onsdag 15 januari 2014

Om vinst i välfärden och katterna i Kalles kök


Idag besökte jag ledningskansliet vid Sahlgrenska Akademien.
Vi pratar om mellanrummet mellan offentligt och privat.
Att hålla en döende patient i handen är självklart,
men det skrivs inte i avtalet mellan landstingen och vårdföretagen.
Det finns ett kitt bortom offentligt och privat som avgör
nivån på välståndet. Nobelpristagaren Arvid Carlsson var beroende av stora
forskningsresurser för sina upptäkter.
Men vägen dit avgjordes kanske av styrkan i det civila
samhället i Arvid Carlssons liv. 
Varje julafton under 70- och 80- talet bjöd vår familj hem Kalle på julmat. Han tackade motvilligt ja på telefon när mamma ringde, ofta samma förmiddag. När han kom stod han i farstun någon minut och tvekade. Efter några minuter hittade han in till köket och slog sig ner. När Kalle skulle komma fick han alltid en bestämd plats bredvid pappa i köket. Han såg lite ansträngd ut till en början, men när han smakat på skinkan och hört oss barn bubbla av lycka över att det äntligen var julafton gick mungiporna upp lite. Drog han på munnen tillräckligt mycket kunde vi se att Kalle saknade många tänder. Han tog aldrig av sig jackan. Den svarta skinnpajen hade nog varit fin som ny, men den värmde dåligt i decemberkylan. Kalle bar alltid den svarta skinnjackan, ute och inne, vinter och sommar. Den gröna kepsen släppte han inte heller ur sikte. Han tog av den och hans kala huvud blottades. Kepsen låg i knät under jullunchen. Han placerade händerna över låren, som om han inte visste var han skulle göra av dem minuterna innan vi började äta. Jag tror han kände sig obekväm med att sitta i någon annans kök. Det blev inte så ofta. Samvaro hos andra eller med andra människor var inget för Kalle. Han hade ingen livskamrat, inga barn och höll sig mest hemma. Ibland pratade han med en granne och han hade katterna. 


Några gånger har jag klivit in i Kalles kök i ett ärende med mamma eller pappa. Då hoppar det en katt ur köksskåpet och en andra katt ur diskhon, en tredje katt sitter i kökssoffan och den fjärde i Kalles knä. I sovrummet skymtar ytterligare ett par katter, de bor i sängen och redan i Kalles farstu känns en svag lukt som sprider sig när någon glömt kvar sanden i kattlådan. Ja, Kalle hade många husdjur, men i övrigt levde han med ensamheten. Han var en skicklig hantverkare och grovarbetare. Pappa lärde sig nog en del av Kalle. Han var bekväm med att arbeta, men inte med att sitta med en hel familj inklusive några livliga barn på en jullunch. 

Han närmar sig långsamt julmaten i vårt kök, suckar lite, drar händerna över låren igen så att kepsen över knät vinglar till. Så suckar han en andra gång på sitt alldeles speciella sätt.
- Ja, ja, säger han långsamt.
Ibland är frasen något längre. Han tycker inget. Han bara konstaterar. Som om han gett upp. Livet blir som det blir. Kalle har ett svar på de flesta tilltal.
- Ja, ja, det är bara så, säger han och gungar med hela kroppen.

När han skär av skinkan och stoppar i munnen darrar de valkiga händerna. Tungt grovarbete har format hans lemmar. Kalle bodde på en liten gård ett stenkast från oss. En enda gång var jag inne hos djuren i hans ladugård. Jag minns det som ett foto helt i trä, och Kalle står i dörröppningen när vi kommer, ungefär som siluetten av Tomten av Viktor Rydberg. Kalle är klädd helt i grått. Inredningen i ladugården har inga nymodigheter eller lättskötta bås i betong eller stål. Pappa och några yngre bönder i byn har låtit sig influeras av 70-talets lantbruksrådgivning att investera och specialisera sig. Pappa får lite hjälp av Kalle med enklare grovarbete när jordbruket ska expandera hemma vid. Men hos Kalle är gårdsplanen, ladugården och uthuset sig likt. Innanför dörröppningen skymtar några träkättar med en gris och bås med kalvar.


Höjdpunkten närmar sig hemma i vårt kök. Vi kastar oss över julklapparna, säkert 4-5 stycken var. Det blir 20 prylar och lika många julpapper en hög på köksgolvet. För ett ögonblick stannar vi upp i julkappsinfernot. Vi ger Kalle julklappar, som mamma omsorgsfullt köpt åt honom. Efter ett par timmar i vårt julfirande drar Kalle sina händer allt mer intensivt över låren. Det är hans sätt att markera att nu räcker det. Det går inte fort, men klivet från köksbordet och greppet efter kepsen är bestämt. Han försvinner hemåt igen. Till ensamheten.

Jag var i 5-10 års åldern och förstod inte alltid mamma och pappas goda avsikter att skänka Kalle en stund av gemenskap. Det var svårt att smälta att en tandlös gammal man med jacka på, som överhuvudtaget inte tillhörde familjen, alltid skulle vara med vid vår jullunch. Idag tänker jag ofta på vilken stor insats vi gjorde för Kalle. Framför allt gjorde mina föräldrar en insats för mig, lärde mig att förstå att varje människa har något att tillföra stämningen vid en jullunch. Idag minns jag knappt vad mamma eller pappa sa eller gjorde under måltiden. Jag minns inte vad vi syskon bråkade om mest eller ens vilka julklappar vi gillade. Jag minns bara Kalle. Han var den färgstarka.

 För Kalle spelar det ingen roll om samhällets service är offentlig eller privat, om vinsterna plockas ut av storföretag eller om de försvinner i kommunens röda siffror. Kalle var aldrig en del av välståndet. Han slet för försörjning och efterfrågade vare sig pension eller bostadsbidrag. Han hade kanske önskat någon att dela livet med. Nu blev det inte så. Kalle växte upp i en stor barnaskara. Kalles pappa var skomakare och hans syskon dog tidigt, eller i alla fall betydligt tidigare än Kalle. Kalle levde tills han var 93. Jag ångrar att jag inte var mer nyfiken på skomakarsonens bakgrund. Jag skulle vilja höra han berätta mer ingående om det enkla livet för hans familj i skarven mellan 1800- och 1900- tal. På Kalles fåordiga berättelser förstod vi bara att han var djupt besviken på samhällsutvecklingen. Inte på bristen på service, utan på alltför mycket överhet och präktighet. Kalle fick svälta när han var barn, det är jag övertygad om. Men Kalle berörde aldrig frågan.
- Ja, ja det var så på den tiden, sa han helt kort om mamma eller pappa började ett samtal.

Vi gick till grannen för att låna socker när vi skulle baka. Vi sprang över ängen för att knacka på hos pappas faster när mamma och pappa inte riktigt hade tid. Vi cyklade till idrottsföreningens träningspass på den egenhändigt iordningställda gräsplanen när det inte var möjligt att ta sig till idrottshallen. Vi tittade på film i den ideellt drivna gamla skolan när ingen kunde köra oss på bio och vi samlade in pengar till Lutherhjälpen för fattiga på andra sidan jordklotet. Och vi bjöd hem Kalle på julafton.  Jag är uppväxt med ett civilt samhälle. Människor i byn avlastade mamma och pappa i deras föräldraroll. Och mamma och pappa deltog i föreningslivet. Det civila samhället erbjuder ingen lyx och minskar inga orättvisor. Det erbjuder ett golv, ett gemensamt rum, som gör att det sista fotfästet aldrig eller nästan aldrig brister.  Min bullerbyromantik kommer aldrig tillbaka, tänker jag och avfärdar idealet om ett starkt civilt samhälle på 2010-talet. Men som en bumerang ramlar minnena över mig när jag läser om ensamhet, utslagna och bedrövade människor som inte får den hjälp de behöver från vare sig offentlig eller kommersiell service.

Det finns ett mellanrum mellan det offentliga och det kommersiella. Den informella ekonomin eller den tredje sektorn. När debatten om vinst i välfärden blir som hetast uppstår ett missförstånd. Några förfasar sig över den privata aktörens tillkortakommanden, några andra hänvisar till den offentliga aktörens otillräcklighet. Så glömmer vi att båda spelplanerna är beroende av kontakt med den tredje sektorn. Idag har jag suttit på Sahlgrenska Akademien och pratat med en person i ledningskansliet där. 

- Det står inte i avtalen mellan regionen och vårdföretaget att vi ska hålla en döende patient i handen, men det är självklart för de flesta, säger han med eftertryck och påminner mig om vad det civila samhället utgörs av.

Jag tänker på 40- och 50- talets sociala kontroll i städerna där hemmafruarna hängde ut genom fönstret så fort småkillarna på gatan var i slagsmål. Nu finns det inte längre några hemmafruar, bara förskollärare som möjligen hänger ut genom fönstren från samma gator men med det professionella och avgränsade uppdraget att ge pedagogisk fostran till 2010- talets småkillar under ett visst antal timmar på dygnet. Några av dessa förskollärare tar även på sig uppdraget att de fostra individer också utanför arbetstid och utanför förskolans staket. Några andra tänker inte ens tanken att uppgiften ingår i ett modernt samhälle. De som saknar föräldrar och samtidigt fostras i det strikt profesionaliserade samhället riskerar bli utan vuxna förebilder vissa timmar på dygnet.

När Bo Rothstein for ut mot tiggeriet häromdagen kom tankarna krypande igen. Om vi förbjuder tiggeri förbjuder vi även den sista utvägen för de som är allra mest utsatta. De som aldrig blivit omhändertagna vare sig av privat eller offentlig sektor, men som på något sätt ändå tagit sitt liv i egna händer går ut på gatan med en burk i handen. Förbjuder vi tiggeri beslutar vi slutgiltigt att avskaffa det civila samhällets sista utpost, men också dess innersta drivkraft- människans möjlighet att tillfälligt försörja sig genom andras välvilja. Förbjuds tiggeriet slipper vi se samhällets misslyckande längs gatorna och vi kan bekvämt ropa på polisen när dessa inslag visar sig i gatubilden. Då blir tiggare hänvisade till arbete med slavlöner och annan försörjning, t ex prostitution som är sämre än tiggeri. Tiggeri är ett fattigdomsbevis, men tiggeri är också en plågsam och nödvändig påminnelse om att det civila samhället inte fungerar. Med tiggeri på gatorna kan vi inte bara tränga undan tanken på att det civila samhället försvagas, då blir vi förr eller senare tvungna att göra något åt det. Ungefär som att bjuda hem Kalle på jullunch.

Förra veckan lyfte jag upp plånboken för tiggarna i Göteborg för första gången på flera år. Antingen för att jag var arg på Bo Rothstein eller för att tiggarna allt oftare uppträder i form av riktigt unga flickor. Jag försöker prata med ett par av dem, en på Odinsgatan och en i Brunnsparken, men de markerar tydligt att de vare sig kan svenska eller engelska. När jag överlämnar sju kronor till den ena, gissningsvis en rumänska, funderar jag över vilka alternativ hon har:

1. Att försöka få ett jobb, vilket som helst på en arbetsplats för en slavlön och utföra ett jobb som inte kräver svenska språkkunskaper några månader och dra ihop en viss förtjänst åt sig själv. Därefter åka hem till familjen i Rumänien igen.
2. Att passivt invänta en offentlig sektor som ännu inte bestämt sig för hur man ska hantera flyktingar, administrera illegala invandrare och förhålla sig till människosmugglare. Många socialkontor betalar flygbiljetter och färdbiljetter på färjor för att skicka hem tiggarna igen. Det anses vara billigare än andra åtgärder.
3. Att söka sig till Stadsmissionen, leta upp sjömanskyrkan eller knacka på hos någon annan förening för att få hjälp med viktiga kontakter på en arbetsmarknad som normalt inte klarar av att ge invandrare jobb.

Svaret är att varje samhälle behöver alla tre alternativen för att möta människors behov, oavsett om vi pratar om tiggare eller individer utan direkt ekonomisk nöd. Kanske skulle vinsterna i den privata välfärden anses mindre provocerande om det civila samhället var starkare och omvänt skulle offentliga sektorn bättre kunna utföra sina tjänster om det civila samhället tydligare kompletterade med insatser. Så vad gapar vi om? Kliv fram och delta i föreningslivet, ta uppdrag i Röda Korset, arrangera aktiviteter för grannens ungar eller bjud hem ensamma människor på julmat. Att argumentera för vinster i välfärden eller enbart utöva solidaritet via skattsedeln räcker inte. 









torsdag 9 januari 2014

Om folk och mördare i staden London


Ägnar Diana en tanke när jag är i London.
Diana av modell vaxdocka får stå en bit ifrån övriga
kungahuset. Hon var en enkel
medelklasstjej som blev offer för det brittiska
kungahuset när det är som sämst. 

Hästdroskor med dödsdömda fångar rullar längs Oxford Street i London. Ekipaget saktar ner. De nedstämda och tystlåtna enkelt klädda människorna i vagnen lyser upp ett ögonblick. Ett stort krus öl serveras till alla som vill. Den lilla stunden med denna dryck  i handen är inte bara ett ögonblick av nöje de sista timmarna i livet. Det finns en annan avsikt. 
- Är de onyktra går avrättningen smidigare, förklarar guiden. 
De som inte ville avrunda livet på jorden med öl får sitta kvar i vagnen och vänta medan övriga hänger i baren. Det är därför som britterna än idag använder uttrycket "stay on the wagon" när man avstår alkohol. 

Jag kliver ut från en av butikerna på nr 145 Oxford Street, bara så nöjd som man är i den stund när man just köpt ett plagg som någon artig butiksexpedit på några minuter lyckats sälja, ta betalt för och prydligt packat ner i en påse. Sedan är man ute ur butiken och ser en annan värld än konsumtionens lockelse. Hinner fundera extra mycket när man är ledig. Slås av att gatan inte alltid varit lika förknippad med inköp. Jag hör rösten i bakhuvudet från en tidigare sightseeing-tur med buss på samma gata. 
- Som shoppinggata öppnades Oxford Street först i mars 1909, berättar guiden. 

De dödsdömdas färd på den gatan som idag är Oxford Street fortsatte upp till Hyde Park där giljotinerna stod uppställda och där tusentals människor flockades för att vara publik under "the hanging day". 


Hyde Park och stråket bort mot Green Park kantas idag av ett rikt nöjesliv med bland annat världens första Hard Rock Café, som öppnade 1971. Här ligger lyxhotellen på rad och här bodde bland annat Elisabeth Taylor under alla sina smekmånader, berättar rösten i hörlurarna på bussturen. Grönytorna vittnar om att här började landsbygden. Hyde Park räknades som utkanten av London, där det ansågs utmärkt att förrätta avrättningar inför många åskådare. I ena kanten av Green Park reser sig Buckingham Palace, som från början var privatägt innan någon av kungarna skulle överraska sin äkta hälft med ett slott. Ja, Londons historia har dödsstraff och kungligheter i samma kvarter. Och UK är dubbelt i flera avseenden. Jag har just kommit hem från London, Oxford och Liverpool. Det blev lite tid att smaka på dagens och gårdagens England. Det är fasta principer och nytänkande parallellt. Storbritannien representerar både det nya och det gamla. Obegripliga historiska ritualer går hand i hand med moderna kulturyttringar. Växande "high-tech"-företag och en modern syn på migration spelar parallellt med regler om att man inte får tala illa om kungahuset vid Speakers Corner. När jag läste en av många böcker om princessan Diana för en tid sedan får jag nästan ont i magen av hue den enkla medelklasstjejen, knappt fyllda 20, dras in i ett projekt för att skänka prins Charles en son, som kan säkra tronföljden. Diana tänker tanken att dra sig ur alltihop några dagar före bröllopet, men orkar inte fullfölja. Hon tjänar kungahuset i sådär femton år och när hon äntligen lyckats kliva av och finna ett verkligt liv dör hon i en tragisk trafikolycka. Man frestas att tro att hon är offer för en mer modern och sofistikerad variant av morden på Henrik VIII:s fruar. 


Britterna pratar väder, dricker te och ägnar sig åt till synes ytliga ting, men när omvärlden kallar kliver de fram som förebilder i Europa. Så som drottning Victoria gjorde på 1800- talet eller Premiärminister Winston Churchill på 1900- talet. Hon brukar kallas "Grandmother of Europe" får vi veta på sightseeing-turen. Och ingen skulle nog ta illa upp om vi här och nu utser Churchill till Grandfather of Europe. 


Det var verkligen både och som gjorde Storbritannien till världens stormakt på 1700- och 1800-talen. Kombinationen av och tillgången på bland annat kapital och råvaror samt en arbetskraft med öppet sinne ledde till att industrialiseringen startade just här. När Spinning Jenny introducerades i England på 1700- talet förändrades textilproduktionen i världen och omvälvningen brukar anses vara starten på Europas industrialisering. Men britterna har skaffat sig positioner genom imperialism (såg i går en notis på nätet om att endast 22 länder i världen aldrig varit ockuperade av engelsmän), genom att agera mellanhand i slavhandeln och att bryta sig ur det katolska Rom för att kungarna ostört skulle kunna mörda sina fruar. Ingen historia att vara stolt över direkt. Men likväl en historia som denna nation byggdes på. England idkade handel och vandel som var tveksam i våra öron. Samtidigt var deras framfart grunden för industrialisering och välstånd i Västeuropa som knappast någon del av världen ännu varit i närheten av. Dom visste nog vad dom gjorde när drottning Victoria uppkallades efter den förnämsta tunnelbanestationen i London som också binder samman staden med flygplatsen. Samtidigt ska man ha klart för sig att slutet av drottning Victorias regeringstid delvis präglades av att andra delar av Europa och världen började ta över det ekonomiska ledarskapet. En stagnation i England som lite förenklat ledde till två världskrig och som England via Churchill fick försöka reparera när det nästan var för sent. 

Den mest förnämsta tunnelbanestationen i London är
uppkallad efter drottning Victoria. Den binder samman staden
med flygplatsen. 


Rösten i de enkla hörsnäckorna på bussen berättar om "the haymarket" där Londons hästar fick utfordring och hästfärjan som skeppade dragdjuren över Themsen. Det är behovet  av transporter över vattnet som är grunden till att London finns, understryker guiden. Om hästfärjan över Themsen var ett tidigt transportsätt så är bussen jag sitter på ett senare påfund. Rösten i mina öron påpekar att London var först i världen med sightseeing i buss. Sedan har massor av städer följt efter konceptet. Följdaktligen marknadsförs bussturen numera som The Original Tour. Och givetvis var London först i världen med kollektiva transportmedel i två våningar. I samband med världsutställningen 1851 kom det så mycket folk till London att kapacitetsbristen på droskorna raskt fick lösas genom sittplatser på taket. Dubbeldäckaren var född. 


Staden är alltid en balansgång mellan det njutbara och det farliga, mellan att tjäna och förlora pengar. Att bli lycklig eller olycklig. Människor ställde kosan mot staden när landsbygden inte längre kunde försörja dem eller när man törstade efter förändring. Och alla fick förändring. Så var det i Venedig och Florens på medeltiden och så blev det för alla som flyttade till London. En stad är en sammanfattning av alla berättelser om människor som fyller kvarteren med vardagligt sorl eller feststämning, med arbete eller nöjen, med glädje eller sorg. 

Idag diskuterar vi ofta stadsplanering. Hur ska vi skapa den hållbara staden ? Vi ska älska fenomenet stad, tror jag. Vi får aldrig säga att nu räcker det. En stad som stagnerar är till slut ingen stad. En stad bygger på möten som ständigt omvandlas till nya möten. Tätare umgänge, mer intensiv dynamik och ständigt ökade möjligheter att söka förändringen är stadens själ. Alla finner inte lyckan, men alla finner förändringen. Och till slut bidrar människors folkvandringar till städerna till att mänskligheten tar bestämda steg framåt. Blir klokare och mer upplysta, drar bättre slutsatser och tvingar sig själva till mer moderna beslut och förnuftiga avvägningar. Som ett lämmeltåg som inte bara lyfter fram det nya, utan även fungerar som en plog som städar bort det gamla, det unkna och det grymma. 

I takt med att människor fyller på städerna ökar tillgängligheten till kunskap, en social omvandling sker i ett slags kretslopp som kan transformeras ut på landet igen, som betalmedel till dem som vårdar naturresurserna och sliter med leveranser till staden. Fyllda av ny energi kan människor sätta spaden i jorden. Det är behovet av denna omvandling som också är svaret på klimatförändringarna. Vi letar system som kan hålla i hop tekniska landvinningar med råvarutillförsel för att lösa vår tids utmaningar. 

Precis när jag kom hem från London tog jag en lunch med några vänner i Göteborg för att prata vätgas och bränsleceller. Vi sjönk in i ett fantastiskt intressant samtal om vätgasens och bränslecellens systerteknologier och möjligheter som nu öppnar sig. Varje samhälle och varje epok måste hitta vätgas som kan placeras i en bränslecell. Hela tiden. Det förutsätter dynamik och växelverkan. Och en öppenhet som kan transformera galna idéer till konkreta förändringar. 


Om staden inte fylls på med människor så blir det ingen påfyllning för någon. Och sannolikt måste påfyllningen ske i en viss takt, som står i proportion till vilket välstånd vi vill åstadkomma. Det är därför som Sverige toppar urbaniseringen i Europa. En välfärdsnation som vill förbi en sådan måste fylla på staden snabbare. För att kunna garantera välstånd åt alla. En tät stad kan lättare bära ett välstånd än en gles stad. Därmed inte sagt att städer måste vara täta rent fysiskt. Men tätheten kan skapas på många sätt. Så som engelsmännen gjorde när de bestämde sig för att leda industrialiseringen. Vi köper lite spannmål från de svenska bönderna så att vi får tillräckligt med foder åt Londons hästdroskor, resonerade engelsmännen. De bedrev handel med Sverige och bjöd in svenskarna att jobba i staden. London kunde vara draglok, inte bara för sitt eget omland, utan agerade också pådrivande på det som skulle bli den svenska industrialiseringen. Böndernas överskott i trakterna kring Falköping var pusselbiten som byggde London. Idag kan samma överskott bygga Göteborg eller Shang Hai. Böndernas överskott i Falköping kan även förbrukas i Falköping, men värdet ökar om det först fraktas till staden och sedan kommer tillbaka igen som något annat. Vi kallar det ibland för onödiga transporter. Ungefär lika onödigt som hästfärjorna över Themsen. Hästfärjan över Themsen skapar en mental närhet mellan människor som bygger välstånd. Och utan hästfärjorna skulle London inte existera. 

Förändringen kan gå åt fel håll och människor kan känna olust inför förändringen, säger någon. Visst, men ett nej till förändring finns inte. Jag söker mig ner under jorden i Londons regeringsbyggnader på Downing Street till "Churchills war room". Vi tittar rakt in i Winston Churchills kartor i original som var grunden för hans ledarskap under andra världskriget. Vi kliver in i köket där staben lagade hans mat och sovrummet som i ordningsställdes åt hans fru medan kriget pågick. Efter den rundvandringen förstår jag ännu mer att ett nej till förändring inte är något alternativ. Antingen får Hitler fortsätta eller också stoppar vi honom, var Churchills förnimmelse när han började lägga upp strategierna, först som militär, sedan som politiker. På 30-talet var han ganska ensam om att varna för nazismen. Men senare inser allt fler att någonting måste göras. Alla avvägningar är inte lika dramatiska. Om ingen gör förändringen så sker förändringen av sig själv. Antingen leder vi arbetet för en hållbar stad eller också vittrar staden. Att låta staden stagnera är ett alternativ, men det riskerar att bli som ett långsamt krypande baksug som stegvis gör oss fattigare. Eller som Percy Barnevik skriver i sin bok; "om du slutar trampa cykeln så faller du". 

Trafiken över Themsen var orsaken till
att London skapades. Precis som Göteborg
söker nu London efter det kitt som ska legitimera
staden i framtiden. 
Jag såg många förfallna kvarter i London, hus där teglet lossnat lite, där fönster krossats och där människor lämnat fastigheten för att verksamheter flyttats, blivit olönsamma eller bara upphört. En stad eller ett samhälle som inte fylls på med folk i tillräckligt hög grad har inte råd att underhålla sina byggnader, men förflyttar sig troligen inte heller i värderingar eller tar kliv inom forskning. Även London måste arbeta med den fråga som Göteborg söker efter idag. Hur ska vi få ännu fler att flytta hit och ännu fler människor som kan bekräfta staden. Det är inte en begränsad fråga för arkitektkontorens eller kommunhusens drängar. Jag pratar inte om att mekaniskt hitta markytor, entreprenörer och erforderliga byggnadslov. Det är en vidare samhällsfråga för att människor ska komma närmare varandra. Fysiskt, ja kanske. Men framför allt mentalt, tänker jag när mörkret faller över Londons gator samtidigt som ett stilla regn sveper in mellan husen och sprider sitt ljusa glitter över asfaten. Vi passerar ett koreanskt kulturcenter, en indisk restaurang och en typisk brittisk pub medan vi fäller upp paraplyerna i kvarteret vid Palladium. Där annonseras just nu att Sylvester Stallone är gäst nästa vecka. Går man på gatorna i London är det svårt att utestänga alla dessa filmstjärnor och skådespelare och andra kulturpersonligheter. Människan uttrycker sig alltid på något sätt. Det gjorde de brittiska världsstjärnorna Beatles i brytningstiden mellan efterkrigstid och nutid. Det förändrade musiken för alltid. Och det lyfte människor till en förvissning om att några låtar från några vanliga killar från utkanten av en medelstor industristad kan ha betydelse för en hel värld. När vi sitter på en annan buss, bussen som guidar oss runt i Beatles fotspår i Liverpool sker ett upprop av nationalitet Jag undrar varför. För guiden är det en kul grej att gång på gång konstatera att passagerarna bara marginellt utgörs av européer. Just idag är vi fem svenskar, inga övriga européer. Bara brasilianare, japaner och amerikaner och fem svenskar på en full buss för att se skärvor av Paul, Ringo, George och Johns liv. Beatles lockar än idag en hel värld med sin musik. 

Och mitt i min kombinerade shoppingrunda och sightseeingtur på Oxford Street i London vid nyåret 2014 slår det mig att utan någon som helst förändring hade denna gata saknat både dubbeldäckare och butiker. Och i stället varit en färdväg med hästdroskor för att offra människoliv i ännu en meningslös Hanging Day.  





 



fredag 3 januari 2014

Om Europas största anglikanska katedral och Penny Lane



Europas största anglikanska katedral reser sig som ett monument över en av kontinentens mest välmående industristäder genom tiderna. Redan på 1600- talet anlades sockerraffinaderier i Liverpool och på 1700-talet var staden Europas viktigaste importhamn för bomull. Liverpools fartygsflotta spelade stor roll i slavhandeln till Nordamerikas plantager. Över hälften av Storbritanniens utrikeshandel gick via Liverpool i mitten av 1800- talet. Tack vare den sk triangelhandeln växte stadens rikedom. Brittiska textilier och maskiner skeppades ut och gick till Västafrika, därifrån togs slavar till Nordamerika och därifrån exporterades socker, rom och bomull. På senare år fick Liverpool konkurrens av andra industri- och sjöfartsstäder i världen. Andra världskrigets bombningar bidrog ytterligare till förfall.

Någon har föreslagit att katedralen i Liverpool skulle
uppkallas efter de fyra killarna i Beatles.
Men biskopen stoppade förslaget. 
Mitt i det förfallet föddes de fyra pojkar som fullständigt skulle komma att omgestalta musiken i världen. John Lennon bodde de första barndomsåren under 1940- talet på New Castle Road, George Harrisson växte upp på Nr 12 Arnold Grove och Ringo Starr på Madrin Street nr 9. Paul Mc Cartneys tidiga hem ligger på Forthlin Road i stadsdelen Allerton.
- Här skrevs säkert 20 låtar, de flesta i badrummet för där var akustiken bäst, berättar vår guide.

George Harrisson växte upp på Nr 12
Arnold Grove i Liverpool. De var sex i
familjen och George var yngst av fyra
syskon. Förra veckan stannade Olle och
jag till på Beatles-killarnas adresser. 





Vi åker med buss och stannar till för korta stopp på dessa adresser samt andra betydelsefulla platser i Beatles- killarnas liv. Vad sägs tex om grindarna vid Strawberry Field eller lägenheten som Paul Mc Cartney delade med flickvännen Dorythy och där han skrev låten PS I love You ?!

Alla fyra verkar ha varit arbetarkillar med knappa eller medelklassliknande förhållanden. Barn i en stad som haft sin glansperiod 100 år tidigare och som snart skulle tvingas resa sig igen. Varje stad, varje landsända och varje land har en brytningstid då och då. Alla kan känna av en nedgång och en uppgång. Se arbetslöshetskurvor dala. Och se hur orter reser sig igen. Nedgången kan vara plågsam, men i varje nedgång finns början till en ny tid. Få perioder i Västvärldens historia har haft sådana nedgångar som under andra världskriget och få regioner i världen har haft sådana uppgångar som Västvärlden under 50- och 60- talen. Beatles klev onekligen fram och förstärkte bilden av en ny epok. Eller omvänt, de fann en spelplan för helt vanliga killar att ta för sig i utrymmet som uppstår i en brytningstid.

Förra veckan stannade jag till vid grindarna till
Strawberry Field. 


George var yngst av fyra syskon och pappan körde buss i kvarteren runt Penny Lane. Det var på den bussen som George och Paul senare träffades och började prata musik. John Lennons pappa var sjöman. Hans mamma Julia träffades honom sommaren 1940. Men Johns mamma Julia dog och John växte upp med sin moster.

John och Paul träffades den 6 juli 1957 i samband med att John uppträdde. Paul stegade fram till honom efteråt och undrade varför han bara använde fyra strängar på gitarren.
- Det beror på att min moster lärde mig spela på en banjo och den har bara fyra strängar, förklarade John.
Paul fortsatte sina nyfikna frågor.
- Varför ändrade du orden i texten?
- Därför att jag inte kan hela texten, förklarade John som efter den kvällen var helt övertygad om behovet av att samarbeta mer med den frågvise Mc Cartney.

Det var inte givet att Ringo Starr skulle ingå i bandet, som skulle bli Beatles. Det fanns redan en trummis - Pete, som av många ansågs minst lika bra som Ringo.
- Det finns många berättelser om vad som egentligen avgjorde att det blev Ringo. Men troligen är det som John Lennon själv sa en gång; att Pete var en duktig trummis och Ringo var en riktig Beatles, säger vår guide och menar bland annat att Ringo hade en stor social kompetens som passade bättre i bandet.

Bussturen avslutas kvarteret intill Cavern club som var platsen där Beatles och hundratals andra artister gjort sina framträdanden. Chuck Berry, Rod Stewart eller Jimi Hendrix har alla stigit upp på scenen på Cavern Club i Liverpool. Klubben hotades av rivning när järnvägen skulle dras fram. Men varje sten sparades och återuppbyggdes och än idag kan musikfantaster vallfärda till denna mörka källarklubb på Mathew Street.
- Under två år spelade Beatles här 290 kvällar så det blev deras andra hem, menar vår guide.

Idag syns inget av Liverpools nedgång på 1900- talet. Staden har rest sig. Industribyggnader och sockermagasin har blivit restauranger, konsthallar och turistbyråer. Det gamla pumphuset som ger hamnen sitt karakteristiska utseende är numera en populär bar. I hamnen ligger också Beatlesmuseet och staden beskrivs som artikekturens och musikens mecka i broschyren vi får i handen när vi ankommer till det moderna hotellet på Hanover Street.