Snart har alla partier bytt ut sina partiledare. Återstår att se om Hägglund håller sig kvar i Kristdemokraterna. Lars Ohly ersätts med största sannolikhet av Jonas Sjöstedt. Maud Olofsson lämnade över till Annie Lööf för några veckor sedan. Juholt har inte varit partiledare särskilt länge, men löper redan gatlopp för att hålla sig undan krav om att avgå. Socialdemokraterna sitter värst till, men de flesta partierna har genom sina partiledarval visat upp vissa inslag av vilsenhet och behov att söka sin själ.
Inte heller (m) har undgått en inre kris på senare tid. Arkelstens bottennapp om rösträtten visar att det finns skönhetsfläckar också i Sveriges största parti.
Alla partier drar mot mitten eller eftersträvar att bli ett parti som tar ledningen i samhällsutvecklingen via en stark förankring hos medelklassen. Frågan är vem som vinner chickenracet om att ta över rollen från Moderaterna när deras gloria dalar i 2014 eller 2018 års val. Det kan lika gärna bli Jonas Sjöstedts vänsterparti som Annie Lööfs centerparti. Om Juholt misslyckas med att ta ut (s) i matchen igen kan mycket väl Jonas Sjöstedt kliva fram och framstå som ledaren för den breda vänstern i svensk politik så som Gudrun Schyman försökte. Sjöstedt släpar förstås på ett kommunistiskt arv, men ingen vet om Sjöstedt lyckas hålla arvet instängt i garderoben medan han lockar nya väljare. Kanske försöker Sjöstedt också, tack vare Juholts misslyckande även ta sig längre in mot mitten i svensk politik för att även attrahera Mona Sahlins fans. I Allianspartierna sker samma sak, fast från höger. Ingen vill bli kvar på perrongen i den konservativa trenden bland antidemokrater och kristna högerväljare. Om Mats Odell skulle ta över i Kd kan han möjligen bli den partiledare som tar hand om de konservativa, men samtidigt innebär det svårigheter för Kd att växa. Blir Hägglund kvar kan han vara en av de få som behåller en del konservativa samtidigt som han har potential att växa som socialliberalt parti. Folkpartiet står ganska stadigt i sin socialliberala fåra med skolan som eget arbetsfält. Det kan räcka långt ett bra tag, såvida (s) inte gör något drastiskt, byter ur Juholt mot Dammberg och bestämmer sig för att ge Björklund en match. Fridolin tar för sig brett nu och kan bli farlig i sin allt bredare miljöprofil. Samtidigt tycker många att Fridolin snackar för mycket och uppträder som en tvärsäker skolpojke som knappast passar som ett framtida statsråd. Centerpartiet har det varken lättare eller svårare än många andra. Vi tävlar om utrymmet med de flesta andra partier och resterande partiledarbyten kan bl.a leda till att även (v) slåss om centerväljarna. Det gäller att Centerpartiet mycket snart bestämmer sig för vilka som är de stora reformområdena för de kommande åren. För egen del tror jag att jämställdhet, miljöfrågor och regionfrågor är de tre viktigaste. Just nu pågår ett spännande jobb på temat Nybyggarlandet i Centerpartiet som tydligt kan placera oss i fronten på ett reformarbete kring öppenhet och mångfald. Dessa frågor är lätta att driva i Centerpartiet. Jag tror att jämställdhet och miljöfrågor blir svårare. På stämman i Åre ville ombuden under inga omständigheter låsa sig för förslag som luktar kvotering. Jag tror att kvotering kommer att passera Sveriges riksdag inom några år. Då kommer (fp), (s), (mp) och kanske även (m) att rösta ja. Ska (c) rösta nej ihop med (kd) och (sd)? Delvis samma frågor kommer i miljöpolitiken. Centerpartiet måste rösta ja ihop med radikala och socialliberala krafter. När det gäller regionfrågan kan vi vara det parti som ligger först i reformarbetet utan större ansträngning. Här gäller det att behålla försprånget och hitta majoriteter för de olika stegen framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar