Låga skatter ger ungdomar jobb

Sänkta skatter gynnar de rika, brukar det heta. De skatter som sänkts i Sverige på senare år har mest gynnat den som har svårt att få jobb och de som är omotiverade att påbörja en utbildning. De personerna är oftast unga, saknar inkomster och arbetslivserfarenhet. De är knappast rika. Med dagens politik kan dessa ungdomar enkelt få ett jobb. Med en (s)- regering får de höjda skatter på sina inkomster och blir påtvingade en kurs eller en arbetsmarkandspolitisk insats. Vem tjänar på det? 

- Det är svårt att förstå vilka ansträngningar som krävs för att få alla i jobb, sa en partikollega i regeringskansliet till mig för några månader sedan. 
- Ändå har vi lyckats, understryker han och pekar på hur det sett ut i resten av Europa de senaste åren.
Sverige har gått igenom den värsta ekonomiska krisen sedan 1930- talet. Många har fått det bättre i Sverige, alltfler har fått jobb och arbetslösheten har kunnat hållas på en rimlig nivå, trots krisen. De insatser som gjorts för att få fler unga i jobb har haft karaktären av att sänka kostnader för arbetsgivaren och sänkta skatter för den som jobbar. Min partikollega i regeringskansliet menar att utan dessa sänkta trösklar hade det aldrig gått att få in så många på arbetsmarknaden. Invändningen från (s) är att dessa unga människor som fått jobb i korvkiosker och städföretag skulle fått jobb utan sänkta arbetsgivaravgifter och utan jobbskatteavdrag. Socialdemokraterna vill istället höja skatterna och använda pengarna till utbildningsplatser, arbetsmarknadspolitiska insatser och andra bidrag som siktar på dem längst bort från arbetsmarknaden. Grejen är att den modellen har Sverige prövat. 

ATT UTBILDA DE SVAGASTE ELLER DE SOM REDAN KAN? 
Några dagar senare sitter jag på ett lunchmöte med en grupp av personer som jobbar inom skolans värld i Göteborgsregionen. En av dem jobbar också med yrkesutbildning, en sektor som växer i Sverige igen efter årtionden med alltför stort fokus på teoretisk utbildning. Vi pratar om svårigheterna att få alla ungdomar att hamna rätt. Alla ska brinna för det dom gör, alla ska känna att uppgiften i skolan, praktikplatsen eller jobbet varken är för svår eller för enkel. 
- Ofta märker jag att elever med alltför lite baskunskaper hamnar på en utbildning. Vi har av tradition haft ett system där de "svagaste" ska ha hjälp med jobb och utbildning medan medelmåttorna får klara sig själva. Men men om en hel grupp ungdomar har för låga baskunskaper för en viss yrkesutbildning så är det svårt att åstadkomma resultat. Det är bättre att utbilda de med någorlunda bra baskunskaper som snabbt kan komma ut på arbetsmarknaden, påpekar en av de personer jag pratar med som har lång erfarenhet att jobba med ungdomar i skarven mellan utbildning och jobb. 

SKA VI TVINGA UNGDOMAR ATT GÅ KURSER ?
De ungdomar som tvekar att plugga, som ogillar yrkesutbildning, som saknar baskunskaper eller helt enkelt är omotiverade att gå en "kurs"- se till att de får gå direkt ut och jobba istället, antyder många jag pratar med. Tvinga dem inte att gå kurser eller yrkesutbildningar de är ointresserade av. Låga skatter på arbete för ungdomar och jobbskatteavdrag gör att det alltid är intressant för arbetsgivaren att anställa unga, också de utan erfarenhet. De som är omotiverade att jobba i högpresterande yrken kan alltid få ett ströjobb på en arbetsplats med lägre tempo. Sådana jobb finns det fler av idag, tack vare sänkta skatter. Nu lovar Alliansregeringen ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgiften för dem under 23 år. Det gör att möjligheterna till ströjobb och jobb i tjänstesektorn ökar för ännu mer. Det är de allra yngsta och de med minst motivation att jobba och plugga som får jobb med regeringens nuvarande arbetslinje. 

Jag har funderat ganska mycket på de svåra avvägningarna i jobbpolitiken. Går ett att skapa ett system som "tar hand" om alla ungdomar eller ska vi behålla den strategi vi nu slagit in på som innebär att vi fått en mer flexibel arbetsmarknad med låga arbetsgivaravgifter och jobbskatteavdrag som uppmuntrar fler och fler till egen jakt på försörjning? Ja, jag tror det är helt nödvändigt att ha villkor på arbetsmarknaden som gör att de allra flesta ungdomar lätt kan få enkla jobb under kortare eller längre period, på kvarterskrogen, på lunchrestaurangen eller i pappas bokföringsbyrå. Skulle vi gå tillbaka till ett system med högre arbetsgivaravgifter och borttagna jobbskatteavdrag skulle fler ungdomar behöva tas om hand i åtgärder och offentliga insatser som bara innebär en återvändsgränd. Jag tror att min kollega i regeringskansliet har rätt. Det är svårt att rigga ett system för att få ut alla ungdomar på arbetsmarknaden under en djup lågkonjunktur. Om vi har lyckats - varför ska vi byta till en (s)- regering som vill gå tillbaka till en stel arbetsmarknadspolitik? 

Om att åka till Mars och att städa i Göksäter

Den lilla styrdatorn som lyfter från jorden för att går till planeten Mars om fyra år utvecklas i Göteborg. Munstycken till rymdraketer görs i Trollhättan. Två tredjedelar av rymdindustrin i vårt land finns i Västsverige, som nu är på väg att positionera sig som Sveriges rymdregion. I torsdags var jag med vid lanseringen.

AUTONOMI
I rymden får inget gå fel. Säkerhetstänkandet är rigoröst. Den som har svårt att förstå vad som skiljer teknisk utveckling från högteknologisk utveckling ska prata med någon från rymdindustrin. Säkerhet förresten. Det räcker inte att teknologin vi skickar upp i rymden är säker. Den ska också göras fullständigt autonom i förhållande till det som sker på jorden. Rymdteknologin ska sköta sig själv när den väl är i rymden.

Det häftiga är att ett land som har rymdindustri också har större möjligheter att hålla i gång en flygindustri, en fordonsindustri, en vindkraftsproduktion eller andra kunskapsintensiva industrier. Teknikspridning till andra sektorer och i närområdet höjer nivån i företag långt utanför rymdindustrins egen horisont. Kunnande och kompetens sprids initialt för att rymdindustrin behöver underleverantörer. Sedan kan underleverantören höja nivån och ryktet i företaget, skaffa nya kunder och höja nivån ytterligare. Vid lanseringen av Rymd i Väst får vi exempel från Cemcon Caran AB och Trestad laser AB från Trollhättan som får en kvalitetsstämpel när de levererar till rymdindustrin som de kan ha nytta av för att locka kunder från en mängd andra företag och branscher. Ungdomar söker sig gärna till arbetsplatser som är certifierad för att leverera till rymden. Detta har regeringen också insett och höjer anslagen till rymdforskning samt tillsätter en utredning för att ta fram en rymdstrategi för Sverige. Vi käbblade nästan inget partierna emellan på mötet med Rymd i Väst. Vi samtalade mest om möjligheter för Västsverige.
- Kliv fram och ta för Er som flaggskepp i det högteknologiska Västsverige var min uppmaning till GKN och RUAG som alltså tagit initiativ till ett strategiskt västsvenskt samarbete kring rymden.

På besök hos Astra Zeneca. 

Senare på torsdagen besöker jag Mölndals sjukhus och Astra Zeneca tillsammans med Anders W Jonsson, som är vice ordförande i Centerpartiet. Vi får utmärkta genomgångar och har intressanta diskussioner om sjukvård och läkemedel, om forskning och kompetensförsörjning. Svårigheter att få tag i läkare, forskare, specialistsköterskor och bioanalytiker lyfts fram. Den offentliga vården kan inte hänga med i lön i förhållande till många privata aktörer, säger någon. Många lockas av högre lön i norsk sjukvård. Kompetens försvinner därför att någon annan betalar bättre. Jag funderar ofta på detta. Sverige är en mogen industrination med världsledande företag inom bland annat rymd och läkemedel. Samtidigt är vi av tradition livrädda för att sprida lönerna. Vi tittar hellre på när duktig arbetskraft sliter ut sig och kanske slutar än att vi höjer lönen för dem som kämpar rejält.

KAFFE I GÖKSÄTER
Jag gör en resa på en helt annan arbetsmarknad. Den så kallade tjänstesektorn. Ann-Marie Axelsson har startat upp företaget Allt i Allo AB. Jag och några kollegor i Centerpartiet möter henne över en kopp kaffe i ett sommarfagert Göksäter mitt på Orust. Ann-Marie lämnade det trygga livet som heltidsanställd i kommunens hemtjänst och startade eget inom städbranschen. Många kunder är desamma. De får hjälp med städning eller andra sysslor i hemmet. Tack vare RUT-avdraget betalar Ann-Maries kunder bara 188 kronor per timma. Omsättningen på stödhjälp i hemmet i Stenungsund-, Tjörn- och Orust har ökat från tre miljoner till trettio miljoner kronor under de fem år som RUT-avdraget funnits.

Med ganska rask takt håller vi på att bygga upp en helt ny arbetsmarknad i Sverige där det är möjligt att få hjälp med disk, klädvård, städning mm i hemmet. Det är en lättnad och en avlastning för många av dem som köper tjänsten. Och det är en möjlighet till ett jobb för många ungdomar. Ett första möte med arbetsmarknaden.

Tack vare RUT-avdraget sänker vi trösklarna för jobb. Massor av svarta jobb blir vita. Jobb som aldrig genomfördes som förvärvsarbete tidigare blir ett jobb som någon kan försörja sig på. Lönen är inte skyhög, men det är ett jobb, en första inkomst, ett möte med arbetsmarknaden som är detsamma som en chans att så småningom få andra jobb.

När det gäller rymden och sjukvården, läkemedelsindustrin och flygindustrin är problemet det motsatta. Vi behöver fler som siktar högre, fler som lockas av karriär, fler som brinner för att sitta på labbet eller utvecklingsavdelningen dygnet runt. Rymden kan bara nöja sig med den bästa teknologin och ska bara anställa de duktiga ingenjörerna. De som ska leta efter stamceller i friska människors hjärtkamrar och flytta över dem till hjärtsjuka människor inom läkemedelsindustrin eller på universitetssjukhusen kan knappast heller göra det med vänster hand eller mellan två olika jobb. De måste lägga hela sitt liv i laboratoriet och de ska erbjudas unika forskningsmiljöer för att orka hela vägen till patent. På Astra Zeneca pratar vi om det dilemma som dyker upp när man är mellan mellan 20 och 25 år. Många lockas att sluta plugga, börja jobba, tjäna pengar, bygga hus och bilda familj. Vilka orkar leva på studielån några år till för att eventuellt bli bortglömda i ett laboratorium ? Nej, de som vill och kan forska ska tas om hand och få största möjliga uppbackning, menar våra värdar på Astra Zeneca.

Sverige behöver fler forskare, fler som är intresserade av high tech och rymdindustri. För detta krävs högre löner. Sverige behöver också en flexibel arbetsmarknad där 18-åringar enkelt kan ta jobb som städare eller servitris före studier eller innan ett annat jobb. Dessa löner ska vara rimliga, men kan aldrig vara höga. De ska vara en tröskel in på arbetsmarknaden, ett sätt att slippa avstå de fösta sommarjobben, ett sätt att ta de första stegen på arbetsmarknaden och känna att det är värdefullt att ha en försörjning.

SKAPAR EN NY ARBETSMARKNAD
Jag ser på Ann-Marie Axelsson att hon brinner för att vara egenföretagare i städbranschen. Hon är med och skapar en ny tjänstsektor i Sverige som både öppnar dörrar för ungdomar som vill ha sitt första jobb och underlättar för alla  blivande astronauter och bioanalytiker som vill slippa städa när de kommer hem efter 12-13 timmars arbetsdag. Sverige behöver både en flexibel tjänstesektor och en högteknologisk industri. Vi behöver både ha människor som är intresserade av att bygga styrdatorer som kan ta oss till Mars och företag som sköter städning i hemmet hos invånare i trakten kring Göksäter.

Om äventyrare i Partille och på Överön

-Jag erbjöd mig att passa barn och hjälpa till med läxläsning, sköta trädgårdar och renovera fönster. Men nu erbjuder jag enbart städning. Det är min grej, jag vet hur jag vill ha städningen hemma hos mig och försöker erbjuda kunderna detsamma, säger Anna Massot som driver städföretaget Scota AB.

ÄVENTYRSLUSTEN DRIVER 

Vi har just kommit fram till det gamla stationshuset i Partille som är omgjort till restaurang.

-Det här är min hemmakrog, säger en annan Anna, som heter Strand och är politiker i Partille.

Vi slår oss ner i USA today, som restaurangen heter och beställer in en lunch. Anna Massot sprudlar av glädje över att få berätta om sitt företag för ett helt gäng centerpartister som nyfiket anlänt till lunchmötet om städföretagens villkor. Hon berättar om svårigheter att hitta lokaler för etablering av företaget, om behovet av flexibilitet på arbetsmarknaden så att man lättare kan få ihop vardagen som förvärvsarbetande och småbarnsförälder. Anna Massot landade till slut som VD i ett städföretag, som idag har åtta anställda. Berättelsen från Anna är fascinerande, men kanske inte alldeles unik. Många unga människor prövar sig fram. Går vilse på arbetsmarknaden, vet inte riktigt vad de ska göra, provar att vara egenföretagare, går i konkurs, tvekar att börja om. Det är få som prövat vingarna så mycket och tagit så många risker som Anna. Vad är det som driver dig, som gör att du har fokus på att fixa din egen försörjning, trots alla risker, undrar jag?

-Det är äventyrslusten, säger Anna tvärsäkert.

Björn Byström, Anna Strand, Fredrik Christensson och jag
träffar Anna Massot som är VD för städföretaget Scota AB. 

Vi pratar om att vara VD för ett företag vars anställda inte har högsta status.

-I Sverige jobbar man ofta i städföretag mellan två andra jobb. Många städar något år, för att sedan dra vidare i livet. Jag har haft svårt att få tag på anställda som stannar, säger Anna och menar att det blir svårt att erbjuda kunderna bra service.

-Men nu har jag ett gott gäng som trivs med att städa. De flesta är från Polen och gör ett jättebra jobb, säger Anna med stolthet i rösten.

Städföretagen är en omogen arbetsmarknad, konstaterar Annika Qarlsson, Björn Byström, Anna Strand, Fredrik Christensson och jag medan vi stoppar i oss av dagens rätt. För fem-sex år sedan var många städjobb svarta jobb. Sedan RUT-avdraget infördes har synen på svart arbetskraft förändrats kraftigt, menar Annika som sitter i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Människor anser inte längre att det är acceptabelt att anlita svart städhjälp. Svarta jobb har blivit vita tack vare att RUT-avdraget finns. På köpet har vi fått en värderingsförändring, att svarta jobb är dåligt. Och därmed får allt fler trygga jobb, mer långsiktiga jobb. Men de växande företagen och de många nya jobben i städföretagen kritiseras allt som oftast av (s)- och (v)-företrädare. Undertonen är att städjobb är sämre jobb än att vara industriarbetare eller undersköterska.

STÄDJOBB I PARTILLE FÖR 28 MILJONER KRONOR 

Bara i Partille har antalet städföretag ökat från 14 till 43 de senaste fem åren, berättar vi för Partilles näringslivschef Nina Schultz -Orback som anländer till vårt lunchmöte.

Hon tror knappt att det är sant. Räknat i pengar har Partilleborna gjort avdrag för 800 000 kronor under 2009 för hushållsnära tjänster. Under 2013 var motsvarande siffra 14 miljoner kronor. Eftersom avdraget är på 50 procent av kostnaden köper Partilleborna alltså städhjälp för 28 miljoner kronor om året. Nu förstår Anna Masot från Scoda ännu bättre varför hon har haft möjlighet att växa som företag och möjlighet att anställa åtta personer.

-Om RUT-avdraget tas bort blir det katastrof. Ja, jag vill säga att det skulle vara allvarligt bara med en liten minskning av avdraget. Skulle kostnaden för städning stiga bara lite, så skulle många av mina kunder inte längre ha råd att köpa tjänsten, menar hon.

JORDBRUK PÅ ÖVERÖN

Jag åker vidare på min färd bland småföretag. Jag följer med Lilian Kristiansson som bor i Kärna, utanför Kungälv. Vi hälsar på i en frisersalong, två blomsteraffärer, en godisbutik, och en bensinstation. Pratar några minuter på varje ställe. Åker vidare till Öas Pub och Café på Överön. Landskapet är bedårande. Överön är helt platt av mindre åkrar och stora strandängar, lite kala klippor och havet i Väster. Så vackert. De som bedriver eller försöker bedriva jordbruk här har alltid fått kämpa. Vi träffar Roy och Susanne. Många skakade på huvudet när de startade mjölkproduktion. Men de gav inte upp. De kämpade vidare med Bo på Lantgård, pub- och caféverksamhet mm mm. Vi slår oss ner i deras källarvind som har en trevlig bar, en scen och mäktiga långbord i kraftigt trä. Det luktar nykokt kaffe och vi får hembakat bröd. Jag känner liknelser med städföretaget i Partille. Anna med äventyrslust som blev VD för ett städföretag. Susanne och Roy som envist driver jordbruk, boskapsskötsel, bed and breakfast, pub och café i områden där mycket få tror att man överhuvudtaget kan driva företag.

Jag tror att vi människor har en drivkraft att försöka försörja oss i det som först betraktas som omöjligt. Hitta en plätt på jorden där vi kan förverkliga drömmar. Så har människor gjort i alla tider.  Det handlar om försörjning och oberoende, om en livsstil, inte så mycket om pengar. Om pengarna ändå kommer så vill man behålla dem, investera i något mer. Kunna gå med vinst, utan att någon tittar snett.

Roy och Susanne berättar om oändliga diskussioner med kommunen och länsstyrelsen. Om tillstånd att få servera alkohol eller att få servera mat och erbjuda övernattning så nära ett jordbruk. Om klumpiga kommentarer och ofattbara eller helt uteblivna beslut från myndigheter. Samtidigt som omgivningen skriker efter sådana upplevelser som Roy och Susanne erbjuder möts de av hinder.

FÄRRE REGLER ELLER FLER ?

Jag känner att valet 2014 handlar mer än någonsin om kampen mellan experterna och entreprenörerna, om oförståelsen mellan myndigheterna och företagen, om kampen mellan byråkraterna och äventyrarna. På varje möte, på varje företagsbesök vi politiker gör får vi givetvis representera experterna och byråkraterna. Bara för att vi är politiker behöver vi inte försvara allt, men ofta skäms jag å politikernas vägnar för att så mycket i vår vardag blir tokigt. Alla lagar som tillämpas fel, alla myndighetsbeslut som är alltför fyrkantiga och alla regler som kväver Roy och Susannes drömmar, snarare än lyfta fram. Jag tror att en förklaring till att myndighetsutövningen blir tokig är att de förtroendevalda som ska tolka lagarna är för få, alltför oförankrade och att själva strukturen på de politiska besluten är omoderna. För små och icke ändamålsenliga kommuner, för stora länsstyrelser som har order från Stockholm istället för att ta order från regionalt förtroendevalda och en snårig lagstiftning som fattats utifrån en förenklad bild av Sverige. Vi hinner inte ändra på den strukturen för Sverige före valet. Men under de kommande fyra åren måste fokus vara att förändra själva processerna för beslutsfattande och tillämpning av beslut. Det räcker inte att lova en fortsättning på RUT-avdraget om bygglovet dröjer, det duger inte att hålla nere arbetsgivaravgifterna om livsmedelstillsynen är orimligt omfattande, det håller inte att sänka restaurangmomsen om det är omöjligt att driva restaurangen intill ett jordbruk. Mångsyssleriet på arbetsmarknaden kräver låga skatter, men mångsyssleriet på arbetsmarknaden kräver också flexibla myndigheter och nya typer av beslutsstrukturer. En del partier vill ha fler krångliga regler och hinder för den fria företagsamheten. Andra vill ha färre. Jag hoppas att de som vill ha färre regler vinner valet. För äventyrarna och småföretagens skull! 

Heder åt statsministern som bröt tystnaden!

Mitt första möte med invandrare var på ett dagis i Kungälv. Där blev jag bästis med en jämnårig fransyska. Jag fascinerades av hennes utmärkta svenska med en svag fransk brytning. Hon var troligen en av mycket få invandrarbarn på den dagisavdelningen. Jag vet att jag också noterade alla italienare, turkar och jugoslaver som kom till Sverige under 70-talet för att jobba på Volvo eller SKF. Jag kände ingen av dem, men hörde de vuxna berätta om att de bosatt sig i Göteborgsregionen för att det fanns jobb här. På högstadiet hade jag klasskamrater vars föräldrar varit krigsbarn i Sverige på 40-talet eller som lämnat Ungern 1956.  På 80-talet när jag bodde i Uddevalla noterade jag alla finska invandrare som flyttat hit för att jobba på varvet. Finska föreningen i Uddevalla var en av de största i Sverige. Jag växte upp med det svenska industrisamhällets behov av arbetskraft. Minnesbilden är att vi svenskar alltid pratade gott om arbetskraftsinvandringen. Vi gillade att italienarna tagit med sig de första pizzeriorna till Sverige. Vi förstod sambandet - med mer arbetskraft i industrin kan hjulen snurra snabbare, välståndet öka, skatteintäkterna strömma in och vi kan tillsammans bygga något bra i Sverige.

Min generation växte också upp med världssvälten och de ökade flyktingströmmarna. Minnesbilderna från Etiopiens stora svältkatastrofer på 80-talen är svåra att sudda ut från näthinnan. Jag minns när mamma irriterades över min eller mina syskons ovilja att äta vid vissa måltider.

-         - Tänk på barnen i Etiopien, sa hon och drämde ilsket tallriken i bordet.

Ibland kom mamma nerfarande från vinden med stora blöjlådor från vår spädbarnstid. Blöjorna hade fått ge plats åt våra överblivna kläder, som skulle gå till fattiga i Polen eller till Röda Korsets insamlingar till Afrika.  

Jag tror att de flesta svenskar känner igen sig. Vi växte upp med arbetskraftsinvandringen, flyktingströmmarna och vi var dessutom beredda att hjälpa på plats ute i världen.

Någon gång innan valet 1991 förändrades bilden av Sverige. Ny Demokrati kandiderade till riksdagen och Ian Wachtmeister började prata illa om det politiska systemet, kastade skit på demokratin och svartmålade invandringen. Sedan dess har jag hört tongångarna ganska ofta. Det var politiskt laddat i Sverige när krisen på Balkan bröt ut. Jag fick aldrig någon känsla av att svenskarna välkomnade exempelvis kosovoalbaner. Mot alla odds fick de till sist stanna i Sverige. Stämningen mot invandring började ungefär då. Sverige hade tillhört världens absolut rikaste nationer under hela 70- och 80-talen – tack vare invandringen. Det argumentet bet inte längre. Folk lyssnade mer på Ny Demokrati. Och dåvarande statsminister Göran Persson spädde på kritiken när han varnade för ”social turism” från Baltikum precis i början av 2000-talet. Ingen blev förvånad när Sverigedemokraterna dök upp i riksdagen.

Om vi hade tackat nej till italienare och turkar på 60- och 70-talet, om vi minskat antalet flyktingar på 80-talet och tagit till oss av vad Ny Demokrati ville i valet 1991 så hade Sverige stannat av, fått stänga framgångsrika  fabriker, fått hålla nere produktionen, då hade vi fått dra ner på tillväxt- takten, fått minskade skatteintäkter, tvingats dra ner på skolan och haft mindre resurser till sjukvården.

Visst vi har betalat pengar för att ta emot flyktingar. Det kostar miljontals kronor att bygga flyktingförläggningar, de nyanlända ska ha mat och kläder och slippa svälta. Men kostnaderna är ännu högre om vi stänger gränser och bygger murar. Gränskontroller och övervakning vid gränsen kostar också pengar. Många gnyr över tiggeriet som ökar. Visst, det går säkert att förbjuda. Men det betyder knappast att tiggeriet upphör, bara att några slipper se det. Tiggeri, flyktingströmmar och politisk oro finns omkring oss hela tiden. Vi kan välja att se det eller att blunda. Vi kan välja att ta hit invandrare enbart när de uppträder som söta fransyskor på ett dagis eller hjälper oss att fylla skiften på SKF. Men ett sådant samhälle vill ingen ha.

Alla människor kostar pengar ibland- när vi saknar möjlighet att försörja oss eller när vi blir sjuka. Alla vet att människor bidrar till välfärden ibland. När vi kan försörja oss och betala skatt.Varje flykting och varje invandrare som knackar på vår dörr kan kosta eller bidra. Det vet ingen i förväg. Vi kan bara bestämma oss för om vi ska ta emot invandrare. Eller argumentera för stängda gränser. Jag är så glad att statsminister Fredrik Reinfeldt bröt tystnaden i sitt sommartal. Han gjorde klart att det kommer att kosta att ta emot fler. Han vill att vi ska säga ja till både utgifter och intäkter för invandring. Så som vi alltid gjort.

Ja till trängselskatter för jobben och miljöns skull

Vi är många som följt diskussionen om Västsvenska paketet, inklusive trängselskatterna och Västlänken sedan beslutet våren 2010. Argumenten för och emot har haglat och nu ska snart frågan avgöras i en folkomröstning. Men frågan tar sin början långt tidigare. 

IKEA I KÅLLERED

Jag är född och uppvuxen mellan Marstrand och Kungälv, i området mellan industriområdena på Hisingen och petrokemiska industrin i Stenungsund. Jag har sett Göteborgsregionen expandera under 70-  och 80- talen. Jag klev på bussen längs Marstrandsvägen varje morgon i slutet av 70- talet för att åka till den lilla byskolan i Hålta och jag tog samma buss, fast åt andra hållet på 80- talet för att gå i Ytterbyskolan och Kongahällagymnasiet och jag tog slutligen examen på Handels i Göteborg på 90- talet.  Jag gick på fotbollsmatcher på Ullevi, shoppade i Nordstan, hälsade på kompisar på Gibraltargatan eller i Majorna, tog spårvagnen till min moster på Wieselgrensplatsen och jag köpte mina första egna möbler på IKEA i Kållered. Fast egentligen är mina egna transporter till och från Göteborg under uppväxten helt obetydliga.  Det jag inte förstår fullt ut som ung i Göteborgsregionen är att jag lever i Nordens logistikcentrum, i hjärtat av Europas mest innovativa och forskningsintensiva region, alldeles intill den ort i Sverige som själv tar hand om och distribuerar hälften allt som produceras i landet och som just därför blivit världsledande på logistik och transportlösningar. 

 Promenad på kajen i Marstrand i början av 70-talet. Sedan dess har Västsverige
expanderat. Samtidigt finns det tendenser till avfolkning. Vi behöver binda samman
orter som Marstrand ännu mer med Göteborg så att människor kan resa emellan.
Västsvenska paketet med Västlänken och trängselskatter är ett redskap för
att hålla i hop Västsverige.

Jag har sett Göteborg växa, men också upplevt dess baksida. Köerna i Tingstadstunneln har bara blivit värre och värre med åren. Rapporterna om alltför stora utsläpp från trafiken skakade om oss alla när den tog fart på 80- talet. Blyet i bensin togs bort, motorer i fordon effektiviserades och biogasbilar började rulla på vägarna. Många initiativ, uppfinningar och lösningar på problemen presenterades i Göteborg och i Västsverige under 90- talet och idag visar Göteborg upp moderna lösningar för bland annat elbilsdrift. Miljöforskningen i och runt Göteborg ligger i internationell framkant. Chalmers och Göteborgs Universitet visade tidigt framfötterna genom bildandet av Göteborgs Miljövetenskapliga centrum som blev ett tvärvetenskapligt och unikt sätt att jobba. Näringsliv och forskning har gått hand i hand för att skapa innovativa lösningar på bland klimatfrågan. Västsvenska företag, forskare och kommuner har stegvis utvecklat ett unikt samarbete för att bli en region som både kan fortsätta vara Nordens logistikcentrum med enorma mängder trafikflöden och en region som tar globalt ansvar för att hejda klimatet. Västsvenska paketet med Västlänken och trängselskatter är fortsättningen på den utvecklingen. 

VAD ÄR ALTERNATIVET ? 

Västsvenska paketet innebär både expansionsmöjligheter för näringslivet i hela Sverige och möjligheter att reglera bort ineffektivt transportarbete. Det är kontroversiellt för många. Men vad är alternativet för en region som både vill möta omvärldens krav på ökade transporter och ta besluten om att utsläppen ska minska från trafiken på allvar ? Transportbehoven kommer fortsätta att öka. Göteborgs hamn samt Göteborgs central måste vara beredda att ta emot, lasta om och transportera människor och varor i en allt högre takt. Nya råvaror, nya bränslen och nya tekniska lösningar behövs snarast för all lyckas. Göteborg och Västsverige ska både stå för forskningen på nya energislag, omsätta forskningen i nya trafiklösningar och kunna transporterna varorna på ett smidigt sätt. 

VÄSTLÄNKEN  OCH TRÄNGSELSKATTER RÄDDAR LANDSBYGDEN 

Den sköra landsbygd utanför Kungälv som jag växte upp i finns delvis kvar. Hålta skola är emellanåt nedläggningshotad och lanthandeln är borta. Nu breddas Marstrandsvägen och ny cykelväg byggs. Transportmöjligheterna förbättras samtidigt som de nya jobben på landsbygden låter vänta på sig. 

Alltfler inser att Göteborg är beroende av landskapen runt omkring för att kunna vara expansiv och attraktiv. Vem vill åka till Göteborg utan ett levande Marstrand, eller utan lokalproducerad honung från Tjörn? Och hur ska dessa orter kunna leverera det mest pittoreska om vi avstår från att skapa fler stabila företag och fler åretruntbostäder i hela Västsverige? Det pittoreska förutsätter industriell utveckling och investeringar i framtidsinriktade företag, framför allt på landsbygden. Västvenska paketet, Västlänken och trängselskatterna behövs för att landsbygden ska komma närmare Göteborg och för att Göteborg ska komma närmare landsbygden. 

Här finns ett dilemma, menar kanske någon. Om vi lyckas med att investera i en levande landsbygd kommer transportbehovet i Sverige att öka ännu mer. Jag menar att det är helt nödvändigt att ta ansvar för ökade transporter från och till den svenska landsbygden för att istället bli kvitt onödiga och långväga transporter av lågvärdiga produkter från världens alla hörn. Då kan de totala utsläppen minska. 

Under ett av träden vid Göteborgs Central. Stad och land måste bindas
samman mer. Landsbygden är den främsta tillgången för Göteborg.
Och landsbygden behöver leverera råvaror till staden för att fullt ut kunna tas
tillvara för jobb och utveckling. För att lyckas krävs en modern infrastruktur.
Västsvenska paketet är en viktig del av detta. Rösta för trängselskatter den 14 sep!

BIND SAMMAN LANDSBYGDENS RÅVAROR MED INDUSTRIORTERS KOMPETENS 

Vi behöver binda binda samman stadens puls med landsbygdens råvaruleveranser och industriorternas kompetenta arbetskraft för att Göteborg och Västsverige ska kunna bekräfta sin roll både som ledande industriregion och som ansvarsfull aktör i miljöarbetet. En sådan utmaning kräver att Västsvenska paketet, inklusive trängselskatter och Västlänken kommer på plats. 

Jag har aldrig varit folkbokförd i Göteborg och har alltså ingen rösträtt i folkomröstningen. Men jag har varit student i Göteborg, har pendlat till jobb i Göteborg, gått på bio och hälsat på vänner i Göteborg, hela min omgivning är beroende av forskning och jobb som skapas i Göteborg. Jag har växt upp på landsbygden runt Göteborg som är stadens främsta tillgång just nu. Jag vill att Göteborg fortsätter satsa på det vi är världsbäst på och jag anser att landsbygden kan leverera förutsättningarna. För att komma igång behövs ett ja till trängselskatter.