torsdag 27 februari 2014

Om kärleken till naturen och landsbygdens tveksamma ledarskap


Lutar mig tillbaka invid Skeikampen, ett fjäll på över 1100 meters höjd dit tusentals människor i hela norra Europa vallfärdar varje år för att vandra, åka skidor eller bara lapa frisk luft. Människan har ett djupt rotat behov av att komma ut i naturen. Skeikampen eller Gausdal som orten egentligen heter startade som sanatorium år 1876 och har sedan dess vuxit till en av Norges mest populära skidorter. 
En utdöende bygd eller bygd som är nödvändig
för att hejda klimatförändringarna ? Och om bygden
är nödvändig för att hejda klimatförändringarna, vem ska
då jaga dit investerare och entreprenörer? Häromdagen sa de
flesta politiker i Uddevalla nej till satsningar på vindkraft i Forshälla.
Det är bara ett exempel på landsbygdens tveksamma ledarskap som
inte orkar satsa när möjligheten kommer. 

För en tid sedan pratade jag med personalen på Wienerkonditoriet i Uddevalla. De har hängt upp en historik om företaget på väggen framför kaffebordet. Jag blev stående framför den tjusigt formulerade berättelsen om konditorn i Stockholm som blev uppmanad av sin läkare att flytta från stressen i storstaden och istället starta verksamhet ute i landet. Nu nästan 100 år senare är företaget fortfarande kvar i Uddevalla. Och expansionen fortsätter. Inne i Wienerkonditoriet möts man av större, ljusare och mer modern inredning än för några år sedan. Wienerkonditoriet har byggt upp ett varumärke under decennier som nu börjar finna sina former. 

Nu vänder trenden, säger Tillväxtverkets analytiker. Vissa medborgare i Mälardalen flyttar till Strömsund. Några glesbygdskommuner byter just nu minus mot plus i statistiken över antalet invånare. Holländare som tröttnat på trängseln runt Amsterdam och Haag köper jordbruksfastigheter eller strandtomter i Dalsland, Värmland och Västerbotten. Människan älskar storstaden, men i ett visst läge vänder trenden och vi söker oss åter till tystnaden. 


Jag lyssnade nyligen på föreläsare vid ett seminarium om hållbar stadsutveckling. En fråga som ställdes var om stadens kamp för en tätare stad till slut tränger tillbaka de sociala fördelarna och istället får negativa följder? Ja, i många länder är gatan stadens viktigaste social kitt. Därför motsätter sig vissa u- länder en utveckling med fler höghus. Där anses skyskrapor vara förknippat med anonymitet och minskad gemenskap. Här i Sverige kämpar vi tills vidare på med kravet om tätare städer och allt högre höghus.

Anders Borg tror inte på svenskt jordbruk. Hans ord har väckt vrede. Hans ovanligt uppriktiga uttalande riskerar inte bara att rikta sig mot jordbruk och livsmedelsproduktion som sådant, utan dundrar också rakt in i hela debatten om vad vi vill med den svenska landsbygden. Anders Borg är uttolkare av det han ser i sina underlag på finansdepartementet. Allt färre köper svenskt grisskött eller svenska mjölkprodukter. Han tror inte att tillräckligt många människor efterfrågar svenska livsmedel till det pris som idag står till buds. Heder åt finansminister Anders Borg som talar klarspråk. Många politiker och andra opinionsbildare tycker troligen likadant som Anders Borg, men de smeker än så länge bönderna medhårs genom att då och då instämma i kören av käcka och vällovliga förslag för landsbygdens utveckling. 

Om de flesta förslag som lagts fram de senaste decennierna för att främja ökad livsmedelsproduktion inte har genomförts eller, i de fall de har genomförts, inte har gett synliga resultat- vad är då slutsatsen? Att alla förslag och åtgärder varit värdelösa och verkningslösa eller att de flesta beslutsfattare egentligen inte ville främja landsbygdsutveckling ? Jag tror att många beslutsfattare inte ville, inte kunde, inte förstod och egentligen inte bryr sig om landsbygdens utveckling. Inte för att man är emot landsbygden, utan mer för att man inte orkar ta de strider som krävs för att lyckas. 


Jag hälsar på en gammal kompis i Lässerud utanför Charlottenberg i Eda kommun i Värmland. Vi pratar om gamla minnen och våra egna uppväxtvillkor. Min kompis har förflyttat sig från Charlottenbergs samhälle rakt ut i ödemarken i Lässerud på senare år. Hon hävdar med eftertryck att uppväxten i Charlottenberg innebar ett mer tätortsnära liv än mitt eftersom jag växt upp i den glest bebyggda delen av Göteborgs förortskommun Kungälv. I Hålta fanns inte ens en lanthandel, i Charlottenberg hade min kompis gångavstånd till affären, banken och ett mindre köpcentrum. Här har vi pudelns kärna: ena stunden vill vi alla hävda att vi är barn av landsbygdens utsatta livsvillkor och i den andra stunden vill ingen kännas vid att man växt upp i urbaniseringens skuggsida. Lässerud utanför Charlottenberg kan vara mer tätortsnära än Hålta, fastän Hålta idag räknas till Storgöteborg. Ingen oroar sig för att Håltas sista bonde är på väg att lägga ner, det är ju ändå en del av en expansiv storstadsregion. Och ingen av dem som flyttat från Charlottenberg till Lässerud på senare år betraktar sig som landsbygdens sista idealister. Alltså fortsätter urbaniseringen, avfolkningen och nedläggningen av svenskt jordbruk utan egentliga protester. Till slut säger Anders Borg att han inte längre tror på svenskt jordbruk som en basnäring eller industri. Protestera gärna mot Anders Borgs klarspråk, men fundera först på vem eller vilka som helhjärtat presenterat förslag för att utveckla svensk livsmedelsindustri och som konsekvent leder landsbygdens utveckling så att vi tydligt kan bevisa motsatsen. 


Många vill både ha skyskrapor och ödebygder i Sverige, många vill vara populära företrädare för både det tysta friluftslivet och de nya höghusen i stan. Ingen formulerar hur kommersialisering och industrialisering av naturresurser ska gå till så att en av Europas mest vidsträckta nationer långsiktigt kan skapa tillväxt. Därför att det riskerar att innebära en hel del obekväma beslut. Den som lägger upp en sådan strategi kommer inledningsvis att klämmas mellan skyskrapornas fanatiker och landsbygdsidyllens försvarare. 

Svenskt välstånd byggde på en ständig rationalisering av jordbruket. Varje bonde lämnades i huvudsak fred i sitt entreprenörskap. Eller förresten, det fanns en kort period när Olof Palme antydde att han ville förstatliga jordbruket. Jag minns att jag frågade pappa om statsministern i så fall skulle förstaliga min lekstuga också ?! 


Kravet från staten till min pappa och alla andra bönder i Sverige var tre procents effektivisering varje år. Aldrig mer än 97 procent av lönen året innan, var statens besked till bönderna. Leverera billiga livsmedel till folket var den således den ena viktiga uppgiften. Den andra viktiga uppgiften var att frigöra arbetskraft från jordbruket som kunde övergå till jobb i industrin. Således steg lönerna i industrin och lönerna sänktes i jordbruket. En utveckling som sker och har skett i alla nationer som lämnat jordbruksekonomin och övergått i industrialisering och välståndsutveckling. Maten blir således billigare med ökat välstånd. Och varje bonde får antingen lägga ner eller producera mer och bättre för allt lägre lön.

I min pappas jordbruksföretag kunde 7-8 personer försörjas i början av 1900- talet. När pappa tog över på 50- talet kunde han hjälpligt försörja sig själv om han köpte gården billigt av farfar, avstod egen lön under några årtionden och istället intecknade den lönen i grisstängsel, traktor och skördetröska samtidigt som han avstod semester och pensionsavsättningar under lika många årtionden. Idag gapar ladugården tom och marken har arrenderas ut till socknens enda heltidsbonde. En utveckling som inte är onormal. Så ser det ut i hela Sverige. 

Jag växte upp med närodlade jordgubbar och nyupptagen potatis och kunde promenera till grannen om jag ville ha färska ägg till frukost. Jag kunde njuta av fläskfilé från pappas egna grisar och sommartid kunde jag dessutom smyga ut i trädgården efter färsk sallad. Vi som utgjort denna rest av bondesamhället var å ena sidan en exklusiv grupp med tillgång till kvalitetsprodukter på middagsbordet som Medelsvensson saknade. Priset var å andra sidan att vänja sig vid ett familjeföretag som aldrig plockade ut vinst och föräldrar som aldrig fick semester. Vi tvingades följa lanthandelns utveckling mot nedläggning,  kommunens återkommande planer på att avveckla skolan och vägföreningens strävanden för att överhuvudtaget få ihop medel och arbetskraft för förbättringar av byvägen.

Anders Borg tvivlar på att ett stort antal arbetsvilliga svenska bönder ska dyka upp på 2010- talet, som vill nyinvestera i fallfärdiga jordbruksfastigheter,  sätta sig på traktorn och skörda vinster som räcker till volymökningar, nya affärer i jordbruket och industriell utveckling som ökar exporten, förbättrar bytesbalansen och bringar inkomster från en blomstrande livsmedelsindustri till landet. När jag tittar mig omkring hemmavid så kan jag inte säga att Anders Borg gör en helt felaktig analys. Han har svårt att se hur svenskt jordbruk skulle kunna mobilisera en ny strukturomvandling där industriell utveckling och låga livsmedelspriser står i fokus. Det finns ingen omedelbar bas att massproducera livsmedel från. 


Kan svenskt jordbruk fortsatt utgöra en livsmedelsindustri eller ska vi nöja oss med de exklusiva delarna i förädlingsledet ? Ska Procordia bli kvar i Sverige och fortsätta spotta ur sig tjugo miljoner tuber av Kalles Kaviar om året och därmed upprätthålla den relativt höga andelen industrisysselsatta i Kungshamn ? När jag var där höll de på med en kapacitetsökning och nyinvestering för att kunna producera fem miljoner påsar med citronsås varje år. Ska denna typ av massproduktion bära livsmedelsförädlingen i Sverige ? Eller ska vi nöja oss med de mervärden som skapas från kvalitativ försäljning över disk av närodlat bröd i bageriet på samma ort, vara tillfreds med inkomsterna från de färska räkorna på Smögenbryggan och stolt luta oss tillbaka när bönderna i norra Bohuslän ökar intäkterna från den småskaliga matturismen ?! Pratar vi andra branscher, såsom fordonsindustri, så är trenden att Sverige nischar sig. Vi är världsbäst på säkerhetsbälten och vi tar marknadsandelar i den mest avancerade produktutvecklingen inom säkerhet. Men vi kan bara nischa oss om vi också har överblick över hela produktionskedjan i Sverige. Inom vissa delar av tillverkningsindustrin pratar man till och med om återindustrialisering, dvs att flytta hem produktion från låglöneländer igen. En fabrik på Hisingen är lika viktig som att huvudkontoret finns där, resonerar bland annat Volvo AB. Likadant borde det rimligen vara inom jordbruket. Om inte Abba kan producera sina kaviartuber i Kungshamn så kan inte heller Göstas på Smögenbryggan överleva. Utan sysselsättning året runt, stabila industriföretag och varaktiga jobb så kan vi glömma det mest pittoreska inslagen i maten vi äter. Fråga böndernas barn. De färska jordgubbarna några julidagar varje år gav inga inkomster, även om jag aldrig skulle byta bort livsstilen som det innebar att växa upp på landet. 


Jag har tidigare berättat om Kils slakteri på denna blogg. Samma personer som hänger upp djuren i slakteriet i Kil  tar också hand om de färdiga ryggbiffarna för distribution och försäljning i butiken i Karlstad. Några hundra djur om året, kanske 1000 nötdjur ska passera Kils slakteri varje år. Inte mer. Företaget vill ha kontroll över hela kedjan, inte producera och sälja fler biffar än att högsta kvalitetsvärde kan säkras för varje gram kött. Sakta, sakta kan ökad lönsamhet i ett litet och växande livsmedelsföretag identifieras. Kan Sverige bli en livsmedelsproducerande nation som består av 1000- tals slakterier, mejerier, gårdsbutiker och livskraftiga familjejordbruk ?  Och kan detta ske utan en livsmedelsindustri som massproducerar lågprislimpor, billig burkmat och praktiska fryspåsar med färdiga köttbullar som står för huvudinkomsten åt bonden och livsmedelsingenjörerna ? Är det möjligt att enbart flytta upp livsmedelsproduktionen högre upp i värdekedjan utan att samtidigt ha en konkurrenskraftig och massproducerande livsmedelsindustri? Anders Borg vill ha kvalité i livsmedlen, men tror inte på livsmedelsindustrin. Kils slakteri bygger ut verksamheten, men kommer aldrig att bli en livsmedelsindustri. Sverige saknar egentligen helt mellanstora företag. Vi har mest enmansföretag och stora industrikoncerner. Enmansföretagen erbjuds sällan eller aldrig villkor som gör det möjligt att anställa. Och de globala företagen med stort utländskt ägande med huvudkontor i Sverige genererar egentligen inga nya jobb. De rationaliserar för att klara konkurrensen, pressas till att avskeda folk och istället satsa vinsterna i nya maskiner i den nisch där de har störst chans att överleva. Lyckas de med specialiseringen kan de eventuellt börja anställa igen.  


Kanske är bristen på mellanstora företag hela Sveriges problem, hela industrins problem och kanske har fel fokus i näringslivsstrukturen bidragit till att vi idag famlar i frågor kring mat, livsmedel, landsbygd och regional utveckling. Vi vill gärna ha stabila halvstora industriföretag och gärna inom livsmedel, men vi har aldrig haft ett företagsklimat som möjliggör det. När jag pluggade ekonomisk historia minns jag när jag hittade texter om hur Karl Marx dömde ut kapitalisterna. De gick mot sin egen undergång, hette det. Både forskarna och politikerna ville kväva den självägande bonden. Men det finns andra studier som visar att Karl Marx underskattade det mellanstora jordbruken/företagen/ industrierna. Så frågan är om näringslivsstrukturen med de mellanstora företagen kan finna en framtid ? Och om det finns ett ledarskap som i så fall uppmuntrar dem ? 

Vilka politiker har egentligen presenterat en annan ordning än den jordbrukspolitik som Socialdemokraterna drev igenom efter andra världskriget och som i huvudsak gällt sedan dess?  De flesta partier har accepterat inriktningen, även om Centerpartiet i vissa detaljer har stretat emot. Centerpartiet är övertygade om behovet av att svenskt jordbruk utsätts för ett omvandlingstryck genom att bli en del av det europeiska jordbruket. Tror vi på att Sverige har världens renaste jordbruk så är det en konkurrensfördel som står sig över tid, har varit ledstjärnan. 


Avreglering av jordbrukspolitiken parallellt med allt högre kvalitetskrav har genom åren trängt undan många jordbruksföretag. Men, och det är ett viktigt men. De jordbruksföretag som överlevt 1900- talets enorma strukturomvandling, som ställt sig mitt i en tilltagande internationell konkurrens, som genomlevt en extremt byråkratisk svensk myndighetsutövning, som orkat jobba med produktutveckling parallellt med att svenska konsumenter blivit mindre köptrogna- ja, dessa jordbruksföretag består av synnerligen hårdhudade överlevnadskonstnärer. Vi är många som mött dessa världsunika bönder genom åren. Och vi har hört exempel när pressen i jordbruksföretagen lett till orimlig skuldsättning och konkurshot hos den enskilde bonden med stressjukdomar och i värsta fall självmordstankar som följd. Att vara leverantör i världens renaste jordbruk frestar på. 


Åker längs E6 i norska fjällen på väg hem från skidsemestern. Slänger en blick upp mot de många ståtliga jordbruksfastigheterna som reser sig på platåer mellan branta klipphällar.  Jag funderar hur de fått ihop jordbruksekonomin på sina svårtillgängliga jordlotter. De har alltid funnits en norsk "distriktspolitik" som underlättat en hygglig utveckling i hela Norge, men jordbruksstöd hjälper inte den enskilde bonden rent fysiskt, i den vardagliga hanteringen av höskörden, mjölkleveranserna och underhållsbehovet i stallet. Om min pappa hade lite tid över till semester och bekvämlighet så har de norska bönderna haft ännu mindre tid över. Men möjligen har de norska bönderna levt ett liv ännu närmare naturen än de svenska. En reklamsnutt om norsk mjölk sveper förbi på TV- rutan en av kvällarna när jag följer OS- framgångarna från den mjuka soffan intill skidbacken. Inslaget visar de stora norska fjällen som omringar de små jordbruksfastigheterna som påstods producera världens godaste mjölk. 


I alla jordbruksföretag finns en nedärvd kärlek till jorden, naturresurserna och önskan om att få rå sig själv, bortom storebrorsmentalitet, enfald och stereotypa föreställningar om vad som är ett gott liv. Jag tror att det är den kärleken som hållit kvar ett hyggligt stort antal bönder på ladugårdsbacken. Och det är uppenbart att industriföretagen i stort i Sverige har genomgått en liknande resa. Tillverkningsföretag efter tillverkningsföretag har packat ihop. Oljekriser, textilkriser och fordonskriser har gjort att bara de bästa är kvar idag. Den sektorn vill Anders Borg hålla på distans. Statsminister Reinfeldts uttalanden om att svensk industri är ett särintresse fick lika stort eller kanske större genomslag än Anders Borgs utfall mot jordbruket. Problemet är inte att Anders Borg misstror svensk livsmedelsindustri, problemet är att ganska få aktörer ger honom verkligt mothugg. Sverige har alltid lidit av att vi litat till några få stora företag. Dessa tar (m) avstånd från. Och hjältarna är enmansföretagen på landsbygden och i småortssverige. Men dessa kan inte eller vill inte växa. Det drabbar alla, men kanske allra mest de bygder som ligger längst bort från de stora företagen. Ett stort företag drar med sig de mindre. Men finns det inga store företag så uppstår heller inga små företag och definitivt inga mellanstora. 

Vår brödföda lämnas åt sitt öde när de sista bönderna packar ihop. Några hjältar håller på att vända trenden. Statistiken över hur befolkningen rör sig i Sverige visar att alltfler vill bo i Strömsund, i Dals Ed och i Kil. Men det hjälper inte att avfärda de stora industri- och livsmedelsföretagen som utdöende. De sitter trots allt på en ackumulerad kunskap om hur man bygger bolag och konkurrenskraft just i dessa företag. Men det hjälper inte heller att slåss för den lille bonden, den lilla uppfinnaren eller den ensamme entreprenörens villkor. Vi måste bygga ett klimat, ett system och innovationsmiljöer som gör det möjligt att växa. Det kräver i sin tur att ett stort antal beslutsfattare måste ta minst två stora strider, dels striden som förhindrar bypolitiska låsningar och enfaldiga föreställningar om att exempelvis den lilla kommunen klarar sig själv, dels striden med dem som tror att farbror staten ska fixa allt. 

Det behövs lokala innovativa miljöer där uppfinnare, entreprenörer, lokala beslutsfattare och småföretagare å ena sidan kan jobba i hop för den lokala utvecklingskraften och å andra sidan behövs regionala system för att bygga samman dessa lokala plattformar till starka regionala arbetsmarknadsregioner. Dessa arbetsmarknadsregioner behöver smidig kollektivtrafik, smarta transportsystem och kanske även regionala utbildningsinsatser och kompetensförsörjningsprogram. Människor behöver uppmuntras att både vara en del av en lokal dynamik och ett regionalt kapacitetsbyggande.  När Anders Borg säger att den traditionella livsmedelsindustrin inte överlever slår han delvis in öppna dörrar. Arla har för länge sedan flyttat sitt huvudkontor utanför Sveriges gränser. Men vare sig Anders Borg eller någon annan har presenterat vad som ska komma i stället. Anders Borg vill inte uppmuntra utbudet i näringslivet, han vill bara stimulera en ökad efterfrågan, det är hela upplägget i hans ekonomiska politik. 

Det finns embryon till en ny tid. Både frustrerade innovatörer i det lilla och stabila företag i det halvstora sammanhanget har inte fått chansen ännu. Nu gäller det att några tydliga krafter kliver fram och både säger att Anders Borg slår in öppna dörrar och att han är oförmögen att presentera det nya. Socialdemokraterna kommer inte att lyckas. De är alltför många i det partiet som är fast i ett gammalt tänkande att staten löser allt. 

Alla är överens om att vi måste hejda klimatförändringarna och minska utsläppen. Uppgiften kräver ett nytt förhållningssätt. Man kan inte slå på Anders Borg och säga att han är dum när han inte tror på svensk livsmedelsindustri. Förr eller senare kommer han och många andra att upptäcka att livsmedelsproduktionen är nödvändig för att rädda klimatet. Om ingen förädlar naturresurserna effektivt och i relativt stor skala kan ingen bo på landsbygden. Men det är inte ett egenvärde att bo på landsbygden. Däremot är det ett egenvärde att rädda klimatet. 

Helt nyligen träffade jag Ingemar Fredriksson som bor i Herrjunga. Han är vice ordförande i Företagarna. Han är dessutom författare till en bok om kinesernas efterfrågan på svensk mat. Han ser bara möjligheter med svensk livsmedelsproduktion och svensk mat som handelsvara och turistmagnet. Kineserna förstår matkvalite, de vallfärdar i tusentals till Sverige som turister och de köper gärna det mest kvalitativa grisköttet. Ingemar menar att vi överhuvudtaget inte behöver oroa oss för krisen i grisproduktionen. Kineserna skulle utan vidare kunna köpa upp hela avsättningen idag och lite till. Satsa på export till Kina och bygg upp turistnäringen kring svensk mat, det är hans tips och absoluta övertygelse. Och om hans tips blir verklighet då behöver Sverige verkligen utveckla en ny livsmedelsindustri. Och i såfall har Anders Borg fel! Dagens livsmedelsindustri må vara på nedåtgående, men det kan komma en helt ny! Om det politiska ledarskapet ger förutsättningar! Och människan har, som sagt, en djupt rotad kärlek till naturen som gör att vi dröjer oss kvar där, utan att det alltid ger resultat i plånboken! Tänk om vi hade ett mer aktivt och ärligt politiskt ledarskap för en levande landsbygd som vi alla i grunden älskar. Matlandet Sverige är en bra början, men många strukturförändringar återstår! Häromdagen hade exempelvis Uddevalla kommun ett gyllene tillfälle att tacka ja till nya vindkraftssatsningar i Forshälla. Men fegisarna i kommunfullmäktige sa nej. Då tackar man också nej till landsbygdsutveckling, man tackar nej till investeringar för nya jobb, man tackar nej till åtgärder för att hejda klimatförändringar och man slår undan basen för livsmedelsproduktionen. Precis så som Anders Borg vill. 











torsdag 6 februari 2014

Om vinster i välfärden och den gröna kapitalismen


I den tidiga ekonomiska historien finns det tre produktionsfaktorer; jorden, kapitalet och arbetskraften. Ett självklart förhållningssätt i bondesamhället och i det tidiga industrisamhället. Ett gott samhälle bärs upp av både biologisk och fysisk produktion samt kompletteras med ett socialt kitt.  I en ekonomi finns såväl jordägare, kapitalister och arbetare. Idag kritiseras kapitalisten. Kanske blev kapitalisten kortsiktig och hotfull i det ögonblick som samspelet med jordägaren försvann. Det kortsiktiga ägandet trängde tillbaka det långsiktiga ägande som naturligt säkras av jordägaren. Men lösningen är inte som många debattörer tror, att försöka utrota kapitalisten, utan att istället låta jordägaren och kapitalisten agera sida vid sida.

När kapitalisten och arbetaren fick dansa själva på arbetsmarknaden tappade vi bort viktiga perspektiv i den ekonomiska teorin, i beslutsfattandet och i hela samhällsekonomin. Och det gör också att det som vi idag kallar miljödebatt blir en dragkamp mellan ingenjörerna och biologerna, mellan fysisk resursteori å ena sidan och biologisk produktion å andra sidan, istället för att vara ett samspel där biologisk produktion driver fram en utveckling som också skapar utrymme för såväl fysisk modernisering och social utveckling.

På senare år har viktiga steg tagits för att hitta en balans mellan tre dimensioner, istället för två. När Centerpartiet som första politiska parti i något parlament i världen presenterade en riksdagsmotion om miljöfrågor och arbetsmiljö 1962 så ansågs det lite suspekt.  Men vi fick viss draghjälp av en begynnande miljörörelse i USA där bland annat Rason Carson kom ut med boken "Silent spring". Hon varnade för hur fåglar skulle sluta kvittra i takt med att kemikaliesamhället bredde ut sig. Det blev en väckarklocka i världen. Idag rustar Europas kemiindustri för en omställning och vi konsumenter är alltmer medvetna om vilka krav vi bör ställa på maten vi äter, prylarna vi köper och transportmedlen vi färdas i. 

Miljödebatten har på senare år utvecklats från att handla om exempelvis försurning och koldioxidutsläpp till att mer handla om hållbar utveckling i vid bemärkelse. Vi inser att olika perspektiv måste integreras för att inte ekonomiska beslut ska ödelägga jobben, att miljöriktiga beslut inte samtidigt får leda till kapitalförstöring i det korta perspektivet eller att socialpolitiska insatser inte får ha konsekvenser som är negativa ur miljösynpunkt. Men allt för ofta riskerar vi ändå att hamna snett. Vi upplever oförmåga att uppnå viktiga mål, trots att vi tycker att det finns en logik i inriktningen. Och nu utkämpas, som sagt, den stora striden om riskkapitalisternas medverkan eller inte i välfärdssektorn. Igår hörde jag groteska uttalanden från Håkan Juholt, som besökte Uddevalla med sina enkla svar. "Utrota barnfattigdomen genom att avskaffa vinster i välfärden" dundrar han i Radio Väst.  Och utan att skämmas besöker han viktiga industriföretag i Uddevalla som går med vinst, skapar jobb och utveckling i den gamla hamnstaden Uddevalla. Men vårdföretag och städfirmor ska inte få gå med vinst på samma sätt, enligt Juholt. För de verksamheterna är "mänskliga verksamheter." Ja, det är en bit kvar innan alla har nappat på idéen att hitta en balans mellan jorden, kapitalet och arbetskraften som en bas för välstånd och demokratisk utveckling. Enligt Juholt får kapitalisten finnas i industrin, men inte på sjukhuset. Konsekvensen blir att industrin bättre klarar balansen mellan ekonomiska, sociala och miljömässiga perspektiv, medan vårdsektorn ömsom har svårt att få resurser att räcka till och ömsom riskerar en annan sårbarhet då enstaka riskkapitalister i sjukvården kväver mångfalden i ägandet. Juholts rädsla för riskkapitalister har varit kontraproduktivt. Genom att i åratal tränga tillbaka mångfald i ägandet har vårdsektorn till slut hamnat i en plågsam dragkamp mellan antingen en resursknapp offentlig sektor och eller att enstaka stora vinsthungriga riskkapitalister tar över. Den vanlige småföretagaren med långsiktiga avsikter och små vinstintressen har Juholt och hans kompisar försökt utrota sedan Olof Palme klev in på den politiska scenen på 60- talet. Mångfalden som bar upp bondesamhället trängs tillbaka, vinstmarginalerna anses onödiga och offentliga sektorn ska organiseras utifrån den exakta rättvisan. Välstånd ska kommenderas fram och har inget att göra med entreprenörskap, det är kontentan av det välståndssamhälle jag växte upp i. Men den exakta rättvisan gick aldrig att hitta. Istället grodde ineffektiviteten och resursslöseriet under 70-, 80- och en bit in på 90- talet. Ingen frågade efter mångfald. Alla bara letade efter rättvisan. Nu har reaktionen kommit. 2000- talet har kantats av vårdskandaler och tråkiga exempel på hur äldre undantas ett värdigt bemötande, hur svårstyrda vårdföretag går i konkurs och friskolor som misslyckats stänger. Men problemet är inte det ökade inslaget av privata alternativ, utan en alltför lång period av obalanser i välfärden där alltför många trodde att välstånd kan byggas utan mångfald och frihet. När balansen mellan jorden, kapitalet och arbetskraft urholkas tenderar vi resursslöseri,  ineffektivitet och så småningom just det som Julholt ogillar: fattigdom, istället för dynamik, kretsloppstänkande och socialt framåtskridande. Så nu står Juholt där och gapar om barnfattigdom samtidigt som intäkterna till offentlig sektor är större än någonsin. Skattesänkningar och avregleringar, framväxten av nya friskolor och etablerandet av framgångsrika vårdföretag har lett till att välfärden räcker till mer. Jag säger inte att barnfattigdom saknas, men förutsättningarna för att faktiskt kunna finansiera välfärden har aldrig varit bättre. I Västra Götalands län har 820 000 människor ett jobb att gå till varje dag. Den siffran har aldrig varit så hög. 

Ingen människa har fullt ut verktygen eller korrekta underlag för att leda utvecklingen i en mer hållbar riktning. Vi tenderar alla att favorisera exempelvis fattigdomsbekämpning på miljöproblemens bekostnad. Beslutsfattare inför en miljölagstiftning som kanske inte är helt genomtänkt och som tvingar vissa arbetsplatser att lägga ner. Några andra beslutsfattare frestas att föra en skattepolitik som är negativ ur miljösynpunkt. Ytterligare någon avstår från ett europeiskt ansvarstagande för klimatförändringarna och röstar nej till bindande mål för alternativ energi.  Vi har alltid en tendens att förenkla, göra en sak i taget, åtgärda vissa uppenbara brister först och så missar vi helheten ändå i slutändan. Och egentligen vet ingen exakt var balansen finns mellan jorden, kapitalet och arbetskraften eller hur vi ska forma ett tredimensionellt ledarskap. Peter Örn som jag lyssnade till igår sa att om vi tvivlar på det globala ledarskapet så får vi inte bli uppgivna, utan istället forma ett lokalt ledarskap som känns hållbart. 


De senaste månaderna har jag haft kontakt med forskaren Stefan Hellstrand som tar fasta på iakttagelser som han gör i den mest lokala av alla ekonomier, nämligen i den ekonomi som utspelar sig i samspelet mellan människan, jorden och hennes djur/boskap. Hellstrand har studerat hur exakt utfodring av djur spelar roll i den lokala ekonomin, hur djurskötsel och den lokala jordbruksekonomiers utveckling har betydelse i exempelvis en kommunal ekonomi. Kommuner som har en växande andel jordbruksföretag kan stärka sin skattekraft och därmed bättre hantera sina offentliga åtaganden gentemot medborgarna. Samspelet mellan jorden, arbetskraften och kapitalet är i högsta grad relevant i den moderna välfärdsstaten. En starkare lokal ekonomi med bas i livsmedelsproduktion kan komma att vara svaret på flera av de bekymmer som den offentliga ekonomin lider av, t ex resursbrist och produktivitetsproblem.
- För in marken som produktionsfaktor, det skulle innebära en dramatisk och snabb kapitalöverföring, menar Stefan Hellstrand. Han menar också att många landsbygdskommuner skulle få en starkare ekonomi och många storstadskommuner skulle få sämre siffror. Vi skulle helt enkelt få en mer korrekt bild av verkligheten om jorden blev prissatt. 

I början av 2000- talet genomförde Nutek en studie med en bred ansats kring miljödriven utveckling, som skulle kunna vare ett försök att föra in jorden som en tredje produktionsfaktor.  Jag var ordförande i miljönämnden i Västra Götaland då och hade just avslutat mina studier i ekonomisk historia i Göteborg. Det var befriande att läsa en rapport som gjorde en koppling mellan dåtidens syn på jorden som produktionsfaktor och pekade på en rörelse som vi har kommit att kallar för den miljödrivna utvecklingen. 

Men av någon anledning snävades synsättet in när dåvarande statsminister Göran Persson skulle gå till verket med med åtgärder och förslag. Och jag tror tyvärr inte att vi inte helt kommit upp på banan igen. 
- Miljöfrågorna betraktas som en restpost och är inte en given del av samhällsekonomin, sa dåvarande miljöminister Olof Johansson ofta när han körde fast i en regeringsförhandling. 

Sedan Olof Johansson slutade som miljöminister och partiledare har regeringar kommit och gått. Under nuvarande regering har vissa tydliga steg tagits. Den tiodubblade utbyggnaden av vindkraft som energiminister Anna- Karin Hatt lyfter fram är ett exempel. Den dramatiska ökningen av miljöfordon på våra vägar är en annan framgång. Och det går att räkna upp hundratals större och mindre framgångar som är bevis på att vi rör oss mot en mer hållbar utveckling. Inte minst industrin tar rejäla kliv inom energieffektivisering, mer miljövänliga processer, utveckling av ny teknik osv. Men sker denna framgång, trots brister i system och beräkningsgrunder, som i sin tur riskerar att vi tar en ineffektiv omväg till ett resurssnålt samhälle ? 

Samtidigt som Sverige ligger i Europas och världens framkant i den miljödrivna utvecklingen sker en rekordsnabb urbanisering. Och kanske är det här som Juholts enkelspåriga utfall om barnfattigdom möjligen hör hemma. Det sker en urholkning av landsbygden, en social omvandling som riskerar att drabba barn vars föräldrar inte vill eller kan flytta dit jobben finns, vars föräldrar inte hunnit lära sig svenska språket eller som av annan anledning inte har möjlighet att vara med i fronten av strukturomvandlingens gatlopp. 

De områden där skogen växer och ytorna för kommersialisering av naturresurser är som störst där bor det förhållandevis få människor. Livsmedelsföretagen slåss för att öka lönsamheten, till stor del för att vi inte kopplar ihop våra krav om sunda livsmedel i lagstiftningen med den efterfrågan som vi utövar i kyldisken i snabbköpet, men kanske även på grund av att åkermark inte är tillräckligt högt värderad, att incitamenten för att ta tillvara skogsråvara och förädla livsmedlen inte är tillräckligt stora? Har vi varit oförmögna att plocka in exempelvis djurskötselns energiprocesser och livsmedelsproduktionens miljönytta som en väsentlig del av samhällsekonomin? Om föräldrarna till de eventuellt fattiga barnen skulle kunna försörja sig på att hugga ved eller rensa sly och om samma råvaror skulle justeras uppåt i pris- skulle barnfattigdom finnas då ? Om de offentliga skatteintäkterna är större än någonsin, om vi är på väg att sätta ett mer korrekt pris på naturresurser som leder till ökad lönsamhet bland landsbygdens entreprenörer och om denna kapitalöverflyttning leder till att eventuellt fattiga kommuner får mer i intäkter- ja, då går det definitivt inte att stå på gatan och skrika om barnfattigdom som breder ut sig på grund av vinst i välfärden. Vägen ur fattigdom sker i själva verket genom mer vinst i välfärden. Inte mer vinst till enstaka riskkapitalister utan spridda vinstskurar till en mångfald av entreprenörer. Mer intäkter till välfärden genom att fler jobbar i egna företag på landsbygden. Och färre utsläpp från industrin om fler kan leverera råvaror och produkter från naturens eget kretslopp. Klas Eklund har fångat en del av detta i sina skrifter och föreläsningar om grön kapitalism.  Och professor Sten Ebbersten tar också upp den tråden i sin forskning och framställningar. Om ett kort tag kommer Stefan Hellstrand med en doktorsavhandling som också slår an på det temat. Det rör sig i utvecklingen kring hur de perspektiv som bar upp det svenska bondesamhället skulle kunna stå modell också i en ny tid. Bonden trängdes undan mellan kapitalister och arbetare. Men det finns kanske en tredje väg till kapitalism, en slags bondeväg till kapitalism ?