fredag 7 september 2018

Rösta för klimatet och minskat slöseri!


När du röstar på söndag finns det förstås många frågor som avgör. En viktig anledning för min del att rösta på Centerpartiet är klimatet. Även en mängd andra miljöfrågor är avgörande för en bra framtid. Här kommer lite artiklar och insändare där jag berättar mer om miljö- och klimatfrågor.

Slöseriet måste minska

Betrakta plast som resurs istället för avfall

Fortsätt satsa på återanvändning av möbler

Vi kan hejda klimatförändringarna tillsammans!

Satsa på CCS- koldioxidlagring

Ändra vanorna för klimatets skull!


tisdag 28 augusti 2018

Om Det långa slutet och En bra början


”Det långa slutet” är rubriken på den låt som Eva Dahlgren släppte för några veckor sedan.. Hon vänder sig mot den polariserade världen och efterfrågar kompromisser. Så klokt formulerat av henne i ett samhälle som ibland känns just alltför polariserad.


Förmodligen har polariseringen smugit sig på de västliga demokratierna under lång tid, men sedan förra året har allt trappats upp. Min blogg blev hackad förra året så det blev inga blogginlägg för min del under drygt ett års tid. Men jag funderade en del, skrev texter ändå om allt som inträffat och som riskerar att leda till en alltmer polairiserad och räddhågsen värld. Här kommer mina funderingar i koncentrat.





Det är knappast Trumps fel att så många amerikaner trodde på honom. Det är också svårt att exakt formulera varför britternas EU-kritik blivit så stark att landet hamnat i trassliga Brexit-förhandlingar. Det var aldrig Anna Kindberg Batras fel att så många svenskar vurmade för att rösta allt längre högerut att hon till slut tvingades bort.


Ett terrordåd slår ner i Stockholm en fredag eftermiddag precis före påsk förra året. Ett terrordåd som förvärrar bilden av antidemokratiska krafter. Efter terrorattacker i andra europeiska storstäder fylls vår världsdel av viss rädsla. På detta kom politiska chockvågor i Europa när Frankrike gick till valurnan med Le Pen som en av två presidentkandidater.





Vad har medelklassen gjort för fel ? Viktiga värden som lokal sammanhållning och global frihandel har trängts undan. Socialliberaler och nyliberaler har haft svårt att hålla sams om kursen, därför har konservativa krafter kunnat kliva fram, är min slutsats. Jag tror att liberalismen har blivit för elitistisk och verklighetsfrånvänd. Alltför få liberaler har orkat vara eftertänksamma socialliberaler.


Klyftan mellan liberaler och konservativa har ökat. Det har bara konservatismen tjänat på.



Trumps inträde i politiken har så här långt varit ett sammelsurium av floskler som är ovärdigt en president i världens största demokrati. Det värsta är knappast att han uttalar många åsikter som jag ogillar. Det värsta är att det saknas en linje, en riktning eller en konsekvens i hans resonemang. Jag är beredd att gå i fängelse för Donald Trumps rätt att få uttrycka sin åsikt. Problemet är att det är nästan omöjligt att veta vad som är hans åsikt. Och ännu mer omöjligt att ana vad i denna blandade röra av uppfattningar som han är kapabel att genomföra. Socialförsäkringsreformen har han knappast kunnat förändra. Många har bävat för att han ska köra sönder klimatfrågan. Segdragna förhandlingar om tullar och minst sagt klumpiga och politiskt riskfyllda uttalanden som riskerar handelskrig och global oro har kantat hans presidentskap.





Jag läste hans installationstal med intresse när han tillträdde i januari 2017. Å ena sidan framstår han som en expansiv politiker som exempelvis ska bygga nya vägar i en takt som rimligen kräver skattehöjningar för att finansiera. Och å andra sidan ska han i princip avskaffa allt som luktar skatter och offentliga utgifter. Å ena sidan ska han ta bort allt som kännetecknar ett politiskt ledarskap och i stället ge tillbaka makten "to the people". Och å andra sidan ska han använda den politiska makt han fick på valdagen för att fortast möjligt ska "ta Amerika tillbaka till en position som man tidigare haft". Rimligen kräver ett sådant besked att han snabbt kan leverera förslag och baxa dem genom kongressen. En del av hans hjärtefrågor är tullar mm som skyddar amerikanska jobb. Lyssnar man noga på hans tal och utfästelser under hans första tid som president ska han också ta ansvar för alla amerikaner och ingen ska lämnas utanför. I mina öron låter det som klassisk vänsterretorik. Trump lovar att dels ge makten till folket och dels att stänga gränser samt införa tullar så att detta nya inflytande för entreprenörer och individer bara utövas inom USAs gränser. Ingen import, ingen export, inga politiska pekpinnar. Bara tullar och murar mot omvärlden så att vi kan utveckla våra "egna" jobb och vårt "eget" välstånd. Som tur är har Trump haft svårt att få igenom sina förslag, men han rider på missnöjesvågor, skapar rädsla omkring sig och skickar signaler som riskerar att skapa politisk oro och tendenser till kriser i hela världen.







Trump är miljardär som tjänat sitt levebröd i ett Amerika som byggt sitt välstånd på att alla ska kunna förverkliga sina drömmar. Löneskillnader driver utveckling. Ju fler miljardärer som investerar och satsar, desto fler jobb skapas och desto större välstånd kan skapas. Till stora delar kan jag hålla med om att "the American dream" tjänat som en hävstång för hela västvärldens fantastiska utveckling. Samtidigt finns avigsidor. Därför har en del av Västvärlden valt andra vägar, exempelvis Sverige. Höga skatter, omfattande transaktioner och väl utbyggd offentlig verksamhet har varit vårt recept. Den modellen har fungerat hyggligt. Men även den modellen är föremål för missnöjesyttringar.





Nu står hela Västvärldens politiska etablissemang ganska förbluffade eller till och med handlingsförlamade när alla västvärldens medborgare från amerikaner till svenskar demonstrerar missnöje. Det går knappast att enkelt avfärda missnöjet som klassiskt motstånd mot socialdemokratin och det är alltför enkelt att bara påstå att Trump enbart är ett svar på att republikanerna valde fel kandidat eller att demokraterna gjorde missbedömningar.





Det är något annat som väller in över vår del av världen. Det är en mischmasch av protester mot å ena sidan globaliseringens avigsidor och å andra sidan en protest mot byråkratins klåfingrighet. En blandning av kritik mot å ena sidan alltför mycket överförmynderi och å andra sidan förekomst av alltför mycket lassies faire, ett angrepp på öppna gränser och samtidigt kritik mot avsaknaden av internationell solidaritet. Kritik mot vänster och höger på samma gång.  Amerikaner och britter och i viss mån svenskar vurmar för det som varit, har skaffat sig uppfattningen att politiken har avskaffat det goda genom att öppna sig för världen och skapa EU. Så nu ska vi gå ur EU, alternativt införa tullar och avskaffa frihandel eller åtminstone införa en mer restriktiv invandringspolitik.





Välståndsutvecklingen i vår del av världen har gått snabbt. Så snabbt att en del kanske haft svårt att hänga med. Samtidigt tycker många att läget är dåligt. Lönerna är för låga i sjukvården. Eller att lärarna har för dåligt betalt. Framför allt ska polisen och militären ha mer resurser.  En del saknar möjlighet att åka utomlands på semestern och det finns många "orättvisor" brukar det heta. Ingen investerar, alla bara konsumerar, ändå tycker vi att allt är dåligt. Medelklassen i Sverige, istörre delen av Europa och hela västvärlden har det riktigt bra. Ändå klagar vi. Missnöjesopinioner hakar på i debatten och förstärker bilden av hur dåligt allting är.





Välfärden skapar de höga förväntningarnas missnöje. Historiskt är det vänsterdebattörer som skriker mest. Facket och Vänsterpartiet här i Sverige eller Bernie Sanders i USA. Fast på senare tid har missnöjet snarare kommit från höger, ett slags ”under dog”- rörelse som ingen tog notis om för fem-tio år sedan, men som nu blommat ut i en allmän känsla av att galningar håller på att ta över. I det amerikanska valet vann Trump medan vänsterretorikern Sanders åkte ut tidigare i valrörelsen. I Frankrike åkte socialister och konservativa ut i första omgången medan extremhöger och en ganska otippad vänsterliberal gick vidare. Nu vann ju liberalen stort, tack och lov. Men att extremhögern tar hem en tredjedel av rösterna i Frankrike är anmärkningsvärt.





De offentliga valdebatterna i västvärlden är alltmer en kamp om vem som är argast och vem som kan få ur sig flest floskler på kortast möjliga tid. Trump visade sig vara den mest överlägsna debattören i USA. Hur det går i Sverige i valet 2018 återstår att se, men när SD tidvis är näst största parti eller nosar på siffror som motsvarar största parti så känns det som att Sverige också blivit ett land där den ledare som skriker högst, är mest extrem eller mest otippad vinner terräng. Medan den som vill leda med förnuft förlorar utrymme. Min partikamrat Henrik Sjöholm skrev på twitter häromdagen att fokus på att vinna slagen på sociala medier varje dag leder till att vi tenderar att "...offra ...det respektfulla demokratiska samtalet..".





Jag minns hur MUF dundrade in på min skola i mitten av 80- talet. En kraftfull protest mot hela efterkrigstidens totala dominans av socialdemokrater. Milton Friedman hade fått nobelpris i ekonomi 1976 och de påföljande årtiondet kavlades nyliberalismen ut över världen. Frihetslängtan och demokratisering ledde till Berlinmurens fall femton år senare. Vi var många som jublade av lycka då och invaggades i tron att vi slutgiltigt trängt tillbaka alla extrema vänsterkrafter. Friheten hade säkrats i det forna Östblocket. Det var vår övertygelse. Ingen anade att exempelvis Ungern eller andra öst- och centraleuropeiska stater ett par årtionden senare istället skulle bära fram ledare som Viktor Orbán.


En omvälvning skedde också i södra Europa på 80-talet. Fascismen krossades och länder som Grekland och Spanien gick med i EU. Men nu kommer alltihop tillbaka i en enda röra. Europas och USAs befolkning tycks längta tillbaka till slutna samhällen. För att ingen har tagit ledartröjan och visat vägen till det nya. Kanske kan Macron vara ett embryo till ett nytt ledarskap. Angela Merkel omvaldes, tack och lov som förbundskansler, men också hon är försvagad av Europas politiska oro. Kanske är Centerpartiets och Annies ledarstil en början till ett sansat ledarskap mellan tokhöger och trött socialdemokrati här hemma i Sverige.





Det finns många brister i den socialdemokratiska regeringen. Med en statsminister som Stefan Löven, helt utan politiska erfarenheter innan han hamnade i regeringen, är ju i sig en anledning till fundering hur det står till i Sveriges största parti. Socialdemokraterna tappade antagligen fotfästet ungefär samtidigt som moderaternas Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dundrade in, tog ett grepp om svensk ekonomi och gjorde Sverige till en av de mest stabila nationerna i Europa. Sverige lever fortfarande gott på den politiken. Svensk industri har en starkare konkurrenskraft än någonsin och fler går till jobbet varje dag i Sverige än någonsin tidigare. Samtidigt verkar vi ha svårt att förstå hur bra vi har det. Istället trasslar vi till demokrati och parlamentarism så att både Sverige och världen i övrigt blir svårstyrd.





Det finns för tillfället ingen politisk kraft som klarar att gripa det socialliberala utrymmet, varken på en internationell, europeisk eller svensk nivå. Hillary Clinton stupade på målsnöret i USA, EU tappar delar av sin styrka i Brexit- förhandlingar och Sverige trampar vatten när det saknas ett ledarskap med riksdagsmajoritet i ryggen.





Ingen klarar fullt ut att hålla ihop Sverige. Istället spricker svensk parlamentarism sönder mitt emellan liberaler och moderater. Det utrymme som Reinfeldt vann valet på vill ingen politisk kraft längre göra anspråk på. Socialdemokrater har dragit vänsterut och trasslat in sig i löften om att bland annat förbjuda vinster i välfärden. Och Anna- Kindberg Batra följde med några av sina väljare högerut, i en iver att minska väljartappet. Men istället blev hon avsatt.


Alliansregeringen fick majoritet 2006-2010 tack vare att de undvek att röra vissa frågor som är känsliga för (s), tex arbetsrätt, lönespridning, företagsbeskattning och hyresavreglering. Tack vare den strategin hade Sverige en majoritetsregering i fyra år och en allmän politisk stabilitet i sammanlagt åtta år. Men efter fyra år började den förda politiken att krackelera. Det blev i praktiken svårt att sopa svåra frågor under mattan. Ändå gjorde man det i fyra år till. Och väljarna gav sin dom. Redan i valet 2010 syntes väljarströmmarna. Orsaken till att Alliansen tappade majoriteten och fick nöja sig med en minoritetsregering under åren 2010-2014 var att man tappade väljare år 2010 både vänsterut till (s) och högerut till (SD). Och i valet 2014 förstärktes den trenden. Både arga väljare på högerkanten och trängda väljare på vänsterkanten svek Alliansen.


Alliansen ska förstås se till att locka till sig väljare från båda flankerna. Det förutsätter att dom driver en politik som har ett angreppssätt som tilltalar breda grupper. Det behövs mer socialliberalism än nyliberalism, mer pragmatism än elitism, mer lokal realism än nationell teori, mer mitten än höger och vänster. Och kanske är det ungefär här som problemen hopar sig för den som vill leda landet. Stefan Löfven är fast i ett vänstergarn. Anna-Kindberg Batra drog högerut, hoppade av och lämnade (m)- stafettpinnen till en av Reinfeldts rivaler. Kvar står exempelvis ett (Kd) som haft svårt att klara 4 % i opinionen samt i övrigt ganska sårbara mittenpartier, som trots eller på grund av skillnader i opinion, har svårt att ta kommandot över mittenutrymmet.







Å ena sidan saknas det en kraft som Reinfeldt och Borg som kan greppa de breda grupperna av mittenväljare. Å andra sidan måste sådana politiska krafter idag ta tag i de frågor som Reinfeldt/Borg undvek. Reinfeldt och Borg plockade de lågt hängande frukterna. Nu måste någon klok liberal kraft ta tag i de svåra besluten. Reformer som långsiktigt kan upprätthålla svensk välfärd, säkra konkurrenskraften för svenska företag och leverera service som motsvarar ganska kräsna svenska väljare. Om (c), (l) eller (kd) skulle försöka ta det breda greppet blir det samtidigt svårt att vara profilerade. Centerpartiet har hittills lyckats bäst med profileringen. Men totalt tenderar liberala partier/väljare i Sverige att utgöra en alltför liten del av väljarkåren för att kunna hålla i hop Sverige, för att orka tränga tillbaka både högerkrafter och vänsterkrafter. Löfven (s) och Kristersson (m) frestas att springa ut och hämta upp väljare på flankerna, Sverige glider i sär och ingen riskerar att kunna rätta upp politiken och skapa starka allianser i mitten efter valet.


Huvudproblemet är knappast att få ihop en riksdagsmajoritet efter valet. Huvudproblemet är att alltför få opinionsbildare, debattörer och partiföreträdare kommunicerat vad som ska göras. De demokratiska samtalen har uteblivit. Människor är förbannade på överbudspolitiken, men också besvikna för att de bittra sanningarna uteblivit. Politik har blivit mer taktik om vad som är slagordsmässigt passande på twitter, vad som förstärker massmedialt intressanta konflikter och vilka frågor som i det korta perspektivet bäst tydliggör alternativ i svensk politik.


Vägen till demokrati och framtidstro går via ganska många obekväma beslut. Inga politiska partier vill eller kan var för sig bära eller presentera de beska beskeden. Men förr eller senare ska dessa frågor beslutas om. Dessa beslut kommer garanterat att behöva fattas över gamla blockgränser, bortom de vallöften som nu manglats ut i media och blir huvudrubriker fram till den 9 september. Antingen fattas besluten medan tid finns för förtroendefulla samtal eller också sker samtalen under nattmanglingar när räntan skenar och den politiska oron tilltar. Sverige har varit med om många kriser, på 30-talet och 90-talet. Vi har alltid klarat ut kriserna, men de har också alltid skett över traditionella blockgränser och bortom invanda spelregeler i politiken, oavsett om det kallats "kohandel" som på 30-talet eller fått etiketten "den underbara natten" som i början av 80-talet.







Läns- och landstingsindelning samt kommunreformer
Vi saknar en struktur i Sverige som gör att vi kan leda kommuner, landsting och stat. Vårt land utgörs av alltför många otidsenliga statliga verk, en brokig samling av län och landsting som aldrig kommer att kunna garantera likvärdighet över landet och i sista ändan också riskera att tappa i kvalité när det gäller offentlig service. Medborgarna märker redan detta när de sitter i telefonkö till myndigheter, aldrig får besked från kommunen eller upptäcker att likvärdigheten i landet sviktar. Vi måste klara att både höja det lokala självstyret, stärka kvalitéen i välfärden och garantera likvärdighet i hela landet. Det kräver att Centerpartiet ger upp sitt motstånd mot kommunsammanslagningar och tveksamhet till regionbildning. Det kräver att Socialdemokraterna är beredda att lägga ner eller kraftigt minska antalet statliga verk. Det kräver att alla partier accepterar att Bryssel ofta bestämmer över Stockholm samt omvänt att vissa beslut kan gå direkt från Bryssel till den kommunala nivån utan omväg via Stockholm. Reformerna kräver att liberaler och kristdemokrater släpper sin iver att förstatliga sjukvården samt också att moderaterna släpper sin Stockholmsfixering.




Arbetsmarknad och kompetensförsörjning 
Matchningen på arbetsmarknaden tillhör de sämsta i Europa. Det saknas nyckelpersoner på ledande poster i näringslivet, det saknas snickare och murare, elektriker och svetsare. Det kommer behövas fler vårdbiträden, undersköterskor, tandhygienister och matematiklärare. Det saknas jurister och lantmätare, det saknas kemiingenjörer, bioanalytiker och trädgårdsmästare. Det är brist på kockar och busschaufförer. Om vi verkligen vill att högkonjunkturen ska hänga sig kvar måste vi snabbutbilda folk och någon måste slanta upp pengarna för att betala dessa yrkesutbildningar. Det är inget problem att det flyttar hit människor från världens alla hörn, vi behöver ta emot många fler. Problemet är att det svenska samhället är för dåliga på att utbilda och hantera matchningen på arbetsmarknaden.




Öka de offentliga investeringarna och locka hit fler privata investerare
Vi står inför många utmaningar i Sverige och övriga Europa. En orsak att det går för långsamt med exempelvis klimatfrågan är att alltför få aktörer investerar. Alla har fullt upp med produktionen mitt i högkonjunkturen och hushållen konsumerar hellre än sparar. Därmed bäddar vi dåligt för framtiden. Nya järnvägar, nya företag, nya produkter, ny teknik som kan lösa viktiga framtidsfrågor lyser med sin frånvaro. Alla är nöjda med högkonjunkturen, men lågkonjunkturen kan bli extra bitter om ingen vänder trenden så att fler vill investera och satsa för framtiden. Socialdemokrater måste byta spår från att allmänt förorda stimulanser i ekonomin via transaktioner, till att i stället driva frågan om offentliga investeringar. Höjda barnbidrag kan låta fint, men det drar undan resurser till investeringar i viktig infrastruktur. Likaså måste skattepolitiken göras om. Högre skatter på utsläpp och slöseri och lägre skatter på arbete är viktigt. Det måste vara tillåtet att vara rik i Sverige, annars blir det inga rejäla investeringar i ny teknik som kan hejda klimatförändringarna.


Vi kommer sannolikt att behöva dra ner på de materiella förväntningarna för att samtidigt förstärka demokratin. Mindre bidrag till hushållen och i stället mer investeringar. Lägre lön(ekostnader) och i stället mer framtidssatsningar. Fler svåra beslut, men också fler eftertänksamma samtal.


Det är politikens svåraste uppgift att dra frågor i långbänk, särskilt om de ska mynna ut i obekväma beslut. Men snart finns ingen återvändo. Vi måste säga till medborgarna att efter valet kommer obekväma beslut. Vi ska prata om förslagen under en längre tid och försöka göra det bästa tillsammans. Vi ska gå till beslut om jobbiga saker, som först kommer skapa protester, men senare leda till ökad demokrati och, det viktigaste av allt; färre antidemokratiska krafter. Kompromisser kan ibland betraktas, som Eva Dahlgren sjunger, som en avslutning på en slitsam process. Men det är oftast också början på något bra.






lördag 28 juli 2018

Om bränderna, klimatet och en gammal Volvo Duett


Mellan skogspartierna och bortom de brinnande trätopparna finns alltför få öppna landskap med betande kor, som hade kunnat utgöra ett visst hinder för de fasansfulla eldhärjningarna. Visst brinner skogen till följd av stigande temperatur på grund av klimatförändringarna, men den som tror att klimatförändringen kan hejdas genom färre betande kor och ökad skogsplantering har sannolikt tvingats tänka om dessa dagar. Det är just den enkla livsstilen på landet med kossan och den minimala resursanvändningen i vardagen som bär på svaret på klimatutmaningen.



Jag sitter i baksätet i pappas Volvo Duett. Vi är på väg hem efter en biltur till EPA-varuhuset i Kungälv. Vi har tagit emot överbliven mat från butikens restaurang som ska utfordras till våra grisar hemma på gården. Det finns en god tanke med att grisar får äta kasserade bakelser, köttrester och potatisskal, istället för att maten bara slängs. Nu har pappa och jag fått beskedet att dagens leverans av matsvinn är den sista.



Spontant är jag ganska nöjd med beskedet, eftersom jag är obekväm med att vår familjebil då och då används till att transportera överbliven mat i enorma plastkärl. Nu har jag snabbt uppfyllts av tanken att pappa kan sälja vår, i mitt tycke, fula Volvo Duett och istället köpa en snygg Volvo 240 som alla andra. Det delvis slitsamma jobbet att transportera matrester från EPA hem till våra griskättar ska avslutas. Jag är ett förskolebarn och har ingen djupare kunskap om matsvinn. Pappa är mer bekymrad och gör ett försök att prata med mig under den dryga milen långa resan från EPA hem till oss. Jag sitter uppkrupen i baksätet och minns fortfarande den jobbiga känslan när den tunna sommarklänningen klibbar sig fast mot den bruna skinnklädseln. Jag är måttligt intresserad av problemet som uppstår när ingen vill ta om hand matrester från industrier och restauranger.



Logistiken runt transporter av matsvinn är säkerligen dåligt utvecklad så här i början av 70-talet och kantad med vissa säkerhetsbrister, särskilt om småbarn som jag utan restriktioner kan sitta bland plastkärl i en vanlig personbil vid en transport av matsvinn, som ska utfordras till djur. Jag kan på ett sätt förstå de myndigheter som satte stopp för verksamheten. Men förbannar mig själv och resten av det svenska samhället för att ingen brydde sig om det växande problemet medan tid var. Nu följer jag matsvinnsfrågan i Västra Götalandsregionen och vi kämpar med matsvinnet utan att egentligen hitta jättebra lösningar. Vi gör vissa insatser och minskar matsvinnet i regionens kök med 70 ton något år, för att sjunka ner till 10 ton mindre svinn ett annat år. Observera att minskningen motsvarar dessa volymer. Utslaget per serverad portion syns knappt en minskning av matsvinn motsvarande 70 ton om året i en stor organisation som Västra Götalandsregionen.



Ungefär samtidigt som EPA stängde portarna för att återföra livsmedelsrester till mitt familjejordbruk dog också den politiska frågan om hur vi ska få ett fungerande kretslopp i ett alltmer urbaniserat samhälle där allt mer mat tilllagas och äts allt längre bort från där djuren betar och salladen växer. Och idag sitter vi fast i tillagning, distribution, livsmedelsregler och hygienkrav mm som förvisso är viktiga, men som genererar svinn som är ofattbara. Livsmedelssektorn, liksom många andra sektorer har produktions- och distributionssystem som är bra för välfärden, hälsan och levnadsstandarden, men som leder till oändligt stora mängder avfall som är svåra att hantera, så stora att dom sannolikt riskerar att urholka själva vitsen med moderna distributionssystem.



Som sagt, jag glömmer snabbt pappas funderingar där i baksätet i våran Volvo Duett. Lika fort som resten av världen också glömmer. Sverige och övriga västvärlden tar fart mot en mer industrialiserad livsmedelssektor. I skymundan fortsätter många envisa och engagerade jordbrukare kämpa för att å ena sidan leverera livsmedelsprodukter utan gifter, å andra sidan att bedriva jordbruk som kan konkurrera på en alltmer internationaliserad livsmedelsmarknad.



ATT HA EN KO SOM FAMILJEMEDLEM



Jag växte upp med kossan som närmaste granne. Eller ska vi säga familjemedlem. På morgonen kom pappa in med en spann mjölk i köket efter att ha hällt undan en liten skvätt i en skål vid ladugårdsentrén till katten. Mamma ställde spannen i kylen en stund och skummade sedan av det allra fetaste som lagt sig som en tjock hinna på ytan. Det blev fin grädde att baka av. Mjölken drack vi till frukost, gjorde pannkakor av och använde i övrig matlagning. Pappa var ingen mjölkbonde i egentlig mening när jag var liten. När farfar levde hade dom haft många fler kor.



- Ibland var det jag i sällskap med någon släkting som fick gå de långa promenaderna till utmarkerna och mjölka borna, brukar pappa berätta.



På farfars tid mjölkades varje kossa för hand. När farfar hade lärt sig att hantera mjölkmaskinen i slutet av 1950-talet producerades ungefär 140 000 ton nötkött från kor i Sverige. Det är lika mycket som svenskt jordbruk levererar idag.



När jag var liten behövde vi aldrig köpa foder till katten eller bröd till den egna frukosten, vi behövde aldrig transportera potatis eller medverka till långa transporter av ägg eller mjölk. I huvudsak växte jag upp i en lokal ekonomi i en nära samklang med naturen. En stor del av livsmedlen producerade vi själva och fodret till djuren kom i hög grad från eget spannmål. I min familj kunde vi leva gott med en stor andel självförsörjning, en förhållandevis liten andel konsumtion och hög andel återanvändning. Mervärdena kom från intäkterna i lantbruket samt från vissa inslag av byteshandel, grannsamverkan, bygemenskap och ett rikt föreningsliv. Låga inkomster, ingen lyx, inga flygresor, knappt någon semester präglade det hushåll och den bygd där jag bodde. Det blev en del bilresor hemmavid eller transportsträckor på traktor, men det var antingen att betrakta som yrkestrafik eller i form av samåkning till föreningsmöten, idrottstävlingar och kalas.



På åkrarna odlades spannmål, sattes potatis eller såddes klöverfrö. Det skedde i en växtföljd, dvs ena året lyste åkrarna gula av korn, vete, havre eller råg. Förutom spannmål gav det halm som djuren hade att sova på när de stod inomhus. Ett annat år växte det klöver på åkrarna som bärgades som hö på försommaren och som betades av kvigor på sensommaren. Mulen som ständigt smekte ängen och kvigans bajs blev naturlig bearbetning och kvävegödning av jorden, som underlättade för nästa års skördar av spannmål. Spannmål transporterades till en kvarn för att malas och det blev en viktig del av vinterfodret till djuren. Jag levde i ett ekosystem som i hög grad bars upp av betande idisslare.



Kvigorna betar framför allt områden mellan berg och skogspartier som är omöjliga att odla, men som tack vare kossans mule kan hållas öppen och bidra till biologisk mångfald. Hela 2/3 av världens jordbruksmark är områden som är omöjliga att använda till annan produktion än betande idisslare. Utan idisslare som får, getter eller kor krymper markanvändningen visserligen i yta, vilket ibland räknas som en fördel i miljösammanhang. Men om vissa ekosystem slutar att användas av människan och hennes djurhållning minskar själva basen för såväl matproduktion som generell välfärd. Kossan är objektet som i hög grad skapade Sveriges välfärd och som på många andra håll i världen skapar mervärden, förhindrar svält och minskar fattigdom.



I takt med att min barndom gick mot sitt slut minskade också mina föräldrars möjligheter att producera mat för självförsörjning. Mamma jobbade alltmer utanför jordbruket och inkomsterna i pappas plånbok minskade samtidigt som familjejordbruket trängdes tillbaka till förmån för ett alltmer industrialiserat eller åtminstone mer storskaligt jordbruk. Kvarnen i närheten la ner samtidigt som priset på konstgödsel minskade och ersättningen för varje jordbruksprodukt sjönk. Vi åkte till Hisingen och handlade allt fler färdiga förbrukningsvaror och kläder, samtidigt som vi sydde allt färre egna kläder. Mamma gick visserligen på vävkurs för att underhålla sitt intresse att ta tillvara begagnade kläder som hon klippte mattrasor av till hemvävda mattor. Men det blev allt svårare att hävda att hennes handvävda mattor skulle ligga på golvet i våra sovrum när de fanns billiga och snyggare att köpa på köpcentrat i Bäckebol, samtidigt som bensinpriset för en sådan shoppingresa var lägre än investeringen i saxen som behövdes för att klippa mattrasor till egna mattor.



INDUSTRIUTBYGGNAD OCH BILLIG OLJA BLEV EN FRAMGÅNG



Inkomsterna från jordbruk har efter hand övergått till inkomster från en alltmer avancerad industri.  Det hela blev en framgångssaga för Sverige. Sveriges och särskilt Västsveriges fabriker fylldes med folk. Billig olja och låga priser på bensin blev ett extra smörjmedel för en blomstrande ekonomisk utveckling. Med detta smörjmedel har visat sig vara en återvändsgränd. Klimatfrågan och miljödebatten trängde sig på.



...OCH VI FICK ETT KLIMATPROBLEM PÅ HALSEN



Själv kom jag i kontakt med klimatfrågan första gången inför ett klimatmöte i Canada 1988. Det går att hitta spår bland forskare ända tillbaka till 1800-talet att koldioxidutsläppen skulle bli ett problem för människan i takt med industrialisering och ökad trafik.



Snaran dras nu åt alltmer när det gäller möjligheten att uppnå uppsatta klimatmål och hejda klimatförändringarnas mest drastiska konsekvenser. Studier visar tecken på att Golfströmmen försvagas. Det är illavarslande och stärker uppfattningen att vi behöver stoppa temperaturökningen vid 1,5 grader, istället för att nöja oss med 2-gradersmålet som varit riktmärke tidigare. Frågan om klimatförändringarna är så pass allvarlig att hela världens samlade medelklass borde resa sig upp i en samfälld aktion för en radikalt annan livsstil. Det sker knappast. En ganska välbärgad medelklass i världen, särskilt i Europa och här i Sverige, känner till klimatutmaningen. Men de system vi lever inom samt de konsumtionsmönster vi vant oss vid är svåra att förändra på kort sikt. Medvetet eller omedvetet lever vi våra liv ungefär som tidigare, kanske till och med på en högre levnadsstandard med en stigande förbrukning av prylar, kapitalvaror och mer resor än någonsin tidigare. Det har skett stora insatser för att energieffektivisera inom industrin, byta uppvärmningssystem och testa nya fordonsbränslen. Sverige är bäst i världen, men ändå är ambitionsnivån för låg och resultaten alltför knapphändiga.



TEKNIKUTVECKLING INGEN TILLRÄCKLIG RÄDDARE FÖR KLIMATET



Samhällsdebatten har gått i vågor, men den generella trenden de senaste åren har varit att det går att hejda klimatförändringarna med teknisk utveckling i kombination med ekonomisk tillväxt och tillräckligt starkt ledarskap.



Nu hävdas allt oftare att teknikoptimism är otillräckligt, att det behövs en annan syn på konsumtion, eftersom världens medelklass ökar sin efterfrågan på varor, tjänster och framför allt resor som betraktas som ohållbart även om resandet i sig blir fossilfritt. De senaste i raden som mycket tydligt uttalar en sådan inriktning är de båda rektorerna vid KTH och Chalmers, nämligen Sigbritt Karlsson och Stefan Bengtsson. De uttalar sig specifikt om flyget, men mellan raderna finns också en efterlysning om hyfs i debatten att vi faktiskt måste förstå att teknikutveckling kan vara otillräckligt om vi vill hejda klimatförändringarnas mest extrema konsekvenser. https://www.dn.se/debatt/hyfs-och-kunskap-kravs-i-debatten-om-flyg-och-klimat/



Om teknikutveckling är otillräckligt så måste fokus riktas på att minska konsumtion. Sannolikt förstår de flesta av oss tanken om dämpad konsumtion och mindre slöseri. Men det finns ett dilemma. Många människor är djupt skeptiska till alla typer av förändringar. Demokratin hänger på en skör tråd. Samtidigt är alla våra system uppbyggda på en ganska långtgående arbetsdelning världen över. Jag tillhör dem som tror att världens långtgående arbetsdelning har gjort oss rikare och förhindrat fattigdom i en stor del av världen.  De flesta av oss har, tack vare en internationell arbetsdelning, fått det ganska bra, till och med riktigt bra. Vi är en extremt välmående medelklass som badar i pengar och konsumtionsvanor som skapar bekvämlighet och välfärd som är svår att släppa.



DEN POLITISKA ORON TILLTAR



Sannolikt behöver ingen släppa särskilt mycket av sin bekvämlighet i slutändan, men en ganska omfattande omställning ska ske som troligen innebär att vi jobbar mer samtidigt som vi stressar mindre, skapar färre miljöproblem, slipper bilköer, lägger mindre tid på shopping och arbetar med händerna, istället för att flytta kommatecken på en storbild via ett tangentbord.  Då blir vi mer sällan sjuka och få mer tid att umgås. Allt oftare stöter jag på nya "gröna vågare" som flyttat från Göteborg eller Stockholm för att köpa sig ett torp eller en gård eller åtminstone en bit mark för att dra ner på tempot, odla själv, förbättra kretslopp, minska svinn och hejda sin egen konsumtion. Ungefär så som jag och många andra levde på 1970-talet.



Det finns en demokratisk svårighet i att förklara för människor att framtiden ligger i det enkla och det lilla, i det lokala och nära naturen, bortom konsumtion och lycksökeri, samtidigt som samhällsdebatten är upptagen av hur dåligt allting är; brist på poliser, dålig sjukvård och eller för lite resurser i försvaret eller avsaknad av helikoptrar för 100 miljoner kronor styck som kan hejda bränderna i norra Sverige. Jag tror att det i själva verket är just här någon stans som grogrunden till antidemokratiska strömningar finns. Människor upplever å ena sidan att det krävs en annan livsstil med lägre konsumtion och å andra sidan handlar debatten mest om den moderna välfärdsstatens tillkortakommanden eller otillräcklighet. Ibland tänker jag att vi just nu slåss om kakan medans tid är. Om några årtionden när överkonsumtion och slöseri är ett avslutat kapitel, klimatförändringarna har hejdats och vi sannolikt mår bättre än idag är lockande. Men ingen vet med säkerhet att det andra samhället, samhället utan klimatproblem, är ett bättre samhälle. Och det verkar råda viss oenighet om vad den politiska inriktningen ska vara för att verkligen hejda klimatförändringarna. Alltså klamrar vi oss fast vid det gamla ett tag till och den politiska oron tilltar.



MÅNGA VET ATT DET ENKLA LIVET VÄNTAR



Det finns ganska många människor i Sverige som lever eller kan tänka sig in i det enkla livet, ofta på landsbygd eller i förort. De har en förhållandevis låg energiförbrukning i sin vardag, rörligheten är ganska låg, utlandsresor är ovanliga, de har en måttlig eller låg lön genom att de deltidsarbetar är säsongsanställd eller egenföretagare. De håller sig mest på sin kant. De är ointresserade av karriär och förmåner. De föredrar det stillsamma livet med stora inslag av livskvalité. De ogillar myndigheter och storföretag, de är bönder eller lastbilschaufförer, de skottar snö på vintern, gör insatser som skogsarbetare eller rycker in där det behövs i en ganska fri landsbygdsekonomi. De vet att samhället bärs upp av dem och de trivs med att hjälpa andra. De är möjligen mindre nogräknade när det gäller att betala skatt, men de har heller nästan aldrig varit sjuka, sällan nyttjat den offentliga sjukvården men heller aldrig tecknat privata sjukförsäkringar. De flesta av dessa människor börjar bli äldre nu, är ganska utslitna och kommer ganska snart att gå i pension, behöva sjukvård och i övrigt behöva ta hjälp av samhället, såsom äldreomsorg eller hemtjänst. De har alltid levt nära naturen och ofta varnat för utsläpp från industrin och trafiken. De minns den första traktorn och den första lastbilen, de kommer i håg Sverige innan försurningen, kärnkraftsdebatten och den första debatten om trafikens kväveutsläpp.



Dessa personer är i grunden genuint kunniga om klimatfrågan och har dessutom levt sina liv under förändringen från ett samhälle utan utsläpp till ett samhälle med stora utsläpp. Och betraktat utvecklingen med fasa utan att moralisera vad andra gör. De nickar instämmande när klimatforskarna varnar och säger ungefär; ”det har jag sagt länge, en livsstil som svenskarnas är orimlig i längden”. De har fortsatt sitt enkla liv, kanske ibland uppfattats som lite udda, lite avvikande, illa klädda utan intresse för mode eller de senaste trenderna inom design eller inredning.



.. OCH ANDRA KÄNNER BARA TILL DET ENKLA LIVET



De vet sedan barnsben att den enda tillväxten som är riktig tillväxt är den som finns i skogen, på åkern eller i beteshagen. De har kanske fått pris av kungen för årtionden av prickfri mjölkproduktion. De har i bland hamnat i konflikt med samhället, om strandskydd eller vattendirektivet, om bygglov eller djurskydd. Men de jobbar på, fortsätter att hjälpa sina grannar att hugga ved och att fylla på grus på den gropiga byvägen så att timmerbilen kan komma fram och bli råvara i ett samhälle som snabbt behöver genomföra klimatomställningen. Vi är ganska många som känner till det livet. En del är kvar i den enkla livsstilen på landet, några andra av oss kan enkelt tänka oss ett sådant liv eftersom vi var en del av det för sådär 40 år sedan.



DET ENKLA LIVET FÖRUTSÄTTER BETANDE DJUR



Vår del av världen blev möjlig att bo och överleva på tack vare idisslarnas effektiva sätt att tillgodogöra sig växter, som är omöjliga att äta direkt. Kossan betar traditionellt på mark där det är omöjligt att bedriva grönsaksodling eller plantera skog. Om vi vill ha med alla i ett arbete för att hejda klimatförändringarna gör vi klokt i att undvika att smutskasta kossan och köttet. Många som levt de enkla livet på landet i årtionden har svårt för signalerna från forskning och expertis om att avstå kött av klimatskäl.



Att kossan utpekas som problemet nu när industrisamhällets avigsidor ska åtgärdas är ett högriskprojekt som riskerar att skrämma undan stora grupper som istället behöver vara delaktiga i klimatarbetet. Vi måste skilja på att förhålla oss till å ena sidan konsumtion av nötkött och å andra sidan avigsidor i livsmedelsproduktionen. Om transportkostnader för maten eller uppvärmningskostnader i livsmedelsindustrin räknas in är nästan allt vi äter skadligt. Varje industriprocess, oavsett om vi pratar kemiindustri eller livsmedelsindustri, är förkastlig om den drivs med fossila bränslen. Alla processer i industrin eller i företag ska vara fossilfria inom ett par årtionden. Det gäller även i jordbruksföretagen och i livsmedelsindustrin.  Bara för att det kan finnas en dålig hantering eller energislukande industriprocesser kopplat till kött kan budskapet knappast vara att vi kategoriskt ska minska köttkonsumtionen. Bara för att idén om ett kretsloppstänkande i livsmedelssektorn tog stopp i baksätet på min pappas Volvo Duett för 45 år sedan kan vi knappast hejda resursslöseri och klimatförändringar idag genom att begränsa köttproduktionen eller ens köttkonsumtionen.



BETANDE KOR BINDER KOL



Men kossan i sig är huvudproblemet, invänder någon. Metanutsläppen från kor är värre än koldioxidutsläppen från fossila bränslen, hävdar många forskare. Men dom glömmer att berätta att metanutsläppen är kortlivade gaser som försvinner ur atmosfären inom några år. Även FN:s klimatpanel, IPCC, understryker att det finns osäkerheter när det gäller att beräkna metanutsläppen. Många glömmer också att berätta att kossan binder kol vid bete i ängar och hagar. Enligt Jordbruksverket kan en hektar vall binda 1000 kilo kol per år. FN:s jordbruksorganisation FAO menar att, om man tar in frågan om möjliga kolsänkor i den växtodling som producerar foder till idisslare, kan man balansera bort idisslarnas hela utsläpp av växthusgaser. Men kor står ofta inomhus och äter foder från soja och spannmål, invänder forskare och opinionsbildare som fortsätter frenetiskt att argumentera för att vi ska äta mindre nötkött.

1. För det första finns det lag på att kor ska gå ute en stor del av året.

2. För det andra är det i första hand griskött och kyckling som driver efterfrågan på sojamjöl som i sin tur orsakar tropisk avskogning.

3. För det tredje är det tveksamt om nötköttskonsumtionen överhuvudtaget ökar. Det finns olika sätt att räkna. I den mån köttkonsumtionen har ökat kan det till stor del förklaras av att Sverige gick med i EU på 90-talet och fick tillgång till stora mängder billigt kött.

4. Och för det fjärde är det tveksamt om nötkött är ohälsosamt. Viss forskning tyder på att processat kött är skadligt, men även här råder osäkerhet. Snarare har mjölk och nötkött ett högt proteininnehåll som vi människor är beroende av.



Inget är perfekt inom jordbruket, i livsmedelsproduktionen eller i våra kostvanor. Men det förekommer överdrifter i debatten och ibland sker en sammanblandning av begrepp som leder till att betande kor i sig blir en bov i ett drama som mer borde handla om att minimera klimatpåverkan från livsmedelsproduktionen i stort.



JORDBRUKAREN JOBBAR MED MÅNGFALD



Alla biobaserade råvaror som ska ersätta de fossila bränslena produceras i samma företag som dom som håller betande djur. På vissa håll har djurhållning och spannmålsodling skiljts åt eftersom även jordbruksproduktionen härmat industrisamhällets idé om arbetsdelning. Men i grunden är den framgångsrike jordbrukaren både skogsägare, mjölkproducent och spannmålsbonde. I den bästa av världar producerar varje mjölkbonde sitt foder själv på åkern intill skogsdungen där kossan betar. Många tror att den beskrivningen är historia, men på de flesta svenska jordbruk sker foderproduktionen lokalt.



OCH NU SKA MÅNGFALDEN ÄVEN BLI CIRKULÄR



Förutsättningen för att lyckas övergå från ett fossilt till fossilfritt samhälle är att vi övergår från ett linjärt till ett cirkulärt tänkande. Där har kossan en given plats, sannolikt en större plats än idag. Tänk om ett ökat cirkulärt tänkande skulle kunna innebära att fler nerlagda jordbruk och fler igenvuxna ängar togs i anspråk igen ?! Då skulle vi behöva fler kor och fler hagar som fylldes av såväl betande djur som aktiva bönder. Då skulle bränderna som nu drar fram över stora delar av norra Sverige hejdas eller dämpas en aning i en vegetation som skulle vara något mer motståndskraftig mot eldgnistor.



Det finns debattörer som tycker att medelklassen i Sverige äter en besvärande stor andel nötkött. Jag har svårt att bli oroad av det, särskilt när alkohol och socker orsakar enormt lidande och höga sjukvårdskostnader. Tänk om denna förhållandevis medvetna medelklass skulle bli ännu lite mer medveten, genom att öka efterfrågan på naturbeteskött och därmed öka förutsättningarna för fler kor i allmänhet och en levande landsbygd i synnerhet?! En levande landsbygd behöver sannolikt kretsa kring kor och övriga idisslares förmåga att äta på marker som är oanvändbara för odling. Jag kan bli irriterad över hur många debattörer som å ena sidan instämmer i att vi behöver en levande landsbygd och förfasar sig över att Sverige klyvs, men å andra sidan undviker att försvara nötköttsproduktionen, den näring som historiskt kickat i gång ekonomin i alla Sveriges ekosystem. De allra minsta jordbruksföretagen gör relativt stora insatser för att hålla landskapet öppet, binda kol och bidra till proteinrik kost. De är värda uppskattning samt ökad lönsamhet, istället för att känna sig utpekade som klimatbovar.



OCH UTAN KOR KAN VI ALDRIG HEJDA KLIMATFÖRÄNDRINGARNA



Det värsta är knappast att betande kor skulle försvinna om pressen på mjölkbönderna ökade ytterligare. Det värsta är att förutsättningarna för att hejda klimatförändringarna skulle åtsidosättas om vi tränger tillbaka kossan.



Det är frestande att peka med hela handen och som expert eller politisk ansvarig vara tvärsäker i klimatfrågan, men det finns inget utrymme för elitism i klimatutmaningen. Klimatfrågan är global, men Sverige har och har haft en unik ställning i fråga om att visa på goda exempel och förmågan att använda exemplen för att vara ledande i Europa och världen. Nu har vi några år på oss att jobba hårdare och öka tempot i klimatarbetet. Förutsättningen är träffsäkerhet och därmed en bred samverkan med ett stort mått av helhetstänkande.



I dagsläget finns tendenser till konflikter mellan stad och land i klimatfrågan. Klimatmålen har helt logiskt karaktären av ransonering, medan utmaningen egentligen handlar om att få fram stora volymer nya råvaror och bränslen. Ransoneringen av utsläpp ska ske i staden och leveranser av råvaror sker på landsbygden. Om stadens experter försöker hävda att landsbygdsborna ensidigt ska minska konsumtionen av kött kommer vi aldrig att lyckas hejda klimatförändringarna. Då skapar vi osäkerheter kring klimatfrågan som riskerar att gynna antidemokratiska krafter, framför krafter som vill jobba konstruktivt med att bli fossilfria. En orsak till att skogarna brinner så kraftigt just nu är sannolikt att vi skapat en slags monokultur på landsbygden där skogen brett ut sig på ängens bekostnad, där den biologiska mångfalden urholkats och därför är det också brist på hö till djuren i spåren av torkan.



Många jordbrukare ger upp och säljer korna till allt färre storbönder, andra kämpar vidare med lönsamheten i det lilla jordbruksföretaget. Idag produceras mer livsmedel än på årtionden i Sverige, men de små familjejordbruken där familjen promenerade långa sträckor efter korna på kvällarna för att de skulle beta marginalmark och mjölkskvättarna bidra till familjeförsörjningen är för länge sedan historia.



När skogarna brinner i runtom Sverige är vi många som förbannar oss själva för att vi bara tittat på under årtionden när ängarna växt igen, när mångfalden urholkats, när slyn brett ut sig och granskogen fått ta över. Många av de envisa mjölkbönder som klamrat sig fast vid djurhållning har på senare år tvingats lyssna på en ganska ensidig debatt om att äta vegetariskt, gärna bli vegan eller åtminstone minska köttkonsumtionen. Nu brinner den skog som skulle växa när mjölkproduktionen packat i hop. Nu ödeläggs de värden som skulle ersätta inkomster från mjölk och kött. Dom som fortsatt anser att köttproduktion ska ersättas av skogsplantering bör tänka efter, tycker jag. Och samtidigt bör vi bli överens om träffsäkra och demokratiskt förankrade insatser för att varaktigt minska koldioxidutsläppen. För klimatets skull.

 

fredag 29 juni 2018

Om flaket i Almedalen och hur bönder vinner val


Om några dagar är det 50 år sedan Olof Palme stod på ett lastbilsflak i Almedalen. Åtta år senare gjorde hans socialistiska projekt halt och centerledaren Thorbjörn Fälldin tog över ledarskapet i Sverige. Olof Palmes moderniseringsiver uppfattades negativ av många och Thorbjörn Fälldin kunde vinna val på att ta avstånd från socialism och istället presentera en mer naturnära och folklig framtoning. Akademikern förlorade mot bonden.

 

Valet i höst kan komma att ha vissa paralleller med valet 1976 så till vida att svenska folket upplever att de antingen ska rösta för fortsatt strukturomvandling som leds av en elit eller ska rösta för att rädda hotade idyller som folket efterfrågar.

 
Alternativet till etablissemanget

Scenen är mer komplicerad denna gång. Även om statsminister Stefan Löfvén (s) är den ledare som formellt utmanas om makten är det ändå oklart vem som är den reformvänlige ledaren som riskerar att falla på grund av bristen på folklighet. Och det är än så länge oskrivet vem som mest förkroppsligar den jordnära ledaren som vinner väljarnas gunst på grund av sin folklighet. Ingen potentiell statsminister vill göra om Fälldins misstag med alltför ultimativa vallöften som försvårar regeringsdugligheten eller upprepa Fredrik Reinfeldts reformvilja i politikens mittfåra som riskerar att öppna för kritik från de egna. Hittills har Sverigedemokraterna legat närmast till hands att framstå som alternativet till etablissemanget. De flesta etablerade partier inser att de dels måste formulera en politisk inriktning som möjliggör nödvändiga reformer efter valet och dels vara tillräckligt jordnära för att hålla Sverigedemokraterna borta från scenen. Ingen av de etablerade partierna har ännu lyckats fullt ut med det.

 

Sverige har genomgått en strukturomvandling de senaste årtiondena tack vare att flera regeringar genomfört reformer. Regeringen Ingvar Carlsson tog Sverige in i EU, regeringen Carl Bildt ökade valfriheten, regeringen Göran Persson avskaffade skadliga skatter som gåvoskatt och arvskatt, regeringen Fredrik Reinfeldt genomförde jobbskatteavdragen och tog Sverige genom finanskrisen så framgångsrikt att vårt land fortfarande intar positionen som en av Europas starkaste ekonomier.

 

Sverige måste fortsätta att genomföra reformer om vi vill behålla en tätposition bland välfärdsländer. Många svenskar verkar måttligt intresserade och letar istället efter folklighet och jordnära perspektiv. Alla partier känner till fenomenet men ingen har knäckt koden för hur man behåller väljarstöd för det nödvändiga reformarbetet och samtidigt motar bort krafter som mest spelar på missnöjesyttringar. Precis som Olof Palme och hans reformvänliga kompisar var övertygade om sina förträffliga projekt inför valet 1976, lika övertygade är dagens etablerade partier att deras reformer är nödvändiga. Och valets vinnare riskerar därmed att bli Jimmy Åkessons ”under dog”- perspektiv.

 

Svenska folket är helt naturligt förvirrade. De bär på en mättnad på välfärden, känslan av en övermogen välfärdsstat som trots ekonomisk styrka levererar för dåligt. Kraftiga strukturomvandlingar har skett inom industrin, inom den statliga servicen, inom sjukvården och inom livsmedelssektorn under årtionden. Känslan hos många svenskar är att rationaliseringar bara sker i en skenande fart utan hänsyn till vad som en gång bar upp Sverige. Människor vänder sin kritik mot invandraring när de upplever att fungerande lokala ekonomier med god samhällsservice saknas. Eller att ingen pratar tillräckligt om behovet av utveckling i småsamhällena.

 
Gleshet var vår styrka

Sverige har blivit ett välfärdssamhälle tack vare utvecklingen av ett starkt bondesamhälle där vår gleshet blev vår styrka. Det lilla landet i norra Europas utkanter blev välbärgade tack vare inkomster från skogen, jordbruket och betande kor, som genererade intäkter som senare kanaliserades in i investeringar i industrin och gjorde Sverige till en av världens mest framgångsrika och högteknologiska välfärdsnationer. Vi befinner oss fortfarande i en tätposition i fråga om tillväxt och kvalité i välfärden. Västra Götalands län, som är den främsta industriregionen, har ökat produktionen med 25 procent de senaste tio åren. Det är en enastående utveckling som borde gynna etablerade partier, men tvärtom upplever många människor att de etablerade krafterna står på toppen av en högkonjunktur utan att veta vad som är nästa steg. Nästa steg är i hög grad fortsatt strukturomvandling och i viss mån obekväma rationaliseringar inom såväl industri, statlig service och sjukvård. Ibland duckar vi politiker i dessa frågor. Att slå samman förlossningskliniker, att försvara nerläggning av industriell verksamhet och flytta statlig service smärtar och skapar folkstorm. Likväl behöver denna strukturomvandling fortsätta. Det har skapat ökad kvalité i välfärden, men alltför få politiska företrädare har lyckats förklara det sambandet. En politisk ledare eller ett politiskt parti som vill vara beslutsmässig och kunna leda ett land måste våga säga att flera obekväma reformer återstår.  

 


Samtidigt finns det fog för de idéer om decentralisering av makt och ansvar som Thorbjörn Fälldin framförde och vann val på redan i början av 1970-talet. Kraven på lokala lösningar som motvikt till centralstyrning är sannolikt mer kraftfull nu än den motkraft som krossade Olof Palme i valet 1976. En ny omgång av gröna vågen a la 1968 och längtan till naturen kommer krypande även idag. Thorbjörn Fälldin vann valet både 1973 och 1976 på att framföra dessa värden. Inget parti kommer att kunna mota bort Jimmy Åkesson som alternativet i svensk politik utan att ta frågor kring lokal utveckling på djupaste allvar.

 
Starkt stöd för öppenhet och mångfald
Svenska folket har aldrig varit motståndare till mångfald, utan har i mycket hög utsträckning välkomnat öppenhet samt insett att välståndet bygger på internationella influenser.  Ett starkt bondesamhälle utsattes tidigt för internationell konkurrens och insåg att överskott i jordbruket kunde användas som hävstång för handel, export och nya intäkter. Men öppenheten förutsatte en stark lokal utvecklingskraft även i de mest glest befolkade och geografiskt otillgängliga bygderna.

 

Om Sverige varaktigt ska förbli en högteknologisk välfärdsnation med stark internationell konkurrenskraft förutsätter det sannolikt ett mera helhjärtat förhållningssätt till de basnäringar som historiskt burit upp vårt land. Tyvärr har vi haft en debatt i Sverige de senaste åren där tillväxt och ekonomisk utveckling diskuteras helt eller delvis avskilt från jordbrukets och landsbygdens perspektiv. Det riskerar att spela Sverigedemokraterna rakt i händerna eftersom det skapas ett utrymme att få fotfäste i frågan om de hotade idyllerna.

 

Ett politiskt reformarbete efter valet måste sannolikt handla om andra förändringar än fortsatt stordrift och rationaliseringar i många verksamheter. Det behöver handla om förmågan att skapa tillväxt i de ekosystem som råkar finnas i Sverige, dvs i hög grad omöjliga arealer där ingen vill bo och där det är svårt att odla eller överhuvudtaget försörja sig. En del debattörer har kallat det för ”skräpytor”, några andra accepterar bara helt kallsinnigt att urbaniseringen tilltar och bygder överges. Ytterligare några andra planerar för fullt för växande städer och reflekterar knappast över att Sveriges kornbod numera utgörs av övergivna ladugårdar och igenväxta beteshagar. Själva basen för Sveriges välstånd har undergrävts.

 
Idisslare ger utväxling i värdelösa marker

Men jordbruket har rationaliserats och idag levereras lika mycket eller mer jordbruksprodukter än på 1950-talet så vad är problemet, undrar någon. Problemet är att den utväxling som svensk ekonomi historiskt kunde åstadkomma tack vare betande kor i otillgängliga och värdelösa markområden minskar.  De bygder som idag är dom mest avfolkade bidrog då till Sveriges välstånd eftersom vi uppmuntrade en hög grad av utspridda idisslare som ett sätt att generera inkomster och utvecklingskraft. Dessa bygder saknar kraft att bidra på samma sätt idag. Det finns visserligen gott om EU-bidrag, statliga stöd, skatteutjämning och inkomstutjämning över landet som mildrar skillnader i Sverige. Möjligheten att varaktigt generera nya intäkter i de mest glesbefolkade områdena är begränsade även om staten och kommunerna försöker jämna ut skillnader. 

 

Parallellt med konflikten mellan akademikern och bonden har det också funnits en konflikt mellan betong och miljöansvar. Den konfliktytan fanns redan i valet 1976 mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Centerpartiet har bråkat både med socialdemokratin och med sina allianskollegor om kärnkraft, Öresundsbron, energipolitiken och miljöskatter. Nu är de flesta etablerade partier inriktade på att konstruktivt lösa klimatfrågan och andra överhängande miljöfrågor. Konfliktytan i mellan betongpartier och miljöpartier har i vissa fall minskat om man jämför med hur scenen såg ut i valet 1976. Men det finns en konflikt mellan akademikern och bonden som delvis lever kvar och som är på väg att accelerera just inom klimatområdet. Många forskare och experter hävdar att klimatfrågan kräver minskad köttkonsumtion, medan många som bor på landet eller på annat sätt har preferenser kring djurhållning anser att betande kor och således också köttkonsumtion är bra för klimatet. Denna fråga ligger lite och pyr, tar knappast de största utrymmet i media men kan indirekt vara avgörande för valutgången i år eller kommande val.

 
Kraven på närodlat ökar

Många människor vänder sig idag bort från den industrialiserade livsmedelssektorn. Man vill köpa lokalproducerat och helst odla själv. Allt fler är nyfikna på hur maten vi äter är producerad och försöker hitta egna ytor på balkongen, på bakgårdar i bostadsområden eller skaffar sig en kolonilott. Om trenden håller i sig och konsumenterna fortsätter att vara frågvisa och uthålliga kommer vi att behöva fler ytor att odla på. Ängar och hagmarker behöver restaureras, stadsplanerare tvingas ta fram strategier för odling i ytorna mellan höghus och hyreslägenheter. Kustbygder och mellanbygder som varit dömda till avfolkning kommer behöva nybyggare som vill investera i jordbruk mer utspritt i Sverige igen. Och vi kommer behöva betande idisslare såsom får, getter och kor. Dessa djur har traditionellt burit upp Sveriges välstånd och hållit ihop landsändor som annars är dömda till avfolkning. Den som vill vinna väljarnas gunst i höst och både framstå som reformvänlig och klimatsmart ska peka på betande kor som hjältar. Det är en idyll som svenskarna värderar högt och det är en ekonomisk verksamhet som genererar mat och välstånd. Om de etablerade partierna misslyckas med att förklara hur idisslare traditionellt levererat välstånd och livskvalité till svenska folket samt missar att tydliggöra att denna företeelse är en förutsättning för välstånd också i framtiden riskerar vi att medverka till att öppna dörrar för antidemokratiska krafter som vi bittert kommer ångra.