Jag växte upp ett stenkast från Göteborg, i landskapet Bohuslän på gränsen mot dåvarande Älvsborgs län. Bohuslandstinget som jag tillhörde styrdes från Göteborg, men omfattade inte Göteborgs stad, som hade sin egen sjukvårdsorganisation. Göteborg var sig själv nog redan på 70-talet och de tre länen runt omkring levde sina egna liv. Mellan vissa grannkommuner gick inga bussar, eftersom busslinjerna slutade vid länsgränerna. På 80-talet började debatten om att luckra upp gränser och på 90-talet gjordes utredningar om vissa förändringar med försöksverksamhet i Västra Götaland.
Ologiska länsgränser hade varit ett faktum sedan Bohuslän blev svenskt på 1600-talet. År 1999, dvs drygt 300 år efter freden orkade Västsverige ta sig samman och bildade Västra Götalandsregionen. I går, uttrycker GP:s ledare en oro för att Västra Götalandsregionen inte är en tillräckligt betydelsefull arena. Valdeltagandet i söndags skulle vara orsaken.
Västsverige är en av Europas mest framgångsrika industriregioner. Min vardag har varit ytan mitt emellan Volvos Torslandafabrik och Kemiindustrin i Stenungsund. Några få västsvenska företag levererar hälften av all produktion i Sverige och därutöver tar Västsverige hand om transportarbetet för hälften av all export, som går ut via Göteborgs Hamn.
Jag har flyttat mellan Stockholmsregionen och Göteborgsregionen några gånger sedan början av 90-talet och sett skillnaderna i mentalitet och näringslivsstruktur. Att Stockholm har sina förtjänster vet alla. Men vad Göteborg och Västsverige har är mera oklart, därför att vi splittrat resurser istället för att jobba framåt tillsammans. När vi lyckades samla oss för satsningar på Ostindiefararen Götheborg för några år sedan skapades en symbol för västsvensk identitet som gjorde avtryck ända borta i Kina. Nu har vi chansen att ta ytterligare steg för att bygga ett starkt varumärke för vår region. Västra Götalandsregionen är en permanent organisation med möjlighet att stå för ledarskapet i ett sådant arbete. Västra Götaland har en egen befolkning på 1,6 miljoner invånare och vi är navet i den region som sträcker sig från Oslo till Köpenhamn och som omfattar totalt 8 miljoner invånare. Västra Götalandsregionen har alla möjligheter att ta initiativet i ett spännande utvecklingsarbete kring framför allt smarta trafiklösningar, industriell förnyelse och internationellt management. Frågan är om Västsverige orkar kliva fram eller om vi vill fortsätta bära hela Sverige på våra axlar utan att fullt ut ta tillvara på de möjligheter som finns ?
Den förre partisekreteraren Lars Stjernkvist (s) och fd rikspolischefen Björn Eriksson uttalade nyligen att regionalisering tränger undan det kommunala ansvaret. Hallå, se Er omkring! De flesta kommunerna i Sverige tappar i befolkning och har problem med finansiering av viktiga välfärdstjänster. Därför ska vi organisera Sverige så att varje landsända får ett större befolkningsunderlag att hämta skattemedel från. Varje region kan kraftsamla och hitta sina formler för att bli en ”magnet” för investeringar och attraktionskraft i framtiden, inte fråga statliga myndigheter med huvudkontor i i Stockholm om lov. Med ökad regionalisering skapas incitament för regioner med egen lyskraft, istället för ett enda kontor för bidragsutbetalningar i Stockholm. Med fler regioner kan dessa prata med en starkare röst i Bryssel.
Det är också viktigt att Västra Götaland har öppna famnen gentemot Värmland. Det är bättre att Värmland är en del av en stark västsvensk region med egen beslutskraft än att Värmland lämnas därhän och blir beroende av bidrag från Stockholm.
I förrgår skrev Johan Lindqvist på GP-debatt om att rädslan för stagnation ofta uttrycks i form av rädsla för utveckling, istället för tvärtom. Vill man förhindra stagnation måste man utvecklas. Om framstående debattörer och ledarskrienter uttalar ett slags "vänta och se"-mantra då bäddar man för lågt deltagande och dålig utveckling- både inom nöjesbranschen och i politiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar