lördag 27 april 2013

Om ett fattigare Göteborg och ett undervärderat omland

Göteborg har tunnats ut, segregerats och sänkt sina inkomster på senare år. Alla har blivit fattigare, utom de invånare som flyttat till exempelvis Kungsbacka. Samtidigt trängs landsbygden tillbaka genom att åkermark och produktiv skogsmark undervärderas. Lösningen är mindre regleringar, bättre medborgardialog och ett tydligt politiskt ledarskap.
 - Husse måste peka med hela handen, säger Paul från LRF.
- Vi måste bygga beslut på underlag som stämmer med verkligheten, menar Jan Jörnmark.
 - Vi behöver verktyg som tydliggör konflikter i den fysiska planeringen, säger Marie Stenseke.
- Fokusera på dialog i ett tidigt skede vid bostadsbyggen, understryker Hasse Andersson som är planeringsstrateg i Kungsbacka.

Hasse Andersson, planeringsstrateg i Kungsbacka kommun
berättar varför alla vill bo i Kungsbacka.
Den senaste tiden har bland annat GT lyft upp dessa perspektiv med rubriken att Kungsbacka vinner över Göteborg.

I går samlades ett stort antal experter, forskare, politiker, företagare och markägare hos Företagarna i Göteborg för att diskutera övergripande frågor kring samhällsplanering. Förverkligar vi visioner eller begränsar vi människors drömmar ?, var frågan.

Företagarnas regionchef Maria Derner inleder dagen med reflektioner kring företagandets villkor. Bland annat lyfter hon upp frågan om avgifter för dem som överklagar bygglov, för att därigenom minska ledtiderna i byggprocesser.

Ordföranden i LRF Väst Paul Christensson går till angrepp på konsekvenserna av en alltför låg värdering av åkermark.
- Biologisk produktion värderas inte, alltså flyttas exploatering till åkermark och produktiv skogsmark.
Paul berör  de utmaningar som vårt samhälle står inför, exempelvis klimatförändringar som måste hejdas. Svaret på de flesta utmaningarna är att använda jord och skog, inte att lägga restriktioner.
- Om vi skyddar skog leder det till att vi fortsätter bygga i stål och betong, vilket är sämre för klimatet, understryker Paul Christensson.
- Flytta infrastrukturbyggen till marker där de gör minst skada, manar LRF-ordföranden.

Marie Stenseke från kulturgeografiska institutionen på Handelshögskolan instämmer i LRFs resonemang. Hon tydliggör hur humanistiska värden trängs tillbaka när naturvetenskapliga intressen tar över.
- Bonden är nyckelaktör, menar hon och pekar på alla de intressen som ska samverka i den fysiska planeringen, alltifrån livsmedelsproduktion till turism.
Marie Stenseke menar också att staden sätter villkoren för landbygden.
  - Urbaniseringen gör att landsbygden finns på stadens villkor.
Hon pekar på en ökad sektorisering av samhället. Vi är alla alltmer experter inom vårt område, i våra studier eller på jobbet. Men i vardagen i övrigt, tex när vi handlar eller deltar i föreningslivet är vi inte sektoriserade. Då rör vi oss på fysiska platser där alla intressen ska samsas. Dessutom är det inga statiska ytor vi talar om, det kommer till nya anspråk på den fysiska planeringen, tex vindkraftsetableringar.
Marie Stenseke menar att vi inte vi kan nå en hållbar utveckling om vi tror att det är enbart en miljöfråga.
 - Det är en samhällsutvecklingsfråga, slår hon fast.
Marie Stenseke anser också att det skett en alltför stor juridifiering av den fysiska planeringen.
- Det blir en process i miljödomstolar i flera steg, det är orimligt att domstolar ska bestämma vad vi ska ha marken till.

Hon pekar på behovet av politiskt ledarskap. Paul Christensson från LRF säger samma sak.
- Husse måste peka med hela handen, säger han.
Det finns en alltför stor okunskap, menar Marie Stenseke.
- Över 30 procent av befolkningen vet inte om det finns flest kor eller flest grisar i våra beteshagar.
Okunskapen kan i sin tur bero på sektoriseringen eller frånvaron av dialog med medborgarna. Hur som helst måste vi utveckla en förståelse som griper över sektorerna.
- Vi behöver verktyg som tydliggör konflikterna. Vi behöver övergripande strategiska beslut, men det förutsätter väl fungerande strukturer för medborgardialog, menar Marie Stenseke.

Jörgen Sjöberg från Chalmers berättar om projektet AstaZero som är ett stort projekt för fordonssäkerhet som just nu tar form i Hällered i Borås. Projektet är världsunikt och ska locka fordonsindustrin från hela världen att göra studier och tester för att öka säkerheten i trafiken. Projektet ägs av Chalmers och SP, investeringen finansieras av staten, EU och Västra Götalandsregionen och driften säkras genom avtal med stora aktörer inom fordonsindustrin. I denna typ av projekt har de privata intressena alltid höga krav på delaktighet och insyn, medan den offentliga aktören som håller ihop projektet alltid har begränsade resurser. Således måste den offentliga aktören ha ett mycket, mycket tydligt motiv med satsningen. Jörgen Sjöberg menar alltså att det politiska ledarskapet eller i detta fallet ledarskapet på Chalmers måste vara tydligt för att en sådan modell för infrastruktur eller stora satsningar ska hålla.

Arkitekten Håkan Cullberg berättar om sina planer för Göteborg, om nya idéer för stadsplanering där politiken välkomnar projektet, men där inget händer i den faktiska planeringen. Han hoppas på öppningar för ett nytt synsätt på planering i Göteborg.

Därefter lyssnar vi på Jan Jörnmark, min lärare från ekonomisk- historiska institutionen i Göteborg. Han har gjort sig känd genom böcker med fantastiska bilder på övergivna platser.
- En bild säger mer än tusen ord, understryker han och suckar över att ingen läste hans avhandlingar förrän han började ge ut sina teser via bildrika böcker.
Jan är uppväxt i Värmland och kom till Göteborg ganska ung. Han fascinerades av strukturomvandlingen från den genuina staden, en utveckling via etablering av trista EPA-varuhus i innerstaden som senare flyttade ut till externa köpcentra och även tömde Göteborg på folk. Kvar blev den äldre befolkningen som under hyresregleringens inledande decennier dragit vinstlotter och kunde bo i exempelvis Lorensberg för några futtiga hundralappar i månaden.

Jan visar kurvor på utvecklingen i och runt Göteborg på senare år. De verkliga förlorarna är de som bor i exempelvis Bergsjön. Så fort invånare där får jobb tvingas de flytta. Det finns inga bostäder i Bergsjön som tilltalar dem med jobb och hyggliga inkomster. Många flyttar utanför kommungränsen, till Härryda, till Kungälv eller Kungsbacka. Därför har en stor del av Göteborgs invånare sänkt sina inkomster de senaste tjugo åren. Bakgrunden är att den ekonomiska politiken har dirigerades via bostadsbyggandet menar Jan Jörnmark. Miljonprogrammet skulle skänka människor billiga bostäder. Hyresregleringen höll nere hyrorna, men konsekvensen blev att resurserna till underhåll av bostäder blev i stort sett obefintlig.
 - Vi fick städer där taken på hyreshusen ramlade in och där de med höga inkomster bestämde sig för att istället köpa villa utanför stan, fortsätter Jan Jörnmark.

Göteborg lider än idag av detta fenomen. Det gör andra städer också, men exempelvis Stockholm har klarat situationen bättre.
 - Staden Göteborg tunnades ut och under några år på 70- talet minskade Göteborgs befolkning. Inkomstnivåerna har sänkts eller legat still i flera stadsdelar i tjugo års tid.
Vi ställer frågor till Jan vad man kan göra åt saken. Göteborg saknar tillräckligt många rika människor som kan bidra med köpkraft. Det missgynnar alla, men slår hårdast mot invånare i utanförskapsområden. Det finns inga enkla svar, säger Jan.
- Men man måste i allafall bygga besluten på verkligheten och ha korrekta underlag, understryker han.

Under seminariet får vi också lyssna till två personer som varit med länge i planeringssvängen; Hasse Andersson, planeringsstrateg i Kungsbacka och Axel Wenblad som byggde upp länsstyrelsen i Västra Götaland, som varit generaldirektör på Fiskeriverket och som jobbat med miljöfrågor på Volvo och Skanska.
 - Det gäller att fokusera på tidiga skeden och ha en nära dialog med medborgare och företag, understryker Hasse Andersson, som har mellan 20-30 byggprojekt i gång samtidigt i Kungsbacka. De bygger 500 bostäder om året. 
- Av den anledningen kan vi också tacka nej eller lägga ner vissa projekt, som visar sig omöjliga för befolkningen att acceptera eller som visar sig på tok för dyrt.
Hasse tycker att förändringen i PBL där de tidiga skedena ska förkortas är fel väg. Han vill istället att de tidiga skedena ska lyftas fram. Att hamna rätt från början förenklar processen och framför allt undviks överklaganden.
- Vi har i princip inte haft några överklaganden på senare år, säger han.

Axel Wenblad uppehåller sig vid det politiska ointresset som när det gäller planeringen av havet. Havet är oreglerat samtidigt som Sverige har en planeringsmodell som sträcker sig en bit ut i havet. Axel menar att vi behöver en ökad aktivitet kring planeringen av havet, eftersom det förr eller senare dyker upp affärsidéer eller akuta behov som kräver planering av havet. Det gäller tex havsbaserad vindkraft.

Jag försöker sammanfatta dagen för mig själv. Vi är några som kommit närmare staden på senare år, vi flyttade till staden för studier och jobb. Men många har flyttat åt andra hållet. De fattiga stannar kvar i staden och de rika bygger villa i Kungsbacka. De som trots allt blivit kvar på landet ser hur själva grunden för välståndet- jorden och skogen skyddas i en överdriven konservatism eller blir föremål för tveksam exploatering.  I takt med att Göteborg blir fattigare bygger vi alltfler bostäder på åkermark. Hyresregleringar och biotopskydd skulle ge oss läga boendekostnader och säkra viktiga värden, men har i stället gjort oss fattiga och undervärderat det kapital som producerar verkliga värden. Hur kunde det bli så ? Sektorisering och en tilltagande okunskap, menar Marie Stenseke. Vi vet inte ens skillnaden på kor och grisar, säger hon och får medhåll av LRF som menar att människan eller husse har slutat peka med hela handen. Och dessutom har dialogen uteblivit. Det finns undantag, tex i Kungsbacka. Mellan raderna hör jag att Kungsbacka kortsiktigt klarat sig genom att bygga på produktiv åkermark. Så även där finns skönhetsfläckar.

Ytterligare en arbetsdag utan färdiga svar. Med där jag fått hjälp med analysen. En tät stad med stark köpkraft är förutsättningen för välstånd, men det bygger i sin tur på att naturkapitalet i omlandet värderas så att man säkrar en hållbar utveckling. Jag tänker på vad Carl Berglund gjorde för drygt 100 år sedan via tidningen Landsbygden. Han bodde för övrigt i det som idag är Västra Götalands län, i det undervärderade omland vi just nu pratar om. Kanske dags för en ny bonderörelse som kräver en korrekt värdering av jorden.
- Ni måste släppa fram oss småföretagare så att dynamik skapas. I Göteborg uppmuntras bara de stora, sammanfattar en deltagare.
Släpp in småbönderna och småföretagarna i stan alltså och skicka de okunniga systemägarna på kurs på landet, kanske kan vara en sammanfattning.










lördag 6 april 2013

Om betande bisonoxar längs Europaväg 45

Idag och i morgon lämnar många svenskar Åre, Sälen och Branäs för denna säsong. Jag tillhör dem som åkt genom Värmland och Dalsland idag efter några härliga åk i slalombacken. Idag fick anledning att fundera över utsikten från bilrutan.

Från Branäs ner till Värmlandsporten gapar många fastigheter tomma. Och vad värre är, neråt Mellerud och Vänersborg finns också övergivna lador och förfallna stugor. Man frågar sig vart Sverige är på väg?!


Längs E45 finns en del bygder som ser övergivna ut.
Jag ska inte säga att bilden är entydig. Mellan nerfallna lador och till synes övergivna platser gror också företagsamheten- nysågat virke ligger upplagt längs vägkanten som bevis på att skogsindustrin sysselsätter många i denna del av Sverige. En del gårdar har rustats upp på senare år, blivit caféer och tjänsteföretag av olika slag. På sina håll ser man också betande bisonoxar eller en nyrenoverad hästhage. Det finns bönder som går mot strömmen. Några eldsjälar har bestämt sig för att ta sitt kulturhistoriska ansvar, rusta upp en gammal gård och börja på ny kula. 

Denna veckan åker många svenskar hem från Åre och Sälen.Det
finns anledning att fundera över vad de enorma ytor som täcker
stora delar av Sverige ska användas till, förutom turism och
semesterupplevelser.


Vi leter i en app i vår iphone efter restauranger med lokalproducerad mat. Och visst finns det gott om sådant längs vägen. Vi stannar till utan för Grön Ko Cafe och Saluhall i närheten av Säffle. Tyvärr stänger de kl 16 denna lördag och därmed missar ägarna en hel del hemvändande fjällresenärer. Vi fortsätter ner till Åmål. Där är alla mysiga restauranger vid Vänerns strand stängda. Det är dilemmat som landsbygdens krögare lever i- ska man ha hög servicenivå, jobba jämt och ha få kunder per dag eller sänka servicenivån, jobba lagom och bara ha öppet när turisterna är som flest?  Det slutar med thaimat på en av de få ställena i Åmål som håller öppet denna kulna lördag i april. Inget ont om thaimat, barnen älskar det och kanske är kycklingen lokalproducerad. Men hur vet man att man verkligen gynnar bygden när man åker genom Sverige en helg, åker lite skidor, äter flera mål mat och stannar till vid några vägkrogar? Vi tvingas konstatera att de bästa företrädarna för lokalproducerat har stängt !

Timmarna innan jag går på påskledigt fikar jag med en person på Västsvenska Handelskammaren. Vi pratar om turismen, om infrastruktur och om kollektivtrafik, ja, vi sveper över flera frågor som berör Västsverige. Efter en stund tar han sats på en fråga som tycks vara hans huvudfråga för dagen. - De där visionerna ni har om att göra Sverige fossiloberoende inom några år, tänker ni Er att det ska ske med svenk teknik ?
Jag hinner inte svara förrän han själv tillägger;
- I så fall måste ni avsätta mycket mer medel till demonstrationsanläggningar och andra resurser som gör det möjligt att testa affärsmodeller i verkligheten.
Han nämner kollektivtrafiken och pekar bland annat på infarstruktur för elfordon mm.

Jag tänker på vad Handelskammaren tagit upp och vad jag sett från bilrutan nu när påskledigheten är över. "Ska det ske med svensk teknik ?" Handelskammarens fråga mal i mitt huvud. Handelskammarens medlemmar vill förstå inte att tuffa klimatmål ska leda till att svensk industri konkurreras ut. Tvärtom måste vi se till att svensk industri får chans att, tillsammans med akademin och offentliga sektorn, testa modeller som kan klara miljökraven och samtidigt generera nya jobb i Sverige. Samma sak gäller förstås med insatsvarorna, tänker jag för mig själv när vi susar fram på en allt smalare Europaväg 45. Fordonsbränslet, byggnadsmaterialet och livsmedlen till de nya produkterna kan produceras i Branäs, i Säffle eller i Mellerud. Men det gäller att plocka fram resurserna för test och demonstration. Det allmänna måste ta en liten risk för att fler eldsjälar ska ta större personliga risker, flytta ut på landet, rusta upp gårdar, investera i maskinparker och börja massproducera varor som ska hejda klimatförändringarna.

Den svenska landsbygden utstrålar charm och ett stycke kulturhistoria som många har svårt att värja sig för. Om vi inte själva växt upp på landet så har vi en mor eller en far, en farfar eller en mormor som kommer från en gård. Många har köpt ett torp på den svenska landsbygden där vi kanske odlar potatis och jordgubbar på sommaren. Varje sommar åker tusentals svenskar ut till stugan och säkert gnager något i magen, något som säger oss att den svenska landsbygden håller på att gå förlorad. Många har sett hur skolan och lanthandeln lagt ner. På senare år har många av oss upplevt hur loppisar och skidanläggningar dyker upp på tidigare övergivna platser. Då gnager också förhoppningen om att det alltid finns en ny möjlighet. Jag tror egentligen inte att problemet är bristen på ideer för att utveckla fler loppisar eller skidanläggningar. Jag tror att det helt enkelt handlar om djuren, skogen och maten vi äter. Utan lönsamhet i jordbruket blir det inga riktiga semesterorter heller. Människor som åker ut på landet, kanske bara några dagar om året, vet att man behöver en affär eller en busslinje. Och affären kräver ett omkringliggande näringsliv och ett relativt stort antal boende året runt. Det omkringliggande näringslivet kan inte bara hämta insatsvaror utifrån utan att också använda skogsråvara eller spannmål från regionen. Restaurangen kommer aldrig att bli attraktiv om den inte kan skryta med lokala råvaror. Till sist är vi alla beroende av att jorden och skogen brukas. Visst vi kan packa ner Sverige och förflytta alla svenskar så nära Köpenhamn som möjligt. Det skulle vara enkelt. Men hur ska de klimatmål vi enats om i Bryssel kunna förverkligas om vi inte använder oss av de ytor som har mest råvaror att erbjuda?!