fredag 27 april 2012

Miljöansvar och utvecklingsoptimism- går det att förena?

Idag deltog jag på ett seminarium som arrangerades med anledning av 40- årsjubileet av FNs första miljökonferens, Only one world. Seminariet inleddes av fem forskare som representerade varsit decennium av forskning, den sk generationspanelen. Det blev verkligen en resa i hur samhället och forskningen mognat genom åren. Den äldste forskaren i gänget Karl-Erik Eriksson, professor i teoretisk fysik påminde oss om att miljöproblemen för 40 år sedan präglades av kalla kriget. Vi ängslades för kärnvapenkrig och vi upplevde många svälkatastrofer i världen, som vittnade om att miljöproblem egentligen är den rika världens välfärdsproblem.

- I samband med Stockholmskonferensen klagade de fattiga länderna över att den rika världens syn på miljöpolitik bara handlar om att sätta restriktioner på den fattiga världen. Världen har blivit säkrare, men vi har inte tagit steget från att diskutera miljöproblem till att tala om utveckling i vid mening.
  - Riokonferensen 20 år senare försökte möta den kritik som fanns från den fattiga världen. Därför blev Rio- konferensen UNCED en FN- konferens som innehöll både rubriken environment (miljö) och development (utveckling).

Hans Blanck som är professor i ekotoxikologi tog sats i det som kanske är miljöpolitikens viktigaste och svåraste frågor, nämligen gifterna, kemikalierna, läkemedlens påverkan på naturen, antibiotikaresistens mm.
  - Medan vi sitter här på detta seminarium registreras 100 nya kemikalier som kommer att ta tio år att undersöka konsekvenserna av.
Samtidigt underströk Hans Blanck mest av alla att han betackar sig för förenklingar i miljöarbetet. Dessutom är små doser av en mängd kemikalier är ofarligt för mänskligheten.
- Olika myndigheter har ansvar för olika delar av kontroll av kemikalier. Men vem tar det samlade ansvaret, undrar Hans Blanck.
Blanck pekar på förmågan hos människan att lösa miljöproblem vartefter. Det som var föroreningar på 30- talet är inte längre föroreningar. Men komplexiteten har ökat. Vi vet inte vad som lurar runt hörnet, bara att överraskningarna blir fler och fler.

Marie Stenseke presenterade sig själv som lite av katten bland hermelinerna. Hon är professor i kulturgeografi och som sådan går hon utanför naturen och forskar mer på människan än på naturen själv.
- Vi är en luttrad och hårdhudad skara av forskare som menar att vi inte bara kan forska på rödlistade arter, utan även fundera på hur bonden trivs. Varför gör inte alltid bonden som naturvetarna vill, funderar Marie och menar att svaren ligger utanför det som den naturvetenskapliga forskningen ägnat sig åt.
- Naturvetarna säger till oss samhällsvetare att vi ska genomföra vad naturvetarna kommer fram till, men då glömmer naturvetarna att det måste ske inom ramen för ett demokratiskt samhälle.

Marie lyfter fram de relativt stora forskningsresurser som finns inom ramen för bland annat MISTRA och som möjliggjort en bredare ansats kring hållbar utveckling.

Matilda Palm är naturgeograf som ägnar sig åt klimatforskning och fysisk resursteori på Chalmers. Hon tillhör den nya generationen klimatforskare och det var verkligen intressant att höra henne.
  - Jag tillhörde de naiva studenter som ville förändra världen. Sedan har jag insett att klimatarbetet är en enorm koloss som inte är så lätt att rå på. Klimatarbetet i världen tycks ha sin egen logik, samtidigt är det mer spännande än någonsin att befinna sig i den forskarmiljön, underströk hon.

Matilda beklagade sig över att hon inte har någon direkt koppling till beslutsfattarna i sin dagliga forskning. Det förstärker förstås intrycket av att inget händer, tänker jag.

Johanna Agerborg som går samhällsvetarprogrammet och engagerar sig i miljöfrågor i studentkåren underströk behovet av att fokusera på möjligheter.

Efter denna inledning följde en diskussion där jag körde huvudet i syltburken genom att presentera mig som politiker. Jag påpekade att politiken, precis som vetenskapen, sitter fast i snäva discipliner eller stuprör. Marie Stenseke underströk att politiken måste bli tydligare när det gäller avvägningar mellan olika intressen. Det är otydligt för människor hur ni prioriterar, menar hon. Jag underströk att Sverige varit snabbfotad under de gångna 40 åren. Från ett 90 %-igt oljeberoende i slutet av 70- talet på uppvärmningssidan till nära noll idag. Kärnkraften står för mindre andel av energin än biobränslena. Jag fick mothugg från någon i publiken som menade att Sverige inte ska slå sig för bröstet så länge vi har ett så stort fossilberoende i transportsystemet.

Längre kom vi inte innan seminariet var slut. Men man kan undra varför Sverige klarat omställningen i uppvärmning och inom industrin gått så smärtfritt medan just transportsystemet går trögare. Kanske har det med de faktorer att göra som Marie Stenseke tangerar.

Älskar människan bensinen i bilen mer än man älskar oljan i oljepannan, funderar jag. Eller också har politiken gjort avvägningen att oljan och bensinen ska hänga med ett tag till så att fordonsindustrin får verkliga möjligheter att ställa om. Eller också gör vi svenskar av med mer bensin och olja per person för att vi bor i ett kallt, glest befolkat och geografiskt stort område ?

Marie Stenseke deltar bland annat i en forskning kring hinderanalys, dvs vilka mänskliga faktorer som hindrar oss från att komma framåt. Själv skulle jag vilja veta hur vi kan förena utvecklingsoptimism med miljöansvar. Idag blir dessa båda aspekter människans fånge. Vi vågar inte vara tillräckligt stora utvecklingsoptimister och då blir vi inte tillräckligt bra på att ta ansvar för miljöarbetet heller. Mer utvecklingsotimism tack! Kan mänskligheten minska kärnvapenhotet, utrota världsfattigdomen och riva Berlinmuren så nog sjutton ska vi klara av att minska utsläppen till marken, luften och vattnet också!