekade att satsa på järnvägen och vi tryckte  upp affischer med nidbilder på en socialdemokratisk finansminister som ville skära på skolans område.  Jag minns när jag fick de första affischerna på Desmond Tutu i min hand. Jag visste inte exakt vem han var, men jag förstod att han skulle rädda Syd-Afrika från apartheid. Stolt satte jag upp affischerna på Kongahällagymnasiets anslagstavla. Då var jag bara 16 år. Jag hade gjort en insats mot apartheid, tack vare information och kunskaper i ett politiskt ungdomsförbund. Ett kort tag senare fick Desmond Tutu Nobels fredspris.  

Vad brinner vi för idag?  En ny idrottshall där vi bor eller en ny internationell rörelse som ska bekämpa vår tids apartheid ? Ideprogramsgruppen har inte redovisat vilka utmaningar som är viktigast.  Välstånd växer genom att människor är fria att göra vad de vill. Entreprenörer, affärsmän och uppfinnare ska få göra vad de vill. Då gror kreativiteten och då växer välståndet. Men friheten kan missbrukas. Så hur ska de politiska spelreglerna se ut? Svartbyggen längs Bohuskusten kanske inte är så farligt för att ta ett politiskt exempel ur högen. Släpp på byggnadslovens gissel och låt människor bo var de vill. Eller ? Centerpartiets medlemmar är  markägare i hög utsträckning. Låt dem bestämma. Men vem bestämmer över de ofödda barnens rätt till en någorlunda framkomlig kuststräcka?  När jag jobbade på miljödepartementet bestämde vi oss för att lätta lite på strandskydd och bygglovsregler. Låt människor bygga större friggebodar utan bygglov. Låt de som bor i glest befolkade områden,  där varje invånare bor så långt i från varandra att de kan ha en hel sjö för sig själv- få bygglov vid strandkanten lite oftare. Det ökar friheten för dem och troligen för de ofödda barnen också.  

Nu skriker en del debattörer om tydlighet i Centerpartiet. Tydlighet om vad då ? Politik är inte en fråga om att vara tydlig, politik är en avvägning mellan olika intressen. Om man inte ska parkera sitt parti på en extrem ytterkant förstås.  Politik är ibland att lätta på regler, ta bort ett förbud, minska krånglet och hålla tillbaka onödiga pekpinnar. Men politik kan aldrig vara bara det. Om politiken drar sig tillbaka på ett område kan politiken behöva träda fram på ett annat område, beroende på vilka problem som finns i samhället. Ingen stans i Centerpartiets förslag till ideprogram kan man läsa vilka utmaningar som ska lösas. Istället försöker man leda i bevis varför Centerpartiet är förespråkare för fri arbetsmarknad, slopad skolpolikt, plattare skatt, fri invandring, slopad arvsrätt och friheten att få gifta sig med vem man vill.  Vilka utmaningar svarar förslagen upp mot ? Brist på frihet. Ja visst, jag köper den delen. Jag gillar förslaget om fri invandring. Centerpartiet eller rättare sagt den självständige bonden har byggt välstånd i en öppen och fri ekonomi, genom handel och export. I en öppen värld har Sverige kunnat expandera sitt välstånd. I en öppen värld ska andra länder nu expandera sitt välstånd. Det förutsätter att många människor kan resa till bland annat Sverige, plugga här, jobba här, bli förälskade här, bosätta sig här för gott eller flytta hem igen med nya erfarenheter i bagaget. Men vilka ytterligare utmaningar vill Centerpartiet lösa ? Arbetslösheten, bostadsbristen, utanförskapet, barnfattigdomen, bristen på resurser i sjukvården, mobbing i skolan, hedersvåld eller internationell brottslighet ? Ingen i ideprogramsgruppen vet.  De har i allafall inte skrivit om det i ideprogrammet. 

Kampen för individens rätt är en fråga om avvägningar. Individer ska gå samman och enas om spelregler för att förhindra att individen utövar sin frihet på bekostnad av andra individers frihet.   Spontant känner jag att världen behöver fler regler för relationer och giftermål, inte färre.  Jag har mött ungdomar som oroar sig för aids och efterfrågar  regler för skyddat sex i sin egen relation.  Jag har varit på studiebesök hos Kvinnojouren och BRIS och hört de mest häpnadsväckande berättelser om hur individer lever i  förhållanden eller i ett frihetsberövande tillstånd som  kränker.  Jag kände en person som tog sitt liv efter övergrepp av pappa. I vissa EU-länder är abort olagligt. Många unga människor lider i en relation mellan att behålla ett ovälkommet barn eller att utföra en olaglig abort. Total frihet i en relation är inte svaret på frågor som utsatta individer känner.