lördag 29 september 2012

Miljöradikala och mer storskaliga, tack!

Idag har Centerpartiet historiskt låga opinionssiffror. Jag är inte ett dugg bekymrad över det- vi har tid på oss till valet 2014. Men det tvingar var och en att reflektera över strategierna. Jag tycker att Centerpartiet, lite förenklat måste bli bättre på att peka ut färdriktningen. Färdriktningen för ett litet mittenparti, med stort ansvar i regeringsställning är inte helt enkelt. Det blir lätt otydligt vad som är färdriktningen i förhållande till regeringen i sin helhet. Framför allt finns det inga överraskningsmoment om man lyckas utkristallisera en mittenlinje inom ramen för regeringen. Hur ser den mittenlinjen ut i förhållande till (fp) och (kd) undrar säkert allmänheten? Kan ett litet mittenparti i en högerregering gå till val på att vara lite mer mitten än vad som just nu är dominerande i regeringen? Mitten, förresten, moderaterna är ett mittenparti numera. Särskilt i den budgetproposition som nu kavlas ut med nya resurser till infrastruktur och utbildning där (s) angriper oss från höger! Av denna anledning har Centerpartiet ibland frestas att dra högerut. Kanske var Maud tvungen att markera individen och företagandet när Fredrik tog avstånd från individen och plädererade det nya arbetarpartiets lov och anklagade näringslivet för att stå för särintresset. Mauds linje var ljuv musik för många småföretagare och jordbrukare. Ett fritt liv på en fri torva, som Carl Berglund pläderade. Thorbjörn Fälldin var ideologisk motståndare till föräldraförsäkring och fysisk riksplanering, men lät sig övertalas att förorda både och när han blev partiledare och kom i regeringsställning. Centerpartiet kommer alltid att frestas att att betona individen i det lilla sammanhanget, att ta småföretagarna i försvar och att företräda producenterna. Men det räcker inte. Vi måste orka kombinera vårt försvar för ett fritt liv på en fri torva med att kliva ut i den stora världen. Det gjorde Thorbjörn Fälldin när han utsåg Karin Söder till en av världens första kvinnliga utrikesministrar och när han satte Sveriges första jämställdhetslagstiftning på plats. Det gjorde Olof Johansson när han skrev i hop sig med övriga partier om pensionsöverenskommelsen och försvarsuppgörelsen. Det gjorde Maud Olofsson när hon plockade fram klimat- och energipropositionen. Det är vår kombination av kampen för individen i det lilla och förmågan att göra breda kompromissuppgörelser i det stora som gjort Centerpartiet starka genom åren. Det ska tilläggas att vi inte uppmärksammats eller fått opinionspoäng av vare sig klimatpropositioner, försvarsuppgörelser, pensionsöverenskommelser eller jämställdhetslagstiftningar. Men sådana kompromisser bygger trovärdigheten för ett parti och hela dess existens. Ett parti som inte kan gå in i komprimmsernas korridorer tappar i trovärdighet på sikt.

Ett parti som renlärigt håller sig till parollen ett fritt liv på en fri torva är inget parti, utan en sekt. Just nu är många centerpartister vilsna. Vilken är nästa uppgörelse ? Vilken är nästa reform ? Många känner till vår kamp för individen och avfärdar oss som ett alternativ eftersom vi bara finns på Stureplan. Centerpartiet har blivit alltför liberala, poängterar några. Jag menar att vi ska vara liberala, men vi måste stärka den pragmastiska, kompromissvilliga ådran. Nya reformer på jämställdhetens område är ett sätt. Förslagen om nya utbildningsinsatser i den nuvarande statsbudgeten är ett sådant inslag. Det är inte tydligt att det är Centerpartiets ideologi som slår igenom, det kan lika gärna vara Jan Björklund som drabbats av eftertaänksamhetens kranka blekhet och gjort avkall på sin annars ganska elitistiska linje inom utbildning och forskning. Hela fältet av satsningar på yrkeshögskolor, folkhögskolor, tillämpad forskning inklusive nya resurser till de mindre högskolorna är Centerpartiets förtjänst. Problemet är dock att centerpartisterna har inte i tillräckligt hög grad stått på barrikaderna för en satsning på utbildning och forskning. När resurserna nu kommer uppfattar ingen att det är vår seger. Det finns en debatt i Sverige, som jag möter varje dag, där inte minst storföretagen efterfrågar mer samarbete mellan arbetsmarknad, utbildningsväsende och näringsliv. Centerpartiet måste kliva in i salongerna hos storföretagen och peka på det smarta med att samarbeta om kompetensförsörjning, utbildningsinsatser och riskkapitalförsörjning. Genom att finnas bland de stora (företagen) kan vi samtidigt bli företrädare för det lilla (möjligheten för arbetslösa ungdomar att få utbildning och jobb).

Miljöområdet har traditionellt varit Centerpartiets bord. Här finns, enligt min uppfattning, fortfarande stora möjligheter att ta för sig. Miljöpartiet har ännu inte klivit ur regleringspolitiken som är en återvändsgränd för dem. Miljöarbetet måste börja i det lilla företaget nära naturen, i jordbruket, hos trädgårdsmästaren, hos lastbilsentreprenören, hos ICA-handlaren och skogsbruksföreningen. Samtidigt är det bland de stora företagen som vi snabbt kan åstadkomma förändring i miljöpolitiken. Kemiföretagen, universiteten, läkemedelsindustrin och logistikföretagen sitter på problemformuleringsprevilegiet och de små företrädarna som Centerpartiet företräder uppfattas fortfarande som lortgrisar som inte bryr sig. Bönder och skogsbrukare utpekas som halvt kriminella när de brukar jorden och skogen och lagstiftaren jagar dem med blåslampa för minsta förändring i produktionen. Staffan Danielsson, (c) känner sig helt naturligt tvingad att försvara jordbruksproduktionen när överheten går för långt med sina miljökrav. Centerpartiet uppfattas som försvarare av det rådande och motståndare till miljöinsatser. Alla har glömt att det är hos markägaren och skogsägaren som allt mljöarbete börjar. Proffessor Stenseke på Göteborgs Universitet brukar påpeka det; "miljöarbetet förutsätter att bonden trivs." Centerpartiet måste kliva in på Göteborgs Universitet och lovsjunga hennes forskning. Just nu är risken att vi backar från de stora sammanhangen och då vill ingen heller lyssna på våra lösningar i det lilla. De nya väljarna finns också, enligt min mening, bland något som jag skulle vilja kalla för de gröna kapitalisterna. De har börjat sin bana i miljörörelsen, via Greenpeace eller Naturskyddsföreningen eller rentav Centerpartiets Ungomsförbund. Vartefter har deras miljöradikala synsätt nyanserats, de har pluggat på handelshögskolan eller på Chalmers, blivit egenföretagare och föräldrar och insett att miljöradikalism måste förenas med demokrati och ekonomisk tillväxt. Nu jobbar de som konsulter inom en rad områden, som bilbyggare, miljöchefer eller lärare i biologi. De söker efter miljöalternativet och sneglar förstås på Centerpartiet. De väljarna blir fler och fler. Centerpartiet har ett gyllene tillfälle att ta emot dem med öppna armar. Då måste vi visa oss på deras arbetsplatser och förfäkta en politisk handlingslinje som är tillräckligt radikal för att få klangbotten i deras miljöideal och tillräckligt storskalig för att slå an till den arbetsmarknad där de rör sig. De små bondeföretagens väljare får vi på köpet om vi agerar smart.

onsdag 26 september 2012

Vem leder nästa industrialiseringsvåg i Sverige ?

  Idag har jag gjort ett besök i det lilla samhället Getinge mellan Falkenberg och Halmstad. Företaget heter Getinge AB, omsätter drygt 20 miljarder kronor och har verksamhet world wide inom Medicinteknik och då främst teknik för att hålla medicinsk utrustning steril i sjukhusmiljöer eller i läkemedelsindustrin.

Huvudkontoret ligger i Getinge, men av de 50- talet enheter av produktion som jag kunde beskåda inne  i fabrikslokalerna idag är det bara en enda som enhet som har slutleverens inom Sverige. En stororder från Kina fyller exempelvis ut en jättestor yta i ena delen av produktionsanläggningen. Några tyska kunder är på besök för att få information om och komma med synpunkter på sin order.  Vi promenerar förbi japanska flaggor under vår promenad genom fabriken och vi får veta att bland de anställda finns  rysktalande förmågor för att klara produktionen och export till kunder där. Det slår mig att jag så sent som för tre veckor sedan besökte Fribergs i Vara som också nosar på den ryska marknaden.  Så ser svensk industri ut, den fylls av en produktion ämnad för export över hela världen.

Men svensk industrihistoria började i de mindre samhällena, inte sällan i små och anspråkslösa sammanhang. När Gustaf Larson och Assar Gabrielsson gick till SKF: s ledning för att låna lite pengar för att bygga bilar var det ganska anspråkslöst. Varumärket Volvo hade skapats, men ingen kunde förutse utvecklingen. Vi bara vet att det startas nya Volvo, SKF och Getinge runt om i världen varje dag. Några är dömda till undergång från början, några andra blir så småningom världsledande inom sin gren. 

När vi kommer in i entrén i Getingeverken kan man läsa på väggen om företagets grundande. Om en engagerad herr Larsson som ville göra något för "bygden". År 1904 startade han ett företag i Getinge. I entrén hänger bilder på honom och de första fotografierna från produktionsanläggningen där starka herrar med uppkavlade ärmar slår plåt med enkla verktyg. Automatiseringsgraden var låg, konstateras i texten under bilden. Idag konkurrerar Getinge och många andra industrier med att förena traditionell yrkesskicklighet vid svarven med världens mest avancerade automatiseringsgrad i vissa delar av produktionen.
- Många kunder kräver att produktionen sker i Sverige, fastän vi har produktion på många ställen i världen, berättar produktionschefen på Getinge för oss. 
Getinge har ett rykte som säljer, menar han. 

På kvällen träffar jag ett antal centerpartister från hela Halland. Vi pratar industrihistoria i Sverige och politisk utveckling. Vi konstaterar att Getinge AB är nästan jämngammal med Centerpartiet. Centerpartiet bildades på sätt och vis som en protest mot industrialiseringen. Samtidigt var bondesamhället och den starka bondeklassen en förutsättning för den industriella utvecklingen i Sverige. Det var en relativt välbärgad bondeklass i Sverige, som rationaliserade jordbruket, ackumulerade kapital och frigjorde resurser som kunde investeras i slakterier, mejerier, fordonsfabriker som vartefter även kunde övergå i produktionsanläggningar för exempelvis medicinteknik.

Vem ska ackumulera kapital för nästa industrialiseringsvåg eller vad vi nu ska kalla den nya epoken ?! frågade jag retoriskt på mötet idag.  Vi fick en lång och spännande diskussion om utveckling av samhället i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet. Centerpartiet kan välja att utgöra en förutsättning för en sådan epok genom att coacha fram småföretagare och entreprenörer. Denna gång tycker jag inte att vi ska nöja oss med att bara lägga grunden för industrialisering.  Nu ska vi också leda utvecklingen mot en ny epok. Thorbjörn Fälldin och hans föregångare på 50- och 60- talet startade på sätt och vis ett sådant ledarskap, men på 70- talet och 80- talet gick Centerpartiet tyvärr vilse i det storskaliga samhällets dilemman. Vi klövs mellan Thorbjörn Fälldins industripolitiska insikter och miljöpolitiska ambitioner.  Nu har Centerpartiet en helt annan möjlighet att förena dessa värden. Men då måste vi springa fortare än övriga partier. Och kavla upp ärmarna redan idag!

Högre kvalité i vården - kan det vara så svårt?

När välmående länder  har köpt sin dyra medicinska utrustning, håller sig med de främsta läkemedlen och har utvecklat sofistikerade metoder för diagnostik så upptäcker sjukvården att det allra enklaste, själva vårdprocessen och logistiken i sjukvården tenderar att dra ner vårdkvalitén.  Det var kontentan av det seminarium om sjukvård som regionstyrelsen genomförde i går på Sahlgrenska Universitetsjukhuset.

Expertis från utlandet var på plats för att ge inspel till oss.  Huvudproblemet är att utgifterna i sjukvården stiger snabbare än BNP. USA ligger som vanligt sämst till, men svensk BNP skulle också kunna ätas upp av sjukvårdsutgifter om inget görs. Nästa problem är att få länder mäter resultaten i sjukvården. Därför vet vi ganska lite om patienten. Men några länder mäter vissa saker och Sverige är bäst i världen på att mäta kvalitén i vården. Bara för några år sedan fanns det knappt 70 register och idag har vi passerat 100. Västra Götalandsregionen är bäst i Sverige på att mäta. Flertalet kvalitetsregister har byggts upp av eldsjälar på Sahlgrenska eller ute i primärvården och finansieras således av Västra Götalandsregionen. En del av finansieringen har tagits över av SKL via medel från staten. Men sjukvården i Sverige och Västra Götaland  har inte använt registren i någon högre grad och alltså har vi inte höjt kvalitén i vården så mycket som vi skulle kunna göra.

I de fall vi har använt kvalitetsregistren, tex genom att dra ner vårdtiden för slutenvård för hjärtinfarkt har vi "straffats" av staten i skatteutjämningssystemet. Så vi är dåligt förberedda och har inte förstått potentialen i att mäta och jämföra patienters upplevelser i vården för att sedan dra slutsatser, som används brett i vården för att öka kvalitén och minska lidandet.
- Ett av Era sjukhus i Västra Götaland genomför exempelvis över två procent omoperationer av det totala antalet operationer för en viss åkomma. Ett sjukhus strax intill har bara 0,2 procent omoperationer på samma sjukdom, konstaterade en av våra föreläsare. 

Ett dilemma är att Sverige är ett litet land som gör få behandlingar på varje sjukhus. 
- Det betyder att ni har läkare på de mindre sjukhusen som kanske bara gör vissa ingrepp 1-2 gånger per vecka. Då kommer dessa läkare aldrig att bli lika duktiga som de läkare någon annan stans i världen som gör 10-20 ingrepp varje vecka, betonade Dr Martin Gilbert i går. 

I Holland finns 92 sjukhus som opererar bröstcancer. Ett politiskt uppdrag för en tid sedan gick ut på att försöka koncentrera insatsen till en handfull sjukhus. Det visade sig att det sjukhuset i Holland  där man idag opererar 400 bröstcancer om året har 3,6 procent delar av tumören kvar efteråt. På det sjukhuset där man opererar 100 bröstcancer om året har hela 13,5 procent tumören kvar efteråt och riskerar ytterligare operation, lidande och i värsta fall död. En stor del av kvalitetsarbetet går alltså ut på att koncentrera vissa ingrepp till färre sjukhus så att varje läkare kommer upp i volym. Men vesäntliga delar av kvalitetsarbetet går ut på mycket, mycket enkla saker, tex att följa upprättade vårdprogram.

Så svårt, men ändå så enkelt, tänker jag när jag lämnar seminariet. Tänk att sjukvården kanske kan göra många, många fler patienter friska och samtidigt slippa höja skatten eller fortsätta se på när utgifterna ökar. Dessutom understryker flera av föreläsarna att jämförelser i form av kvalitetsregister alltid sporrar läkare och annan vårdpersonal att anstränga sig. Kvalitetsregister föder ett engagemang som vi underskattar, menar våra gästföreläsare som också menar att det handlar om att skapa en kultur bland läkare och vårdpersonal som går ut på en, enda sak. Att alltid vilja göra bättre!

söndag 16 september 2012

Indien ligger efter och springer om

Kom just hem från Indien. Ett kontrasternas land fick jag höra hela veckan i Dehli och Bengalore som vi besökte. Kan verkligen hålla med om det. Eller också håller Indien på att springa om oss. Så kallar vi det för kontrasternas land för att vi ska invaggas i tron att de ligger långt efter oss.
När jag blickade ut över Dehlis slum var det enkelt att göra bedömningen att de ligger efter oss i alla avseenden. Gatubilden är ett fullständigt kaos av bristfälliga godstransporter på gammaldags fordon, som försöker ta sig fram på dammiga och ojämna gator bland ohygieniska, nästan förfallna restauranghak och marknadsplatser där passiva, troligen arbetslösa människor blockerar framkomligheten. De som inte är totalt passiviserade gör olika försök att försörja sig med försäljning av citroner från en trasig träkärra eller genom att kränga blekta vykort till turister.

Men tittar man närmare så bär många av dessa människor en mobiltelefon och efter ett intensivt samtal stoppar de ner den i hela och rena klädesplagg. Ordet "värdighet" kännetecknar den genomsnittlige indiern. Kvinnorna bryter av stadsbilden särskilt mycket när de glider fram i sina enastående klänningar, stiligt och omsorgsfullt insvepta runt ben och mage för att stickas fast i en färglad topp över bysten. Marknadsplatserna med färsk frukt i naturens egna färger samt stånd med färgglada tyger, väskor och sjalar lyser upp i gatuvimlet. Man ser inga indier i jeans, de bär sina egentillverkade skjortor och byxor med stolthet. Bakom den fasansfulla fattigdomen, som inte skapar resurser till att underhålla fastigheter och nyinvestera i asfalt och stenbeläggningar på gatorna, finns en stolthet kring de egna traditionerna, som ytterst är det som indierna ska leva av.

Vi köper några kuddfodral, väskor och sjalar med motiv på indiska elefanter. En kvinna med vältränade försäljaregenskaper har fått tillräckligt för att klara livhanken den dagen. I Sverige vill vi gärna göra den lilla befolkningen till en fördel och då är snabbväxande länder med miljardbefolkning per definition en nackdel. Men när en miljard indier ska finansiera exempelvis en stor nationell investering, som tunnelbanorna i Dehli, så går det ganska fort. Med ett par miljoner resor om dagen så drar man snabbt in intäkterna för att finansiera gigantiska tunnelbanenät. Fösta etappen på dessa väldiga infrastrukturnät är betalade på fem år, fastän den enskilde indiske resenären bara betalar några fjuttiga rupier per resa. Det internationella kapitalet vill gärna vara med och finansiera, efter som avkastningen kommer så snabbt. Den förvärvsarbetande indiern som går till tunnelbanan i Dehli varje morgon, tjänar mindre på ett år än vad du och jag tjänar på en månad, men alla indier sammantaget finansierar ett tunnelbanenät på fem år som vi svenskar hjälpligt kan skrapa ihop på en mansålder.

Indierna cyklar och åker moped. De kör bil också, men gatubilden domineras av cyklar eller mopeder, med en liten enkel vagn efteråt, oftast med naturgasdrift. Fordonen är skitiga och av äldre årsmodell, men indierna har snabbare än västerlänningarna fattat att köbildningen blir mindre om alla har ett litet fordon, än om alla kör en skrymmande personbil. Alla har inte hjälm, många barn sitter helt oskyddade och 134 000 indier dör i trafiken varje år. Men chauffören på motorcyklar och mopeder har i princip alltid hjälm. Det är säkert en tidsfråga innan passagerarna på indiens fortskaffningsmedel också reser mer skyddat. Indierna tar inte den dyra omvägen via dyr fast telefoni och kräver inte heller en personbil åt alla. De bygger sin infrastruktur på cyklar och mopeder och tunnelbanor. Indierna ligger efter, men de springer snart om oss.

Alla indier ska få ett personnummer. Vi ställer frågor till de ansvariga i Dehli om detta när vi får höra om världens största projekt för kartlägging av individer. Via nätet ska alla indier kunna registrera ett personnummer, som de ska kunna använda vid besök hos sjukvården, vid skolstart för barnen eller i kontakt med myndigheter. Vi ställer frågor om integritet, men inser snabbt att integritetsfrågor inte går att formulera i ett land där ingen som helst kartläggning sker idag. Hur ska världens största nation, som inte har en aning om hur många som föds eller dör idag- kunna registrera alla sina medborgare och framför allt finansiera ett integritetsmässigt tillförliligt system. Vi bygger upp det för tre dollar per person, förklarar de ansvariga. Om alla indier får ett personnummer som ger access till en mängd rättigheter, som de flesta indier idag inte vet om att de har, har man tagit ett viktigt steg för ökat välstånd.

Vi besöker världens största hjärtsjukhus, som ligger i Bengalore. Hit kommer 500 patienter om dagen och ungefär 30 hjärtoperationer genomförs varje dag, varav ungefär tio är barn. Det betyder att 3000 barn med hjärtfel får sina liv tillbaka varje år. Indien har överskott på folk, minst sagt, men de använder också sitt stora befolkningsunderlag för att bli bäst i världen på hjärtkirurgi. Infektioner och stora misstag förekommer inte. Orsaken är enkel, de har inte råd med misstag, de kan inte köpa in stora doser antibiotika eller i övrigt finansiera misstagen. I stället bestämmer de sig att utbilda flest läkare i världen och överglänsa länder som Sverige när det gäller kvalité och effektivitet i prestigefylld läkarvetenskap som hjärtsjukvård.

Vi ställer frågor om skatteuttag och organisering av fackförbund, medan de ägnar sig åt att rädda liv och bättra på sina vårdprocesser. De tar emot donationer och gåvor, bygger upp ett slags microförsäkringsbolag där varje indier som har möjlighet betalar 4 kronor i månaden i premie, som drar runt finansieringen av sjukhusets verksamhet. Men vi nekar INGEN som behöver operera sitt hjärta, säger Doctor Shetty, som imponerar på alla besökare som vallfärdar till Bengalore för att studera hans ledarskap i sjukvården.

Vi åker på en utflykt bland Dehlis gator. Killen som skjutsar oss trampar på en sliten cykel, iklädd gul sidensjkorta och vi lutar oss tillbaka i hand takbeklädda vagn. Han kan ingen engelska, men berättar kortfattat med några enstaka inlärda fraser hur Dehlis affärsgator är organiserade. Bokhandlarna på en gata och frukthandlarna på en annan. Enda bekymret är nog kastsystemet, tänker jag medan vår guide trampar på. Jag frågar honom om han gått i skolan. Han skakar på huvudet och säger "no", lite förläget. Jag ångar på med min västerländska, lite ohövliga framtoning; "skulle du vilja gå i skolan?". Han mumlar något som låter som; "not in this life".

Jag tycker synd om honom, men försöker kasta bort tankarna på att jag kan göra något år kastsystemet i Indien. Förr eller senare kommer de att göra sig av med sitt skråväsende, precis som Sverige och många andra länder har gjort genom historien. Kanske inte i min livstid, men troligen under mina barns. Då är det kanske inte mina barn som tycker synd om inderna. Då kanske indierna tycker synd om de där stackarna i norra Europa som är så få att de knappt kan dra i hop medel för att finansiera sin infrastruktur.

måndag 3 september 2012

Alla är inte lika tålmodiga som min farmor

Denna veckan skulle min farmor ha fyllt 115 år. Jag minns att vi alltid gratulerade henne en av de sista sommardagarna.  Hon var född den sista augusti 1897. Farmor hette Anna och jag delade bostad med henne under mina första fyra- fem levnadsår. Hon var en av mycket få människor födda på 1800- talet som jag minns tydligt.

Anna Hansson kom från ett fattigt jordbrukarhem i Lökeberg, blev gravid med min farfar som 19- åring och fick totalt fyra barn. Hon gifte in sig i ett ganska välbärgat hemman som min farfars far byggt upp, men som min farfar inte var helt förankrad med. Farfar älskade att ta hand om duvor och sköta om bisamhällen. Korna och åkerbruket var han säkert också involverad i, men han brann inte för det tunga jordbruket.

Farmor slet desto mer för att få företaget att gå runt. Ömsom spände hon för häst och vagn för att sälja jordbruksprodukter på torget i Kungälv och ömsom dirigerade hon pigor och drängar på gården. Egentligen hade familjen inte råd att avlöna pigor och drängar, det var en kvarleva från storhetstiden under min farfars far. Mina släktingar antyder att farmor aldrig fann sin roll eller orkade med livet på gården, som inte gav någon vidare avkastning.

Pappa har berättat att farmor var stressad; "jag är så trött på folk" sa hon och pustade ut vid köksbordet med kaffekoppen i hand. Efter hennes 50- årsdag blev hon aldrig sig lik, säger min faster. Familjen arrangerade en jättestor fest, som sög musten ur både ekonomin på gården och orken på  farmor. Glömska och ständig trötthet samt smygande demens gjorde sig gällande.  

Jag minns min farmor som mestadels sängliggande. Hon bodde kvar på övervåningen på gården medan mamma och pappa moderniserade nedervåningen. Jag älskade att ta trappan upp till farmor för att komma utom mamma och pappas kontroll.  Jag minns en återkommande besvikelse över att min släkting på övervåningen inte ville "leka". 
-Här har du några  hårnålar att roa dig med, sa farmor och plockade några svarta metaller ur sitt uppsatta hår.
Farmor hade inga presenter eller godis att erbjuda. Pappa fick påminna och nästan tjata sig till pengar ur farmors plånbok när hennes barnbarn fyllde år. Ibland blev det bara en femkrona. Jag tröttnade på farmors hårnålar, som bara med mycket god fantasi kunde omvandlas till något annat än just hårnålar. Jag dök istället in i hennes garderob, sprang upp på vinden eller rotade i ett undanställt skrivbord sedan pappas ungdomstid, i en jakt på substitut när farmor inte kunde stimulera mig fullt ut.  

När jag tänker tillbaka på umgänget med farmor inser jag att detta var min länk till en svunnen tid. Vi befann oss i slutet av rekordåren och Sverige tillhörde de rikaste nationerna i världen, men farmor var mentalt kvar i 1920- talets fattigsverige. Hon blev mamma under första världskriget och skickade sin äldste son till norska gränsen under andra världskriget. Hon fick aldrig känna av något välstånd, om man inte ska räkna in pappas traktorinköp på 50-talet och det första badrummet som blev verklighet först när mamma flyttade in i slutet på 60-talet. Nu låg farmor mest i sängen, slutkörd och ganska less på livet. 

Skulle farmor vara kvar i sängen hemma på gården under 70-talet eller få proffessionell hjälp på det moderna ålderdomshemmet i Kode ?!
- Förfärligt att sätta henne på hemmet, tyckte en av mina ingifta fastrar.
- Hur skulle det bli med godiset som farmors städerska Signe kom med varje fredag, undrade jag och min syster när vi fick klart för oss att farmor skulle flytta.
Mamma och pappa var nog ganska överens om att farmor skulle få det bättre på hemmet.  I stort sett varje söndag under 70- och 80- talen åkte hela min familj till farmor på Solhaga ålderdomshem och när ålderdomshemmen gjort sitt blev det besök på Ytterby sjukhem.

Några enstaka gånger kom hon hem till gården på senare år, men det blev en svår påfrestning för henne och besöken där rev upp henne mer än lugnade ner henne. Farmor Anna fick vara 10-15 år på institution och levde ända till hon var 88 år gammal, ungefär samtidigt som Thorbjörn Fälldin  avgick som partiledare och Sverige avreglerade sin valuta. Jag var 17 år och mötte döden på nära håll för första gången.     

En av de sista kommentarerna  jag minns av farmor var när hon började friskna till efter en starroperation någon gång på 80- talet. En helt ny värld öppnade sig efter åratal av synnedsättning.
 - Varför har ni tagit på mig "boxer" ? frågade hon med lite argsint ton. Personalen på sjukhemmet hade, säkert med instämmande av oss släktingar,  städat undan farmors kjolar och klänningar sedan flera år tillbaka för att istället hålla henne med praktiska långbyxor. Det underlättade personalens vardagliga rutiner med den numera 80- åriga, senila och ganska tunga tant Anna. Men farmor blev helt förfärad när hon vaknade upp till ett samhälle där både män och kvinnor mestadels bar långbyxor.

Jag har ett svagt minne av farmor åren innan hon blev sängliggande. Hon hade tagit på sig en ljusgrå nästan vit dräkt med tillhörande hatt och skulle åka på kafferep hos sin kusin i Tjuvkil. Mamma eller pappa skulle skjutsa henne och jag fick följa med i bilen. Farmor var glad och upprymd, jag tror att hon hade en present eller en blomsterkvast i handen och så den flotta handväskan i ett fast grepp. Farmor trivdes bättre med småfolket ute i Tjuvkil än med storbönderna i Hålta, skulle kunna vara en slutsats. Eller också hade livet med bonden Anton Hansson gett henne råd att köpa ny hatt och handväska som hon skulle visa upp för vänner och släktingar i Tjuvkil.

Hur som helst så kan jag inte låta bli att fundera på hur en välståndsnation byggs upp. Det tar årtionden innan alla är med på vagnen. Under rekordåren i Sverige var en stor del av landsbygdsbefolkningen inte uppkopplad. De hade till nöds köpt en traktor eller dragit in vatten och avlopp, men slet fortfarande hårt för att få lantbruksekonomin att gå ihop.  Så har det varit efter 90- talskrisen och paradigmskften därefter också. En stor del av befolkningen känner inte av välståndsökningen genast, kanske inte förrän precis på slutet. Kanske är det detta som är varje regerings dilemma också. Många sliter fortfarande i ladugården, medan välståndet syns någon annan stans. Utmaningen för varje välståndssamhälle är att få med alla på vagnen så snabbt som möjligt. Alla är inte lika tålmodiga som min farmor.