Om vinster i välfärden och den gröna kapitalismen

I den tidiga ekonomiska historien finns det tre produktionsfaktorer; jorden, kapitalet och arbetskraften. Ett självklart förhållningssätt i bondesamhället och i det tidiga industrisamhället. Ett gott samhälle bärs upp av både biologisk och fysisk produktion samt kompletteras med ett socialt kitt.  I en ekonomi finns såväl jordägare, kapitalister och arbetare. Idag kritiseras kapitalisten. Kanske blev kapitalisten kortsiktig och hotfull i det ögonblick som samspelet med jordägaren försvann. Det kortsiktiga ägandet trängde tillbaka det långsiktiga ägande som naturligt säkras av jordägaren. Men lösningen är inte som många debattörer tror, att försöka utrota kapitalisten, utan att istället låta jordägaren och kapitalisten agera sida vid sida.

När kapitalisten och arbetaren fick dansa själva på arbetsmarknaden tappade vi bort viktiga perspektiv i den ekonomiska teorin, i beslutsfattandet och i hela samhällsekonomin. Och det gör också att det som vi idag kallar miljödebatt blir en dragkamp mellan ingenjörerna och biologerna, mellan fysisk resursteori å ena sidan och biologisk produktion å andra sidan, istället för att vara ett samspel där biologisk produktion driver fram en utveckling som också skapar utrymme för såväl fysisk modernisering och social utveckling.

På senare år har viktiga steg tagits för att hitta en balans mellan tre dimensioner, istället för två. När Centerpartiet som första politiska parti i något parlament i världen presenterade en riksdagsmotion om miljöfrågor och arbetsmiljö 1962 så ansågs det lite suspekt.  Men vi fick viss draghjälp av en begynnande miljörörelse i USA där bland annat Rason Carson kom ut med boken "Silent spring". Hon varnade för hur fåglar skulle sluta kvittra i takt med att kemikaliesamhället bredde ut sig. Det blev en väckarklocka i världen. Idag rustar Europas kemiindustri för en omställning och vi konsumenter är alltmer medvetna om vilka krav vi bör ställa på maten vi äter, prylarna vi köper och transportmedlen vi färdas i. 

Miljödebatten har på senare år utvecklats från att handla om exempelvis försurning och koldioxidutsläpp till att mer handla om hållbar utveckling i vid bemärkelse. Vi inser att olika perspektiv måste integreras för att inte ekonomiska beslut ska ödelägga jobben, att miljöriktiga beslut inte samtidigt får leda till kapitalförstöring i det korta perspektivet eller att socialpolitiska insatser inte får ha konsekvenser som är negativa ur miljösynpunkt. Men allt för ofta riskerar vi ändå att hamna snett. Vi upplever oförmåga att uppnå viktiga mål, trots att vi tycker att det finns en logik i inriktningen. Och nu utkämpas, som sagt, den stora striden om riskkapitalisternas medverkan eller inte i välfärdssektorn. Igår hörde jag groteska uttalanden från Håkan Juholt, som besökte Uddevalla med sina enkla svar. "Utrota barnfattigdomen genom att avskaffa vinster i välfärden" dundrar han i Radio Väst.  Och utan att skämmas besöker han viktiga industriföretag i Uddevalla som går med vinst, skapar jobb och utveckling i den gamla hamnstaden Uddevalla. Men vårdföretag och städfirmor ska inte få gå med vinst på samma sätt, enligt Juholt. För de verksamheterna är "mänskliga verksamheter." Ja, det är en bit kvar innan alla har nappat på idéen att hitta en balans mellan jorden, kapitalet och arbetskraften som en bas för välstånd och demokratisk utveckling. Enligt Juholt får kapitalisten finnas i industrin, men inte på sjukhuset. Konsekvensen blir att industrin bättre klarar balansen mellan ekonomiska, sociala och miljömässiga perspektiv, medan vårdsektorn ömsom har svårt att få resurser att räcka till och ömsom riskerar en annan sårbarhet då enstaka riskkapitalister i sjukvården kväver mångfalden i ägandet. Juholts rädsla för riskkapitalister har varit kontraproduktivt. Genom att i åratal tränga tillbaka mångfald i ägandet har vårdsektorn till slut hamnat i en plågsam dragkamp mellan antingen en resursknapp offentlig sektor och eller att enstaka stora vinsthungriga riskkapitalister tar över. Den vanlige småföretagaren med långsiktiga avsikter och små vinstintressen har Juholt och hans kompisar försökt utrota sedan Olof Palme klev in på den politiska scenen på 60- talet. Mångfalden som bar upp bondesamhället trängs tillbaka, vinstmarginalerna anses onödiga och offentliga sektorn ska organiseras utifrån den exakta rättvisan. Välstånd ska kommenderas fram och har inget att göra med entreprenörskap, det är kontentan av det välståndssamhälle jag växte upp i. Men den exakta rättvisan gick aldrig att hitta. Istället grodde ineffektiviteten och resursslöseriet under 70-, 80- och en bit in på 90- talet. Ingen frågade efter mångfald. Alla bara letade efter rättvisan. Nu har reaktionen kommit. 2000- talet har kantats av vårdskandaler och tråkiga exempel på hur äldre undantas ett värdigt bemötande, hur svårstyrda vårdföretag går i konkurs och friskolor som misslyckats stänger. Men problemet är inte det ökade inslaget av privata alternativ, utan en alltför lång period av obalanser i välfärden där alltför många trodde att välstånd kan byggas utan mångfald och frihet. När balansen mellan jorden, kapitalet och arbetskraft urholkas tenderar vi resursslöseri,  ineffektivitet och så småningom just det som Julholt ogillar: fattigdom, istället för dynamik, kretsloppstänkande och socialt framåtskridande. Så nu står Juholt där och gapar om barnfattigdom samtidigt som intäkterna till offentlig sektor är större än någonsin. Skattesänkningar och avregleringar, framväxten av nya friskolor och etablerandet av framgångsrika vårdföretag har lett till att välfärden räcker till mer. Jag säger inte att barnfattigdom saknas, men förutsättningarna för att faktiskt kunna finansiera välfärden har aldrig varit bättre. I Västra Götalands län har 820 000 människor ett jobb att gå till varje dag. Den siffran har aldrig varit så hög. 

Ingen människa har fullt ut verktygen eller korrekta underlag för att leda utvecklingen i en mer hållbar riktning. Vi tenderar alla att favorisera exempelvis fattigdomsbekämpning på miljöproblemens bekostnad. Beslutsfattare inför en miljölagstiftning som kanske inte är helt genomtänkt och som tvingar vissa arbetsplatser att lägga ner. Några andra beslutsfattare frestas att föra en skattepolitik som är negativ ur miljösynpunkt. Ytterligare någon avstår från ett europeiskt ansvarstagande för klimatförändringarna och röstar nej till bindande mål för alternativ energi.  Vi har alltid en tendens att förenkla, göra en sak i taget, åtgärda vissa uppenbara brister först och så missar vi helheten ändå i slutändan. Och egentligen vet ingen exakt var balansen finns mellan jorden, kapitalet och arbetskraften eller hur vi ska forma ett tredimensionellt ledarskap. Peter Örn som jag lyssnade till igår sa att om vi tvivlar på det globala ledarskapet så får vi inte bli uppgivna, utan istället forma ett lokalt ledarskap som känns hållbart. 


De senaste månaderna har jag haft kontakt med forskaren Stefan Hellstrand som tar fasta på iakttagelser som han gör i den mest lokala av alla ekonomier, nämligen i den ekonomi som utspelar sig i samspelet mellan människan, jorden och hennes djur/boskap. Hellstrand har studerat hur exakt utfodring av djur spelar roll i den lokala ekonomin, hur djurskötsel och den lokala jordbruksekonomiers utveckling har betydelse i exempelvis en kommunal ekonomi. Kommuner som har en växande andel jordbruksföretag kan stärka sin skattekraft och därmed bättre hantera sina offentliga åtaganden gentemot medborgarna. Samspelet mellan jorden, arbetskraften och kapitalet är i högsta grad relevant i den moderna välfärdsstaten. En starkare lokal ekonomi med bas i livsmedelsproduktion kan komma att vara svaret på flera av de bekymmer som den offentliga ekonomin lider av, t ex resursbrist och produktivitetsproblem.
- För in marken som produktionsfaktor, det skulle innebära en dramatisk och snabb kapitalöverföring, menar Stefan Hellstrand. Han menar också att många landsbygdskommuner skulle få en starkare ekonomi och många storstadskommuner skulle få sämre siffror. Vi skulle helt enkelt få en mer korrekt bild av verkligheten om jorden blev prissatt. 

I början av 2000- talet genomförde Nutek en studie med en bred ansats kring miljödriven utveckling, som skulle kunna vare ett försök att föra in jorden som en tredje produktionsfaktor.  Jag var ordförande i miljönämnden i Västra Götaland då och hade just avslutat mina studier i ekonomisk historia i Göteborg. Det var befriande att läsa en rapport som gjorde en koppling mellan dåtidens syn på jorden som produktionsfaktor och pekade på en rörelse som vi har kommit att kallar för den miljödrivna utvecklingen. 

Men av någon anledning snävades synsättet in när dåvarande statsminister Göran Persson skulle gå till verket med med åtgärder och förslag. Och jag tror tyvärr inte att vi inte helt kommit upp på banan igen. 
- Miljöfrågorna betraktas som en restpost och är inte en given del av samhällsekonomin, sa dåvarande miljöminister Olof Johansson ofta när han körde fast i en regeringsförhandling. 

Sedan Olof Johansson slutade som miljöminister och partiledare har regeringar kommit och gått. Under nuvarande regering har vissa tydliga steg tagits. Den tiodubblade utbyggnaden av vindkraft som energiminister Anna- Karin Hatt lyfter fram är ett exempel. Den dramatiska ökningen av miljöfordon på våra vägar är en annan framgång. Och det går att räkna upp hundratals större och mindre framgångar som är bevis på att vi rör oss mot en mer hållbar utveckling. Inte minst industrin tar rejäla kliv inom energieffektivisering, mer miljövänliga processer, utveckling av ny teknik osv. Men sker denna framgång, trots brister i system och beräkningsgrunder, som i sin tur riskerar att vi tar en ineffektiv omväg till ett resurssnålt samhälle ? 

Samtidigt som Sverige ligger i Europas och världens framkant i den miljödrivna utvecklingen sker en rekordsnabb urbanisering. Och kanske är det här som Juholts enkelspåriga utfall om barnfattigdom möjligen hör hemma. Det sker en urholkning av landsbygden, en social omvandling som riskerar att drabba barn vars föräldrar inte vill eller kan flytta dit jobben finns, vars föräldrar inte hunnit lära sig svenska språket eller som av annan anledning inte har möjlighet att vara med i fronten av strukturomvandlingens gatlopp. 

De områden där skogen växer och ytorna för kommersialisering av naturresurser är som störst där bor det förhållandevis få människor. Livsmedelsföretagen slåss för att öka lönsamheten, till stor del för att vi inte kopplar ihop våra krav om sunda livsmedel i lagstiftningen med den efterfrågan som vi utövar i kyldisken i snabbköpet, men kanske även på grund av att åkermark inte är tillräckligt högt värderad, att incitamenten för att ta tillvara skogsråvara och förädla livsmedlen inte är tillräckligt stora? Har vi varit oförmögna att plocka in exempelvis djurskötselns energiprocesser och livsmedelsproduktionens miljönytta som en väsentlig del av samhällsekonomin? Om föräldrarna till de eventuellt fattiga barnen skulle kunna försörja sig på att hugga ved eller rensa sly och om samma råvaror skulle justeras uppåt i pris- skulle barnfattigdom finnas då ? Om de offentliga skatteintäkterna är större än någonsin, om vi är på väg att sätta ett mer korrekt pris på naturresurser som leder till ökad lönsamhet bland landsbygdens entreprenörer och om denna kapitalöverflyttning leder till att eventuellt fattiga kommuner får mer i intäkter- ja, då går det definitivt inte att stå på gatan och skrika om barnfattigdom som breder ut sig på grund av vinst i välfärden. Vägen ur fattigdom sker i själva verket genom mer vinst i välfärden. Inte mer vinst till enstaka riskkapitalister utan spridda vinstskurar till en mångfald av entreprenörer. Mer intäkter till välfärden genom att fler jobbar i egna företag på landsbygden. Och färre utsläpp från industrin om fler kan leverera råvaror och produkter från naturens eget kretslopp. Klas Eklund har fångat en del av detta i sina skrifter och föreläsningar om grön kapitalism.  Och professor Sten Ebbersten tar också upp den tråden i sin forskning och framställningar. Om ett kort tag kommer Stefan Hellstrand med en doktorsavhandling som också slår an på det temat. Det rör sig i utvecklingen kring hur de perspektiv som bar upp det svenska bondesamhället skulle kunna stå modell också i en ny tid. Bonden trängdes undan mellan kapitalister och arbetare. Men det finns kanske en tredje väg till kapitalism, en slags bondeväg till kapitalism ?