De två senaste dagarna har gått i skogens tecken. I går var jag på besök i Stenebyskolan, som är en av de häftigaste skolor jag känner till. Mitt ute i spenaten, en och en halv timma rakt norrut på 172:an från Uddevalla räknat, ganska nära gränsen mot Norge, ligger en filial till Göteborgs Universitet, som bedriver undervisning på kandidat- och masternivå med världsunika metoder och resultat. Det är högskolan för design och konsthantverk (HDK)som har verksamhet i Bengtsfors.
Det är inom metall som man är världsbäst, men här finns också unika utbildningar inom trä, t ex möbelsnickeri och textil. Jag träffar Bitte Nygren, som är prefekt och entusiast inom HDK och jag skakar hand med proprefect Jeff Kaller som är lika positiv varje gång vi möts. Några av deras elever, lärare och administratörer har samlats för ett ledningsgruppsmöte denna dag. Vi blickar ut över den lilla orten Dals Långed samt det vackra höstlandskapet medan vi pratar om skogen, förädlingsmöjligheterna och vägen mot det hållbara samhället.
Klas Barthelsson som är utbildningsledare vid Stiftelsen Stenebyskolan resonerar om behovet av att utbdilningspolitiken bereder möjligheter att ha breda ingångar och smala utgångar. Då kan man både möta unga människors breda behov och skola ungdomar med världsunik kunskap, betonar han. Just nu funderar han på hur Steneby ska kunna få tag på lokaler för att gå vidare i utbudet av utbildningar inom Yrkeshögskolan.
- Vi vill satsa på redesign, dvs återbruk av bland annat kläder.
Även en utbildning inom accesoarer är vår ambition, berättar han.
Klas berättar om den lilla skolan och den lilla ortens överlägsenhet i att skola unga människor till världsunika entreprenörer genom att de får möjlighet till en individuellt anpassad utbildning. Genom årtionden har yrkesskicklighet och vetenskap gått hand i hand som så småningom lett till flerdimensionella kunskaper om hur man blir världsbäst på materialbearbeting inom metall, trä och textil.
Steneby tar emot besök från världens alla hörn och skolan söker sig också ut i världen på mässor och universitet med liknande utbildningar.
- När vi såg vad USA har att visa upp inom området förstår vi att vi är världsbäst, fortsätter Klas.
Ändå är skolan inte självklar. Den ligger otillgängligt långt norrut i Dalsland med ingen eller knappa möjligheter för studenter att pendla med kollektiva medel. Lokalerna är dyra per kvadratmeter och nyligen har terminsavgifter för utländska studenter tagits bort, som gör att en del av elevunderlaget sviktar.
Barbro Erlandsson Bratt och Per-Erik Bryntesson berättar entusiastiskt om skolans utvecklingsplaner och framtidsmöjligheter. Under samtalet berör vi hela samhällsutvecklingen, om behovet av att ta tillvara råvaror för att ställa om till ett hållbart samhälle och om Sveriges potential att vara bäst på att skapa mervärden i den förändringen. Vi stannar till i resonemang om återvinning och att bygga affärsmodeller för framtiden. Klas exemplifierar med potentialen för att renovera 1700-talsmöbler.
- Den som utbildar sig inom det området har garanterat hur mycket jobb som helst.
Så, å ena sidan finns oro för att Steneby är en allt för "dyr" skola i det korta perspektivet, men å andra sidan är det just i dessa lokaler som världens duktigaste inom förädling av metall, trä och textil finns.
Håll ut och våga satsa, tänker jag för mig själv när jag åker vidare i Dalsland efter ett inspirerande besök. Jag besöker gymnasiet i Bengtsfors, som i sina utvecklingsplaner drar nytta av närheten till Steneby. Här finns flera program som har anknytning till design. Vi pratar om unga människors val i livet å ena sidan och samhällets behov av arbetskraft å andra sidan.
Sacos färska rapport om yrken där det råder brist på arbetskraft far genom mit huvud. Vi stannar till vid yrket kemiingenjör och behovet av att locka ungdomar till träindustrin i Dalsland och i resten av Västra Götaland. På gymnasiet i Bengtsfors har man konstruerat påbyggnadskurser till två gymnasieprogram som möjliggör vidare studier till kemiingenjör inom trä. Dessa kemiingenjörer med träinriktning har säkerligen framtiden för sig, tänker jag när jag tar 172:an hemåt igen.
Idag har jag varit moderator på ett seminarium på temat "kampen om råvarorna". Representanter för fordonsindustrin, kemiföretagen, energisektorn och forskarvärlden har pratat om hur vi ska gå till väga när en hel värld ska ställa om från oljebaserad till biobaserad ekonomi. Miljöcehefen för Volvo AB; Inge Horkeby pekar på behovet av ett brett förhållningssätt gentemot teknologierna. Vi kan inte bara lita på biogas, naturgasen är en viktig pusselbit för att bygga rubusta och leverenssäkra trafiksystem för hållbar utveckling och för aktörer som Volvo som måste veta att bussen eller lastbilen går att tanka world wide. Johanna Mossberg från SP understryker att naturresurserna ovan jord inte är oändliga. Därefter för vi ett spännande samtal om incitament, politisk vilja och ledarskap för att ta till vara skogen, algerna eller våra sopor som råvara i ett helt nytt samhälle. Skogen växer snabbare än vi avverkar den, understyker Åsa som representerar Göteborgs Energi. Lars Lind och Lars Josefsson från kemiindustrin betonar samverkan och spelregler för att det inte ska bli en onödig kamp om råvarorna, utan en värld av möjligheter, en tid där smarta lösningar och effektivare användning av våra resurser bidrar till minskad miljöpåverkan och ökad tillväxt på samma gång. Lars Lind visar bilder på leksaker, shampoflaskor och lackskor, som en dag ska tillverkas utan fossila bränslen och istället hämta råvaror från skogen. Johanna Mossberg från SP understryker behovet av att rätt råvara och rätt bränsle används på rätt ställe i värdekedjan.
- Vi ska inte skicka svensk högkvalitativ skogsråvara för att rakt av ersätta kol i tyska kolkraftverk, även om det spontant kan tyckas innebära en hög klimatnytta, betonar hon.
Då tänker jag genast på mina kompisar i norra Dalsland som tar tillvara yrkesskicklighet för att starta utbildningar om hur man renoverar 1700-talsmöbler. Och som ser en ny världsindustri när smycken och accesoarer ska tillverkas i trä i framtiden.
Ja, det räcker inte att skrika högt om ett mer miljövänligt samhälle, om mer klimatsmarta transport- och energisystem- vi måste också fundera på var i värdekedjan som de olika delarna från furan och stubben ska puttas in. Och hur den råvaran i slutändan ska räcka till.
torsdag 29 november 2012
fredag 23 november 2012
Om innovationer och motsägelser på arbetsmarknaden
I dag lyssnar jag till företrädare för fem ministrar från tre departement. Alla genomgångar är en påminnelse om vad regeringens politik egentligen syftar till. I publiken sitter vi ett 20- tal representanter för alla partier från regioner, regionförbund och landsting i hela Sverige. Det råder en stor samstämmighet att Sverige är på rätt väg. Men också en huvudbry kring hur pusselbitarna ska passa i hop så att alla har jobb, utbildning och framtidstro.
Arbetsmarknadsministerns statssekreterare Bettina Kashefi går igenom grunderna kring arbetslinjen. 1. Fokus på ökat utbud på arbetsmarknaden, dvs att fler uppmuntras att jobba, istället för att gå på bidrag.
2. Åtgärder sätts in som gör det billigare att anställa, dvs efterfrågan på arbetskraft ökar
3. Ökad matchning på arbetsmarknaden, dvs se till att arbetsgivare som behöver arbetskraft får hjälp att få tag på rätt människor.
Utbildningsdepartementets två företrädare, Maria Arnholm och Anna Neuman redogör dels för nya medel till forskning, dels för nya medel att utbilda dem som står längst från arbetsmarknaden genom satsning på exempelvis folkhögskoleutbildning.
Genomgående för alla län idag är brist på arbetskraft samtidigt som vissa orter har hög ungdomsarbetslöshet. Många av mina kollegor runt om i Sverige understryker behovet av att våra ungdomar väljer rätt och får yrkesvägledning som leder till jobb. Vi upplever en tudelad arbetsmarknad där vissa individer får generösa erbjudanden om flera spännande jobb och andra inte ens tycker det är lönt att söka jobb.
Jag reflekterar för mig själv om regeringens arbetslinje som ger jobb genom lägre trösklar, lägre skatter och lägre lönekostnader. Om arbetslösa ungdomar får jobb till följd av lägre trösklar, lägre skatter och lägre lönekostnader- hur vet vi då att Sverige verkligen ökar sin konkurrenskraft ? Det kan vara så att arbetslinjen i sig leder till ökad konkurrenskraft, men det finns också en risk att arbetslinjen leder till att vi sänker Sveriges konkurrenskraft långsiktigt såtillvida att vi tar en genväg till ökad konkurrenskraft via sänkta egna kostnader, istället för ökad utländsk efterfrågan.
Jobben i Sverige ska å ena sidan skapas via en ekonomiska politik, arbetsmarknadspolitik och en utbildningspolitik som å ena sidan går ut på att SÄNKA ribban in på arbetsmarknaden. Företagens kostnader sänks, den enskildes kostnader för att jobba fler timmar sänks genom jobbskatteavdrag, de som befinner sig långt från arbetsmarknaden ska släpas till exempelvis motiovationskurser på folkhögskolor. Alla ribbor som finns för att skapa jobb sänks och har sänkts i Sverige. Det är nödvändigt! Resultatet blir fler jobb. Vi har 200 000 fler i jobb idag i Sverige än vad vi hade 2006. Å andra sidan kan jobb bara skapas om Sveriges konkurrenskraft långsiktigt ökar, dvs vi måste HÖJA ribban för våra ungdomar. Det räcker inte att jobba fler timmar, varje arbetad timma ska också öka mervärdet i förhållande till omvärlden. Varje företag som vill överleva måste höja kvalitén på varje producerad produkt så att man kan ta tillräckligt betalt för att kunna göra vinst, så att investeringstakten kan öka inför nästa strukturomvandling och nästa och nästa. Detta ska resten av utbildningspolitiken och forskningspolitiken sköta om.
Beskedet kan verka dubbeltydigt gentemot allmänheten. Unga människor uppmuntras att å ena sidan jobba, jobba, jobba- med vad som helst för att få in en fot på arbetsmarknaden. Städa och diska eller ta andra extraknäck inom vilken bransch som helst så ofta du kan är det ena beskedet till dagens ungdom! Unga människor måste också plugga, plugga, plugga inom vissa mycket speciella ämnesområden för att Sverige ska kunna vara med i tävlingen som kallas global konkurrens. Se till att plugga tillräckligt mycket så att du kommer in på de bästa universiteten, så att du kan producera vetenskapliga artiklar och göra karriär i forskarvärlden, är ett annat besked till dagens ungdom!
Näringsminister Annie Lööf går igenom näringspolitiken, tex sänkt bolagsskatt för att öka de stora företagens konkurrenskraft. Annie redogör också för innovationsstrategin, som syftar till att nyttiggöra kunskap så att forskningsresultat omsätts till produkter, jobb, tillväxt och exportframgångar. Annie Lööfs politik ska överbrygga gapet mellan Anders Borgs arbetslinje och Jan Björklunds krav på ökad kunskap.
Vi får inspel från Handelshögskolan i Stockholm kring innovationer. Det finns ett stort antal gap mellan företag, mellan myndigheter eller mellan regionala kluster och exportmarknaden, där produkterna ska säljas. Innovationspolitiken går ut på att överbrygga dessa gap, understryker våra gäster från Handelshögskolan.
Vi som är verksamma lokalt har fått uppdrag att jobba med kompetensplattformar, dvs hitta metoder för att höja kompetensen på arbetsmarknaden genom samverkan mellan kommuner, myndigheter, fackförbund och företag. Vi uppmanas av näringsministern att fortsätta minska gapet och öka matchningen på arbetsmarknaden genom dessa kompetensplattformar. Vad snällt att vi har fått ett uppdrag att jobba med det växande gapet på arbetsmarknaden, tänker jag för mig själv. Eller bör vi som är regionala politiker se det som en förmån? Hur skapas en struktur för att kontinuerligt möta gapet på arbetsmarknaden om det förutsätter uppdrag uppifrån ? Allra först under denna långa dag har vi också fått information av infrastrukturministern om planeringen för infrastruktur. Önskelistorna haglar i luften om hur vi ska minska den typ av gap i Sverige som heter geografiska avstånd. Catharina Elmsäter- Svärd besvarar artigt våra önskemål, men ser sig också nödd och tvungen att påpeka att en investering i tio kilometer järnvägsräls kostar en miljard kronor. Anders Borg sänker trösklar på arbetsmarknaden och Jan Björklunds ökar kraven på individerna. När vi ber om medel för att öka rörligheten för dessa arbetsamma individer med ökad kunskap så säger infrastrukturministern att våra krav är orealistiska.Vidare funderar jag på vilka strukturer som krävs för att möta "gapen" på lite sikt. Om vi fortsätter sänka trösklar in på arbetsmarknaden och fortsätter höja kunskapskraven så måste strukturen för att möta gapen vara mer och mer stabil. Annars kommer vi i regionerna att fortsätta kasta önskelistor i ansiktet på infrastrukturministern och forskare kommer fortsätta att peka på alltför stora gap i innovationspolitiken.
Annie Lööf påpekar att individen är utgångspunkten i innovationspolitiken. Ja, det är helt rätt. Men om regeringen säger till individen att både jobba mer (i lågkvalificerade jobb) och plugga mer ( för att jobben ska skapas i högkvalificerade branscher) så måste vi bygga upp system (åt individen) som kan möta dessa motsägelser och omvandla dem till en logik på arbetsmarknaden. Det kräver starka regionala aktörer som har muskler att bygga upp system för innovationer och även muskler för att regionalt medfinansiera infrastruktur.
Arbetsmarknadsministerns statssekreterare Bettina Kashefi går igenom grunderna kring arbetslinjen. 1. Fokus på ökat utbud på arbetsmarknaden, dvs att fler uppmuntras att jobba, istället för att gå på bidrag.
2. Åtgärder sätts in som gör det billigare att anställa, dvs efterfrågan på arbetskraft ökar
3. Ökad matchning på arbetsmarknaden, dvs se till att arbetsgivare som behöver arbetskraft får hjälp att få tag på rätt människor.
Utbildningsdepartementets två företrädare, Maria Arnholm och Anna Neuman redogör dels för nya medel till forskning, dels för nya medel att utbilda dem som står längst från arbetsmarknaden genom satsning på exempelvis folkhögskoleutbildning.
Genomgående för alla län idag är brist på arbetskraft samtidigt som vissa orter har hög ungdomsarbetslöshet. Många av mina kollegor runt om i Sverige understryker behovet av att våra ungdomar väljer rätt och får yrkesvägledning som leder till jobb. Vi upplever en tudelad arbetsmarknad där vissa individer får generösa erbjudanden om flera spännande jobb och andra inte ens tycker det är lönt att söka jobb.
Jag reflekterar för mig själv om regeringens arbetslinje som ger jobb genom lägre trösklar, lägre skatter och lägre lönekostnader. Om arbetslösa ungdomar får jobb till följd av lägre trösklar, lägre skatter och lägre lönekostnader- hur vet vi då att Sverige verkligen ökar sin konkurrenskraft ? Det kan vara så att arbetslinjen i sig leder till ökad konkurrenskraft, men det finns också en risk att arbetslinjen leder till att vi sänker Sveriges konkurrenskraft långsiktigt såtillvida att vi tar en genväg till ökad konkurrenskraft via sänkta egna kostnader, istället för ökad utländsk efterfrågan.
Jobben i Sverige ska å ena sidan skapas via en ekonomiska politik, arbetsmarknadspolitik och en utbildningspolitik som å ena sidan går ut på att SÄNKA ribban in på arbetsmarknaden. Företagens kostnader sänks, den enskildes kostnader för att jobba fler timmar sänks genom jobbskatteavdrag, de som befinner sig långt från arbetsmarknaden ska släpas till exempelvis motiovationskurser på folkhögskolor. Alla ribbor som finns för att skapa jobb sänks och har sänkts i Sverige. Det är nödvändigt! Resultatet blir fler jobb. Vi har 200 000 fler i jobb idag i Sverige än vad vi hade 2006. Å andra sidan kan jobb bara skapas om Sveriges konkurrenskraft långsiktigt ökar, dvs vi måste HÖJA ribban för våra ungdomar. Det räcker inte att jobba fler timmar, varje arbetad timma ska också öka mervärdet i förhållande till omvärlden. Varje företag som vill överleva måste höja kvalitén på varje producerad produkt så att man kan ta tillräckligt betalt för att kunna göra vinst, så att investeringstakten kan öka inför nästa strukturomvandling och nästa och nästa. Detta ska resten av utbildningspolitiken och forskningspolitiken sköta om.
Beskedet kan verka dubbeltydigt gentemot allmänheten. Unga människor uppmuntras att å ena sidan jobba, jobba, jobba- med vad som helst för att få in en fot på arbetsmarknaden. Städa och diska eller ta andra extraknäck inom vilken bransch som helst så ofta du kan är det ena beskedet till dagens ungdom! Unga människor måste också plugga, plugga, plugga inom vissa mycket speciella ämnesområden för att Sverige ska kunna vara med i tävlingen som kallas global konkurrens. Se till att plugga tillräckligt mycket så att du kommer in på de bästa universiteten, så att du kan producera vetenskapliga artiklar och göra karriär i forskarvärlden, är ett annat besked till dagens ungdom!
Näringsminister Annie Lööf går igenom näringspolitiken, tex sänkt bolagsskatt för att öka de stora företagens konkurrenskraft. Annie redogör också för innovationsstrategin, som syftar till att nyttiggöra kunskap så att forskningsresultat omsätts till produkter, jobb, tillväxt och exportframgångar. Annie Lööfs politik ska överbrygga gapet mellan Anders Borgs arbetslinje och Jan Björklunds krav på ökad kunskap.
Vi får inspel från Handelshögskolan i Stockholm kring innovationer. Det finns ett stort antal gap mellan företag, mellan myndigheter eller mellan regionala kluster och exportmarknaden, där produkterna ska säljas. Innovationspolitiken går ut på att överbrygga dessa gap, understryker våra gäster från Handelshögskolan.
Vi som är verksamma lokalt har fått uppdrag att jobba med kompetensplattformar, dvs hitta metoder för att höja kompetensen på arbetsmarknaden genom samverkan mellan kommuner, myndigheter, fackförbund och företag. Vi uppmanas av näringsministern att fortsätta minska gapet och öka matchningen på arbetsmarknaden genom dessa kompetensplattformar. Vad snällt att vi har fått ett uppdrag att jobba med det växande gapet på arbetsmarknaden, tänker jag för mig själv. Eller bör vi som är regionala politiker se det som en förmån? Hur skapas en struktur för att kontinuerligt möta gapet på arbetsmarknaden om det förutsätter uppdrag uppifrån ? Allra först under denna långa dag har vi också fått information av infrastrukturministern om planeringen för infrastruktur. Önskelistorna haglar i luften om hur vi ska minska den typ av gap i Sverige som heter geografiska avstånd. Catharina Elmsäter- Svärd besvarar artigt våra önskemål, men ser sig också nödd och tvungen att påpeka att en investering i tio kilometer järnvägsräls kostar en miljard kronor. Anders Borg sänker trösklar på arbetsmarknaden och Jan Björklunds ökar kraven på individerna. När vi ber om medel för att öka rörligheten för dessa arbetsamma individer med ökad kunskap så säger infrastrukturministern att våra krav är orealistiska.Vidare funderar jag på vilka strukturer som krävs för att möta "gapen" på lite sikt. Om vi fortsätter sänka trösklar in på arbetsmarknaden och fortsätter höja kunskapskraven så måste strukturen för att möta gapen vara mer och mer stabil. Annars kommer vi i regionerna att fortsätta kasta önskelistor i ansiktet på infrastrukturministern och forskare kommer fortsätta att peka på alltför stora gap i innovationspolitiken.
Annie Lööf påpekar att individen är utgångspunkten i innovationspolitiken. Ja, det är helt rätt. Men om regeringen säger till individen att både jobba mer (i lågkvalificerade jobb) och plugga mer ( för att jobben ska skapas i högkvalificerade branscher) så måste vi bygga upp system (åt individen) som kan möta dessa motsägelser och omvandla dem till en logik på arbetsmarknaden. Det kräver starka regionala aktörer som har muskler att bygga upp system för innovationer och även muskler för att regionalt medfinansiera infrastruktur.
fredag 16 november 2012
Att ta sig ur fattigdom - en tidlös fråga
Jag har ofta diskuterat tillväxt, konkurrenskraft och nya jobb på denna blogg. Ibland stöter jag på frågan vad som är drivkraften. Drivkraften att starta ett företag, söka ett jobb, komma på en uppfinning eller förändra ett samhälle i grunden? Ganska ofta är drivkraften rädslan för fattigdom eller önskan att bli rik.
Hur skapar ett helt samhälle välstånd? Kan man kollektivt ta sig ur fattigdom? Detta studerade jag på ekonomisk- historiska institutionen i Göteborg på 90-talet. Den grymma verkligheten är att det är svårt att lyfta ett helt samhälle samtidigt. Däremot kan man skapa en våg av förändring till något nytt, som kan väcka hopp hos alla, oavsett inkomst. Helst ska förändringen börja innan människor blivit fattiga, innan arbetslösheten brett ut sig. Men så sker inte alltid. Helt enkelt därför att människan inte ser behovet förrän hon blivit just fattig. Bönderna i 1800- talets Sverige hade lyckats skapa överskott i jordbruket, som kunde exporteras och generera intäkter, som användes för investeringar i kvarnar och mejerier och vartefter textilindustrier och bilfabriker. Men innan böndernas kapital omsattes till arbetstillfällen i industrin drog böndernas jordlösa barn omkring på landsvägarna i fattigdom. Några emigrerade till USA för de sista slantarna. Andra sögs så småningom upp av industrin och kunde starta resan mot ökad välstånd. Kring år 1920 var Sverige en av Europas fattigaste nationer. År 1970 hade vi utvecklats till världens rikaste land. Sveriges drivkraft var att ta sig ur fattigdom, men innan vi blev rika var många oerhört fattiga. Idag dundrar många att Sverige är i kris. Och en del beklagar sig över barnfattigdom. Det finns fattiga människor mitt ibland oss, tiggarna blir fler på Södra Hamngatan i Göteborg. Och det finns barn i Sverige som ännu inte fått gummistövlar att ta på sig i höstrusket.
Idag fick jag mail från en kompis som reser runt i Indien. Hon vädjade om ett bidrag till en tvättmaskin till en indisk trebarnsfamilj, där mamman o pappan försörjer sig på att tvätta kläder åt hotell. De tvättar för hand för en skitlön hemma i hyddan sju dagar i veckan. En tvättmaskin skulle revolutionera deras vardag och bidra till att minska fattigdom. Sverigedemokrater ertappas med järnrör och glåpord som är tecken på en sorts fattigdom. Om den starkaste drivkraften till förändring är att ta sig ur fattigdom så gäller det att identifiera fattigdomen, inse att den är relativ och att redskapen är annorlunda idag än i går.
Vi bekämpar fattigdom varje dag, de som går till jobbet, de som sitter på skolbänken, vi som är politiker. Vi betalar skatt och omfördelar skattemedel till exempelvis sjukvård. Vi som är friska betalar till dem som är sjuka. Jag läser Assar Lindbecks bok där han resonerar om teorier om varför vi ska omfördela resurser via skatten. Omfördelning är ett självändamål, men det är även en effektiv åtgärd, menar Lindbeck. Om tiggare och jordlösa drar omkring på gatorna blir det till slut dyrare för ett samhälle än om man organiserar ett välståndssamhälle via skattsedeln, slår han fast. För att ta sig ur fattigdom måste rikedomen öka. Att skapa rikedom är, precis som omfördelningen, ett självändamål.
I ett övermoget välståndssamhälle som Sverige kan det vara svårt att hitta eldsjälar som vill jobba några timmar ytterligare per vecka för att tjäna några ytterligare tusenlappar per år som blir skatt till någon diffus välfärdsinsats.
- Vi har fortfarande marginalskatter på 60 procent i Sverige, slog en bekymrad Kjell Olof Feldt fast när jag lyssnade på honom i går.
Om människor som tyngs av världens högsta skatter, förväntas jobba ännu mer och därmed betala ännu mer i skatt måste någon faktiskt förklara varför. Det räcker inte att prata diffust om barnfattigdom. De barn som saknar gummistövlar gör det därför att föräldrarna saknar jobb och ännu högre skatter löser inte automatiskt problemet. Och jobben ramlar inte ner från himlen. Men alla vill ändå att alla barn ska ha tillgång till gummistövlar. Vi kan inte skapa fler offentligt finansierade jobb,säger Kjell- Olof Feldt. Jobben måste öka i den privata sektorn, understryker han.
Jag frågar Kjell- Olof Feldt om potentialen för innovationer. Han skakar på huvudet och säger att utländska företag köper upp patenten. Så i någon mening drar resurserna till USA nu också- då i form av arbetskraft, idag i form av redan utvecklade innovationer. Vi svenskar sliter hårt på jobbet, betalar världens högsta skatter, jagar effektivitet i välfärden och skapar oss ett riktigt hyggligt välstånd som vi omfördelar lika hyggligt, men riskerar ändå att bli fattiga för att vi inte håller i innovationerna och de nya jobben i den privata sektorn uteblir. Idag varslade GKN (Flygmotor) i Trollhättan 350 personer.
Äter lunch med en kollega i en av de legendariska Kronhusbodarna i Göteborg. Vi pratar om den relativa fattigdomen. Och om överflödet hemma i garderoben och i förrådet samt om överflödets följder på soptippar, i atmosfären och i vattendragen. Vi pratar om Göran Carstedts föredrag för en tid sedan där han understryker att allting sprids och allting finns kvar. Min kollega resonerar om affärsmodeller för att återanvända möbler eller en ett nytt tänkande i sjukvården för att effektivisera service och minimera resursanvändning på samma gång. Vi ställer oss frågan om miljöproblemen är vår tids fattigdom? Men det är kanske bara vissa "miljönördar" som upptäckt denna relativa fattigdom ännu ? Kjell- Olof Feldt tvivlar på innovationerna och därmed tvivlar han också på att svenska uppfinnare eller svenska företag ska kommersialisera de tekniska lösningarna på miljöproblemen. Enligt Kjell- Olof Feldt ska nya skatter på konsumtion lösa en del av våra välfärdsproblem. Känns lite defensivt. Min kollega säger att hon vägrar ge upp när det gäller uppsatta miljömål. Vi måste tro på människan och hennes innovationsförmåga. Kanske konstruera system som gör att vi håller i innovationerna. Och jag minns ett citat från Carstedt på temat att ta sig ur fattigdom - " that is relevant for our time"
Hur skapar ett helt samhälle välstånd? Kan man kollektivt ta sig ur fattigdom? Detta studerade jag på ekonomisk- historiska institutionen i Göteborg på 90-talet. Den grymma verkligheten är att det är svårt att lyfta ett helt samhälle samtidigt. Däremot kan man skapa en våg av förändring till något nytt, som kan väcka hopp hos alla, oavsett inkomst. Helst ska förändringen börja innan människor blivit fattiga, innan arbetslösheten brett ut sig. Men så sker inte alltid. Helt enkelt därför att människan inte ser behovet förrän hon blivit just fattig. Bönderna i 1800- talets Sverige hade lyckats skapa överskott i jordbruket, som kunde exporteras och generera intäkter, som användes för investeringar i kvarnar och mejerier och vartefter textilindustrier och bilfabriker. Men innan böndernas kapital omsattes till arbetstillfällen i industrin drog böndernas jordlösa barn omkring på landsvägarna i fattigdom. Några emigrerade till USA för de sista slantarna. Andra sögs så småningom upp av industrin och kunde starta resan mot ökad välstånd. Kring år 1920 var Sverige en av Europas fattigaste nationer. År 1970 hade vi utvecklats till världens rikaste land. Sveriges drivkraft var att ta sig ur fattigdom, men innan vi blev rika var många oerhört fattiga. Idag dundrar många att Sverige är i kris. Och en del beklagar sig över barnfattigdom. Det finns fattiga människor mitt ibland oss, tiggarna blir fler på Södra Hamngatan i Göteborg. Och det finns barn i Sverige som ännu inte fått gummistövlar att ta på sig i höstrusket.
Idag fick jag mail från en kompis som reser runt i Indien. Hon vädjade om ett bidrag till en tvättmaskin till en indisk trebarnsfamilj, där mamman o pappan försörjer sig på att tvätta kläder åt hotell. De tvättar för hand för en skitlön hemma i hyddan sju dagar i veckan. En tvättmaskin skulle revolutionera deras vardag och bidra till att minska fattigdom. Sverigedemokrater ertappas med järnrör och glåpord som är tecken på en sorts fattigdom. Om den starkaste drivkraften till förändring är att ta sig ur fattigdom så gäller det att identifiera fattigdomen, inse att den är relativ och att redskapen är annorlunda idag än i går.
Vi bekämpar fattigdom varje dag, de som går till jobbet, de som sitter på skolbänken, vi som är politiker. Vi betalar skatt och omfördelar skattemedel till exempelvis sjukvård. Vi som är friska betalar till dem som är sjuka. Jag läser Assar Lindbecks bok där han resonerar om teorier om varför vi ska omfördela resurser via skatten. Omfördelning är ett självändamål, men det är även en effektiv åtgärd, menar Lindbeck. Om tiggare och jordlösa drar omkring på gatorna blir det till slut dyrare för ett samhälle än om man organiserar ett välståndssamhälle via skattsedeln, slår han fast. För att ta sig ur fattigdom måste rikedomen öka. Att skapa rikedom är, precis som omfördelningen, ett självändamål.
I ett övermoget välståndssamhälle som Sverige kan det vara svårt att hitta eldsjälar som vill jobba några timmar ytterligare per vecka för att tjäna några ytterligare tusenlappar per år som blir skatt till någon diffus välfärdsinsats.
- Vi har fortfarande marginalskatter på 60 procent i Sverige, slog en bekymrad Kjell Olof Feldt fast när jag lyssnade på honom i går.
Om människor som tyngs av världens högsta skatter, förväntas jobba ännu mer och därmed betala ännu mer i skatt måste någon faktiskt förklara varför. Det räcker inte att prata diffust om barnfattigdom. De barn som saknar gummistövlar gör det därför att föräldrarna saknar jobb och ännu högre skatter löser inte automatiskt problemet. Och jobben ramlar inte ner från himlen. Men alla vill ändå att alla barn ska ha tillgång till gummistövlar. Vi kan inte skapa fler offentligt finansierade jobb,säger Kjell- Olof Feldt. Jobben måste öka i den privata sektorn, understryker han.
Jag frågar Kjell- Olof Feldt om potentialen för innovationer. Han skakar på huvudet och säger att utländska företag köper upp patenten. Så i någon mening drar resurserna till USA nu också- då i form av arbetskraft, idag i form av redan utvecklade innovationer. Vi svenskar sliter hårt på jobbet, betalar världens högsta skatter, jagar effektivitet i välfärden och skapar oss ett riktigt hyggligt välstånd som vi omfördelar lika hyggligt, men riskerar ändå att bli fattiga för att vi inte håller i innovationerna och de nya jobben i den privata sektorn uteblir. Idag varslade GKN (Flygmotor) i Trollhättan 350 personer.
Äter lunch med en kollega i en av de legendariska Kronhusbodarna i Göteborg. Vi pratar om den relativa fattigdomen. Och om överflödet hemma i garderoben och i förrådet samt om överflödets följder på soptippar, i atmosfären och i vattendragen. Vi pratar om Göran Carstedts föredrag för en tid sedan där han understryker att allting sprids och allting finns kvar. Min kollega resonerar om affärsmodeller för att återanvända möbler eller en ett nytt tänkande i sjukvården för att effektivisera service och minimera resursanvändning på samma gång. Vi ställer oss frågan om miljöproblemen är vår tids fattigdom? Men det är kanske bara vissa "miljönördar" som upptäckt denna relativa fattigdom ännu ? Kjell- Olof Feldt tvivlar på innovationerna och därmed tvivlar han också på att svenska uppfinnare eller svenska företag ska kommersialisera de tekniska lösningarna på miljöproblemen. Enligt Kjell- Olof Feldt ska nya skatter på konsumtion lösa en del av våra välfärdsproblem. Känns lite defensivt. Min kollega säger att hon vägrar ge upp när det gäller uppsatta miljömål. Vi måste tro på människan och hennes innovationsförmåga. Kanske konstruera system som gör att vi håller i innovationerna. Och jag minns ett citat från Carstedt på temat att ta sig ur fattigdom - " that is relevant for our time"
lördag 10 november 2012
Om ledarskap och incitament i kampen om naturresurserna
Nyligen lyssnade vi i regionstyrelsen i Västra Götaland på miljögurun Göran Carstedt. Han har vandrat på linan mellan de höga miljökraven och den hårda globala konkurrensen via bland annat IKEA och Volvo. Han vet precis vad man måste göra för att både bli respekterad för sitt miljöarbete och överleva som företag på samma gång.
Det handlar om ledarskap och förmågan att formulera en vision som alla tänder på. När jag frågar om incitamenten, som CO2- skatter, utsläppshandel eller investeringsstöd för att minska koldioxidutsläppen så fnyser han bara. Det handlar inte om incitamenten, det handlar om att leda en grupp framåt, få människor att säga "ja, jag vill vara med på resan". Carstedt visar kurvor på hur koldioxidutsläppen stiger och framför allt hur koncentrationen av CO2 ökar i atmosfären, triggar i gång växthuseffekten, får Grönlandsisen att smälta lite till och hur vi märker av problemen genom mer regn, fler stormar och vartefter hur landområden läggs under vatten. Men till skillnad från många andra debattörer är Carstedt optimist och ger exempel på hur mängder av aktiviteter redan har startat nya folkrörelser runt om i världen.
Några dagar senare besöker jag SP, den tidigare statliga provningsanstalten i Borås, som numera är ett institut för tillämpad forskning med förgreningar i hela Sverige och sedan en tid tillbaka också med verksamhet i Danmark. På ett par timmar sveper vi över introduktioner kring elektronikforskning, forskning kring alger i havet, forskning på biodiesel och forskning kring hur trä kan användas mer och mer för boende och byggande. Jag stöter på en gammal kompis i korridorerna, Charlotte Bengtsson från Sölvesborg, som pluggat på Chalmers, som numera titulerar sig professor och verksam som enhetschef på SP. Hon beskriver träråvarans plats i arbetet för att ställa om till ett mer klimatsmart boende. Tidigare betraktade vi råvaran från skogen som en viktig del för att ersätta oljan som bränsle i industrin och i hushållen. Nu är det mer och mer en fråga om att kvalitativt trä i exempelvis stommen vid bostadsbyggande.
- Tidigare betraktades trä enbart som bulk, nu konkurrerar trät med betongen, berättar Charlotte och pekar på att 15 procent av allt nybygge av flerbostadshus i Sverige sker med trästommar.
Jag påminns om att kemiindustrin vill få in råvara från skogen för att ersätta oljan i plasttillverkning. På en annan avdelning på SP får vi information om just den forskningen och vi blir också uppmärksammade på forskning kring biodiesel som bränsle i våra fordon.
- Vi har bara åtta år på oss innan EU ska ha uppnått målet om att tio procent av fordonsbränslet ska vara biobaserat, understryker forskarna på SP. Den senaste tiden är vi många som följt EUs debatt om att bara fem procent av våra livsmedel får användas som biobränsle. Biobränsleindustrin rasar och hotar med stämning av EU- kommissionen. Det är lätt att bli förvirrad när forskningen och EU- politiken bråkar om klimatmålen. Å ena sidan vet alla att vi måste sluta använda olja, kol och uran och istället gå över till biobaserad produktion, nya fordonsbränslen samt nya råvaror i bostadsbyggande och plasttillverkning. Men å andra sidan leder den utvecklingen till ett krig om resurserna. Ska skogen, biobränslena, livsmedlen på åkrarna och algerna i havet i första hand användas till mat och primära behov eller finns det även utrymme för fordonsbränslen och mer sekundära behov? Egentligen är svaret ganska enkelt. Mänskligheten måste klara att kraftigt minska energiuttaget under jord till att istället plocka ut råvara ovan jord. Men behovet av att vara energieffektiv blir allt tydligare.
- Vi måste titta på hela värdekedjan, understryker våra vägledare på SP.
Kvalitativt trä ska givetvis användas till insatser som kräver hög kvalité, som stommar i bostäder som ska stå i hundra år, inte till fordonsbränsle som vi förbränner på en kort stund. Men varje bransch ser nu om sitt hus för att nå sina mål. Biobränsleindustrin blir helt naturligt tokiga när EU antyder att grödor på våra åkrar inte längre ska komma i fråga. Då hänvisas de till att istället få fram mer av sina volymer råvara från skogen, där skogsindustrin är i full färd med att använda skogen till ersättning för betong. Betongindustrin känner också av konkurrensen och jagar alternativ för att effektivisera och miljöanpassa sin produktion. Konflikterna och de lokala opinionerna vid kalkbrotten på Gotland talar sitt tydliga språk att människor inte är övertygade om betongens förträfflighet. I Västsverige häller vi biogas i tanken, mer än någon annan stans i Sverige. Samtidigt har Volvo taggat ner sin fordonstillverkning när det gäller biogas och den som vill ha en Volvo med biogas får konvertera. Volvos storsäljare är effektiva dieslar. Det halverar bränsleförbrukningen i förhållande till bensindrivna Volvobilar. Och ger därmed snabbare resultat i Carstedts kurvor över koldioxidutsläpp. Men diesel har andra problem som sot och partiklar, som kanske får sin lösning när diesel blir biodielsel. Det är just vad SP undersöker.
Jag träffar LRF om maten vi äter. De oroar sig för att Sverige sågar av den gren vi själva sitter på. Vi har en av världens mest restriktiva miljökrav, livsmedelskrav och djurskyddskrav, men svenskarna köper inte längre livsmedel från det jordbruket. Hälften av maten vi stoppar i oss kommer från hönor som föds upp i alltför trånga burar, från kossor som trampar i sin egen avföring och grisar som lever under dåliga villkor. Världens renaste jordbruk krymper till en liten, liten nisch i utkanten av Europa. Undra om det kan funka att svenskt jord- och skogsbruk å ena sidan består av en mycket , mycket högkvalitativ och exklusiv livsmedelsproduktion som bara några promille har råd att köpa samtidigt som svensk jord- och skogsbruk används för att leverera bulkråvara till biobränsle- och plastindustrin ?!
Min pappa, grisbonde under 50-, 60-, 70-, 80- och 90- talet skulle säga att en sådan uppdelning inte skulle hålla. Jag vet hur han ondgjorde sig när KRAV dök upp och satte upp kriterier för hur jordbruk skulle bedrivas. Han noterade att inga krav restes på den sortens jordbruk när det gäller att årligen slå dikeskanter och ytterst hålla landskapet fritt från ogrässpridning. Ett högkvalitativt jordbruk kräver arbetskraft som behärskar lien och som har råd att ta en promenad med detta redskap i hand varje vecka hela vår- och sommarsäsongen. Min pappa skulle tillägga att ett sådant jordbruk också kräver en promenad varje vecka för att lägga upp en gärdsgård som riskerar rasa ner eller snygga till några björnbärsbuskar. Om man ska få betalt för de timmar man lägger ner på att stapla stenar, slå undan ogräs och snygga till björnbärsbuskar så måste man i andra ändan ha volymer för att hålla nere styckepriset. Eller också behöver vi en kampanj för att betala mer för mjölken, ungefär som den kampanj som nu förs. Stiger priset på mat kanske svinnet skulle minska och arealerna skulle ytterst räcka till att mätta fler munnar på jorden.
Biobränsleproduktion är något helt annat, säkert kapitalintensiv men fordrar inte samma närvaro av arbetskraft. Ingen har väl svaret idag på hur mixen av grödor ska se ut i globalt perspektiv för att vi både ska kunna bo, leva, äta och driva fordon i denna del av världen. Kanske har Carstedt helt rätt när han säger att det handlar om ledarskap, om att veta vart man vill och att få andra människor med sig på färden.
Det handlar om ledarskap och förmågan att formulera en vision som alla tänder på. När jag frågar om incitamenten, som CO2- skatter, utsläppshandel eller investeringsstöd för att minska koldioxidutsläppen så fnyser han bara. Det handlar inte om incitamenten, det handlar om att leda en grupp framåt, få människor att säga "ja, jag vill vara med på resan". Carstedt visar kurvor på hur koldioxidutsläppen stiger och framför allt hur koncentrationen av CO2 ökar i atmosfären, triggar i gång växthuseffekten, får Grönlandsisen att smälta lite till och hur vi märker av problemen genom mer regn, fler stormar och vartefter hur landområden läggs under vatten. Men till skillnad från många andra debattörer är Carstedt optimist och ger exempel på hur mängder av aktiviteter redan har startat nya folkrörelser runt om i världen.
Några dagar senare besöker jag SP, den tidigare statliga provningsanstalten i Borås, som numera är ett institut för tillämpad forskning med förgreningar i hela Sverige och sedan en tid tillbaka också med verksamhet i Danmark. På ett par timmar sveper vi över introduktioner kring elektronikforskning, forskning kring alger i havet, forskning på biodiesel och forskning kring hur trä kan användas mer och mer för boende och byggande. Jag stöter på en gammal kompis i korridorerna, Charlotte Bengtsson från Sölvesborg, som pluggat på Chalmers, som numera titulerar sig professor och verksam som enhetschef på SP. Hon beskriver träråvarans plats i arbetet för att ställa om till ett mer klimatsmart boende. Tidigare betraktade vi råvaran från skogen som en viktig del för att ersätta oljan som bränsle i industrin och i hushållen. Nu är det mer och mer en fråga om att kvalitativt trä i exempelvis stommen vid bostadsbyggande.
- Tidigare betraktades trä enbart som bulk, nu konkurrerar trät med betongen, berättar Charlotte och pekar på att 15 procent av allt nybygge av flerbostadshus i Sverige sker med trästommar.
Jag påminns om att kemiindustrin vill få in råvara från skogen för att ersätta oljan i plasttillverkning. På en annan avdelning på SP får vi information om just den forskningen och vi blir också uppmärksammade på forskning kring biodiesel som bränsle i våra fordon.
- Vi har bara åtta år på oss innan EU ska ha uppnått målet om att tio procent av fordonsbränslet ska vara biobaserat, understryker forskarna på SP. Den senaste tiden är vi många som följt EUs debatt om att bara fem procent av våra livsmedel får användas som biobränsle. Biobränsleindustrin rasar och hotar med stämning av EU- kommissionen. Det är lätt att bli förvirrad när forskningen och EU- politiken bråkar om klimatmålen. Å ena sidan vet alla att vi måste sluta använda olja, kol och uran och istället gå över till biobaserad produktion, nya fordonsbränslen samt nya råvaror i bostadsbyggande och plasttillverkning. Men å andra sidan leder den utvecklingen till ett krig om resurserna. Ska skogen, biobränslena, livsmedlen på åkrarna och algerna i havet i första hand användas till mat och primära behov eller finns det även utrymme för fordonsbränslen och mer sekundära behov? Egentligen är svaret ganska enkelt. Mänskligheten måste klara att kraftigt minska energiuttaget under jord till att istället plocka ut råvara ovan jord. Men behovet av att vara energieffektiv blir allt tydligare.
- Vi måste titta på hela värdekedjan, understryker våra vägledare på SP.
Kvalitativt trä ska givetvis användas till insatser som kräver hög kvalité, som stommar i bostäder som ska stå i hundra år, inte till fordonsbränsle som vi förbränner på en kort stund. Men varje bransch ser nu om sitt hus för att nå sina mål. Biobränsleindustrin blir helt naturligt tokiga när EU antyder att grödor på våra åkrar inte längre ska komma i fråga. Då hänvisas de till att istället få fram mer av sina volymer råvara från skogen, där skogsindustrin är i full färd med att använda skogen till ersättning för betong. Betongindustrin känner också av konkurrensen och jagar alternativ för att effektivisera och miljöanpassa sin produktion. Konflikterna och de lokala opinionerna vid kalkbrotten på Gotland talar sitt tydliga språk att människor inte är övertygade om betongens förträfflighet. I Västsverige häller vi biogas i tanken, mer än någon annan stans i Sverige. Samtidigt har Volvo taggat ner sin fordonstillverkning när det gäller biogas och den som vill ha en Volvo med biogas får konvertera. Volvos storsäljare är effektiva dieslar. Det halverar bränsleförbrukningen i förhållande till bensindrivna Volvobilar. Och ger därmed snabbare resultat i Carstedts kurvor över koldioxidutsläpp. Men diesel har andra problem som sot och partiklar, som kanske får sin lösning när diesel blir biodielsel. Det är just vad SP undersöker.
Jag träffar LRF om maten vi äter. De oroar sig för att Sverige sågar av den gren vi själva sitter på. Vi har en av världens mest restriktiva miljökrav, livsmedelskrav och djurskyddskrav, men svenskarna köper inte längre livsmedel från det jordbruket. Hälften av maten vi stoppar i oss kommer från hönor som föds upp i alltför trånga burar, från kossor som trampar i sin egen avföring och grisar som lever under dåliga villkor. Världens renaste jordbruk krymper till en liten, liten nisch i utkanten av Europa. Undra om det kan funka att svenskt jord- och skogsbruk å ena sidan består av en mycket , mycket högkvalitativ och exklusiv livsmedelsproduktion som bara några promille har råd att köpa samtidigt som svensk jord- och skogsbruk används för att leverera bulkråvara till biobränsle- och plastindustrin ?!
Min pappa, grisbonde under 50-, 60-, 70-, 80- och 90- talet skulle säga att en sådan uppdelning inte skulle hålla. Jag vet hur han ondgjorde sig när KRAV dök upp och satte upp kriterier för hur jordbruk skulle bedrivas. Han noterade att inga krav restes på den sortens jordbruk när det gäller att årligen slå dikeskanter och ytterst hålla landskapet fritt från ogrässpridning. Ett högkvalitativt jordbruk kräver arbetskraft som behärskar lien och som har råd att ta en promenad med detta redskap i hand varje vecka hela vår- och sommarsäsongen. Min pappa skulle tillägga att ett sådant jordbruk också kräver en promenad varje vecka för att lägga upp en gärdsgård som riskerar rasa ner eller snygga till några björnbärsbuskar. Om man ska få betalt för de timmar man lägger ner på att stapla stenar, slå undan ogräs och snygga till björnbärsbuskar så måste man i andra ändan ha volymer för att hålla nere styckepriset. Eller också behöver vi en kampanj för att betala mer för mjölken, ungefär som den kampanj som nu förs. Stiger priset på mat kanske svinnet skulle minska och arealerna skulle ytterst räcka till att mätta fler munnar på jorden.
Biobränsleproduktion är något helt annat, säkert kapitalintensiv men fordrar inte samma närvaro av arbetskraft. Ingen har väl svaret idag på hur mixen av grödor ska se ut i globalt perspektiv för att vi både ska kunna bo, leva, äta och driva fordon i denna del av världen. Kanske har Carstedt helt rätt när han säger att det handlar om ledarskap, om att veta vart man vill och att få andra människor med sig på färden.
lördag 27 oktober 2012
Om vinst, fåfänga och livscykelanalys
Socialdemokraterna har fullt schåå med att förbjuda vinst i vården utan att formellt införa förbud. Löfven vann maktstriden, skriver DN på förstasidan idag samtidigt som min gamla kollega Carl-Petter Thorwaldsson säger att "i stort är förslagen bra" och då är DNs slutsats att förslaget ligger "så nära förbudsivrarnas förslag att det inte gick att avfärda".
När jag körde till jobbet i går morse lyssnade jag till alla turer om att hitta ett förbud mot vinster i vården på radion. I nyhetsinslaget efteråt berättade reportern om svenska företag som gör lägre vinster under 2012 och därför tvingas varsla. I ena inslaget är vinst ett skällsord och i nästa inslag är avsaknaden av vinst ett skällsord. I tisdags presenterades delårsraporten för Västra Götalandsregionen per sista augusti. Prognosen för 2012 är att vi drar in ca en miljard kronor mer i skatteintäkter än vad som budgeterats. Vi budgeterade med underskott på ca 400 miljoner och nu spår man överskott på över 500 miljoner kronor. Det betyder att folk har jobb i Västsverige och att företagen gått med VINST så att vi slipper varsel och arbetslöshet. Konkurrensituationen är knivskarp. Det som är vinst i dag kan vara förlust i morgon. Egentligen har vi inte utrymme för att bråka om vi ska för eller emot vinst i Sverige. Vinst hos Volvo, hos Ericsson och hos SKF är förutsättningen för jobb, men aja baja om vårdföratag och skolor gör vinst. Då kan ju kvinnor börja tjäna pengar!
Men vårdföretagen har riskkapitalbolag i ryggen som flyttar skattemedel utomlands, kanske någon invänder. Visst, det finns massor av företag som försöker hitta kryphål, som vill komma undan politikers klåfingrikghet och krav i samband med upphandling. Men ska dessa företags felsteg innebära totalförbud mot vinst i välfärden ? Idag har Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kallat gruvnäringen i norra Sverige för en satsning "kortsiktiga vinster" och istället vurmar han för rennäringens fortsatta existens. Jag har inget emot rennäring, men att ställa det mot gruvnäring och dessutom hänga ut gruvnäringen för att de skulle ägna sig åt kortsiktiga vinster är ganska talande. Om ett företag investerar uppåt fem miljarder i gruvnäringen i Pajala så är det inga kortsiktiga vinster vi pratar om, utan istället en fråga om att långsiktigt ha bestämt sig för att satsa på en näring för att skapa jobb och utveckling i en bygd. Priserna på järnmalm har stigit på senare år så att det lönar sig att öppna gruvor i Sverige, att skapa jobb på landsbygden och skapa framtidstro i en landsända som vanligtvis brukar vara dömd till undergång. Ändå kan man förstås inte låta bli att erkänna att det finns företag med alltför kortsiktiga intressen och som gärna plockar utan vinsterna till skatteparadis. Men dessa företag får ju bara utrymme om politikerna inte gör sin hemläxa. Vårdförateg som får etablera sig utan att politikerna ställer upp kraven och friskolor som får slå upp portarna utan att beslutsfattarna utövar uppföljning och kvalitetskontroll.
I tisdags beviljade vi 50 nya miljoner till sjukvården. Den politiska ledningen föreslog nya medel för att korta köerna till vården, men skickade egentligen inte med några förbehåll. Vem kan garantera att dessa medel inte används för att betala högpresterande läkare som opererar effektivt på förmiddagen och går hem vid lunchtid för att de hunnit med lika många operationer som beställningen från politiken bestod av? Om den lediga eftermiddagen för läkarna används till att jobba åt ett privat företag som producerar ännu mer vård, som i sin tur genererar vinst till ett skatteparadis eller om den lediga eftermiddagen bokförs som dödtid på skattebetalarnas bekostnad kan man ju undra vilket som är värst. Vinster i vårdföretagen går aldrig att förbjuda, däremot kan politiker ställa krav på kvalite i vården som omöjliggör vinstuttag till skatteparadis. Eller som leder till att skattemedel per vårdtillfälle sänks. Men skäll inte på vårdföretagen! Skäll på politiker som saknar civilkurage och ledarskap!
Ikväll har två av mina barn varit offer för alla som jagar vinster i Halloween-helgen. Varje år har vi samma diskussion. Ska man köpa en Halloweendräkt för ett par hundra kronor som man bara använder en kväll per år? Eller varför ska man plöja ner surt förvärvande pengar i ljuslyktor och bordsdekorationer i orange och lila som kostar skjortan till en fest som är över på ett par timmar ? Jag har lyckats övertala mina barn att Halloween kan vara en helg då man klär på sig kläder som man kan ha en annan helg, att duken från Halloween kan sparas till året därpå och att man inte måste köpa en nya Halloween-hatt varje år. Jag tillhör dem som inte har lust att stoppa vinster i händerna på dem som producerar bordsdekorationer med kvicksilver som stressade föräldrar köper varje Halloween för att de tror att de måste. Våga, vägra slit och släng!
Vad är då skillnaden mellan att vägra vinster till Disney som kränger engångskostymer till Halloween och vårdföretag som eventuellt flyttar vinster till skatteparadis ? Jag tycker det finns en skillnad. Skillnaden mellan kortsiktighet och långsiktighet. Om ett internationellt företag som vill sälja vårdtjänster köper upp ett vårdföretag i Sverige för att effektivisera vårutbud och erbjuda omsorg till äldre är det en sak. Här håller politikerna dessutom i taktpinnen och det är dom som ytterst formulerar kvalitetskraven. När andra företag säljer glitter för att dekorera bordet på Halloween kan jag däremot slå bakut som konsument. Deras vinster är verkligen kortsiktiga! Och jag kan avstå som konsument, eftersom jag inte vill bidra till kortsiktiga vinster som samtidigt bokförs som en kostnad för kommande generationer. När Jonas Sjöstedt anklagar gruvnäringen i Norrland för att stå för kortsiktiga vinster då tycker jag han har fel. De flesta näringar som startar därför att priset på naturresurser stiger är nästan alltid en tillgång för mänskligheten. Övriga naturresurser skulle behöva följa efter. Höj priset på livsmedel, höj priset på bensin och se gärna till att priset på skog och på järnmalm stiger. Det skulle skapa jobb för dem som bor och verkar nära naturen, göra det möjligt för dem att bo kvar, skapa jobb och öka vinsterna! Det gagnar välstånd, leder till jobb och livskvalité! För ett par år sedan blev jag glad att Body Shop började sälja ett nagellack som hade betydligt mindre kemikalier och miljöförstörande ämnen än vad nagellack normalt sett har. Jag blev en stadig kund av nagellack hos Body Shop. För en tid sedan upphörde emellertid Body Shop med försäljning av det nagellacket och jag fick fundera hur jag skulle göra med min fåfänga. Sluta köpa nagellack, tränga tillbaka denna typ av konsumtion och klara mig ändå. Jag frågade i en parfymaffär vad man nu vänder sig som miljömedveen kund om man vill ha ett nagellack som uppfyller högt ställda miljökrav. Då svarade försäljaren att man alltid ska köpa nagellack från kända storföretag med stora forskningsresurser. De företagen kommer att vara de som har råd att faktiskt göra stegvisa miljöförbättringar i sitt sortiment, menade hon. Jag har funderat mycket på hennes sätt att resonera. Det mest miljövänliga nagellacket gick inte att sälja, eftersom det inte marknadsfördes av ett storföretag som kunde klara sig igenom tillfälliga vinstras och kriser. Det nästbästa nagellacket ur miljösynpunkt kan däremot överleva tack vare stora forsknings- och marknadsföringsinsatser från ett känt varumärke. Människan är fåfäng samtidigt som vi tycks ha svårt att glädja oss åt andras vinster. Men vår fåfänga gör att vi ändå köper prylar som skapar oändliga vinster, som vi sedan försöker lotsas att vi kan klara oss utan. Människans fåfänga kan i grunden inte trängas tillbaka, det är en del av människan själv. Mänskligheten kommer fortsätta att efterfråga nagellack, även om det inte alltid är med miljömedvetenheten framför ögonen. Jag tittar igenom hyllan med nagellack i hyllan i badrummet. Jag konstaterar att det mesta lacket torkar innan flaskan är slut. Bara att åka till en miljöstation och lämna in flaskorna innan de är förbrukade. Utom ett par av de dyraste och mest kända varumärkena. De är lika fina i konstistensen. Troligen var det samma varumärke som tanten i parfymaffären skulle ha rekommenderat. De nagellecken som torkar in innan jag tömt flaskorna ger mig mindre nagellack för pengarna, men det ger företaget som tillverkat lacket en kortsiktig vinst. Vi människor jagar gärna konsumtionsvaror, oavsett om det handlar om dekorationer till Halloween eller nagellack. Vi kommer att låta oss luras i framtiden också och bli offer för vår egen fåfänga. En del av dem gör kortsiktiga vinster. En del andra gör långsiktiga vinster som varaktigt skapar jobb och utveckling. Jag säger inte att det alltid är enkelt att välja rätt eller att veta vems vinster man i slutändan gynnar. Men Sverige behöver vinster för att människor ska ha jobb och få vård och en bra skola. Det är sanningen. De kortsiktiga vinsterna kan vi välja bort i vår vardag. Men då måste vi minska den sortens konsumtion som är billig och kortvarig och istället lära oss att fundera över livscykelanalyser och långsiktigt ansvar. Det är svårare, men kommer troligen att generera ännu större vinster i framtiden. Och då har vi inte råd med vinstförbud.
När jag körde till jobbet i går morse lyssnade jag till alla turer om att hitta ett förbud mot vinster i vården på radion. I nyhetsinslaget efteråt berättade reportern om svenska företag som gör lägre vinster under 2012 och därför tvingas varsla. I ena inslaget är vinst ett skällsord och i nästa inslag är avsaknaden av vinst ett skällsord. I tisdags presenterades delårsraporten för Västra Götalandsregionen per sista augusti. Prognosen för 2012 är att vi drar in ca en miljard kronor mer i skatteintäkter än vad som budgeterats. Vi budgeterade med underskott på ca 400 miljoner och nu spår man överskott på över 500 miljoner kronor. Det betyder att folk har jobb i Västsverige och att företagen gått med VINST så att vi slipper varsel och arbetslöshet. Konkurrensituationen är knivskarp. Det som är vinst i dag kan vara förlust i morgon. Egentligen har vi inte utrymme för att bråka om vi ska för eller emot vinst i Sverige. Vinst hos Volvo, hos Ericsson och hos SKF är förutsättningen för jobb, men aja baja om vårdföratag och skolor gör vinst. Då kan ju kvinnor börja tjäna pengar!
Men vårdföretagen har riskkapitalbolag i ryggen som flyttar skattemedel utomlands, kanske någon invänder. Visst, det finns massor av företag som försöker hitta kryphål, som vill komma undan politikers klåfingrikghet och krav i samband med upphandling. Men ska dessa företags felsteg innebära totalförbud mot vinst i välfärden ? Idag har Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kallat gruvnäringen i norra Sverige för en satsning "kortsiktiga vinster" och istället vurmar han för rennäringens fortsatta existens. Jag har inget emot rennäring, men att ställa det mot gruvnäring och dessutom hänga ut gruvnäringen för att de skulle ägna sig åt kortsiktiga vinster är ganska talande. Om ett företag investerar uppåt fem miljarder i gruvnäringen i Pajala så är det inga kortsiktiga vinster vi pratar om, utan istället en fråga om att långsiktigt ha bestämt sig för att satsa på en näring för att skapa jobb och utveckling i en bygd. Priserna på järnmalm har stigit på senare år så att det lönar sig att öppna gruvor i Sverige, att skapa jobb på landsbygden och skapa framtidstro i en landsända som vanligtvis brukar vara dömd till undergång. Ändå kan man förstås inte låta bli att erkänna att det finns företag med alltför kortsiktiga intressen och som gärna plockar utan vinsterna till skatteparadis. Men dessa företag får ju bara utrymme om politikerna inte gör sin hemläxa. Vårdförateg som får etablera sig utan att politikerna ställer upp kraven och friskolor som får slå upp portarna utan att beslutsfattarna utövar uppföljning och kvalitetskontroll.
I tisdags beviljade vi 50 nya miljoner till sjukvården. Den politiska ledningen föreslog nya medel för att korta köerna till vården, men skickade egentligen inte med några förbehåll. Vem kan garantera att dessa medel inte används för att betala högpresterande läkare som opererar effektivt på förmiddagen och går hem vid lunchtid för att de hunnit med lika många operationer som beställningen från politiken bestod av? Om den lediga eftermiddagen för läkarna används till att jobba åt ett privat företag som producerar ännu mer vård, som i sin tur genererar vinst till ett skatteparadis eller om den lediga eftermiddagen bokförs som dödtid på skattebetalarnas bekostnad kan man ju undra vilket som är värst. Vinster i vårdföretagen går aldrig att förbjuda, däremot kan politiker ställa krav på kvalite i vården som omöjliggör vinstuttag till skatteparadis. Eller som leder till att skattemedel per vårdtillfälle sänks. Men skäll inte på vårdföretagen! Skäll på politiker som saknar civilkurage och ledarskap!
Ikväll har två av mina barn varit offer för alla som jagar vinster i Halloween-helgen. Varje år har vi samma diskussion. Ska man köpa en Halloweendräkt för ett par hundra kronor som man bara använder en kväll per år? Eller varför ska man plöja ner surt förvärvande pengar i ljuslyktor och bordsdekorationer i orange och lila som kostar skjortan till en fest som är över på ett par timmar ? Jag har lyckats övertala mina barn att Halloween kan vara en helg då man klär på sig kläder som man kan ha en annan helg, att duken från Halloween kan sparas till året därpå och att man inte måste köpa en nya Halloween-hatt varje år. Jag tillhör dem som inte har lust att stoppa vinster i händerna på dem som producerar bordsdekorationer med kvicksilver som stressade föräldrar köper varje Halloween för att de tror att de måste. Våga, vägra slit och släng!
Vad är då skillnaden mellan att vägra vinster till Disney som kränger engångskostymer till Halloween och vårdföretag som eventuellt flyttar vinster till skatteparadis ? Jag tycker det finns en skillnad. Skillnaden mellan kortsiktighet och långsiktighet. Om ett internationellt företag som vill sälja vårdtjänster köper upp ett vårdföretag i Sverige för att effektivisera vårutbud och erbjuda omsorg till äldre är det en sak. Här håller politikerna dessutom i taktpinnen och det är dom som ytterst formulerar kvalitetskraven. När andra företag säljer glitter för att dekorera bordet på Halloween kan jag däremot slå bakut som konsument. Deras vinster är verkligen kortsiktiga! Och jag kan avstå som konsument, eftersom jag inte vill bidra till kortsiktiga vinster som samtidigt bokförs som en kostnad för kommande generationer. När Jonas Sjöstedt anklagar gruvnäringen i Norrland för att stå för kortsiktiga vinster då tycker jag han har fel. De flesta näringar som startar därför att priset på naturresurser stiger är nästan alltid en tillgång för mänskligheten. Övriga naturresurser skulle behöva följa efter. Höj priset på livsmedel, höj priset på bensin och se gärna till att priset på skog och på järnmalm stiger. Det skulle skapa jobb för dem som bor och verkar nära naturen, göra det möjligt för dem att bo kvar, skapa jobb och öka vinsterna! Det gagnar välstånd, leder till jobb och livskvalité! För ett par år sedan blev jag glad att Body Shop började sälja ett nagellack som hade betydligt mindre kemikalier och miljöförstörande ämnen än vad nagellack normalt sett har. Jag blev en stadig kund av nagellack hos Body Shop. För en tid sedan upphörde emellertid Body Shop med försäljning av det nagellacket och jag fick fundera hur jag skulle göra med min fåfänga. Sluta köpa nagellack, tränga tillbaka denna typ av konsumtion och klara mig ändå. Jag frågade i en parfymaffär vad man nu vänder sig som miljömedveen kund om man vill ha ett nagellack som uppfyller högt ställda miljökrav. Då svarade försäljaren att man alltid ska köpa nagellack från kända storföretag med stora forskningsresurser. De företagen kommer att vara de som har råd att faktiskt göra stegvisa miljöförbättringar i sitt sortiment, menade hon. Jag har funderat mycket på hennes sätt att resonera. Det mest miljövänliga nagellacket gick inte att sälja, eftersom det inte marknadsfördes av ett storföretag som kunde klara sig igenom tillfälliga vinstras och kriser. Det nästbästa nagellacket ur miljösynpunkt kan däremot överleva tack vare stora forsknings- och marknadsföringsinsatser från ett känt varumärke. Människan är fåfäng samtidigt som vi tycks ha svårt att glädja oss åt andras vinster. Men vår fåfänga gör att vi ändå köper prylar som skapar oändliga vinster, som vi sedan försöker lotsas att vi kan klara oss utan. Människans fåfänga kan i grunden inte trängas tillbaka, det är en del av människan själv. Mänskligheten kommer fortsätta att efterfråga nagellack, även om det inte alltid är med miljömedvetenheten framför ögonen. Jag tittar igenom hyllan med nagellack i hyllan i badrummet. Jag konstaterar att det mesta lacket torkar innan flaskan är slut. Bara att åka till en miljöstation och lämna in flaskorna innan de är förbrukade. Utom ett par av de dyraste och mest kända varumärkena. De är lika fina i konstistensen. Troligen var det samma varumärke som tanten i parfymaffären skulle ha rekommenderat. De nagellecken som torkar in innan jag tömt flaskorna ger mig mindre nagellack för pengarna, men det ger företaget som tillverkat lacket en kortsiktig vinst. Vi människor jagar gärna konsumtionsvaror, oavsett om det handlar om dekorationer till Halloween eller nagellack. Vi kommer att låta oss luras i framtiden också och bli offer för vår egen fåfänga. En del av dem gör kortsiktiga vinster. En del andra gör långsiktiga vinster som varaktigt skapar jobb och utveckling. Jag säger inte att det alltid är enkelt att välja rätt eller att veta vems vinster man i slutändan gynnar. Men Sverige behöver vinster för att människor ska ha jobb och få vård och en bra skola. Det är sanningen. De kortsiktiga vinsterna kan vi välja bort i vår vardag. Men då måste vi minska den sortens konsumtion som är billig och kortvarig och istället lära oss att fundera över livscykelanalyser och långsiktigt ansvar. Det är svårare, men kommer troligen att generera ännu större vinster i framtiden. Och då har vi inte råd med vinstförbud.
onsdag 24 oktober 2012
Om stråk, elfordon och nettonuvärdeskvot
- Det behövs demonstratorer för att testa hela affärsmodellen, säger Maria Jobenius från Saab Scania. Hon pekar på att Sverige har en världsledande ställning när det gäller bränslesnål fordonstillverkning och hon tycker att vi måste ta nästa steg för att möjliggöra elektrifiering av morgondagens fordonspark. Och hon vädjar till staten om stöd för att demonstrera hur ett samhälle med eldrivna fordon ska gestalta sig.
Yes, tänker jag för mig själv. Vad bra att dessa krav kommer från näringslivet själv. Lite paradox att Redareföreningens VD Christer Schoug gnäller över svaveldirektivet några minuter senare. Synd att han inte på motsvarande sätt kräver att regeringen leder arbetet för sjöfartens svavelsnåla affärsmodeller. Om nu regeringen är så oförstående kring tonageskatt och behovet av ett internationellt sjöfartsregister så skulle man kunna kompensera detta ointresse genom att istället finansiera demonstration av sjöfartens svavelfria innovationssystem. Den nationella innovationsstrategin och forskningspropositionen ger visst utrymme för detta.
Jag är på ett möte med teknikföretag och trafikmyndigheter, branschorganisationer och politiska företrädare på Näringsdepartementet. Vi ska prata med infrastrukturminister Catharina Elmsäter- Svärd om infrastrukturpropositionen. Hon bekräftar de smått ofattbara 500 miljarder kronor som ska gå till vägar och järnvägar de närmaste åren. Mest till drift och underhåll. Men också en del nya investeringar. Önskelistorna haglar i luften om mer pengar till alla flaskhalsar och även till områden som inte har flaskhalsar idag, men som gärna vill ha flaskhalsar så att de kan få mer pengar till infrastruktur. Infrastrukturminister Elmsäter- Svärd betonar behov av att stärka svensk konkurrenskraft, att infrastruktur ska främja tillväxt samt att stråktänkande och ökad kapacitet in mot storstäderna är första steget. Några talare bekräftar att ett sådant tänkande är bra, men pekar också på att Trafikverket ofta styckar sönder alla stråk i vägstumpar, som var för sig avfärdas som olönsamma med nettonuvärdeskvoter på noll eller rentav minus. De flesta i lokalen känner igen sig i denna rävsax, dvs vackra transportpolitiska mål och den sk fyrstegsprincipen som inte släpper fram några nya satsningar på järnvägs- och väginvesteringar. Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm förklarar att investeringar i infrastruktur måste följas av en ökad intäkt till staten, annars blir investeringen bara ett skuldberg. Å ena sidan har Malm rätt, tänker jag och ser bilder på näthinnan av alla gigantiska motorvägsinvesteringar i södra Europa som vi svenskar hyllat genom åren, men som våra vänner i Euroområdet nu inte vet hur de ska betala. Men å andra sidan har Malm fel. Om investeringar i svensk infrastruktur uteblivit i decennier och orsakat försämrad konkurrenskraft då blir transportpolitiska mål, nettonuvärdeskvoter och fyrstegsprinciper bara ett sätt att ytterligare försämra svensk konkurrenskraft.
På lunchen pratar jag med en representant från Länsstyrelsen i Norrbotten som understryker att malmen från Norrbotten står för 60 procent av Sveriges export och att 90 procent av Europas järnmalm kommer från Norrbotten. Hur ska svensk konkurrenskraft kunna stärkas om inte via gigantiska investeringar i vägar och järnvägar? Och intäkten, ja, den som inte tror att det kommer en intäkt i andra ändan från gruvnäringen har ju tappat tron på Sverige.
Handelskammaren i Mälardalen tar till orda på mötet. De företräder näringslivet i bland annat Örebro och Västmanland och reser krav på snabbare transporter på Europaväg 20 genom Laxå, Mariestad, Götene, Skara, Vara, Vårgårda och ner mot Göteborg. Förvirringen utbryter när Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm försöker svara på frågan och samtidigt nämner Ulricehamn. Vi förstår att han tror att vi pratar om riksväg 40. Det säger något om insikten om E20. Det kommer krävas en del lobbyarbete för att få gehör för ett av Sveriges viktigaste godsstråk där en överväldigande majoritet av Volvos underleverantörer finns. Vi berör medfinansiering och Gunnar Malm betonar att näringslivet inte är så intresserade som en del tror. Det stämmer inte i Västsverige där Sparbanken, Volvo m fl företag gått in för att finansiera såväl Hamnbanan som delar av E20. Själv bestämmer jag mig att fokusera på förbindelser med en av Europas mest expansiva områden, nämligen Oslo- regionen och dess arbetsmarknadsregion som sträcker sig ner mot Bohuslän, Dalsland och Värmland. Vi behöver utbyggd järnväg från Trollhättan och upp mot norska gränsen, säger jag. Vi behöver bygga ut E45 norrut mot Värmland för att kunna dra bättre nytta av expansionen från Oslo- regionen. Elmsäter- Svärd har tidigare bekräftat behovet av att tänka stråk bortom både läns- och nationsgränser. Maria Ranka från Stockholms handelskammare bekräftar också att Oslo, vid sidan av Stockholm är enormt expansivt och att vi måste dra ut nyttorna av detta. Om representanter från Mälardalen pratar om transporter i Västsverige och representanter från Västsverige pratar om Norge och de verkliga transportbehoven börjar i Norrbotten, då förstår man att en infrastrukturminister kan behöva luta sig ännu mer mot stråktänkande och lite mindre mot nettonuvärdeskvot.
Yes, tänker jag för mig själv. Vad bra att dessa krav kommer från näringslivet själv. Lite paradox att Redareföreningens VD Christer Schoug gnäller över svaveldirektivet några minuter senare. Synd att han inte på motsvarande sätt kräver att regeringen leder arbetet för sjöfartens svavelsnåla affärsmodeller. Om nu regeringen är så oförstående kring tonageskatt och behovet av ett internationellt sjöfartsregister så skulle man kunna kompensera detta ointresse genom att istället finansiera demonstration av sjöfartens svavelfria innovationssystem. Den nationella innovationsstrategin och forskningspropositionen ger visst utrymme för detta.
Jag är på ett möte med teknikföretag och trafikmyndigheter, branschorganisationer och politiska företrädare på Näringsdepartementet. Vi ska prata med infrastrukturminister Catharina Elmsäter- Svärd om infrastrukturpropositionen. Hon bekräftar de smått ofattbara 500 miljarder kronor som ska gå till vägar och järnvägar de närmaste åren. Mest till drift och underhåll. Men också en del nya investeringar. Önskelistorna haglar i luften om mer pengar till alla flaskhalsar och även till områden som inte har flaskhalsar idag, men som gärna vill ha flaskhalsar så att de kan få mer pengar till infrastruktur. Infrastrukturminister Elmsäter- Svärd betonar behov av att stärka svensk konkurrenskraft, att infrastruktur ska främja tillväxt samt att stråktänkande och ökad kapacitet in mot storstäderna är första steget. Några talare bekräftar att ett sådant tänkande är bra, men pekar också på att Trafikverket ofta styckar sönder alla stråk i vägstumpar, som var för sig avfärdas som olönsamma med nettonuvärdeskvoter på noll eller rentav minus. De flesta i lokalen känner igen sig i denna rävsax, dvs vackra transportpolitiska mål och den sk fyrstegsprincipen som inte släpper fram några nya satsningar på järnvägs- och väginvesteringar. Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm förklarar att investeringar i infrastruktur måste följas av en ökad intäkt till staten, annars blir investeringen bara ett skuldberg. Å ena sidan har Malm rätt, tänker jag och ser bilder på näthinnan av alla gigantiska motorvägsinvesteringar i södra Europa som vi svenskar hyllat genom åren, men som våra vänner i Euroområdet nu inte vet hur de ska betala. Men å andra sidan har Malm fel. Om investeringar i svensk infrastruktur uteblivit i decennier och orsakat försämrad konkurrenskraft då blir transportpolitiska mål, nettonuvärdeskvoter och fyrstegsprinciper bara ett sätt att ytterligare försämra svensk konkurrenskraft.
På lunchen pratar jag med en representant från Länsstyrelsen i Norrbotten som understryker att malmen från Norrbotten står för 60 procent av Sveriges export och att 90 procent av Europas järnmalm kommer från Norrbotten. Hur ska svensk konkurrenskraft kunna stärkas om inte via gigantiska investeringar i vägar och järnvägar? Och intäkten, ja, den som inte tror att det kommer en intäkt i andra ändan från gruvnäringen har ju tappat tron på Sverige.
Handelskammaren i Mälardalen tar till orda på mötet. De företräder näringslivet i bland annat Örebro och Västmanland och reser krav på snabbare transporter på Europaväg 20 genom Laxå, Mariestad, Götene, Skara, Vara, Vårgårda och ner mot Göteborg. Förvirringen utbryter när Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm försöker svara på frågan och samtidigt nämner Ulricehamn. Vi förstår att han tror att vi pratar om riksväg 40. Det säger något om insikten om E20. Det kommer krävas en del lobbyarbete för att få gehör för ett av Sveriges viktigaste godsstråk där en överväldigande majoritet av Volvos underleverantörer finns. Vi berör medfinansiering och Gunnar Malm betonar att näringslivet inte är så intresserade som en del tror. Det stämmer inte i Västsverige där Sparbanken, Volvo m fl företag gått in för att finansiera såväl Hamnbanan som delar av E20. Själv bestämmer jag mig att fokusera på förbindelser med en av Europas mest expansiva områden, nämligen Oslo- regionen och dess arbetsmarknadsregion som sträcker sig ner mot Bohuslän, Dalsland och Värmland. Vi behöver utbyggd järnväg från Trollhättan och upp mot norska gränsen, säger jag. Vi behöver bygga ut E45 norrut mot Värmland för att kunna dra bättre nytta av expansionen från Oslo- regionen. Elmsäter- Svärd har tidigare bekräftat behovet av att tänka stråk bortom både läns- och nationsgränser. Maria Ranka från Stockholms handelskammare bekräftar också att Oslo, vid sidan av Stockholm är enormt expansivt och att vi måste dra ut nyttorna av detta. Om representanter från Mälardalen pratar om transporter i Västsverige och representanter från Västsverige pratar om Norge och de verkliga transportbehoven börjar i Norrbotten, då förstår man att en infrastrukturminister kan behöva luta sig ännu mer mot stråktänkande och lite mindre mot nettonuvärdeskvot.
söndag 14 oktober 2012
En överintelligent och naiv socialist
Jag hade knappt hämtat mig från Henrik Bergrens bok om Palme. Så kom det en film om Palme. I går såg jag filmen. Tankarna mal i huvudet om hur svensk politik egentligen bedrevs åren före och under Palmes år vid statsministerposten. Jag var knappt 18 när han skjöts ihjäl på öppen gata. Jag minns att vi fick skjuta upp distriktstämman i CUF 1986 då jag skulle bli vald till ordinarie ledamot för första gången. Stämman skulle ha hållts samma dag som Olof Palmes begravning. Vi fick flytta fram stämman en vecka. Thorbjörn Fäldin hade avgått som partiledare för Centerpartiet året innan. Nuvarande statsminister Olof Palme var död. Expressen skriver i sin recention av boken att Socialdemokraterna ännu inte har hämtat sig efter krisen 1985 när dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt,(s) lämnade regeringen i protest mot Palme. Det handlade om ekonomi och svårigheter för Kjell-Olof Feldt att få gehör för nödvändiga strukturförändringar inom främst den ekonomiska politiken, det har vi kunnat läsa om i Feldts memoarer och också lyssnat till via Stog Malm, Harry Schein m fl under årtionden.
Efter att ha läst boken och sett filmen inser jag att det handlade om så mycket mer. Palme var intelligent och naiv på samma gång, tänker jag när jag ser bilder på hur han skakar hand med Cubas Fidel Castro och demonsterar med Vietnams ambassadör. Kjell-Olof Feldt, (s) berättar i filmen och Henrik Berggren skriver i boken att Palme inte ville ha några löntagarfonder, men han stegade fram till LO och argumenterade kraftfullt för löntagarfonder ändå. Annars skulle arbetarrörelsen komma att splittras, heter det. I går förstod jag för första gången djupet i IB-affären och Geijer-affären. Palmes bekymmer med en son som pluggade på ett välrenumerat universitet i USA nämns inte i boken. Och övertrampen mot Palme från högerkanten är en svart fläck i svensk politisk historia. Olof Palme har gått på djupet med sina åsikter tidigt i livet. Misst sin far, blivit skickad på internat, reste tidigt genom hela den amerikanska kontinenten och blev därefter övertygad demokratisk socialist, som han benämner sin hemvist. När han debatterar Vietnamkriget, fördömer fascister i Spanien eller lägger ut texten bland kårhusockupanter i Stockolm så är det med enastående övertygelse han demonstrerar rågången mellan demokratisk socialism och kommunism. Samtidigt glider han vartefter längre vänsterut än vad han innerst inne vill. Det är löntagarfonderna ett bevis på. Men teoretiskt skulle besöket på Cuba också kunna vara ett sätt att hålla ihop arbetarrörelsen och se till att Vänsterpartiet inte fick fotfäste i Sverige. Palme har uppenbara problem med strejkerna i LKAB redan första året som partiledare. Där finns krafter som vill dra Arbetarrörelsen ännu längre vänsterut. Strejkerna i LKAB i slutet av 60-talet i sig en gåta. Sverige hade stått utanför andra världskriget. Hela 50- och 60-talen som kallats rekordåren var en period som få gruvarbetare kunnat drömma om. Kanske hade gruvarbetarna ännu inte fått tillbaka av allt det välstånd som Sverige, bland annat genom gruvorna, levererade vid det laget.
Palmes stora period av reformer var näst intill naiv- det hävdar Anders Ferm och Ingvar Carlsson i filmen. Takten på införandet av alla sorters transfereringar var enorm och byggde på att gruvarbetarna inte nämnvärt skulle höja sina löner, men att de skulle kunna leverera järnmalm i en aldrig sinande takt under resten av 1900-talet. Så blev inte fallet. Eller rättare sagt, svenskarna höjde sina löner, Palme lovade och verkställde reformer i en enorm takt, men konkurrensen på världsmarknaden hårdnade och i mitten av 80-talet gick det inte längre. Kjell-Olof Feldt lämnade in handduken och kort därefter var Palme död. Det känns som att vi sölade bort sådär 15 år av Sveriges välstånd på en pojkspoling som mest var utomlands och froterade sig med kommunister. Under tiden avtog investeringarna i svensk industri och även vårt politiska förtroende utomlands. Därmed minskade konkurrenskraften och överskotten från rekordåren var som bortblåsta. Palme var intelligent och lyckades tillfälligt hålla i hop Arbetarrörelsen. Men han sköt alla obekväma inrikespolitiska beslut framför sig medan han predikade vackert om demokrati och mänskliga rättigheter. Klimatet i Sverige hårdnade, istället för att förbättras. Oppositionen i Sverige imponerar inte. Thorbjörn Fälldin blev den person som tllfälligt kunde samla småföretagare, landsbygdsbor och kärnkraftsmotståndare. Men den begynnande varvskrisen, oljeprischockerna och en allt sämre fungerande offentlig sektor kunde han inte lösa på kort tid. Till viss del har Sverige återhämtat sig idag. Men det är synd att vi sölade bort så många av de goda efterkrigsåren.
Efter att ha läst boken och sett filmen inser jag att det handlade om så mycket mer. Palme var intelligent och naiv på samma gång, tänker jag när jag ser bilder på hur han skakar hand med Cubas Fidel Castro och demonsterar med Vietnams ambassadör. Kjell-Olof Feldt, (s) berättar i filmen och Henrik Berggren skriver i boken att Palme inte ville ha några löntagarfonder, men han stegade fram till LO och argumenterade kraftfullt för löntagarfonder ändå. Annars skulle arbetarrörelsen komma att splittras, heter det. I går förstod jag för första gången djupet i IB-affären och Geijer-affären. Palmes bekymmer med en son som pluggade på ett välrenumerat universitet i USA nämns inte i boken. Och övertrampen mot Palme från högerkanten är en svart fläck i svensk politisk historia. Olof Palme har gått på djupet med sina åsikter tidigt i livet. Misst sin far, blivit skickad på internat, reste tidigt genom hela den amerikanska kontinenten och blev därefter övertygad demokratisk socialist, som han benämner sin hemvist. När han debatterar Vietnamkriget, fördömer fascister i Spanien eller lägger ut texten bland kårhusockupanter i Stockolm så är det med enastående övertygelse han demonstrerar rågången mellan demokratisk socialism och kommunism. Samtidigt glider han vartefter längre vänsterut än vad han innerst inne vill. Det är löntagarfonderna ett bevis på. Men teoretiskt skulle besöket på Cuba också kunna vara ett sätt att hålla ihop arbetarrörelsen och se till att Vänsterpartiet inte fick fotfäste i Sverige. Palme har uppenbara problem med strejkerna i LKAB redan första året som partiledare. Där finns krafter som vill dra Arbetarrörelsen ännu längre vänsterut. Strejkerna i LKAB i slutet av 60-talet i sig en gåta. Sverige hade stått utanför andra världskriget. Hela 50- och 60-talen som kallats rekordåren var en period som få gruvarbetare kunnat drömma om. Kanske hade gruvarbetarna ännu inte fått tillbaka av allt det välstånd som Sverige, bland annat genom gruvorna, levererade vid det laget.
Palmes stora period av reformer var näst intill naiv- det hävdar Anders Ferm och Ingvar Carlsson i filmen. Takten på införandet av alla sorters transfereringar var enorm och byggde på att gruvarbetarna inte nämnvärt skulle höja sina löner, men att de skulle kunna leverera järnmalm i en aldrig sinande takt under resten av 1900-talet. Så blev inte fallet. Eller rättare sagt, svenskarna höjde sina löner, Palme lovade och verkställde reformer i en enorm takt, men konkurrensen på världsmarknaden hårdnade och i mitten av 80-talet gick det inte längre. Kjell-Olof Feldt lämnade in handduken och kort därefter var Palme död. Det känns som att vi sölade bort sådär 15 år av Sveriges välstånd på en pojkspoling som mest var utomlands och froterade sig med kommunister. Under tiden avtog investeringarna i svensk industri och även vårt politiska förtroende utomlands. Därmed minskade konkurrenskraften och överskotten från rekordåren var som bortblåsta. Palme var intelligent och lyckades tillfälligt hålla i hop Arbetarrörelsen. Men han sköt alla obekväma inrikespolitiska beslut framför sig medan han predikade vackert om demokrati och mänskliga rättigheter. Klimatet i Sverige hårdnade, istället för att förbättras. Oppositionen i Sverige imponerar inte. Thorbjörn Fälldin blev den person som tllfälligt kunde samla småföretagare, landsbygdsbor och kärnkraftsmotståndare. Men den begynnande varvskrisen, oljeprischockerna och en allt sämre fungerande offentlig sektor kunde han inte lösa på kort tid. Till viss del har Sverige återhämtat sig idag. Men det är synd att vi sölade bort så många av de goda efterkrigsåren.
fredag 12 oktober 2012
Kompetens, konkurrenskraft och sen kommer jobben!
Denna veckan har jag trängt på djupet i detta med jobb. Eller rättare sagt konkurrenskraft. Eller ska vi säga svårigheten att urskilja hur jobb skapas. För det är sannerligen en lång resa för den som bär på en ide på sin arbetsplats. Att ta steget att utveckla den till en innovation, se till att den blir en prototyp i ett laboratorium, att sedan hitta finansiering för kommersialisering och till slut nå ut på marknaden, hitta agenter som kan marknadsföra och sälja för att sedan våga anställa medarbetare och - skapa jobb. Inget kan vara mer sant än att jobb inte ramlar ner från himlen av sig själv.
Jobb skapas genom kunskap. Och kunskap byggs upp under årtionden. I en bygd eller i ett innovativt klimat, tex bland en grupp småföretagare och öppet sinnade handelsmän som regelbundet utsätts för omvandlingstryck i en internationell konkurrenssituation, som lika regelbundet vågar möta engagerade forskare på en högskola. Som vågar förkasta massor av idéer och efter åratal av tester våga ta språnget.
I går var jag på textilhögskolan i Borås.
- Det är lockande att bara jaga jobben, underströk en av föreläsarna. Men verkligt stark konkurrenskraft kan bara vidmakthållas om man har tillräckligt stor kunskap eller helt enkelt är världsbäst på sitt område, underströk forskarna på textilhögskolan, medan de visade oss det senaste inom tekniska och smarta textiler.
- När design och teknik får möta business och management i ett tvärvetenskapligt arbete kan vägen till affärer och nya jobb, trots allt vara ganska kort, menade Erik Bresky, som är prefekt på textilhögskolan i Borås.
Vi blev förevisade hur dräkter med extremt bra skydd mot väta utvecklas och ökar företagens omsättning. Vi fick se exempel på hur man stickar dukar av metalltrådar som läggs som en matta mellan stålkonstruktioner för att stärka stålet och göra stålet lättare på samma gång. Diskussioner pågår om enorma demonstrationsanläggningar för att testa dessa nya, smarta modeller för hur traditionell stickning kan möta behov av att göra stålet lättare och mer användbart.
- Går vi vidare med detta är vi världsunika, underströk en av våra värdar på textilhögskolan.
I måndags var jag med några kollegor på Lindholmen Science Park på Hisingen.
- Vi är katedralekonomin och där ute finns basarekonomin, förklarade Niklas Wahlberg, som är chef för Lindholmen.
Basarekonomin är det gjytter av små företag och bolag som finns i hela vårt samhälle och som emellanåt behöver hjälp med att komma vidare med idéer i fasta strukturer. Då kan katedralekonomin hjälpa till. Till Lindholmen dras stora satsningar som inte får tillräckligt utrymme i lärosätenas superakademiska miljö och som heller inte har fått inträdesbiljetten till företagens egna utvecklingsavdelningar. Här möts regeringens sk FFI - satsningar ( fordonstrategisk forskning och innovation) med Chalmers och kommunernas gemensamma satsningar på tillämpad forskning. Hit kommer filmskapare från Film i Väst och möter ingenjörer från Volvo. Ingen vet om mötena dem emellan ger nya jobb, ingen vet om det ökar konkurrenskraften heller. Men jobb och konkurrenskraft uppstår oftare om starka personligheter med vilda idéer får mötas. Vi som politiker kan se till att förutsättningar för jobb skapas. Men aldrig garantera några jobb.
Vi träffar Mikael von Dorrien som är chef för Innovationsbron. Han är både upprymd och orolig över sammanslagningen mellan Almi och Innovationsbron. Å ena sidan behöver olika former av offentligt riskkapital samlas i en påse, å andra sidan har Innovationsbron en särställning i dag.
- Någon måste lägga den första och mest riskfyllda miljonen när en produkt ska kommersialiseras. Sedan kommer det privata kapitalet springande, menar han.
Mikael raljerar lite över bristen på mod och alltför mycket av banktjänstemannatänkande när nya produkter och nya marknader ska utvecklas i ett företag. Om rådgivarna i de offentliga riskkapitalbolagen alltmer liknar dem som lånar ut pengar i bank kan vi lika gärna lägga ner och låta bankerna sköta alltihop. Vi pratar om att hitta erfarna rådgivare plockade från näringslivet som vågar ta risker inom ramen för det offentliga riskapitalet. Ytterst handlar det om politiskt mod, konstaterar vi.
Vi träffar Mikael Molin som är business advisor på cleantech inn. Han betonar vikten av att peka ut de affärsområden som är de mest hållbara på sikt. Det är inom de mest klimatsmarta områdena, inte bara affärsområden som angriper ett symptom, som vi kan göra flest affärer och tjäna mest pengar i framtiden, understryker han.
Jag lämnar Lindholmen med en fast övertygelse om att det inte bara går att göra affärer på de mest miljövänliga energisystemen, de mest energisnåla logistiklösningarna och de mest resurseffektiva klädesplaggen. Det är just här som företagen kommer tjäna mest pengar och här som de nya jobben kommer i framtiden.
I onsdags träffade jag Lars Hjalmarsson som är chef för Omställningskontoret i Fyrbodal, dvs han som håller ihop hela satsningen som kommunerna, Västra Götalandsregionen och staten gör med anledning av Saab- konkursen. Lars och hans kollegor beskriver möjligheterna och vedermödorna med att locka nya företag till Trollhättan och att utveckla befintligt näringsliv. Det låter som ljuv musik när de berättar hur företagen söker sig till kurser i coaching för att förebygga kriser och undvika varsel.
- Företagen har lärt sig av misstagen från krisen 2008. De vill inte säga upp sina arbetskamrater igen, utan istället behålla och utveckla kompetens i väntan på nästa konjunkturuppgång, förklarar Lars Hjalmarsson entusiastiskt. Vi pratar om behovet av att rådgivarna finns i företagens verklighet. De som jobbar med att stötta näringslivet måste ha lokal kännedom, understryker Ann Palmnäs och Katarina Erhardsson, som båda kommer från en tidigare karriär på Saab, men som nu ska jaga igång en ny epok av företagare i Trollhättan.
Jag äter lunch med Robert Limmegård på anrika Alberts i Trollhättan. Vi blickar ut över det som är Trollhättans ursprungliga dragningskraft och även det som är attraktiviteten idag, dvs den slussmiljö som lockar tusentals turister till Fallens dagar varje år. Det vatten som var grunden till att Trollhättan industrialiserades, som uppmuntrade till handel och sjöfart, som visade sig lämplig för ånglokstillverkning och som vartefter accumulerade kunskaper för flygmotor- och fordonstillverkning. Robert har nyligen blivit "uppköpt" av det brittiska företaget GKN. Tidigare var han anställd på det företaget som hette Volvo Aero, men som i folkmun fortfarande heter "Flygmotor" kort och gott. Vi pratar om bilden av Trollhättan, om Saabepoken och vad som ska komma nu.
Jag för min del är helt övertygad om att klimatsmarta flygkomponenter tillverkade av GKN eller elbilar producerade hos NEVS har framtiden för sig. Kunskapen finns. Konkurrenskraften prövas hela tiden. Det går inte att veta att denna produktion för alltid kommer ske i just Trollhättan. Men om textilindustrin blomstrar i Borås, vad är det som säger att inte fordonstillverkning ska fortsätta att blomstra i Trollhättan? Britter och kineser har köpt kompetens i Trollhättan. Inte för att de älskar utsikten över slussområdet i Trollhättan, utan därför att kompetensen råkar finnas där.
Jobb skapas genom kunskap. Och kunskap byggs upp under årtionden. I en bygd eller i ett innovativt klimat, tex bland en grupp småföretagare och öppet sinnade handelsmän som regelbundet utsätts för omvandlingstryck i en internationell konkurrenssituation, som lika regelbundet vågar möta engagerade forskare på en högskola. Som vågar förkasta massor av idéer och efter åratal av tester våga ta språnget.
I går var jag på textilhögskolan i Borås.
- Det är lockande att bara jaga jobben, underströk en av föreläsarna. Men verkligt stark konkurrenskraft kan bara vidmakthållas om man har tillräckligt stor kunskap eller helt enkelt är världsbäst på sitt område, underströk forskarna på textilhögskolan, medan de visade oss det senaste inom tekniska och smarta textiler.
- När design och teknik får möta business och management i ett tvärvetenskapligt arbete kan vägen till affärer och nya jobb, trots allt vara ganska kort, menade Erik Bresky, som är prefekt på textilhögskolan i Borås.
Vi blev förevisade hur dräkter med extremt bra skydd mot väta utvecklas och ökar företagens omsättning. Vi fick se exempel på hur man stickar dukar av metalltrådar som läggs som en matta mellan stålkonstruktioner för att stärka stålet och göra stålet lättare på samma gång. Diskussioner pågår om enorma demonstrationsanläggningar för att testa dessa nya, smarta modeller för hur traditionell stickning kan möta behov av att göra stålet lättare och mer användbart.
- Går vi vidare med detta är vi världsunika, underströk en av våra värdar på textilhögskolan.
I måndags var jag med några kollegor på Lindholmen Science Park på Hisingen.
- Vi är katedralekonomin och där ute finns basarekonomin, förklarade Niklas Wahlberg, som är chef för Lindholmen.
Basarekonomin är det gjytter av små företag och bolag som finns i hela vårt samhälle och som emellanåt behöver hjälp med att komma vidare med idéer i fasta strukturer. Då kan katedralekonomin hjälpa till. Till Lindholmen dras stora satsningar som inte får tillräckligt utrymme i lärosätenas superakademiska miljö och som heller inte har fått inträdesbiljetten till företagens egna utvecklingsavdelningar. Här möts regeringens sk FFI - satsningar ( fordonstrategisk forskning och innovation) med Chalmers och kommunernas gemensamma satsningar på tillämpad forskning. Hit kommer filmskapare från Film i Väst och möter ingenjörer från Volvo. Ingen vet om mötena dem emellan ger nya jobb, ingen vet om det ökar konkurrenskraften heller. Men jobb och konkurrenskraft uppstår oftare om starka personligheter med vilda idéer får mötas. Vi som politiker kan se till att förutsättningar för jobb skapas. Men aldrig garantera några jobb.
Vi träffar Mikael von Dorrien som är chef för Innovationsbron. Han är både upprymd och orolig över sammanslagningen mellan Almi och Innovationsbron. Å ena sidan behöver olika former av offentligt riskkapital samlas i en påse, å andra sidan har Innovationsbron en särställning i dag.
- Någon måste lägga den första och mest riskfyllda miljonen när en produkt ska kommersialiseras. Sedan kommer det privata kapitalet springande, menar han.
Mikael raljerar lite över bristen på mod och alltför mycket av banktjänstemannatänkande när nya produkter och nya marknader ska utvecklas i ett företag. Om rådgivarna i de offentliga riskkapitalbolagen alltmer liknar dem som lånar ut pengar i bank kan vi lika gärna lägga ner och låta bankerna sköta alltihop. Vi pratar om att hitta erfarna rådgivare plockade från näringslivet som vågar ta risker inom ramen för det offentliga riskapitalet. Ytterst handlar det om politiskt mod, konstaterar vi.
Vi träffar Mikael Molin som är business advisor på cleantech inn. Han betonar vikten av att peka ut de affärsområden som är de mest hållbara på sikt. Det är inom de mest klimatsmarta områdena, inte bara affärsområden som angriper ett symptom, som vi kan göra flest affärer och tjäna mest pengar i framtiden, understryker han.
Jag lämnar Lindholmen med en fast övertygelse om att det inte bara går att göra affärer på de mest miljövänliga energisystemen, de mest energisnåla logistiklösningarna och de mest resurseffektiva klädesplaggen. Det är just här som företagen kommer tjäna mest pengar och här som de nya jobben kommer i framtiden.
I onsdags träffade jag Lars Hjalmarsson som är chef för Omställningskontoret i Fyrbodal, dvs han som håller ihop hela satsningen som kommunerna, Västra Götalandsregionen och staten gör med anledning av Saab- konkursen. Lars och hans kollegor beskriver möjligheterna och vedermödorna med att locka nya företag till Trollhättan och att utveckla befintligt näringsliv. Det låter som ljuv musik när de berättar hur företagen söker sig till kurser i coaching för att förebygga kriser och undvika varsel.
- Företagen har lärt sig av misstagen från krisen 2008. De vill inte säga upp sina arbetskamrater igen, utan istället behålla och utveckla kompetens i väntan på nästa konjunkturuppgång, förklarar Lars Hjalmarsson entusiastiskt. Vi pratar om behovet av att rådgivarna finns i företagens verklighet. De som jobbar med att stötta näringslivet måste ha lokal kännedom, understryker Ann Palmnäs och Katarina Erhardsson, som båda kommer från en tidigare karriär på Saab, men som nu ska jaga igång en ny epok av företagare i Trollhättan.
Jag äter lunch med Robert Limmegård på anrika Alberts i Trollhättan. Vi blickar ut över det som är Trollhättans ursprungliga dragningskraft och även det som är attraktiviteten idag, dvs den slussmiljö som lockar tusentals turister till Fallens dagar varje år. Det vatten som var grunden till att Trollhättan industrialiserades, som uppmuntrade till handel och sjöfart, som visade sig lämplig för ånglokstillverkning och som vartefter accumulerade kunskaper för flygmotor- och fordonstillverkning. Robert har nyligen blivit "uppköpt" av det brittiska företaget GKN. Tidigare var han anställd på det företaget som hette Volvo Aero, men som i folkmun fortfarande heter "Flygmotor" kort och gott. Vi pratar om bilden av Trollhättan, om Saabepoken och vad som ska komma nu.
Jag för min del är helt övertygad om att klimatsmarta flygkomponenter tillverkade av GKN eller elbilar producerade hos NEVS har framtiden för sig. Kunskapen finns. Konkurrenskraften prövas hela tiden. Det går inte att veta att denna produktion för alltid kommer ske i just Trollhättan. Men om textilindustrin blomstrar i Borås, vad är det som säger att inte fordonstillverkning ska fortsätta att blomstra i Trollhättan? Britter och kineser har köpt kompetens i Trollhättan. Inte för att de älskar utsikten över slussområdet i Trollhättan, utan därför att kompetensen råkar finnas där.
torsdag 4 oktober 2012
Springpojke mellan individerna och stuprören
Idag har Roland Lexen från Arena för tillväxt talat till oss förtroendevalda i Sveriges kommuner och landsting. Han säger i princip att epoken är över då politiken bestämde saker, nu är vi istället medspelare, nätverkare, fixare som för samman olika konstallationer, hittar förhandlingslösningar, föreslår strategier. Idag är det svårare att vara lokal och regional politiker, menar han.
Socialdemokraterna har lagt ett förslag på statsbudget som innehåller mindre pengar än regeringen. Känns som upp- och nervända världen. Anders Borg har blivit Keynesian och Magdalena Andersson har blivit en Ann Wibble. Det känns nästan som att inte ens statsbudgeten är politik längre, utan bara konjunkturella bedömningar. Magdalena tycker att man ska vänta lite med att späda på ekonomin. Anders Borg vill göra det med en gång. Om politik inte längre är att tvärsäkert bestämma om precisa uppgifter, utan mer en samling stillsamma bedömningar parat med nätverksbyggen - hur blir det då med möjligheten att utkräva ansvar i allmänna val ? Roland Lexen menar att vi måste jobba tillsammans; offentlig sektor, civilt samhälle och näringsliv, förstå varandras olika roller, hjälpa varandra, komma överens och vartefter dra åt samma håll. Då bygger vi välstånd. Roland Lexen menar att Sverige valde en alldeles unik välfärdsmodell. Medan exempelvis Tysksland och USA har en stark tilltro till familjen har Sverige valt att helt överlåta samhällsbygget i antingen individens eller statens hägn. Därför har Sverige en sådan påtaglig individualism där medborgarna reser sina krav gentemot en alltmer svårstyrd stat. Tyskar och amerikanare litar till familjen och den lilla gemenskapen, som är individens buffert och därmed minskar trycket mot staten. Ofta förkläs familjen i att kvinnan är hemmafru och står för denna buffert i samhället. Roland Lexen stannade alltså vid att den svenske lokale politikern nu ska ägna sig åt att vara medspelare i röran av individer, små kommuner, stora företag, organisationer och myndigheter. Någon ny Axel Oxelstierna behövs inte som organiserar upp saker och ting. Individerna har sin identitet i det ultralokala och staten är tillsammans med en brokig samling kommuner, landsting och regioner den struktur vi får nöja oss med.
Jag tror tvärtom att Sverige måste gå i spetsen för en ny struktur. Vi håller på att gå vilse i en kommunal och statlig röra där många medborgare dessutom hamnar mellan stolarna. Den medvetne individen i Sverige kommer inte att acceptera att den lokale politiken är springpojke i en obegriplig politisk struktur. Jag tror att alltfler medborgare kommer efterfråga en struktur som stämmer överens med någon slags logik i vardagen eller på arbetsmarknaden. Roland Lexen uppehöll sig idag kring hur framgångsrika vi svenskar varit genom historien; våra självägande bönder, våra tidiga kunskaper om t ex folkräkning samt liberalisering av handel, en relativt sen industrialisering och därefter en väl utbyggd välfärdsstat som tål ett ständigt omvandlingstryck i en av världens mest öppna ekonomier. Nu låter det mest som att pianot ska fortsätta spela av sig själv. Jag tror vi måste hitta reformer som gör det möjligt att upprätthålla demokrati, välstånd och livskvalité även på 2050- talet. Roland Lexen har rätt i att vi politiker mycket mer ska vara medspelare i ett lag med föreningar, näringsliv och offentlig sektor. Men jag tror också att vi måste hitta en politisk struktur som känns mer modern och som framför allt balanserar mellan å ena sidan individens krav frihet och å andra statens statens tendenser att vara alltför mycket stuprör.
Socialdemokraterna har lagt ett förslag på statsbudget som innehåller mindre pengar än regeringen. Känns som upp- och nervända världen. Anders Borg har blivit Keynesian och Magdalena Andersson har blivit en Ann Wibble. Det känns nästan som att inte ens statsbudgeten är politik längre, utan bara konjunkturella bedömningar. Magdalena tycker att man ska vänta lite med att späda på ekonomin. Anders Borg vill göra det med en gång. Om politik inte längre är att tvärsäkert bestämma om precisa uppgifter, utan mer en samling stillsamma bedömningar parat med nätverksbyggen - hur blir det då med möjligheten att utkräva ansvar i allmänna val ? Roland Lexen menar att vi måste jobba tillsammans; offentlig sektor, civilt samhälle och näringsliv, förstå varandras olika roller, hjälpa varandra, komma överens och vartefter dra åt samma håll. Då bygger vi välstånd. Roland Lexen menar att Sverige valde en alldeles unik välfärdsmodell. Medan exempelvis Tysksland och USA har en stark tilltro till familjen har Sverige valt att helt överlåta samhällsbygget i antingen individens eller statens hägn. Därför har Sverige en sådan påtaglig individualism där medborgarna reser sina krav gentemot en alltmer svårstyrd stat. Tyskar och amerikanare litar till familjen och den lilla gemenskapen, som är individens buffert och därmed minskar trycket mot staten. Ofta förkläs familjen i att kvinnan är hemmafru och står för denna buffert i samhället. Roland Lexen stannade alltså vid att den svenske lokale politikern nu ska ägna sig åt att vara medspelare i röran av individer, små kommuner, stora företag, organisationer och myndigheter. Någon ny Axel Oxelstierna behövs inte som organiserar upp saker och ting. Individerna har sin identitet i det ultralokala och staten är tillsammans med en brokig samling kommuner, landsting och regioner den struktur vi får nöja oss med.
Jag tror tvärtom att Sverige måste gå i spetsen för en ny struktur. Vi håller på att gå vilse i en kommunal och statlig röra där många medborgare dessutom hamnar mellan stolarna. Den medvetne individen i Sverige kommer inte att acceptera att den lokale politiken är springpojke i en obegriplig politisk struktur. Jag tror att alltfler medborgare kommer efterfråga en struktur som stämmer överens med någon slags logik i vardagen eller på arbetsmarknaden. Roland Lexen uppehöll sig idag kring hur framgångsrika vi svenskar varit genom historien; våra självägande bönder, våra tidiga kunskaper om t ex folkräkning samt liberalisering av handel, en relativt sen industrialisering och därefter en väl utbyggd välfärdsstat som tål ett ständigt omvandlingstryck i en av världens mest öppna ekonomier. Nu låter det mest som att pianot ska fortsätta spela av sig själv. Jag tror vi måste hitta reformer som gör det möjligt att upprätthålla demokrati, välstånd och livskvalité även på 2050- talet. Roland Lexen har rätt i att vi politiker mycket mer ska vara medspelare i ett lag med föreningar, näringsliv och offentlig sektor. Men jag tror också att vi måste hitta en politisk struktur som känns mer modern och som framför allt balanserar mellan å ena sidan individens krav frihet och å andra statens statens tendenser att vara alltför mycket stuprör.
lördag 29 september 2012
Miljöradikala och mer storskaliga, tack!
Idag har Centerpartiet historiskt låga opinionssiffror. Jag är inte ett dugg bekymrad över det- vi har tid på oss till valet 2014. Men det tvingar var och en att reflektera över strategierna. Jag tycker att Centerpartiet, lite förenklat måste bli bättre på att peka ut färdriktningen. Färdriktningen för ett litet mittenparti, med stort ansvar i regeringsställning är inte helt enkelt. Det blir lätt otydligt vad som är färdriktningen i förhållande till regeringen i sin helhet. Framför allt finns det inga överraskningsmoment om man lyckas utkristallisera en mittenlinje inom ramen för regeringen. Hur ser den mittenlinjen ut i förhållande till (fp) och (kd) undrar säkert allmänheten? Kan ett litet mittenparti i en högerregering gå till val på att vara lite mer mitten än vad som just nu är dominerande i regeringen? Mitten, förresten, moderaterna är ett mittenparti numera. Särskilt i den budgetproposition som nu kavlas ut med nya resurser till infrastruktur och utbildning där (s) angriper oss från höger!
Av denna anledning har Centerpartiet ibland frestas att dra högerut. Kanske var Maud tvungen att markera individen och företagandet när Fredrik tog avstånd från individen och plädererade det nya arbetarpartiets lov och anklagade näringslivet för att stå för särintresset. Mauds linje var ljuv musik för många småföretagare och jordbrukare. Ett fritt liv på en fri torva, som Carl Berglund pläderade.
Thorbjörn Fälldin var ideologisk motståndare till föräldraförsäkring och fysisk riksplanering, men lät sig övertalas att förorda både och när han blev partiledare och kom i regeringsställning. Centerpartiet kommer alltid att frestas att att betona individen i det lilla sammanhanget, att ta småföretagarna i försvar och att företräda producenterna. Men det räcker inte. Vi måste orka kombinera vårt försvar för ett fritt liv på en fri torva med att kliva ut i den stora världen. Det gjorde Thorbjörn Fälldin när han utsåg Karin Söder till en av världens första kvinnliga utrikesministrar och när han satte Sveriges första jämställdhetslagstiftning på plats. Det gjorde Olof Johansson när han skrev i hop sig med övriga partier om pensionsöverenskommelsen och försvarsuppgörelsen. Det gjorde Maud Olofsson när hon plockade fram klimat- och energipropositionen. Det är vår kombination av kampen för individen i det lilla och förmågan att göra breda kompromissuppgörelser i det stora som gjort Centerpartiet starka genom åren. Det ska tilläggas att vi inte uppmärksammats eller fått opinionspoäng av vare sig klimatpropositioner, försvarsuppgörelser, pensionsöverenskommelser eller jämställdhetslagstiftningar. Men sådana kompromisser bygger trovärdigheten för ett parti och hela dess existens. Ett parti som inte kan gå in i komprimmsernas korridorer tappar i trovärdighet på sikt.
Ett parti som renlärigt håller sig till parollen ett fritt liv på en fri torva är inget parti, utan en sekt. Just nu är många centerpartister vilsna. Vilken är nästa uppgörelse ? Vilken är nästa reform ? Många känner till vår kamp för individen och avfärdar oss som ett alternativ eftersom vi bara finns på Stureplan. Centerpartiet har blivit alltför liberala, poängterar några. Jag menar att vi ska vara liberala, men vi måste stärka den pragmastiska, kompromissvilliga ådran. Nya reformer på jämställdhetens område är ett sätt. Förslagen om nya utbildningsinsatser i den nuvarande statsbudgeten är ett sådant inslag. Det är inte tydligt att det är Centerpartiets ideologi som slår igenom, det kan lika gärna vara Jan Björklund som drabbats av eftertaänksamhetens kranka blekhet och gjort avkall på sin annars ganska elitistiska linje inom utbildning och forskning. Hela fältet av satsningar på yrkeshögskolor, folkhögskolor, tillämpad forskning inklusive nya resurser till de mindre högskolorna är Centerpartiets förtjänst. Problemet är dock att centerpartisterna har inte i tillräckligt hög grad stått på barrikaderna för en satsning på utbildning och forskning. När resurserna nu kommer uppfattar ingen att det är vår seger. Det finns en debatt i Sverige, som jag möter varje dag, där inte minst storföretagen efterfrågar mer samarbete mellan arbetsmarknad, utbildningsväsende och näringsliv. Centerpartiet måste kliva in i salongerna hos storföretagen och peka på det smarta med att samarbeta om kompetensförsörjning, utbildningsinsatser och riskkapitalförsörjning. Genom att finnas bland de stora (företagen) kan vi samtidigt bli företrädare för det lilla (möjligheten för arbetslösa ungdomar att få utbildning och jobb).
Miljöområdet har traditionellt varit Centerpartiets bord. Här finns, enligt min uppfattning, fortfarande stora möjligheter att ta för sig. Miljöpartiet har ännu inte klivit ur regleringspolitiken som är en återvändsgränd för dem. Miljöarbetet måste börja i det lilla företaget nära naturen, i jordbruket, hos trädgårdsmästaren, hos lastbilsentreprenören, hos ICA-handlaren och skogsbruksföreningen. Samtidigt är det bland de stora företagen som vi snabbt kan åstadkomma förändring i miljöpolitiken. Kemiföretagen, universiteten, läkemedelsindustrin och logistikföretagen sitter på problemformuleringsprevilegiet och de små företrädarna som Centerpartiet företräder uppfattas fortfarande som lortgrisar som inte bryr sig. Bönder och skogsbrukare utpekas som halvt kriminella när de brukar jorden och skogen och lagstiftaren jagar dem med blåslampa för minsta förändring i produktionen. Staffan Danielsson, (c) känner sig helt naturligt tvingad att försvara jordbruksproduktionen när överheten går för långt med sina miljökrav. Centerpartiet uppfattas som försvarare av det rådande och motståndare till miljöinsatser. Alla har glömt att det är hos markägaren och skogsägaren som allt mljöarbete börjar. Proffessor Stenseke på Göteborgs Universitet brukar påpeka det; "miljöarbetet förutsätter att bonden trivs." Centerpartiet måste kliva in på Göteborgs Universitet och lovsjunga hennes forskning. Just nu är risken att vi backar från de stora sammanhangen och då vill ingen heller lyssna på våra lösningar i det lilla. De nya väljarna finns också, enligt min mening, bland något som jag skulle vilja kalla för de gröna kapitalisterna. De har börjat sin bana i miljörörelsen, via Greenpeace eller Naturskyddsföreningen eller rentav Centerpartiets Ungomsförbund. Vartefter har deras miljöradikala synsätt nyanserats, de har pluggat på handelshögskolan eller på Chalmers, blivit egenföretagare och föräldrar och insett att miljöradikalism måste förenas med demokrati och ekonomisk tillväxt. Nu jobbar de som konsulter inom en rad områden, som bilbyggare, miljöchefer eller lärare i biologi. De söker efter miljöalternativet och sneglar förstås på Centerpartiet. De väljarna blir fler och fler. Centerpartiet har ett gyllene tillfälle att ta emot dem med öppna armar. Då måste vi visa oss på deras arbetsplatser och förfäkta en politisk handlingslinje som är tillräckligt radikal för att få klangbotten i deras miljöideal och tillräckligt storskalig för att slå an till den arbetsmarknad där de rör sig. De små bondeföretagens väljare får vi på köpet om vi agerar smart.
Ett parti som renlärigt håller sig till parollen ett fritt liv på en fri torva är inget parti, utan en sekt. Just nu är många centerpartister vilsna. Vilken är nästa uppgörelse ? Vilken är nästa reform ? Många känner till vår kamp för individen och avfärdar oss som ett alternativ eftersom vi bara finns på Stureplan. Centerpartiet har blivit alltför liberala, poängterar några. Jag menar att vi ska vara liberala, men vi måste stärka den pragmastiska, kompromissvilliga ådran. Nya reformer på jämställdhetens område är ett sätt. Förslagen om nya utbildningsinsatser i den nuvarande statsbudgeten är ett sådant inslag. Det är inte tydligt att det är Centerpartiets ideologi som slår igenom, det kan lika gärna vara Jan Björklund som drabbats av eftertaänksamhetens kranka blekhet och gjort avkall på sin annars ganska elitistiska linje inom utbildning och forskning. Hela fältet av satsningar på yrkeshögskolor, folkhögskolor, tillämpad forskning inklusive nya resurser till de mindre högskolorna är Centerpartiets förtjänst. Problemet är dock att centerpartisterna har inte i tillräckligt hög grad stått på barrikaderna för en satsning på utbildning och forskning. När resurserna nu kommer uppfattar ingen att det är vår seger. Det finns en debatt i Sverige, som jag möter varje dag, där inte minst storföretagen efterfrågar mer samarbete mellan arbetsmarknad, utbildningsväsende och näringsliv. Centerpartiet måste kliva in i salongerna hos storföretagen och peka på det smarta med att samarbeta om kompetensförsörjning, utbildningsinsatser och riskkapitalförsörjning. Genom att finnas bland de stora (företagen) kan vi samtidigt bli företrädare för det lilla (möjligheten för arbetslösa ungdomar att få utbildning och jobb).
Miljöområdet har traditionellt varit Centerpartiets bord. Här finns, enligt min uppfattning, fortfarande stora möjligheter att ta för sig. Miljöpartiet har ännu inte klivit ur regleringspolitiken som är en återvändsgränd för dem. Miljöarbetet måste börja i det lilla företaget nära naturen, i jordbruket, hos trädgårdsmästaren, hos lastbilsentreprenören, hos ICA-handlaren och skogsbruksföreningen. Samtidigt är det bland de stora företagen som vi snabbt kan åstadkomma förändring i miljöpolitiken. Kemiföretagen, universiteten, läkemedelsindustrin och logistikföretagen sitter på problemformuleringsprevilegiet och de små företrädarna som Centerpartiet företräder uppfattas fortfarande som lortgrisar som inte bryr sig. Bönder och skogsbrukare utpekas som halvt kriminella när de brukar jorden och skogen och lagstiftaren jagar dem med blåslampa för minsta förändring i produktionen. Staffan Danielsson, (c) känner sig helt naturligt tvingad att försvara jordbruksproduktionen när överheten går för långt med sina miljökrav. Centerpartiet uppfattas som försvarare av det rådande och motståndare till miljöinsatser. Alla har glömt att det är hos markägaren och skogsägaren som allt mljöarbete börjar. Proffessor Stenseke på Göteborgs Universitet brukar påpeka det; "miljöarbetet förutsätter att bonden trivs." Centerpartiet måste kliva in på Göteborgs Universitet och lovsjunga hennes forskning. Just nu är risken att vi backar från de stora sammanhangen och då vill ingen heller lyssna på våra lösningar i det lilla. De nya väljarna finns också, enligt min mening, bland något som jag skulle vilja kalla för de gröna kapitalisterna. De har börjat sin bana i miljörörelsen, via Greenpeace eller Naturskyddsföreningen eller rentav Centerpartiets Ungomsförbund. Vartefter har deras miljöradikala synsätt nyanserats, de har pluggat på handelshögskolan eller på Chalmers, blivit egenföretagare och föräldrar och insett att miljöradikalism måste förenas med demokrati och ekonomisk tillväxt. Nu jobbar de som konsulter inom en rad områden, som bilbyggare, miljöchefer eller lärare i biologi. De söker efter miljöalternativet och sneglar förstås på Centerpartiet. De väljarna blir fler och fler. Centerpartiet har ett gyllene tillfälle att ta emot dem med öppna armar. Då måste vi visa oss på deras arbetsplatser och förfäkta en politisk handlingslinje som är tillräckligt radikal för att få klangbotten i deras miljöideal och tillräckligt storskalig för att slå an till den arbetsmarknad där de rör sig. De små bondeföretagens väljare får vi på köpet om vi agerar smart.
onsdag 26 september 2012
Vem leder nästa industrialiseringsvåg i Sverige ?
Idag har jag gjort ett besök i det lilla samhället Getinge mellan Falkenberg och Halmstad. Företaget heter Getinge AB, omsätter drygt 20 miljarder kronor och har verksamhet world wide inom Medicinteknik och då främst teknik för att hålla medicinsk utrustning steril i sjukhusmiljöer eller i läkemedelsindustrin.
Huvudkontoret ligger i Getinge, men av de 50- talet enheter av produktion som jag kunde beskåda inne i fabrikslokalerna idag är det bara en enda som enhet som har slutleverens inom Sverige. En stororder från Kina fyller exempelvis ut en jättestor yta i ena delen av produktionsanläggningen. Några tyska kunder är på besök för att få information om och komma med synpunkter på sin order. Vi promenerar förbi japanska flaggor under vår promenad genom fabriken och vi får veta att bland de anställda finns rysktalande förmågor för att klara produktionen och export till kunder där. Det slår mig att jag så sent som för tre veckor sedan besökte Fribergs i Vara som också nosar på den ryska marknaden. Så ser svensk industri ut, den fylls av en produktion ämnad för export över hela världen.
Men svensk industrihistoria började i de mindre samhällena, inte sällan i små och anspråkslösa sammanhang. När Gustaf Larson och Assar Gabrielsson gick till SKF: s ledning för att låna lite pengar för att bygga bilar var det ganska anspråkslöst. Varumärket Volvo hade skapats, men ingen kunde förutse utvecklingen. Vi bara vet att det startas nya Volvo, SKF och Getinge runt om i världen varje dag. Några är dömda till undergång från början, några andra blir så småningom världsledande inom sin gren.
När vi kommer in i entrén i Getingeverken kan man läsa på väggen om företagets grundande. Om en engagerad herr Larsson som ville göra något för "bygden". År 1904 startade han ett företag i Getinge. I entrén hänger bilder på honom och de första fotografierna från produktionsanläggningen där starka herrar med uppkavlade ärmar slår plåt med enkla verktyg. Automatiseringsgraden var låg, konstateras i texten under bilden. Idag konkurrerar Getinge och många andra industrier med att förena traditionell yrkesskicklighet vid svarven med världens mest avancerade automatiseringsgrad i vissa delar av produktionen.
- Många kunder kräver att produktionen sker i Sverige, fastän vi har produktion på många ställen i världen, berättar produktionschefen på Getinge för oss.
Getinge har ett rykte som säljer, menar han.
På kvällen träffar jag ett antal centerpartister från hela Halland. Vi pratar industrihistoria i Sverige och politisk utveckling. Vi konstaterar att Getinge AB är nästan jämngammal med Centerpartiet. Centerpartiet bildades på sätt och vis som en protest mot industrialiseringen. Samtidigt var bondesamhället och den starka bondeklassen en förutsättning för den industriella utvecklingen i Sverige. Det var en relativt välbärgad bondeklass i Sverige, som rationaliserade jordbruket, ackumulerade kapital och frigjorde resurser som kunde investeras i slakterier, mejerier, fordonsfabriker som vartefter även kunde övergå i produktionsanläggningar för exempelvis medicinteknik.
Vem ska ackumulera kapital för nästa industrialiseringsvåg eller vad vi nu ska kalla den nya epoken ?! frågade jag retoriskt på mötet idag. Vi fick en lång och spännande diskussion om utveckling av samhället i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet. Centerpartiet kan välja att utgöra en förutsättning för en sådan epok genom att coacha fram småföretagare och entreprenörer. Denna gång tycker jag inte att vi ska nöja oss med att bara lägga grunden för industrialisering. Nu ska vi också leda utvecklingen mot en ny epok. Thorbjörn Fälldin och hans föregångare på 50- och 60- talet startade på sätt och vis ett sådant ledarskap, men på 70- talet och 80- talet gick Centerpartiet tyvärr vilse i det storskaliga samhällets dilemman. Vi klövs mellan Thorbjörn Fälldins industripolitiska insikter och miljöpolitiska ambitioner. Nu har Centerpartiet en helt annan möjlighet att förena dessa värden. Men då måste vi springa fortare än övriga partier. Och kavla upp ärmarna redan idag!
Huvudkontoret ligger i Getinge, men av de 50- talet enheter av produktion som jag kunde beskåda inne i fabrikslokalerna idag är det bara en enda som enhet som har slutleverens inom Sverige. En stororder från Kina fyller exempelvis ut en jättestor yta i ena delen av produktionsanläggningen. Några tyska kunder är på besök för att få information om och komma med synpunkter på sin order. Vi promenerar förbi japanska flaggor under vår promenad genom fabriken och vi får veta att bland de anställda finns rysktalande förmågor för att klara produktionen och export till kunder där. Det slår mig att jag så sent som för tre veckor sedan besökte Fribergs i Vara som också nosar på den ryska marknaden. Så ser svensk industri ut, den fylls av en produktion ämnad för export över hela världen.
Men svensk industrihistoria började i de mindre samhällena, inte sällan i små och anspråkslösa sammanhang. När Gustaf Larson och Assar Gabrielsson gick till SKF: s ledning för att låna lite pengar för att bygga bilar var det ganska anspråkslöst. Varumärket Volvo hade skapats, men ingen kunde förutse utvecklingen. Vi bara vet att det startas nya Volvo, SKF och Getinge runt om i världen varje dag. Några är dömda till undergång från början, några andra blir så småningom världsledande inom sin gren.
När vi kommer in i entrén i Getingeverken kan man läsa på väggen om företagets grundande. Om en engagerad herr Larsson som ville göra något för "bygden". År 1904 startade han ett företag i Getinge. I entrén hänger bilder på honom och de första fotografierna från produktionsanläggningen där starka herrar med uppkavlade ärmar slår plåt med enkla verktyg. Automatiseringsgraden var låg, konstateras i texten under bilden. Idag konkurrerar Getinge och många andra industrier med att förena traditionell yrkesskicklighet vid svarven med världens mest avancerade automatiseringsgrad i vissa delar av produktionen.
- Många kunder kräver att produktionen sker i Sverige, fastän vi har produktion på många ställen i världen, berättar produktionschefen på Getinge för oss.
Getinge har ett rykte som säljer, menar han.
På kvällen träffar jag ett antal centerpartister från hela Halland. Vi pratar industrihistoria i Sverige och politisk utveckling. Vi konstaterar att Getinge AB är nästan jämngammal med Centerpartiet. Centerpartiet bildades på sätt och vis som en protest mot industrialiseringen. Samtidigt var bondesamhället och den starka bondeklassen en förutsättning för den industriella utvecklingen i Sverige. Det var en relativt välbärgad bondeklass i Sverige, som rationaliserade jordbruket, ackumulerade kapital och frigjorde resurser som kunde investeras i slakterier, mejerier, fordonsfabriker som vartefter även kunde övergå i produktionsanläggningar för exempelvis medicinteknik.
Vem ska ackumulera kapital för nästa industrialiseringsvåg eller vad vi nu ska kalla den nya epoken ?! frågade jag retoriskt på mötet idag. Vi fick en lång och spännande diskussion om utveckling av samhället i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet. Centerpartiet kan välja att utgöra en förutsättning för en sådan epok genom att coacha fram småföretagare och entreprenörer. Denna gång tycker jag inte att vi ska nöja oss med att bara lägga grunden för industrialisering. Nu ska vi också leda utvecklingen mot en ny epok. Thorbjörn Fälldin och hans föregångare på 50- och 60- talet startade på sätt och vis ett sådant ledarskap, men på 70- talet och 80- talet gick Centerpartiet tyvärr vilse i det storskaliga samhällets dilemman. Vi klövs mellan Thorbjörn Fälldins industripolitiska insikter och miljöpolitiska ambitioner. Nu har Centerpartiet en helt annan möjlighet att förena dessa värden. Men då måste vi springa fortare än övriga partier. Och kavla upp ärmarna redan idag!
Högre kvalité i vården - kan det vara så svårt?
När välmående länder har köpt sin dyra medicinska utrustning, håller sig med de främsta läkemedlen och har utvecklat sofistikerade metoder för diagnostik så upptäcker sjukvården att det allra enklaste, själva vårdprocessen och logistiken i sjukvården tenderar att dra ner vårdkvalitén. Det var kontentan av det seminarium om sjukvård som regionstyrelsen genomförde i går på Sahlgrenska Universitetsjukhuset.
Expertis från utlandet var på plats för att ge inspel till oss. Huvudproblemet är att utgifterna i sjukvården stiger snabbare än BNP. USA ligger som vanligt sämst till, men svensk BNP skulle också kunna ätas upp av sjukvårdsutgifter om inget görs. Nästa problem är att få länder mäter resultaten i sjukvården. Därför vet vi ganska lite om patienten. Men några länder mäter vissa saker och Sverige är bäst i världen på att mäta kvalitén i vården. Bara för några år sedan fanns det knappt 70 register och idag har vi passerat 100. Västra Götalandsregionen är bäst i Sverige på att mäta. Flertalet kvalitetsregister har byggts upp av eldsjälar på Sahlgrenska eller ute i primärvården och finansieras således av Västra Götalandsregionen. En del av finansieringen har tagits över av SKL via medel från staten. Men sjukvården i Sverige och Västra Götaland har inte använt registren i någon högre grad och alltså har vi inte höjt kvalitén i vården så mycket som vi skulle kunna göra.
I de fall vi har använt kvalitetsregistren, tex genom att dra ner vårdtiden för slutenvård för hjärtinfarkt har vi "straffats" av staten i skatteutjämningssystemet. Så vi är dåligt förberedda och har inte förstått potentialen i att mäta och jämföra patienters upplevelser i vården för att sedan dra slutsatser, som används brett i vården för att öka kvalitén och minska lidandet.
- Ett av Era sjukhus i Västra Götaland genomför exempelvis över två procent omoperationer av det totala antalet operationer för en viss åkomma. Ett sjukhus strax intill har bara 0,2 procent omoperationer på samma sjukdom, konstaterade en av våra föreläsare.
Ett dilemma är att Sverige är ett litet land som gör få behandlingar på varje sjukhus.
- Det betyder att ni har läkare på de mindre sjukhusen som kanske bara gör vissa ingrepp 1-2 gånger per vecka. Då kommer dessa läkare aldrig att bli lika duktiga som de läkare någon annan stans i världen som gör 10-20 ingrepp varje vecka, betonade Dr Martin Gilbert i går.
I Holland finns 92 sjukhus som opererar bröstcancer. Ett politiskt uppdrag för en tid sedan gick ut på att försöka koncentrera insatsen till en handfull sjukhus. Det visade sig att det sjukhuset i Holland där man idag opererar 400 bröstcancer om året har 3,6 procent delar av tumören kvar efteråt. På det sjukhuset där man opererar 100 bröstcancer om året har hela 13,5 procent tumören kvar efteråt och riskerar ytterligare operation, lidande och i värsta fall död. En stor del av kvalitetsarbetet går alltså ut på att koncentrera vissa ingrepp till färre sjukhus så att varje läkare kommer upp i volym. Men vesäntliga delar av kvalitetsarbetet går ut på mycket, mycket enkla saker, tex att följa upprättade vårdprogram.
Så svårt, men ändå så enkelt, tänker jag när jag lämnar seminariet. Tänk att sjukvården kanske kan göra många, många fler patienter friska och samtidigt slippa höja skatten eller fortsätta se på när utgifterna ökar. Dessutom understryker flera av föreläsarna att jämförelser i form av kvalitetsregister alltid sporrar läkare och annan vårdpersonal att anstränga sig. Kvalitetsregister föder ett engagemang som vi underskattar, menar våra gästföreläsare som också menar att det handlar om att skapa en kultur bland läkare och vårdpersonal som går ut på en, enda sak. Att alltid vilja göra bättre!
Expertis från utlandet var på plats för att ge inspel till oss. Huvudproblemet är att utgifterna i sjukvården stiger snabbare än BNP. USA ligger som vanligt sämst till, men svensk BNP skulle också kunna ätas upp av sjukvårdsutgifter om inget görs. Nästa problem är att få länder mäter resultaten i sjukvården. Därför vet vi ganska lite om patienten. Men några länder mäter vissa saker och Sverige är bäst i världen på att mäta kvalitén i vården. Bara för några år sedan fanns det knappt 70 register och idag har vi passerat 100. Västra Götalandsregionen är bäst i Sverige på att mäta. Flertalet kvalitetsregister har byggts upp av eldsjälar på Sahlgrenska eller ute i primärvården och finansieras således av Västra Götalandsregionen. En del av finansieringen har tagits över av SKL via medel från staten. Men sjukvården i Sverige och Västra Götaland har inte använt registren i någon högre grad och alltså har vi inte höjt kvalitén i vården så mycket som vi skulle kunna göra.
I de fall vi har använt kvalitetsregistren, tex genom att dra ner vårdtiden för slutenvård för hjärtinfarkt har vi "straffats" av staten i skatteutjämningssystemet. Så vi är dåligt förberedda och har inte förstått potentialen i att mäta och jämföra patienters upplevelser i vården för att sedan dra slutsatser, som används brett i vården för att öka kvalitén och minska lidandet.
- Ett av Era sjukhus i Västra Götaland genomför exempelvis över två procent omoperationer av det totala antalet operationer för en viss åkomma. Ett sjukhus strax intill har bara 0,2 procent omoperationer på samma sjukdom, konstaterade en av våra föreläsare.
Ett dilemma är att Sverige är ett litet land som gör få behandlingar på varje sjukhus.
- Det betyder att ni har läkare på de mindre sjukhusen som kanske bara gör vissa ingrepp 1-2 gånger per vecka. Då kommer dessa läkare aldrig att bli lika duktiga som de läkare någon annan stans i världen som gör 10-20 ingrepp varje vecka, betonade Dr Martin Gilbert i går.
I Holland finns 92 sjukhus som opererar bröstcancer. Ett politiskt uppdrag för en tid sedan gick ut på att försöka koncentrera insatsen till en handfull sjukhus. Det visade sig att det sjukhuset i Holland där man idag opererar 400 bröstcancer om året har 3,6 procent delar av tumören kvar efteråt. På det sjukhuset där man opererar 100 bröstcancer om året har hela 13,5 procent tumören kvar efteråt och riskerar ytterligare operation, lidande och i värsta fall död. En stor del av kvalitetsarbetet går alltså ut på att koncentrera vissa ingrepp till färre sjukhus så att varje läkare kommer upp i volym. Men vesäntliga delar av kvalitetsarbetet går ut på mycket, mycket enkla saker, tex att följa upprättade vårdprogram.
Så svårt, men ändå så enkelt, tänker jag när jag lämnar seminariet. Tänk att sjukvården kanske kan göra många, många fler patienter friska och samtidigt slippa höja skatten eller fortsätta se på när utgifterna ökar. Dessutom understryker flera av föreläsarna att jämförelser i form av kvalitetsregister alltid sporrar läkare och annan vårdpersonal att anstränga sig. Kvalitetsregister föder ett engagemang som vi underskattar, menar våra gästföreläsare som också menar att det handlar om att skapa en kultur bland läkare och vårdpersonal som går ut på en, enda sak. Att alltid vilja göra bättre!
söndag 16 september 2012
Indien ligger efter och springer om
Kom just hem från Indien. Ett kontrasternas land fick jag höra hela veckan i Dehli och Bengalore som vi besökte. Kan verkligen hålla med om det. Eller också håller Indien på att springa om oss. Så kallar vi det för kontrasternas land för att vi ska invaggas i tron att de ligger långt efter oss.
När jag blickade ut över Dehlis slum var det enkelt att göra bedömningen att de ligger efter oss i alla avseenden. Gatubilden är ett fullständigt kaos av bristfälliga godstransporter på gammaldags fordon, som försöker ta sig fram på dammiga och ojämna gator bland ohygieniska, nästan förfallna restauranghak och marknadsplatser där passiva, troligen arbetslösa människor blockerar framkomligheten. De som inte är totalt passiviserade gör olika försök att försörja sig med försäljning av citroner från en trasig träkärra eller genom att kränga blekta vykort till turister.
Men tittar man närmare så bär många av dessa människor en mobiltelefon och efter ett intensivt samtal stoppar de ner den i hela och rena klädesplagg. Ordet "värdighet" kännetecknar den genomsnittlige indiern. Kvinnorna bryter av stadsbilden särskilt mycket när de glider fram i sina enastående klänningar, stiligt och omsorgsfullt insvepta runt ben och mage för att stickas fast i en färglad topp över bysten. Marknadsplatserna med färsk frukt i naturens egna färger samt stånd med färgglada tyger, väskor och sjalar lyser upp i gatuvimlet. Man ser inga indier i jeans, de bär sina egentillverkade skjortor och byxor med stolthet. Bakom den fasansfulla fattigdomen, som inte skapar resurser till att underhålla fastigheter och nyinvestera i asfalt och stenbeläggningar på gatorna, finns en stolthet kring de egna traditionerna, som ytterst är det som indierna ska leva av.
Vi köper några kuddfodral, väskor och sjalar med motiv på indiska elefanter. En kvinna med vältränade försäljaregenskaper har fått tillräckligt för att klara livhanken den dagen. I Sverige vill vi gärna göra den lilla befolkningen till en fördel och då är snabbväxande länder med miljardbefolkning per definition en nackdel. Men när en miljard indier ska finansiera exempelvis en stor nationell investering, som tunnelbanorna i Dehli, så går det ganska fort. Med ett par miljoner resor om dagen så drar man snabbt in intäkterna för att finansiera gigantiska tunnelbanenät. Fösta etappen på dessa väldiga infrastrukturnät är betalade på fem år, fastän den enskilde indiske resenären bara betalar några fjuttiga rupier per resa. Det internationella kapitalet vill gärna vara med och finansiera, efter som avkastningen kommer så snabbt. Den förvärvsarbetande indiern som går till tunnelbanan i Dehli varje morgon, tjänar mindre på ett år än vad du och jag tjänar på en månad, men alla indier sammantaget finansierar ett tunnelbanenät på fem år som vi svenskar hjälpligt kan skrapa ihop på en mansålder.
Indierna cyklar och åker moped. De kör bil också, men gatubilden domineras av cyklar eller mopeder, med en liten enkel vagn efteråt, oftast med naturgasdrift. Fordonen är skitiga och av äldre årsmodell, men indierna har snabbare än västerlänningarna fattat att köbildningen blir mindre om alla har ett litet fordon, än om alla kör en skrymmande personbil. Alla har inte hjälm, många barn sitter helt oskyddade och 134 000 indier dör i trafiken varje år. Men chauffören på motorcyklar och mopeder har i princip alltid hjälm. Det är säkert en tidsfråga innan passagerarna på indiens fortskaffningsmedel också reser mer skyddat. Indierna tar inte den dyra omvägen via dyr fast telefoni och kräver inte heller en personbil åt alla. De bygger sin infrastruktur på cyklar och mopeder och tunnelbanor. Indierna ligger efter, men de springer snart om oss.
Alla indier ska få ett personnummer. Vi ställer frågor till de ansvariga i Dehli om detta när vi får höra om världens största projekt för kartlägging av individer. Via nätet ska alla indier kunna registrera ett personnummer, som de ska kunna använda vid besök hos sjukvården, vid skolstart för barnen eller i kontakt med myndigheter. Vi ställer frågor om integritet, men inser snabbt att integritetsfrågor inte går att formulera i ett land där ingen som helst kartläggning sker idag. Hur ska världens största nation, som inte har en aning om hur många som föds eller dör idag- kunna registrera alla sina medborgare och framför allt finansiera ett integritetsmässigt tillförliligt system. Vi bygger upp det för tre dollar per person, förklarar de ansvariga. Om alla indier får ett personnummer som ger access till en mängd rättigheter, som de flesta indier idag inte vet om att de har, har man tagit ett viktigt steg för ökat välstånd.
Vi besöker världens största hjärtsjukhus, som ligger i Bengalore. Hit kommer 500 patienter om dagen och ungefär 30 hjärtoperationer genomförs varje dag, varav ungefär tio är barn. Det betyder att 3000 barn med hjärtfel får sina liv tillbaka varje år. Indien har överskott på folk, minst sagt, men de använder också sitt stora befolkningsunderlag för att bli bäst i världen på hjärtkirurgi. Infektioner och stora misstag förekommer inte. Orsaken är enkel, de har inte råd med misstag, de kan inte köpa in stora doser antibiotika eller i övrigt finansiera misstagen. I stället bestämmer de sig att utbilda flest läkare i världen och överglänsa länder som Sverige när det gäller kvalité och effektivitet i prestigefylld läkarvetenskap som hjärtsjukvård.
Vi ställer frågor om skatteuttag och organisering av fackförbund, medan de ägnar sig åt att rädda liv och bättra på sina vårdprocesser. De tar emot donationer och gåvor, bygger upp ett slags microförsäkringsbolag där varje indier som har möjlighet betalar 4 kronor i månaden i premie, som drar runt finansieringen av sjukhusets verksamhet. Men vi nekar INGEN som behöver operera sitt hjärta, säger Doctor Shetty, som imponerar på alla besökare som vallfärdar till Bengalore för att studera hans ledarskap i sjukvården.
Vi åker på en utflykt bland Dehlis gator. Killen som skjutsar oss trampar på en sliten cykel, iklädd gul sidensjkorta och vi lutar oss tillbaka i hand takbeklädda vagn. Han kan ingen engelska, men berättar kortfattat med några enstaka inlärda fraser hur Dehlis affärsgator är organiserade. Bokhandlarna på en gata och frukthandlarna på en annan. Enda bekymret är nog kastsystemet, tänker jag medan vår guide trampar på. Jag frågar honom om han gått i skolan. Han skakar på huvudet och säger "no", lite förläget. Jag ångar på med min västerländska, lite ohövliga framtoning; "skulle du vilja gå i skolan?". Han mumlar något som låter som; "not in this life".
Jag tycker synd om honom, men försöker kasta bort tankarna på att jag kan göra något år kastsystemet i Indien. Förr eller senare kommer de att göra sig av med sitt skråväsende, precis som Sverige och många andra länder har gjort genom historien. Kanske inte i min livstid, men troligen under mina barns. Då är det kanske inte mina barn som tycker synd om inderna. Då kanske indierna tycker synd om de där stackarna i norra Europa som är så få att de knappt kan dra i hop medel för att finansiera sin infrastruktur.
När jag blickade ut över Dehlis slum var det enkelt att göra bedömningen att de ligger efter oss i alla avseenden. Gatubilden är ett fullständigt kaos av bristfälliga godstransporter på gammaldags fordon, som försöker ta sig fram på dammiga och ojämna gator bland ohygieniska, nästan förfallna restauranghak och marknadsplatser där passiva, troligen arbetslösa människor blockerar framkomligheten. De som inte är totalt passiviserade gör olika försök att försörja sig med försäljning av citroner från en trasig träkärra eller genom att kränga blekta vykort till turister.
Men tittar man närmare så bär många av dessa människor en mobiltelefon och efter ett intensivt samtal stoppar de ner den i hela och rena klädesplagg. Ordet "värdighet" kännetecknar den genomsnittlige indiern. Kvinnorna bryter av stadsbilden särskilt mycket när de glider fram i sina enastående klänningar, stiligt och omsorgsfullt insvepta runt ben och mage för att stickas fast i en färglad topp över bysten. Marknadsplatserna med färsk frukt i naturens egna färger samt stånd med färgglada tyger, väskor och sjalar lyser upp i gatuvimlet. Man ser inga indier i jeans, de bär sina egentillverkade skjortor och byxor med stolthet. Bakom den fasansfulla fattigdomen, som inte skapar resurser till att underhålla fastigheter och nyinvestera i asfalt och stenbeläggningar på gatorna, finns en stolthet kring de egna traditionerna, som ytterst är det som indierna ska leva av.
Vi köper några kuddfodral, väskor och sjalar med motiv på indiska elefanter. En kvinna med vältränade försäljaregenskaper har fått tillräckligt för att klara livhanken den dagen. I Sverige vill vi gärna göra den lilla befolkningen till en fördel och då är snabbväxande länder med miljardbefolkning per definition en nackdel. Men när en miljard indier ska finansiera exempelvis en stor nationell investering, som tunnelbanorna i Dehli, så går det ganska fort. Med ett par miljoner resor om dagen så drar man snabbt in intäkterna för att finansiera gigantiska tunnelbanenät. Fösta etappen på dessa väldiga infrastrukturnät är betalade på fem år, fastän den enskilde indiske resenären bara betalar några fjuttiga rupier per resa. Det internationella kapitalet vill gärna vara med och finansiera, efter som avkastningen kommer så snabbt. Den förvärvsarbetande indiern som går till tunnelbanan i Dehli varje morgon, tjänar mindre på ett år än vad du och jag tjänar på en månad, men alla indier sammantaget finansierar ett tunnelbanenät på fem år som vi svenskar hjälpligt kan skrapa ihop på en mansålder.
Indierna cyklar och åker moped. De kör bil också, men gatubilden domineras av cyklar eller mopeder, med en liten enkel vagn efteråt, oftast med naturgasdrift. Fordonen är skitiga och av äldre årsmodell, men indierna har snabbare än västerlänningarna fattat att köbildningen blir mindre om alla har ett litet fordon, än om alla kör en skrymmande personbil. Alla har inte hjälm, många barn sitter helt oskyddade och 134 000 indier dör i trafiken varje år. Men chauffören på motorcyklar och mopeder har i princip alltid hjälm. Det är säkert en tidsfråga innan passagerarna på indiens fortskaffningsmedel också reser mer skyddat. Indierna tar inte den dyra omvägen via dyr fast telefoni och kräver inte heller en personbil åt alla. De bygger sin infrastruktur på cyklar och mopeder och tunnelbanor. Indierna ligger efter, men de springer snart om oss.
Alla indier ska få ett personnummer. Vi ställer frågor till de ansvariga i Dehli om detta när vi får höra om världens största projekt för kartlägging av individer. Via nätet ska alla indier kunna registrera ett personnummer, som de ska kunna använda vid besök hos sjukvården, vid skolstart för barnen eller i kontakt med myndigheter. Vi ställer frågor om integritet, men inser snabbt att integritetsfrågor inte går att formulera i ett land där ingen som helst kartläggning sker idag. Hur ska världens största nation, som inte har en aning om hur många som föds eller dör idag- kunna registrera alla sina medborgare och framför allt finansiera ett integritetsmässigt tillförliligt system. Vi bygger upp det för tre dollar per person, förklarar de ansvariga. Om alla indier får ett personnummer som ger access till en mängd rättigheter, som de flesta indier idag inte vet om att de har, har man tagit ett viktigt steg för ökat välstånd.
Vi besöker världens största hjärtsjukhus, som ligger i Bengalore. Hit kommer 500 patienter om dagen och ungefär 30 hjärtoperationer genomförs varje dag, varav ungefär tio är barn. Det betyder att 3000 barn med hjärtfel får sina liv tillbaka varje år. Indien har överskott på folk, minst sagt, men de använder också sitt stora befolkningsunderlag för att bli bäst i världen på hjärtkirurgi. Infektioner och stora misstag förekommer inte. Orsaken är enkel, de har inte råd med misstag, de kan inte köpa in stora doser antibiotika eller i övrigt finansiera misstagen. I stället bestämmer de sig att utbilda flest läkare i världen och överglänsa länder som Sverige när det gäller kvalité och effektivitet i prestigefylld läkarvetenskap som hjärtsjukvård.
Vi ställer frågor om skatteuttag och organisering av fackförbund, medan de ägnar sig åt att rädda liv och bättra på sina vårdprocesser. De tar emot donationer och gåvor, bygger upp ett slags microförsäkringsbolag där varje indier som har möjlighet betalar 4 kronor i månaden i premie, som drar runt finansieringen av sjukhusets verksamhet. Men vi nekar INGEN som behöver operera sitt hjärta, säger Doctor Shetty, som imponerar på alla besökare som vallfärdar till Bengalore för att studera hans ledarskap i sjukvården.
Vi åker på en utflykt bland Dehlis gator. Killen som skjutsar oss trampar på en sliten cykel, iklädd gul sidensjkorta och vi lutar oss tillbaka i hand takbeklädda vagn. Han kan ingen engelska, men berättar kortfattat med några enstaka inlärda fraser hur Dehlis affärsgator är organiserade. Bokhandlarna på en gata och frukthandlarna på en annan. Enda bekymret är nog kastsystemet, tänker jag medan vår guide trampar på. Jag frågar honom om han gått i skolan. Han skakar på huvudet och säger "no", lite förläget. Jag ångar på med min västerländska, lite ohövliga framtoning; "skulle du vilja gå i skolan?". Han mumlar något som låter som; "not in this life".
Jag tycker synd om honom, men försöker kasta bort tankarna på att jag kan göra något år kastsystemet i Indien. Förr eller senare kommer de att göra sig av med sitt skråväsende, precis som Sverige och många andra länder har gjort genom historien. Kanske inte i min livstid, men troligen under mina barns. Då är det kanske inte mina barn som tycker synd om inderna. Då kanske indierna tycker synd om de där stackarna i norra Europa som är så få att de knappt kan dra i hop medel för att finansiera sin infrastruktur.
måndag 3 september 2012
Alla är inte lika tålmodiga som min farmor
Denna veckan skulle min farmor ha fyllt 115 år. Jag minns att vi alltid gratulerade henne en av de sista sommardagarna. Hon var född den sista augusti 1897. Farmor hette Anna och jag delade bostad med henne under mina första fyra- fem levnadsår. Hon var en av mycket få människor födda på 1800- talet som jag minns tydligt.
Anna Hansson kom från ett fattigt jordbrukarhem i Lökeberg, blev gravid med min farfar som 19- åring och fick totalt fyra barn. Hon gifte in sig i ett ganska välbärgat hemman som min farfars far byggt upp, men som min farfar inte var helt förankrad med. Farfar älskade att ta hand om duvor och sköta om bisamhällen. Korna och åkerbruket var han säkert också involverad i, men han brann inte för det tunga jordbruket.
Farmor slet desto mer för att få företaget att gå runt. Ömsom spände hon för häst och vagn för att sälja jordbruksprodukter på torget i Kungälv och ömsom dirigerade hon pigor och drängar på gården. Egentligen hade familjen inte råd att avlöna pigor och drängar, det var en kvarleva från storhetstiden under min farfars far. Mina släktingar antyder att farmor aldrig fann sin roll eller orkade med livet på gården, som inte gav någon vidare avkastning.
Pappa har berättat att farmor var stressad; "jag är så trött på folk" sa hon och pustade ut vid köksbordet med kaffekoppen i hand. Efter hennes 50- årsdag blev hon aldrig sig lik, säger min faster. Familjen arrangerade en jättestor fest, som sög musten ur både ekonomin på gården och orken på farmor. Glömska och ständig trötthet samt smygande demens gjorde sig gällande.
Jag minns min farmor som mestadels sängliggande. Hon bodde kvar på övervåningen på gården medan mamma och pappa moderniserade nedervåningen. Jag älskade att ta trappan upp till farmor för att komma utom mamma och pappas kontroll. Jag minns en återkommande besvikelse över att min släkting på övervåningen inte ville "leka".
-Här har du några hårnålar att roa dig med, sa farmor och plockade några svarta metaller ur sitt uppsatta hår.
Farmor hade inga presenter eller godis att erbjuda. Pappa fick påminna och nästan tjata sig till pengar ur farmors plånbok när hennes barnbarn fyllde år. Ibland blev det bara en femkrona. Jag tröttnade på farmors hårnålar, som bara med mycket god fantasi kunde omvandlas till något annat än just hårnålar. Jag dök istället in i hennes garderob, sprang upp på vinden eller rotade i ett undanställt skrivbord sedan pappas ungdomstid, i en jakt på substitut när farmor inte kunde stimulera mig fullt ut.
När jag tänker tillbaka på umgänget med farmor inser jag att detta var min länk till en svunnen tid. Vi befann oss i slutet av rekordåren och Sverige tillhörde de rikaste nationerna i världen, men farmor var mentalt kvar i 1920- talets fattigsverige. Hon blev mamma under första världskriget och skickade sin äldste son till norska gränsen under andra världskriget. Hon fick aldrig känna av något välstånd, om man inte ska räkna in pappas traktorinköp på 50-talet och det första badrummet som blev verklighet först när mamma flyttade in i slutet på 60-talet. Nu låg farmor mest i sängen, slutkörd och ganska less på livet.
Skulle farmor vara kvar i sängen hemma på gården under 70-talet eller få proffessionell hjälp på det moderna ålderdomshemmet i Kode ?!
- Förfärligt att sätta henne på hemmet, tyckte en av mina ingifta fastrar.
- Hur skulle det bli med godiset som farmors städerska Signe kom med varje fredag, undrade jag och min syster när vi fick klart för oss att farmor skulle flytta.
Mamma och pappa var nog ganska överens om att farmor skulle få det bättre på hemmet. I stort sett varje söndag under 70- och 80- talen åkte hela min familj till farmor på Solhaga ålderdomshem och när ålderdomshemmen gjort sitt blev det besök på Ytterby sjukhem.
Några enstaka gånger kom hon hem till gården på senare år, men det blev en svår påfrestning för henne och besöken där rev upp henne mer än lugnade ner henne. Farmor Anna fick vara 10-15 år på institution och levde ända till hon var 88 år gammal, ungefär samtidigt som Thorbjörn Fälldin avgick som partiledare och Sverige avreglerade sin valuta. Jag var 17 år och mötte döden på nära håll för första gången.
En av de sista kommentarerna jag minns av farmor var när hon började friskna till efter en starroperation någon gång på 80- talet. En helt ny värld öppnade sig efter åratal av synnedsättning.
- Varför har ni tagit på mig "boxer" ? frågade hon med lite argsint ton. Personalen på sjukhemmet hade, säkert med instämmande av oss släktingar, städat undan farmors kjolar och klänningar sedan flera år tillbaka för att istället hålla henne med praktiska långbyxor. Det underlättade personalens vardagliga rutiner med den numera 80- åriga, senila och ganska tunga tant Anna. Men farmor blev helt förfärad när hon vaknade upp till ett samhälle där både män och kvinnor mestadels bar långbyxor.
Jag har ett svagt minne av farmor åren innan hon blev sängliggande. Hon hade tagit på sig en ljusgrå nästan vit dräkt med tillhörande hatt och skulle åka på kafferep hos sin kusin i Tjuvkil. Mamma eller pappa skulle skjutsa henne och jag fick följa med i bilen. Farmor var glad och upprymd, jag tror att hon hade en present eller en blomsterkvast i handen och så den flotta handväskan i ett fast grepp. Farmor trivdes bättre med småfolket ute i Tjuvkil än med storbönderna i Hålta, skulle kunna vara en slutsats. Eller också hade livet med bonden Anton Hansson gett henne råd att köpa ny hatt och handväska som hon skulle visa upp för vänner och släktingar i Tjuvkil.
Hur som helst så kan jag inte låta bli att fundera på hur en välståndsnation byggs upp. Det tar årtionden innan alla är med på vagnen. Under rekordåren i Sverige var en stor del av landsbygdsbefolkningen inte uppkopplad. De hade till nöds köpt en traktor eller dragit in vatten och avlopp, men slet fortfarande hårt för att få lantbruksekonomin att gå ihop. Så har det varit efter 90- talskrisen och paradigmskften därefter också. En stor del av befolkningen känner inte av välståndsökningen genast, kanske inte förrän precis på slutet. Kanske är det detta som är varje regerings dilemma också. Många sliter fortfarande i ladugården, medan välståndet syns någon annan stans. Utmaningen för varje välståndssamhälle är att få med alla på vagnen så snabbt som möjligt. Alla är inte lika tålmodiga som min farmor.
Anna Hansson kom från ett fattigt jordbrukarhem i Lökeberg, blev gravid med min farfar som 19- åring och fick totalt fyra barn. Hon gifte in sig i ett ganska välbärgat hemman som min farfars far byggt upp, men som min farfar inte var helt förankrad med. Farfar älskade att ta hand om duvor och sköta om bisamhällen. Korna och åkerbruket var han säkert också involverad i, men han brann inte för det tunga jordbruket.
Farmor slet desto mer för att få företaget att gå runt. Ömsom spände hon för häst och vagn för att sälja jordbruksprodukter på torget i Kungälv och ömsom dirigerade hon pigor och drängar på gården. Egentligen hade familjen inte råd att avlöna pigor och drängar, det var en kvarleva från storhetstiden under min farfars far. Mina släktingar antyder att farmor aldrig fann sin roll eller orkade med livet på gården, som inte gav någon vidare avkastning.
Pappa har berättat att farmor var stressad; "jag är så trött på folk" sa hon och pustade ut vid köksbordet med kaffekoppen i hand. Efter hennes 50- årsdag blev hon aldrig sig lik, säger min faster. Familjen arrangerade en jättestor fest, som sög musten ur både ekonomin på gården och orken på farmor. Glömska och ständig trötthet samt smygande demens gjorde sig gällande.
Jag minns min farmor som mestadels sängliggande. Hon bodde kvar på övervåningen på gården medan mamma och pappa moderniserade nedervåningen. Jag älskade att ta trappan upp till farmor för att komma utom mamma och pappas kontroll. Jag minns en återkommande besvikelse över att min släkting på övervåningen inte ville "leka".
-Här har du några hårnålar att roa dig med, sa farmor och plockade några svarta metaller ur sitt uppsatta hår.
Farmor hade inga presenter eller godis att erbjuda. Pappa fick påminna och nästan tjata sig till pengar ur farmors plånbok när hennes barnbarn fyllde år. Ibland blev det bara en femkrona. Jag tröttnade på farmors hårnålar, som bara med mycket god fantasi kunde omvandlas till något annat än just hårnålar. Jag dök istället in i hennes garderob, sprang upp på vinden eller rotade i ett undanställt skrivbord sedan pappas ungdomstid, i en jakt på substitut när farmor inte kunde stimulera mig fullt ut.
När jag tänker tillbaka på umgänget med farmor inser jag att detta var min länk till en svunnen tid. Vi befann oss i slutet av rekordåren och Sverige tillhörde de rikaste nationerna i världen, men farmor var mentalt kvar i 1920- talets fattigsverige. Hon blev mamma under första världskriget och skickade sin äldste son till norska gränsen under andra världskriget. Hon fick aldrig känna av något välstånd, om man inte ska räkna in pappas traktorinköp på 50-talet och det första badrummet som blev verklighet först när mamma flyttade in i slutet på 60-talet. Nu låg farmor mest i sängen, slutkörd och ganska less på livet.
Skulle farmor vara kvar i sängen hemma på gården under 70-talet eller få proffessionell hjälp på det moderna ålderdomshemmet i Kode ?!
- Förfärligt att sätta henne på hemmet, tyckte en av mina ingifta fastrar.
- Hur skulle det bli med godiset som farmors städerska Signe kom med varje fredag, undrade jag och min syster när vi fick klart för oss att farmor skulle flytta.
Mamma och pappa var nog ganska överens om att farmor skulle få det bättre på hemmet. I stort sett varje söndag under 70- och 80- talen åkte hela min familj till farmor på Solhaga ålderdomshem och när ålderdomshemmen gjort sitt blev det besök på Ytterby sjukhem.
Några enstaka gånger kom hon hem till gården på senare år, men det blev en svår påfrestning för henne och besöken där rev upp henne mer än lugnade ner henne. Farmor Anna fick vara 10-15 år på institution och levde ända till hon var 88 år gammal, ungefär samtidigt som Thorbjörn Fälldin avgick som partiledare och Sverige avreglerade sin valuta. Jag var 17 år och mötte döden på nära håll för första gången.
En av de sista kommentarerna jag minns av farmor var när hon började friskna till efter en starroperation någon gång på 80- talet. En helt ny värld öppnade sig efter åratal av synnedsättning.
- Varför har ni tagit på mig "boxer" ? frågade hon med lite argsint ton. Personalen på sjukhemmet hade, säkert med instämmande av oss släktingar, städat undan farmors kjolar och klänningar sedan flera år tillbaka för att istället hålla henne med praktiska långbyxor. Det underlättade personalens vardagliga rutiner med den numera 80- åriga, senila och ganska tunga tant Anna. Men farmor blev helt förfärad när hon vaknade upp till ett samhälle där både män och kvinnor mestadels bar långbyxor.
Jag har ett svagt minne av farmor åren innan hon blev sängliggande. Hon hade tagit på sig en ljusgrå nästan vit dräkt med tillhörande hatt och skulle åka på kafferep hos sin kusin i Tjuvkil. Mamma eller pappa skulle skjutsa henne och jag fick följa med i bilen. Farmor var glad och upprymd, jag tror att hon hade en present eller en blomsterkvast i handen och så den flotta handväskan i ett fast grepp. Farmor trivdes bättre med småfolket ute i Tjuvkil än med storbönderna i Hålta, skulle kunna vara en slutsats. Eller också hade livet med bonden Anton Hansson gett henne råd att köpa ny hatt och handväska som hon skulle visa upp för vänner och släktingar i Tjuvkil.
Hur som helst så kan jag inte låta bli att fundera på hur en välståndsnation byggs upp. Det tar årtionden innan alla är med på vagnen. Under rekordåren i Sverige var en stor del av landsbygdsbefolkningen inte uppkopplad. De hade till nöds köpt en traktor eller dragit in vatten och avlopp, men slet fortfarande hårt för att få lantbruksekonomin att gå ihop. Så har det varit efter 90- talskrisen och paradigmskften därefter också. En stor del av befolkningen känner inte av välståndsökningen genast, kanske inte förrän precis på slutet. Kanske är det detta som är varje regerings dilemma också. Många sliter fortfarande i ladugården, medan välståndet syns någon annan stans. Utmaningen för varje välståndssamhälle är att få med alla på vagnen så snabbt som möjligt. Alla är inte lika tålmodiga som min farmor.
tisdag 10 juli 2012
Stora eller små kommuner- det är frågan
Nyligen uttalade sig Uddevalla-Postens chefredaktör Göran Nyberg att Färgelanda, Munkedal och Uddevalla kommun bör slås samman till en storkommun. Förslaget kommer säkerligen inte att väcka förtjusning. Bohusläningens ledarsida pekar idag på att en större kommun inte alltid är rikare än en liten.
Men förslaget från Göran Nyberg är välgörande för debatten. Vi behöver prata mer om hur välfärden ska finansieras i framtiden. Hur ska en liten kommun med en minskande befolkning ha råd med stora investeringar i skolor och dagis eller som i det aktuella fallet med nya VA-ledningar ? Små kommuner kan samarbeta mer med större kommuner om vissa projekt - ja, visst. Men om en liten kommun överlåter alla större projekt i samarbeten med större kommuner vad bli då kvar av det kommunala självstyret i en liten kommun? Hur ska medborgarna kunna utkräva ansvar vart fjärde år i en kommun vars viktigaste investeringar och driftskostnader sker via kommunalförbund som inte är direktvalda av folket?
Under tiden växer de verkligt stora kommunerna ännu mer. Stockholm kommer att växa med ett Göteborg inom ett par årtionden. Jag hade Sten Nordin (m), kommunstyrelsens ordförande i Stockholms stad, som middagskavaljer nyligen. Han berättade om tio nya grundskolor som byggs just nu och att det frestar på för en stor kommun att expandera så kraftigt och så snabbt. Göteborg anses för litet i förhållande till den internationella miljö som Göteborg ska konkurrera i. Astra Zeneca och Volvo skriker efter arbetskraft. Alltför få nyckelpersoner vill flytta till Göteborg för det saknas skolor av internationell klass som kan locka hit Europas bästa ingenjörer och världens duktigaste läkare med familjer. Sverige pressas från två håll. Göteborg anses för litet och en storkommun i Uddevalla anses för stor.
Det är därför som vi behöver prata mer om hur vi vill att Sverige ska se ut. Inte bara avfärda förslag av den typ som kommer från Göran Nyberg. I Västra Götalandsregionen diskuterar vi just nu hur vi ska öka attraktiviteten, kreativiteten, produktiviteten och solidariteten i hela Västsverige. Alla fyra honnörsorden är lika viktiga. Med en tillräckligt attraktiv region som lockar hit arbetskraft kan kreativiteten öka. Fler människor vågar pröva vingarna i nya företag. Med ökad attraktivitet och ökad kreativitet blir det också enklare att ställa högra produktivitetskrav på redan befintlig verksamhet. Kommuner eller andra myndigheter som dragit på sig en alltför stor kostym vågar rationalisera utan att skicka människor i arbetslöshet. Om vi blir mer attraktiva, mer kreativa och mer produktiva kommer det också att finnas resurser till att vara solidarisk med alla medborgare, också med dem som står allra längst från arbetsmraknden, de som behöver vård och omsorg och de som lider av en obotlig sjukdom. Västsverige har alla möjligheter- en region som tillhör den mest internationella och mest innovativa i Europa samtidigt som det finns en unik och lokal samhörighet. Bohuskusten spelar i en särskild division inte minst så här års. Idag kan vi läsa i Bohusläningen att Fjällbacka är världens vackraste skärgård och i Grundsund fick jag nyligen information om eldsjälar som vill sätta Skaftö på världskartan. Denna veckan öppnar släktingar till Carl Wilhelmsson upp den berömde kostnärens bostad i Fiskebäckskil för allmänheten. För ett tag sedan träffade jag styrelseordföranden i Mattssonföretagen, Stefan Mattson, som berättade om att Uddevallaingenjörer tillhör världseliten när det gäller att exportera marin design. Fyrbodal måste lyfta fram vad vi faktiskt har som kan öka attraktiviteten och få fler att flytta hit så att vi kan utveckla kreativiteten och våga fokusera på produktiviteten. Då kan också solidariteten öka så att vi kan stärka välfärden i hela Fyrbodal. Då blir kommunsammanslagningar - eller kommundelningar bara en liten del av en helhetslösning, inte ett försök att krypa undan svårlösta välfärdsproblem.
Men förslaget från Göran Nyberg är välgörande för debatten. Vi behöver prata mer om hur välfärden ska finansieras i framtiden. Hur ska en liten kommun med en minskande befolkning ha råd med stora investeringar i skolor och dagis eller som i det aktuella fallet med nya VA-ledningar ? Små kommuner kan samarbeta mer med större kommuner om vissa projekt - ja, visst. Men om en liten kommun överlåter alla större projekt i samarbeten med större kommuner vad bli då kvar av det kommunala självstyret i en liten kommun? Hur ska medborgarna kunna utkräva ansvar vart fjärde år i en kommun vars viktigaste investeringar och driftskostnader sker via kommunalförbund som inte är direktvalda av folket?
Under tiden växer de verkligt stora kommunerna ännu mer. Stockholm kommer att växa med ett Göteborg inom ett par årtionden. Jag hade Sten Nordin (m), kommunstyrelsens ordförande i Stockholms stad, som middagskavaljer nyligen. Han berättade om tio nya grundskolor som byggs just nu och att det frestar på för en stor kommun att expandera så kraftigt och så snabbt. Göteborg anses för litet i förhållande till den internationella miljö som Göteborg ska konkurrera i. Astra Zeneca och Volvo skriker efter arbetskraft. Alltför få nyckelpersoner vill flytta till Göteborg för det saknas skolor av internationell klass som kan locka hit Europas bästa ingenjörer och världens duktigaste läkare med familjer. Sverige pressas från två håll. Göteborg anses för litet och en storkommun i Uddevalla anses för stor.
Det är därför som vi behöver prata mer om hur vi vill att Sverige ska se ut. Inte bara avfärda förslag av den typ som kommer från Göran Nyberg. I Västra Götalandsregionen diskuterar vi just nu hur vi ska öka attraktiviteten, kreativiteten, produktiviteten och solidariteten i hela Västsverige. Alla fyra honnörsorden är lika viktiga. Med en tillräckligt attraktiv region som lockar hit arbetskraft kan kreativiteten öka. Fler människor vågar pröva vingarna i nya företag. Med ökad attraktivitet och ökad kreativitet blir det också enklare att ställa högra produktivitetskrav på redan befintlig verksamhet. Kommuner eller andra myndigheter som dragit på sig en alltför stor kostym vågar rationalisera utan att skicka människor i arbetslöshet. Om vi blir mer attraktiva, mer kreativa och mer produktiva kommer det också att finnas resurser till att vara solidarisk med alla medborgare, också med dem som står allra längst från arbetsmraknden, de som behöver vård och omsorg och de som lider av en obotlig sjukdom. Västsverige har alla möjligheter- en region som tillhör den mest internationella och mest innovativa i Europa samtidigt som det finns en unik och lokal samhörighet. Bohuskusten spelar i en särskild division inte minst så här års. Idag kan vi läsa i Bohusläningen att Fjällbacka är världens vackraste skärgård och i Grundsund fick jag nyligen information om eldsjälar som vill sätta Skaftö på världskartan. Denna veckan öppnar släktingar till Carl Wilhelmsson upp den berömde kostnärens bostad i Fiskebäckskil för allmänheten. För ett tag sedan träffade jag styrelseordföranden i Mattssonföretagen, Stefan Mattson, som berättade om att Uddevallaingenjörer tillhör världseliten när det gäller att exportera marin design. Fyrbodal måste lyfta fram vad vi faktiskt har som kan öka attraktiviteten och få fler att flytta hit så att vi kan utveckla kreativiteten och våga fokusera på produktiviteten. Då kan också solidariteten öka så att vi kan stärka välfärden i hela Fyrbodal. Då blir kommunsammanslagningar - eller kommundelningar bara en liten del av en helhetslösning, inte ett försök att krypa undan svårlösta välfärdsproblem.
fredag 29 juni 2012
Nästa vecka är det halvlek. När ska (c) börja spela?
Det är halvlek i matchen om väljarna inför 2014 års val och Almedalsveckan står för dörren. Alla "förstå sig på-are" ska nu ägna en vecka åt att uttala sig om vem som vinner valet om två år. Ungefär lika enkelt som att tippa utgången i fotbolls-EM. Inför valet 2010 uttalade sig Sören Holmberg ett par år i förväg på temat att det var omöjligt för Alliansregeringen att bli omvald. Hoppas att alla välbetalda PR-människor och tvärsäkra forskare aktar sig för sådana uttalanden i nästa vecka. Det är också viktigt att komma i håg att valet 2014 är mer än en match mellan två lag. Idag pekar dagspressens rubriker på att miljöpartiet är en attraktiv regeringspartner för väljare från flera läger. Väljarna har alltid varit tydliga med att de båda regeringsalternativen måste vara utpekade. Nu vill väljarna i högre grad att partierna ska gå till val på var för sig. Har väljarna ändrat inställning igen eller är det bara en tillfällig förskjutning där vi får se tydligare krav på regeringsalternativ ju närmare valet vi kommer ?! Oavsett hur det förhåller sig så bör man ställa frågan, som jag ställt många gånger på denna blogg- vem av de mindre partierna ska vinna racet när (m) dalar som statsministerfavorit? Just för tillfället ser det ut som om (s) tar tillbaka initiativet i svensk politik, men det är sannerligen ett initiativ som är skört. Miljöpartiet är samhällsdebattens kelgris utan att de egentligen presenterat sitt alternativ och Vänsterpartiet har försvunnit snabbt från arenan efter Jonas Sjöstedts korta smekmånad. Folkpartiet står och stampar, Kristdemokraterna har tillfälligt lyft sig över fyraprocentspärren och Centerpartiet ökar bland ungdomsväljarna, men tappar totalt sett. Det är helt öppet fält för den som vill ta för sig.
I fotbolls-EM de senaste veckorna har vi fått lära oss hur svårt det är att hitta ytor att spela på när fotbollsspelare av internationell klass möts, men i svensk politik är det tvärt om. Det finns stora öppna spelytor, men inga av partierna tar ledartröjan. Kanske på grund av interna stridigheter (Kristdemokraterna) kanske på grund av att man sitter fast i regerandets snäva stuprör (Folkpartiet) eller helt enkelt för att man lägger upp strategier och inte fullt ut har börjat matchen om väljarna inför 2014 års val (Centerpartiet). Men matchen pågår hela tiden. Det känns ungefär som när det blev 0-0 i fotbollsmatchen häromdagen mellan Portugal och Spanien och sedan 0-0 även i förlängning och sedan tvingas man avgöra på straffar. Då avgörs matchen inte av den som spelar bäst utan på tillfälligheter eller översatt till politikens språkbruk, vem som delar flest flygblad de sista sekunderna innan vallokalerna stänger. Alla inser att matchen pågår, men ingen anfaller på allvar förrän det bara återstår en kamp om några tusen soffliggare på slutet. Alla är rädda för att tappa bakåt eller också vet man inte vart man ska. En idélös regering, skriver DN idag. Måhända gör Eurokrisen det svårt att gå fram alltför hårt, givetvis i kombination med det parlamentariska läget. Ingen vill bli anklagad för att äventyra Sveriges ställning i Europa och ingen vill att Sverige dras med i andra länders fall. Men vem vinner på passivitet ? Extrema och halvextrema partier. Mittenpartier blir förlorare. Liberala reformer riskerar att utebli. Samhället stagnerar och vissa extremer kan på kort sikt mobilisera väljare för att genomföra tokiga förslag och börja springa åt helt fel håll.
Liberala krafter har ett stort ansvar i kristider. Liberalism handlar i första hand om att se möjligheterna i svåra situationer. Vem kan samla tillräckligt många för en stor ide på kortast möjliga tid?
Centerpartiet sitter på en oslipad diamant sa en gång en chef på en reklambyrå när vi skulle börja arbetet med att ta fram valmaterial. Centerpartiet är ungefär som bilmärket Hyundai- alla gillar bilen, men många tvekar så fort de får veta att det är ett koreanskt bilmärke, uttalade en representant för en annan reklambyrå när vi skulle göra kampanjen inför 2010 års val.
Centerpartiet har alla möjligheter. Nu utmejslas ideer om det hållbara alternativet i ett spännande internt arbete. Det kan bli riktigt bra. Det finns något i tanken om hållbarhet som bara Centerpartiet kan klara av. Vi satte så att säga spaden i jorden före alla andra partier och har lidit genom hela industrialismen för att vi uppfattats som alltför skitiga under naglarna. Numera tävlar alla om att vara just skitig under naglarna. Det ska vara småskaligt, närproducerat och lantligt samtidigt som världen är mer industrialiserad, storstadsfixerad och storskalig än någonsin. Centerpartiet kan formulera syntesen mellan bondesamhälle och industrisamhälle om vi bara bestämmer oss. Det är många som förstår att världen bara kan bli mer nära om vi verkligen inkluderar hela världen, landsbygden kan bara leva om vi tillåter att de gröna näringarna får ingå i de storskaliga industriella lösningarna och det småskaliga kan bara få tillräcklig kraft om de får plats i storstan.
Centerpartiet måste börja spela och gå till anfall före alla andra, helst innan andra halvlek och absolut inte avvakta förlängning och straffar. För då är det för sent att presentera de stora ideerna.
I fotbolls-EM de senaste veckorna har vi fått lära oss hur svårt det är att hitta ytor att spela på när fotbollsspelare av internationell klass möts, men i svensk politik är det tvärt om. Det finns stora öppna spelytor, men inga av partierna tar ledartröjan. Kanske på grund av interna stridigheter (Kristdemokraterna) kanske på grund av att man sitter fast i regerandets snäva stuprör (Folkpartiet) eller helt enkelt för att man lägger upp strategier och inte fullt ut har börjat matchen om väljarna inför 2014 års val (Centerpartiet). Men matchen pågår hela tiden. Det känns ungefär som när det blev 0-0 i fotbollsmatchen häromdagen mellan Portugal och Spanien och sedan 0-0 även i förlängning och sedan tvingas man avgöra på straffar. Då avgörs matchen inte av den som spelar bäst utan på tillfälligheter eller översatt till politikens språkbruk, vem som delar flest flygblad de sista sekunderna innan vallokalerna stänger. Alla inser att matchen pågår, men ingen anfaller på allvar förrän det bara återstår en kamp om några tusen soffliggare på slutet. Alla är rädda för att tappa bakåt eller också vet man inte vart man ska. En idélös regering, skriver DN idag. Måhända gör Eurokrisen det svårt att gå fram alltför hårt, givetvis i kombination med det parlamentariska läget. Ingen vill bli anklagad för att äventyra Sveriges ställning i Europa och ingen vill att Sverige dras med i andra länders fall. Men vem vinner på passivitet ? Extrema och halvextrema partier. Mittenpartier blir förlorare. Liberala reformer riskerar att utebli. Samhället stagnerar och vissa extremer kan på kort sikt mobilisera väljare för att genomföra tokiga förslag och börja springa åt helt fel håll.
Liberala krafter har ett stort ansvar i kristider. Liberalism handlar i första hand om att se möjligheterna i svåra situationer. Vem kan samla tillräckligt många för en stor ide på kortast möjliga tid?
Centerpartiet sitter på en oslipad diamant sa en gång en chef på en reklambyrå när vi skulle börja arbetet med att ta fram valmaterial. Centerpartiet är ungefär som bilmärket Hyundai- alla gillar bilen, men många tvekar så fort de får veta att det är ett koreanskt bilmärke, uttalade en representant för en annan reklambyrå när vi skulle göra kampanjen inför 2010 års val.
Centerpartiet har alla möjligheter. Nu utmejslas ideer om det hållbara alternativet i ett spännande internt arbete. Det kan bli riktigt bra. Det finns något i tanken om hållbarhet som bara Centerpartiet kan klara av. Vi satte så att säga spaden i jorden före alla andra partier och har lidit genom hela industrialismen för att vi uppfattats som alltför skitiga under naglarna. Numera tävlar alla om att vara just skitig under naglarna. Det ska vara småskaligt, närproducerat och lantligt samtidigt som världen är mer industrialiserad, storstadsfixerad och storskalig än någonsin. Centerpartiet kan formulera syntesen mellan bondesamhälle och industrisamhälle om vi bara bestämmer oss. Det är många som förstår att världen bara kan bli mer nära om vi verkligen inkluderar hela världen, landsbygden kan bara leva om vi tillåter att de gröna näringarna får ingå i de storskaliga industriella lösningarna och det småskaliga kan bara få tillräcklig kraft om de får plats i storstan.
Centerpartiet måste börja spela och gå till anfall före alla andra, helst innan andra halvlek och absolut inte avvakta förlängning och straffar. För då är det för sent att presentera de stora ideerna.
måndag 4 juni 2012
Säg ja till nya grejer och kräv tydliga spelregler!
Ge oss besked om långsiktiga spelregler Det var budskapet från flera industriledare som jag träffat idag tillsammans med Per Åsling, som är ordförande i Centerpartiets industripolitiska arbetsgrupp.
Välkomna förändringstryck!
På förmiddagen lyssnar vi till Staffan Zachrisson, som är VD för Volvo Aero. Han inleder med att betona den produktförnyelse som flygindustrin genomgår, inte minst mot bakgrund av ökade säkerhetskrav och högt ställda miljökrav. Volvo Aero har gjort en dramatisk förändring från att ha varit helt och hållet beroende av beställningar från försvarsmakten till att idag endast ha sex procent militär produktion. Stefan Mattsson från Mattssonföretagen understryker också förändring och förnyelse. Vem kan vara mer trovärdig i att betona detta än en industriledare som varit verksam i varvsstaden Uddevalla.
- Det som finns kvar av varvsindustrin här i Uddevalla är att vi utför konsulttjänster åt kineserna i marin design och där är vi på topp i världen, säger Stefan. Alltså; den som kastar sig in i förändringen- oavsett om det är omställning från militär till civil produktion eller omläggning från att bygga världens största tankfartyg till att konsulta inom marin design- blir vinnaren. Idag gör Volvo Aero komponenter i 90 procent av världens flygindustri. Mattssonföretagen har en omsättning som är i samma storleksordning som under varvsepoken. - Man måste vara lyhörd för nya grejer, betonar Stefan.
Jobba med attityder!
Med framgångarna kommer ibland bekymret att få tag i arbetskraft och framför allt "rätt" arbetskraft som ska leverera i en bransch med högt globalt konkurrenstryck. Både Mattssonföretagen och Volvo Aero bekräftar svårigheterna. Vi för samtal om att knyta storföretagen närmare de små, om samarbete med högskolor och lärosäten och om att börja tidigt i skolan.
- Det är en fråga om attityder. Om någon i TV antyder att verkstadsindustri är tråkigt så sprids den bilden, säger Stefan.
- Vill man jobba med människor ska man jobba i industrin, understryker Staffan.
Samverkan för att vara världsbäst på fordonssäkerhet!
Vi åker vidare från Uddevalla till Göteborg och Chalmerska huset. Andrea Jowell- Svensson välkomnar oss och gör några reflektioner kring evenemangsstaden, handelsstaden och industristaden Göteborg. Jörgen Sjöberg från Chalmers berättar kort om en av Sveriges rikaste man genom tiderna; William Chalmers som bodde i huset en period. Jörgen Sjöberg som är projektledare för AstaZero går igenom hur satsningen på Europas främsta anläggningar för fordonssäkerhet och testkörning växer fram i Hällered utanför Borås. Mixen av akademins uthållighet, det offentliga ägandet och de kommersiella intressena diskuteras runt bordet. Kanske är det detta som är verklig industripolitik; en unik anläggning som pekas ut av akademin, som väcker intresse hos de kommersiella aktörerna genom avtal och som till stor del finansieras av det offentliga.
Konkurrensfördelar för dem som springer före!
Under resten av eftermiddagen ger Karl-Johan Runnberg, Volvo Cars samt Gunilla Sandström, Miljölots AB och Martina Wettin från Nordisk Vindkraft viktiga inspel till industriell utveckling. Gunilla Sandström understryker den storyn som finns i samhället som helhet men också hos oss som individer när det gäller miljöarbetet. Vi protesterade exempelvis mot klorutsläppen och såg därmed till att svensk pappersindustri var först med pappersmassa utan klor. Det gör att den typen av anläggningar har konkurrensfördelar än idag.
Snabba besked och tydliga spelregler!
Martina Wettin tydliggjorde dilemmat som finns när vi har stora visioner för en stor värld och det stormar in stora investeringar som vill få avkastning på sitt kapital i exempelvis vindkraft. Och så tar det stopp i den lokala demokratins kvarnstenar. Viktiga samhällsutmaningar krockar med det som egentligen är det finaste vi har, men som i sin extrema form blir demokratins motpol, menar Martina och efterlyser tydligare och snabbare besked från politikernas sida när det gäller bygglov, tillstånd och andra delar i planprocesserna. Långsiktiga spelregler och tydliga besked är också sammanfattningen på den sista delen av min dag. Ett flertal företrädare från Volvo Cars menar att det har varit alltför mycket ryckighet tex i fråga om etanolens vara eller inte vara. Många företag har plöjt ner massor med tid och pengar och under en period ökade antalet fordon med etanoldrift, men nu minskar etanolförbrukningen. Styr med spelregler som minskar CO2- utsläppen, råder Volvo Cars och tycker att vi ska lägga av med "flummet" om en fossiloberoende fordonsflotta.
Välkomna förändringstryck!
På förmiddagen lyssnar vi till Staffan Zachrisson, som är VD för Volvo Aero. Han inleder med att betona den produktförnyelse som flygindustrin genomgår, inte minst mot bakgrund av ökade säkerhetskrav och högt ställda miljökrav. Volvo Aero har gjort en dramatisk förändring från att ha varit helt och hållet beroende av beställningar från försvarsmakten till att idag endast ha sex procent militär produktion. Stefan Mattsson från Mattssonföretagen understryker också förändring och förnyelse. Vem kan vara mer trovärdig i att betona detta än en industriledare som varit verksam i varvsstaden Uddevalla.
- Det som finns kvar av varvsindustrin här i Uddevalla är att vi utför konsulttjänster åt kineserna i marin design och där är vi på topp i världen, säger Stefan. Alltså; den som kastar sig in i förändringen- oavsett om det är omställning från militär till civil produktion eller omläggning från att bygga världens största tankfartyg till att konsulta inom marin design- blir vinnaren. Idag gör Volvo Aero komponenter i 90 procent av världens flygindustri. Mattssonföretagen har en omsättning som är i samma storleksordning som under varvsepoken. - Man måste vara lyhörd för nya grejer, betonar Stefan.
Jobba med attityder!
Med framgångarna kommer ibland bekymret att få tag i arbetskraft och framför allt "rätt" arbetskraft som ska leverera i en bransch med högt globalt konkurrenstryck. Både Mattssonföretagen och Volvo Aero bekräftar svårigheterna. Vi för samtal om att knyta storföretagen närmare de små, om samarbete med högskolor och lärosäten och om att börja tidigt i skolan.
- Det är en fråga om attityder. Om någon i TV antyder att verkstadsindustri är tråkigt så sprids den bilden, säger Stefan.
- Vill man jobba med människor ska man jobba i industrin, understryker Staffan.
Samverkan för att vara världsbäst på fordonssäkerhet!
Vi åker vidare från Uddevalla till Göteborg och Chalmerska huset. Andrea Jowell- Svensson välkomnar oss och gör några reflektioner kring evenemangsstaden, handelsstaden och industristaden Göteborg. Jörgen Sjöberg från Chalmers berättar kort om en av Sveriges rikaste man genom tiderna; William Chalmers som bodde i huset en period. Jörgen Sjöberg som är projektledare för AstaZero går igenom hur satsningen på Europas främsta anläggningar för fordonssäkerhet och testkörning växer fram i Hällered utanför Borås. Mixen av akademins uthållighet, det offentliga ägandet och de kommersiella intressena diskuteras runt bordet. Kanske är det detta som är verklig industripolitik; en unik anläggning som pekas ut av akademin, som väcker intresse hos de kommersiella aktörerna genom avtal och som till stor del finansieras av det offentliga.
Konkurrensfördelar för dem som springer före!
Under resten av eftermiddagen ger Karl-Johan Runnberg, Volvo Cars samt Gunilla Sandström, Miljölots AB och Martina Wettin från Nordisk Vindkraft viktiga inspel till industriell utveckling. Gunilla Sandström understryker den storyn som finns i samhället som helhet men också hos oss som individer när det gäller miljöarbetet. Vi protesterade exempelvis mot klorutsläppen och såg därmed till att svensk pappersindustri var först med pappersmassa utan klor. Det gör att den typen av anläggningar har konkurrensfördelar än idag.
Snabba besked och tydliga spelregler!
Martina Wettin tydliggjorde dilemmat som finns när vi har stora visioner för en stor värld och det stormar in stora investeringar som vill få avkastning på sitt kapital i exempelvis vindkraft. Och så tar det stopp i den lokala demokratins kvarnstenar. Viktiga samhällsutmaningar krockar med det som egentligen är det finaste vi har, men som i sin extrema form blir demokratins motpol, menar Martina och efterlyser tydligare och snabbare besked från politikernas sida när det gäller bygglov, tillstånd och andra delar i planprocesserna. Långsiktiga spelregler och tydliga besked är också sammanfattningen på den sista delen av min dag. Ett flertal företrädare från Volvo Cars menar att det har varit alltför mycket ryckighet tex i fråga om etanolens vara eller inte vara. Många företag har plöjt ner massor med tid och pengar och under en period ökade antalet fordon med etanoldrift, men nu minskar etanolförbrukningen. Styr med spelregler som minskar CO2- utsläppen, råder Volvo Cars och tycker att vi ska lägga av med "flummet" om en fossiloberoende fordonsflotta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)