torsdag 27 oktober 2011

Räddningspaketet för Grekland - en demokratininsats

Det är oändligt många greker som känt sig och känner sig kränkta, ledsna och pressade sedan en lång tid tillbaka. Många svenskar som varit på semester i Grekland i sommar vittnar om uppgivna greker som kippat efter andan. I natt kom ett räddningspaket som snabbt verkar ha lugnat marknaden.

Parallelt har en EMU-debatt pågått där vi svenskar har dragit en lättnadens suck för att vi inte röstade för EMU när det begav sig i början av 2000-talet och därmed slapp vi nu att dras med i Eurokrisen. Samtidigt är det inte så enkelt. Europasamarbete bygger på att hjälpa varandra. Ena dagen är grekerna i kris, nästa gång kan det vara vi svenskar. Samarbete och utjämning av skillnader måste vi ständigt ägna oss åt, oavsett vilken väg vi valt i EMU-samarbetet. I själva verket kommer EU-länderna inte att klara konkurrensen om jobben med Asien och Sydamerika om vi inte växer tillsammans. En mängd strategier, Lissabonstrategin, EU2020 mfl bygger allihop på att stärka hela Europas konkurrenskraft.

Att stå utanför EU:s valutasamarbete kräver långsiktigt en starkare ekonomi än om man är med. Det har Sverige klarat av så här långt, men vi kommer säkerligen att frestas gå med i Eurosamarbetet om vi hamnar i sämre tider. Det kan komma en dag när vi måste be Europa om hjälp. Då är det en fördel om vi inte retat upp greker eller andra Euromedlemmar alltför mycket.

Under den mest heta EMU-debatten i Sverige 2003 fick jag lära mig att många av Europas länder skiljer sig avsevärt i fråga om arbetsmarknad och näringslivsstruktur. Sverige har mer gemensamt med t ex Canada än med många länder i EU, eftersom vi har så stor andel skogsindustri. Länder som ska ingå i valutasamarbete bör ha liknande kostnadsläge, liknande arbetsmarknad och näringslivsstruktur annars kan det uppstå kriser. Det var precis det som hände. Det har visat sig att flera EU-länder kvalade in i valutasamarbetet utan att uppfylla de kriterier som man besämt, det har delvis även gällt Tyskland och Frankrike.

Händelserna i Grekland visar tydligt att ett enskilt land inte kan möta kriser med egna nationella instrument. Det utrymmet finns inte när man väl är inne i Eurosamarbetet, det är liksom själva poängen. En del gereker uttrycker nu att de upplever sig satta under "tvångsinsatser". Samtidigt är frågan om grekerna, i händelse av att valutasamarbetet inte fanns,  hade orkat bedriva en egen förnuftig nationell politik i det krisläge de försatt sig i ? Sveriges kris började skymta i företagens orderstockar redan 1974, men vi tog inte tag i problemen förrän 1992 när räntan steg till 500 %. Den grekiska krismedvetenheten är säkert ungefär som den var i Sverige. När jag gick i gymnasiet på 80-talet hade jag många lärarlösa lektioner eftersom det förekom ständiga strejker i lärarfacken, fastän Sverige var på väg in i en djup kris. Mitt första budgetår i kommunfullmäktige i Kungälv 1989 innebar lönehöjningar med 25 %. Ingen förstod att vi två-tre år senare skulle befinna oss i en av Sveriges djupaste kriser någonsin. Samma sak sker och har skett i Grekland där vilda strejker för högre löner pågått samtidigt som Sarkosy och Merkel försökt vädja till övriga Europa att ta sig samman. Frågan är vlket som är bäst- att varje land får ta tag i sina egna problem eller om EU-länderna ska hjälpas åt. Jag är övertygad om att det blir svårare och svårare att klara sig själv. Särkilt för ett land som Sverige i en tid när utlandsberoendet bara blir större och större. Debatten om valutasamarbete lär fortsätta. Det som skedde i natt måste ses som en demokratins seger. Starka EU-länder hjälper de svagare. Det var därför EU bildades och det är bara så vi kan undvika krig och kriser i Europa också i framtiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar