Om decemberuppgörelsen och bristen på tillit

Orsaken till den politiska lekstugan i riksdagen i höst och den främlingsfientliga attityden i samhället är till viss del partiernas eget fel. Som toppen på ett isberg aviserade statsminister Stefan Löfven ett extra val, utan att ha tänkt igenom konsekvenserna. Det hade varit ett högriskprojekt som riskerade leda till ett sämre parlamentariskt läge eller i bästa fall ett lika dåligt läge som idag. Respektive block skulle ha kämpat för ett väljarunderlag på minst femtio procent samtidigt som alla vet att ingen av blocken kan nå dit i dagsläget. 

BEGRIPA MÄNNISKORS VERKLIGHET
I vassen gror en blandning av å ena sidan de höga förväntningarnas missnöje samt å andra sidan känslan av att viktiga fundament för samhällsutvecklingen negligeras. Det politiska kaos som vi bevittnat under hösten beror i grunden varken på regeringen Löfven eller på Sverigedemokraterna. Utan på en mer långtgående misstro mot det politiska ledarskapet. Angreppet sker från två håll, dels från en välmående medelklass som mycket väl känner till sina exeptionellt goda livsvillkor, men som ibland glömmer att välstånd förutsätter politisk stabilitet, dels från en grupp människor som känner ilska, utanförskap och genuin misstro mot passiva politiker, klåfingriga byråkrater och en alltmer utbredd uppfattning att ingen begriper deras verklighet. 

Sverige har styrts av minoritetsregeringar under långa perioder. Orsaken till att det fungerat är att Sverige har en stabil demokrati, har haft regeringar och riksdagsledamöter som tagit långtgående parlamentariskt ansvar samtidigt som återkommande akuta ekonomiska kriser tvingat fram politisk kompromissvilja. Idag upplever vi delvis det motsatta. Svenska folket är å ena sidan så välmående att det finns väljare och valda som är beredda att ta risker, exempelvis rösta in nya partier eller avvika från praxis i riksdagen. Svenska folket är å andra sidan så missnöjda att deras politiska förebilder kan strunta i praxis eftersom de knappast känner sig bundna av härskarnas inbördes traditioner. 

RIKSDAGSMAJORITET OMÖJLIG IDAG
Att skapa en stabil riksdagsmajoriteter framstår idag som omöjligt. Lösningen var knappast ett extra val. Frågan är om lösningen är en överenskommelse om att släppa fram minoritetsregeringar. Kanske på kort sikt. Statsminister Stefan Löfven får tillfällig arbetsro. Och om han missköter sig kommer Alliansen tillbaka efter valet 2018. Handslaget mellan regeringen och Alliansen var möjligen det enda raka i det rådande kaoset. Men att skapa stabila majoriteter i Sveriges riksdag avgörs ytterst av förmågan hos varje riksdagsledamot, genom flitigt arbete i respektive utskott, genom texter som processas och kompromissas fram i en ambition att skapa bästa möjliga majoritet för de minst dåliga förslagen. Annars behövs ingen riksdag, iallafall inte 349 självständiga ledamöter. 

När Sverige styrdes av minoritetsregeringar under 90- talet gjordes många frågor upp över blockgränsen redan innan de nådde riksdagen. Många riksdagsledamöter kände sig åsidosatta. Sveriges ekonomi var så skakig att regeringen inte vågade vänta på kompromisser i utskotten. Nu är vi så välmående att ingen anser att en riksdagsmajoritet är ett primärt behov i en demokrati. Istället lovar man varandra att vi ska köra minoritetsregeringar i åtta år framåt. Det kanske var det bästa för att undvika kaos i nuet. 

SVERIGE GLIDER ISÄR
Men vi måste också börja angripa orsakerna till att Sverige glider isär. Vårt land håller ihop idag därför att Anders Borg först hållit hårt i taktpinnen under finanskrisen och därefter tagit oss till en ekonomisk tätposition i Europa. Skatter har sänkts så att normalinkomsttagare fått det väsentligt bättre. Nu kan vi köpa fler möbler, unna oss nya kläder och åka på Thailandsresor. Men nyrikedomen i Sverige är knappast självklar. Med en större plånbok förväntas vi klara oss mer på egen hand. En rikare medelklass med stabila jobb kan leva med att den lokala arbetsförmedlingen lägger ner och att banken ställer högre amorteringskrav. Men många upplever en genomgripande förvandling från ett samhälle, som bars upp av många offentlig finansierade verksamheter, till ett samhälle som som blivit både mer privat och mer offentligt på samma gång. Många verksamheter har avreglerats samtidigt som den service som fortfarande är i offentlig drift känns mer avlägsen och mer byråkratisk. Staten har fler stuprör utan samordning och de lokala makthavarna får allt svårare att manövrera i välfärden. Den enskilde medborgaren är mer lämnad åt sitt öde, på gott och på ont. Den välmående medborgaren är i huvudsak nöjd för denna nya ordning. Mer i plånboken och större frihet är aldrig fel. Den nya friheten driver dessutom Sverige framåt. Lägre skatter ger fler jobb och minskad arbetslöshet. Fler jobbar och drar in skatt till välfärden. Det gynnar alla. Nästan. Många småföretagare på landsbygden, isolerade människor i förorten, barn som far illa och människor med funktionshinder är oftast en del av det svenska välståndet, men hamnar ibland mellan stolarna. Många människor får det knappast bättre för att välståndet stiger. De kommer alltid att känna sig klämda mellan oförstående byråkrater, utsatta för en offentlig sektor som fortfarande är omodern eller en hjälpande hand som uteblivit i en rationalisering eller omorganisation. Det finns massor av marginalgrupper som fått det bättre, men som ofta upplever en relativ tillbakagång. Bland dem gror missnöjet. 

TIGGARNA PÅMINNER OSS
Som ett tredje orosmoment dyker låginkomsttagare från Rumänien upp i porten och tigger om några slantar.  Människor blir helt klart förvirrade i sin vardag. Vi blir å ena sidan påtaglig medvetna om vårt välmående samtidigt som vi å andra sidan tycker att Sverige glider i sär. Vi tvekar att hjälpa tiggare i vår egen vardag samtidigt som vi klagar på ett samhälle som anses ha blivit kallare och mera egoistiskt. Sanningen är att vi alla bär en del av ansvaret för ett tudelat land och en tudelad värld. Det finns en tiggare i varje kvarter. Vi skulle kunna hjälpa dem. Men de flesta av oss avstår. Vi är uppfostrade i ett samhälle där den sortens omsorg sköts av det allmänna. Men omtanke och solidaritet kan bara till viss del lösas via skattsedeln. Tiggeriet har gjort oss otäckt påminda om det. Vissa tar det till intäkt för att begränsa invandringen, andra inser att den nya sortens solidaritet med hjälpande händer i varje kvarter är enda lösningen. Men det politiska ledarskapet tvekar att peka i den riktningen. Tills vidare införs ytterligare ett jobbskatteavdrag som sänker trösklar och hjälper vissa marginalgrupper in på arbetsmarknaden. Men mycket återstår för ett öppet och solidariskt samhälle. Samma människor som är heligt förbannade på byråkrati, klåfingriga experter är också misstänksamma mot invandrare. Det är helt avgörande att någon eller några politiska partier tar sig an människors ilska mot centralisering och byråkrati. Det är enda sättet att också skapa en tilltro till ökad internationell öppenhet. 

GÖRAN HÄGGLUND - TEAMBILDARE ?
I veckan har några ideologiskt renläriga borgerliga väljare uttalat att de anser att Alliansen sviker när de gör upp med Stefan Löfven om skydd för minoritetsregeringar. Det mest konsekventa hade varit om alla renläriga borgerliga väljare hyllade uppgörelsen allra mest. Om Alliansen å sin sida inte kan skrapa i hop 50 procent borgerliga väljare och Stefan Löfven å sin sida inte kan hitta 50 procent socialister så måste dessa båda block mötas på något sätt i någon slags uppgörelse, annars får alla ideologilösa, missnöjda, kommunistiska och feministiska väljare oförskämt mycket makt. Som sagt, de renläriga Alliansväljarna borde hylla decemberöverenskommelsen allra mest. Alternativet är att regeringen Löfven bjöd in (fp) och (c) för att skapa en majoritet i riksdagen. Eller att (s) och (m) gjorde upp på egen hand. Denna veckan har Göran Hägglund (kd) framstått som en av de mest konstruktiva teambildarna. Kanske skulle en riksdagsmajoritet kunna ha bildats med (kd) som en tänkt statsminister? Alla alternativ ska kunna prövas om man menar allvar med behovet av en stabil majoritet. Vi får aldrig veta om det fanns en möjlig riksdagsmajoritet denna mandatperioden eller nästa. För nu ska Sverige styras av minoritetsregeringar fram till 2022. 

INGEN OKONVENTIONELL UPPGÖRELSE
Huvudproblemet är att ingen tar långsiktigt ansvar för marginalväljarna, dvs de väljarna som är helt avgörande att knyta till sig för att en riksdagsmajoritet så småningom ska kunna skapas. Dessa väljare hoppar mellan olika partier och betraktar sig troligen som mitten eller som ganska goda socialliberaler. De som känner sig mest politiskt villrådiga är de som till sist avgör Sveriges framtid. Och det är bara med alla marginalväljarna i ryggen som en framtida statsminister kan skapa en riksdagsmajoritet och en god framtid för sina medborgare.  

Ska någon av de mindre borgerliga partierna ta ansvar för samtal med (s) så drar man med sig (m) i uppgörelsen också. Och (c), (kd) och (fp) vill antagligen undvika att (m) och (s) gör upp själva? Förresten vill väl den traditionelle (s)- väljaren inte ensidigt göra upp med den traditionelle (m)- väljaren ? Alltså prövas inga okonventionella lösningar. Alltså gör hela Alliansen upp med (s) och (mp). Det var vad som skedde i en numera välkänd decemberuppgörelse. 

ARBETA MER OCH DELA MED SIG MER
Problemet är inte överenskommelsen i sig. Problemet är framtiden. Så många politiska reformer är ogjorda. Alltför många små kommuner har svårt att skrapa ihop till välfärden där alltfler äldre behöver allt mer vård. En förväntansfull medelklass kräver bättre kollektivtrafik, mer jämställda löner, bättre arbetsmiljö och en mer meningsfull fritid. Oron i världen kryper allt närmare. Vårt välstånd hotas och alltfler inser att den svenska medelklassen kommer behöva arbeta hårdare, tjäna relativt mindre, betala relativt högre skatt och dela med sig mer. Någon politisk kraft måste snart be medelklassen dra ner på förväntningarna. Det behövs en politisk pedagog som kan redogöra för en mer realistisk framtidsbild. Samtidigt bör välgörenhetsinsatser och solidaritetshandlingar runtom i världen öka. Sverige som byggt sitt välstånd på internationellt beroende har ett extra ansvar att ta emot omvärlden med öppna armar. 

Ovanpå det behöver missnöjda landsbygdsbor, isolerade människor i förorterna och utsatta barn utan närvarande föräldrar känna ökad tillit till demokratin. Mycket snart måste en politisk kraft ta sig an alla dessa ogjorda uppgifter med övertygelse. På senare år har partierna centralt ägnat sig alltför mycket åt att vara reklambyråer, medan de lokala partiorganisationerna i bästa fall är underhuggare i dessa PR- kampanjer och i sämsta fall förtvinar alltmer. 

INGEN BEHÖVER ANSTRÄNGA SIG DE NÄRMASTE ÅTTA ÅREN
Varje politisk kraft som försöker ta sig an verkliga samhällsutmaningar kommer få svårt att omedelbart få med sig en riksdagsmajoritet. De sex dominerande partierna har bestämt att det är omöjligt de närmaste åren. Kanske är det en riktig slutsats. Kanske är decemberöverenskommelsen faktiskt ett realistiskt sätt att vinna tid. Varje block får en chans att fundera på vilka politiska reformer som ska sjösättas av en bred riksdagsmajoritet efter år 2022. Men det finns en risk att Sverige istället förlorar tid och ökar det demokratiska glappet mellan väljare och valda eftersom ingen behöver anstränga sig för att skapa en riksdagsmajoritet de närmaste åtta åren. 

Om en gul klänning i Borås

Det spelar egentligen ingen roll hur mycket resurser som avsätts till forskning eller hur väl vi stödjer entreprenörer - om det saknas en arena för forskaren och entreprenören att mötas så blir det inga nya produkter och heller inga nya jobb. Samhället riskerar att stå och stampa om forskaren aldrig möter en finansiär eller om finansiären möts av käcka projekt som saknar fokus på kunden. Alla steg i innovationen riskerar att stanna av eftersom ingen håller i hop en seriös innovationsprocess. Därför har Västra Götalandsregionen arbetat ihärdigt i ett tiotal år med att bygga upp system för innovationsprocesserna. Men fortfarande är det många aktörer som inte vet om att det finns ett västsvenskt innovationssystem och därför ropar efter någon som ska fylla ut glappet i innovationskedjans olika delar. Många i allmänheten och även politiker tycks sakna kunskap om problemet. 

Vid ett seminarium om biobaserade material hos IVA i torsdags belystes dilemmat som uppstår i glappet mellan forskarens resultat och kommersialisering av nya produkter. Dessutom medverkade en aktör från Västra Götaland som kunde berätta vad skillnaden blir när det finns en neutral part som håller i hop innovationsprocessen. 

TILLÄMPNING AV CELLULOSA  
Skogen omsätter 200 miljarder kronor i Sverige och utgör 12 procent av svensk export. Men forskare, industriledare, experter och politiker anser att potentialen i skogen inte tas tillvara fullt ut. Det finns massor av möjligheter att skapa tillväxt och jobb genom att ta tillvara skogen för utveckling och tillverkning av nya material. Orsaken till otillräckliga insatser är bristen på samverkan och framför allt oklar rollfördelning. Paul Gatenholm, som har ett förflutet från Chalmers och som numera är vice ordförande i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, inledde konferensen om biobaserade material. Han är luttrad efter många år som forskare kring tillämpning av cellulosa. 
- Jag trodde att min forskning skulle nå marknaden. Men forskning och innovation är två olika saker, säger han och menar att forskning och innovationsprocesser måste hänga ihop. 
- Hur ska innovativa material komma till marknaden och bli en nyckelspelare i en global ekonomi? undrar Paul Gatenholm. 

ORDNING PÅ SPELET 
När EU avsätter åtskilliga miljarder kronor för att minska gapet mellan forskning och tillämpning av biobaserade produkter är det särskilt angeläget att det finns en tydlig rollfördelning, understryker han. 

Daniel Söderberg från KTH betonar också behovet av rollfördelning mellan grundforskning och innovationer. 
- Var och en måste ha sin roll på plan. Det är viktigt att få ordning på spelet, säger han. 

Under föredragningarna om innovationer för biobaserade material framkommer också skillnader mellan att komma framåt med innovationer. Eller rättare sagt skillnader mellan å ena sidan utvecklingsarbete mellan några tighta partners och å andra sidan att ta höjd för innovationer på en spelplan där det från början är oklart vem som är kund respektive leverantör. 

KUNDNYTTA DIREKT 
Om en kund och en leverantör finner varandra för att skapa en ny process i en befintlig industri är rollfördelningen tydlig, dvs en leverantör som tar risken eftersom de globala fördelarna är tydliga samt en kund som accepterar teknikskiftet i den egna verksamheten. Det uppstår ett pilotprojekt hos kund som blir kostnadseffektivt och skapar kundnytta direkt. En sådan utveckling är inte ens att betrakta som en innovationsprocess. 

De verkliga innovationsprocesserna riskerar att utebli om de offentliga aktörerna alltid tar de enklaste vägarna. 
- Idag fördelas medlen alltför snuttifierat. Större projekt leds genom konsensusprocesser. Vi behöver använda offentliga pengar till djärva projekt, menar Lars Berglund från Wallenberg Wood Science Center. 

DET FÖRSTA KYLSKÅPET TOG TID
Pia Wågberg från Innventia tar upp samma fenomen. Om man studerar innovationsprocesserna från idé via kommersialisering och genomslag på marknaden inom några historiskt kända produkter, exempelvis telefonen, radion och kylskåpet så har det alltid tagit tid. Det tog 15-40 år från idé till marknad , dvs innan 50 procent av de amerikanska hushållen hade tillgång till dessa vardagsprodukter. 
- Det tar lång tid idag också, poängterar Pia Wågberg. 

Hon understryker behovet av rollfördelning och visar industriforskningsinstitutens viktiga roll som ett kitt eller en mäklarfunktion mellan universiteten och industrin. 

Anders Brolin från Stora Enso uppmärksammar oss på att 33 miljarder kronor årligen används till grundforskning i Sverige, medan endast tre miljarder kronor är industrinära. Brolin betonar att skillnader i synsätt bland finansiärerna påverkar innovationsprocesserna. En del aktörer anser att innovationsprocessen har en tydlig sekventiell process, medan andra aktörer betonar komplicerade och överlappande gränsövergångar mellan innovationsprocessens olika delar. Om finansieringsorganen ser dessa gränsövergångar tenderar medlen att kunna användas mer flexibelt. Brolin återkommer också till rollfördelningen för att kunna driva innovationer framåt. 

FRÅN GRAM TILL TON VIA KILO
Maria Ström från Vargön Innovation upprepar vikten av rollfördelning i innovationsprocessen. Här står Västra Götalandsregionen för grundfinansiering av utvecklingsprojektet. Projektägare är Vänersborgs kommun, som också tagit ansvar för en fysisk plats. 
- Här finns både en fysisk plats och en process, understryker hon.
Maria betonar att projektet hjälper och stödjer i en fas nära kommersialisering. Och framför allt att hela utvecklingsprojektet har fokus på marknad i ett tidigt skede. 

Många utvecklingsprojekt blir bara en rapport, som stannar i "gramskala". Här handlar det om att snabbt växla upp till kilo och nästan lika snabbt ha fokus på ton. 
- Första frågan måste vara om det finns en marknad och en kund samt hur värdekedjan ser ut. När det gäller Vargön Innovation finns en lång värdekedja där vissa länkar är starka, andra är svaga och ytterligare några finns inte alls. 

  
Utvecklingsprojektet Vargön Innovation syftar till att bygga upp kontakter och samla aktörer. Vargön Innovation kan vara en sådan samlande kraft, eftersom projektet i sig saknar affärsintresse. Projektet kan vidare utgöra ett partnerskap som samlar ihop kompetenser från exempelvis högskolorna. Företagen kan söka sig till projektet tack vare att det finns en fysisk plats. Vargön Innovation är en neutral part i riggandet av projekt och en sammanhållande länk som kan ställa frågor. 

I somras blev en konkret produkt färdig. Tillsammans med Textilhögskolan i Borås och företagen inom Smart textiles syddes den första klänningen av återvunnen bomull. Prototypen är således klar i denna innovation. Nu väntar klänningen på riskkapital som kan satsa medel för att sy några kilometer tyg. Leverantörer finns i tusental, vi är alla innehavare av begagnade kläder hemma i garderoben som skulle kunna användas i jättelika anläggningar för återvinning som omsätts till sömnad av nya tyger och plagg. Ett storföretag väntar på att få ta hand om tillverkning och försäljning av dessa textilier. Men vem ska ta risken för de första testerna i fullskaleanläggning? Vargön Innovation har tagit ansvar för produkten i gram och en aktör finns som vill ta ansvar för volymer i ton. Men vem ska ta ansvar för den största risken som finns i själva tekniksprånget under produktionen av de första kilona av den gula klänningen? 

RING MIG
Seminariet övergår allt mer i ett samtal kring behovet av att testa, sätta en pilotanläggning i sjön och att också kunna prova i full skala i demonstrationsanläggningar. Här ligger Europa efter USA och Kina, betonar Malcolm Norlin som är investerare och entreprenör. I vår världsdel satsas 94 % av forskningsmedlen på grundforskning och endast 6 % på att skala upp forskningen. I USA är den siffran 48 % och i Kina över 50 %. I Europa tycks vi anse att riskkapitalisten ska ta kostnaden för att pröva tekniken. 
- Om någon känner en riskkapitalist som investerar i teknik som inte är prövad, ring mig, säger Malcolm lite ironiskt. 

RÅDGIVNING OCH KRAFTFULL HJÄLP  
Ja, så kan samtalen hålla på i oändlighet. Vem ska betala för glappet som uppstår mellan forskaren och företagaren? Vem ska testa tekniken i liten skala och i stor skala? När tror vi att företaget som ska tjäna pengarna på produktionen av en ny produkt är beredd att kliva in. Malcolm menar att det är den samlade bilden och ytterst hela innovationsprocessen som avgör om den första uppsydda klänningen ska bli en serieproduktion som så småningom börjar produceras i massupplaga. 
- Det handlar om att reducera risk och få fram kapital, då kan uppfinningar snabbare omsättas till affärer. Uppfinnare ska inte behöva gå runt på gatan och och leta efter hjälp. Det måste finnas rådgivning och kraftfull hjälp, exempelvis hur uppfinnaren skyddar sitt patent. 
Malcolm efterlyser också ökad kunskap. Få inser vad som krävs för att en aktör ska ta beslut om att skala upp en prototyp. Osäkerhet vad gäller intressen från kunder skapar tveksamhet inför investeringen. 
Mot slutet av seminariet får en riksdagsledamot kommentera dessa frågor. Hans svar visar också på innovationsprocessernas dilemma. 
- Vi måste se över gränssnitt mellan akademi, näringsliv och offentlig sektor. När det gäller pilot- och demonstrationsanläggningar kan vi inte bygga hur många som helst, säger Ingemar Nilsson, (s). 

EU TVINGAR FRAM 
Staten är alltså knappast beredd att ta kostnader för pilot- och demonstrationsanläggningar, men en mängd småpengar i statliga verk och myndigheter betalar man gladeligen ut. Snuttifieringen berördes under seminariet. Okunskapen om att en region som Västra Götalandsregionen kan medverka i att skala upp intressanta idéer och framför allt skapa neutrala mötesplatser är ganska dålig. Att EU levererar medel till tillämpad forskning inom exempelvis biobaserade material berördes också på seminariet. Jag tror att dessa EU-medel kommer tvinga fram en förändring där staten tar ett större ansvar för väl utvalda demonstrationsanläggningar och släpper den snuttifierade bidragshanteringen. Jag hoppas också att vi får fler regioner som kan ta samlade grepp kring innovationssystemen så som Västra Götalandsregionen gör. 

Mera skit under naglarna eller mer avkoppling- det är frågan ?

Sitter på Dramaten och njuter av Rolf Lassgårds gestaltning av Karl- Oskar i Wilhelm Mobergs Utvandrarna. Enkla kläder och enkel rekvisita i skildringen av ett enkelt samhälle. Utvandrarna handlar om människans innersta drivkraft- mat för dagen och sökande efter varaktig försörjning. När ena dottern dör har Karl- Oskar och Kristina fått nog. De bestämmer sig för att dra västerut i förtvivlan över Moder Sveas oförmåga att leverera brödföda. 

Utvandrarna handlar om jakt på försörjning, men också om människans kamp för frihet. Scenen där Robert och Arvid angriper myndigheters översitteri är lysande. De har bugat för husbonden, prosten och länsman för sista gången. Robert och Arvid vill bort från ett alltför regelstyrt samhälle. De bestämmer sig för att dra till Amerika. 

TRÖTTA PÅ DET MODERNA? 
Mat för dagen och kamp för frihet i det småländska Korpamoen. Så gripande och samtidigt så självklart. Dessa värden slåss vi för idag också, fastän vi inte tänker på det. 

I senaste numret av SJ:s tidning Kupé uttalar Fredrik Lindström att han är trött på att det finns 22 sorters youghurt i butiken. Han hävdar att vår tids civilisation spårat ur. Ungefär som Romarrikets fall håller Västvärldens högkultur på att rasa samman. Nu ska vi åter till det enkla och det långsamma, antyder han. De rationella och pragmatiska svenskarnas framgångar ska bytas mot något mer genuint är andemeningen i intervjun. En slags trötthet på modernitet och längtan efter ett enklare liv framskymtar hos många debattörer numera. 

Det är berättigat att ställa frågan om den västerländska människan håller på att gå under i välståndet, överflödet och stressen. Samtidigt finns det en motsättning i dessa åsikter. Budskapet andas å ena sidan att vi ska avstå överflöd, jobba mindre och övergå till ett lugnare liv. Karl- Oskar och Kristina gav å andra sitt liv för jakten på välstånd. Är vi beredda att ge upp en del av deras strävanden? Om vi drar ner på tempot i våra liv- riskerar vi att förlora annat på vägen som omöjliggör övergången till det nya ? 

UTAN MODERNISERING ÖKAR FATTIGDOMEN 
Sverige har, mer än något annat land i världen, lyckats förena frihet och välstånd, jämlikhet och modernitet. Vi utrotade fattigdom och lyfte hela befolkningen till en rikedom som de flesta andra nationer i världen aldrig varit i närheten av. Knappast ett självändamål att alltid vara bäst i världen. Men vad skickar vi svenskar för signaler om vi ensidigt basunerar ut åsikten att dra ner på takten och ändra våra vanor? Att vi har nått toppen och tänker avstå en del av kampen för försörjning och frihet ? 

Jag tror att framtiden kommer innebära att vi avstår en del lyxkonsumtion, inte för att jag missunnar någon lite lyx, utan därför att en större andel av vårt gemensamma bruttoprodukt kommer behöva vara knutet i fasta tillgångar. Mer investeringar, mer arbete, lägre löner och mindre över till löpande flärd. Ungefär som för de flesta småföretagare med en kapitalintensiv produktion. Nästan alla inkomster binds upp i lån på lastbilen, inköp av drivmedel eller andra hjälpmedel i produktionen. Därmed inte sagt att alla får mindre i plånboken. Bara att vi måste jobba mer för samma välfärd. Vill vi åstadkomma någon slags välfärd också i framtiden med hyggliga möjligheter att ta in skatt och investera i infrastruktur, omfördela resurser till skola, vård och omsorg osv måste antagligen de flesta av oss jobba betydligt mer än idag. 

Budskapet från Fredrik Lindström och många andra debattörer klingar därför ensidigt. En uppmaning om att avstå skapar frågetecken om framtiden. Frågetecken som riskerar att ge signalen att Sverige och världen uppnått toppen på ett välstånd och nu kan vi börja ta det lugnare utan att det får konsekvenser. Lika hårt som Karl- Oskar och Kristina slogs för sin försörjning på 1800- talet, lika hårt måste vi idag slåss för vår och våra medmänniskors föda. Ett samhälle som avstår modernisering blir förr eller senare fattigt. I det småländska Korpamoen hade moderniseringen uteblivit, alltså började människor att svälta. 

Vi lever över våra tillgångar idag och priset vi betalar är miljöförstöring, kanske någon invänder. Visst, vi hanterar våra naturresurser illa, men det betyder ju knappast att vi ska dra ner på arbetstiden eller avstå drivkrafter som jakt på välstånd och längtan efter valfrihet. Vill vi undanröja fattigdom måste alla arbeta hårt och kämpa för tillväxt. Utan tillväxt ingen omfördelning. Utan omfördelning ingen tillräcklig fattigdomsbekämpning! 

EN HÅLLBAR UTVECKLING KRÄVER MER ARBETE 
Vill vi skapa ett samhälle som är mer i samklang med naturen måste vi antagligen slita mer för tillväxten och mobilisera resurser för exempelvis miljöinvesteringar. I torsdags träffade jag representanter för rymdindustrin som har stor verksamhet i bland annat Göteborg och Trollhättan. Det är investeringar i rymdindustrins satelliter som kommer avgöra om vi kan ta få tillräckliga kunskaper om klimatförändringarna. Vem ska mobilisera dessa investeringar i framtiden? 

Svårigheten är inte att tala vackert om en livsstil utan välståndets avigsidor som stress och konsumtionshysteri. Svårigheten är att ta till sig en ny epok där monotont ineffektivt kontorsarbete byts mot mer fysiskt arbete på åker och äng, i skog och mark, i industrier och i tillverkningsföretag som producerar nya råvaror, nya processer och nya produkter som används i exempelvis moderna rymdraketer som kan analysera jordens och solens förhållande till varandra och därmed möjligheterna att varaktigt bekämpa stora miljöproblem.  

Samhället står liksom och väger. Ska vi fortsätta att administrera målsättningar för den nya tiden ett tag till eller börja skapa det verkliga omvandlingstrycket och de verkligt stora framtidsinvesteringarna redan nu? 

Jag åker gärna till den gamla bruksmiljön i Växbo utanför Bollnäs. Svårt att
förstå vilka arbetsinsatser som gjordes i Sverige under 1700-och 1800-talet
för att skapa det välstånd vi vant oss vid i Sverige och som många debattörer
idag viftar bort. Troligen kan vi inte avstå välfärd, istället kommer framtiden att
kräva mer arbete av oss. I allafall om vi vill upprätthålla rättvisa och ställa om
till ett mer miljöanpassat samhälle.
Det kommer krävas mer skit under naglarna, inte mindre! 

SKIT UNDER NAGLARNA 
Äter söndagsmiddag i den genuina bruksmiljön i Växbo utanför Bollnäs. Slänger ett öga på de gamla fotona på väggen på restaurangen. Här finns bilder på strävsamma jordbrukare som trampar med bestämda steg i leråkern. De sliter med valkiga händer vid linskäktet. Den var den sortens hårda arbete som byggde välstånd i Sverige. Om vi ska avstå överflödet och ställa om till ett mer hälsosamt och miljömässigt hållbart samhälle idag blir uppgiften knappast mindre arbetsintensiv än då. Den som skriker efter en annan livsstil har kanske rätt. Men utmaningen ligger knappast i att prata vackert om att avstå eller tacka nej till överflöd. Utmaningen ligger i att ta av sig kostymen, kavla upp ärmarna, vara beredd att få lite skit under naglarna och jobba hårt för nya produktionsmönster och nya teknologier som kan generera en mer energieffektiv tillverkning av varor och tjänster som vi behöver i en nya epok. 

Många av oss längtar efter ett enklare samhälle samtidigt som vi tar rättvisa för självklart. Om vi ska tacka nej till överflöd och lyxkonsumtion minskar drivkraften att bli rik. Om människor släpper drivkraften att bli rik blir det också svårare att hitta resurser till att utjämna skillnader och minska fattigdom. Kan vi arbeta smartare i en större social harmoni utan att harmonin övergår i lättja som gör oss fattigare igen? Om ingen blir riktigt rik kommer heller ingen att kunna investera bort fattigdom. När mina förfäder växte upp på den svenska landsbygden på 1800-talet fanns det en filosofi av att dela med sig till grannar som svälte. Men om alla halvfattiga bönder delade med sig av det sista brödet till de utfattiga torparna blev det inget över för gemensamma investeringar i framtiden. Utan modernisering riskerar vi till slut att alla svälter. 

SATSA PÅ DET NYA 
Det blir antagligen svårt att minska på tempot utan att förlora takten i moderniseringen. Modernisering är en förutsättning för att ställa om till ett mer miljövänligt, energieffektivt och hållbart samhälle. Och för att bli mer miljövänliga, energieffektiva och hållbara krävs investeringar i ny teknik, som i sin tur kräver driftiga entreprenörer med gott om pengar. Några av dem som idag pläderar för ett mer stillsamt samhälle kan givetvis välja att dra sig undan, luta sig tillbaka, titta sig i naveln och njuta av denna nya stillhet. Jag menar att dessa insiktsfulla människor istället måste satsa sin tid och sina pengar i en ny epok. 

En regering som gjorde allt rätt. Men uttryckte sig fel.

Det som jag gillar mest hos Allianspartierna som nu har regerat landet i åtta år är deras fantastiska sinne för ansvarstagande. Varje krona av utgifter är finansierad samtidigt som de sänker skatter på områden där vi verkligen behöver sänka skatter. 

Tidigare i moderaternas historia var synen på ansvarstagande ett helt annat. Moderaterna kalkylerade med stora skattesänkningar som det saknades täckning för. Huvudorsaken till att epoken Bo Lundgren tog slut i samband med valet 2002 var helt enkelt partiets orealistiska ekonomiska politik. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har sedan dess byggt sin politik på ett mer ansvarsfullt sätt. De skattesänkningar som genomförts med Allianspartierna är sådana som stimulerar arbete, som omvandlar svarta jobb till vita och som ser till att antalet arbetade timmar blir fler. Alliansregeringens arbetslinje har varit oerhört framgångsrik. Så framgångsrik att Socialdemokraterna knappt ifrågasatt jobbskatteavdragen. 

Annie Lööf gjorde en fantastisk stark insats i valrörelsens slutskede. Ungefär lika stark som Maud Olofsson gjorde i spurten 2010. Strategin var ungefär densamma då som nu, dvs att fokusera stenhårt på de frågor Centerpartiet är starka i - dvs jobben och miljön. Skillnaden nu är att Centerpartiet har förlorat regeringsmakten. Moderaterna tappar rejält och ingen av de andra alliansbröderna har förmått fånga upp besvikna moderater. Egentligen är det en stor paradox att regeringen blir omvald 2010 när finanskrisen fortfarande hänger över oss och tappar makten 2014 när vi tagit oss igenom finanskrisen och står starkare än någonsin.  I New York Times och i the Guardian är förvåningen stor och man menar att svenskarna skulle ha fått dåligt samvete och därför är benägna att rösta fram en (s)- ledd regering. Centerpartiet och Alliansen förlorade på samma fråga som skapade framgången. Väljarna tyckte sannolikt att vi blev alltför kamerala, alltför duktiga på ekonomisk politik. 

Annie Lööf utpekas nu som den nya borgerliga ledaren och jag tror att Centerpartiet har världens chans att bli ett samlande parti för en delvis omdefinierad Allians. En (c)-stafettpinne som tar över där Fredrik Reinfeldt lämnade in. En allians som kan komma tillbaka 2018 med ett delvis annat uppdrag. 

Valet 2014 blev ett val där experterna förlorade mot amatörerna, där teoretikerna förlorade mot de verklighetsnära, där akademikerna förlorade mot småfolket. Ingen hade en agenda för valrörelsen 2014, som Per Schlingman sa i TV på valnatten. Det gjorde att antidemokratiska krafter, militanta feminister och kommunister kunde håva in segrar. 

I Alliansregeringen tillhörde Centerpartiet alltför ofta de "duktiga", men samtidigt har Centerpartiet en stark tradition av bondförnuft och entreprenörskap som då och då plockas fram. Det blev aldrig tillräckligt tydligt varför jobbskatteavdrag och miljöbilspremie gynnade Centerpartiets visioner. Dessutom stördes våra försök att vara jordnära och folkliga genom ett illa genomtänkt idéprogram. Det var de socialliberala värdena som förlorade i valet 2014. Inte för att de socialliberala värdena saknades, utan därför att de kläddes alltför mycket i termer av arbetslinje, jobbskatteavdrag och sänkta skatter. Tänk om Alliansens politik i stället hade klätts i termer av t ex mer skattintäkter till sjukvården, mera sunt förnuft för småföretagaren och ökad klimatsmart handel i industriföretagen ?! 

ÖKAD FOLKLIGHET OCH MINDRE BYRÅKRATI

Centerpartiet är det enda partiet som kan ta tillvara Alliansregeringens arbetslinje och sätta in den i ett verklighetsnära sammanhang. Entreprenörer på landsbygden måste tydligt kunna se att minskat krångel och lägre skatter är en väsentlig del av en helhet. Uppfinnare och innovatörer ska vara hjältar i Centerpartiets ögon. Alliansens arbetslinje byggde i hög utsträckning på att stimulera människor att söka jobb. Centerpartiets entreprenörstanke bygger i hög grad på att stimulera entreprenören att utveckla idéer och skapa mervärden i produktionen. Det förutsätter att många stuprör rivs och att många byråkratiska regler tas bort hos myndigheter och verk. Så har inte skett i tillräckligt hög grad under de senaste åren. Vi som är verksamma i kommuner, landsting och regioner har fått fler pekpinnar, inte färre. Moderaterna har haft en ganska centralistisk syn på att staten sköter saker och ting ganska bra. Försäkringskassor har förstatligats och alla förslag om regionalisering av makt har lagts i papperskorgen. Människor har efterfrågat folklighet vid valurnan och när Alliansen har levererat för lite decentralisering har väljarna paradoxalt nog röstat fram en (s)- regering som vill ha ännu fler regler, mer förbud och utökad byråkrati. Nu har Centerpartiet chansen att presentera en politik där regionalt självstyre och mindre statlig detaljsyrning är ledstjärnan. Det är närodlad politik! 

INTERNATIONELL SOLIDARITET 

De senaste månaderna har världen skakats av politisk oro och övergrepp mot mänskliga rättigheter i bland annat Ukraina och i Syrien. Centerpartiet behöver inte ta tag i utrikespolitiken för att öka på sin folklighet, utan för sin trovärdighets skull. Under åtta år i regeringen har Centerpartiet inte prioriterat utrikespolitiken högt, men det är helt nödvändigt om vi vill bli ett större parti. Alliansregeringen ska ha all heder åt att man så tydligt presenterade kostnader för et kraftigt ökat flyktingmottagande i sin budget. Kanske var det denna uppriktighet som slutgiltigt fällde Fredrik Reinfeldt? Kanske anade han utgången redan under sitt briljanta tal i Almedalen? Han bestämde sig för att vädja till svenskarnas hjärtan. Kanske hoppades han att väljarna skulle belöna honom för ärlighet om kostnader för flyktingarna. Om svenskarna inte ville belöna honom skulle han tacka för sig. Nu sitter Stefan Löfven och funderar på var han ska hitta kontot för att ta emot fler flyktingar. Jag är oerhört stolt över att tillhöra det regeringsalternativ som tog ansvar också för den sista kronan för flyktingmottagandet. Det är verklig solidaritet! 

ETT DYNAMISKT BIOSAMHÄLLE 

Centerpartiet plockade väljare från miljöpartiet i valrörelsens slutskede. I valmanifestet formuleras att vi har uppnått Resultat för miljön. Det blir svårt att värja sig när man ser resultatet. Utsläppen minskar, vindkraften har tiodubblats, vi utpekas till en av världens mest ambitiösa länder inom klimat osv. Men mycket återstår för att formulera visionen om ett biosamhälle, ett dynamiskt samhälle som mindre sluter sig i fysikens begränsningar och mer öppnar upp för en biobaserad ekonomi. När många debattörer pläderar jordens undergång ska vi visa på den biologiska produktionens oändlighet och dynamik. Här är den stora möjligheten för Centerpartiet. 

JÄMSTÄLLDHET OCH SOCIALT PATOS 

Det var med ett nödrop vi slapp Gudrun Schyman i riksdagen igen. Militanta socialister förklädda till feminister övertygade över tre procent av väljarkåren. Det vilar knappast någon folklighet i att ta sats mer i jämställdheten, men utan en tydlig jämställdhetspolitik öppnar vi för nya socialistiska rörelser. Den moderna människan accepterar inte stereotypa föreställningar och gammaldags normer på arbetsmarknaden. Det behövs en  mer liberal människosyn som delvis måste vinnas genom ökad jämställdhet, kanske via fler regelringar i näringslivet eller i politiska församlingar. 

Alliansregeringens viktigaste förtjänst är knappast arbetslinjen som sådan och knappast de nya jobben heller, utan alla de nya skatteintäkter som vi i kommuner, landsting och regioner förfogar över- tack vare arbetslinjen. I Västra Götalandsregionen handlar det om drygt åtta friska miljarder. Vi skulle ha använt dessa resurser med ett större socialt patos, inte bara i handling utan också på plakaten och i möten bland de äldre och de sjuka. I bland undrar man hur det står till med alla konsulter och PR-byråer. Vem beskrev de nya miljarderna som strömmat till i sjukhuskorridorerna och som botat cancer, undvikit stroke och hjälpt funktionshindrade. Ett socialliberalt parti som gör anspråk på att leda Sverige från och med 2018 måste veta hur den sociala profilen ska formuleras. Det misslyckades alla Allianspartierna med. Det kostade oss makten. Ibland tänker jag att Alliansregeringen gjorde allt rätt, men uttryckte sig fel. 

  

Om väljare som har bestämt sig och väljare som avstår

- Jag ska hoppa, säger en kille tvärsäkert, som jag försöker överlämna valmaterial till på en gata i Sävedalen. Han har en hund i ett koppel och har svårt att stanna till på grund av att hunden vill vidare. Själv blir jag lite överrumplad, eftersom de övertygade soffliggare varit få under valrörelsen. Jag gör ett försök att möta honom i ett samtal.
- Ska du hoppa över valet helt och hållet ?! säger jag för att ge sken av att jag hörde fel. Så vinner jag lite tid och kan ta sats för en stunds argumentering, tänker jag.
Killen med hunden hinner nästan springa förbi mig.
- Ja, och det är ingen ide att du försöker, säger han tvärsäkert och försvinner med hunden längs gatan.

Med Camilla och Erik i valstugan i Uddevalla. Kan partierna locka till sig nya människor ? Eller ska vi bara rycka ut i panik när det är val?  I Uddevalla har Centerpartiet delvis lyckats. Nya medlemmar har strömmat till. Det handlar om ganska enkla saker. Människor vill först och främst känna gemenskap.

En kvinna i hatt frågar efter valmaterial för kommunalvalet i Uddevalla. Jag plockar fram det och försöker också lämna över material om regionvalet.
- Jag ska rösta blankt i regionvalet, eftersom ni bara bryr Er om Göteborg, säger hon med eftertryck.
Jag blir nyfiken på vad hon menar, men hinner knappt ställa en följdfråga förrän hon fortsätter ösa ut sin ilska över resurser som stannar i Göteborg.
- Västsvenska paketet är bara för göteborgare. Nu vill jag inte parta mer, jag och min dotter ska åka hem och vi tänker rösta blankt i regionvalet.
- Att rösta blankt är detsamma som att ge makt till dem du ogillar mest, försöker jag.
- Rösta blankt måste man få göra och jag vill inte stödja Göteborg, säger hon ännu mer tvärsäkert.
Jag har börjat reta upp mig på hennes ensidiga uppfattning, men inser samtidigt hur svårt det kommer vara att vända hennes uppfattning om att infrastruktur i Göteborg bara är till för göteborgarna. När jag är i Göteborg brukar invånarna där understryka att Västsvenska paketet endast är till för dem som bor utanför Göteborg. Här har vi en väljare som ska rösta blankt eftersom infrastruktursatsningarna i Göteborg bara skulle vara en satsning för Göteborg lokalt. Inget kan vara mer fel. Jag gör ett försök att argumentera mot henne, fastän kvinnan med hatten och hennes dotter redan är på väg bort från Centepartiets valstuga.
- Kläderna du har på dig, skorna du bär, väskan du har över axeln och möblerna därhemma- allt kommer troligen från en cointainer i Göteborgs hamn, säger jag. Tänkt på att allt du köper och allt som företag i Uddevalla säljer ska gå via Göteborg...
Kvinnan avbryter mig.
- Jag vill gärna lyssna på dig, men det blir nog en blankröst i regionen och nu ska jag och min dotter åka hem, säger hon och småspringer bort mot Kungsgatan.

Jag står på en marknad i norra Bohuslän. En äldre herre kommer fram med Sverigedemokraternas röstsedlar. Han ser närmast lyrisk ut och deklarerar att i årets val ska dom få hans röst. Jag funderar en sekund om det är värt att försöka få honom på bättre tankar. Så börjar han berätta om en folkpartist som han alltid röstade på förr i tiden, eftersom han var "så käck". Men sedan den folkpartisten avled har han hoppat lite mellan olika partier och nu är det Sverigedemokraternas tur. Jag bestämmer mig för att försöka vända hans tokiga åsikter. De kan inte sitta så djupt om han nyss varit folkpartist, tänker jag.
Medan jag funderat har han hunnit ösa ur sig kritik mot Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt även berätta vilka politiker han ogillar i dessa partier.
- Om du ogillar Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska du knappast välja Sverigedemokraterna. Då försvagar du Alliansen och hjälper (s) och (mp).
Mannen jag pratar med ser förvånad ut. Han har nog inte räknat med att jag ska döma ut hans val av parti.
- Vill du ha kvar regeringen ska du rösta på någon av regeringspartierna, tydliggör jag.
- Jasså, säger du det. Fast det är nog bra att röra om lite i grytan, fortsätter han.
Vi pratar om vad som menas med att "röra om i grytan", hur illa det skulle bli för Sverige. Vi kommer in på andra samtalsämnen också. Om hur det var förr i Skredsvik där han bor. Och om väder och vind. Sakta, sakta märker jag att han lyssnar på mina argument.

- Det har fanimej blivit sämre att driva företag de senaste åren, dundrar en person som jag känner lite grann när vi står och pratar på Kungälvsmässan.
Jag hälsar artigt och tilltalar honom med namn. Inget tecken på ändrat tonläge. Han fortsätter på samma tema.
- Det har fanimej blivit värre för oss företagare. Du har skickat valmaterial till mig, men jag tvivlar på att du förtjänar en röst, ryter han.
Jag tar sats med argument om sänkta arbetsgivaravgifter och nämner även hotet om ökat momskrångel, som Centerpartiet avvärjde för att underlätta för företag. Han bara skakar på huvudet och ser arg ut. Och fortsätter ösa ur sig kritik. Jag inser att det är lönlöst att enbart säga emot honom, jag måste hitta ett sätt att möta honom istället, så jag byter strategi.
- Det finns säkert saker som kan bli bättre och det blir värre om vi byter reger...
- ...jag vet att det blir värre med en ny regering, men det är djävla krångligt att driva företag idag, avbryter han mig.
- Du behöver inte stå här och svära, säger jag.
Han lugnar sig lite.
- Ja, min kritik är inte riktad mot dig och jag vet att det blir ännu värre om vi byter regering, tillägger han.
- Vi får se hur det blir i morgon, säger han sakta och jag får intrycket att han just kommit på att han känner mig lite grann, att han och jag ingår i någon slags gemenskap som gör att det är dumt att stå och skälla.
- Vi får se hur jag röstar, säger han igen och vi säger adjö.

En av de sista väljarna jag pratade med igår, precis innan Kungälvsmässan börjar packa ihop kommer fram och ställer frågor om ishallen. Ingen från Centerpartiet i Kungälvs kommun är i närheten, så jag lyssnar på honom lite utan att kunna ge raka besked om ishallen.
- Jag vet det mesta om Er och jag har bestämt mig för att rösta på Centerpartiet, vill bara kolla först vad ni tycker om ishallen, säger han.
Efter en stund får han besked, ser nöjd ut och Centerpartiet kan räkna in en röst ytterligare.

Den tidigare rikskända Maria Brandin kommer fram till Centerpartiets monter i Kungälv. Hon ställer några raka frågor om bland annat miljö. Hon vet precis vad hon ska fråga om. Det märks tydligt att hon även vet vilka svar hon vill ha för att rösta på Centerpartiet. Hon ser nöjd ut när hon promenerar vidare efter vårt samtal.

Många samtal har passerat förbi under den flera månader långa valrörelsen. För de flesta invånare är valet bara en handling vart fjärde år. För några av oss andra är det en heltidssysselsättning. Snart börjar arbetet för de kommande fyra åren. Det ska bli trevligt att håva in valresultatet på söndag kväll. Men det svåra arbetet med att försöka fånga upp han som inte röstar alls, hon som skulle rösta blankt, han som övervägde ett främlingsfientligt parti eller att värva partimedlemmar bland dem som röstade på mig återstår. Vilken roll ska partierna spela mellan valen, är en fråga som gnager i huvudet. Vi tenderar att bli färre, samtidigt som politik blir mer komplicerat. Vi riskerar allt fler antidemokratiska krafter efter valet, vilket försvagar de demokratiska partierna ännu mer. Om fyra år riskerar jag och mina partikamrater att få börja om. Att prata människor till rätta några dagar före valet när de saknar regelbunden kontakt med partierna är svårt. Eller kan partiväsendet då nytt blod ?

Med riksdagsledamoten Ulrika Carlsson på Farbror Knuts café i Kungälv.
Idag går flera miljoner väljare och röstar i Sverige. Några stannar hemma.
Kan vi i partierna bli bättre på att fånga upp människor i partierna? 

Det finns fyra viktiga steg på vägen fram för att kunna påverka och ha inflytande i politiken. Det första steget är att UTVECKLA GEMENSKAP. Människor måste känna en slags samhörighet med varandra, ha någorlunda lika synsätt och enkelt komma överens. Det är alltid lättare att övertyga en granne i politiska frågor än att rycka tag i vem som helst på gatan, troligen för att grannen och du har redan utvecklat en gemenskap. Steg två för att nå fram med budskapet är att FÖRA DIALOG. Som politiker måste man lyssna och som väljare måste du föra fram dina tanker. Dialog uppstår när båda parter delar med sig av synpunkter och orkar lyssna på nya infallsvinklar på ett problem. Om människor utvecklar gemenskap och för dialog med varandra kan man börja BILDA OPINION för sin sak. Att bilda opinion är det tredje viktiga steget fram till att kunna påverka ett beslut eller ändra riktning på utvecklingen. Jag har många gånger kraschlandat i samtal med människor på gator och torg. Vi blir ovänner direkt, troligen för att det saknas en gemenskap, för att vi avstått från dialogen och misslyckats med opinionsbildningen. Då kommer man ingen vart med det politiska budskapet. PÅVERKA POLITISKT är alltså det fjärde steget i en mycket lång resa människor emellan. Är du medlem i ett parti kan den resan gå fortare. Du tillhör redan en gemenskap, där dialogen och opinionsbildning är huvudinslaget i verksamheten. Att försöka påverka dem som finns utanför partierna är svårare än bland dem som finns inne i partierna. Partierna är beroende av att hela tiden få in nytt folk i partierna, men ofta uteblir det jobbet efter som det är ett långt och mödosamt arbete att få in fler i gemenskapen. I en valrörelse blir det tydligt hur svårt det är för väljare och valda att möta varandra därför att alltför få finns inne i partigemenskapen och alltför många utanför.

Vi vill alla förändra vår vardag. Alla har synpunkter på hur jobb skapas, hur miljön ska bli bättre och hur sjukvården ska utvecklas. Men alltför många av dem som har kloka synpunkter har valt att avstå gemenskapen i ett parti. Då missar man möjligheten att föra dialog om sina tankar och bilda opinion för sina åsikter. Då blir man lätt frustrerad när valdagen närmar sig. Hur ska min åsikt nå fram, hur ska jag hitta ett parti med förslag som liknar mina egna värderingar? Lika frustrerade blir vi i partierna. Hur ska vi nå ut? Hur ska väljarna förstå vad vi menar ? Risken är förstås stor att partiernas inre arbete med gemenskapen, dialogen och opinionsbildningen dåligt överensstämmer med vad folk tycker. Partierna jobbar med sitt och väljarna tenderar att bli arga. Samtidigt har politikerna ett ansvar att bjuda in väljarna i gemenskapen mellan valen och väljarna har ett ansvar att söka sig till partierna. Hur det än går i valet idag så måste vi alla anstränga oss de närmaste åren för att UTVECKLA GEMENSKAP, FÖRA DIALOG och BILDA OPINION för det vi tror på. Då kommer det bli enklare att PÅVERKA POLITISKT. Gå och rösta i dag! Och fundera även på hur du kan bidra mer i framtiden i gemenskapen för en stabil demokrati.

Om Kinnarp och sju punkter för träindustrin

- Detta är landsbygdens återtåg! 
Jag sitter på ett konditori i Kungälv med Susanne Rudenstam som jobbar på Sveriges Träbyggnadskansli. Vi faller varandra i talet hela tiden under det korta frukostmötet där vi ska avhandla ämnet trä. Susanne är på väg till Nordens största mässa inom trä- Trä & Teknik och jag ska också dit, fast någon dag senare än Susanne. Eftersom Västra Götalandsregionen lagt resurser på dessa frågor och jag engagerat mig en del kände vi båda ett behov av att träffas. Vi startar resan kring industriell utveckling inom trä i rasande tempo medan några farbröder i keps ramlar in på konditoriet för att fylla magen lite efter dagens första arbetspass. 

Susanne påminner mig om u- landssyndromet som Sverige fortfarande känner av inom trä. Vi exporterar brädor och pappersmassa från svenska skogar, men vi förädlar alldeles för lite. Susanne påminner också om den överdrivna rädslan för att bygga flerfamiljshus i trä sedan alla stadsbränder på 1800-talet.  I hundra år har vi inte fått bygga flerfamiljshus i trä. Sedan 1994 är byggnormen ändrad från att gälla materialet till att istället bygga på funktionen. Hela bostadsområden, nya våningar på äldre hus, idrottshallar, broar och många andra konstruktioner byggs nu i trä. 
- Nu är det våra ambitioner att hejda klimatförändringarna som framför allt driver på ökat bostadsbyggande i trä, poängterar Susanne. 

Vi bläddrar i den vackra boken om Trästad som några länsstyrelser och Västra Götalandsregionen producerat tillsammans. Tjusiga bilder på hur ett helt kvarter i Karlstad byggts på med träkonstruktioner eller någon som uttalar sig om vackra broar i trä. Tankarna hissnar medan Susanne pratar engagerat om industriell utveckling inom trä. 

När jag anländer till Nordens största mässa inom trä får jag först lyssna till Robin Ljungmar från TMF ( trä- och möbelföretagen) som betonar betydelsen av förädling. Vi mångdubblar omsättningen om vi förädlar trä, istället för att bara skicka iväg råvaran eller sågat timmer. 

Under lunchen pratar vi om hur undanskymd skogen och träindustrin är i den allmänna debatten. Och ofta blir skogen någonting som bara ska sparas åt kommande generationer i form av reservat eller något som dom hemska skogsägarna bara vill skövla undan för att tjäna pengar. 

SKOGEN VÄXER SNABBARE ÄN AVVERKNINGEN
Men skogen växer som aldrig förr i Sverige och vi hinner inte avverka i den takt som den växer, understryker Susanne medan vi dricker ur morgonkaffet. 
- Och nu måste miljörörelsen faktiskt välja, konstaterar Susanne och jag. 
Antingen vill man hejda klimatförändringarna genom att minska användningen av betong, byta ut malm, sten och grus mot något mer miljövänligt och då måste man hitta andra råvaror för exempelvis bostadsbyggande. Vi har nu mer skog i Sverige än vi haft på 100-tals år. Varje år växer skogen med ca 120 miljoner kubikmeter och vi avverkar endast ca 90 miljoner kubikmeter. 

- Man kan inte bara vända sig emot avverkning eller uttrycka sig negativt om kalhyggen. Avverkade områden återplanteras och bara inom några få år kan man inte se att området varit kalhygge, understryker Robin Ljungmar under vårt lunchsamtal. 

Anna- Sara Perslow visar mig runt bland montrar och utställningar på Trä & Teknik, Nordens största mässa inom trä. Häftiga träkonstruktioner som tagits fram för demonstration på mässor och utställningar. Och som ger inspiration inför framtiden. 
Hon sträcker ut handen och visar en konstruktion från Välinge, där trät sätts ihop helt utan spik eller skruvar. Det fogas samman genom ett "klick". Hon visar mig exempel på minibostäder som man kan sätta upp på tomten utan byggnadslov. De är smarta utföranden och bara att plocka ner när man tröttnat på att bo på en viss plats. 

Kerstin Johansen från Linköpings Universitet bekräftar också hur trä efterfrågas som miljövänligt material bland hennes studenter. Hon menar att de får upp ögonen för trä efter att först ha nosat på stål. Och de blir överraskade över hur användbart träet är. Hon understryker behovet av att studenterna får lära sig vad som händer med trä i mötet med andra material. Och så visar hon inspirerande bilder från Mässor och bilsalonger där exempelvis Renault har lagt in trägolv och trästolar i sina bilar. 
- Tänk om svensk bildindustri skulle ta tillvara på svensk skog för sin inredning säger hon och påminner oss om att förr hade många fordon trädetaljer, istället för plåt. 

HÅLLBARA LÖSNINGAR 
Jag lyssnar på Per- Arne Andersson som är VD för Kinnarp. De är störst på inredningslösningar i Europa. Och trä står i fokus. Det började med skrivbord i ett familjeföretag 1942. Och sedan har det vuxit till hela inredningslösningar. Produktion sker på fem ställen i Sverige och på två platser i Tyskland. 
- Vi köpte fabriker i Minden och Worms' och har tagit deras tillverkning till en högre nivå, säger Per- Arne som djärvt deklarerar att Kinnarp producerar i huvudsak i Sverige till dem som kan betala för det allra bästa och det mest hållbara. 
- Här i Sverige finns kunnande och kompetens. Vi har fokus på att bygga på ett hållbart sätt, understryker han. 

Det känns nästan som en saga, som just landsbygdens återtåg. Enorma värden ute i skog och mark växer så det knakar, väntar på att bli avverkat och använt i möbler, bostäder eller detaljer i fordon. Skogen blir något att räkna med, en rejäl råvara som kan ersätta stål och betong. Vad väntar vi på, tänker jag medan jag promenerar vidare bland hundratals utställare. Jag hör mig för bland montrarna. Några menar att skogsindustrin och träindustrin är alltför konservativa. Vill inte stöta sig med traditionerna, liksom. Sågverken som sågar vill fortsätta att såga och sälja brädor. Inte så enkelt att tussa i hop sågverkens folk med arkitekterna på Göteborgs flottaste arkitektkontor. Anna-Sara berättar att just träindustrins möten med arkitekter har varit en av de mest välbesökta mötena på Mässan. Det finns et intresse att modernisera träindustrin, menar hon. Och kanske är sågverkens möten med arkitekterna helt nödvändigt för att skogen ska kunna bli en ny guldgruva, en lösning på våra klimatförändringar samtidigt som vi får uppleva landsbygdens återtåg. 

Idag medverkade jag också i en debatt om trä på Svenska Mässan. Det blev som vanligt alltför lite tid till rejäla utläggningar och diskussioner, bara korta frågor och order om korta svar från moderatorn. Det jag själv skulle vilja säga om skogen och framför allt träindustrins framtid är följande: 

1. Skogsriket är samlingsnamnet på en kraftfull satsning på skogsindustri och utveckling inom träbranschen i Sverige de kommande åren 
2. Ta tillvara trä som råvara för reducering av utsläpp från västhusgaser 
3. Uppmuntra innovationer och produktutveckling inom trä & teknik så att väsentliga mervärden inom trä stannar inom landet 
3. Använd trä för att modernisera en stagnerad syn på bostadsbyggande i Sverige 
4. Satsa på infrastruktur, såsom järnväg och sjöfart för effektiva transporter och export av skogsråvara samt industriprodukter inom trä 
5. Öka andelen trä i stommar och konstruktioner till flerbostadshus
6. Ta tillvara kunnande och kompetens som finns inom trä hos företag och mindre industrier 
7. Satsa på utbildning och kompetensförsörjning inom trä för långsiktighet inom träindustrin 

Låga skatter ger ungdomar jobb

Sänkta skatter gynnar de rika, brukar det heta. De skatter som sänkts i Sverige på senare år har mest gynnat den som har svårt att få jobb och de som är omotiverade att påbörja en utbildning. De personerna är oftast unga, saknar inkomster och arbetslivserfarenhet. De är knappast rika. Med dagens politik kan dessa ungdomar enkelt få ett jobb. Med en (s)- regering får de höjda skatter på sina inkomster och blir påtvingade en kurs eller en arbetsmarkandspolitisk insats. Vem tjänar på det? 

- Det är svårt att förstå vilka ansträngningar som krävs för att få alla i jobb, sa en partikollega i regeringskansliet till mig för några månader sedan. 
- Ändå har vi lyckats, understryker han och pekar på hur det sett ut i resten av Europa de senaste åren.
Sverige har gått igenom den värsta ekonomiska krisen sedan 1930- talet. Många har fått det bättre i Sverige, alltfler har fått jobb och arbetslösheten har kunnat hållas på en rimlig nivå, trots krisen. De insatser som gjorts för att få fler unga i jobb har haft karaktären av att sänka kostnader för arbetsgivaren och sänkta skatter för den som jobbar. Min partikollega i regeringskansliet menar att utan dessa sänkta trösklar hade det aldrig gått att få in så många på arbetsmarknaden. Invändningen från (s) är att dessa unga människor som fått jobb i korvkiosker och städföretag skulle fått jobb utan sänkta arbetsgivaravgifter och utan jobbskatteavdrag. Socialdemokraterna vill istället höja skatterna och använda pengarna till utbildningsplatser, arbetsmarknadspolitiska insatser och andra bidrag som siktar på dem längst bort från arbetsmarknaden. Grejen är att den modellen har Sverige prövat. 

ATT UTBILDA DE SVAGASTE ELLER DE SOM REDAN KAN? 
Några dagar senare sitter jag på ett lunchmöte med en grupp av personer som jobbar inom skolans värld i Göteborgsregionen. En av dem jobbar också med yrkesutbildning, en sektor som växer i Sverige igen efter årtionden med alltför stort fokus på teoretisk utbildning. Vi pratar om svårigheterna att få alla ungdomar att hamna rätt. Alla ska brinna för det dom gör, alla ska känna att uppgiften i skolan, praktikplatsen eller jobbet varken är för svår eller för enkel. 
- Ofta märker jag att elever med alltför lite baskunskaper hamnar på en utbildning. Vi har av tradition haft ett system där de "svagaste" ska ha hjälp med jobb och utbildning medan medelmåttorna får klara sig själva. Men men om en hel grupp ungdomar har för låga baskunskaper för en viss yrkesutbildning så är det svårt att åstadkomma resultat. Det är bättre att utbilda de med någorlunda bra baskunskaper som snabbt kan komma ut på arbetsmarknaden, påpekar en av de personer jag pratar med som har lång erfarenhet att jobba med ungdomar i skarven mellan utbildning och jobb. 

SKA VI TVINGA UNGDOMAR ATT GÅ KURSER ?
De ungdomar som tvekar att plugga, som ogillar yrkesutbildning, som saknar baskunskaper eller helt enkelt är omotiverade att gå en "kurs"- se till att de får gå direkt ut och jobba istället, antyder många jag pratar med. Tvinga dem inte att gå kurser eller yrkesutbildningar de är ointresserade av. Låga skatter på arbete för ungdomar och jobbskatteavdrag gör att det alltid är intressant för arbetsgivaren att anställa unga, också de utan erfarenhet. De som är omotiverade att jobba i högpresterande yrken kan alltid få ett ströjobb på en arbetsplats med lägre tempo. Sådana jobb finns det fler av idag, tack vare sänkta skatter. Nu lovar Alliansregeringen ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgiften för dem under 23 år. Det gör att möjligheterna till ströjobb och jobb i tjänstesektorn ökar för ännu mer. Det är de allra yngsta och de med minst motivation att jobba och plugga som får jobb med regeringens nuvarande arbetslinje. 

Jag har funderat ganska mycket på de svåra avvägningarna i jobbpolitiken. Går ett att skapa ett system som "tar hand" om alla ungdomar eller ska vi behålla den strategi vi nu slagit in på som innebär att vi fått en mer flexibel arbetsmarknad med låga arbetsgivaravgifter och jobbskatteavdrag som uppmuntrar fler och fler till egen jakt på försörjning? Ja, jag tror det är helt nödvändigt att ha villkor på arbetsmarknaden som gör att de allra flesta ungdomar lätt kan få enkla jobb under kortare eller längre period, på kvarterskrogen, på lunchrestaurangen eller i pappas bokföringsbyrå. Skulle vi gå tillbaka till ett system med högre arbetsgivaravgifter och borttagna jobbskatteavdrag skulle fler ungdomar behöva tas om hand i åtgärder och offentliga insatser som bara innebär en återvändsgränd. Jag tror att min kollega i regeringskansliet har rätt. Det är svårt att rigga ett system för att få ut alla ungdomar på arbetsmarknaden under en djup lågkonjunktur. Om vi har lyckats - varför ska vi byta till en (s)- regering som vill gå tillbaka till en stel arbetsmarknadspolitik? 

Om att åka till Mars och att städa i Göksäter

Den lilla styrdatorn som lyfter från jorden för att går till planeten Mars om fyra år utvecklas i Göteborg. Munstycken till rymdraketer görs i Trollhättan. Två tredjedelar av rymdindustrin i vårt land finns i Västsverige, som nu är på väg att positionera sig som Sveriges rymdregion. I torsdags var jag med vid lanseringen.

AUTONOMI
I rymden får inget gå fel. Säkerhetstänkandet är rigoröst. Den som har svårt att förstå vad som skiljer teknisk utveckling från högteknologisk utveckling ska prata med någon från rymdindustrin. Säkerhet förresten. Det räcker inte att teknologin vi skickar upp i rymden är säker. Den ska också göras fullständigt autonom i förhållande till det som sker på jorden. Rymdteknologin ska sköta sig själv när den väl är i rymden.

Det häftiga är att ett land som har rymdindustri också har större möjligheter att hålla i gång en flygindustri, en fordonsindustri, en vindkraftsproduktion eller andra kunskapsintensiva industrier. Teknikspridning till andra sektorer och i närområdet höjer nivån i företag långt utanför rymdindustrins egen horisont. Kunnande och kompetens sprids initialt för att rymdindustrin behöver underleverantörer. Sedan kan underleverantören höja nivån och ryktet i företaget, skaffa nya kunder och höja nivån ytterligare. Vid lanseringen av Rymd i Väst får vi exempel från Cemcon Caran AB och Trestad laser AB från Trollhättan som får en kvalitetsstämpel när de levererar till rymdindustrin som de kan ha nytta av för att locka kunder från en mängd andra företag och branscher. Ungdomar söker sig gärna till arbetsplatser som är certifierad för att leverera till rymden. Detta har regeringen också insett och höjer anslagen till rymdforskning samt tillsätter en utredning för att ta fram en rymdstrategi för Sverige. Vi käbblade nästan inget partierna emellan på mötet med Rymd i Väst. Vi samtalade mest om möjligheter för Västsverige.
- Kliv fram och ta för Er som flaggskepp i det högteknologiska Västsverige var min uppmaning till GKN och RUAG som alltså tagit initiativ till ett strategiskt västsvenskt samarbete kring rymden.

På besök hos Astra Zeneca. 

Senare på torsdagen besöker jag Mölndals sjukhus och Astra Zeneca tillsammans med Anders W Jonsson, som är vice ordförande i Centerpartiet. Vi får utmärkta genomgångar och har intressanta diskussioner om sjukvård och läkemedel, om forskning och kompetensförsörjning. Svårigheter att få tag i läkare, forskare, specialistsköterskor och bioanalytiker lyfts fram. Den offentliga vården kan inte hänga med i lön i förhållande till många privata aktörer, säger någon. Många lockas av högre lön i norsk sjukvård. Kompetens försvinner därför att någon annan betalar bättre. Jag funderar ofta på detta. Sverige är en mogen industrination med världsledande företag inom bland annat rymd och läkemedel. Samtidigt är vi av tradition livrädda för att sprida lönerna. Vi tittar hellre på när duktig arbetskraft sliter ut sig och kanske slutar än att vi höjer lönen för dem som kämpar rejält.

KAFFE I GÖKSÄTER
Jag gör en resa på en helt annan arbetsmarknad. Den så kallade tjänstesektorn. Ann-Marie Axelsson har startat upp företaget Allt i Allo AB. Jag och några kollegor i Centerpartiet möter henne över en kopp kaffe i ett sommarfagert Göksäter mitt på Orust. Ann-Marie lämnade det trygga livet som heltidsanställd i kommunens hemtjänst och startade eget inom städbranschen. Många kunder är desamma. De får hjälp med städning eller andra sysslor i hemmet. Tack vare RUT-avdraget betalar Ann-Maries kunder bara 188 kronor per timma. Omsättningen på stödhjälp i hemmet i Stenungsund-, Tjörn- och Orust har ökat från tre miljoner till trettio miljoner kronor under de fem år som RUT-avdraget funnits.

Med ganska rask takt håller vi på att bygga upp en helt ny arbetsmarknad i Sverige där det är möjligt att få hjälp med disk, klädvård, städning mm i hemmet. Det är en lättnad och en avlastning för många av dem som köper tjänsten. Och det är en möjlighet till ett jobb för många ungdomar. Ett första möte med arbetsmarknaden.

Tack vare RUT-avdraget sänker vi trösklarna för jobb. Massor av svarta jobb blir vita. Jobb som aldrig genomfördes som förvärvsarbete tidigare blir ett jobb som någon kan försörja sig på. Lönen är inte skyhög, men det är ett jobb, en första inkomst, ett möte med arbetsmarknaden som är detsamma som en chans att så småningom få andra jobb.

När det gäller rymden och sjukvården, läkemedelsindustrin och flygindustrin är problemet det motsatta. Vi behöver fler som siktar högre, fler som lockas av karriär, fler som brinner för att sitta på labbet eller utvecklingsavdelningen dygnet runt. Rymden kan bara nöja sig med den bästa teknologin och ska bara anställa de duktiga ingenjörerna. De som ska leta efter stamceller i friska människors hjärtkamrar och flytta över dem till hjärtsjuka människor inom läkemedelsindustrin eller på universitetssjukhusen kan knappast heller göra det med vänster hand eller mellan två olika jobb. De måste lägga hela sitt liv i laboratoriet och de ska erbjudas unika forskningsmiljöer för att orka hela vägen till patent. På Astra Zeneca pratar vi om det dilemma som dyker upp när man är mellan mellan 20 och 25 år. Många lockas att sluta plugga, börja jobba, tjäna pengar, bygga hus och bilda familj. Vilka orkar leva på studielån några år till för att eventuellt bli bortglömda i ett laboratorium ? Nej, de som vill och kan forska ska tas om hand och få största möjliga uppbackning, menar våra värdar på Astra Zeneca.

Sverige behöver fler forskare, fler som är intresserade av high tech och rymdindustri. För detta krävs högre löner. Sverige behöver också en flexibel arbetsmarknad där 18-åringar enkelt kan ta jobb som städare eller servitris före studier eller innan ett annat jobb. Dessa löner ska vara rimliga, men kan aldrig vara höga. De ska vara en tröskel in på arbetsmarknaden, ett sätt att slippa avstå de fösta sommarjobben, ett sätt att ta de första stegen på arbetsmarknaden och känna att det är värdefullt att ha en försörjning.

SKAPAR EN NY ARBETSMARKNAD
Jag ser på Ann-Marie Axelsson att hon brinner för att vara egenföretagare i städbranschen. Hon är med och skapar en ny tjänstsektor i Sverige som både öppnar dörrar för ungdomar som vill ha sitt första jobb och underlättar för alla  blivande astronauter och bioanalytiker som vill slippa städa när de kommer hem efter 12-13 timmars arbetsdag. Sverige behöver både en flexibel tjänstesektor och en högteknologisk industri. Vi behöver både ha människor som är intresserade av att bygga styrdatorer som kan ta oss till Mars och företag som sköter städning i hemmet hos invånare i trakten kring Göksäter.

Om äventyrare i Partille och på Överön

-Jag erbjöd mig att passa barn och hjälpa till med läxläsning, sköta trädgårdar och renovera fönster. Men nu erbjuder jag enbart städning. Det är min grej, jag vet hur jag vill ha städningen hemma hos mig och försöker erbjuda kunderna detsamma, säger Anna Massot som driver städföretaget Scota AB.

ÄVENTYRSLUSTEN DRIVER 

Vi har just kommit fram till det gamla stationshuset i Partille som är omgjort till restaurang.

-Det här är min hemmakrog, säger en annan Anna, som heter Strand och är politiker i Partille.

Vi slår oss ner i USA today, som restaurangen heter och beställer in en lunch. Anna Massot sprudlar av glädje över att få berätta om sitt företag för ett helt gäng centerpartister som nyfiket anlänt till lunchmötet om städföretagens villkor. Hon berättar om svårigheter att hitta lokaler för etablering av företaget, om behovet av flexibilitet på arbetsmarknaden så att man lättare kan få ihop vardagen som förvärvsarbetande och småbarnsförälder. Anna Massot landade till slut som VD i ett städföretag, som idag har åtta anställda. Berättelsen från Anna är fascinerande, men kanske inte alldeles unik. Många unga människor prövar sig fram. Går vilse på arbetsmarknaden, vet inte riktigt vad de ska göra, provar att vara egenföretagare, går i konkurs, tvekar att börja om. Det är få som prövat vingarna så mycket och tagit så många risker som Anna. Vad är det som driver dig, som gör att du har fokus på att fixa din egen försörjning, trots alla risker, undrar jag?

-Det är äventyrslusten, säger Anna tvärsäkert.

Björn Byström, Anna Strand, Fredrik Christensson och jag
träffar Anna Massot som är VD för städföretaget Scota AB. 

Vi pratar om att vara VD för ett företag vars anställda inte har högsta status.

-I Sverige jobbar man ofta i städföretag mellan två andra jobb. Många städar något år, för att sedan dra vidare i livet. Jag har haft svårt att få tag på anställda som stannar, säger Anna och menar att det blir svårt att erbjuda kunderna bra service.

-Men nu har jag ett gott gäng som trivs med att städa. De flesta är från Polen och gör ett jättebra jobb, säger Anna med stolthet i rösten.

Städföretagen är en omogen arbetsmarknad, konstaterar Annika Qarlsson, Björn Byström, Anna Strand, Fredrik Christensson och jag medan vi stoppar i oss av dagens rätt. För fem-sex år sedan var många städjobb svarta jobb. Sedan RUT-avdraget infördes har synen på svart arbetskraft förändrats kraftigt, menar Annika som sitter i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Människor anser inte längre att det är acceptabelt att anlita svart städhjälp. Svarta jobb har blivit vita tack vare att RUT-avdraget finns. På köpet har vi fått en värderingsförändring, att svarta jobb är dåligt. Och därmed får allt fler trygga jobb, mer långsiktiga jobb. Men de växande företagen och de många nya jobben i städföretagen kritiseras allt som oftast av (s)- och (v)-företrädare. Undertonen är att städjobb är sämre jobb än att vara industriarbetare eller undersköterska.

STÄDJOBB I PARTILLE FÖR 28 MILJONER KRONOR 

Bara i Partille har antalet städföretag ökat från 14 till 43 de senaste fem åren, berättar vi för Partilles näringslivschef Nina Schultz -Orback som anländer till vårt lunchmöte.

Hon tror knappt att det är sant. Räknat i pengar har Partilleborna gjort avdrag för 800 000 kronor under 2009 för hushållsnära tjänster. Under 2013 var motsvarande siffra 14 miljoner kronor. Eftersom avdraget är på 50 procent av kostnaden köper Partilleborna alltså städhjälp för 28 miljoner kronor om året. Nu förstår Anna Masot från Scoda ännu bättre varför hon har haft möjlighet att växa som företag och möjlighet att anställa åtta personer.

-Om RUT-avdraget tas bort blir det katastrof. Ja, jag vill säga att det skulle vara allvarligt bara med en liten minskning av avdraget. Skulle kostnaden för städning stiga bara lite, så skulle många av mina kunder inte längre ha råd att köpa tjänsten, menar hon.

JORDBRUK PÅ ÖVERÖN

Jag åker vidare på min färd bland småföretag. Jag följer med Lilian Kristiansson som bor i Kärna, utanför Kungälv. Vi hälsar på i en frisersalong, två blomsteraffärer, en godisbutik, och en bensinstation. Pratar några minuter på varje ställe. Åker vidare till Öas Pub och Café på Överön. Landskapet är bedårande. Överön är helt platt av mindre åkrar och stora strandängar, lite kala klippor och havet i Väster. Så vackert. De som bedriver eller försöker bedriva jordbruk här har alltid fått kämpa. Vi träffar Roy och Susanne. Många skakade på huvudet när de startade mjölkproduktion. Men de gav inte upp. De kämpade vidare med Bo på Lantgård, pub- och caféverksamhet mm mm. Vi slår oss ner i deras källarvind som har en trevlig bar, en scen och mäktiga långbord i kraftigt trä. Det luktar nykokt kaffe och vi får hembakat bröd. Jag känner liknelser med städföretaget i Partille. Anna med äventyrslust som blev VD för ett städföretag. Susanne och Roy som envist driver jordbruk, boskapsskötsel, bed and breakfast, pub och café i områden där mycket få tror att man överhuvudtaget kan driva företag.

Jag tror att vi människor har en drivkraft att försöka försörja oss i det som först betraktas som omöjligt. Hitta en plätt på jorden där vi kan förverkliga drömmar. Så har människor gjort i alla tider.  Det handlar om försörjning och oberoende, om en livsstil, inte så mycket om pengar. Om pengarna ändå kommer så vill man behålla dem, investera i något mer. Kunna gå med vinst, utan att någon tittar snett.

Roy och Susanne berättar om oändliga diskussioner med kommunen och länsstyrelsen. Om tillstånd att få servera alkohol eller att få servera mat och erbjuda övernattning så nära ett jordbruk. Om klumpiga kommentarer och ofattbara eller helt uteblivna beslut från myndigheter. Samtidigt som omgivningen skriker efter sådana upplevelser som Roy och Susanne erbjuder möts de av hinder.

FÄRRE REGLER ELLER FLER ?

Jag känner att valet 2014 handlar mer än någonsin om kampen mellan experterna och entreprenörerna, om oförståelsen mellan myndigheterna och företagen, om kampen mellan byråkraterna och äventyrarna. På varje möte, på varje företagsbesök vi politiker gör får vi givetvis representera experterna och byråkraterna. Bara för att vi är politiker behöver vi inte försvara allt, men ofta skäms jag å politikernas vägnar för att så mycket i vår vardag blir tokigt. Alla lagar som tillämpas fel, alla myndighetsbeslut som är alltför fyrkantiga och alla regler som kväver Roy och Susannes drömmar, snarare än lyfta fram. Jag tror att en förklaring till att myndighetsutövningen blir tokig är att de förtroendevalda som ska tolka lagarna är för få, alltför oförankrade och att själva strukturen på de politiska besluten är omoderna. För små och icke ändamålsenliga kommuner, för stora länsstyrelser som har order från Stockholm istället för att ta order från regionalt förtroendevalda och en snårig lagstiftning som fattats utifrån en förenklad bild av Sverige. Vi hinner inte ändra på den strukturen för Sverige före valet. Men under de kommande fyra åren måste fokus vara att förändra själva processerna för beslutsfattande och tillämpning av beslut. Det räcker inte att lova en fortsättning på RUT-avdraget om bygglovet dröjer, det duger inte att hålla nere arbetsgivaravgifterna om livsmedelstillsynen är orimligt omfattande, det håller inte att sänka restaurangmomsen om det är omöjligt att driva restaurangen intill ett jordbruk. Mångsyssleriet på arbetsmarknaden kräver låga skatter, men mångsyssleriet på arbetsmarknaden kräver också flexibla myndigheter och nya typer av beslutsstrukturer. En del partier vill ha fler krångliga regler och hinder för den fria företagsamheten. Andra vill ha färre. Jag hoppas att de som vill ha färre regler vinner valet. För äventyrarna och småföretagens skull!