ska komma? Den senaste tiden har jag träffat företrädare från exempelvis Chalmers och
Lindholmen Science Park för att få svar
på vad som händer i utrymmet mellan
forskaren och företagaren.
Företagaren efterfrågar ny kunskap och vänder sig till någon som kan hjälpa till. Om företagaren hittar en forskare som känner till problemet så kan den kunskapen vara alltför knapp för att kunna leda till utveckling, innovationer och nya jobb. Ofta handlar det om att kunskapen eller den blivande produkten måste testas i verkligheten. Siffror måste matas in i avancerade datasimuleringar, prövas i månader på en demonstrationsanläggning eller kanske i en fullskalig miljö för att kunna bli en produkt. Ofta kommer företagaren inte ens så långt med sina idéer. Entreprenören vet inte vart man vänder sig eller anser sig överhuvudtaget inte ha tid att leta efter en forskare med rätt forskningsfält. Egentligen är det osannolikt att en forskare i närheten har svar på företagarens frågor om exempelvis effektivisering i en industriell process. Svaret kanske finns på andra sidan jordklotet eller hos en helt okänd företagare som ställt sig samma fråga fast i ett helt annat sammanhang. Vem ser till att alla aktörer som behövs för en utveckling verkligen träffas? -
Lindholmen Science Park är en neutral arena där olika aktörer obehindrat kan mötas. Det betyder mer än vi tror, understryker Jerker Sjögren, som är verksam på Lindholmen Science Park. I fredags besökte jag Lindholmen Science Park tillsammans med Anders Åkesson, (c) riksdagens trafikutskott och frågade ut Jerker om dessa frågor. Sofia Börjesson som jag träffade i januari under ett lunchmöte säger samma sak. Hon jobbar med innovationer på Chalmers.
- Jag kan inte ta betalt av företagen för mina tjänster om dom inte får garantier att kunskapen går att kommersialisera och ge vinst ganska snabbt säger hon.
Omvänt kan Sofia inte jobba gratis eller ta stora resurser i anspråk från Chalmers för att hjälpa ett specifikt företag att få fram kunskap till nya produkter. Om lärosätena inte har resurser eller kan ta betalt för att hjälpa till med innovationskapande insatser och företagaren inte har tid att leta resurser till sin ide, ja då samlas idéer på hög, företagen stagnerar i sin utveckling, tillväxten uteblir, jobben blir färre och vi blir fattigare. Om detta dilemma handlar hela näringspolitiken. Ska vi vänta på lyckliga omständigheter i innovationsprocessen eller ska samhället hjälpa företag och lärosäten på traven, tillföra skattemedel för innovativa mötesplatser och därmed skynda på vägen från en ide till en ny produkt som kan kommersialiseras, skapa jobb och tillväxt? Jerker på Lindholmen Science Park jobbar nära fordonsindustrin och nya logistiklösningar.
- Volvo vill förstås speeda upp hastigheten i våra projekt, understryker han.
Vi politiker vill också speeda upp hastigheten. Men hur vet politikerna att det är rätt att ösa in mångmiljonbelopp varje år till Lindholmen Science Park, Johanneberg Science Park, Innovatum, Gothia Forum, Gothia Science Park och Sahlgrenska Science Park. Vi vet ju inte i förväg hur många jobb det ger. Neutrala arenor för tokiga idéer måste finnas. På samma plats som tokiga ideer föds finns också svaret på nästa exportsucce. Skattebetalarna erbjuder således neutrala arenor dit både den lilla och den stora företagaren kan vända sig för att prata med forskare, och experter. Efter hand tar vissa projekt ordentlig höjd och kan växlas upp till något konkret där EU lägger stora medel, där företag lägger egna medel och där staten är beredd att lägga medel till test- och demonstration. När projektet testats kan produkten kommersialiseras i större skala, vilket tvingar fram investeringar, inköp av råvaror och industriell kapacitet. Så småningom får ett antal företag en order som leder till nya jobb, som genererar tillväxt och välstånd. Det är en lång process. Men troligen en snabbare process än om vi lämnar idérika företag att leta i en myrstack på egen hand efter kunskap, nätverk och resurser. Till sist handlar det också om magkänsla, säger många jag pratar med. Politiker måste lyssna på magkänslan när vi beslutar om anslag till olika innovativa projekt. Dessutom ger EU en vägledning så att vi enklare kan känna av Europas samlade uppgift. EU säger i sitt nya forskningprogram på 71 miljarder Euro att Europa måste samla sig för ett starkare industriellt ledarskap, dvs hålla ihop regionerna i internationellt konkurrenskraftiga kluster. Det är just vad Västra Götaland gjort. Och egentligen har ingen region i Sverige ens kommit i närheten i fråga om att bygga upp regionala innovationsplattformar i sex enheter på fyra orter så som gjorts här. När Sveriges Kommuner och Landsting nyligen yttrade sig kring strukturer för innovationer så nämner man i princip bara Västra Götalandsregionen.
Västsverige har alltid haft problem med konjunktursvängningar. Det har med beroendet till industriproduktion att göra. Men under finanskrisen 2008-2009 bröts mönstret. Först försvann 30 000 jobb när USA drog ner oss i lågkonjunkturen. Sedan tillkom 45 000 nya jobb på kort tid. Det är en strukturomvandling som vi lever gott av nu när vi är inne i ytterligare en lågkonjunktur. Investeringarna i Västra Götaland ökade under 2012, även om de sjunker något just nu. Arbetslösheten är hög, men lägre än i övriga Sverige. Även ungdomsarbetslösheten är något lägre än i övriga Sverige. Jag tror det beror på den starka regionala utvecklingskraften sedan regionen bildades, där satsningen på innovationsplattformar är en viktig del och besluten om Västsvenska paketet är en annan viktig pusselbit. Nu går vi in i en epok med ny planperiod för infrastruktur och ny period för tillväxtprogram. Det gäller att Västra Götaland kan klara en strukturomvandling där 30 000 jobb försvinner över en natt igen och igen. Och alltid komma tillbaka och visa att vi har mötesplatser som snabbt genererar tusentals nya jobb. Förmågan att vara flexibel i kristider bygger paradoxalt nog på förmågan att, oavsett konjunktur bygga robusta system för innovation.
Ser på Västnytt ikväll där de sammanfattar strukturomvandlingen i Skaraborg. Flera företagsnedläggningar pekas ut, bland annat ASKO i Vara. Samtidigt uttalar sig företagare om behovet av ökad automatisering för att kunna konkurrera med låglöneländer i öst, dvs man förbereder rationalisering av arbetskraft på egna initiativ, istället för att vänta på att produktionen flyttar. I inslaget i Västnytt understryks att företagen har stöd av EU. Nu gäller det att Västsverige snabbare än övriga Europa kan automatisera sin industri snabbare för att vi varaktigt få fram nya jobb. Gör dig av med jobb genom automatisering och frigör arbetskraft till nya innovationer som skapas i öppna mötesplatser inom regionala kluster med internationell konkurrenskraft! Det är alltså för sent att protestera när företag flyttar och lägger ner. Utmaningen är att leda en ständig omställning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar