fredag 8 april 2016

Minska godtycket och öka kvalitén i brevbefordran!

En sommar för nästan 35 år sedan kom min farbror David med en flaskpost till mig. Jag blev överrumplad. Var hade han hittat den och varför skulle jag ha den? David brukade tillbringa sin semester på Dyrön, en liten ö utanför Tjörn och nu hade denna flaskpost drivit i land vid hans favoritbadplats på ön. Jag skulle ha flaskposten, eftersom den som skrivit brevet i flaskan skrev på tyska och David hade fått information om att jag nyss börjat läsa tyska.

Vi den tiden var jag i 13-14-årsåldern och en entusiastisk skribent. Jag skrev brev och vykort så fort jag fick chansen, jag skrev gärna dagbok och älsklingsämnet i skolan var när vi fick ägna oss åt fritt skrivande. Jag läste brevet i flaskan med intresse och det visade sig vara en hälsning från en tjej i min egen ålder, som bodde i Tyskland, som hade varit på semester i Danmark och som fått för sig att kasta i en flaskpost för att se var i världen brevet flöt i land och om någon skulle svara. En svensk tjej i hennes egen ålder, vars farbror hittade brevet på Dyrön, var alltså svaret.

Jag letade fram tyskalexikonet i mammas och pappas bokhylla - jag hade bara läst tyska en termin och hade lite svårt att skriva brev helt flytande på tyska. Enda tillfället jag pratat tyska tidigare var när det kom tyska gästarbetare till Tjörn för att bygga upp den rasade Tjörnbron. Dessa tyskar hade knappast imponerats av mina stapplande tyska substantiv. Så det blev inget längre samtal. Att ge sig på att skriva var ju ännu svårare. Jag lyckades i alla fall få i hop ett stort antal brev och "flaskposttjejen", som jag glömt namnet på nu, skickade brev tillbaka i några år och jag tränade kanske min tyska mer än jag hade gjort om det bara blivit sex års tyskastudier vid skolbänken.

Mitt engagemang för brev och hälsningar fortsatte. Därför var det jättekul när jag blev tilldelad en praktikplats på Postkontoret i Kungälv några år senare. Jag fick sortera brev, frankera brev, dela brev i trappuppgångar och längs gator. Dessutom fick jag lära känna arbetet i luckan för en postkassörska. Jag har precis nyligen fått veta att de som handledde mig på Postkontoret i Kungälv jobbar kvar och jag har planer på att åka dit.

Lika överraskad som jag blev den där sommardagen när farbror David kom med en flaskpost blev jag när jag för en tid sedan fick ett telefonsamtal via mobilen, när jag låg vid strandkanten hemmavid i månadsskiftet juni-juli förra året. Den vänliga rösten i telefonen undrade om jag kunde ta hand om utredningen av postlagstiftningen det närmaste året. Jag är tyvärr ingen vän av funderande eller inre överläggningar med mig själv. Jag tackade ja inom ett par dagar.

Det har varit några månader av blod, svett och tårar, men mest glädje, inspiration och kunskapshöjande aktiviteter i regeringskanslisets lokaler på Karlavägen i Stockholm och på sorteringsterminaler, i telefonsamtal och möten med postoperatörer och brevbärare, fackförbund och småföretagare om postservicens utveckling.

Idag presenterar jag ett delbetänkande efter ett fantastiskt arbete av mina två medarbetare Emma Maraschin och Sofie Sandell. Huvudinnehållet i förslagen är att stärka brevet som kommunikationsmedel.

När vi människor vill skicka något som är viktigt för oss, då skickar vi ett brev. E-mail och digitala verktyg använder vi när det är bråttom. Och vi kommer att få allt mer bråttom. År 2025 kommer vi svenskar att skicka 250 miljoner digitala brev. Men än så länge skickar vi svenskar över två miljarder brev årligen. Så följaktligen är en del brev mindre akuta. Tränger man djupt in i människors behov så är det antingen superbråttom och då slänger vi iväg ett mail eller också skickar vi ett brev som är mindre bråttom. Fast de flesta vill undvika godtycke och ingen vill leva i ovisshet om brevet kommer fram. Det gamla uttrycket; "som ett brev på posten" använder vi när vi vill berätta om något som håller kvalitéen. Ganska få av oss skulle välja flaskpost för försändelser, man vet aldrig om det kommer fram till någon överhuvudtaget.

Så mitt krav i dagens delbetänkande är att alla brev ska komma fram på två dagar, istället för dagens krav att alla brev ska komma fram på tre dagar. Därmed minskar vi godtycket. Ett brev ska komma fram på två dagar. Punkt slut. Jag är nöjd med förslagen, nu får vi se hur resten av svenska folket tar emot betänkandet och vad regeringen gör med det.