Det är en häftig process som pågår i Centerpartiet just nu. Idag fick jag veta att på den plats där Centerpartiet föddes för 100 år sedan, hemma hos Carl Berglund i Falköping, passerar alla tre partiledarkandidaterna de närmaste dagarna för att presentera sig.
Centerpartiet föddes som en protest mot högerns alltför starka inflytande på landsbygden och även en protest mot alltför starkt socialdemokratiska strömningar i städerna. Också idag tampas vi med hur vi ska förhålla oss till landet och staden, vi blir hjälplös fast i en geografi som andra partier inte blir lika lätt. Samtidigt vet vi att, om vi lättar från det geografiska förhållningssättet riskerar också en del av Centerpartiets själ att gå förlorad.
Avfolkning och glesbygdsproblem är ett dagligt samtalsämne i politiken. De flesta kommuner i Sverige tappar befolkning och har uppenbara svårigheter att finansiera välfärden. Det finns ett stort utrymme för de partier som vill ta sig an dessa frågor. Det finns också en helt annan möjlighet att vända glesbygdsproblem till möjligheter idag, än vad som var fallet för tio år sedan. Mäniskor längtar till landet, mat och matkvalité står högt på listan över vad som är viktigt i människors vardag. Friluftsliv, motion, yoga och retreat är mer inne än någonsin och försutsätter att det finns tysta, natursköna områden där människor kan få utlopp för de behov som många gånger saknats i den moderna människans stressade storstadsliv. Skogsråvara och åkermark är en hetare än någonsin, eftersom allt fler kapitalister har insett att värdet bara kommer att öka i takt med att miljömedvetenheten ökar och oljereserverna minskar i världen.
Samtidigt händer det alldeles för lite. Avfolkningen fortsätter och glesbygdsproblemen förvärras. Människor upplever inte att det finns någon kraft, något parti eller några ledare som vill " ta tag i" landsbygdsfrågorna. Jag tror att det finns flera möjliga strategier för Centerpartiet att närma sig frågorna. Den partiledare som ska väljas i Åre i september måste välja rätt strategi, annars går det åt skogen med både landsbygden och Centerpartiet.
1. En strategi kan vara att helt släppa landsbygsperspektivet och bli ett parti bland andra. Ett liberalt parti med stabila grundvärderingar inom skolan, sjukvården och omsorgen. Vi slåss för mänskliga rättigheter, en human flyktingpolitik, en generös biståndspolitik. Vi arbetar för integration, jämställdhet och fortsätter flytta fram positionerna när det gäller HBT-frågor. Vi fortsätter att arbeta för goda villkor för näringslivet. Det skulle kunna vara en strategi som håller ganska långt, men det är inte helt säkert att Centerpartiet skulle dra ett längre strå än Folkpartiet med en sådan allmänliberal hållning. Jag tycker mig skönja medlemmar i Centerpartiet som tror på den linjen. Om Centerpartiet väljer en sådan linje kan jag leva med det. Men på sikt kanske jag lika gärna skulle rösta på Folkpartiet.
2. En andra strategi skulle vara att bli en slags allmän slagskämpe för landsbgdens folk. Vi arbetar i hop med Hem och Skola och Hela Sverige ska leva för att behålla alla byskolor till varje pris. Vi ordnar protestmöten när bensinstationer och banker lägger ner och gör oss till tolk för ett allmänt misnöje med tillståndet på landsbygden. Den hållingen hör man ganska sällan i Centerpartiet numera, men den finns. Och när ladsbygdsminister Eskil Erlansson får kritik för att han inte gör tillräckligt för landsbygden så är det ofta denna stategi som människor hänvisar till och drömmer om. Den strategin har en och annan sosse försökt klistra på Centerpartiet i valrörelsen och försökt sänka vårt självförtroende genom att upprepa att "vi känner inte igen Centerpartiet". Inget parti kan rädda alla byskolor där lärare, elever och föräldrar slutar. Inget parti kan rädda bensinstationer som inte anser sig ha råd med en etanol- eller biogaspump. Inget parti kan rädda små postkontor, banker och livsmedelsbutiker som ingen besöker. En strategi där Centerpartiet blir ett parti för att rädda landsbygden från förändringar finns inte.
3. Idag hörde jag ett radioprogram i Radio Väst där man gjorde ett stort nummer av en ung lovande musiker från Trollhättan som skulle flytta till Göteborg. Reportern ställde fråga efter fråga och manglade den stackars killen om varför han sviker Trollhättan och drar till Göteborg. Just nu byggs dubbelspår på järnväg mellan Göteborg och Trollhättan, vilket gör att alltfler människor planerer sin vardag efter att kunna pendla varje dag mellan dessa båda orter. Avstånden krymper. Det leder till att en del flyttar, medan andra får ökade möjligheter att komma tillbaka. Och det är där nånstans Centerpartiet måste formulera en strategi. Precis som i vilket företag som helst. Vilka kommer tillbaka till Bengtsfors, Säffle och Nössemark och investerar ?
Frågan är ju inte OM dom kommer- de som ska förädla skogen som bara ökar i värde, de som ska bygga retreatanläggningar eller satsa på ekoturism. Frågan är NÄR de kommer tillbaka och om vi som blivnde grannar och beslutsfattare tar emot dem med öppna armar- de som vill bygga vindkraftverk eller satsa på nya hotell och restauranger på landsbygden? Jag möter åtskilliga som överklagar så fort de ska byggas en väg, säljas en tomt, sökas ett bygglov eller i övrigt planeras för ny verksamhet på landet. Handen på hjärtat- orkar vi som centerpartister alltid vara konsekventa ? Samtidigt kommer det alltid att finnas ungdomar och medelålders mitt i karriären som kräver goda kommunikationer till Göteborg. Inget hushåll och inget företag kan leva på självhushåll. Starka regioner som i god samstämmighet med regeringen kan plocka fram medel till höghastighetståg och Europakorridorer kommer att vara nödvändgt. Jag har bland annat drivit frågan om att Västra Götalandsregionen ska gå samman med Värmland i en stor och slagkraftig västsvensk region. Argumenten emot kommer exempelvis från norra Bohuslän som inte vill ingå i en region med ännu mer landsbygd. Jag tror att landsbygd ställs mot landsbygd alltför ofta och många politiska ledare tvekar att kliva fram och ta en bredare strid för landsbygden. Väljarna har märkt att Centerpartiet inte alltid orkat vara konsekventa.
Ibland har jag funderat om det skulle ha funnits ett alternativ till den avfolkning vi ser och har sett under decennier? Förutsatte vår välfärdsmodell avfolknig och flyttlasspolitik? Det finns forskare som har ställt sig frågan om det skulle ha gått att hitta en slags bondeväg till kapitalism ? Paradoxen är ju att Sverige som hade den starkaste bondeklassen i Europa samtidigt har haft mest socialism, mest centralism och strukturrationaliseringar än de flesta andra jämförbara länderna. Kunde Carl Berglund och hans kompisar på 1910-talet ha agerat på annat sätt? Tänker också på senare centerledare som kompromissat sig fram genom hela 1900-talet, som tagit ansvar i den rådande situationen under 30-talskrisen, under oljekrisen på 70-talet, under 90-talskrisen och nu under finanskrisen. Vi har kohandlat, kompromissat och genomfört uppgörelser om alt från försvar till energipolitik och därmed jobbat bredare än något annat parti. Låt oss se till att vi är med och kohandlar, kompromissar och skriver uppörelser också i framtiden. Centerpartiet har inget att tjäna på att vare sig vara finrumsliberaler eller bypolitiker. Vi ska vara statsmän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar