lördag 28 juli 2018

Om bränderna, klimatet och en gammal Volvo Duett


Mellan skogspartierna och bortom de brinnande trätopparna finns alltför få öppna landskap med betande kor, som hade kunnat utgöra ett visst hinder för de fasansfulla eldhärjningarna. Visst brinner skogen till följd av stigande temperatur på grund av klimatförändringarna, men den som tror att klimatförändringen kan hejdas genom färre betande kor och ökad skogsplantering har sannolikt tvingats tänka om dessa dagar. Det är just den enkla livsstilen på landet med kossan och den minimala resursanvändningen i vardagen som bär på svaret på klimatutmaningen.



Jag sitter i baksätet i pappas Volvo Duett. Vi är på väg hem efter en biltur till EPA-varuhuset i Kungälv. Vi har tagit emot överbliven mat från butikens restaurang som ska utfordras till våra grisar hemma på gården. Det finns en god tanke med att grisar får äta kasserade bakelser, köttrester och potatisskal, istället för att maten bara slängs. Nu har pappa och jag fått beskedet att dagens leverans av matsvinn är den sista.



Spontant är jag ganska nöjd med beskedet, eftersom jag är obekväm med att vår familjebil då och då används till att transportera överbliven mat i enorma plastkärl. Nu har jag snabbt uppfyllts av tanken att pappa kan sälja vår, i mitt tycke, fula Volvo Duett och istället köpa en snygg Volvo 240 som alla andra. Det delvis slitsamma jobbet att transportera matrester från EPA hem till våra griskättar ska avslutas. Jag är ett förskolebarn och har ingen djupare kunskap om matsvinn. Pappa är mer bekymrad och gör ett försök att prata med mig under den dryga milen långa resan från EPA hem till oss. Jag sitter uppkrupen i baksätet och minns fortfarande den jobbiga känslan när den tunna sommarklänningen klibbar sig fast mot den bruna skinnklädseln. Jag är måttligt intresserad av problemet som uppstår när ingen vill ta om hand matrester från industrier och restauranger.



Logistiken runt transporter av matsvinn är säkerligen dåligt utvecklad så här i början av 70-talet och kantad med vissa säkerhetsbrister, särskilt om småbarn som jag utan restriktioner kan sitta bland plastkärl i en vanlig personbil vid en transport av matsvinn, som ska utfordras till djur. Jag kan på ett sätt förstå de myndigheter som satte stopp för verksamheten. Men förbannar mig själv och resten av det svenska samhället för att ingen brydde sig om det växande problemet medan tid var. Nu följer jag matsvinnsfrågan i Västra Götalandsregionen och vi kämpar med matsvinnet utan att egentligen hitta jättebra lösningar. Vi gör vissa insatser och minskar matsvinnet i regionens kök med 70 ton något år, för att sjunka ner till 10 ton mindre svinn ett annat år. Observera att minskningen motsvarar dessa volymer. Utslaget per serverad portion syns knappt en minskning av matsvinn motsvarande 70 ton om året i en stor organisation som Västra Götalandsregionen.



Ungefär samtidigt som EPA stängde portarna för att återföra livsmedelsrester till mitt familjejordbruk dog också den politiska frågan om hur vi ska få ett fungerande kretslopp i ett alltmer urbaniserat samhälle där allt mer mat tilllagas och äts allt längre bort från där djuren betar och salladen växer. Och idag sitter vi fast i tillagning, distribution, livsmedelsregler och hygienkrav mm som förvisso är viktiga, men som genererar svinn som är ofattbara. Livsmedelssektorn, liksom många andra sektorer har produktions- och distributionssystem som är bra för välfärden, hälsan och levnadsstandarden, men som leder till oändligt stora mängder avfall som är svåra att hantera, så stora att dom sannolikt riskerar att urholka själva vitsen med moderna distributionssystem.



Som sagt, jag glömmer snabbt pappas funderingar där i baksätet i våran Volvo Duett. Lika fort som resten av världen också glömmer. Sverige och övriga västvärlden tar fart mot en mer industrialiserad livsmedelssektor. I skymundan fortsätter många envisa och engagerade jordbrukare kämpa för att å ena sidan leverera livsmedelsprodukter utan gifter, å andra sidan att bedriva jordbruk som kan konkurrera på en alltmer internationaliserad livsmedelsmarknad.



ATT HA EN KO SOM FAMILJEMEDLEM



Jag växte upp med kossan som närmaste granne. Eller ska vi säga familjemedlem. På morgonen kom pappa in med en spann mjölk i köket efter att ha hällt undan en liten skvätt i en skål vid ladugårdsentrén till katten. Mamma ställde spannen i kylen en stund och skummade sedan av det allra fetaste som lagt sig som en tjock hinna på ytan. Det blev fin grädde att baka av. Mjölken drack vi till frukost, gjorde pannkakor av och använde i övrig matlagning. Pappa var ingen mjölkbonde i egentlig mening när jag var liten. När farfar levde hade dom haft många fler kor.



- Ibland var det jag i sällskap med någon släkting som fick gå de långa promenaderna till utmarkerna och mjölka borna, brukar pappa berätta.



På farfars tid mjölkades varje kossa för hand. När farfar hade lärt sig att hantera mjölkmaskinen i slutet av 1950-talet producerades ungefär 140 000 ton nötkött från kor i Sverige. Det är lika mycket som svenskt jordbruk levererar idag.



När jag var liten behövde vi aldrig köpa foder till katten eller bröd till den egna frukosten, vi behövde aldrig transportera potatis eller medverka till långa transporter av ägg eller mjölk. I huvudsak växte jag upp i en lokal ekonomi i en nära samklang med naturen. En stor del av livsmedlen producerade vi själva och fodret till djuren kom i hög grad från eget spannmål. I min familj kunde vi leva gott med en stor andel självförsörjning, en förhållandevis liten andel konsumtion och hög andel återanvändning. Mervärdena kom från intäkterna i lantbruket samt från vissa inslag av byteshandel, grannsamverkan, bygemenskap och ett rikt föreningsliv. Låga inkomster, ingen lyx, inga flygresor, knappt någon semester präglade det hushåll och den bygd där jag bodde. Det blev en del bilresor hemmavid eller transportsträckor på traktor, men det var antingen att betrakta som yrkestrafik eller i form av samåkning till föreningsmöten, idrottstävlingar och kalas.



På åkrarna odlades spannmål, sattes potatis eller såddes klöverfrö. Det skedde i en växtföljd, dvs ena året lyste åkrarna gula av korn, vete, havre eller råg. Förutom spannmål gav det halm som djuren hade att sova på när de stod inomhus. Ett annat år växte det klöver på åkrarna som bärgades som hö på försommaren och som betades av kvigor på sensommaren. Mulen som ständigt smekte ängen och kvigans bajs blev naturlig bearbetning och kvävegödning av jorden, som underlättade för nästa års skördar av spannmål. Spannmål transporterades till en kvarn för att malas och det blev en viktig del av vinterfodret till djuren. Jag levde i ett ekosystem som i hög grad bars upp av betande idisslare.



Kvigorna betar framför allt områden mellan berg och skogspartier som är omöjliga att odla, men som tack vare kossans mule kan hållas öppen och bidra till biologisk mångfald. Hela 2/3 av världens jordbruksmark är områden som är omöjliga att använda till annan produktion än betande idisslare. Utan idisslare som får, getter eller kor krymper markanvändningen visserligen i yta, vilket ibland räknas som en fördel i miljösammanhang. Men om vissa ekosystem slutar att användas av människan och hennes djurhållning minskar själva basen för såväl matproduktion som generell välfärd. Kossan är objektet som i hög grad skapade Sveriges välfärd och som på många andra håll i världen skapar mervärden, förhindrar svält och minskar fattigdom.



I takt med att min barndom gick mot sitt slut minskade också mina föräldrars möjligheter att producera mat för självförsörjning. Mamma jobbade alltmer utanför jordbruket och inkomsterna i pappas plånbok minskade samtidigt som familjejordbruket trängdes tillbaka till förmån för ett alltmer industrialiserat eller åtminstone mer storskaligt jordbruk. Kvarnen i närheten la ner samtidigt som priset på konstgödsel minskade och ersättningen för varje jordbruksprodukt sjönk. Vi åkte till Hisingen och handlade allt fler färdiga förbrukningsvaror och kläder, samtidigt som vi sydde allt färre egna kläder. Mamma gick visserligen på vävkurs för att underhålla sitt intresse att ta tillvara begagnade kläder som hon klippte mattrasor av till hemvävda mattor. Men det blev allt svårare att hävda att hennes handvävda mattor skulle ligga på golvet i våra sovrum när de fanns billiga och snyggare att köpa på köpcentrat i Bäckebol, samtidigt som bensinpriset för en sådan shoppingresa var lägre än investeringen i saxen som behövdes för att klippa mattrasor till egna mattor.



INDUSTRIUTBYGGNAD OCH BILLIG OLJA BLEV EN FRAMGÅNG



Inkomsterna från jordbruk har efter hand övergått till inkomster från en alltmer avancerad industri.  Det hela blev en framgångssaga för Sverige. Sveriges och särskilt Västsveriges fabriker fylldes med folk. Billig olja och låga priser på bensin blev ett extra smörjmedel för en blomstrande ekonomisk utveckling. Med detta smörjmedel har visat sig vara en återvändsgränd. Klimatfrågan och miljödebatten trängde sig på.



...OCH VI FICK ETT KLIMATPROBLEM PÅ HALSEN



Själv kom jag i kontakt med klimatfrågan första gången inför ett klimatmöte i Canada 1988. Det går att hitta spår bland forskare ända tillbaka till 1800-talet att koldioxidutsläppen skulle bli ett problem för människan i takt med industrialisering och ökad trafik.



Snaran dras nu åt alltmer när det gäller möjligheten att uppnå uppsatta klimatmål och hejda klimatförändringarnas mest drastiska konsekvenser. Studier visar tecken på att Golfströmmen försvagas. Det är illavarslande och stärker uppfattningen att vi behöver stoppa temperaturökningen vid 1,5 grader, istället för att nöja oss med 2-gradersmålet som varit riktmärke tidigare. Frågan om klimatförändringarna är så pass allvarlig att hela världens samlade medelklass borde resa sig upp i en samfälld aktion för en radikalt annan livsstil. Det sker knappast. En ganska välbärgad medelklass i världen, särskilt i Europa och här i Sverige, känner till klimatutmaningen. Men de system vi lever inom samt de konsumtionsmönster vi vant oss vid är svåra att förändra på kort sikt. Medvetet eller omedvetet lever vi våra liv ungefär som tidigare, kanske till och med på en högre levnadsstandard med en stigande förbrukning av prylar, kapitalvaror och mer resor än någonsin tidigare. Det har skett stora insatser för att energieffektivisera inom industrin, byta uppvärmningssystem och testa nya fordonsbränslen. Sverige är bäst i världen, men ändå är ambitionsnivån för låg och resultaten alltför knapphändiga.



TEKNIKUTVECKLING INGEN TILLRÄCKLIG RÄDDARE FÖR KLIMATET



Samhällsdebatten har gått i vågor, men den generella trenden de senaste åren har varit att det går att hejda klimatförändringarna med teknisk utveckling i kombination med ekonomisk tillväxt och tillräckligt starkt ledarskap.



Nu hävdas allt oftare att teknikoptimism är otillräckligt, att det behövs en annan syn på konsumtion, eftersom världens medelklass ökar sin efterfrågan på varor, tjänster och framför allt resor som betraktas som ohållbart även om resandet i sig blir fossilfritt. De senaste i raden som mycket tydligt uttalar en sådan inriktning är de båda rektorerna vid KTH och Chalmers, nämligen Sigbritt Karlsson och Stefan Bengtsson. De uttalar sig specifikt om flyget, men mellan raderna finns också en efterlysning om hyfs i debatten att vi faktiskt måste förstå att teknikutveckling kan vara otillräckligt om vi vill hejda klimatförändringarnas mest extrema konsekvenser. https://www.dn.se/debatt/hyfs-och-kunskap-kravs-i-debatten-om-flyg-och-klimat/



Om teknikutveckling är otillräckligt så måste fokus riktas på att minska konsumtion. Sannolikt förstår de flesta av oss tanken om dämpad konsumtion och mindre slöseri. Men det finns ett dilemma. Många människor är djupt skeptiska till alla typer av förändringar. Demokratin hänger på en skör tråd. Samtidigt är alla våra system uppbyggda på en ganska långtgående arbetsdelning världen över. Jag tillhör dem som tror att världens långtgående arbetsdelning har gjort oss rikare och förhindrat fattigdom i en stor del av världen.  De flesta av oss har, tack vare en internationell arbetsdelning, fått det ganska bra, till och med riktigt bra. Vi är en extremt välmående medelklass som badar i pengar och konsumtionsvanor som skapar bekvämlighet och välfärd som är svår att släppa.



DEN POLITISKA ORON TILLTAR



Sannolikt behöver ingen släppa särskilt mycket av sin bekvämlighet i slutändan, men en ganska omfattande omställning ska ske som troligen innebär att vi jobbar mer samtidigt som vi stressar mindre, skapar färre miljöproblem, slipper bilköer, lägger mindre tid på shopping och arbetar med händerna, istället för att flytta kommatecken på en storbild via ett tangentbord.  Då blir vi mer sällan sjuka och få mer tid att umgås. Allt oftare stöter jag på nya "gröna vågare" som flyttat från Göteborg eller Stockholm för att köpa sig ett torp eller en gård eller åtminstone en bit mark för att dra ner på tempot, odla själv, förbättra kretslopp, minska svinn och hejda sin egen konsumtion. Ungefär så som jag och många andra levde på 1970-talet.



Det finns en demokratisk svårighet i att förklara för människor att framtiden ligger i det enkla och det lilla, i det lokala och nära naturen, bortom konsumtion och lycksökeri, samtidigt som samhällsdebatten är upptagen av hur dåligt allting är; brist på poliser, dålig sjukvård och eller för lite resurser i försvaret eller avsaknad av helikoptrar för 100 miljoner kronor styck som kan hejda bränderna i norra Sverige. Jag tror att det i själva verket är just här någon stans som grogrunden till antidemokratiska strömningar finns. Människor upplever å ena sidan att det krävs en annan livsstil med lägre konsumtion och å andra sidan handlar debatten mest om den moderna välfärdsstatens tillkortakommanden eller otillräcklighet. Ibland tänker jag att vi just nu slåss om kakan medans tid är. Om några årtionden när överkonsumtion och slöseri är ett avslutat kapitel, klimatförändringarna har hejdats och vi sannolikt mår bättre än idag är lockande. Men ingen vet med säkerhet att det andra samhället, samhället utan klimatproblem, är ett bättre samhälle. Och det verkar råda viss oenighet om vad den politiska inriktningen ska vara för att verkligen hejda klimatförändringarna. Alltså klamrar vi oss fast vid det gamla ett tag till och den politiska oron tilltar.



MÅNGA VET ATT DET ENKLA LIVET VÄNTAR



Det finns ganska många människor i Sverige som lever eller kan tänka sig in i det enkla livet, ofta på landsbygd eller i förort. De har en förhållandevis låg energiförbrukning i sin vardag, rörligheten är ganska låg, utlandsresor är ovanliga, de har en måttlig eller låg lön genom att de deltidsarbetar är säsongsanställd eller egenföretagare. De håller sig mest på sin kant. De är ointresserade av karriär och förmåner. De föredrar det stillsamma livet med stora inslag av livskvalité. De ogillar myndigheter och storföretag, de är bönder eller lastbilschaufförer, de skottar snö på vintern, gör insatser som skogsarbetare eller rycker in där det behövs i en ganska fri landsbygdsekonomi. De vet att samhället bärs upp av dem och de trivs med att hjälpa andra. De är möjligen mindre nogräknade när det gäller att betala skatt, men de har heller nästan aldrig varit sjuka, sällan nyttjat den offentliga sjukvården men heller aldrig tecknat privata sjukförsäkringar. De flesta av dessa människor börjar bli äldre nu, är ganska utslitna och kommer ganska snart att gå i pension, behöva sjukvård och i övrigt behöva ta hjälp av samhället, såsom äldreomsorg eller hemtjänst. De har alltid levt nära naturen och ofta varnat för utsläpp från industrin och trafiken. De minns den första traktorn och den första lastbilen, de kommer i håg Sverige innan försurningen, kärnkraftsdebatten och den första debatten om trafikens kväveutsläpp.



Dessa personer är i grunden genuint kunniga om klimatfrågan och har dessutom levt sina liv under förändringen från ett samhälle utan utsläpp till ett samhälle med stora utsläpp. Och betraktat utvecklingen med fasa utan att moralisera vad andra gör. De nickar instämmande när klimatforskarna varnar och säger ungefär; ”det har jag sagt länge, en livsstil som svenskarnas är orimlig i längden”. De har fortsatt sitt enkla liv, kanske ibland uppfattats som lite udda, lite avvikande, illa klädda utan intresse för mode eller de senaste trenderna inom design eller inredning.



.. OCH ANDRA KÄNNER BARA TILL DET ENKLA LIVET



De vet sedan barnsben att den enda tillväxten som är riktig tillväxt är den som finns i skogen, på åkern eller i beteshagen. De har kanske fått pris av kungen för årtionden av prickfri mjölkproduktion. De har i bland hamnat i konflikt med samhället, om strandskydd eller vattendirektivet, om bygglov eller djurskydd. Men de jobbar på, fortsätter att hjälpa sina grannar att hugga ved och att fylla på grus på den gropiga byvägen så att timmerbilen kan komma fram och bli råvara i ett samhälle som snabbt behöver genomföra klimatomställningen. Vi är ganska många som känner till det livet. En del är kvar i den enkla livsstilen på landet, några andra av oss kan enkelt tänka oss ett sådant liv eftersom vi var en del av det för sådär 40 år sedan.



DET ENKLA LIVET FÖRUTSÄTTER BETANDE DJUR



Vår del av världen blev möjlig att bo och överleva på tack vare idisslarnas effektiva sätt att tillgodogöra sig växter, som är omöjliga att äta direkt. Kossan betar traditionellt på mark där det är omöjligt att bedriva grönsaksodling eller plantera skog. Om vi vill ha med alla i ett arbete för att hejda klimatförändringarna gör vi klokt i att undvika att smutskasta kossan och köttet. Många som levt de enkla livet på landet i årtionden har svårt för signalerna från forskning och expertis om att avstå kött av klimatskäl.



Att kossan utpekas som problemet nu när industrisamhällets avigsidor ska åtgärdas är ett högriskprojekt som riskerar att skrämma undan stora grupper som istället behöver vara delaktiga i klimatarbetet. Vi måste skilja på att förhålla oss till å ena sidan konsumtion av nötkött och å andra sidan avigsidor i livsmedelsproduktionen. Om transportkostnader för maten eller uppvärmningskostnader i livsmedelsindustrin räknas in är nästan allt vi äter skadligt. Varje industriprocess, oavsett om vi pratar kemiindustri eller livsmedelsindustri, är förkastlig om den drivs med fossila bränslen. Alla processer i industrin eller i företag ska vara fossilfria inom ett par årtionden. Det gäller även i jordbruksföretagen och i livsmedelsindustrin.  Bara för att det kan finnas en dålig hantering eller energislukande industriprocesser kopplat till kött kan budskapet knappast vara att vi kategoriskt ska minska köttkonsumtionen. Bara för att idén om ett kretsloppstänkande i livsmedelssektorn tog stopp i baksätet på min pappas Volvo Duett för 45 år sedan kan vi knappast hejda resursslöseri och klimatförändringar idag genom att begränsa köttproduktionen eller ens köttkonsumtionen.



BETANDE KOR BINDER KOL



Men kossan i sig är huvudproblemet, invänder någon. Metanutsläppen från kor är värre än koldioxidutsläppen från fossila bränslen, hävdar många forskare. Men dom glömmer att berätta att metanutsläppen är kortlivade gaser som försvinner ur atmosfären inom några år. Även FN:s klimatpanel, IPCC, understryker att det finns osäkerheter när det gäller att beräkna metanutsläppen. Många glömmer också att berätta att kossan binder kol vid bete i ängar och hagar. Enligt Jordbruksverket kan en hektar vall binda 1000 kilo kol per år. FN:s jordbruksorganisation FAO menar att, om man tar in frågan om möjliga kolsänkor i den växtodling som producerar foder till idisslare, kan man balansera bort idisslarnas hela utsläpp av växthusgaser. Men kor står ofta inomhus och äter foder från soja och spannmål, invänder forskare och opinionsbildare som fortsätter frenetiskt att argumentera för att vi ska äta mindre nötkött.

1. För det första finns det lag på att kor ska gå ute en stor del av året.

2. För det andra är det i första hand griskött och kyckling som driver efterfrågan på sojamjöl som i sin tur orsakar tropisk avskogning.

3. För det tredje är det tveksamt om nötköttskonsumtionen överhuvudtaget ökar. Det finns olika sätt att räkna. I den mån köttkonsumtionen har ökat kan det till stor del förklaras av att Sverige gick med i EU på 90-talet och fick tillgång till stora mängder billigt kött.

4. Och för det fjärde är det tveksamt om nötkött är ohälsosamt. Viss forskning tyder på att processat kött är skadligt, men även här råder osäkerhet. Snarare har mjölk och nötkött ett högt proteininnehåll som vi människor är beroende av.



Inget är perfekt inom jordbruket, i livsmedelsproduktionen eller i våra kostvanor. Men det förekommer överdrifter i debatten och ibland sker en sammanblandning av begrepp som leder till att betande kor i sig blir en bov i ett drama som mer borde handla om att minimera klimatpåverkan från livsmedelsproduktionen i stort.



JORDBRUKAREN JOBBAR MED MÅNGFALD



Alla biobaserade råvaror som ska ersätta de fossila bränslena produceras i samma företag som dom som håller betande djur. På vissa håll har djurhållning och spannmålsodling skiljts åt eftersom även jordbruksproduktionen härmat industrisamhällets idé om arbetsdelning. Men i grunden är den framgångsrike jordbrukaren både skogsägare, mjölkproducent och spannmålsbonde. I den bästa av världar producerar varje mjölkbonde sitt foder själv på åkern intill skogsdungen där kossan betar. Många tror att den beskrivningen är historia, men på de flesta svenska jordbruk sker foderproduktionen lokalt.



OCH NU SKA MÅNGFALDEN ÄVEN BLI CIRKULÄR



Förutsättningen för att lyckas övergå från ett fossilt till fossilfritt samhälle är att vi övergår från ett linjärt till ett cirkulärt tänkande. Där har kossan en given plats, sannolikt en större plats än idag. Tänk om ett ökat cirkulärt tänkande skulle kunna innebära att fler nerlagda jordbruk och fler igenvuxna ängar togs i anspråk igen ?! Då skulle vi behöva fler kor och fler hagar som fylldes av såväl betande djur som aktiva bönder. Då skulle bränderna som nu drar fram över stora delar av norra Sverige hejdas eller dämpas en aning i en vegetation som skulle vara något mer motståndskraftig mot eldgnistor.



Det finns debattörer som tycker att medelklassen i Sverige äter en besvärande stor andel nötkött. Jag har svårt att bli oroad av det, särskilt när alkohol och socker orsakar enormt lidande och höga sjukvårdskostnader. Tänk om denna förhållandevis medvetna medelklass skulle bli ännu lite mer medveten, genom att öka efterfrågan på naturbeteskött och därmed öka förutsättningarna för fler kor i allmänhet och en levande landsbygd i synnerhet?! En levande landsbygd behöver sannolikt kretsa kring kor och övriga idisslares förmåga att äta på marker som är oanvändbara för odling. Jag kan bli irriterad över hur många debattörer som å ena sidan instämmer i att vi behöver en levande landsbygd och förfasar sig över att Sverige klyvs, men å andra sidan undviker att försvara nötköttsproduktionen, den näring som historiskt kickat i gång ekonomin i alla Sveriges ekosystem. De allra minsta jordbruksföretagen gör relativt stora insatser för att hålla landskapet öppet, binda kol och bidra till proteinrik kost. De är värda uppskattning samt ökad lönsamhet, istället för att känna sig utpekade som klimatbovar.



OCH UTAN KOR KAN VI ALDRIG HEJDA KLIMATFÖRÄNDRINGARNA



Det värsta är knappast att betande kor skulle försvinna om pressen på mjölkbönderna ökade ytterligare. Det värsta är att förutsättningarna för att hejda klimatförändringarna skulle åtsidosättas om vi tränger tillbaka kossan.



Det är frestande att peka med hela handen och som expert eller politisk ansvarig vara tvärsäker i klimatfrågan, men det finns inget utrymme för elitism i klimatutmaningen. Klimatfrågan är global, men Sverige har och har haft en unik ställning i fråga om att visa på goda exempel och förmågan att använda exemplen för att vara ledande i Europa och världen. Nu har vi några år på oss att jobba hårdare och öka tempot i klimatarbetet. Förutsättningen är träffsäkerhet och därmed en bred samverkan med ett stort mått av helhetstänkande.



I dagsläget finns tendenser till konflikter mellan stad och land i klimatfrågan. Klimatmålen har helt logiskt karaktären av ransonering, medan utmaningen egentligen handlar om att få fram stora volymer nya råvaror och bränslen. Ransoneringen av utsläpp ska ske i staden och leveranser av råvaror sker på landsbygden. Om stadens experter försöker hävda att landsbygdsborna ensidigt ska minska konsumtionen av kött kommer vi aldrig att lyckas hejda klimatförändringarna. Då skapar vi osäkerheter kring klimatfrågan som riskerar att gynna antidemokratiska krafter, framför krafter som vill jobba konstruktivt med att bli fossilfria. En orsak till att skogarna brinner så kraftigt just nu är sannolikt att vi skapat en slags monokultur på landsbygden där skogen brett ut sig på ängens bekostnad, där den biologiska mångfalden urholkats och därför är det också brist på hö till djuren i spåren av torkan.



Många jordbrukare ger upp och säljer korna till allt färre storbönder, andra kämpar vidare med lönsamheten i det lilla jordbruksföretaget. Idag produceras mer livsmedel än på årtionden i Sverige, men de små familjejordbruken där familjen promenerade långa sträckor efter korna på kvällarna för att de skulle beta marginalmark och mjölkskvättarna bidra till familjeförsörjningen är för länge sedan historia.



När skogarna brinner i runtom Sverige är vi många som förbannar oss själva för att vi bara tittat på under årtionden när ängarna växt igen, när mångfalden urholkats, när slyn brett ut sig och granskogen fått ta över. Många av de envisa mjölkbönder som klamrat sig fast vid djurhållning har på senare år tvingats lyssna på en ganska ensidig debatt om att äta vegetariskt, gärna bli vegan eller åtminstone minska köttkonsumtionen. Nu brinner den skog som skulle växa när mjölkproduktionen packat i hop. Nu ödeläggs de värden som skulle ersätta inkomster från mjölk och kött. Dom som fortsatt anser att köttproduktion ska ersättas av skogsplantering bör tänka efter, tycker jag. Och samtidigt bör vi bli överens om träffsäkra och demokratiskt förankrade insatser för att varaktigt minska koldioxidutsläppen. För klimatets skull.