Alla är inte lika tålmodiga som min farmor

Denna veckan skulle min farmor ha fyllt 115 år. Jag minns att vi alltid gratulerade henne en av de sista sommardagarna.  Hon var född den sista augusti 1897. Farmor hette Anna och jag delade bostad med henne under mina första fyra- fem levnadsår. Hon var en av mycket få människor födda på 1800- talet som jag minns tydligt.

Anna Hansson kom från ett fattigt jordbrukarhem i Lökeberg, blev gravid med min farfar som 19- åring och fick totalt fyra barn. Hon gifte in sig i ett ganska välbärgat hemman som min farfars far byggt upp, men som min farfar inte var helt förankrad med. Farfar älskade att ta hand om duvor och sköta om bisamhällen. Korna och åkerbruket var han säkert också involverad i, men han brann inte för det tunga jordbruket.

Farmor slet desto mer för att få företaget att gå runt. Ömsom spände hon för häst och vagn för att sälja jordbruksprodukter på torget i Kungälv och ömsom dirigerade hon pigor och drängar på gården. Egentligen hade familjen inte råd att avlöna pigor och drängar, det var en kvarleva från storhetstiden under min farfars far. Mina släktingar antyder att farmor aldrig fann sin roll eller orkade med livet på gården, som inte gav någon vidare avkastning.

Pappa har berättat att farmor var stressad; "jag är så trött på folk" sa hon och pustade ut vid köksbordet med kaffekoppen i hand. Efter hennes 50- årsdag blev hon aldrig sig lik, säger min faster. Familjen arrangerade en jättestor fest, som sög musten ur både ekonomin på gården och orken på  farmor. Glömska och ständig trötthet samt smygande demens gjorde sig gällande.  

Jag minns min farmor som mestadels sängliggande. Hon bodde kvar på övervåningen på gården medan mamma och pappa moderniserade nedervåningen. Jag älskade att ta trappan upp till farmor för att komma utom mamma och pappas kontroll.  Jag minns en återkommande besvikelse över att min släkting på övervåningen inte ville "leka". 
-Här har du några  hårnålar att roa dig med, sa farmor och plockade några svarta metaller ur sitt uppsatta hår.
Farmor hade inga presenter eller godis att erbjuda. Pappa fick påminna och nästan tjata sig till pengar ur farmors plånbok när hennes barnbarn fyllde år. Ibland blev det bara en femkrona. Jag tröttnade på farmors hårnålar, som bara med mycket god fantasi kunde omvandlas till något annat än just hårnålar. Jag dök istället in i hennes garderob, sprang upp på vinden eller rotade i ett undanställt skrivbord sedan pappas ungdomstid, i en jakt på substitut när farmor inte kunde stimulera mig fullt ut.  

När jag tänker tillbaka på umgänget med farmor inser jag att detta var min länk till en svunnen tid. Vi befann oss i slutet av rekordåren och Sverige tillhörde de rikaste nationerna i världen, men farmor var mentalt kvar i 1920- talets fattigsverige. Hon blev mamma under första världskriget och skickade sin äldste son till norska gränsen under andra världskriget. Hon fick aldrig känna av något välstånd, om man inte ska räkna in pappas traktorinköp på 50-talet och det första badrummet som blev verklighet först när mamma flyttade in i slutet på 60-talet. Nu låg farmor mest i sängen, slutkörd och ganska less på livet. 

Skulle farmor vara kvar i sängen hemma på gården under 70-talet eller få proffessionell hjälp på det moderna ålderdomshemmet i Kode ?!
- Förfärligt att sätta henne på hemmet, tyckte en av mina ingifta fastrar.
- Hur skulle det bli med godiset som farmors städerska Signe kom med varje fredag, undrade jag och min syster när vi fick klart för oss att farmor skulle flytta.
Mamma och pappa var nog ganska överens om att farmor skulle få det bättre på hemmet.  I stort sett varje söndag under 70- och 80- talen åkte hela min familj till farmor på Solhaga ålderdomshem och när ålderdomshemmen gjort sitt blev det besök på Ytterby sjukhem.

Några enstaka gånger kom hon hem till gården på senare år, men det blev en svår påfrestning för henne och besöken där rev upp henne mer än lugnade ner henne. Farmor Anna fick vara 10-15 år på institution och levde ända till hon var 88 år gammal, ungefär samtidigt som Thorbjörn Fälldin  avgick som partiledare och Sverige avreglerade sin valuta. Jag var 17 år och mötte döden på nära håll för första gången.     

En av de sista kommentarerna  jag minns av farmor var när hon började friskna till efter en starroperation någon gång på 80- talet. En helt ny värld öppnade sig efter åratal av synnedsättning.
 - Varför har ni tagit på mig "boxer" ? frågade hon med lite argsint ton. Personalen på sjukhemmet hade, säkert med instämmande av oss släktingar,  städat undan farmors kjolar och klänningar sedan flera år tillbaka för att istället hålla henne med praktiska långbyxor. Det underlättade personalens vardagliga rutiner med den numera 80- åriga, senila och ganska tunga tant Anna. Men farmor blev helt förfärad när hon vaknade upp till ett samhälle där både män och kvinnor mestadels bar långbyxor.

Jag har ett svagt minne av farmor åren innan hon blev sängliggande. Hon hade tagit på sig en ljusgrå nästan vit dräkt med tillhörande hatt och skulle åka på kafferep hos sin kusin i Tjuvkil. Mamma eller pappa skulle skjutsa henne och jag fick följa med i bilen. Farmor var glad och upprymd, jag tror att hon hade en present eller en blomsterkvast i handen och så den flotta handväskan i ett fast grepp. Farmor trivdes bättre med småfolket ute i Tjuvkil än med storbönderna i Hålta, skulle kunna vara en slutsats. Eller också hade livet med bonden Anton Hansson gett henne råd att köpa ny hatt och handväska som hon skulle visa upp för vänner och släktingar i Tjuvkil.

Hur som helst så kan jag inte låta bli att fundera på hur en välståndsnation byggs upp. Det tar årtionden innan alla är med på vagnen. Under rekordåren i Sverige var en stor del av landsbygdsbefolkningen inte uppkopplad. De hade till nöds köpt en traktor eller dragit in vatten och avlopp, men slet fortfarande hårt för att få lantbruksekonomin att gå ihop.  Så har det varit efter 90- talskrisen och paradigmskften därefter också. En stor del av befolkningen känner inte av välståndsökningen genast, kanske inte förrän precis på slutet. Kanske är det detta som är varje regerings dilemma också. Många sliter fortfarande i ladugården, medan välståndet syns någon annan stans. Utmaningen för varje välståndssamhälle är att få med alla på vagnen så snabbt som möjligt. Alla är inte lika tålmodiga som min farmor.