Amerikanerna drar fram på breda vägar där alla fordon lyder under samma hastighetsbegränsningar. Ingen får köra långsammare än 45 miles per hour och ingen får köra fortare än 65 miles per hour. Så alla personbilar kör något långsammare än i Sverige och alla lastbilar kör ganska mycket fortare. Det leder till ett jämt flöde på fyrfiliga, ofta sexfiliga vägar. Och egentligen inga köer. Jag har följt flödena i två veckor, från New York till Boston, från Boston till Washington, från Wasshington till Radford och från Radford till Orlando. Totalt har jag sett elva delstater på plats eller från bilrutan.
Min gamla klasskompis Christopher Ahlberg, bosatt i Boston sedan många år och med rötter i Kungälv, sammanfattar den amerikanska livsstilen med att detta folk alltid har ytterligare en fråga. Jag instämmer. I varje butik, på varje restaurang och i alla övriga samtal kontrar amerikanen med ; " can I gett you something else?"
Är artigheten bara ett sätt att tjäna ytterligare några dollar på lättlurade turister tänker jag när en hurtig servitris med brett leende serverar oss de godaste hamburgare man kan tänka sig på världens största Hard Rock Café ? Hon berättar att hon ska "take care of You" under kvällen, hon frågar var femte minut om vi vill ha mer juice eller mer sallad eller om vi vill ha efterrättsmenyn. När min amerikanske bordsgranne, också han turist i Florida, som knappt hittat någon sittplats själv, frågar mig om jag behöver ytterligare en stol för att vår familj ska få plats runt bordet förstår jag att artigheten inte bara är förknippad med att någon vill tjäna pengar. Amerikaner har alltid en ytterligare fråga. Är man fem runt bordet frågar de om man behöver en sjätte stol. När vi just anlänt New York första dan och inte vet vilket håll hotellet ligger så erbjuder sig en amerikansk kvinna på pendeltåget att ringa hotellet med sin privata mobil för att kolla den exakta adressen. Innan dess har hon följt oss genom stationsbyggnaden och fram till rätt utgång mot gatan.
Några dagar senare håller en amerikansk kille upp den första entrédörren till biblioteket i Boston och slänger sig samtidigt framåt för att även öppna den andra entrédörren. Vi byter några fraser om vädret. Jag frågar mig fram på biblioteket bland artiga bibliotikarier i jakten på en släkting som emigrerade till Boston 1871.
- Is this one of all these Johansson?, frågar ännu en hjälpsam röst när jag anmäler mig vid receptionen.
- No, its one of all these Andersson, kontrar jag och får genast hjälp att hitta till rätt databas.
Jag letar ett par timmar bland alla August Andersson som anlänt till Boston i början av 1870- talet. Hittar en från Ytterby och någon från Mölndal men ingen från Tjörn, varifrån min morfars farfars bror kom. Min morfars farfar Bernt hälsade på honom i Boston 1872, sedan dess har ingen sett till August Andersson eller hans eventuella barn och barnbarn. Fick inga svar på biblioteket i Boston. Kanske en annan gång. De flesta passagerarlistor kan man leta i hemifrån. Jag funderar på emigration medan jag promenerar genom Boston i det värsta snöovädret på nästan tio år. Totalt kom 17 miljoner invandrare till USA i slutet av 1800- talet.
- Här är alla invandrare, sammanfattar min klasskompis medan vi avslutar lunchen i Boston.
Frihetsgudinnan som reser sig nästan 100 meter över vattenytan vid Ellis Island vid inloppet till New York skulle skänka alla frihet. Det byggde på att alla hjälper varandra, håller upp en dörr och hämtar en stol åt den som behöver. Jag tänker på Oscar och Kristina som är huvudfigurer i Wilhelm Mobergs fängslande berättelser om Utvandrarna. De flydde från fattigdom, tog storslagna initiativ för att skapa välstånd åt sina barn och barnbarn. Han fixade en "settlement" och började om i ett helt nytt lokalsamhälle, långt bort från Duvemåla eller någon annan småländsk by. Men med ambitionen att jobba sig ur fattigdom.
Varje settlement genererade en efterfrågan. Först efterfrågades spadar och kreatur, vartefter ville man hellre köpa pick ups och hamburgare. Om inte miljontals amerikaner brutit mark, fixat sina settlements och organiserat ett system för att börja om på ny mark och utöva handel mellan varje "property" hade världen varit mycket fattigare idag. Då hade fler av Oscar och Kristinas barn dött för tidigt och kakan varit knapp att dela för dem som överlevde. Nu sitter både europeer och amerikaner och funderar på vad som är nästa steg i välfärdsutvecklingen.
Obama håller sitt tal State of the Union ungefär samtidigt som jag kommer fram till Washington. Obama tycker att det är dags att minska vapeninnehaven i varje hushåll. Amerikanerna vänjer sig nu vid tanken att ett vapen inte är en självklar rättighet. De omedelbara hot som fanns i Vilda västern finns inte längre och vapen kan alltid hamna i fel händer. Obama har aviserat reformer i invandrarpolitiken som rör om lite extra i den politiska grytan. Vissa republikaner tycker att det är helt avgörande att USA tar emot fler invandrare för att få fart på ekonomin, andra republikaner tycker inte det. Och nu bjuder Obama in till samtal för att öppna gränserna.
Jag hälsar på hos familjen Blomberg i Radford i Virginia. Jag träffar Lars som är chef för Volvo Lastvagnars fabrik här och hans fru Agneta som tagit som sin uppgift om att vända amerikanernas kostvanor från sockrets fördärv till något mer nyttigt. Deras visum går ut om ett år, så då är det bara att packa väskan för att åka hem. Åker de hem för att hälsa på tex över jul får de stå i oändliga köer när de ska in i USA. Lars och Agneta suckar. Obama har förstått att dessa regler för arbetskraftsinvandring är ett hot mot tillväxten. Vissa amerikaner inser att de behöver fler "settlements" för att ekonomin ska växa.
Jag lyssnar på några politiska analytiker på flyget hem- vi har tillgång till dussintals TV- kanaler redan innan inrikesflyget har lyft. De säger att USA inte bara kan diskutera den kortsiktiga lösningen på den ekonomiska krisen, utan även ta itu med frågor kring jobb och tillväxt. Jag tänker på de glada amerikanerna med stora hjärtan, som visserligen blivit alltför feta där de sitter i sina stora bilar. Men maten och fordonen är troligen svaret även på nästa steg i välfärdsutvecklingen. Tänk om amerikanarna verkligen skulle bestämma sig för att äta bättre mat och att köra bil mer miljövänligt ?! Snacka om uppsving i världsekonomin och snacka om alla nya jobb som skulle skapas.
Jag tänker på amerikanernas historiska förmåga, inte bara att slå sig ner i närmast obebodda områden, bryta mark och bygga välstånd. Jag ägnar också en tanke åt deras förmåga hålla ihop under amerikanska revolutionen på 1700- talet och att enas efter inbördeskriget på 1800- talet. Vi påminns om det när vi promenerar mitt i Washington vid Abraham Lincoln Memorial. Detta folk har en förmåga att lägga sorger bakom sig, stressa av, lägga upp breda leenden, ta tillvara sin serviceanda, njuta av livet och skapa välstånd genom genuin nyfikenhet på andra människor.