Jag avslutade just en nästan två timmar lång interpellationsdebatt i regionfullmäktige om kollektivtrafik. Efter att ha beskådat hur den politiska (s), (v) och (mp)- ledningen agerat under 2011 i kollektivtrafiken blir man inte imponerad.
1. Indexuppräkning på biljettpriset uteblev för 2011, vilket betyder att intäkterna till Västtrafik minskar med ca 30 miljoner kronor i år, vilket innebär att det fattas lika mycket pengar nästa år och nästa år. Över en tioperiod innebär en utebliven indexuppräkning av detta slag att bortåt 1 miljard kronor mindre tillförs kollektivtrafiken.
2. Mitt i valrörelsen i våras lovade (s), (v) och (mp) att en låg enhetstaxa skulle införas så att varje resa, oavsett om man reser 20 mil eller 20 km med bussen ska kosta ca 20 kronor.
3. Av det vallöftet bidde ingenting. Istället för att presentera en budget inför 2012 som åtminstonne klarar att finansiera en liten ökning av trafiken heter det att det ekonomiska läget inte möjliggör en ökning av regionbidraget till Västtrafik. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet klubbade tidigare i höst igenom ett regionbidrag på 3002 miljoner kronor, medan Centerpartiet föreslog 3060 miljoner kronor.
4. När Västtrafiks verksamhetsplan diskuterades i regionstyrelsen blev det uppenbart att nya resurser krävs från flera håll för att långsiktigt klara finansieringen av kollektivtrafiken. Det räcker inte med ökade regionbidrag. Det behövs även ökad självfinansieringsgrad och troligen även höjda biljettpriser om trafiken ska kunna öka i den takt som resenärerna förväntar sig.
Den politiska ledningen ville inte riktigt kännas vid de uppenbara problemen med att finansiera kollektivtrafiken under debatten i regionfullmäktige. Gert-Inge Andersson (s) bedyrade att vi absolut ska kunna ha alla nyinköpta tåg i drift framöver samtidigt som Leif Blomqvist (s) hyllade den kraftiga resandeökningen som vi nu ser. Ingen ville erkänna att kostnaderna stiger. Istället skickade man upp Sören Kviberg (v) för att förklara att höjda biljettpriser i kollektivtrafiken var otänkbart av ideologiska skäl. Sören Kviberg och den övriga politiska ledningen höjer nu biljettpriserna med fem procent.....
I Leif Blomqvist sista inlägg fick vi ett halvt erkännande av att det dilemmat som bl.a. Centerpartiet lyfter fram i allafall delvis är sant. Han beskrev de fullastade bussarna i rusningstid varje morgon i Trollhättan. Att sätta in fler bussar kommer att kosta, erkände Leif Blomqvist.
Det ska bli intressant att följa vilken typ av åtgärder som Blomqvist föreslår för att möta dessa kostnader.
1. Högre skatt så att skattebetalarna får dela på kostnaden, oavsett om de åker buss eller inte?
2. Indragning av landsbygdslinjer?
3. Ytterligare biljettprishöjningar ?
Problemet är inte att (s), (v) och (mp) tvingas svara på frågorna. Alla partier måste ge ett svar. Problemet är att (s), (v) och (mp) gick till val i våras på att inte någon av dessa insatser behövs, bara att allt skulle bli bättre och billigare. Vi riskerar en enorm svekdebatt den närmaste tiden. Det är synd i en så viktig fråga som kollektivtrafik.
tisdag 29 november 2011
måndag 21 november 2011
Mellan proffsen och idealisterna
Just nu fylls media med reportage om hur äldre människor med alltför många mediciner hamnar på geriatriska avdelningar- inte för att de åldras naturligt, utan för att de medicinska experterna matat dem med alltför många mediciner utan att någon tar ansvar för hela människan. Uppemot en tredjedel av alla patienter på geriatriska avdelningar upptas av patienter som fått för många mediciner med den ena biverkningen efter den andra. Mediciner är till för att förlänga liv och öka livskvalitén, men leder i många fall till ökat lidande och för tidig död, rapporterade Sveriges Radio i går.
Som sjukvårdspolitiker är man ofta helt i händerna på medicinsk expertis. Så ska det vara. Medicinsk evidens är basen också i sjukvårdspolitiken och politiken ska aldrig uttala sig om behandlingsmetoder eller i övrigt ha synpunkter på läkarvetenskapen. Politiken ska anslå resurser, besluta om skattenivåer, leda och styra sjukvården och medverka till ökad tillgänglighet och i övrigt företräda patienter och skattebetalare. Så långt en ganska självklar rågång.
Det svåra kommer när vi pratar disciplinövergripande prioriteringar, helhetssyn eller helikpterperspektiv i sjukvården, som genom åren varit svårt att identifiera och där läkarna alltid haft ett försprång. En läkare som vill ha medel för ny utrustning, som behöver medel för att förbättra möjligheter att rädda liv- vem kan egentligen sätta sig över det ? Politikens uppgift i sjukvården blir lätt att leverera mer och mer resurser till varje specialité, utan verkliga möjligheter att prioritera. På senare år har prioriteringsarbete i sjukvården fått ökat fokus, men säga stopp och belägg inom någon del av sjukvården anses utvecklingsfientligt och de svåraste prioriteringarna tvingas politiken ofta lägga därhän. I praktiken görs prioriteringari vården av diffusa krafter i läkemedelsindustrin, av ekonomichefer i landstingen eller av godtyckliga politiker saknar verkliga redskap att prioritera. Idag deltog jag i ett samtal med projektledare Anne-Marie Hultberg vid Institutet för Stressmedicin som handlade om att många anställda inom vården känner en ökad vanmakt och svårigheter att påverka på sin arbetsplats, vilket i förlängningen leder till stress och ökad ohälsa. Kanske känner många anställda i vården av det diffusa ledarskapet, som alltså inte bara drabbar patienter, utan också anställda på alla nivåer.
I miljöpolitiken är det samma fast tvärtom. Miljödebatten leds av idealister, såsom miljörörelsen eller andra debattörer utan eget poitiskt ansvar. Idealisterna har ofta att försprång, eftersom forskarna inom miljöområdet sällan är överens. En rapport om tillståndet i världen slås i huvudet på oss ena dagen och nästa dag är det en helt annan rapport som presenteras. Ofta är det på temat att jorden håller på att gå under. Ett trendbrott kom år 2007 när FN:s klimatpanel enigt presenterade utmaningarna kring 2-gradersmålet. Plötsligt var proffsen överens och en del överdrifter från miljörörelsen föll platt till marken. Sedan har inte politiken orkat möta dessa faktum med åtgärder, så mycket återstår att bevisa och tid till annan får domedagsprofeterna vatten på sin kvarn. Igår gjorde Philip Jhonsson ett välgörande nerslag i debatten där han pekar på behovet av att å ena sidan inte bara peka ut mål för klimatpolitiken till år 2050, utan att samtidigt resa krav på åtgärder för att nå dit. Han säger att vägen dit skulle kunna innebära att effektivare teknik för exempelvis koleldning är en lösning. En åsikt som jag kan ha svårt att svälja, men under alltför lång tid har miljödebatten varit tjusig plakatpolitik utan resultat. Koldioxidutsläppen ökar, inte på grund av brist på nya bränslen eller helt nya produktionsprocesser, utan på grund av att de enorma mändger kolkraftverk som finns världen över inte tillförs effektivare teknik och mer modern utrustning. De gamla kolkraftverken tuggar och går, medan vi idealister pillar med några enstaka elbilar. Philip Johnsson pekar på behovet av en dynamisk och träffsäker utsläppshandel. Jag tror han har helt rätt! Resurser till miljöinsatser måste styras av ett handelssystem som kapar de största utsläppsvolymerna först, även om det innebär att skitig kolkraft byts mot lite mindre skitig kolkraft. Därutöver ska vi givetvis uppmuntra nya bränslen och innovationsmiljöer för de fossilfria systemen och sikta på en värld som är helt fossilfri, men vi måste framför allt öka takten i de insatser som ger snabba resultat. Och det innebär ofta energieffektivisering i befintlig teknik eller andra trix inom nuvarande system. Handel med utsläppsrätter tvingar de största miljöbovarna att göra investeringar i ny teknik, istället för att överlåta allt arbete åt idealister och romantiker, utan verkliga resurser.
Om politken blir en ytterligare i raden av idealister gör ingen skillnad. Om politiken bara nickar instämmande åt proffsen händer heller ingenting. Politikens uppgift är att hitta utrymmet mellan proffsen och idealisterna!
Som sjukvårdspolitiker är man ofta helt i händerna på medicinsk expertis. Så ska det vara. Medicinsk evidens är basen också i sjukvårdspolitiken och politiken ska aldrig uttala sig om behandlingsmetoder eller i övrigt ha synpunkter på läkarvetenskapen. Politiken ska anslå resurser, besluta om skattenivåer, leda och styra sjukvården och medverka till ökad tillgänglighet och i övrigt företräda patienter och skattebetalare. Så långt en ganska självklar rågång.
Det svåra kommer när vi pratar disciplinövergripande prioriteringar, helhetssyn eller helikpterperspektiv i sjukvården, som genom åren varit svårt att identifiera och där läkarna alltid haft ett försprång. En läkare som vill ha medel för ny utrustning, som behöver medel för att förbättra möjligheter att rädda liv- vem kan egentligen sätta sig över det ? Politikens uppgift i sjukvården blir lätt att leverera mer och mer resurser till varje specialité, utan verkliga möjligheter att prioritera. På senare år har prioriteringsarbete i sjukvården fått ökat fokus, men säga stopp och belägg inom någon del av sjukvården anses utvecklingsfientligt och de svåraste prioriteringarna tvingas politiken ofta lägga därhän. I praktiken görs prioriteringari vården av diffusa krafter i läkemedelsindustrin, av ekonomichefer i landstingen eller av godtyckliga politiker saknar verkliga redskap att prioritera. Idag deltog jag i ett samtal med projektledare Anne-Marie Hultberg vid Institutet för Stressmedicin som handlade om att många anställda inom vården känner en ökad vanmakt och svårigheter att påverka på sin arbetsplats, vilket i förlängningen leder till stress och ökad ohälsa. Kanske känner många anställda i vården av det diffusa ledarskapet, som alltså inte bara drabbar patienter, utan också anställda på alla nivåer.
När alla fakta om medicinernas biverkningar kavlas ut måste man ställa sig frågan om vem som bestämde att det skulle bli så här ? Eller vem som undvek att leda sjukvården med helikopterperspektiv? Det måste gå att ställa krav på uppföljning av medicinering och även ställa krav på att avbryta medicinering. Vi skattebetalare betalar gärna skatt till mediciner för att förlänga liv och öka livskvalitén, men inte till att öka lidandet och förkorta liv. De medicinska framsteg som gjorde mediciner mot högt blodtryck till en räddare får inte i sin mest extrema förlängning leda till att vi stjälper människor. Då har de medicinska proffsen tagit överhand och det politiska förnuftet kapitulerat.
I miljöpolitiken är det samma fast tvärtom. Miljödebatten leds av idealister, såsom miljörörelsen eller andra debattörer utan eget poitiskt ansvar. Idealisterna har ofta att försprång, eftersom forskarna inom miljöområdet sällan är överens. En rapport om tillståndet i världen slås i huvudet på oss ena dagen och nästa dag är det en helt annan rapport som presenteras. Ofta är det på temat att jorden håller på att gå under. Ett trendbrott kom år 2007 när FN:s klimatpanel enigt presenterade utmaningarna kring 2-gradersmålet. Plötsligt var proffsen överens och en del överdrifter från miljörörelsen föll platt till marken. Sedan har inte politiken orkat möta dessa faktum med åtgärder, så mycket återstår att bevisa och tid till annan får domedagsprofeterna vatten på sin kvarn. Igår gjorde Philip Jhonsson ett välgörande nerslag i debatten där han pekar på behovet av att å ena sidan inte bara peka ut mål för klimatpolitiken till år 2050, utan att samtidigt resa krav på åtgärder för att nå dit. Han säger att vägen dit skulle kunna innebära att effektivare teknik för exempelvis koleldning är en lösning. En åsikt som jag kan ha svårt att svälja, men under alltför lång tid har miljödebatten varit tjusig plakatpolitik utan resultat. Koldioxidutsläppen ökar, inte på grund av brist på nya bränslen eller helt nya produktionsprocesser, utan på grund av att de enorma mändger kolkraftverk som finns världen över inte tillförs effektivare teknik och mer modern utrustning. De gamla kolkraftverken tuggar och går, medan vi idealister pillar med några enstaka elbilar. Philip Johnsson pekar på behovet av en dynamisk och träffsäker utsläppshandel. Jag tror han har helt rätt! Resurser till miljöinsatser måste styras av ett handelssystem som kapar de största utsläppsvolymerna först, även om det innebär att skitig kolkraft byts mot lite mindre skitig kolkraft. Därutöver ska vi givetvis uppmuntra nya bränslen och innovationsmiljöer för de fossilfria systemen och sikta på en värld som är helt fossilfri, men vi måste framför allt öka takten i de insatser som ger snabba resultat. Och det innebär ofta energieffektivisering i befintlig teknik eller andra trix inom nuvarande system. Handel med utsläppsrätter tvingar de största miljöbovarna att göra investeringar i ny teknik, istället för att överlåta allt arbete åt idealister och romantiker, utan verkliga resurser.
Om politken blir en ytterligare i raden av idealister gör ingen skillnad. Om politiken bara nickar instämmande åt proffsen händer heller ingenting. Politikens uppgift är att hitta utrymmet mellan proffsen och idealisterna!
lördag 12 november 2011
På jakt efter den politiska själen
Snart har alla partier bytt ut sina partiledare. Återstår att se om Hägglund håller sig kvar i Kristdemokraterna. Lars Ohly ersätts med största sannolikhet av Jonas Sjöstedt. Maud Olofsson lämnade över till Annie Lööf för några veckor sedan. Juholt har inte varit partiledare särskilt länge, men löper redan gatlopp för att hålla sig undan krav om att avgå. Socialdemokraterna sitter värst till, men de flesta partierna har genom sina partiledarval visat upp vissa inslag av vilsenhet och behov att söka sin själ.
Inte heller (m) har undgått en inre kris på senare tid. Arkelstens bottennapp om rösträtten visar att det finns skönhetsfläckar också i Sveriges största parti.
Alla partier drar mot mitten eller eftersträvar att bli ett parti som tar ledningen i samhällsutvecklingen via en stark förankring hos medelklassen. Frågan är vem som vinner chickenracet om att ta över rollen från Moderaterna när deras gloria dalar i 2014 eller 2018 års val. Det kan lika gärna bli Jonas Sjöstedts vänsterparti som Annie Lööfs centerparti. Om Juholt misslyckas med att ta ut (s) i matchen igen kan mycket väl Jonas Sjöstedt kliva fram och framstå som ledaren för den breda vänstern i svensk politik så som Gudrun Schyman försökte. Sjöstedt släpar förstås på ett kommunistiskt arv, men ingen vet om Sjöstedt lyckas hålla arvet instängt i garderoben medan han lockar nya väljare. Kanske försöker Sjöstedt också, tack vare Juholts misslyckande även ta sig längre in mot mitten i svensk politik för att även attrahera Mona Sahlins fans. I Allianspartierna sker samma sak, fast från höger. Ingen vill bli kvar på perrongen i den konservativa trenden bland antidemokrater och kristna högerväljare. Om Mats Odell skulle ta över i Kd kan han möjligen bli den partiledare som tar hand om de konservativa, men samtidigt innebär det svårigheter för Kd att växa. Blir Hägglund kvar kan han vara en av de få som behåller en del konservativa samtidigt som han har potential att växa som socialliberalt parti. Folkpartiet står ganska stadigt i sin socialliberala fåra med skolan som eget arbetsfält. Det kan räcka långt ett bra tag, såvida (s) inte gör något drastiskt, byter ur Juholt mot Dammberg och bestämmer sig för att ge Björklund en match. Fridolin tar för sig brett nu och kan bli farlig i sin allt bredare miljöprofil. Samtidigt tycker många att Fridolin snackar för mycket och uppträder som en tvärsäker skolpojke som knappast passar som ett framtida statsråd. Centerpartiet har det varken lättare eller svårare än många andra. Vi tävlar om utrymmet med de flesta andra partier och resterande partiledarbyten kan bl.a leda till att även (v) slåss om centerväljarna. Det gäller att Centerpartiet mycket snart bestämmer sig för vilka som är de stora reformområdena för de kommande åren. För egen del tror jag att jämställdhet, miljöfrågor och regionfrågor är de tre viktigaste. Just nu pågår ett spännande jobb på temat Nybyggarlandet i Centerpartiet som tydligt kan placera oss i fronten på ett reformarbete kring öppenhet och mångfald. Dessa frågor är lätta att driva i Centerpartiet. Jag tror att jämställdhet och miljöfrågor blir svårare. På stämman i Åre ville ombuden under inga omständigheter låsa sig för förslag som luktar kvotering. Jag tror att kvotering kommer att passera Sveriges riksdag inom några år. Då kommer (fp), (s), (mp) och kanske även (m) att rösta ja. Ska (c) rösta nej ihop med (kd) och (sd)? Delvis samma frågor kommer i miljöpolitiken. Centerpartiet måste rösta ja ihop med radikala och socialliberala krafter. När det gäller regionfrågan kan vi vara det parti som ligger först i reformarbetet utan större ansträngning. Här gäller det att behålla försprånget och hitta majoriteter för de olika stegen framåt.
Inte heller (m) har undgått en inre kris på senare tid. Arkelstens bottennapp om rösträtten visar att det finns skönhetsfläckar också i Sveriges största parti.
Alla partier drar mot mitten eller eftersträvar att bli ett parti som tar ledningen i samhällsutvecklingen via en stark förankring hos medelklassen. Frågan är vem som vinner chickenracet om att ta över rollen från Moderaterna när deras gloria dalar i 2014 eller 2018 års val. Det kan lika gärna bli Jonas Sjöstedts vänsterparti som Annie Lööfs centerparti. Om Juholt misslyckas med att ta ut (s) i matchen igen kan mycket väl Jonas Sjöstedt kliva fram och framstå som ledaren för den breda vänstern i svensk politik så som Gudrun Schyman försökte. Sjöstedt släpar förstås på ett kommunistiskt arv, men ingen vet om Sjöstedt lyckas hålla arvet instängt i garderoben medan han lockar nya väljare. Kanske försöker Sjöstedt också, tack vare Juholts misslyckande även ta sig längre in mot mitten i svensk politik för att även attrahera Mona Sahlins fans. I Allianspartierna sker samma sak, fast från höger. Ingen vill bli kvar på perrongen i den konservativa trenden bland antidemokrater och kristna högerväljare. Om Mats Odell skulle ta över i Kd kan han möjligen bli den partiledare som tar hand om de konservativa, men samtidigt innebär det svårigheter för Kd att växa. Blir Hägglund kvar kan han vara en av de få som behåller en del konservativa samtidigt som han har potential att växa som socialliberalt parti. Folkpartiet står ganska stadigt i sin socialliberala fåra med skolan som eget arbetsfält. Det kan räcka långt ett bra tag, såvida (s) inte gör något drastiskt, byter ur Juholt mot Dammberg och bestämmer sig för att ge Björklund en match. Fridolin tar för sig brett nu och kan bli farlig i sin allt bredare miljöprofil. Samtidigt tycker många att Fridolin snackar för mycket och uppträder som en tvärsäker skolpojke som knappast passar som ett framtida statsråd. Centerpartiet har det varken lättare eller svårare än många andra. Vi tävlar om utrymmet med de flesta andra partier och resterande partiledarbyten kan bl.a leda till att även (v) slåss om centerväljarna. Det gäller att Centerpartiet mycket snart bestämmer sig för vilka som är de stora reformområdena för de kommande åren. För egen del tror jag att jämställdhet, miljöfrågor och regionfrågor är de tre viktigaste. Just nu pågår ett spännande jobb på temat Nybyggarlandet i Centerpartiet som tydligt kan placera oss i fronten på ett reformarbete kring öppenhet och mångfald. Dessa frågor är lätta att driva i Centerpartiet. Jag tror att jämställdhet och miljöfrågor blir svårare. På stämman i Åre ville ombuden under inga omständigheter låsa sig för förslag som luktar kvotering. Jag tror att kvotering kommer att passera Sveriges riksdag inom några år. Då kommer (fp), (s), (mp) och kanske även (m) att rösta ja. Ska (c) rösta nej ihop med (kd) och (sd)? Delvis samma frågor kommer i miljöpolitiken. Centerpartiet måste rösta ja ihop med radikala och socialliberala krafter. När det gäller regionfrågan kan vi vara det parti som ligger först i reformarbetet utan större ansträngning. Här gäller det att behålla försprånget och hitta majoriteter för de olika stegen framåt.
torsdag 27 oktober 2011
Räddningspaketet för Grekland - en demokratininsats
Det är oändligt många greker som känt sig och känner sig kränkta, ledsna och pressade sedan en lång tid tillbaka. Många svenskar som varit på semester i Grekland i sommar vittnar om uppgivna greker som kippat efter andan. I natt kom ett räddningspaket som snabbt verkar ha lugnat marknaden.
Parallelt har en EMU-debatt pågått där vi svenskar har dragit en lättnadens suck för att vi inte röstade för EMU när det begav sig i början av 2000-talet och därmed slapp vi nu att dras med i Eurokrisen. Samtidigt är det inte så enkelt. Europasamarbete bygger på att hjälpa varandra. Ena dagen är grekerna i kris, nästa gång kan det vara vi svenskar. Samarbete och utjämning av skillnader måste vi ständigt ägna oss åt, oavsett vilken väg vi valt i EMU-samarbetet. I själva verket kommer EU-länderna inte att klara konkurrensen om jobben med Asien och Sydamerika om vi inte växer tillsammans. En mängd strategier, Lissabonstrategin, EU2020 mfl bygger allihop på att stärka hela Europas konkurrenskraft.
Att stå utanför EU:s valutasamarbete kräver långsiktigt en starkare ekonomi än om man är med. Det har Sverige klarat av så här långt, men vi kommer säkerligen att frestas gå med i Eurosamarbetet om vi hamnar i sämre tider. Det kan komma en dag när vi måste be Europa om hjälp. Då är det en fördel om vi inte retat upp greker eller andra Euromedlemmar alltför mycket.
Under den mest heta EMU-debatten i Sverige 2003 fick jag lära mig att många av Europas länder skiljer sig avsevärt i fråga om arbetsmarknad och näringslivsstruktur. Sverige har mer gemensamt med t ex Canada än med många länder i EU, eftersom vi har så stor andel skogsindustri. Länder som ska ingå i valutasamarbete bör ha liknande kostnadsläge, liknande arbetsmarknad och näringslivsstruktur annars kan det uppstå kriser. Det var precis det som hände. Det har visat sig att flera EU-länder kvalade in i valutasamarbetet utan att uppfylla de kriterier som man besämt, det har delvis även gällt Tyskland och Frankrike.
Händelserna i Grekland visar tydligt att ett enskilt land inte kan möta kriser med egna nationella instrument. Det utrymmet finns inte när man väl är inne i Eurosamarbetet, det är liksom själva poängen. En del gereker uttrycker nu att de upplever sig satta under "tvångsinsatser". Samtidigt är frågan om grekerna, i händelse av att valutasamarbetet inte fanns, hade orkat bedriva en egen förnuftig nationell politik i det krisläge de försatt sig i ? Sveriges kris började skymta i företagens orderstockar redan 1974, men vi tog inte tag i problemen förrän 1992 när räntan steg till 500 %. Den grekiska krismedvetenheten är säkert ungefär som den var i Sverige. När jag gick i gymnasiet på 80-talet hade jag många lärarlösa lektioner eftersom det förekom ständiga strejker i lärarfacken, fastän Sverige var på väg in i en djup kris. Mitt första budgetår i kommunfullmäktige i Kungälv 1989 innebar lönehöjningar med 25 %. Ingen förstod att vi två-tre år senare skulle befinna oss i en av Sveriges djupaste kriser någonsin. Samma sak sker och har skett i Grekland där vilda strejker för högre löner pågått samtidigt som Sarkosy och Merkel försökt vädja till övriga Europa att ta sig samman. Frågan är vlket som är bäst- att varje land får ta tag i sina egna problem eller om EU-länderna ska hjälpas åt. Jag är övertygad om att det blir svårare och svårare att klara sig själv. Särkilt för ett land som Sverige i en tid när utlandsberoendet bara blir större och större. Debatten om valutasamarbete lär fortsätta. Det som skedde i natt måste ses som en demokratins seger. Starka EU-länder hjälper de svagare. Det var därför EU bildades och det är bara så vi kan undvika krig och kriser i Europa också i framtiden.
Parallelt har en EMU-debatt pågått där vi svenskar har dragit en lättnadens suck för att vi inte röstade för EMU när det begav sig i början av 2000-talet och därmed slapp vi nu att dras med i Eurokrisen. Samtidigt är det inte så enkelt. Europasamarbete bygger på att hjälpa varandra. Ena dagen är grekerna i kris, nästa gång kan det vara vi svenskar. Samarbete och utjämning av skillnader måste vi ständigt ägna oss åt, oavsett vilken väg vi valt i EMU-samarbetet. I själva verket kommer EU-länderna inte att klara konkurrensen om jobben med Asien och Sydamerika om vi inte växer tillsammans. En mängd strategier, Lissabonstrategin, EU2020 mfl bygger allihop på att stärka hela Europas konkurrenskraft.
Att stå utanför EU:s valutasamarbete kräver långsiktigt en starkare ekonomi än om man är med. Det har Sverige klarat av så här långt, men vi kommer säkerligen att frestas gå med i Eurosamarbetet om vi hamnar i sämre tider. Det kan komma en dag när vi måste be Europa om hjälp. Då är det en fördel om vi inte retat upp greker eller andra Euromedlemmar alltför mycket.
Under den mest heta EMU-debatten i Sverige 2003 fick jag lära mig att många av Europas länder skiljer sig avsevärt i fråga om arbetsmarknad och näringslivsstruktur. Sverige har mer gemensamt med t ex Canada än med många länder i EU, eftersom vi har så stor andel skogsindustri. Länder som ska ingå i valutasamarbete bör ha liknande kostnadsläge, liknande arbetsmarknad och näringslivsstruktur annars kan det uppstå kriser. Det var precis det som hände. Det har visat sig att flera EU-länder kvalade in i valutasamarbetet utan att uppfylla de kriterier som man besämt, det har delvis även gällt Tyskland och Frankrike.
Händelserna i Grekland visar tydligt att ett enskilt land inte kan möta kriser med egna nationella instrument. Det utrymmet finns inte när man väl är inne i Eurosamarbetet, det är liksom själva poängen. En del gereker uttrycker nu att de upplever sig satta under "tvångsinsatser". Samtidigt är frågan om grekerna, i händelse av att valutasamarbetet inte fanns, hade orkat bedriva en egen förnuftig nationell politik i det krisläge de försatt sig i ? Sveriges kris började skymta i företagens orderstockar redan 1974, men vi tog inte tag i problemen förrän 1992 när räntan steg till 500 %. Den grekiska krismedvetenheten är säkert ungefär som den var i Sverige. När jag gick i gymnasiet på 80-talet hade jag många lärarlösa lektioner eftersom det förekom ständiga strejker i lärarfacken, fastän Sverige var på väg in i en djup kris. Mitt första budgetår i kommunfullmäktige i Kungälv 1989 innebar lönehöjningar med 25 %. Ingen förstod att vi två-tre år senare skulle befinna oss i en av Sveriges djupaste kriser någonsin. Samma sak sker och har skett i Grekland där vilda strejker för högre löner pågått samtidigt som Sarkosy och Merkel försökt vädja till övriga Europa att ta sig samman. Frågan är vlket som är bäst- att varje land får ta tag i sina egna problem eller om EU-länderna ska hjälpas åt. Jag är övertygad om att det blir svårare och svårare att klara sig själv. Särkilt för ett land som Sverige i en tid när utlandsberoendet bara blir större och större. Debatten om valutasamarbete lär fortsätta. Det som skedde i natt måste ses som en demokratins seger. Starka EU-länder hjälper de svagare. Det var därför EU bildades och det är bara så vi kan undvika krig och kriser i Europa också i framtiden.
fredag 26 augusti 2011
Ett litet högerparti eller ett stort mittenparti- det är frågan ?!
För en tid sedan skrev jag en artikel i Svenska Dagbladet som bl a handlade om att den politiska striden i Sverige kan komma att förskjutas från att ha handlat om traditionell höger-vänster till att istället bli en strid mellan konservativa och liberala krafter, ungefär som i USA. Det beror på att Juholt drar sitt parti så långt åt vänster att de inte nödvändigtvis är vare sig största eller näst största parti om några år. Moderaterna fortsätter att gå fram som det stora partet i mitten, enligt opinionssiffror idag. Kristdemokraterna och Centerpartiet och i viss mån Folkpartiet får samtidigt problem med opinionssiffrorna.
Om Moderaterna lyckas med sin, hittills framgångsrika strategi, att etablera sig som ett brett parti i mitten samtidigt som någon eller några partier etablerar sig till höger om dem ( Sverigedemokraterna ? Kristdemokraterna ? Centerpartiet ? ) parallellt med att (s) fortsätter minska kan de stora ideologiska striderna komma att stå mellan just liberala och konservativa krafter. Det är i ljuset av ett sådant scenario som Centerpartiet ska välja partiledare om nästan exakt en månad. Jag har skrivit flera inlägg på denna blogg om vilket parti som ska leda den liberala reformagendan i Sverige på några års sikt så som Tony Blair gjorde i Storbritannien och som Nick Clegg fortsatte.
På senare år har många centerpartister frestats att ta det politiska utrymmet till höger om (m). Det kan vara okej rent politiskt, eftersom moderaterna dragit sig mot mitten. Men risken finns att vi fastnar där, ligger still i opinionssiffror och också betraktas som ett konservativt parti. Ett parti som profilerar sig på att vara emot LAS och vara emot kvotering i föräldraförsäkringen kan ha rätt politiskt. Men om man samtidigt är oförmögen att peka ut reformer eller i övrigt presentera reformer som drar mot mitten då blir bilden vartefter ett konservativt parti på högerkanten. En sådan utveckling är förödande, inte bara på grund av stagnerade opinionssiffror för Centerpartiet, utan också att det försvårar möjligheterna för Centerpartiet att leda en framgångsrik ideologisk debatt mot de verkligt konservativa krafterna. Tack och lov verkar dessa krafter ha tappat kraftigt i opinionen, men deras frammarsch i senaste valet vittnar om att striden inte är över.
Jag är skolad i Centerpartiets Ungdomsförbund under en tid när vi började bryta med tendenser som kallades för Åsa-Nisse marxism eller vänsterflum. Det var bra! Samtidigt stod 1970- och 80-talets debatt i CUF för något mer- miljöansvar, fredsarbete och internationellt engagemang som är att betrakta som typiskt socialliberala värderingar idag och som till viss del fångats upp av Miljöpartiet. Problemet med Miljöpartiet är att de är mycket mer fast i flummet, ekonomiskt lättsinne och oförståelse för näringslivets villkor som Centerpartiet aldrig brottats med på samma sätt.
Centerpartiet har en gyllene möjlighet att hålla rågången både mot höger och mot vänster och därmed leda samhällsutvecklingen. Det förutsätter att vi håller oss borta från politiska låsningar och lär oss att nej är inget svar. Centerpartiet har sagt nej till tillräckligt mycket. Nu ska vi leda landet fullt ut. Ett nej till kvotering i föräldraförsäkringen är exempelvis inget svar. Vi måste ha ett svar på hur jämställdheten ska öka för 2020-talets föräldrar.
Tyvärr klarade Centerpartiet bara hjälpligt av att avstå från politiska låsningar när klimat- och energiuppgörelsen lades fram år 2008. Centerpartister runtom i landet protesterade mot eventuellt höjda dieselskatter och bensinpriser och oroade sig för att Centerpartiet hade bytt åsikt i kärnkraftsfrågan, fastän uppgörelsen bygger på ett definitivt slut på kärnkraft i Sverige och dessutom innebar kraftfulla satsningar på alternativ energi och insatser för att minska koldioxidutsläppen.
Maud Olofsson fick knivar i ryggen, istället för att lyftas fram som en hjälte. Detta är, enligt min mening, det största politiska misstaget som Centerpartiet gjort under den gångna mandatperioden. Misstaget grundar sig i huvudsak på att vi inte haft en tillräckligt djup och tillräcklig dialog om miljöfrågor på senare år i Centerpartiet. En massa debattörer i Centerpartiet har ägnat sig åt andra frågor, t ex FRA och integritet samt välfärd. Det är bra, men jag tycker att analysgruppen kommit till helt fel slutsats när den säger att vi borde ha mer bredd i vårt parti. Huvudproblemet var att vi inte hade ett tillräckligt djup i våra hjärtefrågor. Det är frågor kring miljö som legitimerar att det är Centerpartiet och inte Folkpartiet eller Moderaterna som har bäst förutsättningar att bli det breda (liberala) mittenpartiet. Vi ska givetvis också bredda oss, men det förutsätter djup i någon eller några frågor- främst miljöfrågor.
Allmänheten idag är oerhört kunnig och engagerad i både miljöfrågor och frågor kopplat till jobben. Våra företrädare runtom i landet ägnar sig i huvudsak åt kommun- och landstingspolitik, dvs sjukvård och skola. När partiet centralt slår fast att vi ska ägna valrörelsen åt miljö och jobb så applåderar alla, men vartefter blir det svårt att både vara lokalpolitiker med ansvar för förskolan och prata om klimatuppgörelser. Så kommer ett allmänt krav på breddning av partiet och ingen behöver närmare analysera varför vi inte klev fram tillräckligt i de frågor om jobben och klimatet som vi bestämt tillsammans i prioriteringar inför valet.
Än finns stora möjligheter att utgå från våra hjärtefrågor och därmed växa som ett mittenparti. Tidshorisonten för de två strategierna är lite olika. Ett litet högerparti kan vi bli i morgon. En del tycker redan att vi etablerat oss där. Ett stort mittenparti kan vi bli på tio år sikt. Valet av partiledare har betydelse för vad vi väljer.
Om Moderaterna lyckas med sin, hittills framgångsrika strategi, att etablera sig som ett brett parti i mitten samtidigt som någon eller några partier etablerar sig till höger om dem ( Sverigedemokraterna ? Kristdemokraterna ? Centerpartiet ? ) parallellt med att (s) fortsätter minska kan de stora ideologiska striderna komma att stå mellan just liberala och konservativa krafter. Det är i ljuset av ett sådant scenario som Centerpartiet ska välja partiledare om nästan exakt en månad. Jag har skrivit flera inlägg på denna blogg om vilket parti som ska leda den liberala reformagendan i Sverige på några års sikt så som Tony Blair gjorde i Storbritannien och som Nick Clegg fortsatte.
På senare år har många centerpartister frestats att ta det politiska utrymmet till höger om (m). Det kan vara okej rent politiskt, eftersom moderaterna dragit sig mot mitten. Men risken finns att vi fastnar där, ligger still i opinionssiffror och också betraktas som ett konservativt parti. Ett parti som profilerar sig på att vara emot LAS och vara emot kvotering i föräldraförsäkringen kan ha rätt politiskt. Men om man samtidigt är oförmögen att peka ut reformer eller i övrigt presentera reformer som drar mot mitten då blir bilden vartefter ett konservativt parti på högerkanten. En sådan utveckling är förödande, inte bara på grund av stagnerade opinionssiffror för Centerpartiet, utan också att det försvårar möjligheterna för Centerpartiet att leda en framgångsrik ideologisk debatt mot de verkligt konservativa krafterna. Tack och lov verkar dessa krafter ha tappat kraftigt i opinionen, men deras frammarsch i senaste valet vittnar om att striden inte är över.
Jag är skolad i Centerpartiets Ungdomsförbund under en tid när vi började bryta med tendenser som kallades för Åsa-Nisse marxism eller vänsterflum. Det var bra! Samtidigt stod 1970- och 80-talets debatt i CUF för något mer- miljöansvar, fredsarbete och internationellt engagemang som är att betrakta som typiskt socialliberala värderingar idag och som till viss del fångats upp av Miljöpartiet. Problemet med Miljöpartiet är att de är mycket mer fast i flummet, ekonomiskt lättsinne och oförståelse för näringslivets villkor som Centerpartiet aldrig brottats med på samma sätt.
Centerpartiet har en gyllene möjlighet att hålla rågången både mot höger och mot vänster och därmed leda samhällsutvecklingen. Det förutsätter att vi håller oss borta från politiska låsningar och lär oss att nej är inget svar. Centerpartiet har sagt nej till tillräckligt mycket. Nu ska vi leda landet fullt ut. Ett nej till kvotering i föräldraförsäkringen är exempelvis inget svar. Vi måste ha ett svar på hur jämställdheten ska öka för 2020-talets föräldrar.
Tyvärr klarade Centerpartiet bara hjälpligt av att avstå från politiska låsningar när klimat- och energiuppgörelsen lades fram år 2008. Centerpartister runtom i landet protesterade mot eventuellt höjda dieselskatter och bensinpriser och oroade sig för att Centerpartiet hade bytt åsikt i kärnkraftsfrågan, fastän uppgörelsen bygger på ett definitivt slut på kärnkraft i Sverige och dessutom innebar kraftfulla satsningar på alternativ energi och insatser för att minska koldioxidutsläppen.
Maud Olofsson fick knivar i ryggen, istället för att lyftas fram som en hjälte. Detta är, enligt min mening, det största politiska misstaget som Centerpartiet gjort under den gångna mandatperioden. Misstaget grundar sig i huvudsak på att vi inte haft en tillräckligt djup och tillräcklig dialog om miljöfrågor på senare år i Centerpartiet. En massa debattörer i Centerpartiet har ägnat sig åt andra frågor, t ex FRA och integritet samt välfärd. Det är bra, men jag tycker att analysgruppen kommit till helt fel slutsats när den säger att vi borde ha mer bredd i vårt parti. Huvudproblemet var att vi inte hade ett tillräckligt djup i våra hjärtefrågor. Det är frågor kring miljö som legitimerar att det är Centerpartiet och inte Folkpartiet eller Moderaterna som har bäst förutsättningar att bli det breda (liberala) mittenpartiet. Vi ska givetvis också bredda oss, men det förutsätter djup i någon eller några frågor- främst miljöfrågor.
Allmänheten idag är oerhört kunnig och engagerad i både miljöfrågor och frågor kopplat till jobben. Våra företrädare runtom i landet ägnar sig i huvudsak åt kommun- och landstingspolitik, dvs sjukvård och skola. När partiet centralt slår fast att vi ska ägna valrörelsen åt miljö och jobb så applåderar alla, men vartefter blir det svårt att både vara lokalpolitiker med ansvar för förskolan och prata om klimatuppgörelser. Så kommer ett allmänt krav på breddning av partiet och ingen behöver närmare analysera varför vi inte klev fram tillräckligt i de frågor om jobben och klimatet som vi bestämt tillsammans i prioriteringar inför valet.
Än finns stora möjligheter att utgå från våra hjärtefrågor och därmed växa som ett mittenparti. Tidshorisonten för de två strategierna är lite olika. Ett litet högerparti kan vi bli i morgon. En del tycker redan att vi etablerat oss där. Ett stort mittenparti kan vi bli på tio år sikt. Valet av partiledare har betydelse för vad vi väljer.
fredag 19 augusti 2011
100 år senare: Finrumsliberaler eller bypolitiker- det är frågan ?
I december förra året var vi ganska många som firade att Cenerpartiet fyllde 100 år. Det var klang och jubelföreställning med mat, dans och fina tal som sig bör på ett jubileum. Vad vi inte visste var att före 101 årsjubileet skulle vi ha bytt partiledare.
Det är en häftig process som pågår i Centerpartiet just nu. Idag fick jag veta att på den plats där Centerpartiet föddes för 100 år sedan, hemma hos Carl Berglund i Falköping, passerar alla tre partiledarkandidaterna de närmaste dagarna för att presentera sig.
Centerpartiet föddes som en protest mot högerns alltför starka inflytande på landsbygden och även en protest mot alltför starkt socialdemokratiska strömningar i städerna. Också idag tampas vi med hur vi ska förhålla oss till landet och staden, vi blir hjälplös fast i en geografi som andra partier inte blir lika lätt. Samtidigt vet vi att, om vi lättar från det geografiska förhållningssättet riskerar också en del av Centerpartiets själ att gå förlorad.
Avfolkning och glesbygdsproblem är ett dagligt samtalsämne i politiken. De flesta kommuner i Sverige tappar befolkning och har uppenbara svårigheter att finansiera välfärden. Det finns ett stort utrymme för de partier som vill ta sig an dessa frågor. Det finns också en helt annan möjlighet att vända glesbygdsproblem till möjligheter idag, än vad som var fallet för tio år sedan. Mäniskor längtar till landet, mat och matkvalité står högt på listan över vad som är viktigt i människors vardag. Friluftsliv, motion, yoga och retreat är mer inne än någonsin och försutsätter att det finns tysta, natursköna områden där människor kan få utlopp för de behov som många gånger saknats i den moderna människans stressade storstadsliv. Skogsråvara och åkermark är en hetare än någonsin, eftersom allt fler kapitalister har insett att värdet bara kommer att öka i takt med att miljömedvetenheten ökar och oljereserverna minskar i världen.
Samtidigt händer det alldeles för lite. Avfolkningen fortsätter och glesbygdsproblemen förvärras. Människor upplever inte att det finns någon kraft, något parti eller några ledare som vill " ta tag i" landsbygdsfrågorna. Jag tror att det finns flera möjliga strategier för Centerpartiet att närma sig frågorna. Den partiledare som ska väljas i Åre i september måste välja rätt strategi, annars går det åt skogen med både landsbygden och Centerpartiet.
1. En strategi kan vara att helt släppa landsbygsperspektivet och bli ett parti bland andra. Ett liberalt parti med stabila grundvärderingar inom skolan, sjukvården och omsorgen. Vi slåss för mänskliga rättigheter, en human flyktingpolitik, en generös biståndspolitik. Vi arbetar för integration, jämställdhet och fortsätter flytta fram positionerna när det gäller HBT-frågor. Vi fortsätter att arbeta för goda villkor för näringslivet. Det skulle kunna vara en strategi som håller ganska långt, men det är inte helt säkert att Centerpartiet skulle dra ett längre strå än Folkpartiet med en sådan allmänliberal hållning. Jag tycker mig skönja medlemmar i Centerpartiet som tror på den linjen. Om Centerpartiet väljer en sådan linje kan jag leva med det. Men på sikt kanske jag lika gärna skulle rösta på Folkpartiet.
2. En andra strategi skulle vara att bli en slags allmän slagskämpe för landsbgdens folk. Vi arbetar i hop med Hem och Skola och Hela Sverige ska leva för att behålla alla byskolor till varje pris. Vi ordnar protestmöten när bensinstationer och banker lägger ner och gör oss till tolk för ett allmänt misnöje med tillståndet på landsbygden. Den hållingen hör man ganska sällan i Centerpartiet numera, men den finns. Och när ladsbygdsminister Eskil Erlansson får kritik för att han inte gör tillräckligt för landsbygden så är det ofta denna stategi som människor hänvisar till och drömmer om. Den strategin har en och annan sosse försökt klistra på Centerpartiet i valrörelsen och försökt sänka vårt självförtroende genom att upprepa att "vi känner inte igen Centerpartiet". Inget parti kan rädda alla byskolor där lärare, elever och föräldrar slutar. Inget parti kan rädda bensinstationer som inte anser sig ha råd med en etanol- eller biogaspump. Inget parti kan rädda små postkontor, banker och livsmedelsbutiker som ingen besöker. En strategi där Centerpartiet blir ett parti för att rädda landsbygden från förändringar finns inte.
3. Idag hörde jag ett radioprogram i Radio Väst där man gjorde ett stort nummer av en ung lovande musiker från Trollhättan som skulle flytta till Göteborg. Reportern ställde fråga efter fråga och manglade den stackars killen om varför han sviker Trollhättan och drar till Göteborg. Just nu byggs dubbelspår på järnväg mellan Göteborg och Trollhättan, vilket gör att alltfler människor planerer sin vardag efter att kunna pendla varje dag mellan dessa båda orter. Avstånden krymper. Det leder till att en del flyttar, medan andra får ökade möjligheter att komma tillbaka. Och det är där nånstans Centerpartiet måste formulera en strategi. Precis som i vilket företag som helst. Vilka kommer tillbaka till Bengtsfors, Säffle och Nössemark och investerar ?
Frågan är ju inte OM dom kommer- de som ska förädla skogen som bara ökar i värde, de som ska bygga retreatanläggningar eller satsa på ekoturism. Frågan är NÄR de kommer tillbaka och om vi som blivnde grannar och beslutsfattare tar emot dem med öppna armar- de som vill bygga vindkraftverk eller satsa på nya hotell och restauranger på landsbygden? Jag möter åtskilliga som överklagar så fort de ska byggas en väg, säljas en tomt, sökas ett bygglov eller i övrigt planeras för ny verksamhet på landet. Handen på hjärtat- orkar vi som centerpartister alltid vara konsekventa ? Samtidigt kommer det alltid att finnas ungdomar och medelålders mitt i karriären som kräver goda kommunikationer till Göteborg. Inget hushåll och inget företag kan leva på självhushåll. Starka regioner som i god samstämmighet med regeringen kan plocka fram medel till höghastighetståg och Europakorridorer kommer att vara nödvändgt. Jag har bland annat drivit frågan om att Västra Götalandsregionen ska gå samman med Värmland i en stor och slagkraftig västsvensk region. Argumenten emot kommer exempelvis från norra Bohuslän som inte vill ingå i en region med ännu mer landsbygd. Jag tror att landsbygd ställs mot landsbygd alltför ofta och många politiska ledare tvekar att kliva fram och ta en bredare strid för landsbygden. Väljarna har märkt att Centerpartiet inte alltid orkat vara konsekventa.
Ibland har jag funderat om det skulle ha funnits ett alternativ till den avfolkning vi ser och har sett under decennier? Förutsatte vår välfärdsmodell avfolknig och flyttlasspolitik? Det finns forskare som har ställt sig frågan om det skulle ha gått att hitta en slags bondeväg till kapitalism ? Paradoxen är ju att Sverige som hade den starkaste bondeklassen i Europa samtidigt har haft mest socialism, mest centralism och strukturrationaliseringar än de flesta andra jämförbara länderna. Kunde Carl Berglund och hans kompisar på 1910-talet ha agerat på annat sätt? Tänker också på senare centerledare som kompromissat sig fram genom hela 1900-talet, som tagit ansvar i den rådande situationen under 30-talskrisen, under oljekrisen på 70-talet, under 90-talskrisen och nu under finanskrisen. Vi har kohandlat, kompromissat och genomfört uppgörelser om alt från försvar till energipolitik och därmed jobbat bredare än något annat parti. Låt oss se till att vi är med och kohandlar, kompromissar och skriver uppörelser också i framtiden. Centerpartiet har inget att tjäna på att vare sig vara finrumsliberaler eller bypolitiker. Vi ska vara statsmän!
Det är en häftig process som pågår i Centerpartiet just nu. Idag fick jag veta att på den plats där Centerpartiet föddes för 100 år sedan, hemma hos Carl Berglund i Falköping, passerar alla tre partiledarkandidaterna de närmaste dagarna för att presentera sig.
Centerpartiet föddes som en protest mot högerns alltför starka inflytande på landsbygden och även en protest mot alltför starkt socialdemokratiska strömningar i städerna. Också idag tampas vi med hur vi ska förhålla oss till landet och staden, vi blir hjälplös fast i en geografi som andra partier inte blir lika lätt. Samtidigt vet vi att, om vi lättar från det geografiska förhållningssättet riskerar också en del av Centerpartiets själ att gå förlorad.
Avfolkning och glesbygdsproblem är ett dagligt samtalsämne i politiken. De flesta kommuner i Sverige tappar befolkning och har uppenbara svårigheter att finansiera välfärden. Det finns ett stort utrymme för de partier som vill ta sig an dessa frågor. Det finns också en helt annan möjlighet att vända glesbygdsproblem till möjligheter idag, än vad som var fallet för tio år sedan. Mäniskor längtar till landet, mat och matkvalité står högt på listan över vad som är viktigt i människors vardag. Friluftsliv, motion, yoga och retreat är mer inne än någonsin och försutsätter att det finns tysta, natursköna områden där människor kan få utlopp för de behov som många gånger saknats i den moderna människans stressade storstadsliv. Skogsråvara och åkermark är en hetare än någonsin, eftersom allt fler kapitalister har insett att värdet bara kommer att öka i takt med att miljömedvetenheten ökar och oljereserverna minskar i världen.
Samtidigt händer det alldeles för lite. Avfolkningen fortsätter och glesbygdsproblemen förvärras. Människor upplever inte att det finns någon kraft, något parti eller några ledare som vill " ta tag i" landsbygdsfrågorna. Jag tror att det finns flera möjliga strategier för Centerpartiet att närma sig frågorna. Den partiledare som ska väljas i Åre i september måste välja rätt strategi, annars går det åt skogen med både landsbygden och Centerpartiet.
1. En strategi kan vara att helt släppa landsbygsperspektivet och bli ett parti bland andra. Ett liberalt parti med stabila grundvärderingar inom skolan, sjukvården och omsorgen. Vi slåss för mänskliga rättigheter, en human flyktingpolitik, en generös biståndspolitik. Vi arbetar för integration, jämställdhet och fortsätter flytta fram positionerna när det gäller HBT-frågor. Vi fortsätter att arbeta för goda villkor för näringslivet. Det skulle kunna vara en strategi som håller ganska långt, men det är inte helt säkert att Centerpartiet skulle dra ett längre strå än Folkpartiet med en sådan allmänliberal hållning. Jag tycker mig skönja medlemmar i Centerpartiet som tror på den linjen. Om Centerpartiet väljer en sådan linje kan jag leva med det. Men på sikt kanske jag lika gärna skulle rösta på Folkpartiet.
2. En andra strategi skulle vara att bli en slags allmän slagskämpe för landsbgdens folk. Vi arbetar i hop med Hem och Skola och Hela Sverige ska leva för att behålla alla byskolor till varje pris. Vi ordnar protestmöten när bensinstationer och banker lägger ner och gör oss till tolk för ett allmänt misnöje med tillståndet på landsbygden. Den hållingen hör man ganska sällan i Centerpartiet numera, men den finns. Och när ladsbygdsminister Eskil Erlansson får kritik för att han inte gör tillräckligt för landsbygden så är det ofta denna stategi som människor hänvisar till och drömmer om. Den strategin har en och annan sosse försökt klistra på Centerpartiet i valrörelsen och försökt sänka vårt självförtroende genom att upprepa att "vi känner inte igen Centerpartiet". Inget parti kan rädda alla byskolor där lärare, elever och föräldrar slutar. Inget parti kan rädda bensinstationer som inte anser sig ha råd med en etanol- eller biogaspump. Inget parti kan rädda små postkontor, banker och livsmedelsbutiker som ingen besöker. En strategi där Centerpartiet blir ett parti för att rädda landsbygden från förändringar finns inte.
3. Idag hörde jag ett radioprogram i Radio Väst där man gjorde ett stort nummer av en ung lovande musiker från Trollhättan som skulle flytta till Göteborg. Reportern ställde fråga efter fråga och manglade den stackars killen om varför han sviker Trollhättan och drar till Göteborg. Just nu byggs dubbelspår på järnväg mellan Göteborg och Trollhättan, vilket gör att alltfler människor planerer sin vardag efter att kunna pendla varje dag mellan dessa båda orter. Avstånden krymper. Det leder till att en del flyttar, medan andra får ökade möjligheter att komma tillbaka. Och det är där nånstans Centerpartiet måste formulera en strategi. Precis som i vilket företag som helst. Vilka kommer tillbaka till Bengtsfors, Säffle och Nössemark och investerar ?
Frågan är ju inte OM dom kommer- de som ska förädla skogen som bara ökar i värde, de som ska bygga retreatanläggningar eller satsa på ekoturism. Frågan är NÄR de kommer tillbaka och om vi som blivnde grannar och beslutsfattare tar emot dem med öppna armar- de som vill bygga vindkraftverk eller satsa på nya hotell och restauranger på landsbygden? Jag möter åtskilliga som överklagar så fort de ska byggas en väg, säljas en tomt, sökas ett bygglov eller i övrigt planeras för ny verksamhet på landet. Handen på hjärtat- orkar vi som centerpartister alltid vara konsekventa ? Samtidigt kommer det alltid att finnas ungdomar och medelålders mitt i karriären som kräver goda kommunikationer till Göteborg. Inget hushåll och inget företag kan leva på självhushåll. Starka regioner som i god samstämmighet med regeringen kan plocka fram medel till höghastighetståg och Europakorridorer kommer att vara nödvändgt. Jag har bland annat drivit frågan om att Västra Götalandsregionen ska gå samman med Värmland i en stor och slagkraftig västsvensk region. Argumenten emot kommer exempelvis från norra Bohuslän som inte vill ingå i en region med ännu mer landsbygd. Jag tror att landsbygd ställs mot landsbygd alltför ofta och många politiska ledare tvekar att kliva fram och ta en bredare strid för landsbygden. Väljarna har märkt att Centerpartiet inte alltid orkat vara konsekventa.
Ibland har jag funderat om det skulle ha funnits ett alternativ till den avfolkning vi ser och har sett under decennier? Förutsatte vår välfärdsmodell avfolknig och flyttlasspolitik? Det finns forskare som har ställt sig frågan om det skulle ha gått att hitta en slags bondeväg till kapitalism ? Paradoxen är ju att Sverige som hade den starkaste bondeklassen i Europa samtidigt har haft mest socialism, mest centralism och strukturrationaliseringar än de flesta andra jämförbara länderna. Kunde Carl Berglund och hans kompisar på 1910-talet ha agerat på annat sätt? Tänker också på senare centerledare som kompromissat sig fram genom hela 1900-talet, som tagit ansvar i den rådande situationen under 30-talskrisen, under oljekrisen på 70-talet, under 90-talskrisen och nu under finanskrisen. Vi har kohandlat, kompromissat och genomfört uppgörelser om alt från försvar till energipolitik och därmed jobbat bredare än något annat parti. Låt oss se till att vi är med och kohandlar, kompromissar och skriver uppörelser också i framtiden. Centerpartiet har inget att tjäna på att vare sig vara finrumsliberaler eller bypolitiker. Vi ska vara statsmän!
måndag 8 augusti 2011
Fem skäl att välja Anna-Karin Hatt!
1. Sverige behöver en västsvensk partiledare
Jag möter ofta uppfattningen att Västsverige har alltför få företrädare i riksdag och regering. Västsvenska Handelskammaren brukar till och med presentera rapporter om hur eländigt det är. Historien säger att götarna hade övertaget när nationen Sverige skulle bildas, men samma götar insåg att huvudstaden skulle ligga i Stockholm, annars skulle svearna inte ställa upp på fusionen. Konsekvensen blev att svearna bestämmer lite mer än vad vi götar egentligen kan acceptera.
Sedan Åsa Torstensson slutade som infrastrukturminister är det en person mindre som bryr sig om Västsverige i regeringen. Anna-Karin Hatt som är region- och IT-minister tillhör en av de få i regeringen som har anknytning till Västsverige. Nu har Centerpartiet chansen att utse henne till partiledare. Det behövs fler partiledare som har förankring i vår del av Sverige. (Folkpartiets partiledare Jan Björklund är visserligen västgöte, men i övrigt är hans parti ganska Stockholmsfixerat.) Anna-Karin växte upp i Hylte i Halland och studerade också vid Göteborgs Universitet under några år på 90-talet.
2. Världen och EU behöver en internationalist!
Anna-Karin har god kännedom om och är väl förankrad i nordisk politik, inte minst sedan den period då hon var president i Nordiska Centerungdomens förbund. Kontakter med våra nordiska grannländer är vardag för en partiledare.
Som aktiv i Centerpartiets Ungdomsförbund under 90-talet tillhörde Anna-Karin den grupp av ungdomar som insåg behovet av att snabbt få inflytande i de olika nätverk som följde med ett färskt svenskt medlemsskap i EU, t ex den liberala ungdomsgruppen LYMEC. Jag skulle åka med Anna-Karin på en LYMEC-resa till Frankfurt vid ett tillfälle. Tyvärr missade jag flyget så Anna-Karin fick åka dit och förhandla själv.
Anna-Karin har ett internationellt engagemang. Under några veckor 1995 reste vi tillsammans ii södra Afrika. Det var ingen slump att Anna-Karin var utsedd av CUF:s förbundsstyrelse att sköta de internationella frågorna. Hon hade och har ett starkt rättvisepatos. När fattiga människor i södra Afrika behöver hjälp att göra sig kvitt från apartheidpolitiken ska vi sträcka ut en hand.
3. Centerpartiet behöver en proffsförhandlare!
Anna-Karin och jag kom till regeringskvarteren i Namibias huvudstad Windhoek. Det var en synnerligen världsvan 23-åring jag hade vid min sida. Inför en imponerad Afrikansk utbildningsminister drog Anna-Karin upp riktlinjerna för hur CUF:s biståndsprojekt i form av en skola skulle överlämnas och drivas vidare i statlig regi. Redan då förstod jag att Anna-Karin skulle gå långt. Det är viktigt med en vidsynt och globalt inriktad partiledare som behärskar internationell diplomati när den är som svårast.
Anna-Karin Hatt är den mest lämpliga partiledaren för Centerpartiet. Hon har den erfarenhet som krävs för att leda ett parti i regeringsställning. Vardagen för Centerpartiets ledare innebär mestadels överläggningar och förhandlingar i regeringen. Det är svårt att bli partiledare utan regeringsvana - i alla fall om man ska väljas mitt under en period i regering.
Att förnya organisationen har nämnts som en viktig uppgift för en partiledare. Snälla centerpartister runtom i detta land! Nog för att Maud Olofsson hade många goda idéer om hur partiet skulle förnya sina arbetsformer och ha snyggare gardiner på våra centerexpeditioner. (Maud är extremt intresserad av textil och design vilket hon ska ha all heder av!) men ställ inga krav på att en ny partiledare ska ägna sig åt organisationen. Vi ska ha ökad jämställdhet i partier, fler nya svenskar på valbara platser och överhuvudtaget öppna upp partiet. I det arbetet är partiledaren en viktig symbol. Men kräv inte att en partiledare ska ägna sig åt stadgearbete eller i övrigt lägga tid på organisationsarbete!
Fram till valet av partiledare sker ska vi givetvis nagelfara eventuella politiska skillnader. På den punkten har media och andra granskare skärpt sig de senaste dagarna och börjat analysera de skillnader i åsikter som finns mellan partiledarkandidaterna. Dock ska man komma ihåg att ingen partiledare kan gå utanför ramarna. Den politiska inriktningen slår centerstämman fast och den dagliga politiska utvecklingen styrs av partistyrelsen och riksdagsgruppen, liksom av aktiva kommun- och landstingsföreträdare. Ingen partiledare kan hitta på en egen och ny politisk linje utan att ha partiet med sig. Då riskerar man att göra en Mona Sahlin.
4. Medborgarna behöver konsekventa kompromisser
Det enda som en partiledare ska ägna sig åt själv är förhandlingarna i den lilla krets av andra statsråd och partiledare som sker i någon form varje vecka. Dörren stängs och det finns ingen centerstämma att fråga och inga pressekreterare som kan hjälpa till. Då är man helt själv med ett mycket stort ansvar. En partiledare kan inte komma ut från ett sådant sammanträde förrän man kompromissat bort tillräckligt mycket för att de andra partiledarna ska vara nöjda samtidigt som man förhandlat till sig tillräckligt mycket för att resultatet ska kallas centerframgång bland väljare och bland kritiska centermedlemmar.
Valet av partiledare handlar om förmågan att kommunicera ett budskap, men jag tycker att de argumenten varit alltför dominerande hittills i den interna diskussionen. Att kommunicera budskapet får en partiledare hjälp av andra med. Dussintal av medhjälpare ägnar tid åt det varje dag. De flesta intervjuerna får en partiledare, via pressekreterare, tacka nej till. De som genomförs klipps från minuter till sekunder och de flesta svenskar har varken sett eller hört nyhetsinslaget. Vilka sammanhang som partiledaren långsiktigt ska synas i hinner partiledaren heller aldrig fundera över. Det sköter medarbetarna. Att förmedla ett budskap är ytterst en mycket långsiktig fråga som handlar om politisk kurs och om förmågan att vara konsekvent, inte vad man säger i det dagliga bruset.
5. Svensk politik behöver Anna-Karin Hatt!
Helt nyligen berättade Anna-Karin öppenhjärtligt om sin pappas psykiska sjukdom i Expressen. Det vittnar om att Anna-Karin har en inre styrka. Det är viktigt att ha förmågan att vädra det som är jobbigt i den egna vardagen och det som var svårt när man var barn. Det är nog avgörande för att också behärska de svåraste förhandlingarna i de stora sammanhangen. En partiledare måste ha den typen av mognad!
Jag möter ofta uppfattningen att Västsverige har alltför få företrädare i riksdag och regering. Västsvenska Handelskammaren brukar till och med presentera rapporter om hur eländigt det är. Historien säger att götarna hade övertaget när nationen Sverige skulle bildas, men samma götar insåg att huvudstaden skulle ligga i Stockholm, annars skulle svearna inte ställa upp på fusionen. Konsekvensen blev att svearna bestämmer lite mer än vad vi götar egentligen kan acceptera.
Sedan Åsa Torstensson slutade som infrastrukturminister är det en person mindre som bryr sig om Västsverige i regeringen. Anna-Karin Hatt som är region- och IT-minister tillhör en av de få i regeringen som har anknytning till Västsverige. Nu har Centerpartiet chansen att utse henne till partiledare. Det behövs fler partiledare som har förankring i vår del av Sverige. (Folkpartiets partiledare Jan Björklund är visserligen västgöte, men i övrigt är hans parti ganska Stockholmsfixerat.) Anna-Karin växte upp i Hylte i Halland och studerade också vid Göteborgs Universitet under några år på 90-talet.
2. Världen och EU behöver en internationalist!
Anna-Karin har god kännedom om och är väl förankrad i nordisk politik, inte minst sedan den period då hon var president i Nordiska Centerungdomens förbund. Kontakter med våra nordiska grannländer är vardag för en partiledare.
Som aktiv i Centerpartiets Ungdomsförbund under 90-talet tillhörde Anna-Karin den grupp av ungdomar som insåg behovet av att snabbt få inflytande i de olika nätverk som följde med ett färskt svenskt medlemsskap i EU, t ex den liberala ungdomsgruppen LYMEC. Jag skulle åka med Anna-Karin på en LYMEC-resa till Frankfurt vid ett tillfälle. Tyvärr missade jag flyget så Anna-Karin fick åka dit och förhandla själv.
Anna-Karin har ett internationellt engagemang. Under några veckor 1995 reste vi tillsammans ii södra Afrika. Det var ingen slump att Anna-Karin var utsedd av CUF:s förbundsstyrelse att sköta de internationella frågorna. Hon hade och har ett starkt rättvisepatos. När fattiga människor i södra Afrika behöver hjälp att göra sig kvitt från apartheidpolitiken ska vi sträcka ut en hand.
3. Centerpartiet behöver en proffsförhandlare!
Anna-Karin och jag kom till regeringskvarteren i Namibias huvudstad Windhoek. Det var en synnerligen världsvan 23-åring jag hade vid min sida. Inför en imponerad Afrikansk utbildningsminister drog Anna-Karin upp riktlinjerna för hur CUF:s biståndsprojekt i form av en skola skulle överlämnas och drivas vidare i statlig regi. Redan då förstod jag att Anna-Karin skulle gå långt. Det är viktigt med en vidsynt och globalt inriktad partiledare som behärskar internationell diplomati när den är som svårast.
Anna-Karin Hatt är den mest lämpliga partiledaren för Centerpartiet. Hon har den erfarenhet som krävs för att leda ett parti i regeringsställning. Vardagen för Centerpartiets ledare innebär mestadels överläggningar och förhandlingar i regeringen. Det är svårt att bli partiledare utan regeringsvana - i alla fall om man ska väljas mitt under en period i regering.
Att förnya organisationen har nämnts som en viktig uppgift för en partiledare. Snälla centerpartister runtom i detta land! Nog för att Maud Olofsson hade många goda idéer om hur partiet skulle förnya sina arbetsformer och ha snyggare gardiner på våra centerexpeditioner. (Maud är extremt intresserad av textil och design vilket hon ska ha all heder av!) men ställ inga krav på att en ny partiledare ska ägna sig åt organisationen. Vi ska ha ökad jämställdhet i partier, fler nya svenskar på valbara platser och överhuvudtaget öppna upp partiet. I det arbetet är partiledaren en viktig symbol. Men kräv inte att en partiledare ska ägna sig åt stadgearbete eller i övrigt lägga tid på organisationsarbete!
Fram till valet av partiledare sker ska vi givetvis nagelfara eventuella politiska skillnader. På den punkten har media och andra granskare skärpt sig de senaste dagarna och börjat analysera de skillnader i åsikter som finns mellan partiledarkandidaterna. Dock ska man komma ihåg att ingen partiledare kan gå utanför ramarna. Den politiska inriktningen slår centerstämman fast och den dagliga politiska utvecklingen styrs av partistyrelsen och riksdagsgruppen, liksom av aktiva kommun- och landstingsföreträdare. Ingen partiledare kan hitta på en egen och ny politisk linje utan att ha partiet med sig. Då riskerar man att göra en Mona Sahlin.
4. Medborgarna behöver konsekventa kompromisser
Det enda som en partiledare ska ägna sig åt själv är förhandlingarna i den lilla krets av andra statsråd och partiledare som sker i någon form varje vecka. Dörren stängs och det finns ingen centerstämma att fråga och inga pressekreterare som kan hjälpa till. Då är man helt själv med ett mycket stort ansvar. En partiledare kan inte komma ut från ett sådant sammanträde förrän man kompromissat bort tillräckligt mycket för att de andra partiledarna ska vara nöjda samtidigt som man förhandlat till sig tillräckligt mycket för att resultatet ska kallas centerframgång bland väljare och bland kritiska centermedlemmar.
Valet av partiledare handlar om förmågan att kommunicera ett budskap, men jag tycker att de argumenten varit alltför dominerande hittills i den interna diskussionen. Att kommunicera budskapet får en partiledare hjälp av andra med. Dussintal av medhjälpare ägnar tid åt det varje dag. De flesta intervjuerna får en partiledare, via pressekreterare, tacka nej till. De som genomförs klipps från minuter till sekunder och de flesta svenskar har varken sett eller hört nyhetsinslaget. Vilka sammanhang som partiledaren långsiktigt ska synas i hinner partiledaren heller aldrig fundera över. Det sköter medarbetarna. Att förmedla ett budskap är ytterst en mycket långsiktig fråga som handlar om politisk kurs och om förmågan att vara konsekvent, inte vad man säger i det dagliga bruset.
5. Svensk politik behöver Anna-Karin Hatt!
Helt nyligen berättade Anna-Karin öppenhjärtligt om sin pappas psykiska sjukdom i Expressen. Det vittnar om att Anna-Karin har en inre styrka. Det är viktigt att ha förmågan att vädra det som är jobbigt i den egna vardagen och det som var svårt när man var barn. Det är nog avgörande för att också behärska de svåraste förhandlingarna i de stora sammanhangen. En partiledare måste ha den typen av mognad!
tisdag 19 juli 2011
Att ta tillvara
Jag hånade alltid min mormor när hon tog tillvara alla inslagspapper på julafton som spridits över golvet när jultomten lämnat hennes tio barnbarn med alla julklappar. Mormor vek ihop papprena snyggt och stoppade dem i en ficka på en handsydd bonad med texten "papper och snören" som hängde på väggen i ett utrymme intill köket. Samma julklappspapper kunde dyka upp runt ett paket nästa jul. Nu håller jag på att bli likadan själv. När barnen har födelsedagskalas hopar sig inslagspappren på golvet i takt med att allt fler presenter packas upp. Reflexmässigt ha jag slängt allting eller i bästa fall källsorterat. Nu har jag alltmer upptäckt hur mycket jobb ( och hur dyrt ) det blir att först slänga en massa papper när någon i familjen fyller år för att sedan åka och köpa nytt papper när andra fyller år. Bättre att spara lite på det finaste pappret så sparar man tid, pengar och resurser! Precis som min mormor.
På semestern är det lättare att ägna sig åt resurshushållning i hemmet. När man jobbar och knappt hinner planera veckans måltider är det svårare. Jag gör små försök hela tiden. När jag hade överbliven vaniljsås häromdagen bestämde jag och dottern att baka vaniljbullar, dvs bullar med vailjsås inuti. Om vailjsåsen blvit stående i kylen ett par dagar längre hade vi fått slänga, nu kunde vaniljsåsen istället bli underbar fyllning i bullar att ha på stranden. Upptäckte överbliven vispgrädde som vi haft till en kladdkaka. I går kväll vid 22-tiden använde jag den grädden till degvätska i några bröd som barnen glatt tuggade i sig till frukost. Nu funderar jag på vad man gör med 4-5 övermogna bananer. Hittar ett recept på bananmuffins, där de kan komma till användning. När det blir köttfärssås över efter en spagettilunch blir det köttfärspaj dagen därpå. Ja, de flesta mammor och pappor försöker nog ta tillvara om de kan. Men vi slänger alldeles för mycket i Sverige. En hel del politiker har börjat reagera och även satt upp mål för åtgärder.
Vi människor har en uråldrig drivkraft att ta tillvara. Bläddrade i går i en bok om torparlivet på 1800-talet. Då behövde man inte påminna om att ta tillvara. Då var hushållning avgörande för att klara livhanken. I dag har vi överflöd och ingen svälter om vi slänger en deciliter grädde i varje hushåll varje dag, året om. Kan vi inte strunta i det gamla trista snacket om att ta tillvara ? De fattiga i Afrika kan ändå inte få nytta av vår överblivna grädde. De som ska ta hand om matsvinn och sopor ska också ha jobb. Dessutom gör vi ju biogas som blir fordonsbränsle i våra fordon av matrester nuförtien. Så vad är problemet ?
För något år sedan fastnade jag vid ett TV-program som handlade om hur fattiga människor utanför Kairo tog tillvara sopor från de rikas överflöd och gjorde produkter som kunde säljas dyrt till samma rika människor. Lila plastbitar sorterades ut ur sophögarna och smältes ner och blev till tjusiga lila plastgalgar. Rosa pappersbitar letades fram ur sophögarna, torkades och gjordes om till exklusiva brevpapper som pyntade skyltfönstern hos de mest erkända bokhandlarna i London. Tygbitar sorterades ut, tvättades, syddes ihop och stoppades och blev till nallebjörnar som såldes dyrt till väbeställda barn i New York. Så visst går det att skapa kretslopp och tjäna riktigt stora pengar på sånt som en del av befolkningen slänger och som någon annan del av befolkningen kan ta om hand. Dessutom tycker jag INTE att man ska moralisera över människors konsumtion som sådan. Vill man leva loppan och slösa så är det upp till var och en. Men, den som slösar kommer alltid att bli förloraren. Ett land som slösar, en kommun som slösar eller ett hushåll som slösar tappar utvecklingskraft, tappar i konkurrenskraft medan den som tar tillvara kan göra mer för samma pengar. Den som är smartast vinner.
Om de fattiga i Kairo helt enkelt är bättre på att ta tillvara än- låt oss säga- de rika i Göteborg, ja då är det ju inte så konstigt om egyptiska företag i slutändan ökar sin tillväxt medan vår minskar. Vi tappar jobben och Egypten vinner. Troligen är det en del av det vi ser i världsekonomin just nu. Indier och kineser som tar våra jobb. Rika EU-länder som går på knäna. Jag får nog baka de där bananmuffinsen i eftermiddag.
På semestern är det lättare att ägna sig åt resurshushållning i hemmet. När man jobbar och knappt hinner planera veckans måltider är det svårare. Jag gör små försök hela tiden. När jag hade överbliven vaniljsås häromdagen bestämde jag och dottern att baka vaniljbullar, dvs bullar med vailjsås inuti. Om vailjsåsen blvit stående i kylen ett par dagar längre hade vi fått slänga, nu kunde vaniljsåsen istället bli underbar fyllning i bullar att ha på stranden. Upptäckte överbliven vispgrädde som vi haft till en kladdkaka. I går kväll vid 22-tiden använde jag den grädden till degvätska i några bröd som barnen glatt tuggade i sig till frukost. Nu funderar jag på vad man gör med 4-5 övermogna bananer. Hittar ett recept på bananmuffins, där de kan komma till användning. När det blir köttfärssås över efter en spagettilunch blir det köttfärspaj dagen därpå. Ja, de flesta mammor och pappor försöker nog ta tillvara om de kan. Men vi slänger alldeles för mycket i Sverige. En hel del politiker har börjat reagera och även satt upp mål för åtgärder.
Vi människor har en uråldrig drivkraft att ta tillvara. Bläddrade i går i en bok om torparlivet på 1800-talet. Då behövde man inte påminna om att ta tillvara. Då var hushållning avgörande för att klara livhanken. I dag har vi överflöd och ingen svälter om vi slänger en deciliter grädde i varje hushåll varje dag, året om. Kan vi inte strunta i det gamla trista snacket om att ta tillvara ? De fattiga i Afrika kan ändå inte få nytta av vår överblivna grädde. De som ska ta hand om matsvinn och sopor ska också ha jobb. Dessutom gör vi ju biogas som blir fordonsbränsle i våra fordon av matrester nuförtien. Så vad är problemet ?
För något år sedan fastnade jag vid ett TV-program som handlade om hur fattiga människor utanför Kairo tog tillvara sopor från de rikas överflöd och gjorde produkter som kunde säljas dyrt till samma rika människor. Lila plastbitar sorterades ut ur sophögarna och smältes ner och blev till tjusiga lila plastgalgar. Rosa pappersbitar letades fram ur sophögarna, torkades och gjordes om till exklusiva brevpapper som pyntade skyltfönstern hos de mest erkända bokhandlarna i London. Tygbitar sorterades ut, tvättades, syddes ihop och stoppades och blev till nallebjörnar som såldes dyrt till väbeställda barn i New York. Så visst går det att skapa kretslopp och tjäna riktigt stora pengar på sånt som en del av befolkningen slänger och som någon annan del av befolkningen kan ta om hand. Dessutom tycker jag INTE att man ska moralisera över människors konsumtion som sådan. Vill man leva loppan och slösa så är det upp till var och en. Men, den som slösar kommer alltid att bli förloraren. Ett land som slösar, en kommun som slösar eller ett hushåll som slösar tappar utvecklingskraft, tappar i konkurrenskraft medan den som tar tillvara kan göra mer för samma pengar. Den som är smartast vinner.
Om de fattiga i Kairo helt enkelt är bättre på att ta tillvara än- låt oss säga- de rika i Göteborg, ja då är det ju inte så konstigt om egyptiska företag i slutändan ökar sin tillväxt medan vår minskar. Vi tappar jobben och Egypten vinner. Troligen är det en del av det vi ser i världsekonomin just nu. Indier och kineser som tar våra jobb. Rika EU-länder som går på knäna. Jag får nog baka de där bananmuffinsen i eftermiddag.
söndag 10 juli 2011
Frankrike- enklare och mer komplicerat på samma gång
Efter en semesterresa funderar man alltid en stund. Jämför med Sverige. Och kommer snabbt på att det finns skillnader. Har nyligen kommit hem från Frankrike. Detta kulturland som saknar motstycke i Västsvärlden. Till Paris kommer nästan 30 miljoner besökare varje år- 6 miljoner av dem åker upp i Eifeltornet. Så även jag. För tredje gången i mitt liv hade jag köat, snällt betalat en ansenlig summa för att se utsikten över den franska kulturen. Man blir tvungen att fråga sig. Vad är det som drar?
Frankrike är enkelt och komplicerat på samma gång. Spår av storhetstid och enkel vardag i vaje kvarter.
Man blir trött i huvudet av alla rader av pampiga byggnader. Inte bara Eifeltornet, Triumfbågen och Notre Dame och alla de andra världskända byggnaderna. Varje fastighet, varje byggnad längs Paris gator är som ett slott eller en kyrka. Vad sägs om ett armemuséeum som är 200 meter långt och ser ut som ett större slott. Det uppfördes som hotell under Napoleons tid.
Mellan alla pampiga husväggar tycks vardagen vara mycket enklare än vad vi svenskar är vana vid. En murare i skitig arbetarovarall krälar längs trottoarkanten med en murskrapa för att försöka laga ett par trasiga betongbitar. I Sverige hade man lagat hela trottoaren på en gång. Rivit och byggt nytt. Och förlorat ett kulturarv på köpet.
Folk tar sin frukost på ett sunkigt café- en kaffe och en croissant innehåller knappast något av det som Svenska Folkhälsoinstitutet skulle rekommendera som goda kostvanor. Men fransmännen älskar sina sunkiga caféer och croissanterna är onekligen goda. I Sverige äter vi inga croissanter till frukost, inte ens ett wienerbröd eller en kanelbulle. Vi äter lydigt vår filmjölk. Vet inte om vi mår bättre för det.
De franska ballkongerna och de tjusiga formationerna längs de pampiga byggnaderna kan inte dölja att fasadfärgen spricker på sina håll. Elkaplar och tellefonledningar hänger utanpå. Skulle aldrig tolereras i Sverige, där vi underhåler vi våra miljonprogram, drar in bredband och förnyar värmesystem i varje byggnad allt eftersom. Metodiskt och politiskt korrekt. Men det känns som vi förlorar något på vägen.
Kulturarvet är alltid närvarande i Frankrike. Sitter på trappan uppe vid Sacré- Coeur. En trubadur underhåller och ropar "welcome to Paris" samtidigt som han drar fingrarna över sin gitarr. Några yttrligare artister gör sitt för att dra uppmärksamheten till sig. I Sverige har vi också gatumusikanter eller andra som försöer tjäna pengar spontant på turister. Men det är mer sparsamt och framför allt inte lika accepterat.
Fransmännen vårdar sitt kulturarv. Kanske till priset av modernitet och effektiv infrastruktur. Men vad händer i ett land som inte vårdar sitt kulturarv och i stället lägger all kraft på modernitet och effektiv infrastruktur ?! Till slut har Sverige misslyckats med både och. I Frankrike är det inget fel på modeniteten när det väl gäller. Åker den sk Solens väg mellan Cannes och till Bourgogne-distriktet på bara några timmar.
Besöker den lilla byn Vezelay, som är slutmålet för alla de som vandrar pilgrimsleden mellan Spanien och Frankrike. En enkel liten stenby med enkla byggnader för restauranger, caféer och matbutiker. Och förstås- mitt i allt tornar en fantastisk klosterkyrka med enorma kulturskatter.
Kulturen håller ihop samhällen. Det har jg hört förut. Och säkert sagt själv. Men aldrig fattat innebörden av. Nu förstår jag mer.
Frankrike är enkelt och komplicerat på samma gång. Spår av storhetstid och enkel vardag i vaje kvarter.
Man blir trött i huvudet av alla rader av pampiga byggnader. Inte bara Eifeltornet, Triumfbågen och Notre Dame och alla de andra världskända byggnaderna. Varje fastighet, varje byggnad längs Paris gator är som ett slott eller en kyrka. Vad sägs om ett armemuséeum som är 200 meter långt och ser ut som ett större slott. Det uppfördes som hotell under Napoleons tid.
Mellan alla pampiga husväggar tycks vardagen vara mycket enklare än vad vi svenskar är vana vid. En murare i skitig arbetarovarall krälar längs trottoarkanten med en murskrapa för att försöka laga ett par trasiga betongbitar. I Sverige hade man lagat hela trottoaren på en gång. Rivit och byggt nytt. Och förlorat ett kulturarv på köpet.
Folk tar sin frukost på ett sunkigt café- en kaffe och en croissant innehåller knappast något av det som Svenska Folkhälsoinstitutet skulle rekommendera som goda kostvanor. Men fransmännen älskar sina sunkiga caféer och croissanterna är onekligen goda. I Sverige äter vi inga croissanter till frukost, inte ens ett wienerbröd eller en kanelbulle. Vi äter lydigt vår filmjölk. Vet inte om vi mår bättre för det.
De franska ballkongerna och de tjusiga formationerna längs de pampiga byggnaderna kan inte dölja att fasadfärgen spricker på sina håll. Elkaplar och tellefonledningar hänger utanpå. Skulle aldrig tolereras i Sverige, där vi underhåler vi våra miljonprogram, drar in bredband och förnyar värmesystem i varje byggnad allt eftersom. Metodiskt och politiskt korrekt. Men det känns som vi förlorar något på vägen.
Kulturarvet är alltid närvarande i Frankrike. Sitter på trappan uppe vid Sacré- Coeur. En trubadur underhåller och ropar "welcome to Paris" samtidigt som han drar fingrarna över sin gitarr. Några yttrligare artister gör sitt för att dra uppmärksamheten till sig. I Sverige har vi också gatumusikanter eller andra som försöer tjäna pengar spontant på turister. Men det är mer sparsamt och framför allt inte lika accepterat.
Fransmännen vårdar sitt kulturarv. Kanske till priset av modernitet och effektiv infrastruktur. Men vad händer i ett land som inte vårdar sitt kulturarv och i stället lägger all kraft på modernitet och effektiv infrastruktur ?! Till slut har Sverige misslyckats med både och. I Frankrike är det inget fel på modeniteten när det väl gäller. Åker den sk Solens väg mellan Cannes och till Bourgogne-distriktet på bara några timmar.
Besöker den lilla byn Vezelay, som är slutmålet för alla de som vandrar pilgrimsleden mellan Spanien och Frankrike. En enkel liten stenby med enkla byggnader för restauranger, caféer och matbutiker. Och förstås- mitt i allt tornar en fantastisk klosterkyrka med enorma kulturskatter.
Kulturen håller ihop samhällen. Det har jg hört förut. Och säkert sagt själv. Men aldrig fattat innebörden av. Nu förstår jag mer.
onsdag 8 juni 2011
Tidigarelägg satsning på Hamnbanan!
Idag kommer tidningsrubriker om en tidigareläggning av Hamnbanan i Göteborg. Det har förekommit rubriker förut och vissa debattörer i Sveriges Riksdag försöker göra frågan enkel genom att hänvisa till regeringen.
Hamnbanan till Göteborgs Hamn är av oerhört stor strategisk betydelse för hela Sveriges ekonomi och möjligheter till utveckling. Idag är sårbarheten stor när det gäller kapacitet till Göebogs Hamn. Vid minsta lilla störning försenas inte bara tranporterna. Korta perioder av avbrott i godsflödet kan leda till att utvcklingsmöjligheterna för svensk export och import dras undan. Företag väljer att gå ut med godset någon annan stans i Europa om man upplever att leverenserna in och ut från Göteborg inte är tillräckligt punktliga.
Jag kan upplysa trafikutskottets ordförande Anders Ygeman om att det redan för flera år sedan framfördes löften från västsvenskt håll om att medverka till förskottering för minskad sårbarhet och ökad kapacitet på Hamnbanan. Om Anders Ygeman gräver lite i arkiv och pappershögar kan han hitta flera (s)-företrädare i Västra Götaland och Göteborgs stad som skrivit under på någon form av regional medverkan i en satsning på Hamnbanan. Så lägg inte hela ansvaret på regeringen när dina egna partikamrater i regionen ännu inte gett besked om att fullfölja sina åtaganden!
Nu är det angeläget att alla god krafter samverkar för att tidigarelägga Hamnbanan. Enligt rapporter i media har Göteborgs stad redan tagit kliv framåt i ärendet idag. Det låter som att hamnen själv är beredda att lägga pangar och kanske även näringslivet i övrigt. Då kan inte Västra Götaandsregionen tveka, som borde vara den mest kraftfulla aktören i Västsverige.
Godsflödet på Hamnbanan avgör en stor del av hela Sveriges tillväxt och det är rimligt att vi som bor och lever i Västsverige demonstrerar att vi känner till behoven och vet värdet av nya satsningar. Då ökar möjligheterna att också regeringen anstränger sig.
Hamnbanan till Göteborgs Hamn är av oerhört stor strategisk betydelse för hela Sveriges ekonomi och möjligheter till utveckling. Idag är sårbarheten stor när det gäller kapacitet till Göebogs Hamn. Vid minsta lilla störning försenas inte bara tranporterna. Korta perioder av avbrott i godsflödet kan leda till att utvcklingsmöjligheterna för svensk export och import dras undan. Företag väljer att gå ut med godset någon annan stans i Europa om man upplever att leverenserna in och ut från Göteborg inte är tillräckligt punktliga.
Jag kan upplysa trafikutskottets ordförande Anders Ygeman om att det redan för flera år sedan framfördes löften från västsvenskt håll om att medverka till förskottering för minskad sårbarhet och ökad kapacitet på Hamnbanan. Om Anders Ygeman gräver lite i arkiv och pappershögar kan han hitta flera (s)-företrädare i Västra Götaland och Göteborgs stad som skrivit under på någon form av regional medverkan i en satsning på Hamnbanan. Så lägg inte hela ansvaret på regeringen när dina egna partikamrater i regionen ännu inte gett besked om att fullfölja sina åtaganden!
Nu är det angeläget att alla god krafter samverkar för att tidigarelägga Hamnbanan. Enligt rapporter i media har Göteborgs stad redan tagit kliv framåt i ärendet idag. Det låter som att hamnen själv är beredda att lägga pangar och kanske även näringslivet i övrigt. Då kan inte Västra Götaandsregionen tveka, som borde vara den mest kraftfulla aktören i Västsverige.
Godsflödet på Hamnbanan avgör en stor del av hela Sveriges tillväxt och det är rimligt att vi som bor och lever i Västsverige demonstrerar att vi känner till behoven och vet värdet av nya satsningar. Då ökar möjligheterna att också regeringen anstränger sig.
lördag 28 maj 2011
Inte bara en fråga om Värmland
Idag efterfrågar Bohusläningen klara besked från partierna om Värmland och Västra Götalandsregionen ska gå samman eller ej. Tidigare har bland annat GT efterfrågat samma sak. Och flera partier har svarat, bland annat Centerpartiet. På regionstämman i torsdags fattade centerpartisterna beslut om att börja förhandla med Värmland.
Men Värmlandsfrågan handlar inte bara om Värmland, utan om synen på välfärd. Hur ska ett litet land som Sverige i Europas utkant, med en av världens äldsta befolkningar långsiktigt kunna upprätthålla en god välfärd? Vi ska konkurrera med stora och växande ekonomier som Brasilien, Indien och Kina. Deras konkurrensfördelar som låga löner, korta avstånd, stor befolkning och ett varmt klimat kommer aldrig att bli konkurrensfördelar för oss. Vår främsta konkurrensfördel är kunskap. Vi måste göra allt för att kompensera att vi är en liten befolkning i Europas utkant. Det gör vi genom att satsa på en god infrastruktur och genom starka regioner som uppmuntrar en flexibel arbetsmarknad. Små kommuner och landsting kommer inte att klara sig på egen hand. Det visar inte minst studier som gjorts i Värmland.
Alltför få debattörer bryr sig om regionfrågan. Men den är avgörande för morgondagens välfärd. Några enstaka debattörer gjorde påpekanden mitt i valrörelsen i Västra Götaland. Men det fick alltför lite genomslag.
Denna veckan blev det klart att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska fortsätta att styra Västra Götalandsregionen. Jag är orolig för att de mest ägnar sig åt att vara emot- emot privat vård, emot vägar och bilar och kanske även emot Värmland. Under tiden springer omvärlden förbi oss. Det gör att Västsveriges möjligheter att stå på egna ben minskar. Möjligheter till en egen stark konkurrenskraft slås undan. Värmland får söka bidrag i Stockholm och investerare tvekar att satsa i Västsverige. Det minskar våra möjligheter till en god välfärd. Medborgarna i Västra Götaland förtjänar bättre.
Men Värmlandsfrågan handlar inte bara om Värmland, utan om synen på välfärd. Hur ska ett litet land som Sverige i Europas utkant, med en av världens äldsta befolkningar långsiktigt kunna upprätthålla en god välfärd? Vi ska konkurrera med stora och växande ekonomier som Brasilien, Indien och Kina. Deras konkurrensfördelar som låga löner, korta avstånd, stor befolkning och ett varmt klimat kommer aldrig att bli konkurrensfördelar för oss. Vår främsta konkurrensfördel är kunskap. Vi måste göra allt för att kompensera att vi är en liten befolkning i Europas utkant. Det gör vi genom att satsa på en god infrastruktur och genom starka regioner som uppmuntrar en flexibel arbetsmarknad. Små kommuner och landsting kommer inte att klara sig på egen hand. Det visar inte minst studier som gjorts i Värmland.
Alltför få debattörer bryr sig om regionfrågan. Men den är avgörande för morgondagens välfärd. Några enstaka debattörer gjorde påpekanden mitt i valrörelsen i Västra Götaland. Men det fick alltför lite genomslag.
Denna veckan blev det klart att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska fortsätta att styra Västra Götalandsregionen. Jag är orolig för att de mest ägnar sig åt att vara emot- emot privat vård, emot vägar och bilar och kanske även emot Värmland. Under tiden springer omvärlden förbi oss. Det gör att Västsveriges möjligheter att stå på egna ben minskar. Möjligheter till en egen stark konkurrenskraft slås undan. Värmland får söka bidrag i Stockholm och investerare tvekar att satsa i Västsverige. Det minskar våra möjligheter till en god välfärd. Medborgarna i Västra Götaland förtjänar bättre.
tisdag 24 maj 2011
Om frihetskämpar och silkesharar
Idag skulle min morfar fyllt 103 år. Jag minns särskilt hans 85-årsdag den 24 maj 1993. Då var han fortfarande full av kraft. Han sa ofta att han ville uppleva millenieskiftet. Min morfar- Bertil Andersson- levde drygt två månader in på år 2000.
På sin 85-årsdag hade han stor mottagning i sin funkisvilla i Myggenäs på Tjörn. En stor samling herrar - också de i 80-årsåldern överlämnade presenter och blommor medan de påminde varandra om hur det var att göra lumpen på 20-talet och hur de genomlevde andra världskriget i beredskap.
Min morfar hade alltid en skräck för att bli frihetsberövad. Om och om igen berättade han om hur den svenska militären tog hans bildäck under kriget och därmed var utan bil på flera år. Han berättade om och om igen om släktingar och vänner som fann friheten i livet genom att gå till sjöss. Min morfar var en riktig frihetskämpe. I strid med sin ganska konservative far- Albin Andersson- argumenterade han för kvinnlig rösträtt. Tänk er tanken att ta strid med sin egen far om en sådan kontroversiell fråga- vi pratar om 1910-talets Sverige.
Min morfar var en stridens man hela sitt liv. Han hade inget till övers för människor som inte orkade ta strid för sin sak eller som inte rakryggat orkade stå för sitt ord. Idag skulle vi väl säga "mesig" eller "ryggradslös" om sådana människor. Morfar hade sitt eget uttryck. Han kunde komma hem från ett föreningsmöte, t ex ett styrelsemöte i skytteföreningen eller referera från möten i kommunhuset. Så fällde han en lång harrang av syrliga kommentarer om personer som inte orkat stå för en konsekvent linje. Min morfar hörde dåligt redan i tidig pensionsålder eftersom han varit aktiv skytt hela sitt liv utan att använda hörselskydd. Därför pratade han högt och ljudligt. Jag kan tydligt se hur han sätter sig bredvid mormor i köket i Myggenäs, pustar lite och tittar ut genom köksfönstret, låter blicken vila över åkrarna där man vid fint väder även kan skymta havet.
"Idag har jag haft att göra med en riktig silkeshare..." sa han med eftertryck.
På sin 85-årsdag hade han stor mottagning i sin funkisvilla i Myggenäs på Tjörn. En stor samling herrar - också de i 80-årsåldern överlämnade presenter och blommor medan de påminde varandra om hur det var att göra lumpen på 20-talet och hur de genomlevde andra världskriget i beredskap.
Min morfar hade alltid en skräck för att bli frihetsberövad. Om och om igen berättade han om hur den svenska militären tog hans bildäck under kriget och därmed var utan bil på flera år. Han berättade om och om igen om släktingar och vänner som fann friheten i livet genom att gå till sjöss. Min morfar var en riktig frihetskämpe. I strid med sin ganska konservative far- Albin Andersson- argumenterade han för kvinnlig rösträtt. Tänk er tanken att ta strid med sin egen far om en sådan kontroversiell fråga- vi pratar om 1910-talets Sverige.
Min morfar var en stridens man hela sitt liv. Han hade inget till övers för människor som inte orkade ta strid för sin sak eller som inte rakryggat orkade stå för sitt ord. Idag skulle vi väl säga "mesig" eller "ryggradslös" om sådana människor. Morfar hade sitt eget uttryck. Han kunde komma hem från ett föreningsmöte, t ex ett styrelsemöte i skytteföreningen eller referera från möten i kommunhuset. Så fällde han en lång harrang av syrliga kommentarer om personer som inte orkat stå för en konsekvent linje. Min morfar hörde dåligt redan i tidig pensionsålder eftersom han varit aktiv skytt hela sitt liv utan att använda hörselskydd. Därför pratade han högt och ljudligt. Jag kan tydligt se hur han sätter sig bredvid mormor i köket i Myggenäs, pustar lite och tittar ut genom köksfönstret, låter blicken vila över åkrarna där man vid fint väder även kan skymta havet.
"Idag har jag haft att göra med en riktig silkeshare..." sa han med eftertryck.
måndag 23 maj 2011
Lämnar (c) fältet fritt för (mp) eller tar vi egna initiativ ?
För en tid sedan skrev jag en debattartikel i Svenska Dagbladet där jag bland annat framförde kravet om att Centerpartiet ska bli bättre på maktinnehav än (s) och bättre på marknadsföring än (m). Den inriktningen rymmer förstås fler dimensioner. Inte minst ska vi vara medvetna om att fler partier gör anspråk på en sådan inriktning.
Idag får vi veta hur Mona Sahlin kuppades bort av sina egna. Genom valet av Håkan Juholt har Socialdemokraterna tappat greppet som Sveriges största parti och även missat möjligheteten att långsiktigt leda landet. Nu återstår frågan vilket parti som ska ta över när radarparet Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs gloria börjar dala.
Ett av mina favoritcitat är de som Victor Hugo uttalade redan på 1800-talet, nämligen "Det finns en kraft som är starkare än världens alla arméer och det är en idé vars tid har kommit". Många av de idéer som Centerpartiet står för uttrycks idag på ett tydligare sätt än någonsin tidigare.
I Västra Götalandsregionen har vi nyss haft omval. De flesta partier står stilla eller går något mandat fram eller bak. Med ett så lågt valdeltagande kan man i princip säga att inget har skett. En oroande tendens är att Sverigedemokraterna kliver fram ytterligare. Min tes om att den stora politiska striden kommer att stå mellan liberalism och konservatism förstärks.
Frågan vi måste ställa oss i Västra Götalandsregionen och i Sverige i stort är vilket parti som kommer att ha kraften att leda samhällsutvecklingen de närmaste åren? Ett krympande folkparti, ett krympande centerparti eller ett krympande kristdemokratisk parti har knappast kraften idag. Idag är Moderaterna det stora liberala partiet i svensk politik. Socialdemokraterna har låtit det ske och ökade utrymmet för (m) när de kuppade bort Mona Sahlin och istället utsåg Håkan Julholt till partiledare.
Miljöpartiets två nya språkrör försöker kliova fram och ta en större roll i politiken. Paradoxalt nog tycks striden stå mellan de partier som bäst kan fånga de miljöengagerade väljarna. Centerpartiet har alla möjligheter att kliva fram och göra det jobbet mycket bättre än (mp). Vi har rötterna på landsbygden och vi är övertygade om att äganderätt hänger ihop med miljöansvar.
Det gäller för Centerpartiet att delvis ta sig in från vänster i debatten. Många väljare tenderar att lämna (m) till förmån för något mer mitten, något mer socialliberalt, mågot mer miljövänligt- lite diffust vad. Kan Fridolin (mp) vara alternativet ? Eller är han bara en pratglad skolpojke ? Varför fick Mikaela Valtersson inte vara med i (mp):s ledning- den enda av dem som kan förena ekonomi och ekologi ? Många väljare har säkert sådana frågor idag.
Centerpartiet har tradition att leda landet med stort miljöansvar. Vi administrerar dessutom dessa frågor i regeringen idag. Att plocka fram vad miljöminister Andreas Carlgren redan har gjort räcker långt. Nu måste centerpartister runtom i landet visa att de vurmar lika mycket för internationella klimatavtal och kemikaliepolitik som företagarfrågor och jordbrukspolitik. Annars lämnar vi fältet fritt för Miljöpartiet.
Idag får vi veta hur Mona Sahlin kuppades bort av sina egna. Genom valet av Håkan Juholt har Socialdemokraterna tappat greppet som Sveriges största parti och även missat möjligheteten att långsiktigt leda landet. Nu återstår frågan vilket parti som ska ta över när radarparet Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs gloria börjar dala.
Ett av mina favoritcitat är de som Victor Hugo uttalade redan på 1800-talet, nämligen "Det finns en kraft som är starkare än världens alla arméer och det är en idé vars tid har kommit". Många av de idéer som Centerpartiet står för uttrycks idag på ett tydligare sätt än någonsin tidigare.
I Västra Götalandsregionen har vi nyss haft omval. De flesta partier står stilla eller går något mandat fram eller bak. Med ett så lågt valdeltagande kan man i princip säga att inget har skett. En oroande tendens är att Sverigedemokraterna kliver fram ytterligare. Min tes om att den stora politiska striden kommer att stå mellan liberalism och konservatism förstärks.
Frågan vi måste ställa oss i Västra Götalandsregionen och i Sverige i stort är vilket parti som kommer att ha kraften att leda samhällsutvecklingen de närmaste åren? Ett krympande folkparti, ett krympande centerparti eller ett krympande kristdemokratisk parti har knappast kraften idag. Idag är Moderaterna det stora liberala partiet i svensk politik. Socialdemokraterna har låtit det ske och ökade utrymmet för (m) när de kuppade bort Mona Sahlin och istället utsåg Håkan Julholt till partiledare.
Miljöpartiets två nya språkrör försöker kliova fram och ta en större roll i politiken. Paradoxalt nog tycks striden stå mellan de partier som bäst kan fånga de miljöengagerade väljarna. Centerpartiet har alla möjligheter att kliva fram och göra det jobbet mycket bättre än (mp). Vi har rötterna på landsbygden och vi är övertygade om att äganderätt hänger ihop med miljöansvar.
Det gäller för Centerpartiet att delvis ta sig in från vänster i debatten. Många väljare tenderar att lämna (m) till förmån för något mer mitten, något mer socialliberalt, mågot mer miljövänligt- lite diffust vad. Kan Fridolin (mp) vara alternativet ? Eller är han bara en pratglad skolpojke ? Varför fick Mikaela Valtersson inte vara med i (mp):s ledning- den enda av dem som kan förena ekonomi och ekologi ? Många väljare har säkert sådana frågor idag.
Centerpartiet har tradition att leda landet med stort miljöansvar. Vi administrerar dessutom dessa frågor i regeringen idag. Att plocka fram vad miljöminister Andreas Carlgren redan har gjort räcker långt. Nu måste centerpartister runtom i landet visa att de vurmar lika mycket för internationella klimatavtal och kemikaliepolitik som företagarfrågor och jordbrukspolitik. Annars lämnar vi fältet fritt för Miljöpartiet.
onsdag 18 maj 2011
Rädsla för att utveckla Västsverige eller beslutsamhet inför framtiden ?
Jag växte upp ett stenkast från Göteborg, i landskapet Bohuslän på gränsen mot dåvarande Älvsborgs län. Bohuslandstinget som jag tillhörde styrdes från Göteborg, men omfattade inte Göteborgs stad, som hade sin egen sjukvårdsorganisation. Göteborg var sig själv nog redan på 70-talet och de tre länen runt omkring levde sina egna liv. Mellan vissa grannkommuner gick inga bussar, eftersom busslinjerna slutade vid länsgränerna. På 80-talet började debatten om att luckra upp gränser och på 90-talet gjordes utredningar om vissa förändringar med försöksverksamhet i Västra Götaland.
Ologiska länsgränser hade varit ett faktum sedan Bohuslän blev svenskt på 1600-talet. År 1999, dvs drygt 300 år efter freden orkade Västsverige ta sig samman och bildade Västra Götalandsregionen. I går, uttrycker GP:s ledare en oro för att Västra Götalandsregionen inte är en tillräckligt betydelsefull arena. Valdeltagandet i söndags skulle vara orsaken.
Västsverige är en av Europas mest framgångsrika industriregioner. Min vardag har varit ytan mitt emellan Volvos Torslandafabrik och Kemiindustrin i Stenungsund. Några få västsvenska företag levererar hälften av all produktion i Sverige och därutöver tar Västsverige hand om transportarbetet för hälften av all export, som går ut via Göteborgs Hamn.
Jag har flyttat mellan Stockholmsregionen och Göteborgsregionen några gånger sedan början av 90-talet och sett skillnaderna i mentalitet och näringslivsstruktur. Att Stockholm har sina förtjänster vet alla. Men vad Göteborg och Västsverige har är mera oklart, därför att vi splittrat resurser istället för att jobba framåt tillsammans. När vi lyckades samla oss för satsningar på Ostindiefararen Götheborg för några år sedan skapades en symbol för västsvensk identitet som gjorde avtryck ända borta i Kina. Nu har vi chansen att ta ytterligare steg för att bygga ett starkt varumärke för vår region. Västra Götalandsregionen är en permanent organisation med möjlighet att stå för ledarskapet i ett sådant arbete. Västra Götaland har en egen befolkning på 1,6 miljoner invånare och vi är navet i den region som sträcker sig från Oslo till Köpenhamn och som omfattar totalt 8 miljoner invånare. Västra Götalandsregionen har alla möjligheter att ta initiativet i ett spännande utvecklingsarbete kring framför allt smarta trafiklösningar, industriell förnyelse och internationellt management. Frågan är om Västsverige orkar kliva fram eller om vi vill fortsätta bära hela Sverige på våra axlar utan att fullt ut ta tillvara på de möjligheter som finns ?
Den förre partisekreteraren Lars Stjernkvist (s) och fd rikspolischefen Björn Eriksson uttalade nyligen att regionalisering tränger undan det kommunala ansvaret. Hallå, se Er omkring! De flesta kommunerna i Sverige tappar i befolkning och har problem med finansiering av viktiga välfärdstjänster. Därför ska vi organisera Sverige så att varje landsända får ett större befolkningsunderlag att hämta skattemedel från. Varje region kan kraftsamla och hitta sina formler för att bli en ”magnet” för investeringar och attraktionskraft i framtiden, inte fråga statliga myndigheter med huvudkontor i i Stockholm om lov. Med ökad regionalisering skapas incitament för regioner med egen lyskraft, istället för ett enda kontor för bidragsutbetalningar i Stockholm. Med fler regioner kan dessa prata med en starkare röst i Bryssel.
Det är också viktigt att Västra Götaland har öppna famnen gentemot Värmland. Det är bättre att Värmland är en del av en stark västsvensk region med egen beslutskraft än att Värmland lämnas därhän och blir beroende av bidrag från Stockholm.
I förrgår skrev Johan Lindqvist på GP-debatt om att rädslan för stagnation ofta uttrycks i form av rädsla för utveckling, istället för tvärtom. Vill man förhindra stagnation måste man utvecklas. Om framstående debattörer och ledarskrienter uttalar ett slags "vänta och se"-mantra då bäddar man för lågt deltagande och dålig utveckling- både inom nöjesbranschen och i politiken.
Ologiska länsgränser hade varit ett faktum sedan Bohuslän blev svenskt på 1600-talet. År 1999, dvs drygt 300 år efter freden orkade Västsverige ta sig samman och bildade Västra Götalandsregionen. I går, uttrycker GP:s ledare en oro för att Västra Götalandsregionen inte är en tillräckligt betydelsefull arena. Valdeltagandet i söndags skulle vara orsaken.
Västsverige är en av Europas mest framgångsrika industriregioner. Min vardag har varit ytan mitt emellan Volvos Torslandafabrik och Kemiindustrin i Stenungsund. Några få västsvenska företag levererar hälften av all produktion i Sverige och därutöver tar Västsverige hand om transportarbetet för hälften av all export, som går ut via Göteborgs Hamn.
Jag har flyttat mellan Stockholmsregionen och Göteborgsregionen några gånger sedan början av 90-talet och sett skillnaderna i mentalitet och näringslivsstruktur. Att Stockholm har sina förtjänster vet alla. Men vad Göteborg och Västsverige har är mera oklart, därför att vi splittrat resurser istället för att jobba framåt tillsammans. När vi lyckades samla oss för satsningar på Ostindiefararen Götheborg för några år sedan skapades en symbol för västsvensk identitet som gjorde avtryck ända borta i Kina. Nu har vi chansen att ta ytterligare steg för att bygga ett starkt varumärke för vår region. Västra Götalandsregionen är en permanent organisation med möjlighet att stå för ledarskapet i ett sådant arbete. Västra Götaland har en egen befolkning på 1,6 miljoner invånare och vi är navet i den region som sträcker sig från Oslo till Köpenhamn och som omfattar totalt 8 miljoner invånare. Västra Götalandsregionen har alla möjligheter att ta initiativet i ett spännande utvecklingsarbete kring framför allt smarta trafiklösningar, industriell förnyelse och internationellt management. Frågan är om Västsverige orkar kliva fram eller om vi vill fortsätta bära hela Sverige på våra axlar utan att fullt ut ta tillvara på de möjligheter som finns ?
Den förre partisekreteraren Lars Stjernkvist (s) och fd rikspolischefen Björn Eriksson uttalade nyligen att regionalisering tränger undan det kommunala ansvaret. Hallå, se Er omkring! De flesta kommunerna i Sverige tappar i befolkning och har problem med finansiering av viktiga välfärdstjänster. Därför ska vi organisera Sverige så att varje landsända får ett större befolkningsunderlag att hämta skattemedel från. Varje region kan kraftsamla och hitta sina formler för att bli en ”magnet” för investeringar och attraktionskraft i framtiden, inte fråga statliga myndigheter med huvudkontor i i Stockholm om lov. Med ökad regionalisering skapas incitament för regioner med egen lyskraft, istället för ett enda kontor för bidragsutbetalningar i Stockholm. Med fler regioner kan dessa prata med en starkare röst i Bryssel.
Det är också viktigt att Västra Götaland har öppna famnen gentemot Värmland. Det är bättre att Värmland är en del av en stark västsvensk region med egen beslutskraft än att Värmland lämnas därhän och blir beroende av bidrag från Stockholm.
I förrgår skrev Johan Lindqvist på GP-debatt om att rädslan för stagnation ofta uttrycks i form av rädsla för utveckling, istället för tvärtom. Vill man förhindra stagnation måste man utvecklas. Om framstående debattörer och ledarskrienter uttalar ett slags "vänta och se"-mantra då bäddar man för lågt deltagande och dålig utveckling- både inom nöjesbranschen och i politiken.
lördag 14 maj 2011
Snabbguide inför valet
Här kommer en guide med valets fem viktigaste frågor/frågeområden.
1. Västsverige ska växa
dvs att få fram resurser för tillväxt som kan skapa jobb och utveckling. Det handlar om en väl utbyggd infrastruktur så att kapaciteten för människor och gods kan öka in mot Göteborg. Redskapet är bl a Västsvenska paketet och på köpet får vi en bättre miljö och förutsättningar för en väl utbyggd kollektivtrafik. Centerpartiet vill ha en bekväm och punktlig kollektivtrafik som gör att fler vill ta bussen, tåget eller pendeln till jobb och studier. Vi säger nej till enhetstaxa, som riskerar att bli en återvändsgränd med dålig kvalité i kollektivtrafiken.
1. Västsverige ska växa
dvs att få fram resurser för tillväxt som kan skapa jobb och utveckling. Det handlar om en väl utbyggd infrastruktur så att kapaciteten för människor och gods kan öka in mot Göteborg. Redskapet är bl a Västsvenska paketet och på köpet får vi en bättre miljö och förutsättningar för en väl utbyggd kollektivtrafik. Centerpartiet vill ha en bekväm och punktlig kollektivtrafik som gör att fler vill ta bussen, tåget eller pendeln till jobb och studier. Vi säger nej till enhetstaxa, som riskerar att bli en återvändsgränd med dålig kvalité i kollektivtrafiken.
onsdag 11 maj 2011
80 000 svenskar i Norge och 30 000 svenskar i Danmark
Jag har gjort många spännande aktiviteter och trevliga besök i valrörelsen hittills. Ett av de mest trevliga var besöket i Dalsland i går. Detta lilla petoreska landskap som ligger intryckt mellan Bohuslän och Västergötland. Här finns bara en stad- Åmål och här bor mindre än 50 000 människor. Men Dalsland är precis som resten av Västra Götaland en pulsåder för transittrafik mellan Oslo och Köpenhamn. I går stod jag mitt på en åker i Bäckefors med en ritning som Leif Johansson och Jerker Johansson visade upp. De pekade på kartan och tecknade samtidigt en idé om en omlastningscentral för skogsråvara till järnväg som skulle behövas för att klara att hantera de mångmiljonvärden som ska hanteras på sin väg genom Dalsland. Här längtar man efter dubbelspårig järnväg, inte bara den som nu byggs mellan Göteborg och Trollhättan utan helst hela vägen till norska gränsen. Norrmännen trycker på och vill stämma möten mellan norska och svenska regeringen i ärendet- troligen blir det av redan i juni.
måndag 9 maj 2011
Nyansera debatten om privat vård, tack!
Debatten om sjukvården har hettet till ordentligt nu. Socialdemokraterna har valt att skrämmas med att "vården ska säljas ut" och därmed framstå som motståndare till all privat vård. Dessutom antyder affischerna att vården skulle handla om att vården utförs efter storleken på plånboken. I brevlådan har jag fått (s)-material som skräms med att förlossningen ska kosta 22 000 kronor eller höftledsoperationen 95 000 kronor. Alla partier i Västra Götalandsregionen står för en offentligt finansierad hälso- och sjukvård som du och jag betalar via skattsedeln.
onsdag 4 maj 2011
Vargen kommer!
Socialdemokraterna i Västra Götaland bedriver en kampanj på temat Vargen kommer. Genom att upprepa att de inte vill "sälja ut vården" ska de skrämma människor att rösta på dem. Inga partier i Västra Götaland har föreslagit försäljning av sjukhus.
På Karin Engdahls facebook skrev hon alldeles nyss att det är viktigt att "äga våra sjukhus tillsammans"
Betyder det att alla sjukhusfastigheter för all evighet ska vara offentligt ägda? Vad jag minns har (s) varit med och sålt någon sjukhusfastighet i regionen någon gång. Det var under en period i början av 2000-talet när det var uppenbart att Västra Götalandsregionen hade ett alldeles för stort fastighetsinnehav- ett så stort att det inte var sunt för ekonomin att hantera. Betyder (s)-kampanjen att en försäljning av en vårdcentral eller en sjukhusfastighet aldrig någonsin ska kunna ske igen ? Är kommuner och landsting de som i varje läge ska äga sjukvårdsbyggnader ?
söndag 1 maj 2011
Du väljer själv!
Förra året sträckläste jag alla Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Jag vet inte varför jag inte läst dem förut. Om jag hade vetat hur mycket de handlar om människans kamp efter frihet hade jag nog läst dem även när min lärare i Litteraturvetenskap på gymnasiet försökte pådyvla mig dem.
I Mobergs böcker framträder flera gestalter som väljer att ge sig av, bort från förtryck och översittarfasoner. Ta expelvis Ulrika som fastnat i facket prostituerad och inte har en chans att göra något annat av sitt liv förrän hon kommer över Atlanten. Eller Robert som tröttnat på livet som dräng och där en örfil från chefen höll på att förstöra hans liv. På resan tll USA kunde han för första gången känna friheten.
I Mobergs böcker framträder flera gestalter som väljer att ge sig av, bort från förtryck och översittarfasoner. Ta expelvis Ulrika som fastnat i facket prostituerad och inte har en chans att göra något annat av sitt liv förrän hon kommer över Atlanten. Eller Robert som tröttnat på livet som dräng och där en örfil från chefen höll på att förstöra hans liv. På resan tll USA kunde han för första gången känna friheten.
fredag 29 april 2011
Satsa på Uddevalla sjukhus!
I går var jag på studiebesök på Uddevalla sjukhus och fick information om satsningen på att samla den onkologiska verksamheten. Vi träffade bl a projektledaren Bengt Ekelund. Det är en oerhört spännande utveckling hur eldsjälar som tror på Uddevalla sjukhus och som brinner för att bota cancer går samman för att samla kompetens och utvecklingsresurser. I stället för att kirurger jobbar med cancerpatienter på sitt håll och urologer på sitt håll samlar man i hop insatserna på ett ställe på sjukhuset. På sikt kan det leda till att fler cancerpatienter kan få sin vård i Uddevalla, istället för att åka till Göteborg.
Studiebesöket på Uddevalla sjukhus gav också tillfälle tll samtal om utvecklingen generellt på sjukhuset. Jag fick höra idéer om att samla exempelvis ryggkirurgi i Uddevalla. Jag fick höra vilka stora insatser som Uddevalla sjukhus gör när det gäller ögonsjukvård. Det ät tråkigt att dessa insatser och goda idéer om framtiden så sällan lyfts fram i debatten. Nu är det dags att ändra på den saken. Satsa på Uddevalla sjukhus och använd gärna satsningen på att samla onkologisk verksamhet som ett positivt exempel!
Studiebesöket på Uddevalla sjukhus gav också tillfälle tll samtal om utvecklingen generellt på sjukhuset. Jag fick höra idéer om att samla exempelvis ryggkirurgi i Uddevalla. Jag fick höra vilka stora insatser som Uddevalla sjukhus gör när det gäller ögonsjukvård. Det ät tråkigt att dessa insatser och goda idéer om framtiden så sällan lyfts fram i debatten. Nu är det dags att ändra på den saken. Satsa på Uddevalla sjukhus och använd gärna satsningen på att samla onkologisk verksamhet som ett positivt exempel!
torsdag 28 april 2011
Hallonpaj,sparrisåker och färsk vitlök
Har precis kommit hem efter en utflykt med jordbruksminister Eskil Erlandsson i Härryda. Vi besökte Lilian och Stig Samuelsson i Sammels Gårdsbutik & Café. Vi satt i deras trägård och mumsade äppelkaka med nygjord vaniljsås, färsk hallonpaj, gjord av deras egna hallon. En kopp kaffe till det och en stekhet sol som värmde gott- kan det bli bättre ?! Vi passade också på att promenera runt bland fåren, sparrisodlingar och hallonbuskar. Lilian och Stig är sådana företagare som kallas kombinatörer. Tro det eller ej, men de flesta småföretagare är faktiskt kombinatörer, dvs de gör en massa saker för sin försörjning. Lilian och Stig kör snö på vintern, serverar paj till österrikiska turister på sommaren, pratar mat på skolor på hösten och planterar granplantor på våren. Lilian och Stig var fulla av entisiasm över alla möjligheter som finns på landsbygden, men de passade också på att tala om för jordbruksministern att det är alldeles för byråkratiskt att vara småföretagare idag. Jag fick givetvis bara fler argument för att vi INTE ska satsa på centralkök i Västra Götalandsregionen. Och så smakade jag på purfärsk vitlök direkt från åkern. Fick lära mig att man även kan äta blasten på vitlök. De ni!
måndag 25 april 2011
Sjukvården ska bli världsbäst och mera nära!
Sjukvården står inför två viktiga utmaningar. Både att vara världsbäst i meningen att rädda liv och att öka livskvalitén för allt fler människor i riktigt kritiska skeden. Det kan vara att rädda liv genom transplantationer av organ efter en svår trafikolycka eller att rädda för tidigt födda barn. Nyligen föddes en liten bebis i Tyskland efter 21 veckor och fem dagars graviditet. Idag väger den bebisen 3,5 kilo och är 50 cemtimeter lång. Tidigare har inget barn i världen räddats så tidigt.Det är en sensation och det måste fortsatt vara sjukvårdens uppdrag att tänja gränser för att rädda liv!
måndag 11 april 2011
Tack och lov att regeringen gör förändringar i sjukförsäkringen!
Jag har haft många telefonsamtal med människor de senaste åren som ramlat mellan stolarna i sjukförsäkringen. Ofta är det en blandning av dålig attityd från Försäkringskassan, brist på rehabiliteringsinsatser, otur och ibland också felaktiga beslut. Idag kom beskedet från bl a Solveig Zander (c) i socialförsäkringsutskottet att justeringar ska göras. Jag fick tillfälle att ställa frågor till Solveig så sent som i går kväll och hon är mycket tydlig med vad som nu ska gälla; - Så kallad förrehabilitering ska införas, dvs att rehabilitering ska påbörjas redan under sjukskrivningstiden och inte dröja. Fler människor ska rehabiliteras tidigare! - Människor som hamnat i kläm ska inte behöva vara oroliga för sin ekonomi. Är man sjuk ska man behålla sin sjukförsäkring. - Tillämpningen av lagen ska kunna ske med undantag.
söndag 3 april 2011
En lösning på återvinningseländet, tack!
Står vid diskbänken och tar hand om en äggkartong, tomma mjölkkartonger, en ölflaska och lite konservburkar från helgens måltider. De flesta svenskar sorterar flitigt både papp, tidningar, glas, plast och metallförpackningar idag. Därtill sorterar vi batterier och elektronik ganska duktigt. Många hushåll skulle behöva minst fem kärl under diskbänken för att kunna ha en smidig sortering i familjen. Men de flesta hushåll har ingen plats för fem kärl under diskbänken. Istället ringlar sig kassar med tidningar och glas ut i köket i många hushåll, via en källare eller förråd, förflyttas vartefter till bakluckan på bilen och körs så småningom till den lokala återvinningsstationen. Det är inte konstigt om många hushåll, särskilt stora barnfamiljer, ger upp.
torsdag 31 mars 2011
Centerpartiet säger NEJ till ett centralkök i regionen
Jag tror sällan en politisk fråga engagerar så mycket som maten. Kanske för att det inte riktigt är en politisk fråga, utan en fråga om livsstil, vardag och upplevelse. Idag uppmanar GPs Emma Wange oss regionpolitiker att lämna besked om maten. Beskedet från Centerpartiet är tydligt. Vi ska INTE servera våra gamla och sjuka mat i plastförpackningar som levereras från ett enda centralkök! Maten vi äter är en gåva från naturen. Som ska plockas med varsamma händer och transporteras och tillagas med lika varsamma händer. Jordbrukspolitiken och livsmedelsindustrin har dragit åt ett annat håll i årtionden. I grunden har det varit nödvändigt att rationalisera jordbruket, eftersom det handlade om att bekämpa fattigdom. Alltför små jordbruk kunde inte mätta människor i Sverige.
fredag 4 mars 2011
Sätt inte västsvenska paketet på spel!
En del tror att regionvalet den 15 maj kommer att handla om trängselskatter i Göteborg. Det är ganska troligt. Men i såfal måste vi vara ganska tydliga med att frågan egentligen redan är helt avgjord och skulle vi vilja byta fot så kan vi glömma allt prat om bättre vägar, mer kollektivtrafik och trevligare boendemiljö i och runt Göteborg de kommande åren.
Regeringen med Åsa Torstensson i spetsen gjorde upp med Göteborgs stad, Västra Götalandsregionen och Region Halland om att skrapa fram 20 miljarder kronor för tidernas största satsning på järnväg, vägar och utbyggd kollektivtrafik i Göteborg.
Regeringen med Åsa Torstensson i spetsen gjorde upp med Göteborgs stad, Västra Götalandsregionen och Region Halland om att skrapa fram 20 miljarder kronor för tidernas största satsning på järnväg, vägar och utbyggd kollektivtrafik i Göteborg.
onsdag 9 februari 2011
Vem ska svara på frågor om region och landsting avskaffas?
Då och då poppar det upp debattörer som anser att politiker på olika nivåer ska avskaffas. Oftast är det landstings- och regionpolitiker som ska kastas ut. Idag har en student kastat sig in i den debatten på GP:s debattsida. En blivande röntgensköterska uttalar sig ganska fränt om inkompetenta och försumliga politiker som skulle ha nedmonterat den västsvenska vården. Lösningen heter att landsting och regioner ska avskaffas och så ska Socialstyrelsen ta över ansvaret.
tisdag 25 januari 2011
Det blåser från två håll i flyktingpolitiken!
Idag skriver Hans Bergström en analys i DN där han ganska fränt kritiserar vad han tycker är en rädsla i invandringspolitiken. Media manar till en alltför generös flyktingpolitik och politikerna orkar inte hålla emot, menar han och tar främst irakisk invandring som exempel.
På annan plats i dagens DN skriver antidemokratiska krafter om att nu måste vi börja granska attityderna hos framför allt islamistiska ungdomar.
På annan plats i dagens DN skriver antidemokratiska krafter om att nu måste vi börja granska attityderna hos framför allt islamistiska ungdomar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)