Om vinst, fåfänga och livscykelanalys

Socialdemokraterna har fullt schåå med att förbjuda vinst i vården utan att formellt införa förbud. Löfven vann maktstriden, skriver DN på förstasidan idag samtidigt som min gamla kollega Carl-Petter Thorwaldsson säger att "i stort är förslagen bra" och då är DNs slutsats att förslaget ligger "så nära förbudsivrarnas förslag att det inte gick att avfärda".

När jag körde till jobbet i går morse lyssnade jag till alla turer om att hitta ett förbud mot vinster i vården på radion. I nyhetsinslaget efteråt berättade reportern om svenska företag som gör lägre vinster under 2012 och därför tvingas varsla. I ena inslaget är vinst ett skällsord och i nästa inslag är avsaknaden av vinst ett skällsord. I tisdags presenterades delårsraporten för Västra Götalandsregionen per sista augusti. Prognosen för 2012 är att vi drar in ca en miljard kronor mer i skatteintäkter än vad som budgeterats. Vi budgeterade med underskott på ca 400 miljoner och nu spår man överskott på över 500 miljoner kronor. Det betyder att folk har jobb i Västsverige och att företagen gått med VINST så att vi slipper varsel och arbetslöshet. Konkurrensituationen är knivskarp. Det som är vinst i dag kan vara förlust i morgon. Egentligen har vi inte utrymme för att bråka om vi ska för eller emot vinst i Sverige. Vinst hos Volvo, hos Ericsson och hos SKF är förutsättningen för jobb, men aja baja om vårdföratag och skolor gör vinst. Då kan ju kvinnor börja tjäna pengar!

Men vårdföretagen har riskkapitalbolag i ryggen som flyttar skattemedel utomlands, kanske någon invänder. Visst, det finns massor av företag som försöker hitta kryphål, som vill komma undan politikers klåfingrikghet och krav i samband med upphandling. Men ska dessa företags felsteg innebära totalförbud mot vinst i välfärden ? Idag har Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kallat gruvnäringen i norra Sverige för en satsning "kortsiktiga vinster" och istället vurmar han för rennäringens fortsatta existens. Jag har inget emot rennäring, men att ställa det mot gruvnäring och dessutom hänga ut gruvnäringen för att de skulle ägna sig åt kortsiktiga vinster är ganska talande. Om ett företag investerar uppåt fem miljarder i gruvnäringen i Pajala så är det inga kortsiktiga vinster vi pratar om, utan istället en fråga om att långsiktigt ha bestämt sig för att satsa på en näring för att skapa jobb och utveckling i en bygd. Priserna på järnmalm har stigit på senare år så att det lönar sig att öppna gruvor i Sverige, att skapa jobb på landsbygden och skapa framtidstro i en landsända som vanligtvis brukar vara dömd till undergång. Ändå kan man förstås inte låta bli att erkänna att det finns företag med alltför kortsiktiga intressen och som gärna plockar utan vinsterna till skatteparadis. Men dessa företag får ju bara utrymme om politikerna inte gör sin hemläxa. Vårdförateg som får etablera sig utan att politikerna ställer upp kraven och friskolor som får slå upp portarna utan att beslutsfattarna utövar uppföljning och kvalitetskontroll.

I tisdags beviljade vi 50 nya miljoner till sjukvården. Den politiska ledningen föreslog nya medel för att korta köerna till vården, men skickade egentligen inte med några förbehåll. Vem kan garantera att dessa medel inte används för att betala högpresterande läkare som opererar effektivt på förmiddagen och går hem vid lunchtid för att de hunnit med lika många operationer som beställningen från politiken bestod av? Om den lediga eftermiddagen för läkarna används till att jobba åt ett privat företag som producerar ännu mer vård, som i sin tur genererar vinst till ett skatteparadis eller om den lediga eftermiddagen bokförs som dödtid på skattebetalarnas bekostnad kan man ju undra vilket som är värst. Vinster i vårdföretagen går aldrig att förbjuda, däremot kan politiker ställa krav på kvalite i vården som omöjliggör vinstuttag till skatteparadis. Eller som leder till att skattemedel per vårdtillfälle sänks. Men skäll inte på vårdföretagen! Skäll på politiker som saknar civilkurage och ledarskap!

Ikväll har två av mina barn varit offer för alla som jagar vinster i Halloween-helgen. Varje år har vi samma diskussion. Ska man köpa en Halloweendräkt för ett par hundra kronor som man bara använder en kväll per år? Eller varför ska man plöja ner surt förvärvande pengar i ljuslyktor och bordsdekorationer i orange och lila som kostar skjortan till en fest som är över på ett par timmar ? Jag har lyckats övertala mina barn att Halloween kan vara en helg då man klär på sig kläder som man kan ha en annan helg, att duken från Halloween kan sparas till året därpå och att man inte måste köpa en nya Halloween-hatt varje år. Jag tillhör dem som inte har lust att stoppa vinster i händerna på dem som producerar bordsdekorationer med kvicksilver som stressade föräldrar köper varje Halloween för att de tror att de måste. Våga, vägra slit och släng!

Vad är då skillnaden mellan att vägra vinster till Disney som kränger engångskostymer till Halloween och vårdföretag som eventuellt flyttar vinster till skatteparadis ? Jag tycker det finns en skillnad. Skillnaden mellan kortsiktighet och långsiktighet. Om ett internationellt företag som vill sälja vårdtjänster köper upp ett vårdföretag i Sverige för att effektivisera vårutbud och erbjuda omsorg till äldre är det en sak. Här håller politikerna dessutom i taktpinnen och det är dom som ytterst formulerar kvalitetskraven. När andra företag säljer glitter för att dekorera bordet på Halloween kan jag däremot slå bakut som konsument. Deras vinster är verkligen kortsiktiga! Och jag kan avstå som konsument, eftersom jag inte vill bidra till kortsiktiga vinster som samtidigt bokförs som en kostnad för kommande generationer. När Jonas Sjöstedt anklagar gruvnäringen i Norrland för att stå för kortsiktiga vinster då tycker jag han har fel. De flesta näringar som startar därför att priset på naturresurser stiger är nästan alltid en tillgång för mänskligheten. Övriga naturresurser skulle behöva följa efter. Höj priset på livsmedel, höj priset på bensin och se gärna till att priset på skog och på järnmalm stiger. Det skulle skapa jobb för dem som bor och verkar nära naturen, göra det möjligt för dem att bo kvar, skapa jobb och öka vinsterna! Det gagnar välstånd, leder till jobb och livskvalité! För ett par år sedan blev jag glad att Body Shop började sälja ett nagellack som hade betydligt mindre kemikalier och miljöförstörande ämnen än vad nagellack normalt sett har. Jag blev en stadig kund av nagellack hos Body Shop. För en tid sedan upphörde emellertid Body Shop med försäljning av det nagellacket och jag fick fundera hur jag skulle göra med min fåfänga. Sluta köpa nagellack, tränga tillbaka denna typ av konsumtion och klara mig ändå. Jag frågade i en parfymaffär vad man nu vänder sig som miljömedveen kund om man vill ha ett nagellack som uppfyller högt ställda miljökrav. Då svarade försäljaren att man alltid ska köpa nagellack från kända storföretag med stora forskningsresurser. De företagen kommer att vara de som har råd att faktiskt göra stegvisa miljöförbättringar i sitt sortiment, menade hon. Jag har funderat mycket på hennes sätt att resonera. Det mest miljövänliga nagellacket gick inte att sälja, eftersom det inte marknadsfördes av ett storföretag som kunde klara sig igenom tillfälliga vinstras och kriser. Det nästbästa nagellacket ur miljösynpunkt kan däremot överleva tack vare stora forsknings- och marknadsföringsinsatser från ett känt varumärke. Människan är fåfäng samtidigt som vi tycks ha svårt att glädja oss åt andras vinster. Men vår fåfänga gör att vi ändå köper prylar som skapar oändliga vinster, som vi sedan försöker lotsas att vi kan klara oss utan. Människans fåfänga kan i grunden inte trängas tillbaka, det är en del av människan själv. Mänskligheten kommer fortsätta att efterfråga nagellack, även om det inte alltid är med miljömedvetenheten framför ögonen. Jag tittar igenom hyllan med nagellack i hyllan i badrummet. Jag konstaterar att det mesta lacket torkar innan flaskan är slut. Bara att åka till en miljöstation och lämna in flaskorna innan de är förbrukade. Utom ett par av de dyraste och mest kända varumärkena. De är lika fina i konstistensen. Troligen var det samma varumärke som tanten i parfymaffären skulle ha rekommenderat. De nagellecken som torkar in innan jag tömt flaskorna ger mig mindre nagellack för pengarna, men det ger företaget som tillverkat lacket en kortsiktig vinst. Vi människor jagar gärna konsumtionsvaror, oavsett om det handlar om dekorationer till Halloween eller nagellack. Vi kommer att låta oss luras i framtiden också och bli offer för vår egen fåfänga. En del av dem gör kortsiktiga vinster. En del andra gör långsiktiga vinster som varaktigt skapar jobb och utveckling. Jag säger inte att det alltid är enkelt att välja rätt eller att veta vems vinster man i slutändan gynnar. Men Sverige behöver vinster för att människor ska ha jobb och få vård och en bra skola. Det är sanningen. De kortsiktiga vinsterna kan vi välja bort i vår vardag. Men då måste vi minska den sortens konsumtion som är billig och kortvarig och istället lära oss att fundera över livscykelanalyser och långsiktigt ansvar. Det är svårare, men kommer troligen att generera ännu större vinster i framtiden. Och då har vi inte råd med vinstförbud.

Om stråk, elfordon och nettonuvärdeskvot

- Det behövs demonstratorer för att testa hela affärsmodellen, säger Maria Jobenius från Saab Scania. Hon pekar på att Sverige har en världsledande ställning när det gäller bränslesnål fordonstillverkning och hon tycker att vi måste ta nästa steg för att möjliggöra elektrifiering av morgondagens fordonspark. Och hon vädjar till staten om stöd för att demonstrera hur ett samhälle med eldrivna fordon ska gestalta sig. 

Yes, tänker jag för mig själv. Vad bra att dessa krav kommer från näringslivet själv. Lite paradox att Redareföreningens VD Christer Schoug gnäller över svaveldirektivet några minuter senare. Synd att han inte på motsvarande sätt kräver att regeringen leder arbetet för sjöfartens svavelsnåla affärsmodeller.  Om nu regeringen är så oförstående kring tonageskatt och behovet av ett internationellt sjöfartsregister så skulle man kunna kompensera detta ointresse  genom att istället finansiera demonstration av sjöfartens svavelfria innovationssystem. Den nationella innovationsstrategin och forskningspropositionen ger visst utrymme för detta. 

Jag är på ett möte med teknikföretag och trafikmyndigheter, branschorganisationer och politiska företrädare på Näringsdepartementet. Vi ska prata med infrastrukturminister Catharina Elmsäter- Svärd om infrastrukturpropositionen. Hon bekräftar de smått ofattbara 500 miljarder kronor som ska gå till vägar och järnvägar de närmaste åren. Mest till drift och underhåll. Men också en del nya investeringar. Önskelistorna haglar i luften om mer pengar till alla flaskhalsar och även till områden som inte har flaskhalsar idag, men som gärna vill ha flaskhalsar så att de kan få mer pengar till infrastruktur. Infrastrukturminister  Elmsäter- Svärd betonar behov av att stärka svensk konkurrenskraft, att infrastruktur ska främja tillväxt samt att stråktänkande och ökad kapacitet in mot storstäderna är första steget. Några talare bekräftar att ett sådant tänkande är bra, men pekar också på att Trafikverket ofta styckar sönder alla stråk  i vägstumpar, som var för sig avfärdas som olönsamma med nettonuvärdeskvoter på noll eller rentav minus. De flesta i lokalen känner igen sig i denna rävsax, dvs vackra transportpolitiska mål och den sk fyrstegsprincipen som  inte släpper fram några nya satsningar på järnvägs- och väginvesteringar. Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm förklarar att investeringar i infrastruktur måste följas av en ökad intäkt till staten, annars blir investeringen bara ett skuldberg. Å ena sidan har Malm rätt,  tänker jag och ser bilder på näthinnan av alla gigantiska motorvägsinvesteringar i södra Europa som vi svenskar hyllat genom åren, men som våra vänner i Euroområdet nu inte vet hur de ska betala. Men å andra sidan har Malm fel. Om investeringar i svensk infrastruktur uteblivit i decennier och orsakat försämrad konkurrenskraft då blir transportpolitiska mål, nettonuvärdeskvoter och fyrstegsprinciper bara ett sätt att ytterligare försämra svensk konkurrenskraft.

På lunchen pratar jag med en representant från Länsstyrelsen i Norrbotten som understryker att malmen från Norrbotten står för 60 procent av Sveriges export och att 90 procent av Europas järnmalm kommer från Norrbotten. Hur ska svensk konkurrenskraft kunna stärkas om inte via gigantiska investeringar i vägar och järnvägar? Och intäkten, ja, den som inte tror att det kommer en intäkt i andra ändan från gruvnäringen har ju tappat tron på Sverige. 

Handelskammaren i Mälardalen tar till orda på mötet. De företräder näringslivet i bland annat Örebro och Västmanland och reser krav på snabbare transporter på Europaväg 20 genom Laxå, Mariestad, Götene, Skara, Vara, Vårgårda och ner mot Göteborg. Förvirringen utbryter när Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm försöker svara på frågan och samtidigt nämner Ulricehamn. Vi förstår att han tror att vi pratar om riksväg 40. Det säger något om insikten om E20. Det kommer krävas en del lobbyarbete för att få gehör för ett av Sveriges viktigaste godsstråk där en överväldigande majoritet av Volvos underleverantörer finns. Vi berör medfinansiering och Gunnar Malm betonar att näringslivet inte är så intresserade som en del tror. Det stämmer inte i Västsverige där Sparbanken, Volvo m fl företag gått in för att finansiera såväl Hamnbanan som delar av E20.  Själv bestämmer jag mig att fokusera på förbindelser med en av Europas mest expansiva områden, nämligen Oslo- regionen och dess arbetsmarknadsregion som sträcker sig ner mot Bohuslän, Dalsland och Värmland. Vi behöver utbyggd järnväg från Trollhättan och upp mot norska gränsen, säger jag. Vi behöver bygga ut E45 norrut mot Värmland för att kunna dra bättre nytta av expansionen från Oslo- regionen. Elmsäter- Svärd har tidigare bekräftat behovet av att tänka stråk bortom både läns- och nationsgränser.  Maria Ranka från Stockholms handelskammare bekräftar också att Oslo, vid sidan av Stockholm är enormt expansivt och att vi måste dra ut nyttorna av detta. Om representanter från Mälardalen pratar om transporter i Västsverige och representanter från Västsverige pratar om Norge och de verkliga transportbehoven börjar i Norrbotten, då förstår man att en infrastrukturminister kan behöva luta sig ännu mer mot stråktänkande och lite mindre mot nettonuvärdeskvot. 

En överintelligent och naiv socialist

Jag hade knappt hämtat mig från Henrik Bergrens bok om Palme. Så kom det en film om Palme. I går såg jag filmen. Tankarna mal i huvudet om hur svensk politik egentligen bedrevs åren före och under Palmes år vid statsministerposten. Jag var knappt 18 när han skjöts ihjäl på öppen gata. Jag minns att vi fick skjuta upp distriktstämman i CUF 1986 då jag skulle bli vald till ordinarie ledamot för första gången. Stämman skulle ha hållts samma dag som Olof Palmes begravning. Vi fick flytta fram stämman en vecka. Thorbjörn Fäldin hade avgått som partiledare för Centerpartiet året innan. Nuvarande statsminister Olof Palme var död. Expressen skriver i sin recention av boken att Socialdemokraterna ännu inte har hämtat sig efter krisen 1985 när dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt,(s) lämnade regeringen i protest mot Palme. Det handlade om ekonomi och svårigheter för Kjell-Olof Feldt att få gehör för nödvändiga strukturförändringar inom främst den ekonomiska politiken, det har vi kunnat läsa om i Feldts memoarer och också lyssnat till via Stog Malm, Harry Schein m fl under årtionden.

Efter att ha läst boken och sett filmen inser jag att det handlade om så mycket mer. Palme var intelligent och naiv på samma gång, tänker jag när jag ser bilder på hur han skakar hand med Cubas Fidel Castro och demonsterar med Vietnams ambassadör. Kjell-Olof Feldt, (s) berättar i filmen och Henrik Berggren skriver i boken att Palme inte ville ha några löntagarfonder, men han stegade fram till LO och argumenterade kraftfullt för löntagarfonder ändå. Annars skulle arbetarrörelsen komma att splittras, heter det. I går förstod jag för första gången djupet i IB-affären och Geijer-affären. Palmes bekymmer med en son som pluggade på ett välrenumerat universitet i USA nämns inte i boken. Och övertrampen mot Palme från högerkanten är en svart fläck i svensk politisk historia. Olof Palme har gått på djupet med sina åsikter tidigt i livet. Misst sin far, blivit skickad på internat, reste tidigt genom hela den amerikanska kontinenten och blev därefter övertygad demokratisk socialist, som han benämner sin hemvist. När han debatterar Vietnamkriget, fördömer fascister i Spanien eller lägger ut texten bland kårhusockupanter i Stockolm så är det med enastående övertygelse han demonstrerar rågången mellan demokratisk socialism och kommunism. Samtidigt glider han vartefter längre vänsterut än vad han innerst inne vill. Det är löntagarfonderna ett bevis på. Men teoretiskt skulle besöket på Cuba också kunna vara ett sätt att hålla ihop arbetarrörelsen och se till att Vänsterpartiet inte fick fotfäste i Sverige. Palme har uppenbara problem med strejkerna i LKAB redan första året som partiledare. Där finns krafter som vill dra Arbetarrörelsen ännu längre vänsterut. Strejkerna i LKAB i slutet av 60-talet i sig en gåta. Sverige hade stått utanför andra världskriget. Hela 50- och 60-talen som kallats rekordåren var en period som få gruvarbetare kunnat drömma om. Kanske hade gruvarbetarna ännu inte fått tillbaka av allt det välstånd som Sverige, bland annat genom gruvorna, levererade vid det laget.

Palmes stora period av reformer var näst intill naiv- det hävdar Anders Ferm och Ingvar Carlsson i filmen. Takten på införandet av alla sorters transfereringar var enorm och byggde på att gruvarbetarna inte nämnvärt skulle höja sina löner, men att de skulle kunna leverera järnmalm i en aldrig sinande takt under resten av 1900-talet. Så blev inte fallet. Eller rättare sagt, svenskarna höjde sina löner, Palme lovade och verkställde reformer i en enorm takt, men konkurrensen på världsmarknaden hårdnade och i mitten av 80-talet gick det inte längre. Kjell-Olof Feldt lämnade in handduken och kort därefter var Palme död. Det känns som att vi sölade bort sådär 15 år av Sveriges välstånd på en pojkspoling som mest var utomlands och froterade sig med kommunister. Under tiden avtog investeringarna i svensk industri och även vårt politiska förtroende utomlands. Därmed minskade konkurrenskraften och överskotten från rekordåren var som bortblåsta. Palme var intelligent och lyckades tillfälligt hålla i hop Arbetarrörelsen. Men han sköt alla obekväma inrikespolitiska beslut framför sig medan han predikade vackert om demokrati och mänskliga rättigheter. Klimatet i Sverige hårdnade, istället för att förbättras. Oppositionen i Sverige imponerar inte. Thorbjörn Fälldin blev den person som tllfälligt kunde samla småföretagare, landsbygdsbor och kärnkraftsmotståndare. Men den begynnande varvskrisen, oljeprischockerna och en allt sämre fungerande offentlig sektor kunde han inte lösa på kort tid. Till viss del har Sverige återhämtat sig idag. Men det är synd att vi sölade bort så många av de goda efterkrigsåren.

Kompetens, konkurrenskraft och sen kommer jobben!

Denna veckan har jag trängt på djupet i detta med jobb. Eller rättare sagt konkurrenskraft. Eller ska vi säga svårigheten att urskilja hur jobb skapas. För det är sannerligen en lång resa för den som bär på en ide på sin arbetsplats. Att ta steget att utveckla den till en innovation, se till att den blir en prototyp i ett laboratorium, att sedan hitta finansiering för kommersialisering och till slut nå ut på marknaden, hitta agenter som kan marknadsföra och sälja för att sedan våga anställa medarbetare och - skapa jobb. Inget kan vara mer sant än att jobb inte ramlar ner från himlen av sig själv.

Jobb skapas genom kunskap. Och kunskap byggs upp under årtionden. I en bygd eller i ett innovativt  klimat, tex  bland en grupp småföretagare och öppet sinnade handelsmän som regelbundet utsätts för omvandlingstryck i en internationell konkurrenssituation, som lika regelbundet vågar möta engagerade forskare på en högskola. Som vågar förkasta massor av idéer och efter åratal av tester våga ta språnget. 

I går var jag på textilhögskolan i Borås.
- Det är lockande att bara jaga jobben, underströk en av föreläsarna. Men verkligt stark konkurrenskraft kan bara vidmakthållas om man har tillräckligt stor kunskap eller helt enkelt är världsbäst på sitt område, underströk forskarna på textilhögskolan, medan de visade oss det senaste inom tekniska och smarta textiler. 
- När design och teknik får möta business och management i ett tvärvetenskapligt arbete kan vägen till affärer och nya jobb, trots allt vara ganska kort, menade Erik Bresky, som är prefekt på textilhögskolan i Borås. 

Vi blev förevisade hur dräkter med extremt bra skydd mot väta utvecklas och ökar företagens omsättning. Vi fick se exempel på hur man stickar dukar av metalltrådar som läggs som en matta  mellan stålkonstruktioner för att stärka stålet och göra stålet lättare på samma gång. Diskussioner pågår om enorma demonstrationsanläggningar för att testa dessa nya, smarta modeller för hur traditionell stickning kan möta behov av att göra stålet lättare och mer användbart.
- Går vi vidare med detta är vi världsunika, underströk en av våra värdar på textilhögskolan. 

I måndags var jag med några kollegor på Lindholmen Science Park på Hisingen. 
- Vi är katedralekonomin och där ute finns basarekonomin,  förklarade Niklas Wahlberg, som är chef för Lindholmen. 
Basarekonomin är det gjytter av små företag och bolag som finns i hela vårt samhälle och som emellanåt  behöver hjälp med att komma vidare med  idéer i  fasta strukturer.  Då kan katedralekonomin hjälpa till. Till Lindholmen dras stora satsningar som inte får tillräckligt  utrymme  i lärosätenas superakademiska miljö och som heller inte har fått inträdesbiljetten till företagens egna utvecklingsavdelningar. Här möts regeringens sk FFI - satsningar ( fordonstrategisk forskning och innovation) med Chalmers och kommunernas gemensamma satsningar på tillämpad forskning. Hit kommer filmskapare från Film i Väst och möter ingenjörer från Volvo. Ingen vet om mötena dem emellan ger nya jobb, ingen vet om det ökar konkurrenskraften heller. Men jobb och konkurrenskraft uppstår oftare om starka personligheter med vilda idéer får mötas. Vi som politiker kan se till att förutsättningar för jobb skapas. Men aldrig garantera några jobb. 

Vi träffar Mikael von Dorrien som är chef för Innovationsbron. Han är både upprymd och orolig över sammanslagningen mellan Almi och Innovationsbron. Å ena sidan behöver olika former av offentligt riskkapital samlas i en påse, å andra sidan har Innovationsbron en särställning i dag. 
- Någon måste lägga den första och mest riskfyllda miljonen när en produkt ska kommersialiseras. Sedan kommer det privata kapitalet springande, menar han.
Mikael raljerar lite över bristen på mod och alltför mycket av banktjänstemannatänkande när nya produkter och nya marknader ska utvecklas i ett företag. Om rådgivarna i de offentliga riskkapitalbolagen alltmer liknar dem som lånar ut pengar i bank kan vi lika gärna lägga ner och låta bankerna sköta alltihop. Vi pratar om att hitta erfarna rådgivare plockade från näringslivet som vågar ta risker inom ramen för det offentliga riskapitalet. Ytterst handlar det om politiskt mod, konstaterar vi.

Vi träffar Mikael Molin som är business advisor på cleantech inn. Han betonar vikten av att peka ut de affärsområden som är de mest hållbara på sikt. Det är inom de mest klimatsmarta områdena, inte bara affärsområden som angriper ett symptom, som vi kan göra flest affärer och tjäna mest pengar i framtiden, understryker han. 

Jag lämnar Lindholmen med en fast övertygelse om att det inte bara går att göra affärer på de mest miljövänliga energisystemen, de mest energisnåla logistiklösningarna och de mest resurseffektiva klädesplaggen. Det är just här som företagen kommer tjäna mest pengar och här som de nya jobben kommer i framtiden. 

I onsdags träffade jag Lars Hjalmarsson som är chef för Omställningskontoret i Fyrbodal, dvs han som håller ihop hela satsningen som kommunerna,  Västra Götalandsregionen och staten gör med anledning av Saab- konkursen. Lars och hans kollegor beskriver möjligheterna och vedermödorna med att locka nya företag till Trollhättan och att utveckla befintligt näringsliv. Det låter som ljuv musik när de berättar hur företagen söker sig till kurser i coaching för att förebygga kriser och undvika varsel.
- Företagen har lärt sig av misstagen från krisen 2008. De vill inte säga upp sina arbetskamrater igen, utan istället behålla och utveckla kompetens i väntan på nästa konjunkturuppgång, förklarar Lars Hjalmarsson entusiastiskt.  Vi pratar om behovet av att rådgivarna finns i företagens verklighet. De som jobbar med att stötta näringslivet måste ha lokal kännedom, understryker Ann Palmnäs och Katarina Erhardsson, som båda kommer från en tidigare karriär på Saab, men som nu ska jaga igång en ny epok av företagare i Trollhättan.

Jag äter lunch med Robert Limmegård på anrika Alberts i Trollhättan. Vi blickar ut över det som är Trollhättans ursprungliga dragningskraft och även det som är attraktiviteten idag, dvs den slussmiljö som lockar tusentals turister till Fallens dagar varje år. Det vatten som var grunden till att Trollhättan industrialiserades, som uppmuntrade till handel och sjöfart, som visade sig lämplig för ånglokstillverkning och som vartefter accumulerade kunskaper för flygmotor- och fordonstillverkning.  Robert har nyligen blivit "uppköpt" av det brittiska företaget GKN. Tidigare var han anställd på det företaget som hette Volvo Aero, men som i folkmun fortfarande heter "Flygmotor" kort och gott. Vi pratar om bilden av Trollhättan, om Saabepoken och vad som ska komma nu. 

Jag för min del är helt övertygad om att klimatsmarta flygkomponenter tillverkade av GKN eller elbilar producerade  hos NEVS har framtiden för sig. Kunskapen finns. Konkurrenskraften  prövas hela tiden. Det går inte att veta att denna produktion för alltid kommer ske i just Trollhättan. Men om textilindustrin blomstrar i Borås, vad är det som säger att inte fordonstillverkning ska fortsätta att blomstra i Trollhättan? Britter och kineser har köpt kompetens i Trollhättan. Inte för att de älskar utsikten över slussområdet i Trollhättan, utan därför att kompetensen råkar finnas där. 

Springpojke mellan individerna och stuprören

Idag har Roland Lexen från Arena för tillväxt talat till oss förtroendevalda i Sveriges kommuner och landsting. Han säger i princip att epoken är över då politiken bestämde saker, nu är vi istället medspelare, nätverkare, fixare som för samman olika konstallationer, hittar förhandlingslösningar, föreslår strategier. Idag är det svårare att vara lokal och regional politiker, menar han.

Socialdemokraterna har lagt ett förslag på statsbudget som innehåller mindre pengar än regeringen. Känns som upp- och nervända världen. Anders Borg har blivit Keynesian och Magdalena Andersson har blivit en Ann Wibble. Det känns nästan som att inte ens statsbudgeten är politik längre, utan bara konjunkturella bedömningar. Magdalena tycker att man ska vänta lite med att späda på ekonomin. Anders Borg vill göra det med en gång. Om politik inte längre är att tvärsäkert bestämma om precisa uppgifter, utan mer en samling stillsamma bedömningar parat med nätverksbyggen - hur blir det då med möjligheten att utkräva ansvar i allmänna val ? Roland Lexen menar att vi måste jobba tillsammans; offentlig sektor, civilt samhälle och näringsliv, förstå varandras olika roller, hjälpa varandra, komma överens och vartefter dra åt samma håll. Då bygger vi välstånd. Roland Lexen menar att Sverige valde en alldeles unik välfärdsmodell. Medan exempelvis Tysksland och USA har en stark tilltro till familjen har Sverige valt att helt överlåta samhällsbygget i antingen individens eller statens hägn. Därför har Sverige en sådan påtaglig individualism där medborgarna reser sina krav gentemot en alltmer svårstyrd stat. Tyskar och amerikanare litar till familjen och den lilla gemenskapen, som är individens buffert och därmed minskar trycket mot staten. Ofta förkläs familjen i att kvinnan är hemmafru och står för denna buffert i samhället. Roland Lexen stannade alltså vid att den svenske lokale politikern nu ska ägna sig åt att vara medspelare i röran av individer, små kommuner, stora företag, organisationer och myndigheter. Någon ny Axel Oxelstierna behövs inte som organiserar upp saker och ting. Individerna har sin identitet i det ultralokala och staten är tillsammans med en brokig samling kommuner, landsting och regioner den struktur vi får nöja oss med.

Jag tror tvärtom att Sverige måste gå i spetsen för en ny struktur. Vi håller på att gå vilse i en kommunal och statlig röra där många medborgare dessutom hamnar mellan stolarna. Den medvetne individen i Sverige kommer inte att acceptera att den lokale politiken är springpojke i en obegriplig politisk struktur. Jag tror att alltfler medborgare kommer efterfråga en struktur som stämmer överens med någon slags logik i vardagen eller på arbetsmarknaden. Roland Lexen uppehöll sig idag kring hur framgångsrika vi svenskar varit genom historien; våra självägande bönder, våra tidiga kunskaper om t ex folkräkning samt liberalisering av handel, en relativt sen industrialisering och därefter en väl utbyggd välfärdsstat som tål ett ständigt omvandlingstryck i en av världens mest öppna ekonomier. Nu låter det mest som att pianot ska fortsätta spela av sig själv. Jag tror vi måste hitta reformer som gör det möjligt att upprätthålla demokrati, välstånd och livskvalité även på 2050- talet. Roland Lexen har rätt i att vi politiker mycket mer ska vara medspelare i ett lag med föreningar, näringsliv och offentlig sektor. Men jag tror också att vi måste hitta en politisk struktur som känns mer modern och som framför allt balanserar mellan å ena sidan individens krav frihet och å andra statens statens tendenser att vara alltför mycket stuprör.