Om VM-feber och parlamentarismens dilemman

För drygt 20 år sedan skrev jag en krönika som gick ut på att de tidigare radikala socialdemokraterna blivit alltmer konservativa. Centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och moderater ledde landet och jag kunde notera att (s)- oppositionen mest var emot regeringen. De var emot exempelvis aktuella reformer med ökad valfrihet i sjukvården och var även kritiska till förskjutningen i utrikes- och försvarspolitiken. Det var mycket svårt att identifiera vad Socialdemokraterna var för. Sverige hade kraschat rejält i början av 90- talet, efter en utförsbacke i sådär 15 år. Nu hade Sverige äntligen bytt regering. Oppositionen var mest emot allt förslag. Och regeringen hade det svårt att både rätta till ekonomin och lägga fram reformer som var framåtsyftande. 

Dåvarande statsminister Carl Bildt var en förhållandevis liberal statsminister, som snarare var radikal än konservativ. Hans välkomnande av öppenheten i Baltikum var till en början impopulärt och införandet av koldioxidskatter mottogs med viss tveksamhet. Finansminister Ann Wibble och finansutskottets ordförande Per- Ola Eriksson slet hårt för att hålla ihop Sverige i en allvarlig kris, som pågått sedan 70- talet och som accelererade och kraschade lagom till den borgerliga regeringens tillträde 1991. Carl Bildt fick till slut kalla in oppositionsledaren Ingvar Carlsson för att försöka få ett bred uppgörelse som kunde hejda räntehöjningarna, häva kapitalflykten och sakta få Sverige på fast mark igen. Regeringsperioden 1991-94 var en måttlig period av reformer och mest en period av sanering för att få Moder Svea att sitta upprätt. 

DET VAR BÄTTRE FÖRR 
När den borgerliga regeringen förlorade makten i valet 1994 berodde det på att en stor andel av svenskarna uppfattade perioden som alltför dramatisk. Väljarna hade sett kraschlandningen i ekonomin och såg den borgerliga regeringens reformer som ett sätt att bara späda på problemen. Det var, helt naturligt, svårt att skilja på den politik som mest gick åt till att sanera ekonomin efter årtionden av förfall och den politik som handlade om reformer inför framtiden. Bilden utåt blev att det var bättre förr. Svenska folket gillade vare sig ökad frihet i sjukvården eller höjda miljöskatter. I valet 1994 röstade man bort Carl Bildts nyorientering i Europa, Olof Johanssons Agenda 21- arbete, Bengt Westerbergs jämställdhetsarbete och Alf Svenssons reformering av biståndet. Nu ville man ha något annat. Oklart vad. När Ingvar Carlsson tog över statsministerposten på hösten 1994 återstod en hel del sanering av statsfinanserna och uppgörelser gjordes i hög grad med Centerpartiet. Göran Persson som snart tillträdde och Olof Johansson skakade hand. Ordentliga tak sattes för statens utgifter. Ett tak som Sverige lever gott på än idag. 

Sommaren 1994 dansade Brolin med bronsmedaljen på
scen i Rålis när de kom hem från fotbolls-VM i USA.
Själva dansade vi på gatorna i bikini till tonerna av
 "När vi gräver guld i USA"  Det var en riktig sommar. 

SOMMAREN MED BROLIN 

Tjugo år har gått sedan valet 1994. Jag minns den sommaren som i går. Till skillnad från idag var Sverige med i fotbolls- VM och hjälten Tomas Brolin kom hem efter triumfen och dansade med bronsmedaljen i handen på scen i Rålambshovsparken, bara ett stenkast från Lilla Essingen i Stockholm där jag bodde då. Jag var på väg till Cypern på en kort semester innan valrörelsen skulle dra i gång på allvar. Det var lika stekhett i Rålis som på Cypern. Vi dansade i bikini på gatorna och sjöng oss hesa med låten "När vi gräver guld i USA." 

Som sagt, tjugo år har gått varav åtta ytterligare med borgerlig regering. För tjugo år sedan började Sverige avrunda en hemmasnickrad kris, som socialdemokratiska regeringar bäddat för under hela 80-talet.

SPIKRAKT UPPÅT 

De senaste åren har Sverige och Alliansregeringen manövrerat i en av omvärldens djupaste kriser någonsin. Sverige står extremt starkt mitt i krisen. Och alliansregeringen har sett till att svenskarna knappt märkt av den. Arbetslösheten sjunker, svenskarna har mer i plånböckerna än någonsin, svenska kommuner och landsting har större skatteintäkter än någonsin. Men stora delar av svenska folket är måttligt imponerade. Många säger att de tänker rösta bort Alliansregeringen i september. I EU- valet i maj straffades moderaterna och nya röster strömmade till socialister, feminister och sverigedemokrater. De borgerliga har lett landet med bravur, nästan alla siffror pekar uppåt. Men svenskarna söker nu något annat. Oklart vad. I valet 1994 ville svenska folket byta regering för att ekonomin var i fritt fall. Tjugo år senare vill svenska folket byta regering för att ekonomin pekar spikrakt uppåt.  

Vi behöver något nytt. Det är bra att byta regering ibland, säger någon. Ja visst. Men vad vill vi med framtiden? Jag har ofta hört folkpartister, kristdemokrater och centerpartister beklaga sig över att de får dåligt gehör för sina hjärtefrågor i hop med moderaterna i regeringen. Tongångarna var desamma perioden 1991-94 som nu på 2000- talet. Väljarna lägger knappast sin röst på dessa till synes trängda småpartier i mitten. Nu vill man straffa regeringen genom att hoppa långt till vänster eller till extremister långt högerut. Kanske ska Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna sluta säga att de har svårt att få gehör. Alla begriper att de faktiskt får igenom ett och annat ibland som är avgörande för Sverige. 

Totalt sett har Sverige och västvärlden brist på socialliberala krafter som kan ta ledningen. Eller egentligen inte problem för partier att vilja ta ledningen, men problem att ta ledningen i såväl medgång som motgång. Nu har moderaterna haft statsministerposten i två regeringar där de agerat som hyggliga socialliberaler. Men egentligen har de haft svårt att få svenska folket med sig. 

Innan den borgerliga regeringen tillträdde 1991 var allting frid och fröjd. Eller ? På pappret var Sverige en av världens mest jämlika länder. Fördelningspolitiskt fick Sverige högsta betyg. Men industrins investeringar började minska redan 1974 och Sverige gick utför under hela 1980- talet. Köpfesten, bostadsbubblorna och kraschen runt 1990 vill ingen ha tillbaka. Så vad vill vi egentligen ? Tillbaks till rekordåren på 1950- och 1960- talet ? Ja, det vore väl underbart. Där är vi nu. Vi har mer i plånboken än någonsin. Vi jobbar och tjänar mer pengar än någonsin. De allra flesta har det till och med bättre än i skarven mellan 60- och 70- tal. Vi befinner oss på en extremt hög materiell nivå. De som hamnat utanför faller förstås tungt. 30 000 ungdomar står absolut helt utanför. Ingen, varken socialen eller arbetsförmedlingen vet vad dessa 30 000 unga människor gör. De har inget jobb, går ingen utbildning och har inte kommit med i åtgärder. Det är förstås helt oacceptabelt, som Annie Lööf underströk i sitt tal i Almedalen. Men totalt sett är Sverige rikt och välmående. En politik som ser till att vi är fortsatt välmående kommer att kunna öppna armarna också för de 30 000 mest bortglömda ungdomarna. 

LÖFVEN OCH REINFELDT GANSKA LIKA 

Ett rikt och välmående land kan knappast stanna upp. Tvärtom måste en sådan nation alltid reformera sig, springa fortare, bli lite bättre i konkurrensen, annars tappar vi och tvingas sänka lönerna och då minskar intäkterna till välfärden. Sverige är på toppen. Vill vi behålla den positionen måste vi kämpa, reformera och vara beredd på ständig förbättring. Tomas Brolin kommer aldrig spela VM igen. Det behövs nya spelarämnen. Hela tiden. 

Ett samhälle befinner sig alltid i en dragkamp mellan liberala och konservativa krafter, mellan de som vill förändra och de som är nöjda med det som är. Socialdemokraterna vill komma till makten för att få förvalta det som är. De vill blockera för dem som vill reformera och göra bättre, sätta käppar i hjulet för dem som vill fatta obekväma men nödvändiga beslut. Socialdemokraternas så kallade radikalism är i själva verket konservatism. De flesta jobbskatteavdragen som regeringen infört har (s) röstat ja till. I retoriken säger (s) att de är kritiska till valfrihet och vinst i välfärden. Men Stefan Löfven vet mycket väl att vinst och valfrihet är viktigt om man långsiktigt vill locka mittenväljare. Löfven avstår från att stänga friskolor och förstatliga alla sjukhus om han blir statsminister- det är mitt tips. Så vad är det egentligen han ska göra om han tar över i september ? Höja skatterna med 90 miljarder kronor som (v) vill eller gå (mp) till mötes och stoppa stora vägbyggen? I så fall kommer Sverige att tappa. Mitt tips är att de behåller jobbskatteavdragen ungefär som idag, fullföljer vägbyggen och håller skattetrycket nere. Socialdemokraterna har inga särskilda idéer om framtiden. De bygger sin politik på en längtan efter hur det var förr. Tills vidare håller de fast i den inriktning som Reinfeldt beslutat. 

Väljarna är förstås villrådiga. Åtta år med Reinfeldt känns länge, fyra ytterligare år känns tveksamt. Fyra år med Löfven känns som en stor risk. Väljarna möter osäkerheten med att snegla på Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. Längre vänsterut eller längre högerut är svaret på väljarnas villrådighet. Småpartierna i mitten sliter runt 4 %-spärren och har svårt att begripa hur väljarna tänker. 

Till slut måste majoriteten av väljarna enas via sina folkvalda i någon slags parlamentarisk uppgörelse. Jag minns ångesten efter valet 1991. Ola Jonsson var ordförande i CUF och vi hade möten internt i ungdomsförbundet för att utvärdera valet. Centerpartiet hade gjort ett ganska dåligt val. Vi hade knappast någon hunger efter att ta regeringsansvar. Men vi sa OK till att Centerpartiet gick in i regeringen. Vi fick se på när de fyra centerministrarna Olof Johansson, Karl- Erik Olsson, Börje Hörnlund och Görel Thurdin mest sanerade svensk ekonomi, vi fick försvara karensdagar och slopandet av delpension. Vi var också med och hejade fram kretsloppspropositionen, höjda koldioxidskatter, Agenda 21- arbete och miljöbistånd till Baltikum. Vi bevittnade uppgörelser där dåvarande statsminister Carl Bildt fick möta oss på mittfältet i svensk politik. I valet 1994 straffade väljarna oss för det. Samma gjorde dom 2010 efter fyra år i regering. Valet 2014 är det ännu oskrivet om vi ska straffas eller belönas för en hygglig liberal politik som värnat småföretag, kämpat för landsbygden, sanerat ekonomin, förhandlat om klimatet, infört miljöbilspremie och sänkt skatter för vanligt folk. 

UPPGÖRELSE PÅ MITTEN 

Reinfeldt har tydligt tagit avstånd från Åkesson. Löfven kommer troligen också att avstå varje samarbete med Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ är knappast tänkbara som regeringsbildare. Väljarna litar sannolikt på Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna samtidigt som få väljare aktivt ansluter sig till dessa partier. 

- Varje politisk uppgörelse måste formas i mitten- så sa alltid Olof Johansson när vi pratades vid under 90- talets alla politiska förvecklingar. 

Han hade rätt. Carl Bildt fick kliva mot mitten för att hålla ihop regeringen i början av 90- talet. Och Fredrik Reinfeldt har redan från början format sin politik på mitten när han kallar sitt parti för Nya Moderaterna och "det enda arbetarpartiet". Moderaterna har nu styrt Sverige ganska många år totalt sett, hand i hand med (fp), (c) och (kd). De har bara fått igenom sina frågor efter kompromisser med dessa tre partier. 

Svenska folket får knappast information om att politiken i praktiken styrs av dessa små partiers stenhårda krav. De lever i tron att högern styrt de senaste åren. Sossarna gillar förstår bildsättningen och gör allt för att förstärka opinionen mot regeringen. Under tiden skär Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson pipor i vassen. Rösta på oss så blir allt bättre! Mer ytterkantspolitik ska lösa problemen. Tänk om Åkesson och Schyman går fram och så ska en regering bildas efter att (m) gått tillbaka samtidigt som (fp), (kd) samt (c) endast ökar marginellt?!  Och med ökade väljarsiffror för (mp) och (v) ?! Ökat stöd för å ena sidan partier på vänsterkanten och å andra sidan ökat stöd för extremhögern innebär enbart svårigheter att leda landet, krångel att komma överens, stor oenighet om i stort sett allting. Och så har tjugo år gått med ganska stora framgångar för Sverige tack vare mittenpolitik, men utan ett politiskt ledarskap som med ärlig vilja och fast övertygelse att leda landet från mitten. 

Vem formar egentligen idéer som ska leda Sverige framåt när (s) röstar med regeringen samtidigt som de argumenterar för ett skifte, när Sverigedemokraterna basunerar minskad invandring i ett land som byggt sitt välstånd på invandring, när Feministiskt Initiativ militant ropar efter ökad jämställdhet i ett land som redan tillhör de mest jämställda i världen, när miljöpartiet vill stoppa tillväxten i det enda landet i Europa som, Gud ske lov, har tillväxt, när Vänsterpartiet vill stoppa vinstintresset som är den mest grundläggande drivkraften för välstånd ?! Som vanligt kommer partier som Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna att få ta stort ansvar för framtiden. Varför tvekar svenska folket att lägga sin röst på dessa partier när det ändå är dom som får ta ansvar för det parlamentariska läget till slut?! 

På sätt och vis befinner sig (c), (fp) och (kd) i en rävsax. De ska försvara åtta år i regeringen där både (s) och (m) har intresse av att sätta bilden av att (m) mest bestämmer. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet har förstås helt egna idéer om vad de vill göra om de får starkare förhandlingsmandat efter valet. Centerpartiet skulle satsa ännu mer på småföretagen, flytta makten närmare dem som berörs och bedriva en mer kraftfull politik på miljöområdet. Det finns en tredje dimension i svensk politik, bortom den dimensionen som (s) och (m) dansar på och bortom den riskfyllda som ytterkantspartierna vill styra Sverige från. En röst på (c), (fp) eller (kd) är mer framåtblickande än (s) och (m) samtidigt som den är mer realistisk än (v), (mp), (Fi) och (sd). Hoppas väljarna uppmärksammar det innan 14 september.