Idag har Roland Lexen från Arena för tillväxt talat till oss förtroendevalda i Sveriges kommuner och landsting. Han säger i princip att epoken är över då politiken bestämde saker, nu är vi istället medspelare, nätverkare, fixare som för samman olika konstallationer, hittar förhandlingslösningar, föreslår strategier. Idag är det svårare att vara lokal och regional politiker, menar han.
Socialdemokraterna har lagt ett förslag på statsbudget som innehåller mindre pengar än regeringen. Känns som upp- och nervända världen. Anders Borg har blivit Keynesian och Magdalena Andersson har blivit en Ann Wibble. Det känns nästan som att inte ens statsbudgeten är politik längre, utan bara konjunkturella bedömningar. Magdalena tycker att man ska vänta lite med att späda på ekonomin. Anders Borg vill göra det med en gång.
Om politik inte längre är att tvärsäkert bestämma om precisa uppgifter, utan mer en samling stillsamma bedömningar parat med nätverksbyggen - hur blir det då med möjligheten att utkräva ansvar i allmänna val ? Roland Lexen menar att vi måste jobba tillsammans; offentlig sektor, civilt samhälle och näringsliv, förstå varandras olika roller, hjälpa varandra, komma överens och vartefter dra åt samma håll. Då bygger vi välstånd.
Roland Lexen menar att Sverige valde en alldeles unik välfärdsmodell. Medan exempelvis Tysksland och USA har en stark tilltro till familjen har Sverige valt att helt överlåta samhällsbygget i antingen individens eller statens hägn. Därför har Sverige en sådan påtaglig individualism där medborgarna reser sina krav gentemot en alltmer svårstyrd stat. Tyskar och amerikanare litar till familjen och den lilla gemenskapen, som är individens buffert och därmed minskar trycket mot staten. Ofta förkläs familjen i att kvinnan är hemmafru och står för denna buffert i samhället.
Roland Lexen stannade alltså vid att den svenske lokale politikern nu ska ägna sig åt att vara medspelare i röran av individer, små kommuner, stora företag, organisationer och myndigheter. Någon ny Axel Oxelstierna behövs inte som organiserar upp saker och ting. Individerna har sin identitet i det ultralokala och staten är tillsammans med en brokig samling kommuner, landsting och regioner den struktur vi får nöja oss med.
Jag tror tvärtom att Sverige måste gå i spetsen för en ny struktur. Vi håller på att gå
vilse i en kommunal och statlig röra där många medborgare dessutom hamnar mellan stolarna. Den medvetne individen i Sverige kommer inte att acceptera att den lokale
politiken är springpojke i en obegriplig politisk struktur. Jag tror att alltfler
medborgare kommer efterfråga en struktur som stämmer överens med någon slags logik i vardagen eller på arbetsmarknaden. Roland Lexen uppehöll sig idag kring hur framgångsrika vi svenskar varit genom historien; våra självägande bönder, våra tidiga kunskaper om t ex folkräkning samt liberalisering av handel, en relativt sen industrialisering och därefter en väl utbyggd välfärdsstat som tål ett ständigt omvandlingstryck i en av världens mest öppna ekonomier. Nu låter det mest som att pianot ska fortsätta spela av sig själv. Jag tror vi måste hitta reformer som gör det möjligt att upprätthålla demokrati, välstånd och livskvalité även på 2050- talet.
Roland Lexen har rätt i att vi politiker mycket mer ska vara medspelare i ett lag med
föreningar, näringsliv och offentlig sektor. Men jag tror också att vi måste hitta en politisk struktur som känns mer modern och som framför allt balanserar mellan å ena sidan individens krav frihet och å andra statens statens tendenser att vara alltför mycket stuprör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar