söndag 29 mars 2015

Om Löfvens löften och statens stuprör

Denna vecka har jag för första gången lyssnat live på statsminister Stefan Löfven sedan han tillträdde sitt ämbete. Han staplar frågor på varandra. Allt ska lösas. Fler bostäder, bättre infrastruktur, fler heltider i offentlig sektor, bättre sjukvård och fler jobb, förbättrad kompetensförsörjning och ökad kvalité i skolan inklusive mer forskning. Men han säger inget om varför eller hur.
Någonstans här finns politikens dilemma. Det är lätt att säga att alla ska ha jobb och tillgång till sjukvård. Men det är svårare att peka på den serie av incitament som ska hänga i hop för att stimulera den utveckling som förordas. Hur ska resurser mobiliseras? Förutom att det blir otydligt hur de politiska ambitionerna hänger ihop när statsministern talar uppstår snabbt en mentalitet bland oss i publiken, tillresta förtroendevalda från hela landet som undrar; ska han stå där och inteckna löften i välfärden och bara kallt utgå från att kommun- och landstingspolitiker genomför allt som sägs?! Eller ska han skicka med nya statsbidrag?
Man kan ha sina funderingar om statsministerns ambitioner är realistiska. Om vi utgår från att målen går att uppnå kan man tvivla på hur leveransen av resurser från statsministern ska nå sitt mål, exempelvis hur statsbidragen till skolan ska leda till att elever ökar sin läsförståelse via skattemedel som vandrar från staten till kommunerna, som i sin tur fördelar medel till skolböcker och lärarlöner. Hur kan man effektivt administrera massor av löften via en statsminister som via departementen fördelar skatteintäkter via fler hundra statliga myndigheter, till 21 länsstyrelser och 290 kommuner för att så småningom komma folket till del?
Allmänheten undrar emellanåt helt berättigat vart skattepengarna tar vägen. Det riskerar också bli alltmer diffust att arbete lönar sig om effektuerande av beslut och myndighetsutövning sker på ett onödigt krångligt sätt. Hur ska en medborgare veta att ytterligare en arbetad timme och ytterligare en inbetald skattekrona leder till mer välfärd när det är helt omöjligt att förstå hur skatteintäkterna vandrar? En misstänksamhet kryper omkring hos allmänheten om att de surt förvärvade inkomsterna stannar i meningslösa uppgifter på någon myndighet, istället för att leda till exempelvis ökade resurser för bättre läsförståelse hos dagens skolungdomar.
De flesta anser att en statsminister faktiskt ska garantera resurser till vägar eller skolor. Diskussionen är inte OM statsministern ska lova, utan HUR systemet för distribution av resurser ska se ut. I min förra blogg skrev jag att systemet måste garantera en dynamik mellan samhällets två spelplaner. Ett gott samhälle får aldrig bli enbart en massa stuprör av skattemedel som enkelriktat transporteras från staten till kommunerna. För att överhuvudtaget få in skattemedel krävs ett samspel mellan entreprenören som å ena sidan skapar resurserna och å andra sidan statsministerns statsapparat som ska genomföra löftena. När en minister står i en talarstol och delar ut löften är det lätt att få intrycket att resurser uppstår av sig själv i stuprören. Ett gott samhälle behöver en ständig diskussion om hur resurser mobiliseras och fördelas.
Systemet där staten kanaliserar sina resurser behöver vara lättbegripliga och effektiva. Varför behövs exempelvis Tillväxtverket, Vinnova, Boverket, Naturvårdsverket och Energimyndigheten när de delar ut resurser till nästan samma typ av satsningar? Lägg ner eller slå samman en mängd myndigheter till några få! Det leder till att statens insatser kan bli mer tydliga och effektiva, men också att den andra planhalvan, dynamikens igångsättare lättare kan jobba med utvecklingen.
Om samhällets insatser är ett gytter av stuprör som ramlar ner i form av statsbidrag, företagsstöd och käcka projekt hämmas utvecklingen. Om statens insatser är breda, kraftfulla och långsiktiga samt bidrar till att stödja en våg av dynamiska effekter så förstärks troligen individens drivkrafter, istället för att dämpas. Gör om de statliga stuprören till strategiska utvecklingsinsatser, slå ihop eller lägg ner myndigheter med snäva och tveksamma uppgifter så att statens insatser kan bli mer av incitament i en helhetssyn än pengapåsar som aldrig når fram.

tisdag 24 mars 2015

Om spelregler som garanterar dynamik

När Petronella föder sin tionde bebis slutar kroppen fungera. Nio barn ser sin mor dö i barnsäng. Petronellas man blir ensam kvar med alla småttingar. En strategi för att minska försörjningsbördan är att skicka i väg ett par av de äldre barnen. De allra äldsta får stanna hemma och sköta gården i hop med sin far. Sagt och gjort. Alla blickar vänds mot den 15-årige Bernt, som blir den som först sparkas ut från hemmet. Året är 1859. Bernt är min morfars farfar. Han tar jobb ombord på fartyg på Vänern, sedan åt rederier på Nordsjön. Han håller på att drunkna i Nordnorge. Men äventyrslysten är större än rädslan för havet. Bernt är med på många långresor över världshaven. Ibland går han i land och tar jobb, bland annat som skogshuggare i Kalifornien.
Vilka svenska 15-åringar blir idag utkastade från hemmet? Knappast någon. Det är rimligt att avsluta gymnasiet innan man flyttar utomlands idag, invänder du. Jag känner inga 18-20 åringar heller som blir uppmanade att försörja sig själva idag, fastän de formellt är myndiga. Efter att ha läst Bernts brev från 1860-talet är jag övertygad om att världen är mindre farlig idag. Förutom att Bernt är nära att drunkna jobbar han på riskfyllda arbetsplatser där kompisar omkommer. Droger finns det gott om, enligt vittnesmål i den unge svenskens brev.
Mer komplicerat idag
Unga västerlänningar vill gärna resa och studera världen över idag, men hur många ger sig av utan ett öre på fickan?  Orsaken är förstås att det är olagligt att etablera sig utomlands, utan att vara försörjd eller anhörig till redan utvandrade. Bara genom tillrättalagda språkresor, studentutbytesprogram eller sedan länge förberedda arbetstillstånd kan dagens ungdomar möta den typen av upplevelser som var naturligt för många av 1860-talets svenska tonåringar.
Idag ägnar jag en del av min tid åt att analysera behoven på arbetsmarknaden. Sverige skriker efter ingenjörer och sjuksköterskor. Många arbetspass och skift bärs upp av alltför få med tillräcklig erfarenhet för jobbet. Efter årtionden på en relativt välordnad svensk arbetsmarknad uppstår nu problem med generationsväxlingen. De mest kunniga handledarna tvekar eller har ont om tid att ta hand om de oerfarna praktikanterna. På sina håll har de duktigaste redan gått i pension. Ingen brinner tillräckligt för att lära upp en ny generation. Idag åker de äldre utomlands på golfresor med hyggliga pensioner på fickan, medan de yngre som ska läras upp sitter på skolbänken och saknar handledare under sin yrkespraktik. Vi har en stor medelklass med lång yrkeskunskap som nyligen gått i pension eller som snart ska gå i pension. Varför ska de anstränga sig ytterligare för att lära upp de unga när det finns så många mer bekväma uppgifter att ägna sig åt på fritiden och i pensionärslivet ?
Det var en oerfaren Bernt som tog sitt första jobb ombord på en skonare i Vänern i slutet av 1850-talet. Han fick en närgången handledning av skepparen. Och när jobben tröt på Vänersjöfarten kunde han enkelt dra vidaremot nya äventyr – i Sverige eller ute i världen.
Idag är det mer komplicerat att bli upplärd på arbetsmarknaden och även svårare att dra vidare. Vi har å ena sidan brist på arbetskraft och å andra sidan marginaliserade grupper som aldrig får ett första jobb. Om min morfars farfar hade levat idag skulle han kanske ha tillhört den gruppen. Bernt kunde ha valt att stanna kvar på ladugårdsbacken i Myggenäs på Tjörn medan fattigdomen flåsade honom i nacken. Med de färdigheter han fick på de sju haven och de grovjobb han lärde sig i skogen i Kalifornien skulle han kanske ha platsat på vissa av dagens industrijobb.
De som tvekar att pröva äventyret idag i Sverige blir knappast fattiga. De riskerar egentligen ingenting när de stannar på arbetsmarknaden här hemma. Utom en sak. De missar karriären. Idag blir arbetskraften i Sverige stående delvis utan karriärmöjligheter. Det gäller ofta för arbetskraft inom offentlig sektor. Många plikttrogna offentliganställda pekar på bristen på att avancera. De flesta känner inget hot om uppsägning, de vaggas snarare in i en falsk trygghet. Många blir kvar länge i samma arbetsuppgifter, deras kreativitet kvävs i tröga processer på jobbet. Många blir omotiverade att handleda inför en generationsväxling på arbetsplatsen. Vi har en kader av människor på den svenska arbetsmarknaden som planlöst springer i sjukhuskorridorer, som trängs framför datorerna i tveksamma administrativa uppgifter eller som stressar i slimmade industrijobb med svårigheter att klara konkurrenskraften. Vi politiker skär ömsom ner resurser och ömsom skjuter till resurser. Vi höjer vissa skatter och sänker andra skatter. Men arbetskraften ser knappt nån skillnad. Politikens styrmedel ger ingen utveckling. den skapar bara å ena sidan mer stress och å andra sidan mer eller passivitet hos arbetskraften.
Krympande spelplan och globalisering
Sedan Bernt gick ut på arbetsmarknaden har spelplanen krympt i geografi och samtidigt blivit mer komplex och svårare att finna mening i. Alla springer och letar jobb eller politiska lösningar i samma ankdamm. Arbetskraften tvekar söka jobb brett, företagen tvekar att satsa på export. Politiken tvingas kompensera för denna ängslan genom bidrag och subventioner. Inlåsningseffekter uppstår. Människor invaggas i tron att vi har det ganska bra och att välfärden sköter sig själv som ett självspelande piano.
Några krafter angriper öppenheten och antyder att en mer stängd arbetsmarknad är svaret. Det är en tankefälla. Tänk om min morfars farfar aldrig hade blivit utsparkad från föräldrahemmet och avstått från att söka jobb på en global arbetsmarknad?!
Jag åker taxi med en chaufför med sydamerikansk brytning. Vi börjar prata. Han berättar om flykten från Colombia för ca 40 år sedan. Han lär sig svenska det första halvåret och får jobb som städare och chaufför. Med glädje i rösten pratar han om städningen. Han bonar golven under 70-talet i just de lokalerna där åtskilliga av hans landsmän tar sina första steg vid ankomsten på svensk mark. För min colombianske chaufför var städjobbet en språngbräda till ett nytt liv. För min morfars farfar var skogshuggarjobbet i Kalifornien en ovärderlig merit. Om alla svenska städare jobbat som städare i Sverige och alla colombianer stannat kvar som städare i sitt hemland hade något gått förlorat. Utbytet på arbetsmarknaden skapar en dynamik som är svår att ta på, men som ytterst driver ett samhälle framåt.
Idag skapas många jobb i högteknologiska företag med högt ställda spelregler. Den globala arbetsmarknaden innehåller rättigheter för arbetskraften och regler för arbetsgivaren som är bevis på människans fantastiska framåtskridande.Vilken arbetsgivare vill idag anlita barnarbetare och ertappas med dåliga råvaror, byggfusk och andra skandaler? Och vilken konsument vill stödja tveksamma arbetsvillkor eller uppmuntra fortsatt produktion av gifter? Sverige drivs mer än något annat land av detta; ambitiösa byggnormer, högt ställda miljökrav och uppförandekoder vid inköp som sopar undan de sista resterna av skitiga arbetsmiljöer. En global medveten industri konkurrerar ut barnarbete och låglönejobb. Vi producerar high tech-produkter i allt mer energieffektiva processer med allt renare råvaror och med ständigt förbättrad produktivitet. Arbetsgivare och arbetstagare hyllar utvecklingen samtidigt som mediernas konsumentsidor fylls av tips på de mest korrekta kläderna, de mest näringsriktiga livsmedlen och de mest kvalitativ bruksföremålen som vi ska köpa.
År 1872 mönstrar Bernt av för gott i Göteborgs hamn. Han har lärt sig språk, sett hela världen och dessutom hållit sig borta från Fattigsverige under de värsta missväxtåren. Nu ska han bilda familj, rusta upp föräldrahemmet och bedriva jordbruksföretag. Han blir med åren anlitad som rådgivare och förtroendeman i en mängd sammanhang.
När min morfars farfar kommer hem är Sverige fortfarande fattigast i Europa. Hundra år senare är vi den rikaste nationen i världen. Vi byggde vårt välstånd till stor del av det internationella utbytet av arbetskraft. En del kommer hit som arbetskraft, en del studerar här, andra flyr hit. Alla har, precis som Bernt, fått en uppmaning av sina närmaste att ge sig av. Några kommer tillbaka, andra blir kvar i sitt nya land. Det är själva grejen med utbytet.
Samtidigt har jag svårt att tränga tillbaka tanken på hur ett civiliserat samhälle ska ta nästa steg. Bernt tog en risk när han gav sig av. Han hade kanske tagit en större risk om han stannat kvar i Sverige. Förbli fattig i Sverige eller en chans till ett bättre liv någon annan stans? Fattigdomen drev många. Inget kunde bli värre för den enskilde. Och ett gott samhälle bygger på individers drivkrafter.
Ett gott samhälle
Vad driver oss svenskar idag? Knappast materiell fattigdom. Ett gott samhälle förutsätter en dynamik mellan två motpoler, som människan ömsom dras till och ömsom stöts bort i från. Det kan liknas vid pingpongbollens framfart över bordtennisbordet. När den ene spelaren blir trött eller lämnar matchen avtar utvecklingen. Och i samma sekund som den andre spelaren får ny energi tvingas motspelaren också skärpa sig. I samma sekund som Bernt lämnade föräldrahemmet var han tveklöst på väg bort från 1800-talets stagnation med sikte mot dess motpol, 1900- talets välfärdssamhälle. När välfärdssamhället står för dörren kommer han tillbaka till sitt barndomshem och har kraft att ta ansvar för dess förverkligande.
Utvecklingsdynamikens motpoler skapas inte enbart mellan utbytet av arbetskraft på en global spelplan. Det krävs sannolikt också två sorters arbetskraft som triggar varandra.
På ena planhalvan finns de som kan avancera genom handfast grovjobb i skogen eller med flinka händer på världshaven. Den sortens jobb har knappast stått högt i kurs på senare år. Svensk rederinäring har nästan flaggat ut vartenda fartyg och skogstillväxten i Sverige är större än någonsin när alla är upptagna av det papperslösa samhället. Infrastruktur för skogstransporter är så illa underhållen att tendenserna finns att timret står kvar och förblir bortglömda furor i skogen. Den industri som handlade om att frakta timmer på Vänern eller skeppa pappersmassa över världshaven driver inte utvecklingen på samma sätt som under industrisamhällets första decennier. Runt hörnet finns det omvända. Världen skriker efter skogsråvara som kan ersätta oljan. Att bygga i trä anses vara det mest trendiga och sjöfarten vädrar morgonluft när asfaltsläggarna avskedats och ingen har medel för järnvägsinvesteringar längre. Den sortens jobb som Bernt sögs in i mitten på 1800-talet skulle kunna gå mot en ny renässans. Skogen och sjöfarten kan kicka i gång välfärdssamhällets bordtennismatch igen. Men alltför många av den moderna arbetskraften sitter framför datorn på arbetsmarknadens andra planhalva och funderar på orsakerna till det stagnerade samhället.
Jag lägger en del av min tid på miljöfrågor. Ofta delas miljödebatten också i motpoler. På ena planhalvan finns de som vill ha regler och krav, förbud och nya direktiv. På andra planhalvan finns de som tror mer på drivkrafter som dynamik, entreprenörskap och ekonomiska incitament. Här står resterna av den arbetskraft som har Bernts drivkrafter. De är skogshuggare, småföretagare, uppfinnare och bönder. De ser möjligheter men de saknar ett samspel med arbetsmarknadens andra planhalva. Strävsamma och lojala inspektörer utövar tillsyn, skriver fram lagförslag och sätter i hop statistik över utvecklingen. Sverige är bäst i världen på att nå vissa miljömål. Men sammantaget står vi och stampar när det gäller att nå uppsatta mål. Vi anslår nya resurser, höjer skatten igen ute i kommuner och landsting. Vi frustar över otillräckliga resultat och skriver nya pamfletter om att det krävs krafttag. Men dynamiken uteblir eftersom vi har svårt att förstå att samhället saknar Bernts drivkraft och Bernts motkraft.
All utveckling av ett samhälle kräver ett samspel mellan minst två perspektiv, en tes och en antites som så småningom ska bli en syntes. Har det högpresterande informationssamhället tappat kontakten med den mer jordnära entreprenören så att dynamiken tenderar att avstanna? Alla skriker efter lösningen på miljöfrågan och världsfreden, men alltför få anstränger sig för att locka fram experimenten, äventyren och de djärva initiativ som bygger ett gott samhälle.
Ett gott samhälle måste både ha plats för de kompromisslösa kraven och den enkla trivsamheten. Ett gott samhälle måste både leverera de mest högteknologiska industriprodukterna och skapa miljöer där de eftertänksamma filosoferna kan få spåna fritt om framtiden. Ett gott samhälle måste både ha plats för de pålitliga yrkesmännen och de oroliga äventyrarna. Ett gott samhälle måste både ha plats för dem som vill förbli vid sin läst och dem som gärna vill bli utsparkade från hemmet som tonåringar. Ett gott samhälle förutsätter en dynamik mellan känt och okänt, mellan nytt och genuint eller mellan land och stad. Idag välkomnar vi det nya men tränger tillbaka det genuina, hyllar det kända, men tvekar inför det okända, välkomnar staden men glömmer att det är landsbygden som kickar i gång dynamiken. Vi riskerar att få ett stillastående samhälle där sådana som Bernt varken blir utkastade i äventyret eller välkomnade att komma tillbaka.
Har det moderna samhället försökt planera bort den äventyrslust som drev den unge Bernt eller det risktagande som krävdes av hans far för att skicka i väg honom på de sju haven? Har Sverige och många andra nationer enats om handelshinder och offentliga utgifter som ska lindra risker och hämma äventyrslust så till den milda grad att samhället stagnerar, arbetsgivarna blir fegisar och tristessen smyger sig på hos oss alla som ett svar på att allting är så tillrättalagt? På min morfars farfars tid var arbetsmarknaden oviss och öppen. Idag är arbetsmarknaden förutsägbar och stängd. Varför förvånas vi då över å ena sidan bristen på arbetskraft och å andra sidan tendenserna till att utanförskapet biter sig fast?
Ingen vill ha tillbaka ett samhälle där kvinnorna måste dö i barnsäng innan barnen vågade sig ut på äventyr. Ingen vill att fattigdom ska vara den dominerande orsaken till att människor söker lyckan. Men något slags drivkraft behövs för att långsiktigt säkra välstånd och undvika fattigdom. Individen kan inte sköta utvecklingskraften själv i den by där de föddes. Men samhällets institutioner som skulle föra samman människor i samhällen har också misslyckats. Jag tror att politiska beslut har haft ett alldeles för starkt fokus på att sätta upp regler för ett välstånd vi tagit för självklart istället för att garantera dynamiken som bygger välståndet. De politiska styrmedlen måste i större utsträckning främja mötesplatser för innovationer och uppmuntra miljöer där representanterna från arbetsmarknadens två planhalvor kan sammanfogas. De politiska spelreglerna ska garantera dynamiken genom att uppmuntra växelverkan mellan planhalvorna. De politiska spelreglerna ska uppmuntra Bernts längtan efter äventyret, istället för att konservera den ängslan som han också bar på.