Om flaket i Almedalen och hur bönder vinner val

Om några dagar är det 50 år sedan Olof Palme stod på ett lastbilsflak i Almedalen. Åtta år senare gjorde hans socialistiska projekt halt och centerledaren Thorbjörn Fälldin tog över ledarskapet i Sverige. Olof Palmes moderniseringsiver uppfattades negativ av många och Thorbjörn Fälldin kunde vinna val på att ta avstånd från socialism och istället presentera en mer naturnära och folklig framtoning. Akademikern förlorade mot bonden.

 

Valet i höst kan komma att ha vissa paralleller med valet 1976 så till vida att svenska folket upplever att de antingen ska rösta för fortsatt strukturomvandling som leds av en elit eller ska rösta för att rädda hotade idyller som folket efterfrågar.

 

Alternativet till etablissemanget

Scenen är mer komplicerad denna gång. Även om statsminister Stefan Löfvén (s) är den ledare som formellt utmanas om makten är det ändå oklart vem som är den reformvänlige ledaren som riskerar att falla på grund av bristen på folklighet. Och det är än så länge oskrivet vem som mest förkroppsligar den jordnära ledaren som vinner väljarnas gunst på grund av sin folklighet. Ingen potentiell statsminister vill göra om Fälldins misstag med alltför ultimativa vallöften som försvårar regeringsdugligheten eller upprepa Fredrik Reinfeldts reformvilja i politikens mittfåra som riskerar att öppna för kritik från de egna. Hittills har Sverigedemokraterna legat närmast till hands att framstå som alternativet till etablissemanget. De flesta etablerade partier inser att de dels måste formulera en politisk inriktning som möjliggör nödvändiga reformer efter valet och dels vara tillräckligt jordnära för att hålla Sverigedemokraterna borta från scenen. Ingen av de etablerade partierna har ännu lyckats fullt ut med det.

 

Sverige har genomgått en strukturomvandling de senaste årtiondena tack vare att flera regeringar genomfört reformer. Regeringen Ingvar Carlsson tog Sverige in i EU, regeringen Carl Bildt ökade valfriheten, regeringen Göran Persson avskaffade skadliga skatter som gåvoskatt och arvskatt, regeringen Fredrik Reinfeldt genomförde jobbskatteavdragen och tog Sverige genom finanskrisen så framgångsrikt att vårt land fortfarande intar positionen som en av Europas starkaste ekonomier.

 

Sverige måste fortsätta att genomföra reformer om vi vill behålla en tätposition bland välfärdsländer. Många svenskar verkar måttligt intresserade och letar istället efter folklighet och jordnära perspektiv. Alla partier känner till fenomenet men ingen har knäckt koden för hur man behåller väljarstöd för det nödvändiga reformarbetet och samtidigt motar bort krafter som mest spelar på missnöjesyttringar. Precis som Olof Palme och hans reformvänliga kompisar var övertygade om sina förträffliga projekt inför valet 1976, lika övertygade är dagens etablerade partier att deras reformer är nödvändiga. Och valets vinnare riskerar därmed att bli Jimmy Åkessons ”under dog”- perspektiv.

 

Svenska folket är helt naturligt förvirrade. De bär på en mättnad på välfärden, känslan av en övermogen välfärdsstat som trots ekonomisk styrka levererar för dåligt. Kraftiga strukturomvandlingar har skett inom industrin, inom den statliga servicen, inom sjukvården och inom livsmedelssektorn under årtionden. Känslan hos många svenskar är att rationaliseringar bara sker i en skenande fart utan hänsyn till vad som en gång bar upp Sverige. Människor vänder sin kritik mot invandraring när de upplever att fungerande lokala ekonomier med god samhällsservice saknas. Eller att ingen pratar tillräckligt om behovet av utveckling i småsamhällena.

 

Gleshet var vår styrka

Sverige har blivit ett välfärdssamhälle tack vare utvecklingen av ett starkt bondesamhälle där vår gleshet blev vår styrka. Det lilla landet i norra Europas utkanter blev välbärgade tack vare inkomster från skogen, jordbruket och betande kor, som genererade intäkter som senare kanaliserades in i investeringar i industrin och gjorde Sverige till en av världens mest framgångsrika och högteknologiska välfärdsnationer. Vi befinner oss fortfarande i en tätposition i fråga om tillväxt och kvalité i välfärden. Västra Götalands län, som är den främsta industriregionen, har ökat produktionen med 25 procent de senaste tio åren. Det är en enastående utveckling som borde gynna etablerade partier, men tvärtom upplever många människor att de etablerade krafterna står på toppen av en högkonjunktur utan att veta vad som är nästa steg. Nästa steg är i hög grad fortsatt strukturomvandling och i viss mån obekväma rationaliseringar inom såväl industri, statlig service och sjukvård. Ibland duckar vi politiker i dessa frågor. Att slå samman förlossningskliniker, att försvara nerläggning av industriell verksamhet och flytta statlig service smärtar och skapar folkstorm. Likväl behöver denna strukturomvandling fortsätta. Det har skapat ökad kvalité i välfärden, men alltför få politiska företrädare har lyckats förklara det sambandet. En politisk ledare eller ett politiskt parti som vill vara beslutsmässig och kunna leda ett land måste våga säga att flera obekväma reformer återstår.  

 

Samtidigt finns det fog för de idéer om decentralisering av makt och ansvar som Thorbjörn Fälldin framförde och vann val på redan i början av 1970-talet. Kraven på lokala lösningar som motvikt till centralstyrning är sannolikt mer kraftfull nu än den motkraft som krossade Olof Palme i valet 1976. En ny omgång av gröna vågen a la 1968 och längtan till naturen kommer krypande även idag. Thorbjörn Fälldin vann valet både 1973 och 1976 på att framföra dessa värden. Inget parti kommer att kunna mota bort Jimmy Åkesson som alternativet i svensk politik utan att ta frågor kring lokal utveckling på djupaste allvar.

 

Starkt stöd för öppenhet och mångfald

Svenska folket har aldrig varit motståndare till mångfald, utan har i mycket hög utsträckning välkomnat öppenhet samt insett att välståndet bygger på internationella influenser.  Ett starkt bondesamhälle utsattes tidigt för internationell konkurrens och insåg att överskott i jordbruket kunde användas som hävstång för handel, export och nya intäkter. Men öppenheten förutsatte en stark lokal utvecklingskraft även i de mest glest befolkade och geografiskt otillgängliga bygderna.

 

Om Sverige varaktigt ska förbli en högteknologisk välfärdsnation med stark internationell konkurrenskraft förutsätter det sannolikt ett mera helhjärtat förhållningssätt till de basnäringar som historiskt burit upp vårt land. Tyvärr har vi haft en debatt i Sverige de senaste åren där tillväxt och ekonomisk utveckling diskuteras helt eller delvis avskilt från jordbrukets och landsbygdens perspektiv. Det riskerar att spela Sverigedemokraterna rakt i händerna eftersom det skapas ett utrymme att få fotfäste i frågan om de hotade idyllerna.

 

Ett politiskt reformarbete efter valet måste sannolikt handla om andra förändringar än fortsatt stordrift och rationaliseringar i många verksamheter. Det behöver handla om förmågan att skapa tillväxt i de ekosystem som råkar finnas i Sverige, dvs i hög grad omöjliga arealer där ingen vill bo och där det är svårt att odla eller överhuvudtaget försörja sig. En del debattörer har kallat det för ”skräpytor”, några andra accepterar bara helt kallsinnigt att urbaniseringen tilltar och bygder överges. Ytterligare några andra planerar för fullt för växande städer och reflekterar knappast över att Sveriges kornbod numera utgörs av övergivna ladugårdar och igenväxta beteshagar. Själva basen för Sveriges välstånd har undergrävts.

 

Idisslare ger utväxling i värdelösa marker

Men jordbruket har rationaliserats och idag levereras lika mycket eller mer jordbruksprodukter än på 1950-talet så vad är problemet, undrar någon. Problemet är att den utväxling som svensk ekonomi historiskt kunde åstadkomma tack vare betande kor i otillgängliga och värdelösa markområden minskar.  De bygder som idag är dom mest avfolkade bidrog då till Sveriges välstånd eftersom vi uppmuntrade en hög grad av utspridda idisslare som ett sätt att generera inkomster och utvecklingskraft. Dessa bygder saknar kraft att bidra på samma sätt idag. Det finns visserligen gott om EU-bidrag, statliga stöd, skatteutjämning och inkomstutjämning över landet som mildrar skillnader i Sverige. Möjligheten att varaktigt generera nya intäkter i de mest glesbefolkade områdena är begränsade även om staten och kommunerna försöker jämna ut skillnader. 

 

Parallellt med konflikten mellan akademikern och bonden har det också funnits en konflikt mellan betong och miljöansvar. Den konfliktytan fanns redan i valet 1976 mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Centerpartiet har bråkat både med socialdemokratin och med sina allianskollegor om kärnkraft, Öresundsbron, energipolitiken och miljöskatter. Nu är de flesta etablerade partier inriktade på att konstruktivt lösa klimatfrågan och andra överhängande miljöfrågor. Konfliktytan i mellan betongpartier och miljöpartier har i vissa fall minskat om man jämför med hur scenen såg ut i valet 1976. Men det finns en konflikt mellan akademikern och bonden som delvis lever kvar och som är på väg att accelerera just inom klimatområdet. Många forskare och experter hävdar att klimatfrågan kräver minskad köttkonsumtion, medan många som bor på landet eller på annat sätt har preferenser kring djurhållning anser att betande kor och således också köttkonsumtion är bra för klimatet. Denna fråga ligger lite och pyr, tar knappast de största utrymmet i media men kan indirekt vara avgörande för valutgången i år eller kommande val.

 

Kraven på närodlat ökar

Många människor vänder sig idag bort från den industrialiserade livsmedelssektorn. Man vill köpa lokalproducerat och helst odla själv. Allt fler är nyfikna på hur maten vi äter är producerad och försöker hitta egna ytor på balkongen, på bakgårdar i bostadsområden eller skaffar sig en kolonilott. Om trenden håller i sig och konsumenterna fortsätter att vara frågvisa och uthålliga kommer vi att behöva fler ytor att odla på. Ängar och hagmarker behöver restaureras, stadsplanerare tvingas ta fram strategier för odling i ytorna mellan höghus och hyreslägenheter. Kustbygder och mellanbygder som varit dömda till avfolkning kommer behöva nybyggare som vill investera i jordbruk mer utspritt i Sverige igen. Och vi kommer behöva betande idisslare såsom får, getter och kor. Dessa djur har traditionellt burit upp Sveriges välstånd och hållit ihop landsändor som annars är dömda till avfolkning. Den som vill vinna väljarnas gunst i höst och både framstå som reformvänlig och klimatsmart ska peka på betande kor som hjältar. Det är en idyll som svenskarna värderar högt och det är en ekonomisk verksamhet som genererar mat och välstånd. Om de etablerade partierna misslyckas med att förklara hur idisslare traditionellt levererat välstånd och livskvalité till svenska folket samt missar att tydliggöra att denna företeelse är en förutsättning för välstånd också i framtiden riskerar vi att medverka till att öppna dörrar för antidemokratiska krafter som vi bittert kommer ångra.