Orsaken till den politiska lekstugan i riksdagen i höst och den främlingsfientliga attityden i samhället är till viss del partiernas eget fel. Som toppen på ett isberg aviserade statsminister Stefan Löfven ett extra val, utan att ha tänkt igenom konsekvenserna. Det hade varit ett högriskprojekt som riskerade leda till ett sämre parlamentariskt läge eller i bästa fall ett lika dåligt läge som idag. Respektive block skulle ha kämpat för ett väljarunderlag på minst femtio procent samtidigt som alla vet att ingen av blocken kan nå dit i dagsläget.
BEGRIPA MÄNNISKORS VERKLIGHET
I vassen gror en blandning av å ena sidan de höga förväntningarnas missnöje samt å andra sidan känslan av att viktiga fundament för samhällsutvecklingen negligeras. Det politiska kaos som vi bevittnat under hösten beror i grunden varken på regeringen Löfven eller på Sverigedemokraterna. Utan på en mer långtgående misstro mot det politiska ledarskapet. Angreppet sker från två håll, dels från en välmående medelklass som mycket väl känner till sina exeptionellt goda livsvillkor, men som ibland glömmer att välstånd förutsätter politisk stabilitet, dels från en grupp människor som känner ilska, utanförskap och genuin misstro mot passiva politiker, klåfingriga byråkrater och en alltmer utbredd uppfattning att ingen begriper deras verklighet.
Sverige har styrts av minoritetsregeringar under långa perioder. Orsaken till att det fungerat är att Sverige har en stabil demokrati, har haft regeringar och riksdagsledamöter som tagit långtgående parlamentariskt ansvar samtidigt som återkommande akuta ekonomiska kriser tvingat fram politisk kompromissvilja. Idag upplever vi delvis det motsatta. Svenska folket är å ena sidan så välmående att det finns väljare och valda som är beredda att ta risker, exempelvis rösta in nya partier eller avvika från praxis i riksdagen. Svenska folket är å andra sidan så missnöjda att deras politiska förebilder kan strunta i praxis eftersom de knappast känner sig bundna av härskarnas inbördes traditioner.
RIKSDAGSMAJORITET OMÖJLIG IDAG
Att skapa en stabil riksdagsmajoriteter framstår idag som omöjligt. Lösningen var knappast ett extra val. Frågan är om lösningen är en överenskommelse om att släppa fram minoritetsregeringar. Kanske på kort sikt. Statsminister Stefan Löfven får tillfällig arbetsro. Och om han missköter sig kommer Alliansen tillbaka efter valet 2018. Handslaget mellan regeringen och Alliansen var möjligen det enda raka i det rådande kaoset. Men att skapa stabila majoriteter i Sveriges riksdag avgörs ytterst av förmågan hos varje riksdagsledamot, genom flitigt arbete i respektive utskott, genom texter som processas och kompromissas fram i en ambition att skapa bästa möjliga majoritet för de minst dåliga förslagen. Annars behövs ingen riksdag, iallafall inte 349 självständiga ledamöter.
När Sverige styrdes av minoritetsregeringar under 90- talet gjordes många frågor upp över blockgränsen redan innan de nådde riksdagen. Många riksdagsledamöter kände sig åsidosatta. Sveriges ekonomi var så skakig att regeringen inte vågade vänta på kompromisser i utskotten. Nu är vi så välmående att ingen anser att en riksdagsmajoritet är ett primärt behov i en demokrati. Istället lovar man varandra att vi ska köra minoritetsregeringar i åtta år framåt. Det kanske var det bästa för att undvika kaos i nuet.
SVERIGE GLIDER ISÄR
Men vi måste också börja angripa orsakerna till att Sverige glider isär. Vårt land håller ihop idag därför att Anders Borg först hållit hårt i taktpinnen under finanskrisen och därefter tagit oss till en ekonomisk tätposition i Europa. Skatter har sänkts så att normalinkomsttagare fått det väsentligt bättre. Nu kan vi köpa fler möbler, unna oss nya kläder och åka på Thailandsresor. Men nyrikedomen i Sverige är knappast självklar. Med en större plånbok förväntas vi klara oss mer på egen hand. En rikare medelklass med stabila jobb kan leva med att den lokala arbetsförmedlingen lägger ner och att banken ställer högre amorteringskrav. Men många upplever en genomgripande förvandling från ett samhälle, som bars upp av många offentlig finansierade verksamheter, till ett samhälle som som blivit både mer privat och mer offentligt på samma gång. Många verksamheter har avreglerats samtidigt som den service som fortfarande är i offentlig drift känns mer avlägsen och mer byråkratisk. Staten har fler stuprör utan samordning och de lokala makthavarna får allt svårare att manövrera i välfärden. Den enskilde medborgaren är mer lämnad åt sitt öde, på gott och på ont. Den välmående medborgaren är i huvudsak nöjd för denna nya ordning. Mer i plånboken och större frihet är aldrig fel. Den nya friheten driver dessutom Sverige framåt. Lägre skatter ger fler jobb och minskad arbetslöshet. Fler jobbar och drar in skatt till välfärden. Det gynnar alla. Nästan. Många småföretagare på landsbygden, isolerade människor i förorten, barn som far illa och människor med funktionshinder är oftast en del av det svenska välståndet, men hamnar ibland mellan stolarna. Många människor får det knappast bättre för att välståndet stiger. De kommer alltid att känna sig klämda mellan oförstående byråkrater, utsatta för en offentlig sektor som fortfarande är omodern eller en hjälpande hand som uteblivit i en rationalisering eller omorganisation. Det finns massor av marginalgrupper som fått det bättre, men som ofta upplever en relativ tillbakagång. Bland dem gror missnöjet.
TIGGARNA PÅMINNER OSS
Som ett tredje orosmoment dyker låginkomsttagare från Rumänien upp i porten och tigger om några slantar. Människor blir helt klart förvirrade i sin vardag. Vi blir å ena sidan påtaglig medvetna om vårt välmående samtidigt som vi å andra sidan tycker att Sverige glider i sär. Vi tvekar att hjälpa tiggare i vår egen vardag samtidigt som vi klagar på ett samhälle som anses ha blivit kallare och mera egoistiskt. Sanningen är att vi alla bär en del av ansvaret för ett tudelat land och en tudelad värld. Det finns en tiggare i varje kvarter. Vi skulle kunna hjälpa dem. Men de flesta av oss avstår. Vi är uppfostrade i ett samhälle där den sortens omsorg sköts av det allmänna. Men omtanke och solidaritet kan bara till viss del lösas via skattsedeln. Tiggeriet har gjort oss otäckt påminda om det. Vissa tar det till intäkt för att begränsa invandringen, andra inser att den nya sortens solidaritet med hjälpande händer i varje kvarter är enda lösningen. Men det politiska ledarskapet tvekar att peka i den riktningen. Tills vidare införs ytterligare ett jobbskatteavdrag som sänker trösklar och hjälper vissa marginalgrupper in på arbetsmarknaden. Men mycket återstår för ett öppet och solidariskt samhälle. Samma människor som är heligt förbannade på byråkrati, klåfingriga experter är också misstänksamma mot invandrare. Det är helt avgörande att någon eller några politiska partier tar sig an människors ilska mot centralisering och byråkrati. Det är enda sättet att också skapa en tilltro till ökad internationell öppenhet.
GÖRAN HÄGGLUND - TEAMBILDARE ?
I veckan har några ideologiskt renläriga borgerliga väljare uttalat att de anser att Alliansen sviker när de gör upp med Stefan Löfven om skydd för minoritetsregeringar. Det mest konsekventa hade varit om alla renläriga borgerliga väljare hyllade uppgörelsen allra mest. Om Alliansen å sin sida inte kan skrapa i hop 50 procent borgerliga väljare och Stefan Löfven å sin sida inte kan hitta 50 procent socialister så måste dessa båda block mötas på något sätt i någon slags uppgörelse, annars får alla ideologilösa, missnöjda, kommunistiska och feministiska väljare oförskämt mycket makt. Som sagt, de renläriga Alliansväljarna borde hylla decemberöverenskommelsen allra mest. Alternativet är att regeringen Löfven bjöd in (fp) och (c) för att skapa en majoritet i riksdagen. Eller att (s) och (m) gjorde upp på egen hand. Denna veckan har Göran Hägglund (kd) framstått som en av de mest konstruktiva teambildarna. Kanske skulle en riksdagsmajoritet kunna ha bildats med (kd) som en tänkt statsminister? Alla alternativ ska kunna prövas om man menar allvar med behovet av en stabil majoritet. Vi får aldrig veta om det fanns en möjlig riksdagsmajoritet denna mandatperioden eller nästa. För nu ska Sverige styras av minoritetsregeringar fram till 2022.
INGEN OKONVENTIONELL UPPGÖRELSE
Huvudproblemet är att ingen tar långsiktigt ansvar för marginalväljarna, dvs de väljarna som är helt avgörande att knyta till sig för att en riksdagsmajoritet så småningom ska kunna skapas. Dessa väljare hoppar mellan olika partier och betraktar sig troligen som mitten eller som ganska goda socialliberaler. De som känner sig mest politiskt villrådiga är de som till sist avgör Sveriges framtid. Och det är bara med alla marginalväljarna i ryggen som en framtida statsminister kan skapa en riksdagsmajoritet och en god framtid för sina medborgare.
Ska någon av de mindre borgerliga partierna ta ansvar för samtal med (s) så drar man med sig (m) i uppgörelsen också. Och (c), (kd) och (fp) vill antagligen undvika att (m) och (s) gör upp själva? Förresten vill väl den traditionelle (s)- väljaren inte ensidigt göra upp med den traditionelle (m)- väljaren ? Alltså prövas inga okonventionella lösningar. Alltså gör hela Alliansen upp med (s) och (mp). Det var vad som skedde i en numera välkänd decemberuppgörelse.
ARBETA MER OCH DELA MED SIG MER
Problemet är inte överenskommelsen i sig. Problemet är framtiden. Så många politiska reformer är ogjorda. Alltför många små kommuner har svårt att skrapa ihop till välfärden där alltfler äldre behöver allt mer vård. En förväntansfull medelklass kräver bättre kollektivtrafik, mer jämställda löner, bättre arbetsmiljö och en mer meningsfull fritid. Oron i världen kryper allt närmare. Vårt välstånd hotas och alltfler inser att den svenska medelklassen kommer behöva arbeta hårdare, tjäna relativt mindre, betala relativt högre skatt och dela med sig mer. Någon politisk kraft måste snart be medelklassen dra ner på förväntningarna. Det behövs en politisk pedagog som kan redogöra för en mer realistisk framtidsbild. Samtidigt bör välgörenhetsinsatser och solidaritetshandlingar runtom i världen öka. Sverige som byggt sitt välstånd på internationellt beroende har ett extra ansvar att ta emot omvärlden med öppna armar.
Ovanpå det behöver missnöjda landsbygdsbor, isolerade människor i förorterna och utsatta barn utan närvarande föräldrar känna ökad tillit till demokratin. Mycket snart måste en politisk kraft ta sig an alla dessa ogjorda uppgifter med övertygelse. På senare år har partierna centralt ägnat sig alltför mycket åt att vara reklambyråer, medan de lokala partiorganisationerna i bästa fall är underhuggare i dessa PR- kampanjer och i sämsta fall förtvinar alltmer.
INGEN BEHÖVER ANSTRÄNGA SIG DE NÄRMASTE ÅTTA ÅREN
Varje politisk kraft som försöker ta sig an verkliga samhällsutmaningar kommer få svårt att omedelbart få med sig en riksdagsmajoritet. De sex dominerande partierna har bestämt att det är omöjligt de närmaste åren. Kanske är det en riktig slutsats. Kanske är decemberöverenskommelsen faktiskt ett realistiskt sätt att vinna tid. Varje block får en chans att fundera på vilka politiska reformer som ska sjösättas av en bred riksdagsmajoritet efter år 2022. Men det finns en risk att Sverige istället förlorar tid och ökar det demokratiska glappet mellan väljare och valda eftersom ingen behöver anstränga sig för att skapa en riksdagsmajoritet de närmaste åtta åren.