lördag 27 juni 2015

Arbete är grunden och omvandling är medlet


Min pappa böjer sig långsamt ner över sin äldre brors grav. Det är alltid svårt att hålla tal när en nära anhörig går bort. Min far har bestämt sig för att artikulera det mest väsentliga.
– Vi lärde oss att arbeta, David!, säger han helt kort med darrig röst samtidigt som blicken för ett ögonblick far ner i den djupa graven.
David föddes 1927 och pappa är född 1932. De bodde på en liten gård mellan Kungälv och Marstrand tillsammans med föräldrar samt en äldre bror och en yngre syster.
När min pappa berättar om sin uppväxt handlar det om arbete. Om att tända i spisen redan på småtimmarna varje dygn på året om. Det förutsätter att veden huggits och klyvts i rätt storlek dagarna innan. Möjligen fick de semester från vedhuggning och eldning i spisen på sommarhalvåret. Då skulle istället ängarna slås och torkas på hässjor för att sedan bärgas på hölass och lastas av i ladan. På våren skulle potatis sättas och på hösten plockades potatisskörden upp. Dessutom måste spannmålet bärgas under några intensiva veckor på sensommar och tidig höst.
Djuren stod inne i ladugården på vintern där de sköttes om med foder och vatten. Mocka skit i stia och stall var en given uppgift varje dag. På sommaren krävdas omsorg om djuren på ett annat sätt. Stängsel skulle sättas upp och gärdsgårdar läggas så att djuren betade av gräset och i övrigt höll sig på de egna ägorna. Det gällde att se till att de fick rent vatten i hagen varje dag hela sommaren. Det var säkert livskvalité att ta en promenad med några hinkar vatten på ängarna. Men lika ofta protesterade axlar och armar. Vattenkaren var ibland obeskrivligt tunga. Ja, det handlade om att mata djur i ottan och på kvällen varje dygn året runt. Arbetet utfördes med händerna och med hjälp av hästen som dragdjur i det allra yngsta arbetet.
Vi som är yngre kan knappast förstå. Jag tror inte ens att min mamma förstår. Hon är 11 år yngre än pappa och hon växte delvis upp med andra villkor. De som är födda på 20- och 30- talen som min pappa och hans syskon levde i en helt annan värld än de som är födda efter kriget och senare. Ofta tänker jag på de hundratals timmar av hårt fysiskt arbete som tidigare generationer lagt ner. Det är deras närmast ofattbara arbetsvillkor. Samtidigt är deras arbete grunden för det välstånd som vi efterkrigsbarn kunnat uppleva.
Den första traktorn svängde in på gården först på 50- talet. Då var pappa redan vuxen.
– Jag tog av mig kepsen och bugade, så stort var det, säger han.
Egentligen handlar allt om arbete. Det är tveklöst enda sättet att försörja sig. Om att arbeta själv eller att leva av någon annans arbete. Att göra allt med händerna eller investera i effektivisering och automatisering. Att arbeta och få ersättning som kan användas för mat, kläder, husrum och nöjen. Så är det också i modern tid. Ju mer arbetade timmar vi skrapar i hop, desto mer kan vi kosta på oss för egen del för privat konsumtion eller via skattsedeln till järnvägsräls, sjuksköterskelöner och undervisningslokaler. I vår tid glöms detta enkla faktum bort. Ligger på stranden i södra Spanien och konstaterar att fler än jag älskar ledigheten. Antingen har var och en själv arbetat ihop till allt längre semester. Eller också har vi sett till att andra investerat och satsat för att vi ska kunna vara lediga.
Vi har effektiviserat arbetet genom åren. Allt färre personer behövs i jordbruk och skogsbruk och allt färre jobbar i tillverkningsindustrin. Vi har sänkt arbetstiden, försett fabriker med robotar och annan teknik som kräver färre anställda. När traktorn svängde in på gården i mitt föräldrahem på 50- talet hade pappas båda äldre bröder redan gett sig av till andra företag och industrier som krävde kortare arbetstid och bättre betalt. Farfar dog och pappa var helt plötsligt ensam kvar på gården med farmor.
– Vi fixar det nog, resonerade pappa och hans mor. De kämpade vidare med ett arbete som alltfler ratade. De arbetade allt mer medan deras reallöner sjönk.
Den arbetskraft som friställts från jordbruk och skogsbruk, som blivit överflödiga i gruvor och tillverkningsindustrier kan pyssla med annat idag. De kan exempelvis designa inbjudningar till käcka konferenser om nya trender eller utveckla nya versioner av smartphones. Pappa och hans bror David lärde sig att arbeta i ett samhälle som inte finns längre. Det är skönt att ingen eller mycket få behöver arbeta så fysiskt hårt idag. Men jag har svårt att ta till mig att alla dessa subspecialiserade nischer inom tjänstesektorn kan bära upp ett välstånd på det sättet som fysiskt arbete i jord och skog, i fiske eller gruvdrift gjorde.
Den råvaruhantering som vi historiskt betraktats som arbete har liksom sopats under mattan. Nu ska vi försörja oss på att skapa kommunikationsplaner för apputveckling eller mediastrategier och varumärkesanalyser till nya versioner på varianter av snarlika konsumtionsvaror. Vi trendspanar medan vi äter specialdesignade donuts i en fikapaus i hypermoderna lokaler vars kvadratmeterpris motsvarar vad min pappa får ut i folkpension på ett kvartal. Antalet anställda som arbetar med mediastrategin för att lansera den nya varumärkesanalysen är fler än vad som krävdes för att bärga hela årets höskörd på gården där min pappa och hans bror David växte upp.
Pappa och David arbetade dygnet runt för en spottstyver och levererade livsmedel eller skogsråvara. Moderna traktorer och andra maskiner har gjort bondesamhället och industrisamhället effektivare. Men om arbetskraften friställs i primärproduktionen, rationaliseras bort i sekundärledet och istället flockas i försäljningsledets marknadsavdelning- vad händer då?!
Idag innehåller arbetet mer av tankearbete och mindre av fysiskt arbete, säger någon. Visst, men om allt fler arbetar med att bygga in smarta mervärden i våra produkter och allt färre jobbar med att hugga, gräva och leverera i basnäringarna riskerar vi till slut ett baktungt välstånd. Det verkliga mervärdet är inte längre ytterligare en kommunikatör på marknadsavdelningen på Gina Tricot utan borde istället vara att skicka nybyggare till Norrlands inland för att hugga skog och förädla cellulosa till den framtida modeindustrin. Det kommer kräva arbete av typen som min pappa och hans bror David åstadkom på 40- talet. Framtidens arbete innebär förstås moderna metoder och sunda arbetsvillkor, men jag tror att vi obönhörligen behöver gå mot ett samhälle där fler arbetar, dvs arbetar med händerna eller vid maskinerna. Mervärdena som vi skapar via hjärnan kan bara uppstå om tillräckligt många först gjort grovjobbet i jordbruket, i skogsbruket, i gruvan eller ombord på fiskebåten.
Om jag har rätt så kan man ju fråga sig när skiftet ska ske? När ska stålbadet komma som rationaliserar bort 70 procent på kommunikationsavdelningen och håller tillbaka varumärkesstrategerna? Än så länge står vi och stampar. Partierna tvekar, eftersom de också har övertalighet på informationsavdelningarna. Kjell-Olof Feldt skriver i en av sina böcker att kommunikatörerna har tagit över partierna. Jag tycker han har rätt. Partierna har blivit ett med media, istället för att bära fram tydliga uppdrag från medborgarna. Kanske sköter marknaden själv om strukturomvandlingen, men troligen skulle omvandlingen bli mindre smärtsam om det politiska ledarskapet tar initiativet. Vilka partier i vilka västerländska nationer kommer att ta befälet? Sverige har möjligheten. Om man vill.

tisdag 2 juni 2015

Effektivare offentlig service eller fler offentliga jobb?

Det finns en stor motsägelse i allt som jag möter i svensk politik och som säkert allmänheten också märker i sin vardag. Det är motsägelsen mellan å ena sidan kravet på att offentlig sektor ska vara en buffert för att dölja arbetslöshetsstatistik och å andra sidan kravet på att vi alltid ska ha högsta kvalité på all service som offentlig sektor levererar. Det senaste utspelet från statsminister Stefan Löfven om att kommuner och landsting ska köpa varor och tjänster från leverantörer som anställer långtidsarbetslösa tydliggör den motsägelsen.
På lokal och regional nivå ska vi leverera skola, sjukvård och barnomsorg till hög kvalité och helst för en så liten summa skattepengar som möjligt. Alla vill ha en bra offentlig sektor, men ingen vill betala högre skatt än nödvändigt. Alla vill att bussen ska komma i tid, alla vill att fritids ska ha långa öppettider och alla vill att servicen i sjukvården ska ha hög kvalité. Helst ska man hitta de bästa pedagogerna, de mest plikttrogna busschaufförerna och de driftigaste sjuksköterskorna för att hålla verksamheten i gång. Detta gäller särskilt inom sjukvården. Vem vill bli behandlad av en dålig läkare eller annan vårdpersonal utan tillräcklig kunskap för jobbet. Kommuner och landsting jobbar alltmer med kvalitetskrav.
Varje vecka, varje månad, varje kvartal och vid varje årsredovisning får kommuner och landstingspolitiker genomgångar om vad som presteras i offentlig sektor. Alltför ofta har kostnaderna skenat i väg utan att prestationerna ökar, dvs vi har anslagit skattemedel till exempelvis sjukvården utan att antalet besök hos läkare, behandlingar eller operationer blivit fler. Vi utvecklar modeller som bättre ska ge uppmuntran och incitament till effektiviseringar. Vårdcentraler och sjukhus får i högre grad ersättning efter prestationer och vi upphandlar alltmer privat vård så att ökad effektivitet kan uppnås. Ibland lyckas vi få resultatet att fler höftledsoperationer görs på samma tid för samma pengar. Ibland misslyckas vi. När vi misslyckats med uppgiften beror det ofta på att volymerna anställd personal stigit snabbare än levererad service eller att kompetensen hos personalen har sjunkit något så att man tvingas gå två personer på ett jobb där det tidigare gick en. Offentlig sektor blir ineffektivare eftersom vi har för mycket folk anställda eller fel folk med fel erfarenhet.
Sjukvården gör allt mer komplicerade ingrepp som leder till att vi kan rädda allt fler liv allt högre upp i åldrarna. Idag görs exempelvis höftledsoperationer på alltfler personer mellan 90 och 100 år. Det var otänkbart för 20 år sedan. Vi bygger in allt mer avancerad sjukvård tack vare allt mer kunskap. Sjukvården förväntas vara effektiv både i meningen att göra fler behandlingar totalt sett och att dessutom utföra svårare ingrepp på allt äldre inom samma budget. Det gör att vi ofta kan läsa av ökad effektivitet och ökad produktivitet i sjukvården.
Lokalt och regionalt förtroendevalda tragglar på med att öka effektiviteten samtidigt som vi utför allt svårare uppdrag. Då kommer Stefan Löfven med utspel att vi ska fixa jobben och helst anställa arbetslösa utan vidare. Det är oerhört provocerande att läsa i tidningen att vi ska plocka in leverantörer till tjänster i exempelvis sjukvård med kravet att dessa leverantörer ska ha meriten långtidsarbetslösa. Dagligdags jobbar offentlig sektor med att ställa allt högre kvalitetskrav på såväl personal som varor och tjänster. Då kan man inte utan vidare addera till en parameter som innebär att långtidsarbetslösa ska sköta om samma service. I synnerhet inte om offentlig sektor redan idag har ekonomiska problem för att vi dåligt klarar av att matcha anställda mot de höga krav som finns i sjukvården.
Det blir ännu mer provocerande mot bakgrund av att Stefan Löfven just höjt kostnaderna för tjänstesektorn genom minskade skatteavdrag och höjda skatter. Långtidsarbetslösa som vill ta sig ut på arbetsmarknaden via ett eget företag eller genom anställning i ett tjänsteföretag, kanske genom att pröva att sälja tjänster och så småningom bli leverantör till offentlig sektor ges först sämre förutsättningar och sedan säger Stefan Löfven att kommuner och landsting snällt ska ställa dörren på vid gavel för dem. Motsägelsen blir alltmer påtaglig; ska lokalt förtroendevalda i offentlig sektor erbjuda en hög service i första hand eller vara en allmän buffert för att ta om hand om arbetslösa i första hand?!
Givetvis har alla ett ansvar att se till att långtidsarbetslösa får chansen att komma tillbaka i jobb. Långtidsarbetslösa kan ofta vara människor med hög utbildning och förhållandevis lång erfarenhet som haft lite otur och som med relativt lite stöd kan få möjlighet att komma tillbaka. Det krävs tydliga incitament och en genomtänkt näringspolitik för att långsiktigt tränga tillbaka långtidsarbetslöshet. Det behövs skattesystem som uppmuntrar entreprenörer och tjänsteföretag att anställa, inte att kommuner och landsting i största allmänhet ska beordras att ta hand om arbetskraften för att dölja arbetslöshetsstatistiken.
I vårbudgeten skriver regeringen att ”kommuner och landsting är en viktig aktör för att bekämpa ungdomsarbetslösheten”. Kommuner och landsting kommer att behöva anställa tusentals nya sjuksköterskor de närmaste åren. Många av oss som är verksamma i sektorn är oroliga för att vi saknar förmåga att vara tillräckligt attraktiva arbetsgivare för framtidens sjuksköterskor. Vi behöver erbjuda god arbetsmiljö, intressanta forskningsmöjligheter och spännande karriärvägar för alltfler akademiker i sjukvården. Det är den uppgiften vi jobbar med. Hela tiden. Regeringen ser tydligen kommuner och landsting som något helt annat, en organisation som i största allmänhet ska ”bekämpa” ungdomsarbetslöshet.
Denna olyckliga motsägelse mellan oss politiker är förödande för skattemoralen, för den offentliga sektorns rykte och faktiskt för hela demokratin. Vi som är verksamma som lokala politiker behöver få besked; ska vi fortsätta gneta för att vara en god arbetsgivare för framtidens vårdpersonal eller ska vi vara en apparat för att ta om hand sådant som regeringen vill slippa ta hand om?!