Idag har Centerpartiet historiskt låga opinionssiffror. Jag är inte ett dugg bekymrad över det- vi har tid på oss till valet 2014. Men det tvingar var och en att reflektera över strategierna. Jag tycker att Centerpartiet, lite förenklat måste bli bättre på att peka ut färdriktningen. Färdriktningen för ett litet mittenparti, med stort ansvar i regeringsställning är inte helt enkelt. Det blir lätt otydligt vad som är färdriktningen i förhållande till regeringen i sin helhet. Framför allt finns det inga överraskningsmoment om man lyckas utkristallisera en mittenlinje inom ramen för regeringen. Hur ser den mittenlinjen ut i förhållande till (fp) och (kd) undrar säkert allmänheten? Kan ett litet mittenparti i en högerregering gå till val på att vara lite mer mitten än vad som just nu är dominerande i regeringen? Mitten, förresten, moderaterna är ett mittenparti numera. Särskilt i den budgetproposition som nu kavlas ut med nya resurser till infrastruktur och utbildning där (s) angriper oss från höger!
Av denna anledning har Centerpartiet ibland frestas att dra högerut. Kanske var Maud tvungen att markera individen och företagandet när Fredrik tog avstånd från individen och plädererade det nya arbetarpartiets lov och anklagade näringslivet för att stå för särintresset. Mauds linje var ljuv musik för många småföretagare och jordbrukare. Ett fritt liv på en fri torva, som Carl Berglund pläderade.
Thorbjörn Fälldin var ideologisk motståndare till föräldraförsäkring och fysisk riksplanering, men lät sig övertalas att förorda både och när han blev partiledare och kom i regeringsställning. Centerpartiet kommer alltid att frestas att att betona individen i det lilla sammanhanget, att ta småföretagarna i försvar och att företräda producenterna. Men det räcker inte. Vi måste orka kombinera vårt försvar för ett fritt liv på en fri torva med att kliva ut i den stora världen. Det gjorde Thorbjörn Fälldin när han utsåg Karin Söder till en av världens första kvinnliga utrikesministrar och när han satte Sveriges första jämställdhetslagstiftning på plats. Det gjorde Olof Johansson när han skrev i hop sig med övriga partier om pensionsöverenskommelsen och försvarsuppgörelsen. Det gjorde Maud Olofsson när hon plockade fram klimat- och energipropositionen. Det är vår kombination av kampen för individen i det lilla och förmågan att göra breda kompromissuppgörelser i det stora som gjort Centerpartiet starka genom åren. Det ska tilläggas att vi inte uppmärksammats eller fått opinionspoäng av vare sig klimatpropositioner, försvarsuppgörelser, pensionsöverenskommelser eller jämställdhetslagstiftningar. Men sådana kompromisser bygger trovärdigheten för ett parti och hela dess existens. Ett parti som inte kan gå in i komprimmsernas korridorer tappar i trovärdighet på sikt.
Ett parti som renlärigt håller sig till parollen ett fritt liv på en fri torva är inget parti, utan en sekt.
Just nu är många centerpartister vilsna. Vilken är nästa uppgörelse ? Vilken är nästa reform ? Många känner till vår kamp för individen och avfärdar oss som ett alternativ eftersom vi bara finns på Stureplan. Centerpartiet har blivit alltför liberala, poängterar några. Jag menar att vi ska vara liberala, men vi måste stärka den pragmastiska, kompromissvilliga ådran. Nya reformer på jämställdhetens område är ett sätt. Förslagen om nya utbildningsinsatser i den nuvarande statsbudgeten är ett sådant inslag. Det är inte tydligt att det är Centerpartiets ideologi som slår igenom, det kan lika gärna vara Jan Björklund som drabbats av eftertaänksamhetens kranka blekhet och gjort avkall på sin annars ganska elitistiska linje inom utbildning och forskning. Hela fältet av satsningar på yrkeshögskolor, folkhögskolor, tillämpad forskning inklusive nya resurser till de mindre högskolorna är Centerpartiets förtjänst. Problemet är dock att centerpartisterna har inte i tillräckligt hög grad stått på barrikaderna för en satsning på utbildning och forskning. När resurserna nu kommer uppfattar ingen att det är vår seger. Det finns en debatt i Sverige, som jag möter varje dag, där inte minst storföretagen efterfrågar mer samarbete mellan arbetsmarknad, utbildningsväsende och näringsliv. Centerpartiet måste kliva in i salongerna hos storföretagen och peka på det smarta med att samarbeta om kompetensförsörjning, utbildningsinsatser och riskkapitalförsörjning. Genom att finnas bland de stora (företagen) kan vi samtidigt bli företrädare för det lilla (möjligheten för arbetslösa ungdomar att få utbildning och jobb).
Miljöområdet har traditionellt varit Centerpartiets bord. Här finns, enligt min uppfattning, fortfarande stora möjligheter att ta för sig. Miljöpartiet har ännu inte klivit ur regleringspolitiken som är en återvändsgränd för dem. Miljöarbetet måste börja i det lilla företaget nära naturen, i jordbruket, hos trädgårdsmästaren, hos lastbilsentreprenören, hos ICA-handlaren och skogsbruksföreningen. Samtidigt är det bland de stora företagen som vi snabbt kan åstadkomma förändring i miljöpolitiken. Kemiföretagen, universiteten, läkemedelsindustrin och logistikföretagen sitter på problemformuleringsprevilegiet och de små företrädarna som Centerpartiet företräder uppfattas fortfarande som lortgrisar som inte bryr sig. Bönder och skogsbrukare utpekas som halvt kriminella när de brukar jorden och skogen och lagstiftaren jagar dem med blåslampa för minsta förändring i produktionen. Staffan Danielsson, (c) känner sig helt naturligt tvingad att försvara jordbruksproduktionen när överheten går för långt med sina miljökrav. Centerpartiet uppfattas som försvarare av det rådande och motståndare till miljöinsatser. Alla har glömt att det är hos markägaren och skogsägaren som allt mljöarbete börjar. Proffessor Stenseke på Göteborgs Universitet brukar påpeka det; "miljöarbetet förutsätter att bonden trivs." Centerpartiet måste kliva in på Göteborgs Universitet och lovsjunga hennes forskning. Just nu är risken att vi backar från de stora sammanhangen och då vill ingen heller lyssna på våra lösningar i det lilla. De nya väljarna finns också, enligt min mening, bland något som jag skulle vilja kalla för de gröna kapitalisterna. De har börjat sin bana i miljörörelsen, via Greenpeace eller Naturskyddsföreningen eller rentav Centerpartiets Ungomsförbund. Vartefter har deras miljöradikala synsätt nyanserats, de har pluggat på handelshögskolan eller på Chalmers, blivit egenföretagare och föräldrar och insett att miljöradikalism måste förenas med demokrati och ekonomisk tillväxt. Nu jobbar de som konsulter inom en rad områden, som bilbyggare, miljöchefer eller lärare i biologi. De söker efter miljöalternativet och sneglar förstås på Centerpartiet. De väljarna blir fler och fler. Centerpartiet har ett gyllene tillfälle att ta emot dem med öppna armar. Då måste vi visa oss på deras arbetsplatser och förfäkta en politisk handlingslinje som är tillräckligt radikal för att få klangbotten i deras miljöideal och tillräckligt storskalig för att slå an till den arbetsmarknad där de rör sig. De små bondeföretagens väljare får vi på köpet om vi agerar smart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar