Om betande bisonoxar längs Europaväg 45

Idag och i morgon lämnar många svenskar Åre, Sälen och Branäs för denna säsong. Jag tillhör dem som åkt genom Värmland och Dalsland idag efter några härliga åk i slalombacken. Idag fick anledning att fundera över utsikten från bilrutan.

Från Branäs ner till Värmlandsporten gapar många fastigheter tomma. Och vad värre är, neråt Mellerud och Vänersborg finns också övergivna lador och förfallna stugor. Man frågar sig vart Sverige är på väg?!



Längs E45 finns en del bygder som ser övergivna ut.

Jag ska inte säga att bilden är entydig. Mellan nerfallna lador och till synes övergivna platser gror också företagsamheten- nysågat virke ligger upplagt längs vägkanten som bevis på att skogsindustrin sysselsätter många i denna del av Sverige. En del gårdar har rustats upp på senare år, blivit caféer och tjänsteföretag av olika slag. På sina håll ser man också betande bisonoxar eller en nyrenoverad hästhage. Det finns bönder som går mot strömmen. Några eldsjälar har bestämt sig för att ta sitt kulturhistoriska ansvar, rusta upp en gammal gård och börja på ny kula. 


Denna veckan åker många svenskar hem från Åre och Sälen.Det
finns anledning att fundera över vad de enorma ytor som täcker
stora delar av Sverige ska användas till, förutom turism och
semesterupplevelser.

Vi leter i en app i vår iphone efter restauranger med lokalproducerad mat. Och visst finns det gott om sådant längs vägen. Vi stannar till utan för Grön Ko Cafe och Saluhall i närheten av Säffle. Tyvärr stänger de kl 16 denna lördag och därmed missar ägarna en hel del hemvändande fjällresenärer. Vi fortsätter ner till Åmål. Där är alla mysiga restauranger vid Vänerns strand stängda. Det är dilemmat som landsbygdens krögare lever i- ska man ha hög servicenivå, jobba jämt och ha få kunder per dag eller sänka servicenivån, jobba lagom och bara ha öppet när turisterna är som flest?  Det slutar med thaimat på en av de få ställena i Åmål som håller öppet denna kulna lördag i april. Inget ont om thaimat, barnen älskar det och kanske är kycklingen lokalproducerad. Men hur vet man att man verkligen gynnar bygden när man åker genom Sverige en helg, åker lite skidor, äter flera mål mat och stannar till vid några vägkrogar? Vi tvingas konstatera att de bästa företrädarna för lokalproducerat har stängt !

Timmarna innan jag går på påskledigt fikar jag med en person på Västsvenska Handelskammaren. Vi pratar om turismen, om infrastruktur och om kollektivtrafik, ja, vi sveper över flera frågor som berör Västsverige. Efter en stund tar han sats på en fråga som tycks vara hans huvudfråga för dagen. - De där visionerna ni har om att göra Sverige fossiloberoende inom några år, tänker ni Er att det ska ske med svenk teknik ?
Jag hinner inte svara förrän han själv tillägger;
- I så fall måste ni avsätta mycket mer medel till demonstrationsanläggningar och andra resurser som gör det möjligt att testa affärsmodeller i verkligheten.
Han nämner kollektivtrafiken och pekar bland annat på infarstruktur för elfordon mm.

Jag tänker på vad Handelskammaren tagit upp och vad jag sett från bilrutan nu när påskledigheten är över. "Ska det ske med svensk teknik ?" Handelskammarens fråga mal i mitt huvud. Handelskammarens medlemmar vill förstå inte att tuffa klimatmål ska leda till att svensk industri konkurreras ut. Tvärtom måste vi se till att svensk industri får chans att, tillsammans med akademin och offentliga sektorn, testa modeller som kan klara miljökraven och samtidigt generera nya jobb i Sverige. Samma sak gäller förstås med insatsvarorna, tänker jag för mig själv när vi susar fram på en allt smalare Europaväg 45. Fordonsbränslet, byggnadsmaterialet och livsmedlen till de nya produkterna kan produceras i Branäs, i Säffle eller i Mellerud. Men det gäller att plocka fram resurserna för test och demonstration. Det allmänna måste ta en liten risk för att fler eldsjälar ska ta större personliga risker, flytta ut på landet, rusta upp gårdar, investera i maskinparker och börja massproducera varor som ska hejda klimatförändringarna.

Den svenska landsbygden utstrålar charm och ett stycke kulturhistoria som många har svårt att värja sig för. Om vi inte själva växt upp på landet så har vi en mor eller en far, en farfar eller en mormor som kommer från en gård. Många har köpt ett torp på den svenska landsbygden där vi kanske odlar potatis och jordgubbar på sommaren. Varje sommar åker tusentals svenskar ut till stugan och säkert gnager något i magen, något som säger oss att den svenska landsbygden håller på att gå förlorad. Många har sett hur skolan och lanthandeln lagt ner. På senare år har många av oss upplevt hur loppisar och skidanläggningar dyker upp på tidigare övergivna platser. Då gnager också förhoppningen om att det alltid finns en ny möjlighet. Jag tror egentligen inte att problemet är bristen på ideer för att utveckla fler loppisar eller skidanläggningar. Jag tror att det helt enkelt handlar om djuren, skogen och maten vi äter. Utan lönsamhet i jordbruket blir det inga riktiga semesterorter heller. Människor som åker ut på landet, kanske bara några dagar om året, vet att man behöver en affär eller en busslinje. Och affären kräver ett omkringliggande näringsliv och ett relativt stort antal boende året runt. Det omkringliggande näringslivet kan inte bara hämta insatsvaror utifrån utan att också använda skogsråvara eller spannmål från regionen. Restaurangen kommer aldrig att bli attraktiv om den inte kan skryta med lokala råvaror. Till sist är vi alla beroende av att jorden och skogen brukas. Visst vi kan packa ner Sverige och förflytta alla svenskar så nära Köpenhamn som möjligt. Det skulle vara enkelt. Men hur ska de klimatmål vi enats om i Bryssel kunna förverkligas om vi inte använder oss av de ytor som har mest råvaror att erbjuda?!