Denna veckan har jag trängt på djupet i detta med jobb. Eller rättare sagt konkurrenskraft. Eller ska vi säga svårigheten att urskilja hur jobb skapas. För det är sannerligen en lång resa för den som bär på en ide på sin arbetsplats. Att ta steget att utveckla den till en innovation, se till att den blir en prototyp i ett laboratorium, att sedan hitta finansiering för kommersialisering och till slut nå ut på marknaden, hitta agenter som kan marknadsföra och sälja för att sedan våga anställa medarbetare och - skapa jobb. Inget kan vara mer sant än att jobb inte ramlar ner från himlen av sig själv.
Jobb skapas genom kunskap. Och kunskap byggs upp under årtionden. I en bygd eller i ett innovativt klimat, tex bland en grupp småföretagare och öppet sinnade handelsmän som regelbundet utsätts för omvandlingstryck i en internationell konkurrenssituation, som lika regelbundet vågar möta engagerade forskare på en högskola. Som vågar förkasta massor av idéer och efter åratal av tester våga ta språnget.
I går var jag på textilhögskolan i Borås.
- Det är lockande att bara jaga jobben, underströk en av föreläsarna. Men verkligt stark konkurrenskraft kan bara vidmakthållas om man har tillräckligt stor kunskap eller helt enkelt är världsbäst på sitt område, underströk forskarna på textilhögskolan, medan de visade oss det senaste inom tekniska och smarta textiler.
- När design och teknik får möta business och management i ett tvärvetenskapligt arbete kan vägen till affärer och nya jobb, trots allt vara ganska kort, menade Erik Bresky, som är prefekt på textilhögskolan i Borås.
Vi blev förevisade hur dräkter med extremt bra skydd mot väta utvecklas och ökar företagens omsättning. Vi fick se exempel på hur man stickar dukar av metalltrådar som läggs som en matta mellan stålkonstruktioner för att stärka stålet och göra stålet lättare på samma gång. Diskussioner pågår om enorma demonstrationsanläggningar för att testa dessa nya, smarta modeller för hur traditionell stickning kan möta behov av att göra stålet lättare och mer användbart.
- Går vi vidare med detta är vi världsunika, underströk en av våra värdar på textilhögskolan.
I måndags var jag med några kollegor på Lindholmen Science Park på Hisingen.
- Vi är katedralekonomin och där ute finns basarekonomin, förklarade Niklas Wahlberg, som är chef för Lindholmen.
Basarekonomin är det gjytter av små företag och bolag som finns i hela vårt samhälle och som emellanåt behöver hjälp med att komma vidare med idéer i fasta strukturer. Då kan katedralekonomin hjälpa till. Till Lindholmen dras stora satsningar som inte får tillräckligt utrymme i lärosätenas superakademiska miljö och som heller inte har fått inträdesbiljetten till företagens egna utvecklingsavdelningar. Här möts regeringens sk FFI - satsningar ( fordonstrategisk forskning och innovation) med Chalmers och kommunernas gemensamma satsningar på tillämpad forskning. Hit kommer filmskapare från Film i Väst och möter ingenjörer från Volvo. Ingen vet om mötena dem emellan ger nya jobb, ingen vet om det ökar konkurrenskraften heller. Men jobb och konkurrenskraft uppstår oftare om starka personligheter med vilda idéer får mötas. Vi som politiker kan se till att förutsättningar för jobb skapas. Men aldrig garantera några jobb.
Vi träffar Mikael von Dorrien som är chef för Innovationsbron. Han är både upprymd och orolig över sammanslagningen mellan Almi och Innovationsbron. Å ena sidan behöver olika former av offentligt riskkapital samlas i en påse, å andra sidan har Innovationsbron en särställning i dag.
- Någon måste lägga den första och mest riskfyllda miljonen när en produkt ska kommersialiseras. Sedan kommer det privata kapitalet springande, menar han.
Mikael raljerar lite över bristen på mod och alltför mycket av banktjänstemannatänkande när nya produkter och nya marknader ska utvecklas i ett företag. Om rådgivarna i de offentliga riskkapitalbolagen alltmer liknar dem som lånar ut pengar i bank kan vi lika gärna lägga ner och låta bankerna sköta alltihop. Vi pratar om att hitta erfarna rådgivare plockade från näringslivet som vågar ta risker inom ramen för det offentliga riskapitalet. Ytterst handlar det om politiskt mod, konstaterar vi.
Vi träffar Mikael Molin som är business advisor på cleantech inn. Han betonar vikten av att peka ut de affärsområden som är de mest hållbara på sikt. Det är inom de mest klimatsmarta områdena, inte bara affärsområden som angriper ett symptom, som vi kan göra flest affärer och tjäna mest pengar i framtiden, understryker han.
Jag lämnar Lindholmen med en fast övertygelse om att det inte bara går att göra affärer på de mest miljövänliga energisystemen, de mest energisnåla logistiklösningarna och de mest resurseffektiva klädesplaggen. Det är just här som företagen kommer tjäna mest pengar och här som de nya jobben kommer i framtiden.
I onsdags träffade jag Lars Hjalmarsson som är chef för Omställningskontoret i Fyrbodal, dvs han som håller ihop hela satsningen som kommunerna, Västra Götalandsregionen och staten gör med anledning av Saab- konkursen. Lars och hans kollegor beskriver möjligheterna och vedermödorna med att locka nya företag till Trollhättan och att utveckla befintligt näringsliv. Det låter som ljuv musik när de berättar hur företagen söker sig till kurser i coaching för att förebygga kriser och undvika varsel.
- Företagen har lärt sig av misstagen från krisen 2008. De vill inte säga upp sina arbetskamrater igen, utan istället behålla och utveckla kompetens i väntan på nästa konjunkturuppgång, förklarar Lars Hjalmarsson entusiastiskt.
Vi pratar om behovet av att rådgivarna finns i företagens verklighet. De som jobbar med att stötta näringslivet måste ha lokal kännedom, understryker Ann Palmnäs och Katarina Erhardsson, som båda kommer från en tidigare karriär på Saab, men som nu ska jaga igång en ny epok av företagare i Trollhättan.
Jag äter lunch med Robert Limmegård på anrika Alberts i Trollhättan. Vi blickar ut över det som är Trollhättans ursprungliga dragningskraft och även det som är attraktiviteten idag, dvs den slussmiljö som lockar tusentals turister till Fallens dagar varje år. Det vatten som var grunden till att Trollhättan industrialiserades, som uppmuntrade till handel och sjöfart, som visade sig lämplig för ånglokstillverkning och som vartefter accumulerade kunskaper för flygmotor- och fordonstillverkning. Robert har nyligen blivit "uppköpt" av det brittiska företaget GKN. Tidigare var han anställd på det företaget som hette Volvo Aero, men som i folkmun fortfarande heter "Flygmotor" kort och gott. Vi pratar om bilden av Trollhättan, om Saabepoken och vad som ska komma nu.
Jag för min del är helt övertygad om att klimatsmarta flygkomponenter tillverkade av GKN eller elbilar producerade hos NEVS har framtiden för sig. Kunskapen finns. Konkurrenskraften prövas hela tiden. Det går inte att veta att denna produktion för alltid kommer ske i just Trollhättan. Men om textilindustrin blomstrar i Borås, vad är det som säger att inte fordonstillverkning ska fortsätta att blomstra i Trollhättan? Britter och kineser har köpt kompetens i Trollhättan. Inte för att de älskar utsikten över slussområdet i Trollhättan, utan därför att kompetensen råkar finnas där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar