onsdag 9 november 2016

Bortom politikens krogshow


- Alla frågar efter enkla lösningar. Men det finns inga enkla lösningar.

Jag småpratar med en kompis på telefon.  Det är semestertider, vi har båda gott om tid och passar på att prata fritt om allt - från min mans födelsedagskalas till världspolitik. Hans analys under pratstunden är att politik och offentligt liv försökt förenkla och reformera sig under några årtionden, från komplicerat och mödosamt arbete till något som istället heter snabba svar och tydligt ledarskap. Men sådana reformförsök tenderar att bli kontraproduktiva, menar han.

Det demokratiska systemet har kanske ansträngt sig att möta medborgarna med tydlig information, smartare möten, nya sätt att samtala, enklare processer, fler tydliga mål och bättre uppföljning på senare år. Ett slags politikens sätt att sätta in sig själv i kommunikativa och administrativa system. Vi försjunker först i folosofiska möten om varför exempelvis kommunen finns och slutsatsen blir att vi ska var käckare, gladare och proffsigare i mötet med medborgarna. Varje kommun eller landsting eller för den skull en vanlig arbetsplats ska vara mer professionella gentemot sina uppdragsgivare, de anställda, kunderna eller skattebetalarna. Besluten bakom den glättiga broschyren ska hållas tillbaka, nu ska själva glättigheten framhävas. Det ska vara skoj, det ska vara underhållning, nu ska allvaret a la Hillary bort, nu ska Trump- fasaden kommuniceras. Politiken ska fräschas upp som företeelse.

Uttrycket från min kompis har malt i mitt huvud sedan i somras. Jakten på de enkla lösningarna är alltså en illusion. Det finns inga snabba svar eller enkla lösningar. Allt är svårt och komplicerat. Det är demokratins väsen. Man kan knappast förenkla kommunikationen om ett politiskt beslut, då gömmer man själva demokratins själ och då står dörren plötsligt på glänt för antidemokratiska krafter att kliva in.

Ger vi som värnar demokratiskt fattade beslut sken av att politik bara är underhållning, ett scenframträdande eller en ren show då lurar vi oss själva. Politik kan i grunden aldrig delas upp mellan repetion och premiär, mellan träning och match, mellan internt och externt. Politik är alltihop på en gång i en ständigt pågående och komplicerad process. Medborgare och skattebetalare kan aldrig förskonas från någon del av processen. Och de folkvalda förlorar i legitimitet om de försöker förenkla eller degradera politik till enbart en serie av utspel eller politiska krogshower.

Jag drar paralleller till den förre finansministern Kjell- Olof Feldts uttalande och memoarer om att kommunikatörer och informatörer alltmer tagit över det jobb som egentligen är politikernas sak. Politik degraderas till kommunikation av ett redan fattat beslut eller ett utspel om en fråga som bara finns i utopin när politik egentligen är ett gytter av studiecirklar, sammanträden, budgetberedningar, kompromisser och till sist ett beslut med ett protokoll och en justering. Om och om igen. År ut och år in.

- Hillary Clintons biografi är ganska tråkig att läsa, sa en journalist i radion går. Samma journalist underströk att Hillary nog är en av de mest skickliga politiker som finns i världen.

Men eftersom hon uppfattas som tråkig ska hon aldrig få chansen att visa att hon är den skickligaste politikern i världen. Om vi ska ta oss till månen är det självklart att den mest erfarna astronauten rekryteras, om det ska byggas bilar eller flygplan, bakas bröd eller undervisa barn så vill vi självklart ha dom bäst skickade teknikerna, de mest rutinerade bagarna eller de mest begåvade lärarna. Men när vi går till valurnan vill vi gärna rösta bort dom erfarna och släppa fram dom roligaste. Som sedan ska leda en kommun, ett land eller en hel kontinent. Och ta ansvar för polisväsende, försvarsmakten, den högre forskningen och sjukförsäkringen för alla.

Det finns två undertoner efter valet i USA i natt. Den ena tonen är kaos och katastrof, att medborgarna missat sitt eget bästa när de röstat fram en galning. Den andra tongången är att vi får de politiker vi förtjänar - att Donald Trump blev president är en naturlig följd av politikers tillkortakommande och ett utslag av politikers missbruk av det demokratiska systemet.

- Jag tror vi är alltför mätta, sa en annan person nyligen.

Någon annan stans läste jag att i en välutvecklat samhälle som de flesta västerländska demokratierna finns det alltid en stor grupp som tänker att det ordnar sig. Många tänker att jag kan glida ovanpå. Går det bra för samhället i stort så går det säkert bra för mig också. Så jag kan kosta på mig att rösta på en galning, chansa lite eftersom det knappast kan bli sämre.

Här nånstans går vi vilse. Därför att det kan ju faktiskt bara bli sämre. Eftersom vi är ganska mätta, västvärldens medelklass är ganska belåtna och nöjda, välutbildade och välavlönade. Och vill helt naturligt skydda sin goda välfärd. Den högsta standarden som världen skådat. Det är ganska bra nu. Bara vi slipper invandrarna, kan hålla tillbaka skatterna, kan låsa huset på natten, se till att det finns poliser och vakter som skyddar oss, inte enbart mot inbrott och andra brott, utan även hjälper oss att glömma att världen aldrig slutar förändras. Då förblir allt bra.

Om en alltför stor andel av medelklassen tror att allt är ganska bra och förändringar är onödiga då har vi i själva verket sått det första fröet till katastrof. Medelklassens ansvar är att leda en utveckling som alltid förändras. I föreningsliv, i politiskt arbete, på arbetsplatser och i fackligt arbete, inom idrotten eller på skolan. Om medelklassen slutar upp med det, lutar sig tillbaka, tar lätt på skyldigheter som följer med rättigheter så förtvinar sakta den plattform som möjliggör lättjan. Slutar du att trampa så välter cykeln, som Percy Barnevik skriver i sin bok.

Om medelklassen tar time out från sitt djupare demokratiska ansvar och hemfaller åt enbart demokratins fasader då breder frustrationen ut sig och dörren öppnas för populism, lögner och ett alltmer förljuget samhälle som dessutom stagnerar rent ekonomiskt.
- Jobb kan aldrig skapas ur rädsla, som Hillary Clinton sa i ett av sina sista tal.

Vem ska då vända trenden ? De skickliga politikerna som redan skuffats undan eller medborgarna som i sin frustration blivit alltmer frestade att agera i demokratins utkanter? Svaret är att man måste mötas på mitten. Lägga om strategin tillsammans. De valda måste vägra ställa upp i den förenklade politikens talkshow som bara förlöjligar demokratiskt arbete. Och väljarna måste fundera på vad som bygger ett gott samhälle på sikt. Framför allt måste väljare och valda jobba tillsammans i föreningsliv och studiecirklar, i diskussionsklubbar och till sist också skapa en agenda för politiskt arbete som är precis så mödosam och svår som ett starkt demokratiskt samhälle förtjänar. Det finns inga enkla lösningar.




fredag 8 april 2016

Minska godtycket och öka kvalitén i brevbefordran!

En sommar för nästan 35 år sedan kom min farbror David med en flaskpost till mig. Jag blev överrumplad. Var hade han hittat den och varför skulle jag ha den? David brukade tillbringa sin semester på Dyrön, en liten ö utanför Tjörn och nu hade denna flaskpost drivit i land vid hans favoritbadplats på ön. Jag skulle ha flaskposten, eftersom den som skrivit brevet i flaskan skrev på tyska och David hade fått information om att jag nyss börjat läsa tyska.

Vi den tiden var jag i 13-14-årsåldern och en entusiastisk skribent. Jag skrev brev och vykort så fort jag fick chansen, jag skrev gärna dagbok och älsklingsämnet i skolan var när vi fick ägna oss åt fritt skrivande. Jag läste brevet i flaskan med intresse och det visade sig vara en hälsning från en tjej i min egen ålder, som bodde i Tyskland, som hade varit på semester i Danmark och som fått för sig att kasta i en flaskpost för att se var i världen brevet flöt i land och om någon skulle svara. En svensk tjej i hennes egen ålder, vars farbror hittade brevet på Dyrön, var alltså svaret.

Jag letade fram tyskalexikonet i mammas och pappas bokhylla - jag hade bara läst tyska en termin och hade lite svårt att skriva brev helt flytande på tyska. Enda tillfället jag pratat tyska tidigare var när det kom tyska gästarbetare till Tjörn för att bygga upp den rasade Tjörnbron. Dessa tyskar hade knappast imponerats av mina stapplande tyska substantiv. Så det blev inget längre samtal. Att ge sig på att skriva var ju ännu svårare. Jag lyckades i alla fall få i hop ett stort antal brev och "flaskposttjejen", som jag glömt namnet på nu, skickade brev tillbaka i några år och jag tränade kanske min tyska mer än jag hade gjort om det bara blivit sex års tyskastudier vid skolbänken.

Mitt engagemang för brev och hälsningar fortsatte. Därför var det jättekul när jag blev tilldelad en praktikplats på Postkontoret i Kungälv några år senare. Jag fick sortera brev, frankera brev, dela brev i trappuppgångar och längs gator. Dessutom fick jag lära känna arbetet i luckan för en postkassörska. Jag har precis nyligen fått veta att de som handledde mig på Postkontoret i Kungälv jobbar kvar och jag har planer på att åka dit.

Lika överraskad som jag blev den där sommardagen när farbror David kom med en flaskpost blev jag när jag för en tid sedan fick ett telefonsamtal via mobilen, när jag låg vid strandkanten hemmavid i månadsskiftet juni-juli förra året. Den vänliga rösten i telefonen undrade om jag kunde ta hand om utredningen av postlagstiftningen det närmaste året. Jag är tyvärr ingen vän av funderande eller inre överläggningar med mig själv. Jag tackade ja inom ett par dagar.

Det har varit några månader av blod, svett och tårar, men mest glädje, inspiration och kunskapshöjande aktiviteter i regeringskanslisets lokaler på Karlavägen i Stockholm och på sorteringsterminaler, i telefonsamtal och möten med postoperatörer och brevbärare, fackförbund och småföretagare om postservicens utveckling.

Idag presenterar jag ett delbetänkande efter ett fantastiskt arbete av mina två medarbetare Emma Maraschin och Sofie Sandell. Huvudinnehållet i förslagen är att stärka brevet som kommunikationsmedel.

När vi människor vill skicka något som är viktigt för oss, då skickar vi ett brev. E-mail och digitala verktyg använder vi när det är bråttom. Och vi kommer att få allt mer bråttom. År 2025 kommer vi svenskar att skicka 250 miljoner digitala brev. Men än så länge skickar vi svenskar över två miljarder brev årligen. Så följaktligen är en del brev mindre akuta. Tränger man djupt in i människors behov så är det antingen superbråttom och då slänger vi iväg ett mail eller också skickar vi ett brev som är mindre bråttom. Fast de flesta vill undvika godtycke och ingen vill leva i ovisshet om brevet kommer fram. Det gamla uttrycket; "som ett brev på posten" använder vi när vi vill berätta om något som håller kvalitéen. Ganska få av oss skulle välja flaskpost för försändelser, man vet aldrig om det kommer fram till någon överhuvudtaget.

Så mitt krav i dagens delbetänkande är att alla brev ska komma fram på två dagar, istället för dagens krav att alla brev ska komma fram på tre dagar. Därmed minskar vi godtycket. Ett brev ska komma fram på två dagar. Punkt slut. Jag är nöjd med förslagen, nu får vi se hur resten av svenska folket tar emot betänkandet och vad regeringen gör med det.

måndag 14 mars 2016

Förena lokal identitet och global öppenhet via starka regioner

GP: s Alice Teodorescu sätter fingret på ett intressant fenomen. Den svenska debatten om invandring har en tendens att vara så korrekt att den nästan förkastar och förnekar svenska traditioner. Vi vill vara så öppna att vi missar att öppenhet förutsätter aktiv handling i vardagen. Vi vill vara så internationella att vi nästan städar undan varje fras som luktar svensk eller nordisk. När en av delfinalerna under melodifestivalen försöker sig på tricket att ändra i nationalsången, så att vi sjunger "jorden", istället för Norden tror jag att internationalister gör sig själv en stor otjänst. Debatten handlar knappast om vilken plats vi vill dö på, utan om hur vi förhåller oss till våra medmänniskor, oavsett ursprung.



Alice Teodorescu kritiserar, helt berättigat
det svenska självföraktet. Det finns traditioner och
värden som bygger ett gott samhälle och som ytterst
handlar om demokrati. Dessa värden ska användas för att
förbättra integrationen, istället för att föraktas, menar hon.
En flykting som kommer till Sverige riskerar att bli chockad över att invånarna tenderar att förneka sitt eget ursprung. Jag tror det beror på att det typiskt svenska eller rättare sagt den svenska ekonomiska utvecklingen har varit ganska extrem och dessutom kastat oss mellan två ytterligheter på ganska kort tid. Det gör oss förvirrade i en tid med svagt politiskt ledarskap.


PRIVAT ÄGANDERÄTT


Inget land i Europa har haft så stor andel självägande bönder som Sverige. Här i Västsverige var vi dessutom extrema i förhållande till övriga Sverige. Småbrukare som alla ägde sina egna jordplättar och som tog privat ansvar för både sådden och skörden präglar vårt samhälle också idag, trots att de flesta bönder för länge sedan packat ihop. Den privata äganderätten står i fokus för samhällsutvecklingen och är en nedärvd ådra som genomsyrar vårt tankesätt också idag. Det synsättet har tjänat Sverige väl.




Entreprenörer och egenföretagare med ett småfolkskapitalistiskt synsätt och fokus på eget ansvar har drivit Sverige framåt. Samtidigt förutsatt entreprenörskapet ett solidariskt ansvar för byns invånare och en någorlunda väl fungerande lokal demokrati. Den självägande bonden åt middag vid samma köksbord som drängen och pigan. Bonden bestämde över sin jord och sitt kapital samtidigt som denna makt förutsatte lyhördhet och respekt för arbetskraften. Det genuint svenska, i meningen det svenska bondesamhällets utvecklingskraft, förutsatte stor frihet och individuellt ansvar för produktionsfaktorerna jorden och kapitalet. För den tredje produktionsfaktorn; människan eller arbetskraften, formades ett delvis annat synsätt. Mellan barn och äldre eller mellan grannar inom byn utvecklades en ömsesidighet där omtanke och hjälpsamhet var självklart. Den frie bonden var beroende av en lokal gemenskap där alla hjälptes åt. Överdrivet stora inkomstklyftor eller betongförorternas anonyma boendemiljöer var otänkbara eftersom de försvårade utveckling.




När Sverige kastade loss från bondesamhället och övergick i ett industrisamhälle gick processen fortare än i något annat land. Kanske berodde utvecklingen på bondesamhällets stagnation och relativa oförmåga att modernisera sig. Kanske var det socialistiska värderingar och industrisamhällets överlägsna produktionsmetoder som trängde ut samhällsfundament som lokal gemenskap och privat initiativkraft. Få industriländer lyckades så väl som Sverige samtidigt som inget industriland urbaniserades så fort som Sverige. Vi kastade vissa värden överbord samtidigt som utvecklingen till världens rikast nation förutsatte att vi tog tillvara på just dessa värden.


LIVSMEDELSEXPORT VAR SPRÅNGBRÄDA


Utvecklingen i Sverige har alltid byggt på stor öppenhet mot omvärlden. Livsmedelsexporten var språngbrädan. Böndernas barn blev ingenjörer och läkare i ett modernt samhälle medan vi öppnade famnen för stor andel arbetskraftsinvandring som kunde fylla skiften på Volvo, SKF, Sandvik och ABB. Någonstans på vägen förlorade vi balansen och glömde bort att den framgångsrika industrinationen Sverige förutsatte lokal demokrati, stor andel småföretagande och en livsstil förankrad i den svenska myllan. Nu har vi en paradoxal debatt om att antingen tvätta bort det svenska eller att kossorna är vår största miljöbov. I själva verket bygger Sveriges välstånd både på kossorna och öppenheten, både på individualism och lokal demokrati, men det politiska ledarskapet har svårt att klara både och. Sverige vill gärna vara landet lagom, men är egentligen ett extremt land som kastat sig själv mellan ytterligheter genom historien.




Statsminister Stefan Löfven har ägnat helgen åt att försöka prata upp opinionssiffrorna för (s) genom att säga att han inte vill tillbaka till den situation vi hade i höstas och "jag står upp för den svenska välfärden". Socialdemokraterna är kanske det parti som mest förknippas med kampen mot fattigdom, men efter helgens uttalanden har det definitivt blivit tydligt att (s) eventuella fattigdomsbekämpning mestadels handlar om dem som för tillfället bor i Sverige. Om armod och elände finns någon annan stans i världen och några promille av dessa söker sig till Sverige så ska vi stänga gränsen och klamra oss fast vid den "svenska modellen".




I spalterna här i Västsverige fortsätter diskussionen om hur vi ska få fler invånare och en starkare västsvensk konkurrenskraft. Det är en diskussion som är det raka motsatta till Löfvens budskap. Jan Jörnmark utvecklar regelbundet den intressanta debatten om Göteborgs stads utveckling. Jag delar stora delar av hans analyser och de flesta slutsatser. Fast just nu drar han fel slutsatser, menar jag. Han säger att Västsverige är alltför glest befolkat för att kunna bära exempelvis Västlänken. Problemet är knappast Västlänken, utan istället den västsvenska regionens generella och särskilt Göteborgs oförmåga att växa.


MÄNNISKORS UPPBROTT DRIVER UTVECKLING


Vi behöver bli fler invånare, få hit mer investeringar och ökade satsningar som kan stärka den internationella konkurrenskraften. Göteborg behöver bli en tätare stad och Västsverige som helhet hållas samman för att stärka sin position i världen. Statsminister Stefan Löfvens tendenser att vilja stänga Sverige undergräver möjligheterna för exempelvis Göteborg att växa genom ökad öppenhet i världen. Göteborg har förvisso problem med integration, men stadens styrkor är samtidigt en stor närvaro av globala företag och internationella influenser. Att klamra sig fast vid en nationalstat som sjunger den svenska modellens lov riskerar att försvåra för regioner som vill öka tillväxten genom innovationer och öppenhet i en global värld.



När jag pluggade på Handelshögskolan i Göteborg, för övrigt på samma institution som Jan Jörnmark, lärde jag mig att det är människors uppbrott som ytterst skapar välstånd och utveckling. Vi läste kurser om exempelvis det fattiga människorna under Medeltiden, om hur städer som Florens, Venedig och Paris stärkte sin ställning genom att fattiga människor sökte sig dit, först för att de var just fattiga och lottlösa, sedan för att de hade en drivkraft att hitta försörjning, tvingade sig själva till att vara kreativa och vartefter medverkade de i en positiv spiral som gjorde att dessa städer växte till handelsplatser med beundransvärd stadsutveckling och så småningom också turistmagneter.




Jan Jörnmark skriver också att Göteborg började tappa mark redan under andra halvan av 1800-talet. Det stämmer. Samtidigt var Västsverige en region som ökade sin befolkning och sin utvecklingsförmåga snabbast i Sverige om vi studerar första halvan av 1800-talet. Västsverige går mer hand i hand med bondesamhällets uppgång och fall, eftersom andelen fria bönder var fler här än i övriga Sverige. Denna relativa gleshet är vår svaghet, men också vår styrka. Om en stor andel självägande bönder byggde Västsverige så finns det antagligen en nedärvd entreprenörsanda som vi kan bygga andra halvan av 2000-talet av. Denna svenska tradition är, som sagt, raka motsatsen till det budskap som Stefan Löfven basunerar ut. Tänk om en politiker hade försökt stoppa livsmedelsexport och ökad internationellt utbyte i slutet på 1700-talet ? Då hade aldrig Göteborg och Västsverige blivit en av Europas mest kunskapsintensiva regioner under slutet av 1900-talet.


GÖTEBORG BEHÖVER EN MATCH


Om Västsverige ska bli en region som tar tillvara sina enorma naturresurser och sin industriella erfarenhet och binder ihop dessa med idéer om en biobaserad ekonomi så måste nationella mallar läggas åt sidan och förutsättningar för regional dynamik skapas. Regional dynamik är inget självändamål. Men  nya regionala kraftcentra kan bara växa fram i samspel med sitt eget regionala omland. Sådana regionala kraftcentra måste vara tillräckligt starka för att hålla statens stuprörstänkande borta och istället utveckla verkligt självstyre. Omlandet måste vara tillräckligt stort för att kunna skapa ett inomregionalt växelspel. Om det optimala växelspelet mellan Göteborg och dess omland omfattar även Halland och Värmland får framtiden utvisa. Jag tror att Göteborg behöver en match, en regional politisk kraft som kan sätta sig över de gamla låsningar som präglar staden. Enda sättet att möta en stad i stagnation är att stadens omgivningar bestämmer sig för att leda moderniseringen från den samlade landsbygdens horisont. Precis som Västsverige gjorde på 1700-talet. Staden kommer aldrig, efter 150 års nedgång, att klara uppgiften inifrån.




Regionfrågan handlar knappast om vilket geografiskt avstånd som är optimalt mellan regionens sydspets och norra länsgräns. Regionfrågan handlar om strukturer som kan underlätta för en nytt sorts politiskt ledarskap, som är tillräckligt självständigt för att både stå emot statlig likriktning och sätta sig över lokal bypolitik. Ingen region kommer att lyckas utan ett starkt ledarskap. Josefina Syssner skrev i en avhandling för nästan tio år sedan att utvecklingen av en region ytterst beror på ledarskapet. Jag håller med!


Snart måste ledarskapet i Sverige formulera en syntes, som kan ta tillvara bondesamhällets djupt rotade värden med industrisamhällets moderniseringsförmåga, istället för att fortsätta att kasta oss mellan industrisamhällets avigsidor och den svenska landsbygdens utanförskap. Ett starkare regionalt självstyre kan vara en viktig pusselbit för att lyckas.


Misslyckas vi med att formulera en sådan syntes kommer polariseringen i Sverige att fortsätta och riskera att leda till, precis det som Alice Teodorescu befarar, försämrad integration, stagnation och relativ fattigdom.


 




onsdag 13 januari 2016

Stänga gränser och bli fattiga eller leva gott på öppna gränser- det är frågan ?

På ett sätt är allt bara oroväckande, förfärligt och otäckt. På ett annat sätt vilar det ett ologiskt resonemang bland dem som vill stänga gränser som borde vara enkelt att avslöja. Dom som säger sig kämpa för det genuint svenska glömmer att vårt välstånd bygger på att tillvara utländska influenser, leva gott  på utländsk efterfrågan av varor och att importera arbetskraft. Den modellen kan i framtiden tvinga oss till ökad lönespridning. I en sådan valsituation väljer regeringen stängda gränser. Jag skäms!
 
 
När jag pluggade på Handels i Göteborg på 90- talet noterade jag en intressant diskussion om vad som egentligen är hönan och ägget i Sveriges ekonomiska utveckling över tid. Var det ökningen av den inhemska efterfrågan som var startknappen för industrialiseringen på 1800- talet eller var det en internationell efterfrågan som drev fram en industriell utveckling? De flesta forskarna är  tämligen överens om att det var en ökad utländsk efterfrågan som var språngbrädan, även om en mängd andra förutsättningar lade grunden för en industriell expansion. 
 


Under hela Sveriges moderna historia har vår födkrok varit utländsk efterfrågan. Vi har under 150 års tid lärt varandra att konkurrenskraft i en öppen ekonomi är förutsättningen för jobb. Bara om vi är duktiga i ett internationellt perspektiv kommer vi att kunna sälja bilar, mediciner, IT- tjänster och Kalles kaviar. 
 


50 % av BNP utgörs av export. Anställda på Sandvik eller Volvo, SKF eller ABB fungerar som ambassadörer för att globala exportföretag skapar drivkrafter för jobb och ekonomisk tillväxt som ger mervärden som i sin tur genererar intäkter till välfärden. 
 


När jag besökte storföretaget Getinge för några år sedan berättade företagsledningen att många av deras kunder ofta vill försäkra sig om att såväl produktutveckling som tillverkning av specifika varor hos Getinge verkligen sker i Sverige. Svensk tillverkningsindustri betraktas som en kvalitetssäkring i sig. Sverige är ett varumärke för kvalité. Med en sådan hävstång kan såväl privata som offentliga arbetsgivare betala relativt höga löner, ställa allt högre kvalitetskrav i all produktion och därmed kan det svenska samhället unna sig många välfärdstjänster med hög kvalité via relativt höga skatter. Det är den svenska välfärdsmodellen i ett nötskal. Vi svenskar är mer globaliserade och mer beroende av högkvalitativ varuproduktion än många andra folk. 
 
 Sveriges välstånd bygger på en viktig växelverkan. Å ena sidan leveranser av industriprodukter under trycket av utländsk efterfrågan och å andra sidan upprätthållande av denna internationella konkurrenskraft genom ett växande befolkningsunderlag via generösa välfärdssystem, öppenhet och invandring. Om Sverige börjar agera för en stagnerad befolkningsutveckling via stängda gränser då kommer vi så småningom även att mista efterfrågan på varumärket Sverige och svenska industriprodukter. Och då försämras välfärden.

SLÅSS FÖR DET SVENSKA?


Vi var många som läste den intressanta artikeln om Sverigedemokraternas Ungdomsförbund i DN under julhelgen. Skrämmande läsning men också befriande tomt på argument om vad dessa politiska krafter egentligen vill. 


- Och man känner sig aldrig så svensk som när man är utomlands. Jag insåg att det vi har är värt att slåss för, säger William Hahne som representerar de sverigedemokratiska ungdomarna. Han utvecklar knappt vad det är som han ska slåss för. Bara något allmänt diffust svenskt. Att bevara det svenska ariska utseendet, ja visst det är antagligen hans djupare tanke bakom resonemangen. Han ondgör sig i artikeln över sin vistelse i Jakarta där han gick i skola med 100 nationaliteter.


Men om han nu vill bevara det svenska, möjligen endast det svenska ariska utseendet, så levar han i tron att det enklast görs genom att stänga gränser. Stänger man porten för det utländska utseendet stänger man även dörren för det som är det svenska välståndet, den svenska modellen, den höga svenska materiella standarden osv. Vilka svenskar med svenskt utseende vill i slutändan leva i ett land som stänger gränser till omvärlden i största allmänhet? Överallt i media just nu rapporteras om rekryteringssvårigheter av sjuksköterskor, problem att få tag på ingenjörer osv. Den svenska välfärden står mer stark än någonsin, men det fattas folk.




STÖRRE BEFOLKNING SÖKES


Den svenska välfärdsmodellens expansionsperioder förutsatte en relativt stor och växande befolkning. Man behöver knappast vara många för att utveckla en högpresterande och kunskapsintensiv industri, men för att fostra tillräckligt många ingenjörer och bioanalytiker av världsklass behövs ett stort befolkningsunderlag. Därför har Sverige varit beroende av invandring under i stort sett hela sin moderna historia. En ekonomi som bygger på omfattande export förutsätter välutbildad arbetskraft som kan utveckla produkter med i högteknologisk framkant. Det förutsätter i sin tur att vi öppet letar arbetskraft över hela världen. En industrination med omfattande export behöver alltså öppenhet både för att hantera själva exporten och för att importera tillräckligt kvalificerad arbetskraft. På Chalmers verkar forskare från Bangladesh som är världsbäst på fordonsforskning. På Sahlgrenska opereras vi av läkare i världsklass. Deras insatser bidrar till att  svensk sjukvård kan bota sjukdomar som fortfarande är obotliga i andra delar av världen. De indiska läkarnas forskning sätter Sverige på kartan och medverkar till att ännu fler utländska forskare och nyckelpersoner vill flytta hit för att utveckla uppfinningar just i vårt land.




Nyckelpersoner och duktiga forskare kan knappast handplockas. Många måste skolas här på plats. Och forskarna måste ha med sig partners, barn och andra anhöriga för att kunna göra ett bra jobb. Forskare och nyckelpersoner i industrin är globala av naturen, de vill jobba där de får utlopp för sin skaparförmåga och uppfinningsrikedom. Deras anhöriga är väsentliga stöttepelare. Utan barn och en partner kan chefer i näringslivet eller ledare i akademin knappast åstadkomma resultat. Ett land som Sverige som valt öppenhet som metod för välfärd måste välja öppenhet rakt igenom inom näringspolitik, skattepolitik, energipolitik och - flyktingpolitik. Det hänger ihop i en kedja. 


Många svenska företag som SKF och Ericsson etablerade sig tidigt i andra länder. När jag besökte Indien för tre år sedan beskrev våra guider på ambassaden med all önskvärd tydlighet hur de svenska storföretagen är institutioner i Indien sedan över 100 år tillbaka. Varumärket Sverige finns i hela världen. I den stund som människor behöver fly från exempelvis Mellanöstern finns medvetenheten om Sverige på deras näthinnor i dubbel bemärkelse. Många känner svenskar som jobbat åt Ericsson i deras hemland eller också har dom andra relationer med företeelser som stärker det svenska varumärket. Det blir naturligt att söka sig till Sverige i en akut situation när det blir omöjligt att vara kvar i sin hembygd i exempelvis Afghanistan eller Syrien. 
 


ÖPPENHET LÖNAR SIG 



Den är ofrånkomligt att ett land som vill leva gott genom stor öppenhet och omfattande export också får ta kostnaderna för större flyktingströmmar i tider av oro. Vill vi ha vinster i de delar som öppenhet och export för med sig måste vi också bära utgifterna som import av arbetskraft och flyktingar kan medföra. Sverige har i stort sett alltid gjort kalkylen att öppenhet lönar sig. 


I alla år som jag ägnat mig åt politik har det framkommit ganska tydliga signaler och ibland tvärsäkra uttalanden om att hotet mot Europas säkerhet knappast är krig. Däremot kan vi räkna med flyktingströmmar och miljöproblem, demokratiska kriser och sabotage av olika slag. Det har varit ett tungt argument för mig att förorda mindre skattemedel till vapen och mer resurser som kan möta dessa nya hot.

EU HAR TAGIT TIME OUT

Många, många gånger har jag också argumenterat för att det i längden kommer bli omöjligt för Sverige att ha en egen välfärdsmodell med högre skattetryck, högre löner, en trögare lönebildning och mer generösa välfärdsystem än övriga Europa. Världen är global och framför allt inom Europa integreras vi allt mer. Gränser ska vara öppna, människor ska kunna resa, jobba och bo var man vill. Det förutsätter i sin tur att åtminstone den europeiska kontinenten har likartade välfärdsystem. Vi gick med i EU för att delvis åstadkomma detta. Vi skapade en tullunion, men Europa kom ingen vart med en politisk union. Jag röstade nej till tullunionen EU i valet 1994 för jag ogillade starkt argumentet att resa murar mot omvärlden. När vi väl var inne i tullunionen efter medlemskapet tyckte jag att vi i rimlighetens namn måste ha ett långtgående politisk samarbete om en tullunion ska vara meningsfull dvs gemensam valuta osv. Så jag röstade ja till EMU år 2003. Många har hånat dem som röstade som jag- först nej och sedan ja. Men nu ser vi konsekvenserna av att vi har en tullunion, en gemensam yttre gräns på pappret men med avsaknad av en kraftfull politisk union som kan ena Europa i gemensamma politiska spelregler. Europa förmår dåligt hålla ihop de yttre gränser som var så angelägna när de flesta partier från höger till vänster argumenterade vid EU- inträdet och Europa saknar också muskler inom denna union. Och nu sviker Sverige även överenskommelser om nordisk passfrihet, retar upp danskarna och riskerar att sabotera gränsöverskridande insatser som görs och har gjorts i Norden under decennier. Jag skäms!

DEBATT OM SOCIAL TURISM BROMSADE

Dåvarande statsminister Göran Persson varnade för social turism i början av 2000- talet och argumenterade för nya gränshinder för baltiska medborgare att komma till Sverige. Den argumentationen var Socialdemokraternas sätt att undvika att ta diskussionen om välfärd och lönebildning i Sverige. Sverige höll hårt på sin modell och blundade för baltisk svart arbetskraft som ändå tog sig in i Sverige och städade toaletter på Mc Donalds för skitlöner. Tänk om vi hade tagit diskussionen om välfärden och lönebildningen då, vågat stå upp för ökad arbetskraftsinvandring från Baltikum den lagliga vägen, accepterat en utveckling med ökad lönespridning i Sverige och därmed kunnat erbjuda tusentals arbetskraftsinvandrare betydligt bättre villkor än de villkor och livsbetingelser de lever under idag, som tiggare i Sverige eller som arbetslös i något östeuropeiskt land. Och hade vi börjat ändra lönebildningen i Sverige för ett antal år sedan så hade många flytningar lättare kunnat få jobb idag och ketchupeffekten som vi nu har vid gränsen hade kanske uteblivit eller dämpats något.

HAVERI FRÅN TVÅ HÅLL  

De senaste veckorna har Sverige gripits av panik, börjat stänga gränser och därmed klamrar man sig fast vid arbetsmarknadsmodeller som ändå håller på att haverera från två håll. Vi lockar varken den bästa arbetskraften som kräver de högsta lönerna eller förmår skapa jobb till dem som gärna gör en insats för en något lägre lön. Och vi verkar ha glömt att det ofta är utländsk efterfrågan eller något annat yttre tryck som driver fram utveckling i Sverige.



Svensson hemma i soffan är självklart oroad. Hotas mitt jobb och min lön ? Svenssons jobb och Svenssons lön hotas oavsett, säger jag. Antingen stagnerar Sverige som industriland därför att vi har stängt gränsen för de duktigaste läkarna, de främsta ingenjörerna och de smartaste ekonomerna som utgör nyckelpersoner i välfärden. Eller också stagnerar Sverige för att vi har för höga löner för dem som råkar befinna sig i Sverige. Dom som råkar befinna sig i Sverige är för få för att driva Sverige framåt och dessutom har de ett för högt löneläge. Om företaget Sverige dessutom stänger gränsen så att befolkningsökningen stannar av och de globala nyckelpersonerna tar jobb någon annan stans i världen på grund av stängda gränser då är det riktigt illa. De som slåss för att bevara det genuint svenska, vad det nu är, riskerar att tappa bort detta fokus ganska snabbt, eftersom en dämpad befolkningsökning bara gör oss fattigare och försvårar välstånd och utveckling.

FULLBORDAT FAKTUM

Hittills har Sverige konsekvent avstått att välja politisk väg mellan öppenhet och stängda gränser eller mellan gamla och nya regler på arbetsmarknaden. Snart har regeringen, inom loppet av några veckor, fört Sverige i en riktning som innebär att vi ställs inför fullbordat faktum; stängda gränser. 
 


Ibland känns det som att det är många som glömt att det är antalet invånare i en nation som skapar intäkter till välfärden. Många invånare skapar också utgifter, invänder någon. Javisst, de nyfödda på BB, de ungdomar som ska ha undervisning i grundskola och gymnasium, de som behöver socialbidrag eller bostadsbidrag osv osv. Men till slut är det ANTALET invånare i ett land som avgör förmågan att skapa välfärd.

Sveriges ganska utpräglade problem är att vi bor glest, föder får få barn och att alltför få flyttar hit för att vi ska kunna fortsätta att vara en framgångsrik industrination med hög levnadsstandard. På pappret kan stängda gränser uppfattas vara det som ska behålla det genuint svenska. I praktiken innebär stängda gränser att det svenska förtvinar. Stora flyktingströmmar eller ett starkt yttre tryck av något slag är det som drivit Sverige framåt genom hela historien. Yttre tryck tvingar fram förändring, innovationer, stöper om och förbättrar. Ett stillastående Sverige med stängda gränser blir ett stagnerande samhälle som misslyckas med välfärden. Och då ökar definitivt löneskillnaderna i Sverige, det som regeringen möjligen försöker förhindra genom stängda gränser. Risken är att vi får ett Sverige som stänger gränser och tvingar sig själv till större löneskillnader, istället för att bibehålla öppenheten, satsa på internationell konkurrenskraft och bättre välfärd.