Jag har ofta diskuterat tillväxt, konkurrenskraft och nya jobb på denna blogg. Ibland stöter jag på frågan vad som är drivkraften. Drivkraften att starta ett företag, söka ett jobb, komma på en uppfinning eller förändra ett samhälle i grunden? Ganska ofta är drivkraften rädslan för fattigdom eller önskan att bli rik.
Hur skapar ett helt samhälle välstånd? Kan man kollektivt ta sig ur fattigdom? Detta studerade jag på ekonomisk- historiska institutionen i Göteborg på 90-talet. Den grymma verkligheten är att det är svårt att lyfta ett helt samhälle samtidigt. Däremot kan man skapa en våg av förändring till något nytt, som kan väcka hopp hos alla, oavsett inkomst. Helst ska förändringen börja innan människor blivit fattiga, innan arbetslösheten brett ut sig. Men så sker inte alltid. Helt enkelt därför att människan inte ser behovet förrän hon blivit just fattig. Bönderna i 1800- talets Sverige hade lyckats skapa överskott i jordbruket, som kunde exporteras och generera intäkter, som användes för investeringar i kvarnar och mejerier och vartefter textilindustrier och bilfabriker. Men innan böndernas kapital omsattes till arbetstillfällen i industrin drog böndernas jordlösa barn omkring på landsvägarna i fattigdom. Några emigrerade till USA för de sista slantarna. Andra sögs så småningom upp av industrin och kunde starta resan mot ökad välstånd. Kring år 1920 var Sverige en av Europas fattigaste nationer. År 1970 hade vi utvecklats till världens rikaste land. Sveriges drivkraft var att ta sig ur fattigdom, men innan vi blev rika var många oerhört fattiga.
Idag dundrar många att Sverige är i kris. Och en del beklagar sig över barnfattigdom. Det finns fattiga människor mitt ibland oss, tiggarna blir fler på Södra Hamngatan i Göteborg. Och det finns barn i Sverige som ännu inte fått gummistövlar att ta på sig i höstrusket.
Idag fick jag mail från en kompis som reser runt i Indien. Hon vädjade om ett bidrag till en tvättmaskin till en indisk trebarnsfamilj, där mamman o pappan försörjer sig på att tvätta kläder åt hotell. De tvättar för hand för en skitlön hemma i hyddan sju dagar i veckan. En tvättmaskin skulle revolutionera deras vardag och bidra till att minska fattigdom. Sverigedemokrater ertappas med järnrör och glåpord som är tecken på en sorts fattigdom.
Om den starkaste drivkraften till förändring är att ta sig ur fattigdom så gäller det att identifiera fattigdomen, inse att den är relativ och att redskapen är annorlunda idag än i går.
Vi bekämpar fattigdom varje dag, de som går till jobbet, de som sitter på skolbänken, vi som är politiker. Vi betalar skatt och omfördelar skattemedel till exempelvis sjukvård. Vi som är friska betalar till dem som är sjuka. Jag läser Assar Lindbecks bok där han resonerar om teorier om varför vi ska omfördela resurser via skatten. Omfördelning är ett självändamål, men det är även en effektiv åtgärd, menar Lindbeck. Om tiggare och jordlösa drar omkring på gatorna blir det till slut dyrare för ett samhälle än om man organiserar ett välståndssamhälle via skattsedeln, slår han fast.
För att ta sig ur fattigdom måste rikedomen öka. Att skapa rikedom är, precis som omfördelningen, ett självändamål.
I ett övermoget välståndssamhälle som Sverige kan det vara svårt att hitta eldsjälar som vill jobba några timmar ytterligare per vecka för att tjäna några ytterligare tusenlappar per år som blir skatt till någon diffus välfärdsinsats.
- Vi har fortfarande marginalskatter på 60 procent i Sverige, slog en bekymrad Kjell Olof Feldt fast när jag lyssnade på honom i går.
Om människor som tyngs av världens högsta skatter, förväntas jobba ännu mer och därmed betala ännu mer i skatt måste någon faktiskt förklara varför. Det räcker inte att prata diffust om barnfattigdom. De barn som saknar gummistövlar gör det därför att föräldrarna saknar jobb och ännu högre skatter löser inte automatiskt problemet. Och jobben ramlar inte ner från himlen. Men alla vill ändå att alla barn ska ha tillgång till gummistövlar. Vi kan inte skapa fler offentligt finansierade jobb,säger Kjell- Olof Feldt. Jobben måste öka i den privata sektorn, understryker han.
Jag frågar Kjell- Olof Feldt om potentialen för innovationer. Han skakar på huvudet och säger att utländska företag köper upp patenten. Så i någon mening drar resurserna till USA nu också- då i form av arbetskraft, idag i form av redan utvecklade innovationer. Vi svenskar sliter hårt på jobbet, betalar världens högsta skatter, jagar effektivitet i välfärden och skapar oss ett riktigt hyggligt välstånd som vi omfördelar lika hyggligt, men riskerar ändå att bli fattiga för att vi inte håller i innovationerna och de nya jobben i den privata sektorn uteblir. Idag varslade GKN (Flygmotor) i Trollhättan 350 personer.
Äter lunch med en kollega i en av de legendariska Kronhusbodarna i Göteborg. Vi pratar om den relativa fattigdomen. Och om överflödet hemma i garderoben och i förrådet samt om överflödets följder på soptippar, i atmosfären och i vattendragen. Vi pratar om Göran Carstedts föredrag för en tid sedan där han understryker att allting sprids och allting finns kvar. Min kollega resonerar om affärsmodeller för att återanvända möbler eller en ett nytt tänkande i sjukvården för att effektivisera service och minimera resursanvändning på samma gång. Vi ställer oss frågan om miljöproblemen är vår tids fattigdom? Men det är kanske bara vissa "miljönördar" som upptäckt denna relativa fattigdom ännu ? Kjell- Olof Feldt tvivlar på innovationerna och därmed tvivlar han också på att svenska uppfinnare eller svenska företag ska kommersialisera de tekniska lösningarna på miljöproblemen. Enligt Kjell- Olof Feldt ska nya skatter på konsumtion lösa en del av våra välfärdsproblem. Känns lite defensivt. Min kollega säger att hon vägrar ge upp när det gäller uppsatta miljömål. Vi måste tro på människan och hennes innovationsförmåga. Kanske konstruera system som gör att vi håller i innovationerna. Och jag minns ett citat från Carstedt på temat att ta sig ur fattigdom - " that is relevant for our time"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar