måndag 21 november 2011

Mellan proffsen och idealisterna

Just nu fylls media med reportage om hur äldre människor med alltför många mediciner hamnar på geriatriska avdelningar- inte för att de åldras naturligt, utan för att de medicinska experterna matat dem med alltför många mediciner utan att någon tar ansvar för hela människan. Uppemot en tredjedel av alla patienter på geriatriska avdelningar upptas av patienter som fått för många mediciner med den ena biverkningen efter den andra. Mediciner är till för att förlänga liv och öka livskvalitén, men leder i många fall till ökat lidande och för tidig död, rapporterade Sveriges Radio i går.

Som sjukvårdspolitiker är man ofta helt i händerna på medicinsk expertis. Så ska det vara. Medicinsk evidens är basen också i sjukvårdspolitiken och politiken ska aldrig uttala sig om behandlingsmetoder eller i övrigt ha synpunkter på läkarvetenskapen. Politiken ska anslå resurser, besluta om skattenivåer, leda och styra sjukvården och medverka till ökad tillgänglighet och i övrigt företräda patienter och skattebetalare. Så långt en ganska självklar rågång.

Det svåra kommer när vi pratar disciplinövergripande prioriteringar, helhetssyn eller helikpterperspektiv i sjukvården, som genom åren varit svårt att identifiera och där läkarna alltid haft ett försprång. En läkare som vill ha medel för ny utrustning, som behöver medel för att förbättra möjligheter att rädda liv- vem kan egentligen sätta sig över det ? Politikens uppgift i sjukvården blir lätt att leverera mer och mer resurser till varje specialité, utan verkliga möjligheter att prioritera. På senare år har prioriteringsarbete i sjukvården fått ökat fokus, men säga stopp och belägg inom någon del av sjukvården anses utvecklingsfientligt och de svåraste prioriteringarna tvingas politiken ofta lägga därhän. I praktiken görs prioriteringari vården av diffusa krafter i läkemedelsindustrin, av ekonomichefer i landstingen eller av godtyckliga politiker saknar verkliga redskap att prioritera. Idag deltog jag i ett samtal med projektledare Anne-Marie Hultberg vid Institutet för Stressmedicin som handlade om att många anställda inom vården känner en ökad vanmakt och svårigheter att påverka på sin arbetsplats, vilket i förlängningen leder till stress och ökad ohälsa. Kanske känner många anställda i vården av det diffusa ledarskapet, som alltså inte bara drabbar patienter, utan också anställda på alla nivåer.

När alla fakta om medicinernas biverkningar kavlas ut måste man ställa sig frågan om vem som bestämde att det skulle bli så här ? Eller vem som undvek att leda sjukvården med helikopterperspektiv? Det måste gå att ställa krav på uppföljning av medicinering och även ställa krav på att avbryta medicinering. Vi skattebetalare betalar gärna skatt till mediciner för att förlänga liv och öka livskvalitén, men inte till att öka lidandet och förkorta liv. De medicinska framsteg som gjorde mediciner mot högt blodtryck till en räddare får inte i sin mest extrema förlängning leda till att vi stjälper människor. Då har de medicinska proffsen tagit överhand och det politiska förnuftet kapitulerat.

I miljöpolitiken är det samma fast tvärtom. Miljödebatten leds av idealister, såsom miljörörelsen eller andra debattörer utan eget poitiskt ansvar. Idealisterna har ofta att försprång, eftersom forskarna inom miljöområdet sällan är överens. En rapport om tillståndet i världen slås i huvudet på oss ena dagen och nästa dag är det en helt annan rapport som presenteras. Ofta är det på temat att jorden håller på att gå under. Ett trendbrott kom år 2007 när FN:s klimatpanel enigt presenterade utmaningarna kring 2-gradersmålet. Plötsligt var proffsen överens och en del överdrifter från miljörörelsen föll platt till marken. Sedan har inte politiken orkat möta dessa faktum med åtgärder, så mycket återstår att bevisa och tid till annan får domedagsprofeterna vatten på sin kvarn. Igår gjorde Philip Jhonsson ett välgörande nerslag i debatten där han pekar på behovet av att å ena sidan inte bara peka ut mål för klimatpolitiken till år 2050, utan att samtidigt resa krav på åtgärder för att nå dit. Han säger att vägen dit skulle kunna innebära att effektivare teknik för exempelvis koleldning är en lösning. En åsikt som jag kan ha svårt att svälja, men under alltför lång tid har miljödebatten varit tjusig plakatpolitik utan resultat. Koldioxidutsläppen ökar, inte på grund av brist på nya bränslen eller helt nya produktionsprocesser, utan på grund av att de enorma mändger kolkraftverk som finns världen över inte tillförs effektivare teknik och mer modern utrustning. De gamla kolkraftverken tuggar och går, medan vi idealister pillar med några enstaka elbilar. Philip Johnsson pekar på behovet av en dynamisk och träffsäker utsläppshandel. Jag tror han har helt rätt!  Resurser till miljöinsatser måste styras av ett handelssystem som kapar de största utsläppsvolymerna först, även om det innebär att skitig kolkraft byts mot lite mindre skitig kolkraft. Därutöver ska vi givetvis uppmuntra nya bränslen och innovationsmiljöer för de fossilfria systemen och sikta på en värld som är helt fossilfri, men vi måste framför allt öka takten i de insatser som ger snabba resultat. Och det innebär ofta energieffektivisering i befintlig teknik eller andra trix inom nuvarande system. Handel med utsläppsrätter tvingar de största miljöbovarna att göra investeringar i ny teknik, istället för att överlåta allt arbete åt idealister och romantiker, utan verkliga resurser.

Om politken blir en ytterligare i raden av idealister gör ingen skillnad. Om politiken bara nickar instämmande åt proffsen händer heller ingenting. Politikens uppgift är att hitta utrymmet mellan proffsen och idealisterna!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar