En lösning på återvinningseländet, tack!

Står vid diskbänken och tar hand om en äggkartong, tomma mjölkkartonger, en ölflaska och lite konservburkar från helgens måltider. De flesta svenskar sorterar flitigt både papp, tidningar, glas, plast och metallförpackningar idag. Därtill sorterar vi batterier och elektronik ganska duktigt. Många hushåll skulle behöva minst fem kärl under diskbänken för att kunna ha en smidig sortering i familjen. Men de flesta hushåll har ingen plats för fem kärl under diskbänken. Istället ringlar sig kassar med tidningar och glas ut i köket i många hushåll, via en källare eller förråd, förflyttas vartefter till bakluckan på bilen och körs så småningom till den lokala återvinningsstationen. Det är inte konstigt om många hushåll, särskilt stora barnfamiljer, ger upp.
Avfallet är stort och sorteringskärlen borde vara fler, man hinner inte alltid köra iväg med illaluktande mjölkkartonger och risken är stor att den ädla sorteringen istället blir ett hälsoproblem. Företagen och kommunerna har grälat i åratal hur återvinningen ska organiseras. Kommunerna har egentligen inget ansvar för återvinning. Det är en sak mellan producent och konsument. Men kommunerna har genom åren varit generösa i inställning och tagit ansvar för att det finns hyggligt utspridda platser för återvinning. Många invånare klagar på kommmunerna för att återvinningscentralerna inte sköts. Ju flitigare konsumenterna är att köra avfall till återvinning, desto skitigare och otrevligare tenderar dessa centreler att bli. Många konsumenter drar sig för att åka dit och låter kassarna stå kvar i garaget bara på grund av olusten inför att stå i tjugo minuter på en illaluktande återvinningscentral. En och annan konsument har åkt dit när de påträffats på bar gärning med att slänga kartonger och glas i fel container. Allmänheten har kraftigt reagerat på en överdriven "storebror ser dig-attityd" i det förfarandet. Vi som står framför diskbänken på söndagaran och försöker bringa ordning på avfallet måste hjälpas åt att ställa krav. Främst på producenterna som faktiskt har det yttersta ansvaret för att allt emballage som de producerat kommer tillbaks för återvinning. I detta avfall finns en enorm resurs, som kan generera nya emballage och ytterst leda till tillväxt och nya jobb. När Olof Johansson var miljöminister infördes system med producentavgifter, som kan åläggas de producenter som inte sköter producentansvaret. Det systemet bör verkställas om inga förbättringar sker. Samtidigt måste vi konsumenter tålmodigt fortsätta att släpa vårt sorterade avfall till återvinning. Om marknaden ser att containrarna bara blir mer och mer fulla för varje vecka så blir signalen tydligare. Här finns pengar att tjäna på sorterat avfall! Men skitgrisarna måste i såfall skärpa sig. Det håller inte att vanliga konsumenter som sliter med prydligt sorterade tidningar, glas, papper och plast varje vecka ska mötas av en skitig återvinningscentral där en del konsumenter valt att lämpa av osortetat avfall. Till sist måste kommunernas roll tydliggöras. Kommunalskatten ska i egentligen inte användas till att bygga återvinningscentraler eller städa samma centraler. Men det kan vara en viktig del av kommunens varumärke att det är rent och snyggt och att det finns gott om återvinningscentraler. Kommunerna måste se till att ha tydliga avtall med producenterna, som ytterst ska stå för notan av att centralerna hålls snygga och rena. Se till att företagen tar sitt ansvar, att kommunerna tar sitt ansvar och att vi konsumenter uppmuntras att fortsätta sortera avfallet. Dessutom vore det bra om några entreprenörer, logistikproffessorer, miljövetare och arkitekter slog sig samman och började ta fram system för en mer optimal sorteringsprocess. Så att sorteringen blir enklare i hemmen. Då kommer vi att komma närmare en lösning på avfallsfrågan- en av välfärdsstatens svåraste utmaningar.