onsdag 20 maj 2015

Om pärmar hos Länsskolnämnden och kölapp i Stockholm




Jag möts av enorma travar av tomma pärmar från golv till tak i en lokal som i övrigt ekar tom.  Årtionden av insamlade papper och dokument är arkiverade och bortforslade medan de hundratals pärmar som hållit statistik och rapporter prydligt samlade i bokhyllor utgör den enda återstående interiören.

STRUKTURER GÖRS OM...

Jag har klivit in på Länsskolnämndens, snart nedlagda, kontor i Vänersborg med kamera och anteckningsblock i högsta hugg. Tar några bilder på travarna. Det blir en symbol i lokaltidningen över en myndighet som blivit överflödig. Jag arbetar som journalist, vi befinner oss i början av 90- talet och jag är på plats tillsammans med personal på Länsskolnämndens sista arbetsdag.  Jag snappar upp lite kommentarer från den avgående chefen. 

...EFTERSOM BEHOVEN FÖRÄNDRAS 

Länsskolnämnderrna behövs inte längre, menar även experter i skolans värld och många politiker som jag pratar med. Skolan ska å ena sidan garantera likvärdighet i hela landet och skolan ska å andra sidan ta fram skolplaner i kommunerna. Alltså är länsskolnämnderna överflödiga. 

DAGENS STRUKTURER FÖRDELAR MESTADELS UTGIFTER...

Vem funderar idag över vilka myndigheter som är överflödiga? Min erfarenhet är att vi politiker mest funderar över dimensionering eller detaljerad fördelning av utgifter. En annan erfarenhet är att vi aldrig eller nästan aldrig skapar system för att mobilisera intäkterna till välståndet. Vi funderar sällan eller aldrig över strukturerna för ett effektivt beslutsfattande. 

..ISTÄLLET FÖR ATT MOBILISERA INTÄKTER 

Sverige är extremt på många sätt. Det är ett litet land med en liten befolkning i utkanten av Europa med högt välstånd och höga skatter. Sverige består av stora naturresurser och en stor andel tillverkningsindustri. Sverige lever av järnmalm, skogsindustri, kemiprodukter, läkemedel- och lastbilstillverkning. Det finns visserligen ett växande antal små- och medelstora tjänsteföretag. Men jämfört med många andra länder är tjänstesektorn liten och medelstora företag relativt få i Sverige. Sverige har traditionellt valt en inriktning av stora företag med globala ambitioner. Sverige har kunnat leverera välstånd till sina egna medborgare genom exportintäkter från högteknologiska företag. Baksidan är att det kräver att hela arbetskraften är på tå hela tiden. Ett litet land långt borta från de stora marknaderna kan bara konkurrera om alla aktivt jobbar bort konkurrensnackdelar som följer med långa avstånd och liten befolkning. Vi konkurrerar traditionellt med kunskap, inte om lägsta lön eller de billigaste prylarna. Men det politiska ledarskapet är knappast anpassat till att mobilisera resurser och generera intäkter. Vi är uppfostrade av våra partiorganisationer att kräva resurser, fördela medel och lova nya utgifter. 

VI FÖRFOGAR ÖVER GIGANTISKA RESURSER 
I EN STRUKTUR AVSEDD FÖR FJUTTIGA PROJEKT 

Vi har Europas längsta kust, Europas största gruva, en skogsindustri som omsätter 200 miljarder kronor och Europas mest kunskapsintensiva industri. Naturresurstillgångar och en gigantisk basnäring präglar Sverige, men resurserna hanteras inte i en beslutsstruktur som mobiliserar kraften, uppmuntrar innovationer och främjar samarbete. Vi politiker hanterar välfärden via små kommuner och försöker manövrera i en djungel av statlig detaljstyrning. Vår roll blir att jaga finansiering till futtiga projekt medan kraftsamlingen för de stora samarbetena uteblir. 

VÄlSTÅNDET TAS IBLAND FÖR GIVET 

De politiska systemen är anpassade för att fördela utgifter från en given kassa. Samtidigt vet vi alla innerst inne att välståndet aldrig kan tas för given. Ett företag eller en bransch kan tappa i konkurrenskraft över en natt. Vi riskerar att fördela utgifter som vi saknar teckning för.  Den insikten har de flesta politiker och vi ägnar ofta stor möda åt att slå varandra i huvudet om vem av oss som har den mest tillförlitliga budgeten. Vi riskerar alltid en större välfärdskostym i förhållande till det mervärde vi producerar. Det vet alla politiker också. Vi var med och körde ner i välfärdens dike under 90- talskrisen och ännu en gång under finanskrisen 2008-2009, även om det var helt olika kriser. 

MEN VÄLSTÅND KRÄVER HÅRT ARBETE 

Hur garanterar vi att vi kommer oskadda upp på vägen efter nästa kris? Det är lätt att fatta beslut om utgifter. Men svårare att mobilisera de intäkter som är förutsättningen för välfärdens utgifter. Vi har ingen struktur för ett beslutsfattande som ska leda i ett uppbyggnadsskede, bara strukturer som dela ut skattemedel från skatteintäkter vi tar för givna. 

SJÄLVÄGANDE BÖNDER LADE GRUNDEN

Det svenska välståndet förutsatte en stark självägande bondeklass som slet med jordbruket eller bedrev grovarbete i skogen. Grunden lades på 1600- och 1700- talet. Relativt sjunkande skattetryck, liberalisering av handel samt ganska radikala förändringar inom jordbruket var en trestegsraket som öppnade möjligheter för det lilla landet på norra halvklotet. 

Från 1770 till 1870 ökade Sverige sin befolkning ganska kraftigt samtidigt som underskott i jordbruksproduktionen vändes till överskott och export. Vinsterna ackumulerade kapital till ett växande industrisamhälle som kunde öka sysselsättningen, som skapade nya jobb och genererade skatteintäkter i ett tilltagande välstånd. Vi skiftade jordbruket och började odla potatis  under 1800- talet, införde penicillin i sjukvården och stod utanför krigen under 1900- talet. Under perioden 1870 till 1970 gick Sverige från att vara Europas fattigaste till Europas rikaste nation.  

EN LIBERAL TRADiTION I NY TAPPNING 

Vad ska 100- årsperioden mellan 1970 och 2070 karaktäriseras av? Vi har genomgått stålbad under 90- talet och varit Europabäst på att ta oss igenom finanskrisen 2008-2009- överlevnadsstrategier som fungerat väl i det korta perspektivet. Men få har funderat över hur 1700- talets liberalisering och 1800- talets reformer som ledde fram till 1900- talets välståndsutveckling ska översättas i 2000- talets sammanhang.  Vi avskaffade onödiga myndigheter som länsskolnämnder redan på 90- talet och den regering som styrde Sverige mellan 2006 och 2014 hade en tydlig arbetslinje som gagnade oss. Slutet av 1900- talet präglades av nödvändig avreglering och ökad valfrihet- en modern variant av 1700- talets liberalisering. Men vad ska komma härnäst? Välstånd via en aktiv näringspolitik? Frihet via fler avregleringar? Eller passivisering via mera bidrag till folket? Jag tror mest på det första. 

NU BEHÖVS REFORMER! 

Ambitionen för 2000- talet tycks vara att människor ska arbeta och fortsatt leva av högteknologi och en hög mognad i industrin. Vi ska även fortsättningsvis ta hand om naturresurser, överbrygga avstånd och via ganska höga skatter se till att folk lever gott i Sverige. Det är faktiskt de flesta överens om. Fast då gäller det att ha en strategi för att satsa och satsa rätt, ta tillvara resurser och kanalisera dem via moderna strukturer. Jag tvivlar på att vi är tillräckligt laddade för att klara uppgiften. Om vi avstår att satsa, struntar i att hålla i hop Sverige och låter en omodern struktur leda till stagnation så finns det visserligen alternativ. Vi kanske kan nöja oss med mindre välfärd, acceptera stagnation och stå ut med lägre tillväxt. Människor kan jobba i mindre kvalificerade jobb, sköta om en halvbra tjänstesektor och sänka ambitionen att exportera högteknologi. Det blir hyggliga liv ändå för människor, kanske till och med en ökad frihetsgrad, det möjliggör lägre skattetryck samtidigt som sjukvård och övriga välfärdstjänster hjälpligt kan leverera. Men genom en sådan, lite mer "laid back"- politik riskerar vi att missa möjligheten att springa före, få sämre förutsättningar för att det lilla landet i norra Europas utkanter som vill skapa välstånd bland de som råkar bo där. Eller förresten- det är knappast ett egenvärde att människor bor på landet, men det är ett självändamål att det bor tillräckligt många tillräckligt nära de gröna kassakistor som ska omsättas till välstånd. Framför allt behövs en struktur, en body som har ansvaret för effektivt beslutsfattande och en aktiv näringspolitik i en struktur där naturresurserna råkar finnas på ett ställe och befolkningen på ett annat. 

INVESTERA MERA! 

Järnvägen ska upprustas. Alliansregeringen hystade in 525 miljarder kronor för satsning på järnväg fram till 2025, men de resurserna anses för knappa. Vart ska de medel hämtas som ska öka nivån? Häromdagen kom den nuvarande regeringen med några hundra miljoner ytterligare till järnvägsunderhåll. Gott så långt. Samtidigt avsätts ungefär lika många hundra miljoner kronor för att höja taket i a- kassan. Vem söker ett jobb om dagersättningen i a- kassan höjs från knappt 700 till drygt 900 kronor per dag? Vem ska mobilisera de enorma resurser som krävs för att modernisera Sverige om en blygsam satsning på järnväg genomförs parallellt med ganska kraftigt höjda bidrag till folket? Om vi ständigt investerar i underkant och gärna höjer bidragen i överkant- hur ska då den arbetslinje kunna upprätthållas som skapar välstånd? 

Samtidigt som resurser till järnvägsunderhåll och upprustning av vägar saknas kommer rapporter om dålig organisation inne i Trafikverket. Medel till infrastruktur saknas eller också rör det sig om dålig organisation. Vem ska rensa upp i de hundratals myndigheter som staten för länge sedan misslyckats med att styra? 

HÅLL IHOP SVERIGE! 

Befolkningen är ojämt fördelad över Sverige. De flesta bor runt Stockholm, Göteborg och Malmö samtidigt som grunden för välståndet finns i basnäringarna. 

Omvärlden skriker efter alternativ till olja, efterfrågar mat som får växa utan miljögifter och skogsråvara som kan ersätta betongen som håller på att ta slut. Men Sverige förmår inte organisera ett välstånd som kan leverera. Vi sitter fast i utredningar, bråkar med landsbygdsbefolkningen om exempelvis strandskydd och ett obegripligt vattendirektiv. Den krympande befolkning som valt att jobba i jordbruket eller i skogen och som för detta är beroende av ett hyggligt liv på landsbygden trängs tillbaka. Jag reser ofta på riksväg 50 mot Hälsingland och under året påskhelg valde jag i stället Europaväg 45 på min väg till skidbacken. Det är bitvis en ganska dyster syn. Ladugårdar och uthus, stall och grishus gapar tomma och håller på att fullständigt förfalla. Sverige riskerar att kantra. Det är inget självändamål att befolkningen är utspridd. Men det är nödvändigt att det bor folk där naturresurserna finns. 

SAMSPELA MELLAN STAD OCH LAND! 

Många av samhällets sk experter är upptagna av hur den framtida staden ska se ut, men få funderar över hur transporterna och logistiklösningarna till dessa städer ska organiseras. Och många tycks ha glömt att staden ytterst byggs av en aktiv och välbärgad landsbygd som samspelar med staden för att tillgodogöra sig exempelvis forskngsresurser. Det sambandet tycks ha tappats bort i den moderna samhällsplaneringen. Jag hör ofta samtal om nya höghus och pittoreska caféer ska förgylla tillvaron i trevliga täta städer i framtiden där vi mest promenerar och cyklar. Det är ett viktigt arbete, men en sådan samhällsplanering måste ske i ett samspel med välfärdsleveranserna från landet. Om vi enbart fokuserar på täta städer, vem tar då ansvar för att hålla i hop den allt glesare landsbygden som ska leverera resurser till staden och förädla livsmedlen till de pittoreska caféerna? 

Den sortens grovarbetare som en gång kickade i gång välståndet har idag svårigheter med lönsamheten. Inga problem, tänker kanske någon. Importera maten och skogsråvaran och låt folk överge den svenska landsbygden. Vi kan knappast tvinga människor att bo kvar i Sveg och Torsby, Brålanda och Arjeplog. Nej, det är sant. Men om skogen omsätter 200 miljarder kronor idag, trots att nästan ingen bor intill skogen- vilka möjligheter finns då i skogen om vi skulle bestämma oss för att faktiskt bo nära skogen, förädla skogen, experimentera fram mer innovationer i skogen och se till att skogen blir det nya guldet? Har vi råd att avstå förädling av det gröna guldet? 

TA KLIMATFRÅGAN PÅ ALLVAR 

Absolut måste människor få bo i exempelvis Dubai och fortsätta utveckla vinsterna ur det svarta guldet, men alltfler forskare hävdar att det svarta guldet antingen tar slut, blir för dyrt eller åtminstone ineffektivt att ta hand om i framtiden. Det finns även en stor risk att det svarta guldet håller på att leda till inflation i höststormar och värmeböljor, översvämningar och smältning av glasiärer. Jag tror att det ligger en del i deras påståenden. I själva verket är världens forskare eniga om att det förhåller sig så. Om vattennivån stiger kommer människor inte självklart kunna bo i Köpenhamn och Göteborg i framtiden. De blir tvungna att dra till Brålanda. Om Brålanda levererar råvara till Göteborg istället för att Göteborg importerar från arabvärlden kan det troligen bli lättare att bo kvar i Göteborg. 

Det är knappast caféerna i Göteborgs innerstad som driver utvecklingen. Caféerna är bara ett inslag i stadsbilden som breder ut sig i miljöer där välståndets vinster frodas. Om välfärden börjar i skogen så måste välfärdssamhällets intäkter därefter kanaliseras för att generera skolor, sjuksköterskelöner, järnvägsräls och domstolar. Man kan diskutera hur stor andel av välståndet som ska stanna i skogsarbetarnas fickor och hur stor andel som ska tas in till gemensamma angelägenheter via skatten. Den andel som ska tas in som skatter måste oavsett användas effektivt. Annars gör människor skatterevolt. Och då har vi varken jobb, skogsråvara, skatteintäkter eller trivsamma postindustriella caféer som vi bekvämt kan luta oss tillbaka i. 

LÄGG NER MYNDIGHETER OCH BILDA REGIONER! 

Strukturen för att ta hand om skatteintäkterna från de svenska medborgarna utgörs idag av en brokig samling landsting, kommuner och statliga myndigheter. Fler myndigheter borde göra som länsskolnämnderna och helt enkelt läggas ner. Därför att de har spelat ut sin roll och att de är omöjliga verktyg för att styra i en ny tid. Men Sverige tvekar. Det leder till att grunden för välfärdsleveranserna försvåras samtidigt som välfärdens utgifter används på fel sätt i fel delar av landet. 

Det behövs regioner i Sverige som är bättre anpassade till de utmaningar som Sverige står inför. Om Brålanda inte kan finansiera välfärdens utgifter idag kanske de kan leverera råvaror till välfärden i morgon istället. Det behövs ett samspel mellan Brålanda som leverantör av råvaror och Göteborg som centrum för forskning. Det var bakgrunden till att Västra Götalandsregionen bildades. Älvsborgs Läns landsting och Brålandaborna fick vänja sig vid att landstinget blev större i geografi mot att det istället skapades en region med muskler att långsiktigt dra in intäkter till välfärden i Brålanda. Ungefär så borde människor i Sveg också börja tänka. Sjukvårdens stora strukturbeslut och utgifter betalas visserligen ut allt längre bort från Sveg om en region bildas. Samtidigt blir Sveg en viktig leverantör av råvara som genererar intäkter till välfärden i Sveg. Då blir den lilla ortens livskvalité tillvaratagen och en del av tillväxten, istället för att vara enbart ett avfolkningsområde som drar ner tillväxten. Ett sådant samspel mellan stad och land gör sig knappast själv. Det förutsätter ett ledarskap som förmår leda i en sådan riktning. Att städa undan gamla politiska strukturer som små landsting och stagnerade länsstyrelser är ett viktigt steg. 

Debatten om regioner har fått ny fart sedan regeringen öppnat gör en regionreform. Nu gäller det att frågan hanteras på ett sådant sätt att regioner bildas utan att föregås av vare sig bypolitiska låsningar eller statligt revirtänkande. 

I Västsverige har vi prövat, sedan 16 år tillbaka, att plocka bort Bohuslandstinget, Älvsborgslandstinget och Landstinget Skaraborg och istället skapat en stark västsvensk region som sammanförts med delar av Göteborgs stad och som styrs av ett folkvalt parlament. 

SÅ VI SLIPPER HA KÖLAPP HOS STATLiGA MYNDIGHETER 

Vi har ansvar för infrastruktur och näringslivsutveckling, vi mobiliserar resurser via Science Parks som vi skaffar grundfinansiering till via aktivt deltagande i stora EU- program. Vi gör mer av de regionala styrkorna och pratar direkt med Bryssel, till skillnad från många andra län och landsting i Sverige som är hjälplöst fast i gamla strukturer.  Vi gör oss oberoende av statliga myndigheter och kan bestämma själva om Västsveriges utveckling, samla ihop potentialen i Brålanda,  istället för att vänta på vår tur i kön i statens kvarnar i Stockholm.