Billig kollektivtrafik- finns det?

Jag avslutade just en nästan två timmar lång interpellationsdebatt i regionfullmäktige om kollektivtrafik. Efter att ha beskådat hur den politiska (s), (v) och (mp)- ledningen agerat under 2011 i kollektivtrafiken blir man inte imponerad.
1. Indexuppräkning på biljettpriset uteblev för 2011, vilket betyder att intäkterna till Västtrafik minskar med ca 30 miljoner kronor i år, vilket innebär att det fattas lika mycket pengar nästa år och nästa år. Över en tioperiod innebär en utebliven indexuppräkning av detta slag att bortåt 1 miljard kronor mindre tillförs kollektivtrafiken.
2. Mitt i valrörelsen i våras lovade (s), (v) och (mp) att en låg enhetstaxa skulle införas så att varje resa, oavsett om man reser 20 mil eller 20 km med bussen ska kosta ca 20 kronor.
3. Av det vallöftet bidde ingenting. Istället för att presentera en budget inför 2012 som åtminstonne klarar att finansiera en liten ökning av trafiken heter det att det ekonomiska läget inte möjliggör en ökning av regionbidraget till Västtrafik. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet klubbade tidigare i höst igenom ett regionbidrag på 3002 miljoner kronor, medan Centerpartiet föreslog 3060 miljoner kronor.
4. När Västtrafiks verksamhetsplan diskuterades i regionstyrelsen blev det uppenbart att nya resurser krävs från flera håll för att långsiktigt klara finansieringen av kollektivtrafiken. Det räcker inte med ökade regionbidrag. Det behövs även ökad självfinansieringsgrad och troligen även höjda biljettpriser om trafiken ska kunna öka i den takt som resenärerna förväntar sig.

Den politiska ledningen ville inte riktigt kännas vid de uppenbara problemen med att finansiera kollektivtrafiken under debatten i regionfullmäktige. Gert-Inge Andersson (s) bedyrade att vi absolut ska kunna ha alla nyinköpta tåg i drift framöver samtidigt som Leif Blomqvist (s) hyllade den kraftiga resandeökningen som vi nu ser. Ingen ville erkänna att kostnaderna stiger. Istället skickade man upp Sören Kviberg (v) för att förklara att höjda biljettpriser i kollektivtrafiken var otänkbart av ideologiska skäl. Sören Kviberg och den övriga politiska ledningen höjer nu biljettpriserna med fem procent.....

I Leif Blomqvist sista inlägg fick vi ett halvt erkännande av att det dilemmat som bl.a. Centerpartiet lyfter fram i allafall delvis är sant. Han beskrev de fullastade bussarna i rusningstid varje morgon i Trollhättan. Att sätta in fler bussar kommer att kosta, erkände Leif Blomqvist.

Det ska bli intressant att följa vilken typ av åtgärder som Blomqvist föreslår för att möta dessa kostnader. 1. Högre skatt så att skattebetalarna får dela på kostnaden, oavsett om de åker buss eller inte? 2. Indragning av landsbygdslinjer?
  3. Ytterligare biljettprishöjningar ?

Problemet är inte att (s), (v) och (mp) tvingas svara på frågorna. Alla partier måste ge ett svar. Problemet är att (s), (v) och (mp) gick till val i våras på att inte någon av dessa insatser behövs, bara att allt skulle bli bättre och billigare. Vi riskerar en enorm svekdebatt den närmaste tiden. Det är synd i en så viktig fråga som kollektivtrafik.

Mellan proffsen och idealisterna

Just nu fylls media med reportage om hur äldre människor med alltför många mediciner hamnar på geriatriska avdelningar- inte för att de åldras naturligt, utan för att de medicinska experterna matat dem med alltför många mediciner utan att någon tar ansvar för hela människan. Uppemot en tredjedel av alla patienter på geriatriska avdelningar upptas av patienter som fått för många mediciner med den ena biverkningen efter den andra. Mediciner är till för att förlänga liv och öka livskvalitén, men leder i många fall till ökat lidande och för tidig död, rapporterade Sveriges Radio i går.

Som sjukvårdspolitiker är man ofta helt i händerna på medicinsk expertis. Så ska det vara. Medicinsk evidens är basen också i sjukvårdspolitiken och politiken ska aldrig uttala sig om behandlingsmetoder eller i övrigt ha synpunkter på läkarvetenskapen. Politiken ska anslå resurser, besluta om skattenivåer, leda och styra sjukvården och medverka till ökad tillgänglighet och i övrigt företräda patienter och skattebetalare. Så långt en ganska självklar rågång.

Det svåra kommer när vi pratar disciplinövergripande prioriteringar, helhetssyn eller helikpterperspektiv i sjukvården, som genom åren varit svårt att identifiera och där läkarna alltid haft ett försprång. En läkare som vill ha medel för ny utrustning, som behöver medel för att förbättra möjligheter att rädda liv- vem kan egentligen sätta sig över det ? Politikens uppgift i sjukvården blir lätt att leverera mer och mer resurser till varje specialité, utan verkliga möjligheter att prioritera. På senare år har prioriteringsarbete i sjukvården fått ökat fokus, men säga stopp och belägg inom någon del av sjukvården anses utvecklingsfientligt och de svåraste prioriteringarna tvingas politiken ofta lägga därhän. I praktiken görs prioriteringari vården av diffusa krafter i läkemedelsindustrin, av ekonomichefer i landstingen eller av godtyckliga politiker saknar verkliga redskap att prioritera. Idag deltog jag i ett samtal med projektledare Anne-Marie Hultberg vid Institutet för Stressmedicin som handlade om att många anställda inom vården känner en ökad vanmakt och svårigheter att påverka på sin arbetsplats, vilket i förlängningen leder till stress och ökad ohälsa. Kanske känner många anställda i vården av det diffusa ledarskapet, som alltså inte bara drabbar patienter, utan också anställda på alla nivåer.

När alla fakta om medicinernas biverkningar kavlas ut måste man ställa sig frågan om vem som bestämde att det skulle bli så här ? Eller vem som undvek att leda sjukvården med helikopterperspektiv? Det måste gå att ställa krav på uppföljning av medicinering och även ställa krav på att avbryta medicinering. Vi skattebetalare betalar gärna skatt till mediciner för att förlänga liv och öka livskvalitén, men inte till att öka lidandet och förkorta liv. De medicinska framsteg som gjorde mediciner mot högt blodtryck till en räddare får inte i sin mest extrema förlängning leda till att vi stjälper människor. Då har de medicinska proffsen tagit överhand och det politiska förnuftet kapitulerat.

I miljöpolitiken är det samma fast tvärtom. Miljödebatten leds av idealister, såsom miljörörelsen eller andra debattörer utan eget poitiskt ansvar. Idealisterna har ofta att försprång, eftersom forskarna inom miljöområdet sällan är överens. En rapport om tillståndet i världen slås i huvudet på oss ena dagen och nästa dag är det en helt annan rapport som presenteras. Ofta är det på temat att jorden håller på att gå under. Ett trendbrott kom år 2007 när FN:s klimatpanel enigt presenterade utmaningarna kring 2-gradersmålet. Plötsligt var proffsen överens och en del överdrifter från miljörörelsen föll platt till marken. Sedan har inte politiken orkat möta dessa faktum med åtgärder, så mycket återstår att bevisa och tid till annan får domedagsprofeterna vatten på sin kvarn. Igår gjorde Philip Jhonsson ett välgörande nerslag i debatten där han pekar på behovet av att å ena sidan inte bara peka ut mål för klimatpolitiken till år 2050, utan att samtidigt resa krav på åtgärder för att nå dit. Han säger att vägen dit skulle kunna innebära att effektivare teknik för exempelvis koleldning är en lösning. En åsikt som jag kan ha svårt att svälja, men under alltför lång tid har miljödebatten varit tjusig plakatpolitik utan resultat. Koldioxidutsläppen ökar, inte på grund av brist på nya bränslen eller helt nya produktionsprocesser, utan på grund av att de enorma mändger kolkraftverk som finns världen över inte tillförs effektivare teknik och mer modern utrustning. De gamla kolkraftverken tuggar och går, medan vi idealister pillar med några enstaka elbilar. Philip Johnsson pekar på behovet av en dynamisk och träffsäker utsläppshandel. Jag tror han har helt rätt!  Resurser till miljöinsatser måste styras av ett handelssystem som kapar de största utsläppsvolymerna först, även om det innebär att skitig kolkraft byts mot lite mindre skitig kolkraft. Därutöver ska vi givetvis uppmuntra nya bränslen och innovationsmiljöer för de fossilfria systemen och sikta på en värld som är helt fossilfri, men vi måste framför allt öka takten i de insatser som ger snabba resultat. Och det innebär ofta energieffektivisering i befintlig teknik eller andra trix inom nuvarande system. Handel med utsläppsrätter tvingar de största miljöbovarna att göra investeringar i ny teknik, istället för att överlåta allt arbete åt idealister och romantiker, utan verkliga resurser.

Om politken blir en ytterligare i raden av idealister gör ingen skillnad. Om politiken bara nickar instämmande åt proffsen händer heller ingenting. Politikens uppgift är att hitta utrymmet mellan proffsen och idealisterna!

På jakt efter den politiska själen

Snart har alla partier bytt ut sina partiledare. Återstår att se om Hägglund håller sig kvar i Kristdemokraterna. Lars Ohly ersätts med största sannolikhet av Jonas Sjöstedt. Maud Olofsson lämnade över till Annie Lööf för några veckor sedan. Juholt har inte varit partiledare särskilt länge, men löper redan gatlopp för att hålla sig undan krav om att avgå. Socialdemokraterna sitter värst till, men de flesta partierna har genom sina partiledarval visat upp vissa inslag av vilsenhet och behov att söka sin själ.

Inte heller (m) har undgått en inre kris på senare tid. Arkelstens bottennapp om rösträtten visar att det finns skönhetsfläckar också i Sveriges största parti.

Alla partier drar mot mitten eller eftersträvar att bli ett parti som tar ledningen i samhällsutvecklingen via en stark förankring hos medelklassen. Frågan är vem som vinner chickenracet om att ta över rollen från Moderaterna när deras gloria dalar i 2014 eller 2018 års val. Det kan lika gärna bli Jonas Sjöstedts vänsterparti som Annie Lööfs centerparti. Om Juholt misslyckas med att ta ut (s) i matchen igen kan mycket väl Jonas Sjöstedt kliva fram och framstå som ledaren för den breda vänstern i svensk politik så som Gudrun Schyman försökte. Sjöstedt släpar förstås på ett kommunistiskt arv, men ingen vet om Sjöstedt lyckas hålla arvet instängt i garderoben medan han lockar nya väljare. Kanske försöker Sjöstedt också, tack vare Juholts misslyckande även ta sig längre in mot mitten i svensk politik för att även attrahera Mona Sahlins fans. I Allianspartierna sker samma sak, fast från höger. Ingen vill bli kvar på perrongen i den konservativa trenden bland antidemokrater och kristna högerväljare. Om Mats Odell skulle ta över i Kd kan han möjligen bli den partiledare som tar hand om de konservativa, men samtidigt innebär det svårigheter för Kd att växa. Blir Hägglund kvar kan han vara en av de få som behåller en del konservativa samtidigt som han har potential att växa som socialliberalt parti. Folkpartiet står ganska stadigt i sin socialliberala fåra med skolan som eget arbetsfält. Det kan räcka långt ett bra tag, såvida (s) inte gör något drastiskt, byter ur Juholt mot Dammberg och bestämmer sig för att ge Björklund en match. Fridolin tar för sig brett nu och kan bli farlig i sin allt bredare miljöprofil. Samtidigt tycker många att Fridolin snackar för mycket och uppträder som en tvärsäker skolpojke som knappast passar som ett framtida statsråd. Centerpartiet har det varken lättare eller svårare än många andra. Vi tävlar om utrymmet med de flesta andra partier och resterande partiledarbyten kan bl.a leda till att även (v) slåss om centerväljarna. Det gäller att Centerpartiet mycket snart bestämmer sig för vilka som är de stora reformområdena för de kommande åren. För egen del tror jag att jämställdhet, miljöfrågor och regionfrågor är de tre viktigaste. Just nu pågår ett spännande jobb på temat Nybyggarlandet i Centerpartiet som tydligt kan placera oss i fronten på ett reformarbete kring öppenhet och mångfald. Dessa frågor är lätta att driva i Centerpartiet. Jag tror att jämställdhet och miljöfrågor blir svårare. På stämman i Åre ville ombuden under inga omständigheter låsa sig för förslag som luktar kvotering. Jag tror att kvotering kommer att passera Sveriges riksdag inom några år. Då kommer (fp), (s), (mp) och kanske även (m) att rösta ja. Ska (c) rösta nej ihop med (kd) och (sd)? Delvis samma frågor kommer i miljöpolitiken. Centerpartiet måste rösta ja ihop med radikala och socialliberala krafter. När det gäller regionfrågan kan vi vara det parti som ligger först i reformarbetet utan större ansträngning. Här gäller det att behålla försprånget och hitta majoriteter för de olika stegen framåt.