måndag 28 oktober 2013

Om övergivna platser och platser som får nytt liv

Nästa vecka presenterar min favoritlärare från Göteborgs Universitet ännu en utställning. Han heter Jan Jörnmark och har skrivit böcker om övergivna platser. Hans infallsvinkel är dels att beskriva de ekonomisk- historiska faktorer som leder till att platser överges. Jörnmark lägger dels stor kraft på att gestalta de övergivna platserna i bild. Dessa bilder skapar dramatik för ögat. En övergiven industri eller en ödelagd stad ger en känsla av hur drastiskt livet förändras för de människor som blev arbetslösa och som tvingades flytta när nedgången kom. Man kan se kapitalförstörelsen i de övergivna fabriksbyggnaderna eller ödelagda bostäderna med blotta ögat.

Övergivna platser kan vara ganska brutala,
menar Jan Jörnmark. Häromdagen stannade
jag själv till vid en övergiven plats, inte långt från Uddevalla.
Traktorn har aldrig ställts in garaget intill, utan står
kvar,  precis som om platsen övergetts från en dag till en annan.
Troligen är det ett tag sedan någon bodde här,
eftersom flera av fönstren spikats igen.
Men glödlampan hänger kvar där utebelysnigen
en gång lyste upp ett aktivt jordbruk. 
För en tid sedan hörde jag Jan Scherman föreläsa om samma sak, fast utifrån ett lite annat perspektiv. Han pekade på tendenser han upplevt i närheten av sin egen sommarbostad några mil utanför Linköping. Han hade identifierat en rörelse bland andra sommarboende eller delårsboende. Folk stannar kvar lite längre i sommarstugan på hösten i takt med att storstaden växer allt längre ut på landsbygden och i takt med att kommunikationerna förbättras. Människor går samman för att fixa hembygdsdagar och loppmarknader i den nedlagda skolan. Så småningom bestämmer sig kanske några sommarboende att varaktigt bli kvar på lantstället, starta en friskola och med enkla medel göra det möjligt att bo på orter som några år tidigare var dömda till avfolkning.

På det övergripande planet sker en sådan utveckling som Jan Jörnmark för sin del och Jan Scherman för sin del identifierar. Orter och bygder monteras ner smygvägen, det sker så sakta att de som lever mitt upp i utvecklingen inte märker hur befolkningen minskar. Så en dag sker den definitiva nedläggningen. En butik, en skola eller någon annan serviceinrättning stänger.

På kommunkontoren runtom i Sverige sitter politiker och tjänstemän som ser utvecklingen varje dag. Lite mindre skatteintäkter i år också och även nästa år, konstaterar kommunalrådet när han eller hon ska få i hop budgeten. Något år planar befolkningsstatistiken ut, för att ta fart utför igen efter ett par år. En del kommuner löser kortsiktigt frågan genom höjd skatt. Konsekvensen blir att allt färre  skattebetalare ska betala mer för samma välfärd eller i värsta fall ökad skatt för exempelvis en kommunal skola som har allt svårare att få ihop fulla klasser i varje årskull och även problem med att rekrytera behöriga lärare. Sverige kantrar!

Socialdemokraternas plan var en allt starkare koncentration av befolkningen till Stockholmsområdet. Redan på 1970- talet fanns planer för hur Stockholms stad skulle uppnå 2,5 miljoner invånare före år 2000. Dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin lade dessa planer i papperskorgen. Samtidigt fanns det säkert en tanke med socialdemokraternas hårdhänta politik för folkomflyttningar. Tätare städer med storskaliga bostadsprogram skulle göra det enklare att snabbt öka den materiella standarden hos folket, helt enkelt. Ledordet var modernisering och rationalisering.
Tankemönstret lever kvar på många håll i det svenska samhället. Lägg ner skolor med alltför få elever och låt allt färre invånare i allt mindre kommuner klara sig bäst dom kan, är beskedet som kommer på pränt i många kommunstyrelserum idag.

Hälften av landets kommuner tappar invånare. Det betyder att hälften av landets kommuner har svårigheter att upprätthålla skolor, äldreomsorg, barnomsorg och övrig service på en nivå som dess invånare har rätt att kräva.

Jan Jörnmark visar i sin forskning att även kommuner med en växande befolkning har problem med välfärden. I vissa stadsdelar i Göteborg har inkomsterna minskat de senaste tjugo åren. Förorterna minskar sina inkomster därför att det inte sker en tillräcklig omfördelning inom storstäderna. Och de små kommunerna tappar inkomster i takt med att folk flyttar därifrån.

Nu har storstädernas jakt på expansion tagit fart igen. Stockholm siktar åter på att bli en två- miljoners stad. Göteborg måste kunna matcha jakten på ökad befolkning på något sätt. Befolkningen i Göteborg är för liten för att de globalt verksamma företagen i området varaktigt ska ha tillgång till kvalificerad arbetskraft. Malmö rider på en positiv våg av gränssamarbete med Köpenhamnsregionen och av att befinna sig i en Skåneregion där alla kommuner ökar sin befolkning. Värre är det i mellersta och norra Sverige. Samtidigt är möjligheterna större på landsbygden än någon annan stans i Europa. Jag samtalar med Bo Norrman i Göteborg. Han pekar på att potentialen i exempelvis Värmland är större än i Göteborg. Helt enkelt därför att Göteborg står under vatten om några decennier och Värmland sitter dels på naturresurser som ska hejda klimatförändringarna och dels kan upprätthålla ytor för boende, fritid och arbete som storstäderna kommer få ont om. Göteborgs tillgång till nya ytor kommer vara slut ungefär är 2097, menar Stefan Hellstrand som är ekostrateg och forskare i naturresurshushållning.

Ett konkret exempel är Kils kommun som jag berättat om tidigare på denna blogg.
Stefan Hellstrand menar att Kil är ett exempel på hur en ort tar tillvara de resurser som finns naturligt på orten. Försäljning av bär och svamp samt styckning av lokalt producerat kött är några verksamheter som jag studerade när jag besöker Kil för en tid sedan. Kommunledningen i Kil är övertygade om att en ökad fokusering på denna typ av näringsliv ökar ortens ekonomiska bärkraft. Kil är en av mycket få kommuner i Värmland som idag ökar sin befolkning.

En av Jan Jörnmarks slutsatser är att en mängd regleringar har lett till att storstäderna växt på bredden, istället för på höjden. Bostadsområden och affärscentrum kryper allt längre ut på landsbygden. Där är kvadratmeterpriset lägre. Regleringar av innerstädernas grönområden, regleringar av kustkommunernas stränder, regleringar av skogen samt regleringar av hagar och ängar gör att vi frestas att låta storstadens expansion ske på produktiv åkermark. Motorvägar, industrimark och bostadsområden ska alla samsas på markytor runt de stora städerna. Förortskommunerna har svårt att klara pressen, medan innerstäder utarmas och landsbygden glesas ut alltmer.

Nu säger miljöpartiet i en debattartikel i Dagens Nyheter att de vill debattera frågan om regionala obalanser med Centerpartiet. Det blir en spännande diskussion. Miljöpartiet älskar regleringar och skattehöjningar. Det är knappast det som landsbygden behöver. Samtidigt är det inte debatten om skattehöjningar och regleringar som avgör landsbygdens möjligheter framöver. Därför att landsbygdens framtid avgörs av just de faktorer som socialdemokraterna använde som argument för folkomflyttningar på 1970- talet, nämligen argument om hur välstånd skapas. Välstånd skapas inte av regleringar och skattehöjningar. Men välstånd skapas inte heller av enbart skattesänkningar och avregleringar. Och landsbygden kan bara utvecklas om någon pekar ut vägen för ökat välstånd. Själv är jag övertygad om att välstånd skapas om varje stad tar ansvar för sitt eget omland. Det omlandet varierar beroende på hur staden utvecklas och tvärtom. Varje stad är en spegelbild av sitt omland och tvärtom. Om Stockholm växer kan dess omland växa. Om Göteborg växer kan dess omland växa. Och besluten för den dynamiska samhällsplanering som krävs för att forma dessa regioner måste fattas regionalt. Jag är övertygad om att verklig landsbygdsutveckling bara kan ske om vi etablerar regioner i Sverige som tar sin utgångspunkt i de förutsättningar som varje region har. Och som tar sats i de dilemman som tex Jan Jörnmark beskriver i sin forskning och som Jan Scherman identifierat i sin vardag.

Miljöpartiet har inte en chans i en debatt om landsbygdens villkor. De har en föreställning om att alla ska bo i stan med sin cykel och sina promenadstråk. Men de har betydligt förre idéer om hur staden ska växa i symbios med sitt omland. De har överhuvudtaget inte funderat på hur exempelvis en 24- meters långtradare med skogsråvara från Moelvens sågverk i norra delen av Dals-Ed ska ta sig fram till de delar av världsmarknaden som allra mest skriker efter ersättning till oljan. De vill införa kilometerskatt, avsätta mindre resurser till vägar och öka regleringarna i skogen. Med miljöpartiets politik kommer Moelven inte att varaktigt kunna skapa tillväxt och utvecklingskraft i orter som Dals Ed.

En av de viktigaste utvecklingsinsatserna för orter i Dalsland är skapandet av Västra Götalandsregionen. Det garanterar en omfördelning av skattekraft till Dalslands fördel och det garanterar ett utbud av hälso- och sjukvård som det lilla landskapet inte hade klarat på egen hand. Även för staden Göteborg är bildandet av Västra Götalandsregionen en fördel. Staden får möjlighet att marknadsföra sig och vända sig ut i världen med en större region i ryggen. Göteborg är en mindre stad i världen än vad Västra Götaland kan vara. Västra Götalandsregionens räckvidd är ungefär den arbetsmarknad på idag 1,6 miljoner invånare som Göteborg behöver för att växa. Miljöpartiet var emot bildandet av Västra Götalandsregionen med motiveringen att regionen blir för stor. Men en liten ort som tappar sin befolkning behöver en stor region att luta sig emot, att växa tillsammans med och att lösa viktiga samhällsutmaningar ihop med. I Thorbjörn Fälldins första regeringsförklaring i oktober 1976 kan man läsa att länsdemokrati ska införas. Länsstyrelsernas lekmannastyrelser ska helt övergå till landstingen. Tre län i norra och mellersta Sverige vill införa länsdemokrati och hade fått preliminärt ja av regeringen, men för bara några veckor sedan meddelade inrikesminister Stefan Attefall, ivrigt påhejad av finansminister Anders Borg, att det blir avslag på en sådan begäran från Västmanland, Västernorrland och Norrbotten.

Sverige lider av att de flesta partier i Sverige alltjämt eftersträvar en stark stat som styr och ställer över sina invånare, antingen genom regleringar och höjda skatter eller genom ointresse för självstyre och regionalisering. Det är denna centralisering som dels skapat ödelagda lokalsamhällen som dels gjort oss oförmögna att möta globaliseringens krav på konkurrenskraft och specialisering.  Ökat självstyre och regionalisering skulle vi kunna lindra den kris som Jan Jörnmark gestaltar och ta tillvara på de ekonomiska värden som går förlorade när industrifastigheter töms och bygder överges.

Länk: Jan Jörnmark

måndag 21 oktober 2013

Besluten följer sällan kvalitén i välfärden


Varje år opereras drygt 200 personer för cancer i matstrupen på ett tiotal olika sjukhus i Sverige.  Varje år opereras ungefär åttio personer för peniscancer i vårt land.  Ingreppet erbjuds på 23 sjukhus runtom i landet. Alla vet att kvalitén på vården för dessa patienter blir sämre när ingreppen är spridda på så många ställen. Varje läkare har helt enkelt ett alltför litet antal patienter för att hålla i gång yrkesskickligheten och upprätthålla hög kvalité. Ändå tvekar politikerna att fatta besluten som underlättar arbetet för en högre kvalité i sjukvården. Troligen för att politikerna delvis är bypolitiker och inte vill riskera att viss prestigefylld sjukvård flyttas från det egna landstinget. Men också på grund av att enstaka läkare inte vill släppa tanken på att göra en viss sorts ingrepp på sitt sjukhus. Dessa frågor diskuterade vi med experter på Sahlgrenska Universitetssjukhuet förra veckan.

Förra veckan satt jag också i ett sammanträdesrum hos Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm och diskuterade det omvända. Vi har för lite kunskap om medborgarna för att fatta rätt beslut om högre kvalité i exempelvis sjukvården. Vi måste mäta och följa upp resultat mer och framför allt mäta bättre.

Lojala tjänstemän verkställer undersökningar åt oss, flitiga läkare och sjuksköterskor antecknar tålmodigt i journaler och på särskilda blanketter för dokumentation och statistik. Men ofta  frågar sjukvården om fel saker, sådant som ändå inte upplevs som ökad patientnytta. Samtidigt missar vi att dokumentera andra uppgifter som verkligen är patientnytta. I värsta fall för vi statistik om allt utom den mest väsentliga frågan, nämligen blir patienten frisk inom rimlig tid och kan leva ett normalt liv efter en viss typ av behandling, menar Barbro Friden som är sjukhuschef på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Sedan hon tillträdde som sjukhuschef jobbar hon med att vända sjukhusets fokus från traditionell ekonomistyrning till mer av värdebaserad styrning av sjukvård.

Förhållandet att vi politiker å ena sidan vet en massa om hur vi höjer kvalitén i välfärdens tjänster utan att dra slutsatser eller fatta beslut och å andra sidan att vi har stora kunskapsluckor om välfärdens resultat är ett av de största hoten mot demokratin. Medborgarna upptäcker till slut samma motsägelser som vi politiker kan läsa oss till i beslutsunderlag.  Patienter och brukare i välfärden ska fylla i oändligt med enkäter om exempelvis sin sjukdom, ingå i studier under en sjukdomsperiod samt förstås betala skatt till välfärden när man är frisk och kan arbeta.  Men ändå vet välfärdens administration  inte alltid vad de ska svara på de mest fundamentala frågorna när t ex en patient skrivs ut efter en operation. Sjukvården är inte tillräckligt patientfokuserad, menar Barbro Friden. Enligt SKL är ändå sjukvården lätt att mäta och dra slutsatser kring. I sjukvården kan man både be patienten fylla i en enkät om hur man upplever behandlingen och här kan läkare och sjuksköterskor observera hur tillfrisknandet fortlöper. Värre är det med tex gator och vägar, handikappomsorg och hemtjänst. Vi vet inte så mycket om hur medborgarna upplever servicen, därför att ingen frågar eller att kommunernas enkätundersökningar frågar om "fel" saker.

På sammanträdet med SKL ställde vi oss den spektakulära frågan om vi politiker rentav finansierar verksamhet som inte skapar något som helst värde? Ja, så är det nog. Men nu fokuserar alltfler kommuner och landsting på att verkligen kunna läsa av resultat av sina insatser. Det kommer ställa helt nya krav på analysförmåga och omvärldsbevakning, menar Lars Strid som är projektledare inom ledning och styrning hos SKL. Vi måste styra kommuner, landsting och regioner med mätbara indikatorer och innan vi pekar ut indikatorerna måste vi känna till hur indikatorerna samverkar.
- Och ta bort allt "skrot" som hindrar det goda syftet med alla mätningar, fortsätter Lars Strid som menar att vi ofta sitter fast i en djungel av indikatorer.

Så vissa saker vet vi ganska väl, tex att vården blir sämre om en viss typ av operation som riktar sig till åttio patienter sker utspritt på 23 olika sjukhus. Men här fattas inga beslut om förändring. Samtidigt skriker vården och framför allt annan typ av kommunal service efter mer kunskap om vad som är bäst för brukaren.
- Vi har egentligen ingen generell kunskap i Sverige om vilka insatser som skapar kvalité, sammanfattar Lars Strid.

Samtidigt svänger utvecklingen just nu. Alltfler sk öppna jämförelser görs mellan tex sjukhus och mellan olika typer av behandlingar. Medborgarna läser och tar del av jämförelserna. Och EU skyndar på för att patienter och medborgare fritt ska kunna välja behandling och service efter vad man själv önskar. Och landstingen kommer att få räkningen från aktiva medborgare som vill åtgärda sina hälsoproblem, oavsett om de får sin service på den egna vårdcentralen eller på andra sidan jordklotet. Till slut kommer landstingens intäkter helt och hållet avgöras av förmågan att bedriva verksamhet med hög kvalité. Det borde vara självklart att redan nu avveckla verksamhet som inte håller hög kvalité så att vi frigör resurser som kan skapa verklig kvalité för medborgaren.

fredag 4 oktober 2013

Om Schartaunism och chefers toalettbesök

- Schartaunismen bet inte på mig, säger Percy Barnevik med eftertryck. 
- Jag ville förändra världen, skaffa mig Sveriges största boksamling och jag ville ha lön med en rejäl pension, säger han. Numera har Percy Barnevik en befriande distans till det ögonblick då det avslöjades för svenskarna att han skulle få 900 miljoner kronor i pension. 
En av världens största industriledare fick möjligen sin drivkraft i motståndet mot den bohuslänska schartaunismen, som byggde på inbundenhet, att du aldrig skulle tro att du är något. Chanserna var större att komma till himlen om du höll låg profil, menade förkunnaren Henrik Schartau.
 - Men jag bar på ett annat bohuslänskt arv, inleder Percy med allvar i rösten och så berättar han om tryckeriet i Uddevalla där han började sin bana.
 - Det var ett litet företag med 12 anställda. Vi var som en familj allihop där alla hjälpte till. 

Kontrasterna blev stora när Percy ett antal år senare klev in i storföretagens värld.
 - När jag kom till Sandvik undrade jag om de som jobbade där någonsin hade träffat sina kunder. 
 - Min mission blev att återskapa det lilla företagets karaktär i det stora företaget. 

Percy Barnevik har klivit upp på scenen hos Sveriges Kommuner och Landsting  för att berätta om sitt liv och sin bok. Vi ska fira folkstyrets 150- års jubileum och passar på att lyssna på olika föredrag. Percy ger oss en del tydliga besked om ledarskapets fallgropar och ledarskapets möjligheter, som han sammanfattat i sin bok  "Jag vill förändra världen".  Han inleder ödmjukt.
 - Jag gjorde många misstag i min ungdom. Det kan ni läsa om i boken, säger han. 
Men därefter är ödmjukheten bortblåst. Barnevik ger oss handfasta tips om ledarskap. Mest kritisk är Percy mot långa ofokuserade möten. Arbetsmarknaden präglas av en ansvarsupplösande möteskultur, menar han.
 - Jag har en aversion mot möteskulturen. Det är så lätt att hänvisa till vad mötet har bestämt. Det är skitprat, människor måste ta ansvar själva, säger han med eftertryck. 
Det är chefernas effektivitet som avgör det mesta i ett företag eller på en arbetsplats, menar han. 
-Avbryt långpratare på mötena och lås dörren för dem som kommer sent till mötena, tycker Percy.
Då kommer de aldrig för sent någon mer gång. 

Han berättar om sina erfarenheter som chef på Sandvik och ABB.
 - Vi minskade personalstyrkan på huvudkontoren med 90 procent. Jag blev av med folk jag inte gillar och kunde ägna mig åt att ta tillvara potentialen på gräsrotsnivå. Där finns alltid mer kraft än man tror.
 - Det är skrämmande hur lite av potentialen i våra hjärnor som tas tillvara. Percy började jobba med delegering och ansvar, träning och tillit. Han utvecklade arbetsmiljöer där det var tillåtet att ta risker och göra fel.
 - Medarbetare ska användas till sådant de är bra på. Skäll aldrig på dem!, råder Percy Barnevik. 
Och hans mission gav resultat.
 - Sjukfrånvaron sjönk direkt. 
Själv ägnade han sig åt att vara extremt tillgänglig.
- En stol för VDn behövs inte, sätt dit en halmdocka. Jag rörde på mig hela tiden som VD, men jag använde aldrig ordet bortrest och jag fanns alltid till hands. Jag hatar människor som säger att de inte kan nås för att de sitter i möten hela dagen. De äter väl  lunch eller går på toaletten ?, frågar Percy med sin underbara retorik. 


Han berättar om 90- talskrisen. När han stängde 40 fabriker i Tyskland, Schweiz och Italien och antalet uppsagda var ungefär 25 000. 
- I Neapel där jag stängde en fabrik fick jag ha skottsäker väst på mig. Det var lite störande, men man får räkna med att vara hatad som chef, fortsätter Percy. 
Barnevik återkommer ständigt till effektivitet och att skydda din tid. Det är avgörande att kunna fatta snabba beslut. 
- Se till att hålla perfektionisterna borta. Om dom får styra springer konkurrenterna i från dig, menar han.
- Förlora pengar är ingen fara, men förlorad tid är för alltid förlorad.  
Han påminner oss om våra fulltecknade almanackor.
 - Se till att du har 25 procent luft, så att du aldrig fördröjer andras möten. Ibland bar Percy ut stolarna från möteslokalen. Om alla stod upp under mötet blev det kortare och effektivare. 
I effektiviteten och snabbheten ligger också behovet av ständiga förändringar.
 - Du måste förändra hela tiden. Människan är till naturen tveksam till förändringar. Men stannar du cykeln så faller du.  
Percy återkommer till jakten på tid, också i vardagen på jobbet.
 - Jag har arbetat många timmar, men i ett visst läge blir man ineffektiv. Gå hem kl 18 istället för kl 20. Tänk på att allt som är bråttom är inte nödvändigtvis viktigt. Av alla inkommande ärenden kan man slänga 60 procent i papperskorgen, 20 procent kan du delegera och 10 procent tar du hand om själv. 
- Älta inte frågorna. Fatta beslut! Och töm skrivbordet varje dag, tillägger Percy. 

Det är lätt att få intrycket att Percy Barnevik har varit en hatad och hänsynslös typ. De omdömena har han fått många gånger. Men man måste våga vara chef och vara medveten om att chefer inte är älskade på någon arbetsplats. Percy skiljer också tydligt på beslutsfattandet i sig som ofta kan vara drastiskt och konsekvenserna av besluten. 
- I genomförandet måste man visa empati, säger han. 
Och strid aldrig för stridens skull, betonar han.
 - Slåss bara när andra alternativ är uttömda. Slåss bara när det är värt det. Slåss bara när du vet att du kan vinna, manar Percy Barnevik. 

Han berättar  om kriser som han gått igenom som industriledare. Exempelvis när journalister hade hittat ett par anställda som smugglade datorer till Ryssland. I sådana lägen ligger det nära till hands att gå ut och dementera. Det ska man inte göra, betonar Percy
.- Du måste utgå från att journalisterna ligger före dig och du måste utgå från att problemet är värre än vad det först verkar. Inga kriser av denna typ kan passera utan blod på golvet, fortsätter Percy och berättar öppenhjärtligt att han var nära att avgå vid det tillfället för att rädda företagets rykte. 
Men eftersom Percy Barnevik aldrig gick ut och dementerade smugglingen kunde han överleva som chef när bevisen kom att smuggling hade förekommit.
 - Jag kunde inte anklagas för att ha ljugit, alltså överlevde jag, menar han. 

Ju mer jag lyssnar på Percy, desto mer förstår jag att ledarskapet handlar om ärlighet. Ärlighet i vid bemärkelse, alltså inte bara i meningen att tala sanning. Att vara ärlig i meningen att ge möjligheter för alla medarbetare att förstå sammanhangen.
 - Det handlar om tydlighet och att komma i håg att människor glömmer.Låt inte människor lämna rummet utan att de har förstått, manar Percy. 

Jag tycker mig också kunna hitta spår av schartaunism i det som Percy Barnevik säger. Mot slutet betonar han iallafall att man inte behöver vara bäst själv.
 - Det är teamet som ska vara bäst, förtydligar han. 
På ABB skapade han 1200 team av företagets 200 000 anställda. Det blev det lilla företagets karaktär i det stora företaget. Det lilla Uddevalla i den stora världen. Så enkelt det låter, men säkert svårt i praktiken. Tack Percy för tipsen. Jag ska läsa boken!