Om en lotsutkik, en möbelfabrik och en levande skärgård

Det byggdes en ny lotsutkik på Hättan och några entusiaster öppnade en möbelfabrik på Risön i början av 1900- talet. På Kärrsön, Älgön och Brattön bedrevs jordbruk. Här har funnits trankokerier och salterier.  Idag är vi många som älskar att komma till dessa öar på sommaren, men åretruntboende och åretruntjobb är det ont om. Och fisken sinar i både Skagerack och Kattegatt. 

KAN FLER BO ÅRET RUNT? 
Sätter mig i båten med brorsans familj. Vattnen kring Nordön ligger spegelblank och idag ska temperaturen gå upp mot 30 grader. Alla som kan söker sig till havet. Det är full verksamhet på klippor och bryggor, i båtar och längs den smala Marstrandsvägen. 

Den upprustade lotsutkiken på Hättan är symbolen för människors längtan
efter en mer levande skärgård. Tänk om utflykten till Hättan kunde kombineras
med besök på ett jordbruk, hos en lokal fiskare eller en liten gårdsbutik?!
Drömmen om en mer levande skärgård med några fler åretruntjobb måste
hållas i gång. Det ställer troligen högre krav på hårdare tag
inom fiskepolitiken.Vi måste få tillbaka de lokala
bestånden och en långsiktig produktionsförmåga för ett kustnära fiske. 

Människor älskar att komma till Västkusten på sommaren. Områdena runt Marstrand tillhör de trakter i Sverige där befolkningen stiger mest sommartid i förhållande till antalet åretruntboende. Nordön räknas till en av de största fritidsbåtshamnarna i landet. Går inte att förstå hur mycket tid och pengar som vi lägger på en båt, en båtplats, tid för skötsel av båtar och sedan är det över på några veckor. Tänk om fler kunde bo nära skärgården eller i skärgården ?! Så skulle säsongen vid havet bli längre för allt fler. Och tänk om fler kunde bo här året runt. Och ha jobb i havet eller vid havet ?! 

Jag lyssnar till ett föredrag om fisket i Kattegatt och Skagerack. 

- De stora torskarna är borta. De små torskarna, som egentligen ska vara mat åt de stora fiskas upp. Och en del av dessa småtorskar kastas tillbaka i havet igen. Bara utanför Norges kust kastas 80 miljoner torskar tillbaka, säger Gösta Bring som varit aktiv i många år i Sporfiskarna och som också är engagerad i projektet Åtta fjordar. 

Men det finns ljuspunkter, erkänner Gösta. Torskbeståndet ökar något, tjuvfisket är mindre omfattande och mängden fisk som kastas tillbaka går ner. Kanske tack vare förbud mot utkast. 

- Från och med 2014 är det utkastförbud i Skagerrack, informerar Gösta. 

Enligt Gösta Bring återstår en mängd åtgärder för att så sakteliga få tillbaka havets produktionsförmåga av fisk. Han efterfrågar mer selektiva fiskredskap, bättre övervakning, fler syresättningsprojekt, insatser mot övergödning och större områden med förbud mot bottentrålning. Det gäller lokalt och det gäller globalt. 

-  Trål är förödande och plöjer upp bottnarna. Det har lett till att Skagerack och Kattegatt är mer eller mindre dött, understryker Gösta Bring. 

LÄTTARE SAGT ÄN GJORT 

För 15-20 år sedan fiskades nästan 4000 ton torsk i Skagerack och Kattegatt. Nu får man bara upp drygt 600 ton, fortsätter Gösta som tycker att det finns alltför mycket subventioner i fisket, t ex subventioner av diesel. Gösta Bring träffar mig och ett 10-15 ytterligare personer på Fregatten i Stenungsund. Vi lyssnar andäktigt på hans föredragning om alla hoten mot fisket. Det är lätt att bli pessimist. Men samtidigt är det samma för fisket som med all annan produktion i vår omgivning. Fiske, jordbruk och industriproduktion ska inordnas i en mer hållbar utveckling. Det handlar om att öka havets, jordens och skogens förmåga att producera tillräckligt med energi och livsmedel för att mätta mänsklighetens munnar och värma upp våra hus. Det är lätt att gå vilse, frestas att fiska för mycket för att kortsiktigt tjäna pengar och mätta munnar i en del av världen, medan förutsättningar för fiske undergrävs lokalt. Det gäller att klara balansen. Ta tillvara all fisk som kan och bör fiskas, undvika fiskodling och trålad fisk för att istället stödja det lokala yrkesfiskare. Lättare sagt än gjort när det bara finns några hundra yrkesfiskare kvar i hela Sverige. 

Med foten på Åskholmen och Kärrsön i ryggen.
Det är en överväldigande utsikt som möter dig i skärgården.
Men det var länge sedan någon bedrev jordbruk på Kärrsön.
Brorsan och hans kompis berättar att Kärrsön säldes för ungefär
20 år sedan. Skulle det kunna uppstå jordbruksdrift där igen ? 

Skärgården måste utvecklas så att det skapas fler jobb samtidigt som reglerna för exempelvis fiske blir hårdare. Gösta betonar de lokala bestånden. Lokalt fiske, lokala bestånd- det är väl det som vi längtar efter när vi sitter i fritidsbåten eller ligger på en klippa i skärgården på sommaren?! Ganska trist att konstatera att så få kan leva här året runt, att stora trålare fiskat upp all fisk och att miljöproblemen fortfarande hopar sig. Vi borde vända på steken. Skapa regler för att få tillbaka lokal produktionsförmåga för fisket, marknadsföra och sälja fisken lokalt, kanske i de gamla byggnaderna ute på öarna som knappt används idag. Jag pratar lite med brorsans vänner på en klippa på Åskholmen. Vi kommer på ett par exempel på att skärgården här omkring expanderar. På Dyrön uppförs nu en andra restaurang. Det går säkert att utveckla dagens version av salterier och trankokerier. Och kanske jordbruk också. Det kräver troligen hårdare tag mot tjuvfiske, utkast och överfiske ett tag till. Så småningom skulle de lokala fiskebestånden komma tillbaka, en och annan skulle kanske välja att bli yrkesfiskare med hemmahamn Marstrand eller Mollösund igen.  

KONSTLAD TURISM

På ett sätt är det en konstlad turism vi utför när vi ligger på en klippa på Åskholmen, grillar hamburgare på medhavd grill och stoppar i oss industribakade kakor. Brorsans familj, hans vänner och jag spekulerar lite kring det sista nedlagda jordbruket på Kärrsön. Skulle någon entusiast kunna starta upp igen någon gång i framtiden ? Det skulle ge jobb åt några fler året runt. Och skapa förutsättningar för en mer genuin turistupplevelse. Undra hur många av dem som kör sin lilla motorbåt från Nordön till Risön så här års, som spanar upp mot den gamla möbelfabriken, som slänger ett öga upp mot lotsutkiken på Hättan och spekulerar om ett livskraftigt jordbruk på Kärrsön ?! Kanske är en levande skärgård möjlig, funderar jag när vi vänder åter mot Nordön via Älgön där det faktiskt bor lite folk fortfarande.  

Om VM-feber och parlamentarismens dilemman

För drygt 20 år sedan skrev jag en krönika som gick ut på att de tidigare radikala socialdemokraterna blivit alltmer konservativa. Centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och moderater ledde landet och jag kunde notera att (s)- oppositionen mest var emot regeringen. De var emot exempelvis aktuella reformer med ökad valfrihet i sjukvården och var även kritiska till förskjutningen i utrikes- och försvarspolitiken. Det var mycket svårt att identifiera vad Socialdemokraterna var för. Sverige hade kraschat rejält i början av 90- talet, efter en utförsbacke i sådär 15 år. Nu hade Sverige äntligen bytt regering. Oppositionen var mest emot allt förslag. Och regeringen hade det svårt att både rätta till ekonomin och lägga fram reformer som var framåtsyftande. 

Dåvarande statsminister Carl Bildt var en förhållandevis liberal statsminister, som snarare var radikal än konservativ. Hans välkomnande av öppenheten i Baltikum var till en början impopulärt och införandet av koldioxidskatter mottogs med viss tveksamhet. Finansminister Ann Wibble och finansutskottets ordförande Per- Ola Eriksson slet hårt för att hålla ihop Sverige i en allvarlig kris, som pågått sedan 70- talet och som accelererade och kraschade lagom till den borgerliga regeringens tillträde 1991. Carl Bildt fick till slut kalla in oppositionsledaren Ingvar Carlsson för att försöka få ett bred uppgörelse som kunde hejda räntehöjningarna, häva kapitalflykten och sakta få Sverige på fast mark igen. Regeringsperioden 1991-94 var en måttlig period av reformer och mest en period av sanering för att få Moder Svea att sitta upprätt. 

DET VAR BÄTTRE FÖRR 
När den borgerliga regeringen förlorade makten i valet 1994 berodde det på att en stor andel av svenskarna uppfattade perioden som alltför dramatisk. Väljarna hade sett kraschlandningen i ekonomin och såg den borgerliga regeringens reformer som ett sätt att bara späda på problemen. Det var, helt naturligt, svårt att skilja på den politik som mest gick åt till att sanera ekonomin efter årtionden av förfall och den politik som handlade om reformer inför framtiden. Bilden utåt blev att det var bättre förr. Svenska folket gillade vare sig ökad frihet i sjukvården eller höjda miljöskatter. I valet 1994 röstade man bort Carl Bildts nyorientering i Europa, Olof Johanssons Agenda 21- arbete, Bengt Westerbergs jämställdhetsarbete och Alf Svenssons reformering av biståndet. Nu ville man ha något annat. Oklart vad. När Ingvar Carlsson tog över statsministerposten på hösten 1994 återstod en hel del sanering av statsfinanserna och uppgörelser gjordes i hög grad med Centerpartiet. Göran Persson som snart tillträdde och Olof Johansson skakade hand. Ordentliga tak sattes för statens utgifter. Ett tak som Sverige lever gott på än idag. 

Sommaren 1994 dansade Brolin med bronsmedaljen på
scen i Rålis när de kom hem från fotbolls-VM i USA.
Själva dansade vi på gatorna i bikini till tonerna av
 "När vi gräver guld i USA"  Det var en riktig sommar. 

SOMMAREN MED BROLIN 

Tjugo år har gått sedan valet 1994. Jag minns den sommaren som i går. Till skillnad från idag var Sverige med i fotbolls- VM och hjälten Tomas Brolin kom hem efter triumfen och dansade med bronsmedaljen i handen på scen i Rålambshovsparken, bara ett stenkast från Lilla Essingen i Stockholm där jag bodde då. Jag var på väg till Cypern på en kort semester innan valrörelsen skulle dra i gång på allvar. Det var lika stekhett i Rålis som på Cypern. Vi dansade i bikini på gatorna och sjöng oss hesa med låten "När vi gräver guld i USA." 

Som sagt, tjugo år har gått varav åtta ytterligare med borgerlig regering. För tjugo år sedan började Sverige avrunda en hemmasnickrad kris, som socialdemokratiska regeringar bäddat för under hela 80-talet.

SPIKRAKT UPPÅT 

De senaste åren har Sverige och Alliansregeringen manövrerat i en av omvärldens djupaste kriser någonsin. Sverige står extremt starkt mitt i krisen. Och alliansregeringen har sett till att svenskarna knappt märkt av den. Arbetslösheten sjunker, svenskarna har mer i plånböckerna än någonsin, svenska kommuner och landsting har större skatteintäkter än någonsin. Men stora delar av svenska folket är måttligt imponerade. Många säger att de tänker rösta bort Alliansregeringen i september. I EU- valet i maj straffades moderaterna och nya röster strömmade till socialister, feminister och sverigedemokrater. De borgerliga har lett landet med bravur, nästan alla siffror pekar uppåt. Men svenskarna söker nu något annat. Oklart vad. I valet 1994 ville svenska folket byta regering för att ekonomin var i fritt fall. Tjugo år senare vill svenska folket byta regering för att ekonomin pekar spikrakt uppåt.  

Vi behöver något nytt. Det är bra att byta regering ibland, säger någon. Ja visst. Men vad vill vi med framtiden? Jag har ofta hört folkpartister, kristdemokrater och centerpartister beklaga sig över att de får dåligt gehör för sina hjärtefrågor i hop med moderaterna i regeringen. Tongångarna var desamma perioden 1991-94 som nu på 2000- talet. Väljarna lägger knappast sin röst på dessa till synes trängda småpartier i mitten. Nu vill man straffa regeringen genom att hoppa långt till vänster eller till extremister långt högerut. Kanske ska Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna sluta säga att de har svårt att få gehör. Alla begriper att de faktiskt får igenom ett och annat ibland som är avgörande för Sverige. 

Totalt sett har Sverige och västvärlden brist på socialliberala krafter som kan ta ledningen. Eller egentligen inte problem för partier att vilja ta ledningen, men problem att ta ledningen i såväl medgång som motgång. Nu har moderaterna haft statsministerposten i två regeringar där de agerat som hyggliga socialliberaler. Men egentligen har de haft svårt att få svenska folket med sig. 

Innan den borgerliga regeringen tillträdde 1991 var allting frid och fröjd. Eller ? På pappret var Sverige en av världens mest jämlika länder. Fördelningspolitiskt fick Sverige högsta betyg. Men industrins investeringar började minska redan 1974 och Sverige gick utför under hela 1980- talet. Köpfesten, bostadsbubblorna och kraschen runt 1990 vill ingen ha tillbaka. Så vad vill vi egentligen ? Tillbaks till rekordåren på 1950- och 1960- talet ? Ja, det vore väl underbart. Där är vi nu. Vi har mer i plånboken än någonsin. Vi jobbar och tjänar mer pengar än någonsin. De allra flesta har det till och med bättre än i skarven mellan 60- och 70- tal. Vi befinner oss på en extremt hög materiell nivå. De som hamnat utanför faller förstås tungt. 30 000 ungdomar står absolut helt utanför. Ingen, varken socialen eller arbetsförmedlingen vet vad dessa 30 000 unga människor gör. De har inget jobb, går ingen utbildning och har inte kommit med i åtgärder. Det är förstås helt oacceptabelt, som Annie Lööf underströk i sitt tal i Almedalen. Men totalt sett är Sverige rikt och välmående. En politik som ser till att vi är fortsatt välmående kommer att kunna öppna armarna också för de 30 000 mest bortglömda ungdomarna. 

LÖFVEN OCH REINFELDT GANSKA LIKA 

Ett rikt och välmående land kan knappast stanna upp. Tvärtom måste en sådan nation alltid reformera sig, springa fortare, bli lite bättre i konkurrensen, annars tappar vi och tvingas sänka lönerna och då minskar intäkterna till välfärden. Sverige är på toppen. Vill vi behålla den positionen måste vi kämpa, reformera och vara beredd på ständig förbättring. Tomas Brolin kommer aldrig spela VM igen. Det behövs nya spelarämnen. Hela tiden. 

Ett samhälle befinner sig alltid i en dragkamp mellan liberala och konservativa krafter, mellan de som vill förändra och de som är nöjda med det som är. Socialdemokraterna vill komma till makten för att få förvalta det som är. De vill blockera för dem som vill reformera och göra bättre, sätta käppar i hjulet för dem som vill fatta obekväma men nödvändiga beslut. Socialdemokraternas så kallade radikalism är i själva verket konservatism. De flesta jobbskatteavdragen som regeringen infört har (s) röstat ja till. I retoriken säger (s) att de är kritiska till valfrihet och vinst i välfärden. Men Stefan Löfven vet mycket väl att vinst och valfrihet är viktigt om man långsiktigt vill locka mittenväljare. Löfven avstår från att stänga friskolor och förstatliga alla sjukhus om han blir statsminister- det är mitt tips. Så vad är det egentligen han ska göra om han tar över i september ? Höja skatterna med 90 miljarder kronor som (v) vill eller gå (mp) till mötes och stoppa stora vägbyggen? I så fall kommer Sverige att tappa. Mitt tips är att de behåller jobbskatteavdragen ungefär som idag, fullföljer vägbyggen och håller skattetrycket nere. Socialdemokraterna har inga särskilda idéer om framtiden. De bygger sin politik på en längtan efter hur det var förr. Tills vidare håller de fast i den inriktning som Reinfeldt beslutat. 

Väljarna är förstås villrådiga. Åtta år med Reinfeldt känns länge, fyra ytterligare år känns tveksamt. Fyra år med Löfven känns som en stor risk. Väljarna möter osäkerheten med att snegla på Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. Längre vänsterut eller längre högerut är svaret på väljarnas villrådighet. Småpartierna i mitten sliter runt 4 %-spärren och har svårt att begripa hur väljarna tänker. 

Till slut måste majoriteten av väljarna enas via sina folkvalda i någon slags parlamentarisk uppgörelse. Jag minns ångesten efter valet 1991. Ola Jonsson var ordförande i CUF och vi hade möten internt i ungdomsförbundet för att utvärdera valet. Centerpartiet hade gjort ett ganska dåligt val. Vi hade knappast någon hunger efter att ta regeringsansvar. Men vi sa OK till att Centerpartiet gick in i regeringen. Vi fick se på när de fyra centerministrarna Olof Johansson, Karl- Erik Olsson, Börje Hörnlund och Görel Thurdin mest sanerade svensk ekonomi, vi fick försvara karensdagar och slopandet av delpension. Vi var också med och hejade fram kretsloppspropositionen, höjda koldioxidskatter, Agenda 21- arbete och miljöbistånd till Baltikum. Vi bevittnade uppgörelser där dåvarande statsminister Carl Bildt fick möta oss på mittfältet i svensk politik. I valet 1994 straffade väljarna oss för det. Samma gjorde dom 2010 efter fyra år i regering. Valet 2014 är det ännu oskrivet om vi ska straffas eller belönas för en hygglig liberal politik som värnat småföretag, kämpat för landsbygden, sanerat ekonomin, förhandlat om klimatet, infört miljöbilspremie och sänkt skatter för vanligt folk. 

UPPGÖRELSE PÅ MITTEN 

Reinfeldt har tydligt tagit avstånd från Åkesson. Löfven kommer troligen också att avstå varje samarbete med Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ är knappast tänkbara som regeringsbildare. Väljarna litar sannolikt på Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna samtidigt som få väljare aktivt ansluter sig till dessa partier. 

- Varje politisk uppgörelse måste formas i mitten- så sa alltid Olof Johansson när vi pratades vid under 90- talets alla politiska förvecklingar. 

Han hade rätt. Carl Bildt fick kliva mot mitten för att hålla ihop regeringen i början av 90- talet. Och Fredrik Reinfeldt har redan från början format sin politik på mitten när han kallar sitt parti för Nya Moderaterna och "det enda arbetarpartiet". Moderaterna har nu styrt Sverige ganska många år totalt sett, hand i hand med (fp), (c) och (kd). De har bara fått igenom sina frågor efter kompromisser med dessa tre partier. 

Svenska folket får knappast information om att politiken i praktiken styrs av dessa små partiers stenhårda krav. De lever i tron att högern styrt de senaste åren. Sossarna gillar förstår bildsättningen och gör allt för att förstärka opinionen mot regeringen. Under tiden skär Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson pipor i vassen. Rösta på oss så blir allt bättre! Mer ytterkantspolitik ska lösa problemen. Tänk om Åkesson och Schyman går fram och så ska en regering bildas efter att (m) gått tillbaka samtidigt som (fp), (kd) samt (c) endast ökar marginellt?!  Och med ökade väljarsiffror för (mp) och (v) ?! Ökat stöd för å ena sidan partier på vänsterkanten och å andra sidan ökat stöd för extremhögern innebär enbart svårigheter att leda landet, krångel att komma överens, stor oenighet om i stort sett allting. Och så har tjugo år gått med ganska stora framgångar för Sverige tack vare mittenpolitik, men utan ett politiskt ledarskap som med ärlig vilja och fast övertygelse att leda landet från mitten. 

Vem formar egentligen idéer som ska leda Sverige framåt när (s) röstar med regeringen samtidigt som de argumenterar för ett skifte, när Sverigedemokraterna basunerar minskad invandring i ett land som byggt sitt välstånd på invandring, när Feministiskt Initiativ militant ropar efter ökad jämställdhet i ett land som redan tillhör de mest jämställda i världen, när miljöpartiet vill stoppa tillväxten i det enda landet i Europa som, Gud ske lov, har tillväxt, när Vänsterpartiet vill stoppa vinstintresset som är den mest grundläggande drivkraften för välstånd ?! Som vanligt kommer partier som Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna att få ta stort ansvar för framtiden. Varför tvekar svenska folket att lägga sin röst på dessa partier när det ändå är dom som får ta ansvar för det parlamentariska läget till slut?! 

På sätt och vis befinner sig (c), (fp) och (kd) i en rävsax. De ska försvara åtta år i regeringen där både (s) och (m) har intresse av att sätta bilden av att (m) mest bestämmer. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet har förstås helt egna idéer om vad de vill göra om de får starkare förhandlingsmandat efter valet. Centerpartiet skulle satsa ännu mer på småföretagen, flytta makten närmare dem som berörs och bedriva en mer kraftfull politik på miljöområdet. Det finns en tredje dimension i svensk politik, bortom den dimensionen som (s) och (m) dansar på och bortom den riskfyllda som ytterkantspartierna vill styra Sverige från. En röst på (c), (fp) eller (kd) är mer framåtblickande än (s) och (m) samtidigt som den är mer realistisk än (v), (mp), (Fi) och (sd). Hoppas väljarna uppmärksammar det innan 14 september. 

Om sjukvård, transittrafik och ett dopp i Strömstad

Hitta en vara som är tullfri att ta in i Norge, t ex ett livsmedel som normalt sett inte odlas i Norge. Transportera in varan och transportera sedan ut den igen och vips kan du få del av EU:s transportstöd. Idag får vi lite information om några av de mest innovativa affärsidéer som säkert varit framgångsrika tills dess de fastnat i Tullens garn vid EU:s yttre gräns mellan Sverige och Norge. Jag besöker KGH Customers services i Strömstad tillsammans med kollegorna Peter Dafteryd och Hans-Inge Sältenberg.

På besök hos KGH Customs Services i Strömstad. 

I början av 60-talet irriterar sig Karl G Hansson sig på de oändligt långa lastbilsköerna vid gränsen och så småningom skapar han en affärsidé som mellanhand mellan företag och myndigheter för att underlätta gränspassage. Idag hjälper företaget till med att fylla i såväl de enkla blanketterna för tulldeklaration, som att hålla avancerade utbildningar för företag som vill ha totalkoll på tull- och momsregler i de flesta länder inom EU. KGH är också med och bygger upp infrastruktur för tull, polis och olika gränsmyndigheters samarbete via FN-finansiering runtom i världen. Officiellt är huvudkontoret Göteborg idag, men den största verksamheten finns i Strömstad. 

Under samtalet går det upp för mig vilka enorma volymer mat, kläder och industrivaror som passerar den förhållandevis lilla gränsen mellan Sverige och Norge varje dag. Och i takt med att vi pratar blir det också tydligt att vi egentligen inte pratar om gränsen mellan Sverige och Norge eller ens om en postering vid EU:s yttre gräns. Berättelserna vi får från KGH Customers services handlar ytterst om strategier och produktionsplanering för en mängd företag. Om ett möbelföretag producerar bordsskivan i Portugal och bordsbenen i Danmark är det ett tydligt EU-ursprung. Om man flyttar tillverkningen av bordsben till Kina blir varan helt plötsligt kinesisk och enbart de höjda tullarna kan göra att företaget väljer att fortsätta produktionen inom EU:s gränser. KGH hjälper företag med information som de behöver för att fatta beslut på aktuella fakta om moms- och tullregler. Vi konstaterar att det finns en protektionism inom EU. 

Våra värdar pekar på möjligheter som företaget kan erbjuda i form av kortare transporter, effektivare processer och en totalt sett smidigare hantering av alla varor som ska deklareras. Precis så som Karl G Hansson tänkte från början. 

- Samtidigt finns det mycket kvar att göra för att underlätta för den legala trafiken, understryker våra värdar på KGH. Då får tull och polis resurser över att ta itu med den illegala trafiken, menar de. 

- De lastbilstransporter med lax som går exakt samma volym vid exakt samma klockslag varje dag, varför ska de behöva stanna och visa upp ett papper. Det borde gå att sköta helt digitalt, betonar de innan vi lämnar deras trevliga lokaler på Tångenvägen i Strömstad. 

Samtal om sjukvården i Strömstad med Peter Dafteryd och
Hans-Inge Sältenberg. 

Tidigare idag besöker vi Strömstad sjukhus. Eller rättare sagt, semestertiderna gör att vi mest befinner oss utanför sjukhuset för att prata om möjligheter i stort för sjukhuset och för vården för Strömstadborna. Från januari nästa år tar Praktikertjänst över specialistsjukvården som finns här. Likadant gör Praktikertjänst i Lysekil och Bäckefors. En privat aktör får möjlighet att ta ett helhetsgrepp på öppenvårdens specialitéer vid dessa tre sjukhus. Det vinner patienterna på, det vinner personalen på och det vinner NU-sjukvården på. Det är omöjligt för dessa små sjukhus att hävda sig i de stora sammanhangen med Uddevalla sjukhus och på NÄL. När en privat aktör får ansvar för den samlade vården vid tre mindre sjukhus kan de koncentrera sig på just det och göra bästa möjliga för patienterna, utan att riskera störningar via brister i slutenvården på de stora sjukhusen. Mina kollegor Peter Dafteryd och Hans-Inge Sältenberg understryker att nu öppnas möjligheter att samla mer vård på Strömstad sjukhus. Kommunens korttidsboende och den palliativa vården som finns i icke helt ändamålsenliga lokaler i andra delar av staden bör flytta till Strömstad sjukhus, anser de. Då frigörs ytor för särskilt boende i dessa lokaler och korttidsboendet får större ytor på sjukhuset som möjliggör något fler platser än i dag. Ett mycket bra vallöfte från Centerpartiet i Strömstad, tänker jag medan färden tar mig till Lagunen där det blir ett dopp bland alla norska turister. Ja, i trängseln hittar jag även en gammal kompis från Hålta, som bestämt dig för att semestra i Strömstad några veckor. Ett klokt beslut känns det som. Solen skiner från en molnfri himmel och temperaturen visar närmare 30 grader när jag vänder hemåt efter en lyckad dag.