För en tid sedan skrev jag en artikel i Svenska Dagbladet som bl a handlade om att den politiska striden i Sverige kan komma att förskjutas från att ha handlat om traditionell höger-vänster till att istället bli en strid mellan konservativa och liberala krafter, ungefär som i USA. Det beror på att Juholt drar sitt parti så långt åt vänster att de inte nödvändigtvis är vare sig största eller näst största parti om några år. Moderaterna fortsätter att gå fram som det stora partet i mitten, enligt opinionssiffror idag. Kristdemokraterna och Centerpartiet och i viss mån Folkpartiet får samtidigt problem med opinionssiffrorna.
Om Moderaterna lyckas med sin, hittills framgångsrika strategi, att etablera sig som ett brett parti i mitten samtidigt som någon eller några partier etablerar sig till höger om dem ( Sverigedemokraterna ? Kristdemokraterna ? Centerpartiet ? ) parallellt med att (s) fortsätter minska kan de stora ideologiska striderna komma att stå mellan just liberala och konservativa krafter. Det är i ljuset av ett sådant scenario som Centerpartiet ska välja partiledare om nästan exakt en månad. Jag har skrivit flera inlägg på denna blogg om vilket parti som ska leda den liberala reformagendan i Sverige på några års sikt så som Tony Blair gjorde i Storbritannien och som Nick Clegg fortsatte.
På senare år har många centerpartister frestats att ta det politiska utrymmet till höger om (m). Det kan vara okej rent politiskt, eftersom moderaterna dragit sig mot mitten. Men risken finns att vi fastnar där, ligger still i opinionssiffror och också betraktas som ett konservativt parti. Ett parti som profilerar sig på att vara emot LAS och vara emot kvotering i föräldraförsäkringen kan ha rätt politiskt. Men om man samtidigt är oförmögen att peka ut reformer eller i övrigt presentera reformer som drar mot mitten då blir bilden vartefter ett konservativt parti på högerkanten. En sådan utveckling är förödande, inte bara på grund av stagnerade opinionssiffror för Centerpartiet, utan också att det försvårar möjligheterna för Centerpartiet att leda en framgångsrik ideologisk debatt mot de verkligt konservativa krafterna. Tack och lov verkar dessa krafter ha tappat kraftigt i opinionen, men deras frammarsch i senaste valet vittnar om att striden inte är över.
Jag är skolad i Centerpartiets Ungdomsförbund under en tid när vi började bryta med tendenser som kallades för Åsa-Nisse marxism eller vänsterflum. Det var bra! Samtidigt stod 1970- och 80-talets debatt i CUF för något mer- miljöansvar, fredsarbete och internationellt engagemang som är att betrakta som typiskt socialliberala värderingar idag och som till viss del fångats upp av Miljöpartiet. Problemet med Miljöpartiet är att de är mycket mer fast i flummet, ekonomiskt lättsinne och oförståelse för näringslivets villkor som Centerpartiet aldrig brottats med på samma sätt.
Centerpartiet har en gyllene möjlighet att hålla rågången både mot höger och mot vänster och därmed leda samhällsutvecklingen. Det förutsätter att vi håller oss borta från politiska låsningar och lär oss att nej är inget svar. Centerpartiet har sagt nej till tillräckligt mycket. Nu ska vi leda landet fullt ut. Ett nej till kvotering i föräldraförsäkringen är exempelvis inget svar. Vi måste ha ett svar på hur jämställdheten ska öka för 2020-talets föräldrar.
Tyvärr klarade Centerpartiet bara hjälpligt av att avstå från politiska låsningar när klimat- och energiuppgörelsen lades fram år 2008. Centerpartister runtom i landet protesterade mot eventuellt höjda dieselskatter och bensinpriser och oroade sig för att Centerpartiet hade bytt åsikt i kärnkraftsfrågan, fastän uppgörelsen bygger på ett definitivt slut på kärnkraft i Sverige och dessutom innebar kraftfulla satsningar på alternativ energi och insatser för att minska koldioxidutsläppen.
Maud Olofsson fick knivar i ryggen, istället för att lyftas fram som en hjälte. Detta är, enligt min mening, det största politiska misstaget som Centerpartiet gjort under den gångna mandatperioden. Misstaget grundar sig i huvudsak på att vi inte haft en tillräckligt djup och tillräcklig dialog om miljöfrågor på senare år i Centerpartiet. En massa debattörer i Centerpartiet har ägnat sig åt andra frågor, t ex FRA och integritet samt välfärd. Det är bra, men jag tycker att analysgruppen kommit till helt fel slutsats när den säger att vi borde ha mer bredd i vårt parti. Huvudproblemet var att vi inte hade ett tillräckligt djup i våra hjärtefrågor. Det är frågor kring miljö som legitimerar att det är Centerpartiet och inte Folkpartiet eller Moderaterna som har bäst förutsättningar att bli det breda (liberala) mittenpartiet. Vi ska givetvis också bredda oss, men det förutsätter djup i någon eller några frågor- främst miljöfrågor.
Allmänheten idag är oerhört kunnig och engagerad i både miljöfrågor och frågor kopplat till jobben. Våra företrädare runtom i landet ägnar sig i huvudsak åt kommun- och landstingspolitik, dvs sjukvård och skola. När partiet centralt slår fast att vi ska ägna valrörelsen åt miljö och jobb så applåderar alla, men vartefter blir det svårt att både vara lokalpolitiker med ansvar för förskolan och prata om klimatuppgörelser. Så kommer ett allmänt krav på breddning av partiet och ingen behöver närmare analysera varför vi inte klev fram tillräckligt i de frågor om jobben och klimatet som vi bestämt tillsammans i prioriteringar inför valet.
Än finns stora möjligheter att utgå från våra hjärtefrågor och därmed växa som ett mittenparti. Tidshorisonten för de två strategierna är lite olika. Ett litet högerparti kan vi bli i morgon. En del tycker redan att vi etablerat oss där. Ett stort mittenparti kan vi bli på tio år sikt. Valet av partiledare har betydelse för vad vi väljer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar