De två senaste dagarna har gått i skogens tecken. I går var jag på besök i Stenebyskolan, som är en av de häftigaste skolor jag känner till. Mitt ute i spenaten, en och en halv timma rakt norrut på 172:an från Uddevalla räknat, ganska nära gränsen mot Norge, ligger en filial till Göteborgs Universitet, som bedriver undervisning på kandidat- och masternivå med världsunika metoder och resultat. Det är högskolan för design och konsthantverk (HDK)som har verksamhet i Bengtsfors.
Det är inom metall som man är världsbäst, men här finns också unika utbildningar inom trä, t ex möbelsnickeri och textil. Jag träffar Bitte Nygren, som är prefekt och entusiast inom HDK och jag skakar hand med proprefect Jeff Kaller som är lika positiv varje gång vi möts. Några av deras elever, lärare och administratörer har samlats för ett ledningsgruppsmöte denna dag. Vi blickar ut över den lilla orten Dals Långed samt det vackra höstlandskapet medan vi pratar om skogen, förädlingsmöjligheterna och vägen mot det hållbara samhället.
Klas Barthelsson som är utbildningsledare vid Stiftelsen Stenebyskolan resonerar om behovet av att utbdilningspolitiken bereder möjligheter att ha breda ingångar och smala utgångar. Då kan man både möta unga människors breda behov och skola ungdomar med världsunik kunskap, betonar han. Just nu funderar han på hur Steneby ska kunna få tag på lokaler för att gå vidare i utbudet av utbildningar inom Yrkeshögskolan.
- Vi vill satsa på redesign, dvs återbruk av bland annat kläder.
Även en utbildning inom accesoarer är vår ambition, berättar han.
Klas berättar om den lilla skolan och den lilla ortens överlägsenhet i att skola unga människor till världsunika entreprenörer genom att de får möjlighet till en individuellt anpassad utbildning. Genom årtionden har yrkesskicklighet och vetenskap gått hand i hand som så småningom lett till flerdimensionella kunskaper om hur man blir världsbäst på materialbearbeting inom metall, trä och textil.
Steneby tar emot besök från världens alla hörn och skolan söker sig också ut i världen på mässor och universitet med liknande utbildningar.
- När vi såg vad USA har att visa upp inom området förstår vi att vi är världsbäst, fortsätter Klas.
Ändå är skolan inte självklar. Den ligger otillgängligt långt norrut i Dalsland med ingen eller knappa möjligheter för studenter att pendla med kollektiva medel. Lokalerna är dyra per kvadratmeter och nyligen har terminsavgifter för utländska studenter tagits bort, som gör att en del av elevunderlaget sviktar.
Barbro Erlandsson Bratt och Per-Erik Bryntesson berättar entusiastiskt om skolans utvecklingsplaner och framtidsmöjligheter. Under samtalet berör vi hela samhällsutvecklingen, om behovet av att ta tillvara råvaror för att ställa om till ett hållbart samhälle och om Sveriges potential att vara bäst på att skapa mervärden i den förändringen. Vi stannar till i resonemang om återvinning och att bygga affärsmodeller för framtiden. Klas exemplifierar med potentialen för att renovera 1700-talsmöbler.
- Den som utbildar sig inom det området har garanterat hur mycket jobb som helst.
Så, å ena sidan finns oro för att Steneby är en allt för "dyr" skola i det korta perspektivet, men å andra sidan är det just i dessa lokaler som världens duktigaste inom förädling av metall, trä och textil finns.
Håll ut och våga satsa, tänker jag för mig själv när jag åker vidare i Dalsland efter ett inspirerande besök. Jag besöker gymnasiet i Bengtsfors, som i sina utvecklingsplaner drar nytta av närheten till Steneby. Här finns flera program som har anknytning till design. Vi pratar om unga människors val i livet å ena sidan och samhällets behov av arbetskraft å andra sidan.
Sacos färska rapport om yrken där det råder brist på arbetskraft far genom mit huvud. Vi stannar till vid yrket kemiingenjör och behovet av att locka ungdomar till träindustrin i Dalsland och i resten av Västra Götaland. På gymnasiet i Bengtsfors har man konstruerat påbyggnadskurser till två gymnasieprogram som möjliggör vidare studier till kemiingenjör inom trä. Dessa kemiingenjörer med träinriktning har säkerligen framtiden för sig, tänker jag när jag tar 172:an hemåt igen.
Idag har jag varit moderator på ett seminarium på temat "kampen om råvarorna". Representanter för fordonsindustrin, kemiföretagen, energisektorn och forskarvärlden har pratat om hur vi ska gå till väga när en hel värld ska ställa om från oljebaserad till biobaserad ekonomi. Miljöcehefen för Volvo AB; Inge Horkeby pekar på behovet av ett brett förhållningssätt gentemot teknologierna. Vi kan inte bara lita på biogas, naturgasen är en viktig pusselbit för att bygga rubusta och leverenssäkra trafiksystem för hållbar utveckling och för aktörer som Volvo som måste veta att bussen eller lastbilen går att tanka world wide. Johanna Mossberg från SP understryker att naturresurserna ovan jord inte är oändliga. Därefter för vi ett spännande samtal om incitament, politisk vilja och ledarskap för att ta till vara skogen, algerna eller våra sopor som råvara i ett helt nytt samhälle. Skogen växer snabbare än vi avverkar den, understyker Åsa som representerar Göteborgs Energi. Lars Lind och Lars Josefsson från kemiindustrin betonar samverkan och spelregler för att det inte ska bli en onödig kamp om råvarorna, utan en värld av möjligheter, en tid där smarta lösningar och effektivare användning av våra resurser bidrar till minskad miljöpåverkan och ökad tillväxt på samma gång. Lars Lind visar bilder på leksaker, shampoflaskor och lackskor, som en dag ska tillverkas utan fossila bränslen och istället hämta råvaror från skogen. Johanna Mossberg från SP understryker behovet av att rätt råvara och rätt bränsle används på rätt ställe i värdekedjan.
- Vi ska inte skicka svensk högkvalitativ skogsråvara för att rakt av ersätta kol i tyska kolkraftverk, även om det spontant kan tyckas innebära en hög klimatnytta, betonar hon.
Då tänker jag genast på mina kompisar i norra Dalsland som tar tillvara yrkesskicklighet för att starta utbildningar om hur man renoverar 1700-talsmöbler. Och som ser en ny världsindustri när smycken och accesoarer ska tillverkas i trä i framtiden.
Ja, det räcker inte att skrika högt om ett mer miljövänligt samhälle, om mer klimatsmarta transport- och energisystem- vi måste också fundera på var i värdekedjan som de olika delarna från furan och stubben ska puttas in. Och hur den råvaran i slutändan ska räcka till.
torsdag 29 november 2012
fredag 23 november 2012
Om innovationer och motsägelser på arbetsmarknaden
I dag lyssnar jag till företrädare för fem ministrar från tre departement. Alla genomgångar är en påminnelse om vad regeringens politik egentligen syftar till. I publiken sitter vi ett 20- tal representanter för alla partier från regioner, regionförbund och landsting i hela Sverige. Det råder en stor samstämmighet att Sverige är på rätt väg. Men också en huvudbry kring hur pusselbitarna ska passa i hop så att alla har jobb, utbildning och framtidstro.
Arbetsmarknadsministerns statssekreterare Bettina Kashefi går igenom grunderna kring arbetslinjen. 1. Fokus på ökat utbud på arbetsmarknaden, dvs att fler uppmuntras att jobba, istället för att gå på bidrag.
2. Åtgärder sätts in som gör det billigare att anställa, dvs efterfrågan på arbetskraft ökar
3. Ökad matchning på arbetsmarknaden, dvs se till att arbetsgivare som behöver arbetskraft får hjälp att få tag på rätt människor.
Utbildningsdepartementets två företrädare, Maria Arnholm och Anna Neuman redogör dels för nya medel till forskning, dels för nya medel att utbilda dem som står längst från arbetsmarknaden genom satsning på exempelvis folkhögskoleutbildning.
Genomgående för alla län idag är brist på arbetskraft samtidigt som vissa orter har hög ungdomsarbetslöshet. Många av mina kollegor runt om i Sverige understryker behovet av att våra ungdomar väljer rätt och får yrkesvägledning som leder till jobb. Vi upplever en tudelad arbetsmarknad där vissa individer får generösa erbjudanden om flera spännande jobb och andra inte ens tycker det är lönt att söka jobb.
Jag reflekterar för mig själv om regeringens arbetslinje som ger jobb genom lägre trösklar, lägre skatter och lägre lönekostnader. Om arbetslösa ungdomar får jobb till följd av lägre trösklar, lägre skatter och lägre lönekostnader- hur vet vi då att Sverige verkligen ökar sin konkurrenskraft ? Det kan vara så att arbetslinjen i sig leder till ökad konkurrenskraft, men det finns också en risk att arbetslinjen leder till att vi sänker Sveriges konkurrenskraft långsiktigt såtillvida att vi tar en genväg till ökad konkurrenskraft via sänkta egna kostnader, istället för ökad utländsk efterfrågan.
Jobben i Sverige ska å ena sidan skapas via en ekonomiska politik, arbetsmarknadspolitik och en utbildningspolitik som å ena sidan går ut på att SÄNKA ribban in på arbetsmarknaden. Företagens kostnader sänks, den enskildes kostnader för att jobba fler timmar sänks genom jobbskatteavdrag, de som befinner sig långt från arbetsmarknaden ska släpas till exempelvis motiovationskurser på folkhögskolor. Alla ribbor som finns för att skapa jobb sänks och har sänkts i Sverige. Det är nödvändigt! Resultatet blir fler jobb. Vi har 200 000 fler i jobb idag i Sverige än vad vi hade 2006. Å andra sidan kan jobb bara skapas om Sveriges konkurrenskraft långsiktigt ökar, dvs vi måste HÖJA ribban för våra ungdomar. Det räcker inte att jobba fler timmar, varje arbetad timma ska också öka mervärdet i förhållande till omvärlden. Varje företag som vill överleva måste höja kvalitén på varje producerad produkt så att man kan ta tillräckligt betalt för att kunna göra vinst, så att investeringstakten kan öka inför nästa strukturomvandling och nästa och nästa. Detta ska resten av utbildningspolitiken och forskningspolitiken sköta om.
Beskedet kan verka dubbeltydigt gentemot allmänheten. Unga människor uppmuntras att å ena sidan jobba, jobba, jobba- med vad som helst för att få in en fot på arbetsmarknaden. Städa och diska eller ta andra extraknäck inom vilken bransch som helst så ofta du kan är det ena beskedet till dagens ungdom! Unga människor måste också plugga, plugga, plugga inom vissa mycket speciella ämnesområden för att Sverige ska kunna vara med i tävlingen som kallas global konkurrens. Se till att plugga tillräckligt mycket så att du kommer in på de bästa universiteten, så att du kan producera vetenskapliga artiklar och göra karriär i forskarvärlden, är ett annat besked till dagens ungdom!
Näringsminister Annie Lööf går igenom näringspolitiken, tex sänkt bolagsskatt för att öka de stora företagens konkurrenskraft. Annie redogör också för innovationsstrategin, som syftar till att nyttiggöra kunskap så att forskningsresultat omsätts till produkter, jobb, tillväxt och exportframgångar. Annie Lööfs politik ska överbrygga gapet mellan Anders Borgs arbetslinje och Jan Björklunds krav på ökad kunskap.
Vi får inspel från Handelshögskolan i Stockholm kring innovationer. Det finns ett stort antal gap mellan företag, mellan myndigheter eller mellan regionala kluster och exportmarknaden, där produkterna ska säljas. Innovationspolitiken går ut på att överbrygga dessa gap, understryker våra gäster från Handelshögskolan.
Vi som är verksamma lokalt har fått uppdrag att jobba med kompetensplattformar, dvs hitta metoder för att höja kompetensen på arbetsmarknaden genom samverkan mellan kommuner, myndigheter, fackförbund och företag. Vi uppmanas av näringsministern att fortsätta minska gapet och öka matchningen på arbetsmarknaden genom dessa kompetensplattformar. Vad snällt att vi har fått ett uppdrag att jobba med det växande gapet på arbetsmarknaden, tänker jag för mig själv. Eller bör vi som är regionala politiker se det som en förmån? Hur skapas en struktur för att kontinuerligt möta gapet på arbetsmarknaden om det förutsätter uppdrag uppifrån ? Allra först under denna långa dag har vi också fått information av infrastrukturministern om planeringen för infrastruktur. Önskelistorna haglar i luften om hur vi ska minska den typ av gap i Sverige som heter geografiska avstånd. Catharina Elmsäter- Svärd besvarar artigt våra önskemål, men ser sig också nödd och tvungen att påpeka att en investering i tio kilometer järnvägsräls kostar en miljard kronor. Anders Borg sänker trösklar på arbetsmarknaden och Jan Björklunds ökar kraven på individerna. När vi ber om medel för att öka rörligheten för dessa arbetsamma individer med ökad kunskap så säger infrastrukturministern att våra krav är orealistiska.Vidare funderar jag på vilka strukturer som krävs för att möta "gapen" på lite sikt. Om vi fortsätter sänka trösklar in på arbetsmarknaden och fortsätter höja kunskapskraven så måste strukturen för att möta gapen vara mer och mer stabil. Annars kommer vi i regionerna att fortsätta kasta önskelistor i ansiktet på infrastrukturministern och forskare kommer fortsätta att peka på alltför stora gap i innovationspolitiken.
Annie Lööf påpekar att individen är utgångspunkten i innovationspolitiken. Ja, det är helt rätt. Men om regeringen säger till individen att både jobba mer (i lågkvalificerade jobb) och plugga mer ( för att jobben ska skapas i högkvalificerade branscher) så måste vi bygga upp system (åt individen) som kan möta dessa motsägelser och omvandla dem till en logik på arbetsmarknaden. Det kräver starka regionala aktörer som har muskler att bygga upp system för innovationer och även muskler för att regionalt medfinansiera infrastruktur.
Arbetsmarknadsministerns statssekreterare Bettina Kashefi går igenom grunderna kring arbetslinjen. 1. Fokus på ökat utbud på arbetsmarknaden, dvs att fler uppmuntras att jobba, istället för att gå på bidrag.
2. Åtgärder sätts in som gör det billigare att anställa, dvs efterfrågan på arbetskraft ökar
3. Ökad matchning på arbetsmarknaden, dvs se till att arbetsgivare som behöver arbetskraft får hjälp att få tag på rätt människor.
Utbildningsdepartementets två företrädare, Maria Arnholm och Anna Neuman redogör dels för nya medel till forskning, dels för nya medel att utbilda dem som står längst från arbetsmarknaden genom satsning på exempelvis folkhögskoleutbildning.
Genomgående för alla län idag är brist på arbetskraft samtidigt som vissa orter har hög ungdomsarbetslöshet. Många av mina kollegor runt om i Sverige understryker behovet av att våra ungdomar väljer rätt och får yrkesvägledning som leder till jobb. Vi upplever en tudelad arbetsmarknad där vissa individer får generösa erbjudanden om flera spännande jobb och andra inte ens tycker det är lönt att söka jobb.
Jag reflekterar för mig själv om regeringens arbetslinje som ger jobb genom lägre trösklar, lägre skatter och lägre lönekostnader. Om arbetslösa ungdomar får jobb till följd av lägre trösklar, lägre skatter och lägre lönekostnader- hur vet vi då att Sverige verkligen ökar sin konkurrenskraft ? Det kan vara så att arbetslinjen i sig leder till ökad konkurrenskraft, men det finns också en risk att arbetslinjen leder till att vi sänker Sveriges konkurrenskraft långsiktigt såtillvida att vi tar en genväg till ökad konkurrenskraft via sänkta egna kostnader, istället för ökad utländsk efterfrågan.
Jobben i Sverige ska å ena sidan skapas via en ekonomiska politik, arbetsmarknadspolitik och en utbildningspolitik som å ena sidan går ut på att SÄNKA ribban in på arbetsmarknaden. Företagens kostnader sänks, den enskildes kostnader för att jobba fler timmar sänks genom jobbskatteavdrag, de som befinner sig långt från arbetsmarknaden ska släpas till exempelvis motiovationskurser på folkhögskolor. Alla ribbor som finns för att skapa jobb sänks och har sänkts i Sverige. Det är nödvändigt! Resultatet blir fler jobb. Vi har 200 000 fler i jobb idag i Sverige än vad vi hade 2006. Å andra sidan kan jobb bara skapas om Sveriges konkurrenskraft långsiktigt ökar, dvs vi måste HÖJA ribban för våra ungdomar. Det räcker inte att jobba fler timmar, varje arbetad timma ska också öka mervärdet i förhållande till omvärlden. Varje företag som vill överleva måste höja kvalitén på varje producerad produkt så att man kan ta tillräckligt betalt för att kunna göra vinst, så att investeringstakten kan öka inför nästa strukturomvandling och nästa och nästa. Detta ska resten av utbildningspolitiken och forskningspolitiken sköta om.
Beskedet kan verka dubbeltydigt gentemot allmänheten. Unga människor uppmuntras att å ena sidan jobba, jobba, jobba- med vad som helst för att få in en fot på arbetsmarknaden. Städa och diska eller ta andra extraknäck inom vilken bransch som helst så ofta du kan är det ena beskedet till dagens ungdom! Unga människor måste också plugga, plugga, plugga inom vissa mycket speciella ämnesområden för att Sverige ska kunna vara med i tävlingen som kallas global konkurrens. Se till att plugga tillräckligt mycket så att du kommer in på de bästa universiteten, så att du kan producera vetenskapliga artiklar och göra karriär i forskarvärlden, är ett annat besked till dagens ungdom!
Näringsminister Annie Lööf går igenom näringspolitiken, tex sänkt bolagsskatt för att öka de stora företagens konkurrenskraft. Annie redogör också för innovationsstrategin, som syftar till att nyttiggöra kunskap så att forskningsresultat omsätts till produkter, jobb, tillväxt och exportframgångar. Annie Lööfs politik ska överbrygga gapet mellan Anders Borgs arbetslinje och Jan Björklunds krav på ökad kunskap.
Vi får inspel från Handelshögskolan i Stockholm kring innovationer. Det finns ett stort antal gap mellan företag, mellan myndigheter eller mellan regionala kluster och exportmarknaden, där produkterna ska säljas. Innovationspolitiken går ut på att överbrygga dessa gap, understryker våra gäster från Handelshögskolan.
Vi som är verksamma lokalt har fått uppdrag att jobba med kompetensplattformar, dvs hitta metoder för att höja kompetensen på arbetsmarknaden genom samverkan mellan kommuner, myndigheter, fackförbund och företag. Vi uppmanas av näringsministern att fortsätta minska gapet och öka matchningen på arbetsmarknaden genom dessa kompetensplattformar. Vad snällt att vi har fått ett uppdrag att jobba med det växande gapet på arbetsmarknaden, tänker jag för mig själv. Eller bör vi som är regionala politiker se det som en förmån? Hur skapas en struktur för att kontinuerligt möta gapet på arbetsmarknaden om det förutsätter uppdrag uppifrån ? Allra först under denna långa dag har vi också fått information av infrastrukturministern om planeringen för infrastruktur. Önskelistorna haglar i luften om hur vi ska minska den typ av gap i Sverige som heter geografiska avstånd. Catharina Elmsäter- Svärd besvarar artigt våra önskemål, men ser sig också nödd och tvungen att påpeka att en investering i tio kilometer järnvägsräls kostar en miljard kronor. Anders Borg sänker trösklar på arbetsmarknaden och Jan Björklunds ökar kraven på individerna. När vi ber om medel för att öka rörligheten för dessa arbetsamma individer med ökad kunskap så säger infrastrukturministern att våra krav är orealistiska.Vidare funderar jag på vilka strukturer som krävs för att möta "gapen" på lite sikt. Om vi fortsätter sänka trösklar in på arbetsmarknaden och fortsätter höja kunskapskraven så måste strukturen för att möta gapen vara mer och mer stabil. Annars kommer vi i regionerna att fortsätta kasta önskelistor i ansiktet på infrastrukturministern och forskare kommer fortsätta att peka på alltför stora gap i innovationspolitiken.
Annie Lööf påpekar att individen är utgångspunkten i innovationspolitiken. Ja, det är helt rätt. Men om regeringen säger till individen att både jobba mer (i lågkvalificerade jobb) och plugga mer ( för att jobben ska skapas i högkvalificerade branscher) så måste vi bygga upp system (åt individen) som kan möta dessa motsägelser och omvandla dem till en logik på arbetsmarknaden. Det kräver starka regionala aktörer som har muskler att bygga upp system för innovationer och även muskler för att regionalt medfinansiera infrastruktur.
fredag 16 november 2012
Att ta sig ur fattigdom - en tidlös fråga
Jag har ofta diskuterat tillväxt, konkurrenskraft och nya jobb på denna blogg. Ibland stöter jag på frågan vad som är drivkraften. Drivkraften att starta ett företag, söka ett jobb, komma på en uppfinning eller förändra ett samhälle i grunden? Ganska ofta är drivkraften rädslan för fattigdom eller önskan att bli rik.
Hur skapar ett helt samhälle välstånd? Kan man kollektivt ta sig ur fattigdom? Detta studerade jag på ekonomisk- historiska institutionen i Göteborg på 90-talet. Den grymma verkligheten är att det är svårt att lyfta ett helt samhälle samtidigt. Däremot kan man skapa en våg av förändring till något nytt, som kan väcka hopp hos alla, oavsett inkomst. Helst ska förändringen börja innan människor blivit fattiga, innan arbetslösheten brett ut sig. Men så sker inte alltid. Helt enkelt därför att människan inte ser behovet förrän hon blivit just fattig. Bönderna i 1800- talets Sverige hade lyckats skapa överskott i jordbruket, som kunde exporteras och generera intäkter, som användes för investeringar i kvarnar och mejerier och vartefter textilindustrier och bilfabriker. Men innan böndernas kapital omsattes till arbetstillfällen i industrin drog böndernas jordlösa barn omkring på landsvägarna i fattigdom. Några emigrerade till USA för de sista slantarna. Andra sögs så småningom upp av industrin och kunde starta resan mot ökad välstånd. Kring år 1920 var Sverige en av Europas fattigaste nationer. År 1970 hade vi utvecklats till världens rikaste land. Sveriges drivkraft var att ta sig ur fattigdom, men innan vi blev rika var många oerhört fattiga. Idag dundrar många att Sverige är i kris. Och en del beklagar sig över barnfattigdom. Det finns fattiga människor mitt ibland oss, tiggarna blir fler på Södra Hamngatan i Göteborg. Och det finns barn i Sverige som ännu inte fått gummistövlar att ta på sig i höstrusket.
Idag fick jag mail från en kompis som reser runt i Indien. Hon vädjade om ett bidrag till en tvättmaskin till en indisk trebarnsfamilj, där mamman o pappan försörjer sig på att tvätta kläder åt hotell. De tvättar för hand för en skitlön hemma i hyddan sju dagar i veckan. En tvättmaskin skulle revolutionera deras vardag och bidra till att minska fattigdom. Sverigedemokrater ertappas med järnrör och glåpord som är tecken på en sorts fattigdom. Om den starkaste drivkraften till förändring är att ta sig ur fattigdom så gäller det att identifiera fattigdomen, inse att den är relativ och att redskapen är annorlunda idag än i går.
Vi bekämpar fattigdom varje dag, de som går till jobbet, de som sitter på skolbänken, vi som är politiker. Vi betalar skatt och omfördelar skattemedel till exempelvis sjukvård. Vi som är friska betalar till dem som är sjuka. Jag läser Assar Lindbecks bok där han resonerar om teorier om varför vi ska omfördela resurser via skatten. Omfördelning är ett självändamål, men det är även en effektiv åtgärd, menar Lindbeck. Om tiggare och jordlösa drar omkring på gatorna blir det till slut dyrare för ett samhälle än om man organiserar ett välståndssamhälle via skattsedeln, slår han fast. För att ta sig ur fattigdom måste rikedomen öka. Att skapa rikedom är, precis som omfördelningen, ett självändamål.
I ett övermoget välståndssamhälle som Sverige kan det vara svårt att hitta eldsjälar som vill jobba några timmar ytterligare per vecka för att tjäna några ytterligare tusenlappar per år som blir skatt till någon diffus välfärdsinsats.
- Vi har fortfarande marginalskatter på 60 procent i Sverige, slog en bekymrad Kjell Olof Feldt fast när jag lyssnade på honom i går.
Om människor som tyngs av världens högsta skatter, förväntas jobba ännu mer och därmed betala ännu mer i skatt måste någon faktiskt förklara varför. Det räcker inte att prata diffust om barnfattigdom. De barn som saknar gummistövlar gör det därför att föräldrarna saknar jobb och ännu högre skatter löser inte automatiskt problemet. Och jobben ramlar inte ner från himlen. Men alla vill ändå att alla barn ska ha tillgång till gummistövlar. Vi kan inte skapa fler offentligt finansierade jobb,säger Kjell- Olof Feldt. Jobben måste öka i den privata sektorn, understryker han.
Jag frågar Kjell- Olof Feldt om potentialen för innovationer. Han skakar på huvudet och säger att utländska företag köper upp patenten. Så i någon mening drar resurserna till USA nu också- då i form av arbetskraft, idag i form av redan utvecklade innovationer. Vi svenskar sliter hårt på jobbet, betalar världens högsta skatter, jagar effektivitet i välfärden och skapar oss ett riktigt hyggligt välstånd som vi omfördelar lika hyggligt, men riskerar ändå att bli fattiga för att vi inte håller i innovationerna och de nya jobben i den privata sektorn uteblir. Idag varslade GKN (Flygmotor) i Trollhättan 350 personer.
Äter lunch med en kollega i en av de legendariska Kronhusbodarna i Göteborg. Vi pratar om den relativa fattigdomen. Och om överflödet hemma i garderoben och i förrådet samt om överflödets följder på soptippar, i atmosfären och i vattendragen. Vi pratar om Göran Carstedts föredrag för en tid sedan där han understryker att allting sprids och allting finns kvar. Min kollega resonerar om affärsmodeller för att återanvända möbler eller en ett nytt tänkande i sjukvården för att effektivisera service och minimera resursanvändning på samma gång. Vi ställer oss frågan om miljöproblemen är vår tids fattigdom? Men det är kanske bara vissa "miljönördar" som upptäckt denna relativa fattigdom ännu ? Kjell- Olof Feldt tvivlar på innovationerna och därmed tvivlar han också på att svenska uppfinnare eller svenska företag ska kommersialisera de tekniska lösningarna på miljöproblemen. Enligt Kjell- Olof Feldt ska nya skatter på konsumtion lösa en del av våra välfärdsproblem. Känns lite defensivt. Min kollega säger att hon vägrar ge upp när det gäller uppsatta miljömål. Vi måste tro på människan och hennes innovationsförmåga. Kanske konstruera system som gör att vi håller i innovationerna. Och jag minns ett citat från Carstedt på temat att ta sig ur fattigdom - " that is relevant for our time"
Hur skapar ett helt samhälle välstånd? Kan man kollektivt ta sig ur fattigdom? Detta studerade jag på ekonomisk- historiska institutionen i Göteborg på 90-talet. Den grymma verkligheten är att det är svårt att lyfta ett helt samhälle samtidigt. Däremot kan man skapa en våg av förändring till något nytt, som kan väcka hopp hos alla, oavsett inkomst. Helst ska förändringen börja innan människor blivit fattiga, innan arbetslösheten brett ut sig. Men så sker inte alltid. Helt enkelt därför att människan inte ser behovet förrän hon blivit just fattig. Bönderna i 1800- talets Sverige hade lyckats skapa överskott i jordbruket, som kunde exporteras och generera intäkter, som användes för investeringar i kvarnar och mejerier och vartefter textilindustrier och bilfabriker. Men innan böndernas kapital omsattes till arbetstillfällen i industrin drog böndernas jordlösa barn omkring på landsvägarna i fattigdom. Några emigrerade till USA för de sista slantarna. Andra sögs så småningom upp av industrin och kunde starta resan mot ökad välstånd. Kring år 1920 var Sverige en av Europas fattigaste nationer. År 1970 hade vi utvecklats till världens rikaste land. Sveriges drivkraft var att ta sig ur fattigdom, men innan vi blev rika var många oerhört fattiga. Idag dundrar många att Sverige är i kris. Och en del beklagar sig över barnfattigdom. Det finns fattiga människor mitt ibland oss, tiggarna blir fler på Södra Hamngatan i Göteborg. Och det finns barn i Sverige som ännu inte fått gummistövlar att ta på sig i höstrusket.
Idag fick jag mail från en kompis som reser runt i Indien. Hon vädjade om ett bidrag till en tvättmaskin till en indisk trebarnsfamilj, där mamman o pappan försörjer sig på att tvätta kläder åt hotell. De tvättar för hand för en skitlön hemma i hyddan sju dagar i veckan. En tvättmaskin skulle revolutionera deras vardag och bidra till att minska fattigdom. Sverigedemokrater ertappas med järnrör och glåpord som är tecken på en sorts fattigdom. Om den starkaste drivkraften till förändring är att ta sig ur fattigdom så gäller det att identifiera fattigdomen, inse att den är relativ och att redskapen är annorlunda idag än i går.
Vi bekämpar fattigdom varje dag, de som går till jobbet, de som sitter på skolbänken, vi som är politiker. Vi betalar skatt och omfördelar skattemedel till exempelvis sjukvård. Vi som är friska betalar till dem som är sjuka. Jag läser Assar Lindbecks bok där han resonerar om teorier om varför vi ska omfördela resurser via skatten. Omfördelning är ett självändamål, men det är även en effektiv åtgärd, menar Lindbeck. Om tiggare och jordlösa drar omkring på gatorna blir det till slut dyrare för ett samhälle än om man organiserar ett välståndssamhälle via skattsedeln, slår han fast. För att ta sig ur fattigdom måste rikedomen öka. Att skapa rikedom är, precis som omfördelningen, ett självändamål.
I ett övermoget välståndssamhälle som Sverige kan det vara svårt att hitta eldsjälar som vill jobba några timmar ytterligare per vecka för att tjäna några ytterligare tusenlappar per år som blir skatt till någon diffus välfärdsinsats.
- Vi har fortfarande marginalskatter på 60 procent i Sverige, slog en bekymrad Kjell Olof Feldt fast när jag lyssnade på honom i går.
Om människor som tyngs av världens högsta skatter, förväntas jobba ännu mer och därmed betala ännu mer i skatt måste någon faktiskt förklara varför. Det räcker inte att prata diffust om barnfattigdom. De barn som saknar gummistövlar gör det därför att föräldrarna saknar jobb och ännu högre skatter löser inte automatiskt problemet. Och jobben ramlar inte ner från himlen. Men alla vill ändå att alla barn ska ha tillgång till gummistövlar. Vi kan inte skapa fler offentligt finansierade jobb,säger Kjell- Olof Feldt. Jobben måste öka i den privata sektorn, understryker han.
Jag frågar Kjell- Olof Feldt om potentialen för innovationer. Han skakar på huvudet och säger att utländska företag köper upp patenten. Så i någon mening drar resurserna till USA nu också- då i form av arbetskraft, idag i form av redan utvecklade innovationer. Vi svenskar sliter hårt på jobbet, betalar världens högsta skatter, jagar effektivitet i välfärden och skapar oss ett riktigt hyggligt välstånd som vi omfördelar lika hyggligt, men riskerar ändå att bli fattiga för att vi inte håller i innovationerna och de nya jobben i den privata sektorn uteblir. Idag varslade GKN (Flygmotor) i Trollhättan 350 personer.
Äter lunch med en kollega i en av de legendariska Kronhusbodarna i Göteborg. Vi pratar om den relativa fattigdomen. Och om överflödet hemma i garderoben och i förrådet samt om överflödets följder på soptippar, i atmosfären och i vattendragen. Vi pratar om Göran Carstedts föredrag för en tid sedan där han understryker att allting sprids och allting finns kvar. Min kollega resonerar om affärsmodeller för att återanvända möbler eller en ett nytt tänkande i sjukvården för att effektivisera service och minimera resursanvändning på samma gång. Vi ställer oss frågan om miljöproblemen är vår tids fattigdom? Men det är kanske bara vissa "miljönördar" som upptäckt denna relativa fattigdom ännu ? Kjell- Olof Feldt tvivlar på innovationerna och därmed tvivlar han också på att svenska uppfinnare eller svenska företag ska kommersialisera de tekniska lösningarna på miljöproblemen. Enligt Kjell- Olof Feldt ska nya skatter på konsumtion lösa en del av våra välfärdsproblem. Känns lite defensivt. Min kollega säger att hon vägrar ge upp när det gäller uppsatta miljömål. Vi måste tro på människan och hennes innovationsförmåga. Kanske konstruera system som gör att vi håller i innovationerna. Och jag minns ett citat från Carstedt på temat att ta sig ur fattigdom - " that is relevant for our time"
lördag 10 november 2012
Om ledarskap och incitament i kampen om naturresurserna
Nyligen lyssnade vi i regionstyrelsen i Västra Götaland på miljögurun Göran Carstedt. Han har vandrat på linan mellan de höga miljökraven och den hårda globala konkurrensen via bland annat IKEA och Volvo. Han vet precis vad man måste göra för att både bli respekterad för sitt miljöarbete och överleva som företag på samma gång.
Det handlar om ledarskap och förmågan att formulera en vision som alla tänder på. När jag frågar om incitamenten, som CO2- skatter, utsläppshandel eller investeringsstöd för att minska koldioxidutsläppen så fnyser han bara. Det handlar inte om incitamenten, det handlar om att leda en grupp framåt, få människor att säga "ja, jag vill vara med på resan". Carstedt visar kurvor på hur koldioxidutsläppen stiger och framför allt hur koncentrationen av CO2 ökar i atmosfären, triggar i gång växthuseffekten, får Grönlandsisen att smälta lite till och hur vi märker av problemen genom mer regn, fler stormar och vartefter hur landområden läggs under vatten. Men till skillnad från många andra debattörer är Carstedt optimist och ger exempel på hur mängder av aktiviteter redan har startat nya folkrörelser runt om i världen.
Några dagar senare besöker jag SP, den tidigare statliga provningsanstalten i Borås, som numera är ett institut för tillämpad forskning med förgreningar i hela Sverige och sedan en tid tillbaka också med verksamhet i Danmark. På ett par timmar sveper vi över introduktioner kring elektronikforskning, forskning kring alger i havet, forskning på biodiesel och forskning kring hur trä kan användas mer och mer för boende och byggande. Jag stöter på en gammal kompis i korridorerna, Charlotte Bengtsson från Sölvesborg, som pluggat på Chalmers, som numera titulerar sig professor och verksam som enhetschef på SP. Hon beskriver träråvarans plats i arbetet för att ställa om till ett mer klimatsmart boende. Tidigare betraktade vi råvaran från skogen som en viktig del för att ersätta oljan som bränsle i industrin och i hushållen. Nu är det mer och mer en fråga om att kvalitativt trä i exempelvis stommen vid bostadsbyggande.
- Tidigare betraktades trä enbart som bulk, nu konkurrerar trät med betongen, berättar Charlotte och pekar på att 15 procent av allt nybygge av flerbostadshus i Sverige sker med trästommar.
Jag påminns om att kemiindustrin vill få in råvara från skogen för att ersätta oljan i plasttillverkning. På en annan avdelning på SP får vi information om just den forskningen och vi blir också uppmärksammade på forskning kring biodiesel som bränsle i våra fordon.
- Vi har bara åtta år på oss innan EU ska ha uppnått målet om att tio procent av fordonsbränslet ska vara biobaserat, understryker forskarna på SP. Den senaste tiden är vi många som följt EUs debatt om att bara fem procent av våra livsmedel får användas som biobränsle. Biobränsleindustrin rasar och hotar med stämning av EU- kommissionen. Det är lätt att bli förvirrad när forskningen och EU- politiken bråkar om klimatmålen. Å ena sidan vet alla att vi måste sluta använda olja, kol och uran och istället gå över till biobaserad produktion, nya fordonsbränslen samt nya råvaror i bostadsbyggande och plasttillverkning. Men å andra sidan leder den utvecklingen till ett krig om resurserna. Ska skogen, biobränslena, livsmedlen på åkrarna och algerna i havet i första hand användas till mat och primära behov eller finns det även utrymme för fordonsbränslen och mer sekundära behov? Egentligen är svaret ganska enkelt. Mänskligheten måste klara att kraftigt minska energiuttaget under jord till att istället plocka ut råvara ovan jord. Men behovet av att vara energieffektiv blir allt tydligare.
- Vi måste titta på hela värdekedjan, understryker våra vägledare på SP.
Kvalitativt trä ska givetvis användas till insatser som kräver hög kvalité, som stommar i bostäder som ska stå i hundra år, inte till fordonsbränsle som vi förbränner på en kort stund. Men varje bransch ser nu om sitt hus för att nå sina mål. Biobränsleindustrin blir helt naturligt tokiga när EU antyder att grödor på våra åkrar inte längre ska komma i fråga. Då hänvisas de till att istället få fram mer av sina volymer råvara från skogen, där skogsindustrin är i full färd med att använda skogen till ersättning för betong. Betongindustrin känner också av konkurrensen och jagar alternativ för att effektivisera och miljöanpassa sin produktion. Konflikterna och de lokala opinionerna vid kalkbrotten på Gotland talar sitt tydliga språk att människor inte är övertygade om betongens förträfflighet. I Västsverige häller vi biogas i tanken, mer än någon annan stans i Sverige. Samtidigt har Volvo taggat ner sin fordonstillverkning när det gäller biogas och den som vill ha en Volvo med biogas får konvertera. Volvos storsäljare är effektiva dieslar. Det halverar bränsleförbrukningen i förhållande till bensindrivna Volvobilar. Och ger därmed snabbare resultat i Carstedts kurvor över koldioxidutsläpp. Men diesel har andra problem som sot och partiklar, som kanske får sin lösning när diesel blir biodielsel. Det är just vad SP undersöker.
Jag träffar LRF om maten vi äter. De oroar sig för att Sverige sågar av den gren vi själva sitter på. Vi har en av världens mest restriktiva miljökrav, livsmedelskrav och djurskyddskrav, men svenskarna köper inte längre livsmedel från det jordbruket. Hälften av maten vi stoppar i oss kommer från hönor som föds upp i alltför trånga burar, från kossor som trampar i sin egen avföring och grisar som lever under dåliga villkor. Världens renaste jordbruk krymper till en liten, liten nisch i utkanten av Europa. Undra om det kan funka att svenskt jord- och skogsbruk å ena sidan består av en mycket , mycket högkvalitativ och exklusiv livsmedelsproduktion som bara några promille har råd att köpa samtidigt som svensk jord- och skogsbruk används för att leverera bulkråvara till biobränsle- och plastindustrin ?!
Min pappa, grisbonde under 50-, 60-, 70-, 80- och 90- talet skulle säga att en sådan uppdelning inte skulle hålla. Jag vet hur han ondgjorde sig när KRAV dök upp och satte upp kriterier för hur jordbruk skulle bedrivas. Han noterade att inga krav restes på den sortens jordbruk när det gäller att årligen slå dikeskanter och ytterst hålla landskapet fritt från ogrässpridning. Ett högkvalitativt jordbruk kräver arbetskraft som behärskar lien och som har råd att ta en promenad med detta redskap i hand varje vecka hela vår- och sommarsäsongen. Min pappa skulle tillägga att ett sådant jordbruk också kräver en promenad varje vecka för att lägga upp en gärdsgård som riskerar rasa ner eller snygga till några björnbärsbuskar. Om man ska få betalt för de timmar man lägger ner på att stapla stenar, slå undan ogräs och snygga till björnbärsbuskar så måste man i andra ändan ha volymer för att hålla nere styckepriset. Eller också behöver vi en kampanj för att betala mer för mjölken, ungefär som den kampanj som nu förs. Stiger priset på mat kanske svinnet skulle minska och arealerna skulle ytterst räcka till att mätta fler munnar på jorden.
Biobränsleproduktion är något helt annat, säkert kapitalintensiv men fordrar inte samma närvaro av arbetskraft. Ingen har väl svaret idag på hur mixen av grödor ska se ut i globalt perspektiv för att vi både ska kunna bo, leva, äta och driva fordon i denna del av världen. Kanske har Carstedt helt rätt när han säger att det handlar om ledarskap, om att veta vart man vill och att få andra människor med sig på färden.
Det handlar om ledarskap och förmågan att formulera en vision som alla tänder på. När jag frågar om incitamenten, som CO2- skatter, utsläppshandel eller investeringsstöd för att minska koldioxidutsläppen så fnyser han bara. Det handlar inte om incitamenten, det handlar om att leda en grupp framåt, få människor att säga "ja, jag vill vara med på resan". Carstedt visar kurvor på hur koldioxidutsläppen stiger och framför allt hur koncentrationen av CO2 ökar i atmosfären, triggar i gång växthuseffekten, får Grönlandsisen att smälta lite till och hur vi märker av problemen genom mer regn, fler stormar och vartefter hur landområden läggs under vatten. Men till skillnad från många andra debattörer är Carstedt optimist och ger exempel på hur mängder av aktiviteter redan har startat nya folkrörelser runt om i världen.
Några dagar senare besöker jag SP, den tidigare statliga provningsanstalten i Borås, som numera är ett institut för tillämpad forskning med förgreningar i hela Sverige och sedan en tid tillbaka också med verksamhet i Danmark. På ett par timmar sveper vi över introduktioner kring elektronikforskning, forskning kring alger i havet, forskning på biodiesel och forskning kring hur trä kan användas mer och mer för boende och byggande. Jag stöter på en gammal kompis i korridorerna, Charlotte Bengtsson från Sölvesborg, som pluggat på Chalmers, som numera titulerar sig professor och verksam som enhetschef på SP. Hon beskriver träråvarans plats i arbetet för att ställa om till ett mer klimatsmart boende. Tidigare betraktade vi råvaran från skogen som en viktig del för att ersätta oljan som bränsle i industrin och i hushållen. Nu är det mer och mer en fråga om att kvalitativt trä i exempelvis stommen vid bostadsbyggande.
- Tidigare betraktades trä enbart som bulk, nu konkurrerar trät med betongen, berättar Charlotte och pekar på att 15 procent av allt nybygge av flerbostadshus i Sverige sker med trästommar.
Jag påminns om att kemiindustrin vill få in råvara från skogen för att ersätta oljan i plasttillverkning. På en annan avdelning på SP får vi information om just den forskningen och vi blir också uppmärksammade på forskning kring biodiesel som bränsle i våra fordon.
- Vi har bara åtta år på oss innan EU ska ha uppnått målet om att tio procent av fordonsbränslet ska vara biobaserat, understryker forskarna på SP. Den senaste tiden är vi många som följt EUs debatt om att bara fem procent av våra livsmedel får användas som biobränsle. Biobränsleindustrin rasar och hotar med stämning av EU- kommissionen. Det är lätt att bli förvirrad när forskningen och EU- politiken bråkar om klimatmålen. Å ena sidan vet alla att vi måste sluta använda olja, kol och uran och istället gå över till biobaserad produktion, nya fordonsbränslen samt nya råvaror i bostadsbyggande och plasttillverkning. Men å andra sidan leder den utvecklingen till ett krig om resurserna. Ska skogen, biobränslena, livsmedlen på åkrarna och algerna i havet i första hand användas till mat och primära behov eller finns det även utrymme för fordonsbränslen och mer sekundära behov? Egentligen är svaret ganska enkelt. Mänskligheten måste klara att kraftigt minska energiuttaget under jord till att istället plocka ut råvara ovan jord. Men behovet av att vara energieffektiv blir allt tydligare.
- Vi måste titta på hela värdekedjan, understryker våra vägledare på SP.
Kvalitativt trä ska givetvis användas till insatser som kräver hög kvalité, som stommar i bostäder som ska stå i hundra år, inte till fordonsbränsle som vi förbränner på en kort stund. Men varje bransch ser nu om sitt hus för att nå sina mål. Biobränsleindustrin blir helt naturligt tokiga när EU antyder att grödor på våra åkrar inte längre ska komma i fråga. Då hänvisas de till att istället få fram mer av sina volymer råvara från skogen, där skogsindustrin är i full färd med att använda skogen till ersättning för betong. Betongindustrin känner också av konkurrensen och jagar alternativ för att effektivisera och miljöanpassa sin produktion. Konflikterna och de lokala opinionerna vid kalkbrotten på Gotland talar sitt tydliga språk att människor inte är övertygade om betongens förträfflighet. I Västsverige häller vi biogas i tanken, mer än någon annan stans i Sverige. Samtidigt har Volvo taggat ner sin fordonstillverkning när det gäller biogas och den som vill ha en Volvo med biogas får konvertera. Volvos storsäljare är effektiva dieslar. Det halverar bränsleförbrukningen i förhållande till bensindrivna Volvobilar. Och ger därmed snabbare resultat i Carstedts kurvor över koldioxidutsläpp. Men diesel har andra problem som sot och partiklar, som kanske får sin lösning när diesel blir biodielsel. Det är just vad SP undersöker.
Jag träffar LRF om maten vi äter. De oroar sig för att Sverige sågar av den gren vi själva sitter på. Vi har en av världens mest restriktiva miljökrav, livsmedelskrav och djurskyddskrav, men svenskarna köper inte längre livsmedel från det jordbruket. Hälften av maten vi stoppar i oss kommer från hönor som föds upp i alltför trånga burar, från kossor som trampar i sin egen avföring och grisar som lever under dåliga villkor. Världens renaste jordbruk krymper till en liten, liten nisch i utkanten av Europa. Undra om det kan funka att svenskt jord- och skogsbruk å ena sidan består av en mycket , mycket högkvalitativ och exklusiv livsmedelsproduktion som bara några promille har råd att köpa samtidigt som svensk jord- och skogsbruk används för att leverera bulkråvara till biobränsle- och plastindustrin ?!
Min pappa, grisbonde under 50-, 60-, 70-, 80- och 90- talet skulle säga att en sådan uppdelning inte skulle hålla. Jag vet hur han ondgjorde sig när KRAV dök upp och satte upp kriterier för hur jordbruk skulle bedrivas. Han noterade att inga krav restes på den sortens jordbruk när det gäller att årligen slå dikeskanter och ytterst hålla landskapet fritt från ogrässpridning. Ett högkvalitativt jordbruk kräver arbetskraft som behärskar lien och som har råd att ta en promenad med detta redskap i hand varje vecka hela vår- och sommarsäsongen. Min pappa skulle tillägga att ett sådant jordbruk också kräver en promenad varje vecka för att lägga upp en gärdsgård som riskerar rasa ner eller snygga till några björnbärsbuskar. Om man ska få betalt för de timmar man lägger ner på att stapla stenar, slå undan ogräs och snygga till björnbärsbuskar så måste man i andra ändan ha volymer för att hålla nere styckepriset. Eller också behöver vi en kampanj för att betala mer för mjölken, ungefär som den kampanj som nu förs. Stiger priset på mat kanske svinnet skulle minska och arealerna skulle ytterst räcka till att mätta fler munnar på jorden.
Biobränsleproduktion är något helt annat, säkert kapitalintensiv men fordrar inte samma närvaro av arbetskraft. Ingen har väl svaret idag på hur mixen av grödor ska se ut i globalt perspektiv för att vi både ska kunna bo, leva, äta och driva fordon i denna del av världen. Kanske har Carstedt helt rätt när han säger att det handlar om ledarskap, om att veta vart man vill och att få andra människor med sig på färden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)